: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 2002 nr 16

| | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | | |  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 2002 nr 16

Sammanfattning:

Enligt sågverksavtalets § 2 Mom 2 skall den ordinarie arbetstidens förläggning fastställas genom lokal överenskommelse. För det fall en sådan överenskommelse inte kan träffas gäller s.k. stupstocksregler. Ett bolag önskade införa intermittent treskift. Parterna kunde dock inte enas om arbetstidens förläggning varför bolaget ensidigt bestämde att arbetstiden skulle förläggas med 7 timmar och 30 minuter per dag. Bolaget lade även in en halvtimmes obetald rast i varje skift samt ett extra skift var femte vecka. Fråga huruvida bolaget genom denna arbetstidsförläggning har brutit mot sågverksavtalet vars stupstocksregel angående intermittent treskift föreskriver att arbetstiden skall förläggas i 8-timmarsskift.

Dom meddelad : Onsdagen den 30 januari 2002

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Ombud ( ♀ 0 ♂ 2 ) [ Bara män ] :  []  []

Direktstämt mål [ mål nr A 193/00 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5privat arbetsgivare / arbetare ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SN

 [] *

SN

Arbetstagarledamöter :

 [] [ skiljaktig ] **

 

 [] [ skiljaktig ] **

 

[ Med skiljaktig mening ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

[ 2 av 7 ]
Andel skiljaktiga ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 2 av 7 ]
Andel tillfälliga ersättare : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 2 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 2 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1973 nr 7 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 2002 nr 16 ) :

Yrkanden m.m.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Träfacket

Sammanfattning

Arbetsgivarparterna

Sammanfattning

Domskäl

Tvisten

Utredningen i målet

Arbetsdomstolens bedömning

Sammanfattning och rättegångskostnader

Domslut

Ledamöterna Thomas Fredéns och Alf Karlssons skiljaktiga mening

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Skogs- och Träfackets talan.

2. Skogs- och Träfacket skall ersätta Föreningen Sveriges Skogsindustrier och Stora Enso Timber AB för deras rättegångskostnader med trettiofemtusen (35 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 2002 nr 16 ) :

Parter:

Skogs- och Träfacket

mot

Föreningen Sveriges Skogsindustrier och Stora Enso Timber Aktiebolag i Falun

Mellan Skogs- och Träfacket (Träfacket) och Föreningen Sveriges Skogsindustrier (Skogsindustrierna) gäller kollektivavtal, det s.k. sågverksavtalet. Genom sitt medlemskap i Skogsindustrierna är Stora Enso Timber AB (bolaget) bundet av sågverksavtalet som bl.a. innehåller följande bestämmelser.

§ 2 Arbetstid

Mom 1

Ordinarie arbetstid

Där icke annat lokalt överenskommes med förbundens godkännande gäller följande:

Den ordinarie arbetstiden är i genomsnitt för kalenderår 40 timmar per helgfri vecka, dock med följande undantag:

- - - - –

b I intermittent treskiftsarbete är den ordinarie arbetstiden i genomsnitt för kalenderår 38 timmar per helgfri vecka.

- - - - –

Mom 2

Den ordinarie arbetstidens förläggning

1 Förläggningen av ordinarie arbetstid fastställs genom lokal överenskommelse i särskild handling.

- - - - –

Vid överenskommelse om ordinarie arbetstidens förläggning skall beaktas dels arbetstidsavtalets bestämmelser om erforderliga raster, dels att erforderligt postnings- och ställningsarbete kan utföras under rasterna utan inkräktande på den ordinarie arbetstiden.

- - - - –

2 Om överenskommelse enligt punkt 1 inte kan träffas förläggs den ordinarie arbetstiden med iakttagande av följande:

- - - - –

b Intermittent tvåskiftsarbete. Arbetstiden i tvåskiftsarbete förlägges med 8 timmar per dag måndag – fredag inom tidsramen kl 06.00–24.00 med iakttagande av att den sammanlagda tiden för raster ej må överstiga en timme per skift.

- - - - –

c Intermittent treskiftsarbete. Arbetstiden i intermittent treskiftsarbete förlägges i 8-timmarskift med skiftbyte kl 06.00, 14.00 och 22.00.

Skiftveckan påbörjas tidigast söndag kl 22.00 och avslutas senast lördag kl 14.00.

Till sågverksavtalet är ett arbetstidsavtal mellan Sveriges Skogsindustriförbund och Svenska Träindustriarbetareförbundet fogat. Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

Detta avtal jämte de paragrafer i de allmänna bestämmelserna vartill detta avtal hänvisar ersätter arbetstidslagen i dess helhet.

§ 1 Ordinarie arbetstid

I § 2 allmänna bestämmelserna regleras hur den ordinarie arbetstiden beräknas och förlägges.

- - - - –

§ 6 Raster och pauser

Med raster, förstås sådana avbrott i den dagliga arbetstiden under vilka arbetstagarna inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsstället.

Rasterna skall förläggas så, att arbetstagarna inte utför arbete mer än fem timmar i följd. Rasternas antal, längd och förläggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena.

Raster får bytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetsförhållandena. Sådana måltidsuppehåll räknas in i arbetstiden.

