AD 2002 nr 90

Tvisten

L.H. innehar sedan år 1989 en anställning som professor i obstetrik och gynekologi vid Göteborgs universitet förenad med en befattning som överläkare inom samma verksamhetsområde vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Den 21 januari 2000 beviljades L.H. tjänstledighet av universitetet att gälla från och med den 1 februari 2000. Sedan L.H. vid upprepade tillfällen begärt att få avbryta sin ledighet och återgå i tjänst har tvist uppkommit mellan parterna om L.H:s rätt att återinträda i arbete. Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är om det mellan L.H. och universitetet ingåtts ett tidsbestämt avtal om tjänstledighet fram till L.H. uppnått pensionsåldern eller om avtalet skall gälla tills vidare. För det fall domstolen skulle finna att det ingåtts ett avtal om tjänstledighet tills vidare är parterna ense om att tjänstledigheten ensidigt kan avbrytas efter en skälig uppsägningstid.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran förhör hållits under sanningsförsäkran med L.H. samt vittnesförhör med överläkarna A.N. och E.E., sekreteraren E.A-F. samt docenten C.H. På universitetets begäran har vittnesförhör hållits med professorerna G.B., S.E. och I.M., akademidirektören C-O.O., divisionschefen N.C., personalchefen I.W-P. samt forsknings- och utvecklingschefen C.P. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda parter.

Innebörden av tjänstledighetsavtalet

Förbundet har gjort gällande att den överenskommelse som träffades den 21 januari 2000 innebar att L.H. fr.o.m. den 1 februari 2000 skulle vara tjänstledig tills vidare och att den därför ensidigt kan sägas upp. Enligt förbundet skulle L.H. under tjänstledigheten i mindre utsträckning ägna sig åt den kliniska verksamheten och inte ha någon reguljär patientmottagning men i övrigt kvarstå i forskning, forskarhandledning och undervisning med tillgång till laboratorium. Vidare skulle L.H. enligt förbundet uppbära anslag för verksamheten i form av s.k. LUA-medel.

Universitetets inställning är att en överenskommelse träffats med innebörden att L.H. skall vara tjänstledig fram till dess att han går i pension. Universitetet har vidare hävdat att L.H:s kombinationsanställning som professor och överläkare utgör en enda, odelbar, anställning och att det inte är möjligt att vara tjänstledig från en del av denna.

Av utredningen framgår att frågan om L.H:s tjänstledighet diskuterades vid ett möte den 21 januari 2000 och att mötet resulterade i att L.H. beviljades tjänstledighet. Närvarande vid mötet var, förutom L.H., personalchefen I.W-P. och akademidirektören C-O.O. som båda representerade universitetet samt forsknings- och utvecklingschefen C.P. som företrädare för sjukvårdshuvudmannen.

Den handling som innehåller beslutet om tjänstledighet är en ifylld blankett, benämnd ledighetsansökan, som är daterad den 21 januari 2000. Den är underskriven av L.H. och I.W-P. Av handlingen framgår att L.H. fr.o.m. den 1 februari 2000 beviljats tjänstledigt för enskild angelägenhet utan lön. Vidare framgår att under tjänstledigheten skall från sjukvårdshuvudmannen utgå befattningsarvode om 18 000 kr per månad. Den kolumn på blanketten där tidpunkten för tjänstledighetens slut skall anges har fyllts i med förkortningen ”T.V.”, som ostridigt står för ”tills vidare”. I målet framgår vidare att C-O.O., en av företrädarna för universitetet, var den som fyllde i uppgifterna i tjänstledighetsblanketten, således även uttrycket ”T.V.”. Avfattningen av den åberopade handlingen ger alltså stöd för förbundets ståndpunkt att den överenskommelse som träffades den 21 januari 2000 innebar att L.H. beviljades tjänstledighet tills vidare och att han därmed också hade rätt att ensidigt säga upp avtalet och avbryta ledigheten.

Universitetet har emellertid hävdat att överenskommelsen trots det valda uttryckssättet innebar att tjänstledigheten skulle vara tidsbestämd och gälla fram till L.H:s pension. Enligt universitetet användes uttrycket tills vidare därför att det vid den här tidpunkten rådde oklarhet om kommande pensionsregler och det följaktligen även var oklart när L.H. skulle gå i pension.

Avgörande för frågan om överenskommelsens innebörd blir då vad som förekom vid mötet den 21 januari 2000, när överenskommelsen om tjänstledigheten träffades, och vad som föregick detta möte.

