AD 2006 nr 97

Bakgrunden till tvisten utgörs av följande ostridiga förhållanden.

E.I., som är präst i Svenska kyrkan, gjorde under år 2002 en intresseanmälan till Svenska kyrkan om utlandsanställning. Han lider sedan år 1992 av allergi mot i huvudsak vissa födoämnen. Enligt kollektivavtalet för Svenska kyrkans utlandsanställda, utlandsavtalet, gäller som behörighetskrav för utlandsanställning att den anställde tillsammans med medföljande familjemedlemmar skall vara antagen för försäkring av det av Svenska kyrkan anvisade försäkringsbolaget. Efter prövning meddelade detta bolag, Europeiska Försäkringsaktiebolaget, att E.I. kunde antas för sådan försäkring, dock med reservation för kostnader med anledning av hans allergi. Under våren 2004 fördes mellan Svenska kyrkan och E.I. konkreta diskussioner om en anställning som missionär i Brasilien. Den 24 juni 2004 lämnade Svenska kyrkan ett muntligt besked till E.I. om att han inte kom i fråga för en sådan anställning med hänvisning till att hälsorisken på grund av hans allergi var för stor. E.I. ingav härefter till Svenska kyrkan ett intyg från sin behandlande läkare angående allergin. Detta intyg föranledde inte Svenska kyrkan till någon ändrad bedömning och E.I. meddelades detta genom skriftligt besked av den 31 augusti 2004.

Tvisten gäller frågan om Svenska kyrkan genom att neka E.I. anställning som missionär i Brasilien brutit mot lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder, dels genom den direkta hänvisningen till hans allergi som ett hinder för anställning, dels genom att endast tillåta anlitandet av visst försäkringsbolag vid försäkring av utlandsstationerad personal.

Samorganisationen har gjort gällande att E.I. haft sakliga förutsättningar för det aktuella arbetet. Vid en individuell bedömning av hans förutsättningar med hänsyn till allergin finns det enligt samorganisationen inte fog för Svenska kyrkans uppfattning att allergin medfört en sådan hälsorisk för honom att den utgjort ett hinder för anställning. I vart fall borde, enligt samorganisationen, Svenska kyrkan ha vidtagit stöd- eller anpassningsåtgärder. Samorganisationen har beträffande frågan om indirekt diskriminering gjort gällande att det inte uttryckligen anges i utlandsavtalet att försäkringen skall tecknas av just Europeiska Försäkringsaktiebolaget samt att det funnits ett danskt försäkringsbolag som varit villigt att utan reservation teckna en försäkring avseende E.I.

Svenska kyrkan har gjort gällande att lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder inte är tillämplig i förevarande fall med hänsyn till att det är fråga om ett speciellt anställningsförhållande där arbetsuppgifterna skall utföras i Brasilien. I vart fall har, enligt Svenska kyrkan, E.I. saknat sakliga förutsättningar för arbetet. Enligt Svenska kyrkan har hans allergi och hans bristande språkkunskaper i spanska och portugisiska en sådan inverkan på hans arbetsförmåga att han inte kunnat utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna som missionär i Brasilien. Det har inte heller, menar Svenska kyrkan, varit möjligt att vidta stöd- och anpassningsåtgärder. Beträffande frågan om indirekt diskriminering har Svenska kyrkan gjort gällande att valet av försäkringsbolag inte innebär att någon sådan diskriminering förekommit. Svenska kyrkan har anfört att E.I. inte uppfyller villkoren att helt och hållet kunna omfattas av försäkringen och att någon annan lämpligare lösning än en försäkring inte funnits i detta fall på grund av den alltför stora hälsorisken.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på samorganisationens begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med E.I. samt vittnesförhör med dennes hustru U.F. och missionären H.H. På Svenska kyrkans begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med biträdande personalchefen vid Svenska kyrkan M.K. samt vittnesförhör med regionsekreteraren för Svenska kyrkans mission A.G-C. och HR-specialisten vid Svenska kyrkans mission A.B. Parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Allmänt om den rättsliga bakgrunden

Lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder har enligt 1 § till ändamål att motverka diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder. Med funktionshinder avses enligt 2 § varaktiga fysiska, psykiska eller begåvningsmässiga begränsningar av en persons funktionsförmåga som till följd av en skada eller en sjukdom fanns vid födelsen, har uppstått därefter eller kan förväntas uppstå. Som framgår av lagtexten skall det vara fråga om varaktiga begränsningar. Begränsningar till följd av en skada eller en sjukdom som är av övergående natur omfattas alltså inte av lagens skydd. Av lagtexten framgår vidare att även begränsningar som kan förväntas uppkomma i framtiden betraktas som funktionshinder.