Vidare är till sågverksavtalet fogat en kommentar till arbetstidsavtalet som bl.a. innehåller följande.

§ 6 Raster och pauser

Såvitt avser raster har de väsentliga avsnitten i lagtexten överförts till avtalet. Det som inte tagits med är sådant, som snarast syftar på förhållanden vid arbetsplatser utan kollektivavtal. Bestämmelserna om pauser är direkt överförda från lagen.

Förbunden har – för att markera kontinuiteten i tillämpningen – infört den tidigare gemensamma kommentaren till lagens bestämmelser under denna paragraf. Vissa redaktionella ändringar har därvid gjorts.

Raster

Med rast avses avbrott i arbetet, då den anställde icke är skyldig kvarstanna på arbetsstället. Längden av rasten och dess förläggning skall anges på förhand och rasterna skall förläggas så att arbetstagaren ej utför arbete mer än fem timmar i följd. Rasterna inräknas icke i arbetstiden.

- - - - –

Ovan angivna regler och tolkningar har således gällt redan tidigare. Innehållet har dock, såvitt vi förstått, inte varit helt känt på alla arbetsplatser. Bestämmelserna har emellertid aktualiserats på nytt med anledning av pausbestämmelserna. Detta gäller framförallt arbetsplatser, som förutom måltidsraster tillämpat en eller flera tiominutersraster under lagen. Det finns fall där man betraktat arbetsuppehåll på exempelvis 15 minuter som delvis rast (10 min) och delvis paus (5 min). Sådan sammanblandning av rast och paus överensstämmer principiellt inte med avtalet. Med hänsyn bl a till den rätt att avvika från arbetsstället, som gäller under raster men ej under pauser, bör arbetsuppehållen ordnas så att de antingen är det ena eller det andra.

Bestämmelserna om att rast i speciella fall – främst vid treskiftsarbete – får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen är oförändrade och torde inte i detta sammanhang erfordra någon särskild kommentar.

Vid bolagets ämnesfabrik i Ljusne arbetar ca 15 personer. I juni 2000 önskade bolaget, på grund av ökad orderingång, införa intermittent treskift. Träfacket hade ingenting att invända mot detta. Parterna kunde dock inte enas om arbetstidens förläggning, varvid bolaget ensidigt bestämde att arbetstiden skulle förläggas med 7 timmar och 30 minuter per dag. Bolaget lade även in en halvtimmes obetald rast i varje skift samt ett extra skift var femte vecka, likaledes om 7 timmar och 30 minuter. Det innebar att varje skiftlag arbetade ett extra skift var 15:e vecka och att veckoarbetstiden därmed blev avtalsenliga 38 tim. Skiftbyten skulle ske kl. 06.00, 14.00 och 22.00. Enligt sågverksavtalet § 2 Mom 2 punkten c skall, då parterna inte kan enas kring en lokal överenskommelse, arbetstiden vid intermittent treskift förläggas i 8-timmarsskift med skiftbyte kl. 06.00, 14.00 och 22.00.

Tvist har uppkommit mellan parterna om bolaget, genom att lägga in den 30 minuter långa rasten, som inte inräknas i arbetstiden, samt genom att lägga ut det extra skiftet, har brutit mot sågverksavtalet och således är skyldigt att utge övertidsersättning till arbetstagarna samt allmänt skadestånd till arbetstagarna och Träfacket. Lokala och centrala tvisteförhandlingar har ägt rum mellan parterna utan att de har kunnat enas. Med anledning härav har Träfacket väckt talan i Arbetsdomstolen.

Yrkanden m.m.

Träfacket har yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. förplikta bolaget att till Träfacket utge allmänt skadestånd med 75 000 kr för brott mot kollektivavtalet,

2. förplikta bolaget att till J.Ö., L.T., J.N., C.E., J-I.B., P.H., T.P., A.L., L.H., R.P., S.H., P-O.A., J.K., H.K., P-E.R., S.P. och S.N. utge allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet med 20 000 kr vardera samt

3. förplikta bolaget att till J.Ö. utge 1 693 kr 48 öre, till L.T. utge 1 390 kr 57 öre, till J.N. utge 1 214 kr 74 öre, till C.E. utge 1 442 kr 93 öre, till J-I.B. utge 1 429 kr 7 öre, till P.H. utge 3 692 kr 41 öre, till T.P. utge 4 113 kr 13 öre, till A.L. utge 4 243 kr 94 öre, till L.H. utge 3 969 kr 73 öre, till R.P. utge 1 043 kr 44 öre, till S.H. utge 1 070 kr 34 öre, till P-O.A. utge 2 182 kr 99 öre, till J.K. utge 2 073 kr 74 öre, till H.K. utge 1 412 kr 85 öre, till P-E.R. utge 2 038 kr, till S.P. utge 2 038 kr och till S.N. utge 613 kr 7 öre i ekonomiskt skadestånd.

