AD 2006 nr 16

Tvisten

Mellan bolaget och förbundets avdelning 46 gäller ett kollektivavtal angående reglering av en utfyllnadslön som hade tillkommit när ett tidigare lönesättningssystem upphörde. Enligt avtalet omvandlades utfyllnadslönen till personliga tillägg. Två arbetstagare som var anställda som flygtekniker vid bolagets verksamhet i Sundsvall blev uppsagda på grund av arbetsbrist när bolagets verksamhet där lades ned. Under uppsägningstiden sökte de och fick anställningar i bolagets verksamhet på Arlanda. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om de även fortsättningsvis har rätt till det personliga tillägget.

Enligt förbundets mening har arbetstagarna rätt att behålla tilläggen även i sitt arbete på Arlanda eftersom anställningarna där inte skall ses som nya anställningar utan som samma anställningar som tidigare men på en ny arbetsplats. Förbundet har i andra hand gjort gällande att arbetstagarna i allt fall har rätt att behålla tillägget, eftersom de varit oavbrutet anställda hos bolaget och tillägget följer personen och inte anställningen eller tjänsten som sådan.

Flygarbetsgivarnas uppfattning är att arbetstagarna har fått och accepterat nya anställningar med annan lön och att de inte har rätt till de omtvistade tilläggen. Tilläggen är enligt Flygarbetsgivarna inte heller personliga i den meningen att de följer med den anställde vid oavbruten anställningstid hos bolaget, utan tilläggen är knutna till den anställning och de arbetsuppgifter varje berörd arbetstagare hade vid tidpunkten för avtalet.

Utredningen

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på Flygarbetsgivarnas begäran hållits vittnesförhör med bolagets personalchef B.R. och förhör upplysningsvis med förhandlingschefen på Flygarbetsgivarna J.B. samt med tidigare personalchefen och samordnaren för SAS-koncernen vid förhandlingarna 2003/2004 M.P.R. På förbundets begäran har förbundsjuristen och avtalssekreteraren S.R. hörts upplysningsvis. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Överenskommelsen den 4 februari 2004

En avgörande fråga i målet är om avtalet har innebörden att det personliga tillägget följer med arbetstagaren så länge denne är anställd hos bolaget, vilket är förbundets uppfattning, eller om det är knutet till just den anställning som arbetstagaren hade då avtalet ingicks, vilket Flygarbetsgivarna har gjort gällande. Enligt Arbetsdomstolens mening är det därför av vikt att närmare gå in på tillkomsten av och innehållet i den i målet aktuella överenskommelsen om personliga tillägg. Förutom själva avtalstexten består utredningen av förhör med personer från båda sidor som deltog i de riksavtalsförhandlingar som ägde rum vid tiden för överenskommelsen. Av utredningen har därvid följande framkommit.

Vid denna tid förhandlade parterna om ett nytt riksavtal. Det gamla hade upphört att gälla och förhandlingen avsåg redan förfluten tid. Flygarbetsgivarna förhandlade därvid utifrån ett krav från SAS-koncernens sida om en s.k. nollösning. Inga löneökningar skulle över huvud taget få förekomma inom något kollektivavtalsområde. Flygarbetsgivarna hade också träffat 38 sådana avtal inom andra avtalsområden. Vissa av dessa var villkorade av att inga andra områden erhöll löneökningar. Det var en djup kris inom flygbranschen. Parterna misslyckades att själva förhandla fram ett nytt avtal och konflikt utbröt med bl.a. varsel om strejk. För att lösa konflikten utsågs medlare. Överenskommelsen den 4 februari 2004 om personliga tillägg ingick i medlarnas andra bud till parterna.