Diskriminering på grund av funktionshinder är enligt 5 § förbjuden i ett flertal situationer i arbetslivet, bl.a. när arbetsgivaren beslutar i en anställningsfråga, tar ut en arbetssökande till anställningsintervju eller vidtar annan åtgärd under anställningsförfarandet. Lagen skiljer mellan direkt och indirekt diskriminering.

En arbetsgivare får enligt 3 § inte missgynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att behandla honom eller henne sämre än arbetsgivaren behandlar, har behandlat eller skulle ha behandlat någon annan i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med den missgynnades funktionshinder (direkt diskriminering). Bestämmelsen tar sikte på fall där det finns ett direkt orsakssamband mellan missgynnandet och arbetstagarens eller arbetssökandens funktionshinder. Med missgynnande avses att den enskilde utsatts för en behandling som kan sägas medföra skada eller nackdel för honom eller henne. Det krävs dock inte att det har varit fråga om en avsiktlig diskriminering i betydelsen en vilja att orsaka skada eller nackdel för arbetstagaren. För att diskriminering skall anses föreligga är det tillräckligt att funktionshindret är en av flera omständigheter som orsakat arbetsgivarens handlande (prop. 2002/03:65 [ pdf ||  ] s. 90 [  ]).

För att avgöra om någon har blivit utsatt för direkt diskriminering måste en jämförelse göras mellan den som anser sig ha blivit diskriminerad och en faktisk eller hypotetisk person som befinner sig i en likartad situation. Andra diskrimineringsgrunder, som kön, etnisk tillhörighet och sexuell läggning, påverkar typiskt sett inte förmågan att utföra ett arbete medan ett funktionshinder i många fall kan göra det. Vid bedömningen av frågan om det föreligger en likartad situation måste det därför först prövas om funktionshindret inverkar på förmågan att utföra arbetet, dvs. om den funktionshindrade kan utföra de väsentligaste uppgifterna av arbetet. Om funktionshindret inte påverkar arbetsförmågan för arbetet och personerna konstateras ha likvärdiga uppgifter, utbildningar och erfarenhet föreligger en likartad situation och ett missgynnande kan då utgöra diskriminering. Är det däremot så att funktionshindret faktiskt påverkar arbetsförmågan har arbetstagaren eller arbetssökanden inte sakliga förutsättningar för arbetet. I sådant fall föreligger inte heller en likartad situation och därmed inte heller diskriminering (prop. 1997/98:179 [ pdf ||  ] s. 41 [  ] f.).

En arbetsgivare får vidare enligt 4 § inte heller missgynna en arbetssökande eller en arbetstagare genom att tillämpa en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som i praktiken särskilt missgynnar personer med visst funktionshinder jämfört med personer utan sådant funktionshinder (indirekt diskriminering). Förbudet gäller dock inte om bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet kan motiveras av ett berättigat mål och medlen är lämpliga och nödvändiga för att uppnå målet.

I 24 a § i lagen finns sedan den 1 juli 2003 en uttrycklig regel om bevisbördan i mål om diskriminering på grund av funktionshinder. Om den som anser sig ha blivit diskriminerad visar omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon blivit diskriminerad är det enligt denna regel arbetsgivaren som skall visa att diskriminering inte har förekommit. Av förarbetena framgår att regeln inte innebär någon ändring av det rättsläge som gällde tidigare (prop. 2002/03:65 [ pdf ||  ] s. 107 [  ]). Bestämmelsens närmare innebörd är att arbetssökanden eller arbetstagaren skall göra antagligt att diskriminering föreligger genom att styrka att hon eller han är funktionshindrad och att arbetsgivaren behandlat honom eller henne på ett mindre förmånligt sätt än arbetsgivaren skulle ha behandlat andra i en likartad situation. Om det på så sätt gjorts antagligt att diskriminering föreligger övergår bevisbördan till arbetsgivaren som har att visa att missgynnandet inte har samband med funktionshindret (prop. 1997/98:179 [ pdf ||  ] s. 68 [  ]).

Är lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder tillämplig?

Svenska kyrkan har invänt att lagen inte är tillämplig i detta fall med hänsyn till det internationella inslaget i den aktuella anställningen.