På beloppen yrkas ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 1 december 2000) tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men vitsordat den yrkade övertidsersättningen samt beräkningsgrunderna för ränteyrkandena som skäliga i och för sig. Den 1 april 2001 ägde en lönerevision rum på bolaget. För det fall käromålet skulle bifallas har arbetsgivarparterna vitsordat även den högre övertidsersättning som i så fall skall utgå.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

         Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.  ( Klicka här för att visa )

Träfacket

Enligt sågverksavtalet är den ordinarie veckoarbetstiden vid intermittent treskift 38 timmar per helgfri vecka. Avtalet föreskriver att förläggningen av arbetstiden skall fastställas genom lokal överenskommelse mellan parterna i en särskild handling. Det normala är också att sådan överenskommelse träffas. Om en överenskommelse av någon anledning inte träffas slår den s.k. stupstocksregeln till. Regeln innebär att arbetstiden vid intermittent treskift skall förläggas i 8-timmarsskift med skiftbyte kl. 06.00, 14.00 och 22.00. Regeln, som innebär obekväma arbetstider för arbetstagarna, syftar till att framtvinga en överenskommelse mellan parterna. Liknande regler återfinns inom andra verksamheter med processindustri som liknar den inom sågverksindustrin.

Den senaste tidens högkonjunktur gjorde att bolaget i juni 2000 önskade öka produktionen vid ämnesfabriken och därför övergå från tvåskiftsarbete till intermittent treskiftsarbete. Bolaget och Träfacket var eniga om införandet av treskift men kunde inte enas om arbetstidens förläggning. Bolaget använde sig då av stupstocksregeln och bestämde ensidigt att arbetstiden skulle förläggas med 7 timmar och 30 minuter per skift. Bolaget lade även in en trettio minuter lång obetald rast i 8-timmarsskiftet. Bolaget hade inte rätt att lägga in en sådan rast eftersom stupstocksregelns föreskrift om 8-timmarsskift betyder utförande av 8 timmars effektivt arbete, dvs. arbetstid utan avräkningsbara raster. Att stupstocksregeln har den innebörden har hittills accepterats av arbetsgivarsidan. Ett exempel på detta kan hämtas från Ala sågverk, som ligger intill ämnesfabriken och vars anställda också har bolaget som arbetsgivare. Bolaget har där träffat överenskommelse med Träfacket om att rasterna skall vara betalda och har således accepterat att den faktiskt arbetade arbetstiden – med bortseende från den betalda rasten – blir 35 timmar och 30 minuter per vecka.

Att Träfackets inställning är den riktiga stöds vidare av den praxis som förekommer på områden där intermittent treskift är eller har varit vanligt förekommande, t.ex. inom metall-, skogs-, pappers- och massaindustrin. Denna praxis har sin grund i den historiska förläggningen av treskiftsarbete samt genomförandet av olika arbetstidsförkortningar. Det är således nödvändigt att granska vad som tidigare förekommit på detta område.

Frågan om arbetstidens förläggning vid intermittent treskift har reglerats på samma sätt sedan arbetstidsförkortningen år 1919 då arbetstiden fastställdes till 48 timmar i veckan. Arbete på söndagar förekom inte. För att uppfylla dygnets alla 24 timmar lade arbetsgivarna ut tre skift, innehållande vardera 8 timmars arbetstid. Tre arbetslag bytte av varandra kl. 06.00, 14.00 och 22.00 och på detta sätt kunde arbetsgivaren utnyttja alla veckans tillgängliga 144 timmar. Veckans första arbetsskift påbörjades kl. 22.00 på söndagskvällen och avslutades kl. 22.00 påföljande lördagskväll. Arbetstagarna hade betalda raster inlagda i skiften.

År 1957 sänktes arbetstiden till 45 timmar per vecka. För att genomföra arbetstidsförkortningen föreskrev arbetstidslagens övergångsbestämmelser att en sänkning till 47 timmar skulle ske år 1958, till 46 timmar år 1959 och till 45 timmar år 1960. Arbetstidsförkortningen skulle praktiskt genomföras genom avtal mellan arbetsmarknadens parter eftersom arbetstidslagen inte tog upp frågan om hur parterna skulle kompenseras för den förkortade arbetstiden. Före år 1957 innehöll sågverksavtalet bl.a. följande bestämmelser.

§ 2

Arbetstid

Mom. 1. Ordinarie arbetstid.

Ordinarie arbetstid per hel vecka är 48 timmar med följande undantag:

- - - - –

Mom. 2. Den ordinarie arbetstidens förläggning.

Förläggningen av ordinarie arbetstid och raster skall fastställas i lokalavtalen. -.-.-.-.-.-.-.-.-.- Kan överenskommelse icke uppnås vare sig lokalt eller mellan förbunden förlägges arbetstiden på följande sätt:

- - - - –

c) Treskiftsarbete: med början söndagar kl. 22.00 och skiftbyten kl. 06.00, 14.00 och 22.00.

Mom. 3. Helguppehåll.

Driften skall inställas under följande tider, där icke annat lokalt överenskommes med förbundens godkännande:

- - - - –

i treskiftsarbete: från kl. 22.00 natten mot sön- eller helgdag till kl. 22.00 sön- eller helgdag efterföljd av vardag.