Förbundets avtalssekreterare S.R. har berättat bl.a. följande. Det var en enormt spänd situation med upprörda känslor i den 30 personer starka förhandlingsdelegationen. För många av förbundets medlemmar var frågan om utfyllnadslönen av central betydelse. För förbundets medlemmar handlade det om sammanlagt nästan tre miljoner kr i personliga tillägg. Medlemmarna hade dessutom i många fall redan fått vidkännas lönesänkningar då en del lokala avtal om lönetillägg hade sagts upp av bolaget. Förbundet ställde som villkor i förhandlingen att utfyllnadslönen inte skulle upphöra. Avsikten var att ”lösa av” år 2003, dvs. träffa ett avtal för redan förfluten tid. Förbundet ansåg att det sved men gick ändå med på en nollösning då arbetstagarna fick behålla de personliga tilläggen så länge de var kvar i bolaget, vilket hon också gjorde helt klart för medlarna. I annat fall hade det inte blivit någon lösning på konflikten.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det är ostridigt att det omtvistade avtalet presenterades för avtalsparterna färdigformulerat av de tillsatta medlarna. Det är även ostridigt att parterna aldrig förhandlade direkt med varandra om innehållet i avtalet. Någon gemensam partsavsikt som tar sikte på den omtvistade frågan har således inte gått att fastställa. Någon praxis om avtalets tillämpning i omtvistat hänseende har inte heller framkommit. Ledning för tolkningen får därför sökas framför allt i avtalets lydelse.

Som framgår direkt av avtalets rubrik, tog detta sikte på den utfyllnadslön som arbetstagarna hade fått sedan det tidigare s.k. KV-systemet upphört. KV-systemet var ett kvalitetsvärderingssystem för lönesättning inom civilflyget som sades upp av arbetsgivaren våren 2003. Något annat har inte framkommit än att den utgående utfyllnadslönen, som motsvarade arbetstagarnas KV-tillägg, var ensidigt bestämd av bolaget och betalades ut för att den enskilde arbetstagaren inte skulle drabbas av en lönesänkning när KV-systemet sades upp. Parterna synes även överens om att det omtvistade avtalet, som omvandlade utfyllnadslönen till ett kollektivavtalsreglerat personligt tillägg, tillkom i syfte att undvika att kravet i riksavtalsförhandlingarna på en nollösning skulle medföra en lönesänkning för de arbetstagare som hade omfattats av KV-systemet. Vad som hände var att varje arbetstagares personliga tillägg, dvs. skillnaden mellan den tidigare individuellt bestämda KV-lönen och den lön som utgick enligt tarifflönen i kollektivavtalet, ”frystes” till de förhållanden som gällde just vid avtalstidpunkten.

Förbundet har argumenterat bl.a. efter den linjen att tilläggen enligt KV-systemet var helt personliga och byggde på en värdering av individens personliga kvalifikationer och att det därför är naturligt att se även det nu omtvistade tillägget, som alltså utgör en omvandling av KV-tillägget, som personligt i den meningen att det följer med den enskilde arbetstagaren så länge denne är oavbrutet anställd i bolaget. Någon närmare utredning om tillämpningen av KV-systemet har inte förebringats. Vad som åberopats är en handbok för lönesättningen som hade utarbetades gemensamt av SAS och Civila Flygpersonalens Fackförening. Av denna framgår bl.a. att en omvärdering borde ske vid omplacering och byte till annat arbete. Enligt Arbetsdomstolens mening ger vad som sålunda och i övrigt framkommit om KV-systemet inte stöd för slutsatsen att det nya personliga tillägget skall följa med en arbetstagare om denne får en ny anställning hos bolaget.

Det synes ostridigt mellan parterna att det omtvistade avtalet tog sikte enbart på dem som vid avtalstidpunkten hade utfyllnadslön efter det tidigare KV-systemet och att således något tillägg inte skulle ges till nyanställda. Enligt Arbetsdomstolens mening är detta väl förenligt med texten i avtalets andra stycke. Där anges att inga ytterligare tillägg skall utges framöver för de arbetsuppgifter som vid avtalstidpunkten omfattas av det personliga tillägget. Vidare kan, enligt domstolens mening, avtalstexten i denna del inte heller uppfattas på annat sätt än att avtalet hänför det personliga tillägget till just de arbetsuppgifter som omfattades av det vid avtalstidpunkten utgående tillägget. Det hittills anförda talar enligt domstolens mening snarast för Flygarbetsgivarnas uppfattning.