Frågan om lagens tillämplighet på förhållanden med internationell anknytning har över huvud taget inte behandlats i förarbetena till lagen. Det finns inte heller i rättspraxis några vägledande avgöranden beträffande denna fråga. Däremot finns uttalanden i förarbetena till anställningsskyddslagen beträffande den lagens tillämplighet i tvister med internationell anknytning. Där sägs att lagens karaktär av social skyddslagstiftning torde medföra att i princip allt arbete som utförs i landet blir underkastat lagen. Vidare uttalas att lagen i princip torde bli tillämplig när det gäller arbete som utförs i annat land om parterna är svenska rättssubjekt (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 229 [  ]). I rättspraxis och doktrin har dessa uttalanden tolkats så att vissa av anställningsskyddslagens regler anses utgöra internationellt tvingande regler i den meningen att de när anställningsförhållandet har stark anknytning till Sverige slår igenom även när utländsk rätt i princip är tillämplig på rättsförhållandet (jfr AD 2004 nr 45).

Lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder är en tvingande civilrättslig lagstiftning som är inordnad i det arbetsrättsliga systemet. Lagen är i likhet med anställningsskyddslagen att betrakta som en social skyddslagstiftning. I förevarande fall är det fråga om tillämpning av lagens regler om skydd mot diskriminering vid ansökan om arbete, som inte skulle ha utförts i Sverige utan i Brasilien. Som samorganisationen har anfört kan det dock konstateras att parterna är svenska rättssubjekt, att anställningsavtalet skulle ha ingåtts i Sverige samt att svenskt kollektivavtal skulle vara tillämpligt på anställningen. Med hänsyn till dessa omständigheter är enligt Arbetsdomstolens mening anknytningen till Sverige sådan att de åberopade bestämmelserna i lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet bör tillämpas i målet.

Utgångspunkten för prövningen

För att förbuden i 3 och 4 §§ i lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder skall vara tillämpliga beträffande arbetssökande krävs att ett anställningsförfarande måste fortgå. Skyddet för arbetssökande avser hela rekryteringsförfarandet, dvs. från den tidpunkt då den arbetssökande ansöker om anställning till den tidpunkt då arbetsgivaren fattar sitt beslut (se prop. 1997/98:179 [ pdf ||  ] s. 47 [  ]).

Ett anställningsförfarande avslutas normalt genom att anställning sker. Det kan också avslutas genom att rekryteringen avbryts utan att någon av de arbetssökande anställs. Åtgärden att avbryta ett rekryteringsförfarande utan att anställa någon av de sökande kan utgöra diskriminering och kan angripas med stöd av lagen (se t.ex. AD 2005 nr 3). Även en ensam arbetssökande kan bli utsatt för diskriminering (prop. 1997/98:179 [ pdf ||  ] s. 47 [  ]).

Enligt Arbetsdomstolens mening står det klart, och synes inte heller vara tvistigt i målet, att ett anställningsförfarande rörande anställning som missionär i Brasilien, med E.I. som arbetssökande, pågått under tiden från april 2004 och fram till den 31 augusti 2004, då Svenska kyrkan meddelade sitt skriftliga avslagsbeslut. Prövningen i målet avser därmed frågan om Svenska kyrkans åtgärd att genom beslutet den 31 augusti 2004 slutligen neka E.I. anställning, och därmed avbryta rekryteringsförfarandet gentemot honom, har utgjort diskriminering.

Har E.I. utsatts för direkt diskriminering?

Det får anses klarlagt i målet att det var E.I:s allergi, som utgjorde skälet till att Svenska kyrkan underlät att anställa honom som missionär i Brasilien. Denna allergi utgör ett sådant funktionshinder som avses i 1999 års lag. Vidare står det klart och är inte heller tvistigt att Svenska kyrkans agerande i sig har medfört en nackdel för E.I. Vad som är tvistigt mellan parterna är endast frågan om E.I. haft sakliga förutsättningar för arbetet och därmed befunnit sig i en likartad situation som en person utan ett funktionshinder av det aktuella slaget.