Innehållet i det äldre sågverksavtalet innehöll således snarlika bestämmelser som dagens sågverksavtal, med samma krav på lokal överenskommelse och i brist på sådan en stupstocksregel. Genom bruket av 8-timmarskift i en 48-timmarsvecka fylldes veckans alla tillgängliga arbetstimmar och rasterna måste därmed räknas in i arbetstiden. Det gick inte att göra på något annat sätt. Om arbetsgivaren skulle ha lagt in en obetald rast om 30 minuter i varje skift skulle han därmed ha inkräktat på söndagsdygnet med 9 timmar. Det skulle nämligen bli en förskjutning med (3x30 min=) 90 min per dag och under en 6-dagarsvecka blir resultatet en förskjutning med (6x90 min=) 9 timmar.

Efter införandet av 45-timmarsveckan hade den tid under vilket skiftarbete bedrevs förkortats med 9 timmar, eftersom varje skiftlag fick 3 timmar kortare arbetstid. Arbetet slutade således kl. 13.00 på lördagen i stället för kl. 22.00 som tidigare. Inte heller vid 45-timmarsveckan var det möjligt för arbetsgivarna att lägga in raster.

Det ålåg SAF och LO, som var de styrande parterna på arbetsmarknaden, att genom avtal genomföra arbetstidsförkortningarna. Parterna slöt i detta syfte en central överenskommelse år 1957 med bl.a. följande innehåll.

B. FÖR ANDRA AVTALSÅRET

1. Från och med den 1 januari 1958 skall, såframt icke annat överenskommes, den ordinarie arbetstiden sänkas till i genomsnitt under ett år 47 timmar per vecka för de arbetarkategorier, som tidigare haft ordinarie arbetstid per vecka om 48 timmar. - - –

- - - - –

4. Förhandlingar angående arbetstidens längd och förläggning samt angående fördelningen av löneökningen enligt B 2) skola snarast upptagas inom de olika avtalsområdena, så att uppgörelse i dessa frågor kan träffas i god tid före arbetstidsförkortningens genomförande.

- - - - –

5. Eventuella tvistefrågor mellan förbunden, vilka ej av dessa lösts senast den 1 december 1957, skola avgöras genom SAF:s och LO:s gemensamma åtgöranden.

Sågverksförbundet och Träindustriarbetareförbundet började med anledning av avtalet att förhandla med varandra i frågan. Förhandlingarna ledde inte till resultat, vilket bl.a. framgår av ett protokoll från en förhandling den 16 december 1957. SAF och LO deltog i förhandlingarna i de s.k. små delegationerna. Av bilaga A till protokollet framgår bl.a. följande.

Arbetstidsfrågan.

- - - - –

Delegationerna förklarade sig den 13/12 1957 anse, att en ny väg för lösning av arbetstidsspörsmålen måste prövas, samt anvisade följande ordning härför:

1. Betr. till SF anslutna företag utom wallboardfabriker skall arbetstidsförläggningen fastställas genom lokal, av vederbörande förbund godkänd överenskommelse. De i den centrala rekommendationen av den 21 februari 1957 angivna riktlinjerna för arbetstidsförläggningen skola därvid beaktas. Kan överenskommelse därvid icke uppnås, hänskjutes tvistefrågan till förhandling mellan förbunden. Kan icke heller därigenom överenskommelse träffas, förlägges arbetstiden enligt lag.

2. För de till SF anslutna wallboardfabrikerna skola likaledes lokala förhandlingar angående arbetstidens förläggning upptagas. Dessa förhandlingar skola föras under medverkan, förutom av förbunden å ömse sidor, av representanter för SAF och LO. Dessa förhandlingar skola vara slutförda senast den 18 januari 1958. Intill dess den nya arbetstidsförläggningen definitivt fastställts vid dessa fabriker, skall samma arbetstidsschema som hittills tillämpas, varvid övertidsersättning utgår för den tid per vecka, som överstiger 47 timmar. - - –

- - - - –

Prot.ant.

- - - - –

b) Sedan Sågverksförbundet framhållit vikten av att den förkortade arbetstiden – som inom de närmaste åren skall förkortas ytterligare blir helt effektiv och i samband därmed aktualiserat frågan om raster i arbetet, har Tiaf uttalat sin positiva inställning till frågan om effektiv arbetstid och bekräftat sin villighet att medverka till åstadkommande härav.

I protokollet fastställs att arbetstagarna skall kompenseras fullt ut för arbetstidsförkortningen. Vidare framgår att arbetsgivaren krävde att raster skulle läggas in i arbetet.

Parterna lyckades inte komma överens, vilket framgår av ytterligare ett protokoll från sammanträden den 5, 13, 20–23, 25 och 28 november samt den 6, 9–11, 13, 16 och 17 december 1957. I detta protokoll uttalas bl.a. följande.

§ 2.

- - -, samtidigt som man förklarat sig ense om att under 1957 upptaga och slutföra sådana förhandlingar om avtalsvillkoren för tiden 1/1 1958 – 31/1 1959, som förutskickas i den mellan SAF och LO träffade centrala överenskommelsen av den 21/2 1957.

- - - - –

§ 7.

