AD 2004 nr 72

Tvisten i målet gäller i huvudsak vad som förekom vid ett samtal troligen i slutet av september 2002 mellan M.M.J. och produktionsledaren A-C.R. Enligt förbundet innebar samtalet att M.M.J. omplacerades från arbetsuppgifter som teamledare av skäl som var hänförliga till hennes fackliga verksamhet som ledamot av klubbstyrelsen. Arbetsgivarparterna har förnekat att det var fråga om någon omplacering eftersom M.M.J. enligt deras mening inte ens hade blivit utsedd till teamledare. De har dessutom gjort gällande att det besked som lämnades M.M.J. vid samtalet i alla händelser inte berodde på hennes fackliga verksamhet.

I målet uppkommer främst följande frågor:

1. Är M.M.J. berättigad till lönetillägg på grund av att hon har utfört arbete som teamledare?

2. Har bolaget omplacerat M.M.J. och därigenom brutit mot medbestämmandelagen, kollektivavtalet och förtroendemannalagen?

3. Har bolaget åsidosatt förtroendemannalagen eller medbestämmandelagen genom att omplacera M.M.J. utan att dessförinnan varsla eller påkalla förhandling i frågan?

Utredningen i målet

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har M.M.J. hörts under sanningsförsäkran. På förbundets begäran har vittnesförhör hållits med tidigare produktionsledaren H.A., vice klubbordföranden A.U. och klubbordföranden O.F. På bolagets begäran har vittnesförhör hållits med platschefen P.E., tidigare produktionsledaren A-C.R., produktionsledaren C.H., skiftchefen J.J., teamledaren D.D. och personalchefen T.H. Förbundet har åberopat viss skriftlig bevisning.

Efter huvudförhandlingen i målet har domstolen funnit nödvändigt att enligt 43 kap. 14 § rättegångsbalken komplettera utredningen i frågan om bolagets handlande har inneburit att förbundet har betagits sin rätt till inflytande enligt arbetsrättslig lagstiftning. Domstolen har efter samråd med parterna funnit att tillräcklig komplettering har skett genom den skriftväxling som förekommit efter huvudförhandlingen.

Har M.M.J. blivit utsedd eller t.o.m. tillrätt som teamledare?

Arbetsdomstolen väljer att först gå in på frågan om M.M.J. före samtalet med A-C.R. hade utfört arbete som teamledare eller åtminstone var utsedd att inneha en sådan befattning. Svaret på denna fråga har direkt betydelse endast för förbundets yrkande om lön, men är också av intresse för bedömningen av det fortsatta händelseförloppet.

Arbetsdomstolen kan i denna del först konstatera att det av de i målet hörda personerna endast är M.M.J. själv som haft uppfattningen att hon faktiskt börjat arbeta som teamledare vid tidpunkten för samtalet med A-C.R. i slutet av september 2002. Hon har inför domstolen berättat om sitt arbete under slutet av våren fram till september 2002, vilket huvudsakligen gällde ett projekt som hon var sysselsatt med, men hennes uppgifter utvisar inte att hon under den tiden hade en sådan funktion som teamledarna var avsedda att ha. Utredningen i målet ger inget stöd för att det vid denna tidpunkt skulle ha gjorts någon indelning av de anställda i team. Av betydelse är vidare D.D:s uppgifter om att han för sin egen del ansåg sig vara utsedd till teamledare först när A-C.R., troligen i slutet av september 2002, informerade laget om detta och han började delta i morgonmöten i sin nya egenskap. Sammanfattningsvis vinner M.M.J. uppgifter inte stöd i den övriga utredningen, och de motsägs direkt av vissa andra uppgifter.

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att det inte har blivit styrkt i målet att M.M.J. vid tidpunkten för samtalet med A-C.R. hade utfört något arbete i egenskap av teamledare eller i någon annan mening hade tillträtt denna syssla.