Till stöd för sin ståndpunkt att E.I. saknat sakliga förutsättningar för arbetet som missionär i Brasilien har Svenska kyrkan gjort gällande att allergin påverkat hans arbetsförmåga på så sätt att han inte kunnat utföra de väsentligaste arbetsuppgifterna utan att stor risk för hans hälsa uppkommit. Svenska kyrkan har därutöver hävdat att E.I:s arbetsförmåga även påverkats av den omständigheten att han inte talar spanska eller portugisiska. Vad gäller sistnämnda omständighet har det dock inte påståtts från kyrkans sida att det för arbetet har förelegat ett formellt krav på kunskaper i spanska eller portugisiska. Genom förhöret med A.G-C. har det också framkommit att de som inte kunde landets språk, i detta fall portugisiska, fick genomgå en sex veckors språkutbildning innan de tillträdde tjänsten. Mot den bakgrunden kan det faktum att E.I. saknat kunskaper i landets språk inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen av hans arbetsförmåga och därmed sakliga förutsättningar för arbetet. Därmed återstår för prövning i denna del av målet enbart frågan om allergins inverkan på E.I:s arbetsförmåga.

Svenska kyrkan synes inte ha gjort gällande att E.I. på grund av allergin rent faktiskt inte skulle klara av de tilltänkta arbetsuppgifterna som missionär i Brasilien. Vad kyrkan hävdat är i stället att han vid utförandet av arbetsuppgifterna skulle utsätta sin hälsa för en alltför stor risk. Även synpunkter av det slaget kan vara relevanta vid bedömningen av om det förelegat sakliga förutsättningar för ett visst arbete. I princip gör en arbetsgivare sig inte skyldig till diskriminering om han underlåter att anställa en arbetstagare som på grund av sitt funktionshinder med fog kan antas riskera sin hälsa genom att utföra de tilltänkta arbetsuppgifterna (se AD 2003 nr 47). Den i målet avgörande frågan är därmed om det aktuella arbetet skulle innebära sådana särskilda hälsorisker för E.I. som arbetsgivaren har rätt att beakta.

Arbetet har av A.G-C. beskrivits i huvudsak enligt följande. Den aktuella missionärstjänsten skulle vara placerad i en stad i södra Brasilien som heter Sao Leopoldo. Det är en – med brasilianska mått – liten stad med ca 2 miljoner invånare. Den främsta arbetsuppgiften skulle vara att sköta Svenska kyrkans kontakter med en organisation vid namn CEBI. Denna organisation bedriver bibelstudier med befrielseteologin som grund och har sitt huvudkontor i Sao Leopoldo. CEBI arbetar med församlingar bland de fattiga i samhället, s.k. basförsamlingar, vilka finns utspridda i hela landet. Tanken är att missionären skall vara en länk mellan Svenska kyrkan och dessa basförsamlingar. I dennes uppgifter skulle även ingå att lära sig den aktuella bibelstudiemodellen och undervisa i basförsamlingarna. Tjänsten skulle också innefatta att ansvara för Svenska kyrkans kontakter med den lokala Lutherska kyrkan i Brasilien. Däri skulle ingå att samarbeta med den lokala kyrkan avseende två projekt som bedrivs i Amazonasområdet, bl.a. i staden Rondonia. Det ena projektet är inriktat på utsatta barn och ungdomar i slumområden, bl.a. gatubarn, medan det andra projektet är inriktat på landsbygdsutveckling och omfattar bl.a. vattenfrågor ute på landet. För missionären hade detta samarbete inneburit kontakter med ursprungsbefolkningen och framför allt omfattat rådgivning beträffande landrättigheter och andra rättigheter för ursprungsbefolkningen. I missionärens arbetsuppgifter skulle dessutom ingå att ansvara för dels Svenska kyrkans kontakter med en organisation i nordöstra Brasilien som heter Diakonia och bedriver projekt på landsbygden och i städerna, dels ett kyrkligt utbytesprojekt mellan Brasilien, Mocambique och Sverige. – Fältarbetet skulle utgöra en stor del av arbetet för missionären. Endast en mindre del av arbetet skulle vara kontorsarbete. Med hänsyn till de olika samarbetsorganens placering i landet hade arbetet också inneburit en hel del resor och ofta mycket långa sådana. Brasilien är ett stort land och avståndet mellan Svenska kyrkans samarbetspartner i norra och södra Brasilien är 4 200 km. En del platser som missionären skulle besöka är inte heller lättillgängliga, framför allt inte de där ursprungsbefolkningen lever.