Arbetarparten konstaterade, att i enlighet med årets centrala överenskommelse förhandlingar förevarit rörande arbetstiden, vilka förhandlingar skola fortsätta, och ville för undvikande av missförstånd få till protokollet antecknat, dels att Svenska Träindustriarbetareförbundet vidhåller sin uppfattning att arbetareförbundet ensamt kan avgöra om avsteg skall ifrågakomma från arbetstidslagens huvudregel om en arbetstid av 47 timmar per vecka; dels att överenskommelse om allmänna bestämmelsernas arbetstidsbestämmelse måste föreligga innan arbetstidsöverenskommelserna för de enskilda arbetsplatserna kunna göras definitivt; dels att det i den slutliga uppgörelsen skall konstateras att arbetstiden skall förkortas ytterligare en timme för januari månad 1959.

§ 8.

I anledning av arbetarpartens uttalande under § 7 ville arbetsgivareparten, i likhet med vad man vid flerfaldiga gånger under förhandlingarna understrukit, ånyo framhålla att den centrala överenskommelsen mellan SAF och LO av den 21/2 1957 innehåller bestämmelser om att, därest annan överenskommelse icke träffas, den ordinarie arbetstiden fr.o.m. den 1 januari 1958 skall sänkas till i genomsnitt under ett år 47 timmar per vecka för de arbetarkategorier, som tidigare haft en ordinarie arbetstid per vecka om 48 timmar. På motsvarande sätt förkortas arbetstiden med en timme, såframt icke annat överenskommes, för de kategorier, som ha en längre ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka.

Någon överenskommelse har icke kunnat träffas. Följaktligen gäller den centrala uppgörelsens ovan angivna ”reservregel”.

Eftersom parterna fortfarande inte lyckats komma överens lämnades frågan över till skiljenämnd. I protokoll från den 13 december 1957 har antecknats bl.a. följande.

§ 2.

- - - - –

- - - Delegationerna ha för att möjliggöra detta tidigare lämnat parterna vissa tolkningsbesked. Eftersom överenskommelse trots detta icke kunnat nås, anse delegationerna, att en ny väg för lösning av arbetstidsspörsmålen måste prövas.

- - - - –

För de till Sågverksförbundet anslutna wallboardfabrikerna skola likaledes lokala förhandlingar angående arbetstidens förläggning upptagas. Dessa förhandlingar skola föras under medverkan, förutom av förbunden å ömse sidor, av representanter för SAF och LO. Dessa förhandlingar skola vara slutförda senast den 18 januari 1958. Intill dess den nya arbetstidsförläggningen definitivt fastställts vid dessa fabriker, skall samma arbetstidsschema som hittills tillämpas, varvid övertidsersättning utgår för den tid per vecka, som överstiger 47 timmar. Skulle vid dessa förhandlingar överenskommelse icke kunna träffas, skall frågan om arbetstidens förläggning under 1958 hänskjutas till delegationerna för avgörande snarast möjligt.

Inte heller då lyckades parterna träffa någon uppgörelse. En ny förhandling hölls därför den 23 januari 1958. Vid förhandlingen enades delegationerna om en skiljedom. Skiljedomen innehöll bl.a. följande.

§ 2.

- - - - –

De lokala parterna äga slutgiltigt överenskomma om formerna för utläggandet av arbetstidsförkortningen under 1958. - - - Kan sådan överenskommelse icke nås senast den 12 februari 1958, skall följande gälla.

a) Arbetare i intermittent treskift

För varje vecka, varunder arbetare varit i arbete, intjänar han rätt till en ledig timme. Intjänad ledighet skall under året tilldelas arbetaren i form av lediga dagar. Ledighetsdagarna tilldelas arbetaren i en period. I ledighetsperioden inräknas icke söndagar. Arbetaren, vars önskemål om ledighetens förläggning i största möjliga utsträckning skall beaktas, skall senast 14 dagar i förväg underrättas om tilldelad ledighet.

- - - - –

§ 3.

Genom vad sålunda skett skall frågan om utläggandet av arbetstidsförkortningen under 1959 och följande år icke anses prejudicerad. Frågan härom får på vanligt sätt förutsättningslöst upptagas till förhandling mellan parterna.

Överenskommelsen innebar att arbetstagarsidan vann tvisten. Arbetsgivaren fick alltså inte lägga ut raster, och den förkortning av arbetstiden som skedde med en timme skulle läggas ut som lediga timmar. Av avtalsuppgörelsen mellan Sågverksförbundet och Svenska Träindustriarbetareförbundet för tiden den 1 februari 1959 – den 31 januari 1960, bilaga D, framgår bl.a. följande.

C. Lokalavtalen.

- - - - –

8. Arbetstidsförkortningen.

- - - - –

Parterna äro överens om att förhandlingar om arbetstiden för 1960 skola upptagas under senare delen av 1959. I den mån arbetstidsfrågan icke lösts före utgången av 1959 skall arbetstiden under januari 1960 följa samma grunder som under 1959 och 1960 års förkortning av arbetstiden således genomföras under övriga delen av året.

I detta avtal fastslogs således att skiljedomen hade den prejudicerande verkan som parterna tvekade att slå fast i skiljedomen.