I det sista stycket i avtalet anges att parterna är överens om att det personliga tillägget – efter överenskommelse mellan de lokala parterna – kan användas till lokala tillägg och/eller lönesättningssystem. De lokala parterna kan alltså disponera över arbetstagarnas personliga tillägg. Enligt Arbetsdomstolens mening talar även denna formulering i avtalet till förmån snarare för Flygarbetsgivarnas ståndpunkt än för förbundets.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till den slutsatsen att det personliga tillägget, det s.k. STS-tillägget, inte kan anses hänförligt till någon annan anställning hos bolaget än den som arbetstagaren hade just vid tidpunkten för överenskommelsen. Tillägget följer således inte med den anställde till en ny anställning hos bolaget, även om det inte varit något tidsmässigt avbrott mellan anställningarna.

Arbetsdomstolens ställningstaganden i denna fråga innebär att en arbetstagare som under pågående anställning, oavsett om denne är uppsagd eller inte, söker och får en annan anställning hos bolaget inte kan hävda en på överenskommelsen grundad rätt att i den nya anställningen behålla sitt tidigare STS-tillägg. Följaktligen kan en arbetstagare, utan hinder av bestämmelsen i 27 § medbestämmandelagen, träffa avtal med bolaget om en ny anställning som inte berättigar till STS-tillägg. Det hittills sagda innebär att förbundets ståndpunkt att arbetstagarna har rätt att behålla tillägget så länge de är oavbrutet anställda hos bolaget inte kan godtas.

Har G.A. och B.W. fått nya anställningar?

Frågan om G.A:s och B.W:s rätt att få STS-tillägg blir med den bedömning som Arbetsdomstolen har gjort av avtalets innebörd beroende av om de skall anses ha kvar samma anställningar som de hade i Sundsvall eller om de nu har nya anställningar.

Förbundet har gjort gällande att det är fråga om samma anställningar eftersom arbetstagarna under uppsägningstiden, dvs. under pågående anställning, endast bytte arbetsort. Förbundet har vidare framhållit att arbetsuppgifterna är desamma som tidigare och att arbetsvillkoren skiljer sig åt bara i fråga om lönen.

Flygarbetsgivarna har tvärtom gjort gällande att det är fråga om nya anställningar som arbetstagarna sökt och fått under pågående uppsägningstid.