E.I. har berättat i huvudsak följande om sin allergi och dess inverkan på hans arbetsförmåga. Allergin debuterade år 1992. Han har råkat ut för allergiska reaktioner vid totalt sex eller sju tillfällen, varav två eller tre, däribland den första, varit mer kännbara. Reaktionerna, som kommer mellan en halvtimme och en timme efter födointaget, består av klåda på olika ställen på kroppen samt yrsel orsakad av blodtrycksfall. Reaktionerna är förenade med stort obehag, men innebär i princip ingen fara för hans liv. För att vara på den säkra sidan har han dock uppsökt läkare vid några av tillfällena trots att han haft tillgång till medicin. Vid dessa tillfällen har ingen behandling satts in. Sedan år 2001 har han inte haft någon reaktion alls. De mediciner som han bär med sig för att använda vid eventuella reaktioner är kortison och adrenalin. De är lätta att inta och verkar omedelbart. Han ser inte allergin som ett besvär. Efterhand har han lärt sig vad han är allergisk mot och hur han skall hantera det. Detsamma gäller hans familj. Den begränsade mängd födoämnen det är fråga om kan han utan problem undvika. Han är beträffande huvuddelen av dessa ämnen inte heller så känslig att han reagerar på mindre mängder, t.ex. små rester som kan finnas på en skärbräda, utan det krävs normalt större intag för att han skall drabbas av en reaktion. Av säkerhetsskäl bär han alltid med sig en lapp i plånboken med uppgift om de ämnen han är allergisk mot. När han bodde i Grekland under sin hustrus tjänstgöring där han hade han en lapp med ämnena nedskrivna på grekiska. Sedan allergin debuterade har han vid många tillfällen, ibland ensam, rest utomlands till skiftande miljöer, bl.a. till Afrika, utan att ha planerat eller begränsat resorna utifrån allergin och utan att ha drabbats av några problem. Hans läkare är fullständigt obekymrad över hans allergi i den meningen att hon anser att det inte finns några sakliga skäl för honom att undvika vissa miljöer. Enligt hans mening utgör allergin inget hinder för honom att arbeta som missionär och bo i Brasilien. Vid sin riskbedömning målar Svenska kyrkan upp närmast hypotetiska scenarier. Om han som kyrkan anför t.ex. skulle bli bestulen på sin medicin finns det möjlighet för honom att vidta extra försiktighet genom att helt undvika de aktuella födoämnena. De faror som ofta föreligger vid en utlandstjänstgöring innebär enligt hans mening inte någon större risk för honom än för någon annan.

E.I:s behandlande läkare, överläkaren och specialisten i allergisjukdomar vid universitetssjukhuset i Lund S.W., har i intyg av den 20 augusti 2004 anfört följande. E.I. har en allergi mot ett örtpollen, gråbo, till vilket är kopplat allergi mot en begränsad grupp födoämnen nämligen selleri, persilja, morot, palsternacka, fänkål, rädisa, kålrot, pepparrot, svartrot, pistagenöt, cashewnöt och mango. Genom att undvika dessa ämnen har han varit symptomfri sedan mer än tre år tillbaka. Om ofrivilligt intag av födoämnesallergen ändå skulle ske så finns tillgång till akutmedicin, såväl kortisontabletter som antihistamintabletter och adrenalinspruta, som har snabb effekt och som han själv är utrustad med. Risken för svårare allergiattacker bedöms därför vara minimal liksom risken för behov av sjukhusvård eller sjukfrånvaro. E. har under de senaste åren varit på ett flertal utlandsresor även i exotisk miljö utan några som helst problem. Intyget avslutas med att S.W. mot bakgrund av det anförda bedömer ”faran för svåra allergiattacker vara försumbar, såväl i hemlandet som utomlands”.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden i denna fråga.

E.I:s allergi, såvitt nu är av intresse, avser en begränsad mängd födoämnen, framför allt vissa rotsaker. De symtom som han uppvisar vid intag av dessa ämnen är klåda på kroppen och yrsel orsakad av blodtrycksfall. Reaktionen är normalt inte förenad med livsfara. Sedan år 2001 har han inte haft några allergiska reaktioner. För det fall ett eventuellt ofrivilligt intag skulle ske bär han dock ständigt med sig snabbverkande akutmediciner.

Genom E.I:s egna uppgifter, som domstolen saknar anledning att ifrågasätta, har framkommit att han sedan länge lärt sig att leva med sin allergi och att den knappast påverkar honom i det dagliga livet. Han har därvid uppgett att han utan svårighet kan undvika den begränsade mängd födoämnen det är fråga om samt att han vistats utomlands vid många tillfällen utan att ha råkat ut för några besvär med anledning av allergin.