L.H. har sammanfattningsvis lämnat följande uppgifter om innebörden av tjänstledighetsavtalet och bakgrunden till detta. Anledningen till att han ville ha tjänstledigt var att han kände sig pressad av andra åtaganden som han hade under våren 2000. Dels arbetade han med ny upplaga av en bok, dels var han styrelseordförande i ett företag, Vitrolife, som skulle börsnoteras i juli 2000. Skälet till att han ville vara tjänstledig var således inte, såsom universitetet hävdat, de arbetsmiljöproblem som förekom på arbetsplatsen. Han kunde tänka sig att vara tjänstledig åtminstone under våren för att koncentrera sig på forskning. När det gällde den kliniska delen av arbetet skulle han under tjänstledigheten inte ha någon reguljär patientmottagning utan endast övergripande patientkontakter. Han förstod att institutionen inte skulle ha råd att ge honom full lön under hans tjänstledighet och dessutom betala en vikarie. Eftersom han ville vara tjänstledig från en del av verksamheten avstod han från lön från den statliga sidan. Att han erhöll ersättning från sjukvårdshuvudmannen beror på att han bedrev klinisk forskning gentemot patienter och skulle ha en del patientkontakter. Eftersom han inte skulle ha reguljär patientmottagning tyckte han att det var rimligt att han fick 18 000 kr per månad i stället för 22 000 kr, som hans ordinarie befattningsarvode uppgick till. Hans inkomster från andra uppdrag var inte alls av sådan omfattning att han, såsom universitetet synes göra gällande, var ekonomiskt oberoende. För honom var det vidare viktigt att de s.k. LUA-medlen inte berördes av att han var tjänstledig eftersom dessa medel finansierade forskningsverksamheten och avlönade doktorander. Vid mötet den 21 januari 2000 talade de om att han skulle behålla LUA-medel och att han skulle ha tillgång till laboratorium och doktorander. Han kunde inte bedriva forskningen på annat håll än i sjukhusets lokaler eftersom forskningen är så nära relaterad till patienterna. Vid mötet förekom aldrig någon diskussion om en rörlig pensionsålder och han kände inte alls till någon sådan diskussion. Han uppfattade det som att han hade möjlighet att avgränsa längden på tjänstledigheten och att den skulle gälla tills vidare, vilket också kom att anges i ansökan. För honom var det viktigt att kunna begränsa ledigheten. Han fick kort efter mötet ett brev från N.C. daterat den 27 januari 2000. I brevet bekräftade N.C. en överenskommelse mellan honom och den kommunala arbetsgivaren om en tjänstledighet fram till pensionsavgång. Innehållet i brevet gjorde honom förvånad. Han försökte omgående nå N.C. men lyckades inte och skickade senare ett svarsbrev till denne. Större delen av våren 2000 arbetade han på sitt tjänsterum och i laboratoriet utan att någon ifrågasatte det. Han kunde alltjämt attestera räkningar, lyfta anslag och avlöna doktorander. Hösten 2000 ville han gå tillbaka till sin tjänst. Texten till boken han arbetade med var då klar och börsintroduktionen av Vitrolife blev inte av. Vidare fann han det naturligt att avbryta tjänstledigheten då en av professorerna vid universitetet blev sjukskriven under hösten. Universitetet nekade honom dock att återinträda i tjänst.