Av utredningen har följande framgått. Samtidigt med nedläggningen av verksamheten i Sundsvall sade bolaget även upp anställda på andra orter i Sverige. Totalt sades 56 anställda upp. När det senare, under pågående uppsägningstider, uppstod behov av personal på Arlanda gick erbjudanden om de lediga arbetena i första hand ut till de uppsagda arbetstagarna i enlighet med vad bolaget tidigare hade utlovat. Förutom G.A. och B.W. var det några personer från Göteborg som anmälde intresse. Enligt vad som lämnats obestritt i målet fattades anställningsbeslut efter sedvanligt ansöknings- och urvalsförfarande. Ett krav från arbetsgivarens sida var att de som accepterade arbetena på Arlanda skulle börja omedelbart. Av de i målet åberopade skriftliga bekräftelserna på anställning framgår sålunda att erbjudandet gällde arbete fr.o.m. den 26 mars 2004 och att den tidigare gjorda överenskommelsen om arbetsbefrielse upphörde från det datumet. Vidare framgick att arbetstagarna under återstoden av uppsägningstiden skulle ha kvar sin lön och individuella tillägg. Till bekräftelserna hade bifogats anställningsbevis för arbetena på Arlanda som gällde från och med den 15 maj 2004 för B.W:s del och från och med den 15 juni 2004 för G.A:s del, dvs. från de tidpunkter då deras respektive uppsägningstider löpte ut. Anställningsbevisen innehöll bl.a. de nya lönevillkoren som innebar en lönesänkning i förhållande till tidigare. Både G.A. och B.W. accepterade villkoren och undertecknade anställningsbevisen. På dessa finns direkt under rubriken tre rutor betecknade ”Nyanställning”, ”Ändring” respektive ”Förlängning”. Bolaget har i bådas fall satt kryss i rutan för ändring. Både B.W. och G.A. har behållit sina anställningsnummer och haft kvar sin intjänade semester. Någon semesterersättning betalades således inte ut i samband med att de började arbeta på Arlanda.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Utgångspunkt för bedömningen är att de båda arbetstagarna ostridigt blev uppsagda på grund av arbetsbrist och att de enligt anställningsskyddslagen inte hade kunnat göra anspråk på vare sig omplacering eller återanställning till arbetena på Arlanda. Någon skyldighet för bolaget att erbjuda G.A. och B.W. de lediga arbetena på Arlanda förelåg alltså inte. G.A. och B.W. gjorde också, som tidigare framgått, själva valet att söka arbete på Arlanda och att acceptera de nya anställningsvillkoren. Även med bortseende från lönens storlek och det förhållandet att arbetet var förlagt till en annan ort var det inte heller helt jämförbara anställningar. G.A. sökte och fick arbete som flygmekaniker, vilket innebar ett annat avtalsområde. Han har visserligen även på Arlanda, i vart fall senare, arbetat som flygtekniker men det saknar i detta sammanhang betydelse. B.W. sökte och fick ett vikariat som flygtekniker. Han stannade visserligen kvar inom avtalsområdet men gick inledningsvis från en tillsvidareanställning till ett vikariat. Utredningen har också visat att arbetsuppgifterna för flygtekniker på Arlanda skiljer sig inte oväsentligt från de arbetsuppgifter som teknikerna hade i Sundsvall. På Arlanda är det fråga om mer renodlade teknikeruppgifter medan arbetsuppgifterna i Sundsvall huvudsakligen hade varit av sådant slag att de efter endast en kortare inskolning kunnat övertas av piloter och lastare.

Det nu anförda talar enligt Arbetsdomstolens mening för att B.W:s och G.A:s tidigare anställningar vid verksamheten i Sundsvall har upphört och ersatts med nya anställningar vid verksamheten på Arlanda.

Förbundet har emellertid till stöd för sin ståndpunkt även pekat på det förhållandet att det i anställningsbevisen angetts att det varit fråga om ”Ändring”, att B.W. och G.A. har samma anställningsnummer som tidigare och att de behållit sin intjänade semester.

Personalchefen B.R. har förklarat att en anställd av praktiska, administrativa skäl behåller sitt anställningsnummer om han eller hon byter anställning inom bolaget. På motsvarande sätt är det enligt B.R. brukligt att en anställd som får en ny anställning inom SAS-koncernen behåller sin intjänade semester, om det går, och att utbetalning av semesterersättning sker först när arbetstagaren helt lämnar koncernen. Han har vidare uppgett att rutan för nyanställning på anställningsbevisen kryssas i när den som anställs inte har haft någon tidigare relation till bolaget, att rutan för förlängning används när visstidsanställningar skall förlängas och att rutan för ändring används när det finns någon form av tidigare anställningsförhållande med bolaget, t.ex. vid byte av avtalsområde.

Enligt Arbetsdomstolens mening är de uppgifter som sålunda lämnats om bolagets rutiner både trovärdiga och rimliga. De anförda förhållandena är därmed inte ägnade att inverka på domstolens bedömning om B.W:s och G.A:s anställningar hos bolaget.

Slutsatsen av det anförda blir att Arbetsdomstolen vid en samlad bedömning finner visat att G.A. och B.W. har fått nya anställningar hos bolaget. Som tidigare anförts saknar de då rätt att i dessa nya anställningar behålla sina tidigare STS-tillägg. Vid denna bedömning föreligget inte skäl för Arbetsdomstolen att bedöma storleken på STS-tillägget. Enligt förbundet är tillägget 3 395 kr och det är också detta belopp som Flygarbetsgivarnas fastställelsetalan avser. Käromålet skall alltså bifallas.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden i det föregående innebär att förbundet skall betala Flygarbetsgivarnas rättegångskostnader i målet. Om beloppet råder inte tvist.