Frågan blir då om M.M.J. vid den angivna tidpunkten hade blivit utsedd att vara teamledare eller om hon bara var föreslagen för den befattningen. Domstolens bedömning i den frågan får göras mot bakgrund av att det ostridigt var produktionsledaren som hade exklusiv rätt att utse teamledarna. H.A., som under våren 2002 var M.M.J. produktionsledare, har inför domstolen förklarat att han på begäran av sin chef J.J. utsåg bl.a. M.M.J. att vara teamledare. Uppfattningen att M.M.J. var utsedd till teamledare vinner stöd av vad som förekom vid en lokal förhandling den 4 september 2002. Enligt protokollet från förhandlingen anfördes från bolagets sida på direkt fråga från fackklubben att ”uttagna teamledare på plattform ligger fast”. Vad som talar i annan riktning är D.D:s uppgift om att han för egen del uppfattade sig som endast föreslagen för befattningen. Det är emellertid oklart om han avsåg att göra någon distinktion mellan att vara utsedd och att vara föreslagen.

Arbetsdomstolen kommer till slutsatsen att det är styrkt i målet att M.M.J. var utsedd att vara teamledare, men inte att hon hade utfört något arbete i denna egenskap vid tidpunkten för samtalet med A-C.R., dvs. i slutet av september 2002. Domstolens ställningstagande leder till att M.M.J. inte är berättigad till den ersättning som yrkats i målet i form av lönetillägg för tiden augusti – september 2002.

Föreningsrättskränkning?

Enligt 8 § första stycket medbestämmandelagen skall föreningsrätten lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten föreligger, om någon på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan vidtar åtgärd till skada för någon på andra sidan för att denne har utnyttjat sin föreningsrätt eller om någon på ena sidan vidtar åtgärd mot någon på andra sidan i syfte att förmå denne att inte utnyttja sin föreningsrätt.

En utgångspunkt för domstolens bedömning är att M.M.J. blivit utsedd till teamledare men inte hade tillträtt som sådan. A-C.R:s besked till M.M.J. att hon inte skulle vara teamledare innebar mot den bakgrunden utan tvivel en åtgärd i den mening begreppet har i 8 § medbestämmandelagen. Den avgörande frågan blir därmed i vilket syfte denna åtgärd vidtogs.

Det ligger i sakens natur att det är en svår uppgift för en part att bevisa vilket syfte motparten har haft med en viss åtgärd. Arbetsdomstolen har därför i sin praxis tillämpat en fördelning av bevisbördan mellan parterna. I mål om kränkning av en arbetstagares föreningsrätt innebär denna praxis att det inledningsvis ankommer på arbetstagarparten att visa sannolika skäl för att en kränkning av föreningsrätten förekommit. Om arbetstagarparten lyckas med detta är det därefter arbetsgivarens sak att styrka att han har haft ett av föreningsrättsfrågan oberoende, objektivt godtagbart skäl för sin påtalade åtgärd.

Förbundet har gjort gällande att bolaget har en negativ inställning till den fackliga organisationen. Detta påstående har dock enligt domstolens mening inte något nämnvärt stöd i utredningen. A.U. har inför domstolen uppgett att det har förekommit problem med tillämpningen av medbestämmandelagen vid företaget, men även om denna uppgift skulle vara riktig ger den inte belägg för att bolaget har en negativ inställning till fackligt arbete. Domstolen anser att vad förbundet anfört i denna del inte bör tillmätas någon betydelse vid bedömningen av föreningsrättsfrågan. Det kan tilläggas att det i fråga om särskilt M.M.J. förhållanden inte har framkommit något som tyder på att hennes fackliga verksamhet på något sätt var kontroversiell i förhållandet till bolaget som arbetsgivare. Hennes uppdrag var ju begränsat till att gälla ledamotskap i klubbstyrelsen, och hon har själv lämnat uppgiften att det fackliga uppdraget tog endast omkring två timmar per vecka i anspråk.

Vad förbundet framför allt har grundat sin talan på är vad som enligt förbundets mening uttalades från A-C.R:s sida vid hennes samtal med M.M.J. i slutet av september 2002, dvs. det samtal vid vilket det klargjordes att M.M.J. inte skulle vara teamledare. Enligt förbundet yttrade A-C.R. att bolagets beslut grundades på att M.M.J. var ledamot av klubbstyrelsen. Om det kan styrkas att A-C.R. yttrade sig på detta sätt har man som domstolen ser saken att utgå från att det har varit fråga om en föreningsrättskränkning. Vad som sades vid samtalet har alltså en helt avgörande betydelse för bedömningen av föreningsrättsfrågan.