I.W-P., C-O.O. och C.P. har lämnat i huvudsak samstämmiga uppgifter om bakgrunden till mötet den 21 januari 2000 och om vad som utspelade sig vid detta möte. De uppgifter som därvid har framkommit kan sammanfattas enligt följande. I.W-P. ringde L.H. efter det att hon fått besked om att L.H. hade sökt henne. Vid deras samtal framkom att det förelåg en konflikt på L.H:s arbetsplats och att han ville lämna sin anställning. I.W-P. sade till L.H. att hon skulle kontakta Statens Pensionsverk, SPV, för att ta reda på vad som gällde beträffande L.H:s pension om han slutade. Hon bad även C.P. att kontrollera L.H:s pension med SPV. Det visade sig att L.H. skulle lida ekonomisk skada för tiden efter pensionering om han omgående slutade sin anställning. I.W-P. och C.P. hade flera samtal med L.H. före mötet den 21 januari 2000. Det visade sig att L.H. inte ville ingå något avtal om garantipension eftersom han arbetade internationellt och det var viktigt för honom att även fortsättningsvis kunna titulera sig som professor vid Göteborgs universitet, något som de hade förståelse för. Man kom överens om att L.H. i stället skulle vara tjänstledig fram till sin pension. I.W-P. och C.P. hade fått besked om att L.H. var tvungen att erhålla lön från sjukhusverksamheten för att den slutliga pensionen skulle bli så optimal som möjligt. L.H. skulle därför under tjänstledigheten erhålla ett befattningsarvode från sjukvårdshuvudmannen. C.P. hade mandat att förhandla om ett belopp upp till det arvode L.H. då hade, dvs. till 22 000 kr, men L.H. var inte särskilt drivande i frågan och arvodet bestämdes till 18 000 kr per månad. De fick intrycket att L.H. var ekonomiskt oberoende. Riksdagen hade vid denna tid inte tagit ställning till förslaget om en rörlig pensionsålder, 65–67 år. Eftersom det därmed var oklart när L.H. skulle uppnå pensionsåldern kunde man inte ange ett bestämt datum för tjänstledighetens slut. C-O.O. skrev därför att tjänstledigheten skulle gälla tills vidare. I.W-P., C-O.O. och C.P. hade inte klart för sig vad uttrycket tills vidare hade för juridisk innebörd när blanketten fylldes i. Det var dock klart för alla närvarande på mötet, således även för L.H., att tjänstledigheten skulle gälla fram till dess L.H. skulle gå i pension. Det förekom inte alls några diskussioner om att tjänstledigheten kunde avbrytas. Det skulle inte ha funnits anledning att göra en ingående utredning om L.H:s pension, diskutera olika alternativa lösningar vid ett möte och träffa ett avtal enligt vilket L.H. skulle få 18 000 kr per månad om avsikten hade varit att bevilja L.H. en tjänstledighet som han när som helst kunnat avbryta. Uppgörelsen träffades på grund av att L.H. själv tagit initiativ till att lämna sin tjänst. Vidare utgör L.H:s anställning en odelbar tjänst som universitetet ansvarar för. Det går inte att vara tjänstledig endast från en del av tjänsten. L.H. tog vid mötet upp frågan om fakulteten kunde tänka sig att ställa lokaler till förfogande eller om L.H:s bror som var professor vid institutionen för anatomi och cellbiologi, belägen på Medicinarberget, kunde ställa lokaler till förfogande där. Man hade från universitetets sida inte något emot att L.H. utnyttjade lokaler på Medicinarberget eftersom de arbetsmiljöproblem som fanns hade samband med framför allt hans närvaro i sjukvårdens lokaler. C-O.O. kunde inte direkt ge L.H. löfte om lokaler och förklarade att L.H. fick ta kontakt med den berörde prefekten. L.H. tog vidare upp frågan om priser för tjänster inom universitetet m.m. och han fick beskedet att han härvidlag skulle få samma förmåner som en professor emeritus. Enligt C-O.O. förekom inte några diskussioner om handledning av doktorander.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

I.W-P., C-O.O. och C.P. har lämnat utförliga redogörelser i fråga om bakgrunden till mötet, de utredningar som gjordes om L.H:s pension och om hur de uppfattat innebörden av den träffade överenskommelsen. Arbetsdomstolen finner inte anledning att ifrågasätta riktigheten i deras berättelser. Vad som kommit fram genom deras uppgifter om bakgrunden till mötet och till att en överenskommelse träffades stöds dessutom av vad G.B., preses vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, har uppgivit. G.B. har sålunda berättat att han under hösten år 1999 blev uppringd av L.H. som meddelade att han ville sluta sin anställning på grund av han inte stod ut med den mycket dåliga arbetssituationen. Vidare har G.B. uppgivit att han då bad L.H. att ta kontakt med I.W-P. för att utröna vad som skulle ske med pensionen eftersom G.B. tyckte att det var viktigt att L.H. fick en förmånlig lösning i framtiden. Dessa uppgifter från olika företrädare för arbetsgivaren om bakgrunden till mötet den 21 januari 2000 har heller inte uttryckligen bestritts av L.H. Han har exempelvis helt underlåtit att kommentera uppgifterna om att han vid samtal med G.B. och I.W-P. skulle ha sagt att han ville sluta sin anställning.

