AD 2004 nr 30

Tvisten m.m.

Målet har på parternas begäran företagits till avgörande utan huvudförhandling med stöd av 4 kap. 10 § tredje stycket arbetstvistlagen. Posten har som skriftlig bevisning åberopat Svea hovrätts dom den 25 april 2002 och Stockholms tingsrätts dom den 21 juli 1995.

Tvisten i målet gäller om Posten haft saklig grund för sin uppsägning av S.S. Postens ståndpunkt är att sådan grund har förelegat med hänsyn till det långa fängelsestraff som S.S. dömts till i förening med de mycket grova brott han dömts för och i vart fall med beaktande av de personliga omständigheterna i målet. SEKO har å sin sida gjort gällande att saklig grund för uppsägning inte har förelegat.

Har bolaget haft saklig grund för att säga upp S.S.?

Frågan huruvida brottslighet som en anställd begått utom tjänsten kan läggas till grund för uppsägning kan inte besvaras generellt. Som framgår av Arbetsdomstolens praxis (se bl.a. AD 1981 nr 51 [ NJ ] [ Karnov ], 1984 nr 9 [ NJ ] [ Karnov ], 1986 nr 21 [ NJ ] [ Karnov ] och 1993 nr 127) måste en prövning ytterst ske med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet, där en avvägning får göras mellan arbetstagarens intresse av att få ha anställningen kvar och arbetsgivarens intresse av att upplösa anställningsförhållandet. I domen AD 1984 nr 9 [ NJ ] [ Karnov ] uttalade Arbetsdomstolen att det är givet att i de fall där arbetsgivarens intresse är hänförligt till något förhållande som ligger vid sidan av arbetstagarens fullgörelse av arbetsuppgifterna, en uppsägning kan anses sakligt grundad endast om arbetsgivarens skäl är tungt vägande och en omplacering inte kan komma i fråga.

De brott som S.S. har dömts för under anställningen hos Posten är av sådant allvarligt slag, att Postens förtroende för honom givetvis måste ha skadats. Härtill bidrar säkerligen det förhållandet att S.S. även tidigare dömts för likartad brottslighet. Det kan inte heller uteslutas att Postens anseende utåt eller i förhållande till övrig personal skulle kunna skadas om det blir känt att någon som dömts för sådana brott får behålla sin anställning. Detta är omständigheter som talar för att en uppsägning skulle kunna ske redan på grund av brotten som sådana. Det finns emellertid också omständigheter som talar mot en sådan bedömning. Som Arbetsdomstolen uttalat i ett liknande fall (AD 2001 nr 2) bör man t.ex. inte överdriva risken för att Postens anseende utåt eller i förhållande till övrig personal skulle kunna skadas om anställningen fortgår, särskilt när det är fråga om en brevbärare som arbetar i ett storstadsdistrikt. Det rättsfallet rörde en brevbärare i Stockholm som hade sagts upp sedan han dömts till fem års fängelse för grov våldtäkt på sin dotter. En ytterligare omständighet som man bör beakta i det nu aktuella fallet är att de brott som S.S. dömts för har begåtts innan han anställdes hos Posten. Av stor betydelse är vidare att brotten ostridigt inte heller haft någon beröringspunkt med hans anställning där. Den våldtäkt som han dömdes för år 1995 begicks visserligen, som arbetsgivarparterna framhållit, i hans dåvarande arbetsgivares lokaler. Målsäganden var dock inte någon annan anställd och brottet begicks när S.S. och målsäganden nattetid bevistade lokalerna. Det är vidare ostridigt att S.S. under anställningen hos Posten har skött sitt arbete utan anmärkning. Såvitt framkommit i målet har han haft enbart sedvanliga brevbäraruppgifter. Han har alltså inte haft någon annan ställning som ställt särskilda krav på förtroende utöver vad som följer av den ordinäre brevbärarens. De nu anförda omständigheterna utgör enligt Arbetsdomstolens mening vägande skäl mot att brottsligheten som sådan skulle utgöra saklig grund för uppsägning. Det finns i sammanhanget anledning att framhålla att det för bedömningen av uppsägningsfrågan är en avvägning mellan arbetstagarens och arbetsgivarens intressen i det enskilda fallet som skall göras och att det torde vara främmande att vid denna intresseavvägning ha som utgångspunkt en inställning som rent faktiskt medför att den som dömts och avtjänat straff för viss sorts brottslighet riskerar att bli utestängd från arbetslivet (jfr AD 1986 nr 21 [ NJ ] [ Karnov ]). I det ovan anförda rättsfallet AD 2001 nr 2 kom Arbetsdomstolen i sin bedömning fram till att det brott som det där var fråga om inte ensamt kunde anses utgöra saklig grund för uppsägning. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det vid en samlad bedömning inte heller i den nu aktuella tvisten skäl att komma till slutsatsen att brotten i sig utgjort tillräcklig grund för uppsägning. Arbetsgivarparternas inställning är emellertid att den av fängelsestraffet orsakade långa frånvaron i förening med brottsligheten utgjort saklig grund för uppsägning.