Utredningen i målet består i första hand av de uppgifter som M.M.J. och A-C.R. har lämnat vid huvudförhandlingen i målet. Det kan inskjutas att det i målet har lämnats olika uppgifter i frågan om även C.H. var närvarande i rummet under samtalet. M.M.J. har menat att så var fallet, medan A-C.R. och C.H. har förnekat detta. Frågan har enligt domstolens mening ingen nämnvärd betydelse i sammanhanget och den lämnas därför därhän i det följande. M.M.J. och A-C.R. har vid huvudförhandlingen berättat i huvudsak följande.

M.M.J.: A-C.R. sade till henne att hon inte passade som teamledare. När M.M.J. frågade om skälet fick hon till svar att det berodde på hennes fackliga arbete och att hon på grund därav var borta så mycket från arbetsplatsen. M.M.J. berättade då att det var fråga om endast två timmar per vecka. A-C.R. gjorde klart att beslutet inte grundades på M.M.J. personliga egenskaper. A-C.R. sade tvärtom att M.M.J. var duktig i sitt arbete. Under samtalet, som varade 10–15 minuter, blev M.M.J. ledsen och grät.

A-C.R.: Samtalet kom till stånd med anledning av att M.M.J. inte skulle utses till teamledare. Beslutet grundade sig i att A-C.R. hade kommit till slutsatsen att M.M.J. saknade de nödvändiga ledaregenskaperna. Påståendet om att A-C.R. skulle ha sagt att beslutet berodde på M.M.J. fackliga verksamhet är oriktigt. Om det fackliga arbetet berördes vid samtalet, var det i varje fall inte A-C.R. som tog upp ämnet. Samtalet pågick ganska länge efter det att M.M.J. fått det negativa beskedet. Totalt varade samtalet 30–45 minuter och handlade bl.a. om M.M.J. familjesituation.

Av det anförda framgår att ord står mot ord i fråga om vad som sades vid samtalet. Domstolen återkommer i det följande till hur de motstridiga uppgifterna bör värderas. Det finns anledning att dessförinnan gå in på vad som inträffade under tiden närmast efter samtalet. M.M.J. har berättat om att hon direkt efter samtalet gick till klubbstyrelsens lokal, där hon berättade för A.U. om vad som inträffat. Detta ledde i sin tur till att O.F. hade ett samtal med J.J. De nu omnämnda personerna har vid huvudförhandlingen berättat bl.a. följande.

A.U.: Hon träffade M.M.J. direkt efter dennas samtal med A-C.R. M.M.J. var mycket upprörd och berättade efter en stund att hon inte skulle få vara teamledare längre och att orsaken var att M.M.J. fackliga arbete inte passade A-C.R. M.M.J. hade inte förstått att A-C.R:s handlande var otillåtet enligt lag, men fick detta klart för sig vid samtalet med A.U. A.U. kallade sedan O.F. till klubblokalen.

O.F.: Efter att ha blivit kontaktad av A.U. anslöt han sig till henne och M.M.J. på klubbexpeditionen. M.M.J. kände sig orättvist behandlad och berättade att orsaken till bolagets besked var hennes fackliga arbete. Han kontaktade då A-C.R:s chef, J.J. Denne återkom efter två dagar och uppgav att beslutet avseende M.M.J. ”inte bara berodde på det fackliga arbetet” utan även på hennes höga frånvaro.

J.J.: När O.F. frågade honom om utseende av teamledare sade han att detta var produktionsledarens uppgift och att han själv inte skulle lägga sig i dennes val. M.M.J. fackliga arbete nämndes inte i samtalet.

Mot bakgrund av de nu återgivna uppgifterna gör domstolen följande bedömning. Som redan har konstaterats står ord mot ord i fråga om vad som sades vid samtalet mellan M.M.J. och A-C.R. Det finns anledning att här erinra om att domstolen i ett föregående avsnitt har kommit till slutsatsen att M.M.J. uppgifter om sina arbetsuppgifter inte stöds av eller rentav motsägs av den övriga utredningen. Mot den bakgrunden finns det i varje fall inte anledning att betrakta M.M.J. uppgifter som mer tillförlitliga än A-C.R:s.