Arbetstidsförkortningen till 45 timmars arbetstid innebar att sluttiden för det sista skiftet på en arbetsvecka flyttades från 22.00 till 13.00 på lördagen varvid ett friskift skapades. I denna situation fanns ingen möjlighet för arbetsgivarna att lägga in en obetald rast. För att få igenom arbetstidsförkortningen måste tre veckor passera, en s.k. skiftcykel. Varje vecka var ett av de tre skiftlagen ledigt under ett friskift. Om arbetsgivaren räknade in rasten i arbetstiden kunde skiftlaget sluta kl. 13.00 på lördagen. För det fall arbetsgivaren i stället lade in en halvtimmes obetald rast i varje skift skulle det innebära att varje skiftlag, som vid tiden arbetade sex dagar i veckan, måste arbeta till kl. 22.00 på lördagen och i praktiken inte få någon arbetstidsförkortning. Detta var en helt oacceptabel lösning för arbetstagarsidan. Lösningen blev att det vid intermittent treskift inte fick läggas in några obetalda raster.

Därefter har följande skett. Från år 1967 till år 1969 sänktes veckoarbetstiden successivt till 42 timmar och 30 minuter. Från år 1971 till år 1973 förkortades arbetstiden ytterligare till 40 timmar. Vid den senare arbetstidsförkortningen skapades för första gången ett utrymme för arbetsgivarna att lägga ut raster vid intermittent treskift. År 1977 förkortades arbetstiden vid intermittent treskift till 38 timmar. Inte vid något tillfälle under de förhandlingar som föregick arbetstidsförkortningarna har arbetsgivarsidan framfört krav på att en förändring vad gäller inläggning av raster måste ske.

År 1987 ingick parterna ett arbetstidsavtal som ersatte arbetstidslagen i dess helhet och till detta avtal är en kommentar fogad. I kommentarens § 6 anges att bestämmelserna om att rast i speciella fall – främst vid treskiftsarbete – får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen är oförändrade och inte torde erfordra någon särskild kommentar i sammanhanget. Detta uttalande stöder Träfackets uppfattning att någon förändring av praxis vad gäller betalda raster inte varit avsedd. Av § 2 Mom 2 punkten 1 femte stycket sågverksavtalet framgår att vid lokal överenskommelse om den ordinarie arbetstidens förläggning skall arbetstidsavtalets bestämmelser om erforderliga raster beaktas. Någon motsvarande hänvisning till dessa bestämmelser finns inte i stupstocksregeln. Arbetstidsavtalet är för övrigt en ren skyddslagstiftning som endast anger när det krävs uppehåll i arbetet. Bestämmelserna i arbetstidsavtalet är inte oförenliga med Träfackets inställning att obetalda raster inte får läggas in i intermittent treskift.

Ett ytterligare stöd för ståndpunkten att bolaget inte får lägga in obetalda raster i arbetstiden vid intermittent treskift utgör det faktum att arbetstiden i tvåskiftsarbete enligt sågverksavtalet skall förläggas med 8 timmar per dag, måndag till fredag inom tidsramen kl. 06.00–24.00 med iakttagande av att den sammanlagda tiden för raster inte får överstiga en timme per skift. I denna bestämmelse har alltså frågan om raster särskilt reglerats. Om samma sak skulle ha gällt vid intermittent treskift borde frågan om raster ha reglerats även i den regeln. Det har inte skett.

Det har börjat förekomma att arbetsgivare anser sig ha fått rätt att lägga ut obetalda raster i arbetstiden vid intermittent treskift. Något sådant innebär emellertid en väsentlig förändring i förhållande till vad som tidigare gällt mellan parterna. Enligt Träfacket kräver ett sådant förfarande samtycke av arbetstagarsidan. Arbetstagarna har vid intermittent treskiftsarbete naturligtvis rätt till rast men rasterna skall vara betalda raster.

Sammanfattning

Enligt sågverksavtalet skall vid intermittent treskift, då överenskommelse inte kan träffas mellan de lokala parterna, arbetet förläggas i 8-timmarsskift med skiftbyte kl. 06.00, 14.00 och 22.00. Bolaget har förlagt arbetet i skift om 7 tim och 30 minuter och härigenom brutit mot sågverksavtalet. Bolaget har även brutit mot sågverksavtalet genom att lägga ut ytterligare arbetstid i form av ett extra skift var femte vecka. För brotten är bolaget skyldigt att utge allmänt skadestånd och övertidsersättning.

Arbetsgivarparterna

Inom sågverksavtalets område har intermittent treskift främst tillämpats på wallboardfabrikerna, vilket beror på att arbetet på dessa fabriker kräver ständig övervakning. På sågverk och ämnesfabriker är intermittent treskift däremot ovanligt eftersom det på dessa fabriker finns möjligheter att stanna maskinerna för s.k. ställnings- och postningsarbeten. Detta förhållande får till konsekvens att det vid sågverk och ämnesfabriker sällan är aktuellt att utnyttja sågverksavtalets möjligheter att utbyta raster mot måltidsuppehåll, vilket är desto vanligare inom processindustrin.