När det gäller den frånvaro från arbetet som följer av att S.S. avtjänar det ådömda fängelsestraffet kan inledningsvis konstateras att en arbetsgivare av Postens storlek givetvis måste ha beredskap för att ersätta anställda som är frånvarande under längre tider på grund av sjukdom eller lagstadgad rätt till ledighet, t.ex. studieledighet eller föräldraledighet. Frånvaro av sådana skäl utgör ju inte saklig grund för uppsägning och arbetsgivaren är därför tvungen att lösa de problem som frånvaron orsakar även om det är förenat med besvär och kostnader. Frånvaro på grund av avtjänande av fängelsestraff anses visserligen inte innebära att arbetstagaren utan giltig anledning åsidosätter sin arbetsskyldighet men kan ändå inte likställas med frånvaro på grund av sjukdom eller lagstadgad rätt till ledighet. Frånvaro för avtjänande av frihetsstraff bör, som Arbetsdomstolen tidigare uttalat (se t.ex. ovannämnda rättsfall liksom AD 1993 nr 127 med där gjorda hänvisningar), bedömas med hänsyn till bl.a. arbetstagarens person och arbetsuppgifter, till hur han eller hon skött arbetet och till arbetsgivarens möjligheter att ersätta arbetstagaren under dennes frånvaro. En allmän utgångspunkt har ansetts vara att ju längre en arbetstagare är frånvarande för att avtjäna ett frihetsstraff, desto större möjligheter bör det finnas för arbetsgivaren att säga upp arbetstagaren. I den tidigare nämnda domen från år 2001 fann Arbetsdomstolen att den frånvaro som blev följden av det i det fallet utdömda fängelsestraffet om fem år – i vart fall tillsammans med det mycket grova brott som arbetstagarna hade dömts för – utgjorde saklig grund för uppsägning (jfr motsvarande bedömning i AD 2001 nr 94 där arbetstagaren dömts till fängelse i sex år för bl.a. grov våldtäkt).

S.S. har dömts till fängelse i två år och åtta månader. Det innebär att Posten har anledning att räkna med att han kommer att vara frånvarande från arbetet i omkring 21 månader. S.S. hade varit anställd hos Posten och arbetat där i närmare tre år innan han började avtjäna sitt fängelsestraff. Posten har, som anförts ovan, inte heller gjort gällande annat än att S.S. hela tiden skött sitt arbete utan anmärkning. Av utredningen framgår att S.S:s frånvaro visserligen medfört vissa problem för verksamheten men att dessa ändå har gått att lösa. Hans arbetsuppgifter har fördelats om inom avdelningen och ny personal har anställts. Som nämnts ovan måste en arbetsgivare av Postens storlek ha stor beredskap för att ersätta anställda som av någon anledning är frånvarande.

Den tid som S.S. kan beräknas vara borta från arbetet medan han avtjänar fängelsestraffet är i och för sig lång. Mot bakgrund av de nyss redovisade omständigheterna om S.S:s anmärkningsfria anställningstid och Postens möjligheter att klara frånvaron finner Arbetsdomstolen emellertid att frånvaron som sådan inte är av den omfattningen att den berättigat Posten till att säga upp S.S. Med hänvisning till vad som ovan sagts om de brott som S.S. dömts för finner Arbetsdomstolen vid en samlad bedömning att inte heller frånvaron i förening med brottsligheten har utgjort saklig grund för uppsägning.

Vid den gjorda bedömningen skall SEKO:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen av S.S. bifallas.

Skadestånd

Arbetsdomstolen har genom sitt ställningstagande ovan kommit fram till att uppsägningen av S.S. inte är sakligt grundad. Han har därför i princip rätt till allmänt skadestånd för den kränkning som uppsägningen inneburit. Arbetsgivarparterna har i den delen yrkat att skadeståndet skall jämkas, i första hand till noll. Omständigheterna i målet har enligt Arbetsdomstolens mening varit sådana att Posten haft visst fog för sin uppfattning att det förelåg saklig grund för uppsägningen. Avsevärd hänsyn måste också tas till att S.S. genom de gärningar han dömts för har orsakat att han under lång tid är frånvarande från arbetet och därmed själv vållat den uppkomna situationen. Vid dessa förhållanden bör Posten inte åläggas att utge något allmänt skadestånd till S.S.

Rättegångskostnader

Den mest väsentliga frågan i målet har gällt frågan om uppsägningen av S.S. skall ogiltigförklaras. Denna fråga har SEKO vunnit. Arbetsdomstolen har dock inte ådömt Posten att betala något skadestånd till S.S. Vid dessa förhållanden bör SEKO tillerkännas en till hälften jämkad ersättning för sina rättegångskostnader. Om beloppet som sådant råder inte tvist.