Det som talar för förbundets version är A.U:s och O.F:s uppgifter om vad M.M.J. sade till dem kort efter samtalet med A-C.R. Både A.U. och O.F. har under förhören gett ett både trovärdigt och tillförlitligt intryck. Enligt Arbetsdomstolens mening råder det inget tvivel om att M.M.J. var upprörd och för dem berättade att hon var tvungen att sluta som teamledare på grund av sitt fackliga arbete. Det betyder dock inte utan vidare att det faktiskt var så som samtalet med A-C.R. utspelade sig. Det råder motstridiga uppgifter om hur länge det samtalet pågick, men det står klart att det inte var helt kort. Enligt A-C.R. berördes åtskilliga frågor med anknytning till M.M.J. förhållanden både på arbetet och i det privata, och hon har inte kategoriskt förnekat att M.M.J. fackliga arbete berördes vid samtalet. Det är därför möjligt och kanske även troligt att M.M.J. fackliga verksamhet på något sätt nämndes under hennes samtal med A-C.R. Men det är likväl oklart hur A-C.R. i så fall uttryckte sig. Man kan enligt domstolens mening inte bortse från möjligheten att M.M.J. på något sätt missförstod vad A-C.R. yttrade i detta sammanhang.

Förbundets ståndpunkt stöds visserligen även av O.F:s uppgifter om det senare samtalet med J.J. Även beträffande det samtalet står emellertid ord mot ord. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det anledning att sätta tilltro till O.F:s uppgifter så till vida att samtalet gällde betydelsen i detta sammanhang av M.M.J. fackliga arbete. Men även om samtalet utspelade sig så som O.F. har berättat anser domstolen att J.J:s yttrande – dvs. att det inte ”bara” var M.M.J. fackliga arbete som var skälet till att hon inte blev teamledare – är alltför indirekt och obestämt för att tillmätas någon nämnvärd betydelse vid bevisvärderingen.

Arbetsdomstolen anser att den nu behandlade bevisfrågan är svårbedömd. Vid ett samlat ställningstagande kommer domstolen dock till slutsatsen att de övriga omständigheter som förbundet har åberopat inte ger tillräckligt stöd för förbundets version av samtalet mellan M.M.J. och A-C.R. Det betyder att förbundet inte har förmått göra sannolikt att bolagets åtgärd har innefattat en kränkning av M.M.J. föreningsrätt. Yrkandet om skadestånd för brott mot 8 § medbestämmandelagen skall alltså avslås.

Brott mot förtroendemannalagen

Förbundets yrkande i denna del grundas på bestämmelsen i 4 § förtroendemannalagen, vilken innebär att en facklig förtroendeman inte med anledning av sitt uppdrag får ges förändrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor.

Arbetsdomstolens ställningstagande i det föregående innebär att domstolen har att utgå från att det inte var M.M.J. fackliga verksamhet som var anledning till att hon inte fick arbeta som teamledare. Detta betyder att bolagets besked till henne inte heller utgjorde något brott mot den angivna bestämmelsen i förtroendemannalagen. Förbundets talan skall således ogillas även i den delen.

Brott mot kollektivavtalet

I domen 1978 nr 89 [ NJ ] [ Karnov ] utvecklade Arbetsdomstolen synsättet att en omplacering i vissa fall kan prövas rättsligt. Detta gäller fall där en omplacering är så ingripande att den till sina verkningar är att jämställa med en uppsägning eller ett avskedande. När en så ingripande omplacering görs av personliga skäl måste arbetsgivaren visa godtagbara skäl för sin åtgärd. Kan han inte göra detta, föreligger ett brott mot kollektivavtalet.

För M.M.J. innebar visserligen bolagets beslut att hon gick miste om ett tilltänkt lönetillägg samt det ansvar och vissa särskilda arbetsuppgifter som sammanhänger med att vara teamledare. Det rörde sig emellertid om en arbetsuppgift som enligt vad bolaget oemotsagt har anfört var avsedd att rotera bland de anställda i produktionen. Till detta kommer att M.M.J. inte hade tillträtt befattningen som teamledare. Mot denna bakgrund finner Arbetsdomstolen att bolagets åtgärd inte kan ses som en omplacering av sådant ingripande slag som har angetts i det föregående. Förbundets talan skall därför avslås även i denna del.