E.I:s behandlande läkare har i läkarintyg bedömt faran för svårare allergiattacker vara försumbar, såväl i hemlandet som utomlands.

Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av det nu anförda till slutsatsen att det inte med fog kan antas att arbetet som missionär i Brasilien som detta beskrivits ovan skulle innebära att E.I. skulle utsätta sin hälsa för sådana särskilda hälsorisker som en arbetsgivare har rätt att beakta vid ett beslut av nu aktuellt slag. Med detta ställningstagande står det klart att han haft sakliga förutsättningar för arbetet och därmed i den mening som avses i 1999 års lag befunnit sig i en jämförbar eller likartad situation som arbetssökande som inte har den allergi han lider av. Genom att neka honom anställning med hänvisning till hans allergi har Svenska kyrkan missgynnat honom och således gjort sig skyldig till direkt diskriminering enligt lagen. För den kränkning som diskrimineringen innebär skall Svenska kyrkan därför betala skadestånd till honom. Arbetsdomstolen återkommer till frågan om skadeståndets storlek.

Har Svenska kyrkan gjort sig skyldig till indirekt diskriminering av E.I.?

Samorganisationen har gjort gällande att Svenska kyrkan genom att endast tillåta anlitandet av ett visst försäkringsbolag även gjort sig skyldig till indirekt diskriminering av E.I. Samorganisationen har inte utvecklat sin talan närmare i denna del men, som det måste förstås, menar samorganisationen att Svenska kyrkans tillämpning av kravet på att vara antagen för försäkring i Europeiska Försäkringsaktiebolaget typiskt sett innebär en nackdel för personer med ett sådant funktionshinder som E.I. har genom att sådana personer mer sällan än andra antas för försäkring utan reservation och därför inte lika ofta kommer i fråga för utlandstjänstgöring. Enligt samorganisationens uppfattning har kravet i detta fall indirekt medfört att E.I. inte kom i fråga för utlandstjänstgöring.

Svenska kyrkans tillämpning i nu aktuellt avseende grundas på kollektivavtal. I utlandsavtalet anges nämligen som behörighetskrav för utlandsanställning att arbetstagaren skall, såvitt nu är av intresse, tillsammans med medföljande familjemedlemmar vara antagen för försäkring av det av arbetsgivaren anvisade försäkringsbolaget. Det försäkringsbolag som Svenska kyrkan, efter upphandling, generellt anvisat är Europeiska Försäkringsaktiebolaget.

Svenska kyrkan har angett att syftet med det i utlandsavtalet bestämda behörighetskravet är att skapa ett fullgott ekonomiskt skydd för de utlandsanställda och deras familjer vid sjukdom och personskada. Med hänsyn till att en utlandstjänstgöring i sig ofta medför en ökad risk för bl.a. sjukdom och olycksfall och till att den anställde och dennes familj vid utlandstjänstgöring kan komma att stå utanför det svenska socialförsäkringssystemet utgör enligt Arbetsdomstolens mening det angivna syftet ett, för behörighetskravet, berättigat mål. Enligt domstolens mening utgör den i utlandsavtalet bestämda försäkringslösningen i sin helhet också ett lämpligt och nödvändigt medel för att uppnå målet. Arbetsdomstolen har emellertid inte anledning att gå närmare in på frågan om E.I. borde ha tillåtits använda ett annat försäkringsbolag än Europeiska försäkringsaktiebolaget. Såvitt framkommit av utredningen har försäkringsvillkoret nämligen inte varit helt avgörande för Svenska kyrkans beslut att neka E.I. anställning som missionär. Enligt kyrkan har en självständig riskbedömning gjorts, varvid även båda de aktuella försäkringsbolagens ställningstagande beaktats. Vid sådant förhållande kan det inte anses att E.I. utsatts för indirekt diskriminering på det sätt som samorganisationen har påstått.

Sammanfattning och skadestånd

Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att Svenska kyrkan gjort sig skyldig till direkt diskriminering av E.I. genom att neka honom anställning med hänvisning till hans allergi. Någon indirekt diskriminering har enligt domstolens mening inte förekommit. Omständigheterna är sådana att skadeståndet inte bör bestämmas till högre belopp än 50 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall Svenska kyrkan som i allt väsentligt förlorande part ersätta samorganisationens rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.