Ämnesfabriken i Ljusne är en komponentfabrik som tillverkar bl.a. delar till fönsterramar och stolsben. I juni 2000 förhandlade bolaget med Träfackets avdelning 4 i syfte att komma fram till en överenskommelse om ändrad form för arbetet på fabriken och om arbetstidens förläggning. Anledningen till bolagets önskan att införa intermittent treskift var bl.a. ökad orderingång. Tidigare bedrevs tvåskiftsarbete på fabriken. De lokala parterna kunde enas om treskiftets införande men inte om arbetstidens förläggning. Situationen föranledde bolaget att ensidigt fatta ett beslut om att treskiftsarbetet skulle förläggas i tre 8-timmarsskift med start kl. 06.00, 14.00 och 22.00. Vidare infördes helguppehåll från fredag kväll kl. 22.00 till söndag kväll kl. 22.00, dvs. på sätt som anges i sågverksavtalets stupstocksregel. Bolaget lade dessutom in en halv timmes obetald matrast i varje skift samt två betalda kafferaster om vardera 10 minuter. I syfte att uppnå den i sågverksavtalet stipulerade arbetstiden om 38 timmar, och därmed även produktionstiden, lade bolaget ut ett utfyllnadsskift var femte vecka. Parterna kunde enas om arbetstidens förläggning i utfyllnadsskiftet trots oenigheten om tillåtligheten av utläggandet av den obetalda rasten. Varje skiftlag fick arbeta under ett utfyllnadsskift en gång var femtonde vecka.

Bolaget har även i kraft av sin rätt att leda och fördela arbetet haft rätt att förlägga arbetstiden på sätt som skett.

Såvitt arbetsgivarparterna känner till har frågan om arbetsgivarens rätt att lägga in en eller flera obetalda raster vid intermittent treskift aldrig diskuterats vid någon avtalsrörelse i sågverksbranschen. Frågan har inte heller varit föremål för någon central tvisteförhandling. Orsaken härtill torde vara att det rör sig om en mycket ovanlig skiftform i branschen och att parterna i regel kan enas om arbetstidens förläggning. Träfackets inställning i målet får till konsekvens att arbetstagarna vid intermittent treskift skulle ha en ordinarie veckoarbetstid om endast 35 timmar och 30 minuter, trots att sågverksavtalet föreskriver en ordinarie arbetstid om 38 timmar. I sammanhanget skall även beaktas att raster per definition inte ingår i den ordinarie arbetstiden. Det framgår inte heller av vare sig lag eller avtal att rast skulle vara att anse som ett ”uppehåll”.

I 1975/76 års avtal infördes 38-timmarsvecka i stället för den tidigare rådande 40-timmarsveckan, genomförd år 1973 efter överenskommelse år 1971. Samma år, dvs. 1971, infördes även den alltjämt gällande bestämmelsen om att skiftet vid intermittent treskift skulle avslutas kl. 14.00 på lördagen, varpå ett 32 timmar långt helguppehåll skulle följa. Dagens stupstocksregel härrör från 1975/76 års avtal. Före år 1975 fanns en stupstocksregeln med innebörden att arbetstiden skulle förläggas enligt vad lag eller särskilt tillstånd medgav. Enligt den då gällande arbetarskyddslagen var arbetsgivaren skyldig att se till att arbetstagarna fick rast var sjätte timme. Från denna regel kunde dispens ges. Vad gäller stupstocksregeln måste påpekas att de bestämmelser som Träfacket hänvisat till endast utgjorde ett förslag till avtalsuppgörelse för tiden den 1 februari 1960 – den 31 januari 1961. Detta förslag godtogs emellertid aldrig. Resultatet blev att den tidigare stupstocksregeln kvarstod oförändrad med följande lydelse.

§ 2

Arbetstid

- - - - –

Mom. 2. Den ordinarie arbetstidens förläggning.

- - - - –

c) Treskiftsarbete: på sätt lag eller särskilt tillstånd medger.

- - - - –

Mom.3. Helguppehåll.

- - - - –

b) - - –

i treskiftsarbete: från kl. 22.00 natten mot sön- eller helgdag till kl. 22.00 sön- eller helgdag efterföljd av vardag.

Som tidigare nämnts infördes 40-timmarsveckan med ett helguppehåll om 32 timmar genom 1971 års avtal. Vad särskilt gäller intermittent treskift infördes 38-timmarsveckan i samband med 1975/76 års avtal. Som Träfacket också noterat var det först då som arbetsgivarna fick möjlighet att lägga in raster i skiften. På liknande sätt som vid genomförandet av 45-timmarsveckan år 1960 försökte nu Träindustriarbetareförbundet få gehör för en bestämmelse om att skiftveckan vid intermittent treskift skulle få påbörjas tidigast söndag kl. 22.00 och avslutas senast lördag kl. 06.00, dvs. med ett helguppehåll om 40 timmar. Förslaget avvisades dock av arbetsgivarsidan och slutresultatet blev att skiftveckan fick avslutas senast på lördag kl. 14.00. Det är också den ordning som finns i det nu gällande sågverksavtalet. Om arbetsgivarsidan hade accepterat arbetstagarsidans krav vad gäller helguppehållet hade det inte funnits något utrymme för utläggning av rast inom ramen för 38-timmarsveckan.