Av det hittills anförda måste enligt Arbetsdomstolens mening den slutsatsen dras att företrädarna för arbetsgivaren för sin del inte hade någon annan avsikt inför och vid mötet den 21 januari 2000 än att åstadkomma en definitiv uppgörelse med avseende på L.H:s anställning som skulle gälla hans återstående anställningstid. Av de uppgifter som I.W-P., Clas-Olof Olsson och C.P. lämnat framgår också att dessa tre, som alltså företrädde arbetsgivarsidan vid mötet, hade den uppfattningen att den överenskommelse som träffades hade denna definitiva karaktär och följaktligen för dem innebar att L.H., i stället för en förtida pensionsavgång, skulle vara tjänstledig under resten av sin anställningstid. Att arbetsgivarsidan uppfattade överenskommelsen på detta sätt stöds bl.a. också av G.B. uppgift att han, förmodligen av C-O.O., blev informerad om att en överenskommelse hade träffats med denna innebörd. I.M., som var prefekt vid Institutionen för barns och kvinnors hälsa, har uppgett att han på kvällen samma dag som mötet hade ägt rum fick information av C-O.O. om att L.H. hade beviljats tjänstledighet fram till sin pension. Hur arbetsgivarsidan uppfattade överenskommelsen framgår även av det brev daterat den 27 januari 2000 som N.C., divisionschef vid den avdelning inom kvinnosjukvården där L.H. tjänstgjorde, skickade till L.H. för att bekräfta L.H:s tjänstledighet till den 30 april 2004, tiden för L.H:s ordinarie pensionsavgång. N.C. har också uppgivit att syftet med avtalet var att få en lösning på den pågående konfliktsituationen. Han har vidare framhållit att C.P., såsom företrädare för sjukvården, inte hade mandat att träffa en uppgörelse enligt vilken L.H. skulle få 18 000 kr i månaden om tjänstledigheten utan vidare kunde avbrytas.

Enligt Arbetsdomstolens mening måste L.H. ha varit medveten om att arbetsgivarens utgångspunkt inför mötet den 21 januari 2000 var att åstadkomma en överenskommelse av det definitiva slag som universitetet har hävdat också blev resultatet av diskussionerna vid mötet. Härför talar bl. a. vad som framkommit om de önskemål om att lämna anställningen som L.H. framförde till arbetsledningen och om de samtal som han med anledning härav hade med I.W-P. och C.P. angående pensionsutfallet vid olika alternativa lösningar. Det förhållandet att frågan behandlades vid ett särskilt möte där inte mindre än tre representanter för arbetsgivaren deltog talar också med styrka för att L.H. måste ha varit medveten om arbetsgivarens intentioner. Samtidigt kan konstateras att utredningen inte ger något stöd för att det, vid mötet eller dessförinnan, förekommit något som skulle ha kunnat ge företrädarna för arbetsgivaren anledning att tro att L.H. hade någon annan uppfattning än dem om ändamålet med diskussionerna och för sin del skulle ha åsyftat att enbart åstadkomma en mera kortsiktig överenskommelse. Sålunda har det varken genom L.H:s egna uppgifter eller genom den övriga utredningen framkommit att frågan om en kortare tids tjänstledighet över huvud taget diskuterades. Inte heller kan det brev L.H. skrev till svar på N.C:s brev anses utvisa att L.H. då hade uppfattningen att tjänstledigheten i sig inte skulle gälla fram till pensioneringen. Brevet, som är tämligen kortfattat, innehåller således inte någon invändning som tar sikte direkt på N.C:s bekräftelse av tjänstledighet till pensioneringen utan inriktas framför allt på att det i N.C:s brev saknas en specificering av vissa övriga villkor som enligt L.H. skulle gälla för överenskommelsen. Av det brev, daterat den 12 september 2000, där L.H. förklarade att han ville häva ledigheten kan enligt domstolens mening inte heller utläsas att han med stöd direkt av innehållet i överenskommelsen ansåg sig kunna säga upp den.

Mot bakgrund av det anförda finner Arbetsdomstolen sammanfattningsvis visat att universitetets avsikt helt klart varit att L.H:s tjänstledighet skulle gälla tills pensionsavgång, trots att uttrycket ”tills vidare” använts på den blankett där överenskommelsen manifesterats, samt att L.H. vid mötet den 21 januari 2000 måste ha varit medveten om att avtalet skulle ha den innebörden. Att utredningen inte ger något entydigt belägg för att det vid mötet uttalades att uttrycket ”tills vidare” hängde samman med oklarheter i fråga om kommande regler om tillämplig pensionsålder föranleder inte någon annan bedömning.

Det anförda innebär att förbundet inte vunnit gehör för sitt påstående om att det omtvistade avtalet gällt tills vidare och därför ensidigt kunnat sägas upp av L.H. Denna bedömning i frågan om avtalets innebörd leder till att förbundets talan skall avslås

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner inte skäl att vid bestämmandet av hur rättegångskostnaderna skall ersättas utgå från annat än huvudregeln om förlorande parts skyldighet att ersätta motparten för rättegångskostnader. Med hänsyn till utgången i målet skall därför förbundet förpliktas utge ersättning för universitetets kostnader. Om beloppet råder inte tvist.