AD 2006 nr 25

Bakgrund

I målet är ostridigt att parterna inte är bundna av kollektivavtal. Av utredningen framgår vidare att samorganisationen den 4 juni 2004 hos bolaget begärde ”lokala förhandlingar enligt 64 § medbestämmandelagen” beträffande uppsägningen av G.F., och att tvisteförhandlingar hölls den 18 juni 2004 och avslutades den 20 september 2004. Samorganisationen begärde därefter ”central förhandling enligt MBL § 64”, varpå förhandling hölls den 25 oktober 2004 och avslutades den 20 december 2004.

Enligt 65 § medbestämmandelagen gäller att talan i fall som avses i 64 § samma lag, t.ex. som i detta fall en talan om skadestånd för brott mot medbestämmandelagens regler om föreningsrätt, skall väckas inom tre månader efter det att förhandling avslutats. Samorganisationens uppfattning är att denna tremånadersfrist skall räknas med utgångspunkt från den 20 december 2004. Talan har i sådant fall väckts i tid. Enligt arbetsgivarparterna är omständigheterna i detta fall sådana att talan skall väckas senast en månad efter den 20 december 2004. Eftersom så inte skett har talan enligt arbetsgivarparterna preskriberats.

Förhandlingsskyldigheten

För en arbetstagarorganisation som saknar kollektivavtal gäller allmänt att tvisteförhandlingar endast kan påkallas med stöd av 10 § medbestämmandelagen. I medbestämmandelagen finns inga regler om uppdelning av tvisteförhandlingar i lokal och central förhandling. Om inte annat överenskommits är tvisteförhandling som påkallats med stöd av 10 § medbestämmandelagen därför slutförd efter en förhandlingsomgång (jfr AD 1989 nr 83 [ NJ ] [ Karnov ] och där anförda rättsfall). Annorlunda förhåller det sig om det mellan parterna föreligger ett kollektivavtal med en förhandlingsordning som föreskriver en skyldighet att förhandla på både lokal och central nivå. Förhandlingsskyldigheten är då inte fullgjord förrän tvisteförhandlingar förts på båda nivåerna.

Som samorganisationen anfört har det arbete som G.F. utförde vid bolaget omfattats av det mellan bolaget och Industrifacket gällande kollektivavtalet. Den förhandlingsordning som finns i detta kollektivavtal binder emellertid endast parterna i avtalet. Den grundar således inte någon rätt för samorganisationen att förhandla centralt med bolaget och därmed inte heller någon motsvarande skyldighet för bolaget i förhållande till samorganisationen.

Har preskription inträtt?

Av det ovan sagda följer att i ett fall som det förevarande, då skyldighet att förhandla föreligger endast på en nivå, preskriptionsfristen i princip börjar att löpa då den förhandling som kunnat påkallas med stöd av 10 § medbestämmandelagen slutförts.

Frågan är då vad som gäller i preskriptionshänseende när arbetsgivarsidan, trots att någon skyldighet härtill inte finns, ändå deltar i centrala förhandlingar med en arbetstagarorganisation och detta vid en tidpunkt då preskriptionsfristen fortfarande löper.

Det står en arbetsgivare fritt att såväl avstå från att åberopa preskription som att medge arbetstagaren en förlängning av preskriptionsfristen. För det fall en arbetsgivare uttryckligen förklarar sig avstå från att åberopa preskription eller uttryckligen förklarar sig medge en förlängning av preskriptionsfristen är förklaringen sålunda verksam. Härav följer att man även har att räkna med att sådana förklaringar kan komma till stånd konkludent, dvs. genom ett visst uppträdande eller handlande från arbetsgivarens sida. Arbetsdomstolen har i ett tidigare avgörande om tillämpningen av preskriptionsfristen i 41 § andra stycket anställningsskyddslagen (AD 2000 nr 85; jfr även där anförda andra rättsfall) uttalat principen att en arbetsgivare, som efter avslutade förhandlingar på en nivå, godtar att fortsätta tvisteförhandlingarna på central nivå trots att det inte föreligger någon skyldighet därtill enligt lag eller kollektivavtal normalt får anses ha medgett en förlängning av preskriptionsfristen. En förutsättning för denna princip är dock att arbetsgivaren inte uttryckligen angett att arbetstagaren måste iaktta preskriptionsfristen eller det av annan anledning klart framgår att det inte funnits grundad anledning till antagande att arbetsgivaren velat medge en förlängning av preskriptionsfristen. Som framgår av det ovan nämnda rättsfallet har det ansetts att en part i sådant fall har rätt till skäligt rådrum för väckande av talan. Skäligt rådrum har ansetts vara en månad från det att den centrala förhandlingen avslutades.

I förevarande fall har inte påståtts att frågan om preskription förts på tal av någon av parterna under förhandlingarna. Arbetsgivarparterna har uppenbarligen godtagit att fortsätta förhandlingarna på central nivå utan att i samband därmed klargöra för samorganisationen att de var beredda att helt avstå från att göra preskription gällande. Arbetsgivarparterna får således, i enlighet med det ovan anförda, anses ha medgett en förlängning av preskriptionsfristen.

Rättsfallet AD 2000 nr 85 gällde som nyss nämnts en tillämpning av anställningsskyddslagens preskriptionsfrister eftersom talan i det fallet gällde saklig grund för uppsägning. Arbetsdomstolen delar arbetsgivarparternas uppfattning att det saknas skäl att i preskriptionshänseende behandla en talan som grundas på bestämmelserna om föreningsrätt i medbestämmandelagen annorlunda än en talan som grundas på reglerna i anställningsskyddslagen (jfr AD 2005 nr 27). Skäligt rådrum för talans väckande bör således även i detta fall bestämmas till en månad.

Det är ostridigt att samorganisationen väckte talan i målet senare än en månad efter den 20 december 2004. Samorganisationens talan om skadestånd för föreningsrättskränkning har därför preskriberats. Därmed skall dess talan ogillas.

Rättegångskostnader

Arbetsgivarparterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med 5 000 kr avseende ombudsarvode. Samorganisationen har överlämnat till domstolen att bedöma skäligheten av det yrkade beloppet.

Arbetsdomstolen finner att yrkad ersättning är skälig.