Har bolaget åsidosatt förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen eller skyldighet att varsla enligt förtroendemannalagen?

Genom den skriftväxling som förekommit efter huvudförhandlingen i målet har klarlagts att förbundet till stöd för sin talan i denna del har åberopat att bolaget har beslutat om förändring av M.M.J. arbetsförhållanden utan att dessförinnan varsla förbundet enligt förtroendemannalagen, alternativt påkalla förhandling enligt medbestämmandelagen i frågan.

Enligt 11 § första stycket medbestämmandelagen skall arbetsgivare innan han beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal. Detsamma gäller innan arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör organisationen.

Regeln i medbestämmandelagen kan jämföras med 5 § förtroendemannalagen som är tillämplig i fall bl.a. då fråga uppkommer om ändring av facklig förtroendemans arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. Arbetsgivaren skall då minst två veckor i förväg bl.a. varsla den lokala arbetstagarorganisationen. Skyldighet att lämna varsel och underrättelse föreligger inte vid sådan ändring som utgör ett normalt led i förtroendemannens arbete och inte försämrar hans möjligheter att fullgöra det fackliga uppdraget. Sedan varsel och underrättelse lämnats har den lokala arbetstagarorganisationen och förtroendemannen rätt till överläggning med arbetsgivaren.

Förbundet har som framgår i det föregående lämnat öppet vilken av dessa båda regleringar som är tillämplig i ett fall som det föreliggande. Arbetsdomstolen gör i den frågan följande bedömning.

Om en lag innehåller en särskild föreskrift som avviker från medbestämmandelagen, skall enligt 3 § medbestämmandelagen den föreskriften gälla. I anslutning till bestämmelsen uttalas i förarbetena till medbestämmandelagen att lagen utgår från den vedertagna principen att speciallag tar över allmän lag. Som exempel på sådana föreskrifter anges bl.a. förtroendemannalagens regler om överläggning i vissa fall innan arbetsgivare fattar beslut om omplacering av facklig förtroendeman. Dessa särskilda föreskrifter skall enligt förarbetena gälla i stället för de allmänna reglerna om primär förhandlingsskyldighet i medbestämmandelagen (se prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] bil. 1 s. 330 [  ], jfr Olof Bergqvist m.fl., Medbestämmandelagen, 1997 s. 96, och Lars Lunning, Facklig förtroendeman, 7 uppl., 2004, s. 45 f.).

Enligt Arbetsdomstolens mening saknas det anledning att i denna fråga frångå det synsätt som kommer till uttryck i motiven till medbestämmandelagen. I varje fall i en situation som den föreliggande, där det aktuella beslutet endast berör en facklig förtroendeman, bör alltså förtroendemannalagens regler om arbetstagarinflytande tillämpas i stället för de motsvarande reglerna i medbestämmandelagen.

I målet är ostridigt att bolaget underlät att varsla den lokala arbetstagarorganisationen innan bolaget fattade beslutet att inte låta M.M.J. tillträda som teamledare sedan hon utsetts därtill. Beslutet bör enligt domstolens mening betraktas som en sådan ändring av hennes arbetsförhållanden som avses i 5 § förtroendemannalagen. Arbetsgivarparterna har inte anfört någon omständighet som skulle kunna föranleda att det inte har förelegat skyldighet att lämna varsel innan beslutet fattades. Bolaget har alltså genom sin underlåtenhet åsidosatt den angivna bestämmelsen i förtroendemannalagen och är därigenom skyldigt att utge allmänt skadestånd till förbundet. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 30 000 kr.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Domstolens ställningstaganden i det föregående innebär att förbundets talan har avslagits utom såvitt gäller frågan om varsel enligt förtroendemannalagen. Arbetsgivarparterna har alltså i allt väsentligt vunnit målet. Målet är av sådan beskaffenhet att kostnaderna för dess olika delar inte kan särskiljas. Vad arbetsgivarparterna tappat får enligt domstolens mening anses vara av endast ringa betydelse. De bör därför tillerkännas full ersättning för sina kostnader i målet.