År 1987 träffades ett arbetstidsavtal som ersatte arbetstidslagen i dess helhet. I § 6 anges att det i § 2 allmänna bestämmelserna regleras hur den ordinarie arbetstiden skall beräknas och förläggas och att det med raster skall förstås sådana avbrott i den dagliga arbetstiden under vilka arbetstagarna inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsstället. Vidare framgår att rasterna skall förläggas så, att arbetstagarna inte utför arbete mer än fem timmar i följd och att rasternas antal, längd och förläggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhållandena. Parterna har även skrivit en kommentar till arbetstidsavtalet vari bl.a. framgår att bestämmelserna om att rast i speciella fall, främst vid treskiftsarbete, får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen är oförändrade och i detta sammanhang inte torde erfordra någon särskild kommentar. Det som här är värt att notera är att parterna talar särskilt om treskiftsarbete. Om situationen hade varit sådan att det inte hade funnits möjlighet, eller t.o.m. ett direkt förbud mot att lägga in raster hade man inte haft någon anledning att ta upp frågan om treskiftsarbete över huvud taget. Av arbetstidsavtalet framgår arbetsgivarens skyldighet att lägga ut rast, obetald eller inte, så fort en arbetstagare har arbetat mer än fem timmar i följd oavsett om det rör sig om dagarbete, intermittent två- eller treskiftsarbete. Avtalet innehåller inget undantag från arbetsgivarens skyldighet att lägga ut raster.

Ett uttryck för samma grundsyn hittas i de allmänna bestämmelserna, § 2 Mom 2 första punkten femte stycket i sågverksavtalet, där det anges att vid överenskommelse om ordinarie arbetstidens förläggning skall beaktas dels arbetstidsavtalets bestämmelser om erforderliga raster, dels att erforderligt postnings- och ställningsarbete kan utföras under rasterna utan inkräktande på den ordinarie arbetstiden. Till skillnad från Träfacket anser arbetsgivarparterna att arbetstidsavtalets generella bestämmelser om raster är tillämpliga även om arbetsgivaren nödgas lägga ut arbetstiden ensidigt och oavsett vilken typ av arbetstidsform det gäller. Om så inte var fallet skulle stupstocksregeln om rasttidens längd vid dagarbete och vid intermittent tvåskift bli tillämplig endast i de fall arbetsgivaren ensidigt väljer att lägga ut raster, vilket ter sig något egendomligt.

Den omständigheten att stupstocksregeln helt saknar bestämmelser om raster har sin naturliga och historiska förklaring. Som Träfacket också har redovisat fanns det tidigare helt enkelt inget utrymme för att lägga ut raster vid intermittent treskift när den ordinarie arbetstiden var 48 timmar, 45 timmar eller 42 timmar och 30 minuter med anslutande regler om helguppehåll. En sådan möjlighet skapades först genom 40-timmarsveckans införande år 1973 och med en regel om helguppehåll på 32 timmar.

Att det finns en skillnad i stupstocksregelns ordalydelse vad beträffar arbetstiden vid tvåskiftsarbete jämfört med treskiftsarbete talar snarast för arbetsgivarparternas ståndpunkt att skifttiden inte behöver vara liktydig med ordinarie arbetstid, dvs. att obetalda raster kan tänkas ingå i skifttid till skillnad från i arbetstid.

Arbetsgivarparterna har aldrig bestritt att det inom Metallindustriarbetareförbundets och Svenska Pappersindustriarbetareförbundets avtalsområden kan vara praxis att räkna in raster i arbetstiden. Varje avtal har dock sin egen tillkomsthistoria och det finns inte någon gemensam praxis inom industrin. För frågan i detta mål är endast sågverksavtalet av intresse.

Sammanfattning

Bolagets förläggning av arbetstiden genom utläggandet av en 30 minuter lång rast i varje skift och utläggningen av ett extraskift har skett helt i enlighet med sågverksavtalets stupstocksregel. Bolaget har således inte brutit mot sågverksavtalet och är därmed inte skyldigt att utge övertidsersättning och allmänt skadestånd.

Domskäl

Tvisten

Bakgrunden till tvisten är i korthet följande. Vid bolagets ämnesfabrik i Ljusne önskade ledningen införa intermittent treskift. Arbetstiden vid denna skiftform är enligt sågverksavtalet 38 timmar per helgfri vecka i genomsnitt per kalenderår. Parterna kunde emellertid inte enas i frågan om arbetstidens förläggning, varför bolaget begagnade sig av sågverksavtalets stupstocksregel. Regeln föreskriver vid intermittent treskift att arbetstiden skall förläggas i ”8-timmarsskift”. Bolaget bestämde ensidigt att arbetstiden skulle förläggas med 7 timmar och 30 minuter per dag och lade även in en 30 minuter lång obetald rast i varje skift. Dessutom lade bolaget ut ett extra skift om 7 timmar och 30 minuter var femte vecka. Varje skiftlag arbetade således ett extra skift en gång var femtonde vecka.

Enligt Träfacket tillåter inte kollektivavtalet att obetalda raster läggs in i 8-timmarsskiften, utan de åtta timmar som skiften utgör skall vara betald arbetstid. De raster som arbetsgivaren är skyldig att bereda arbetstagarna under 8-timmarsskiftet skall således, enligt Träfackets mening, vara betalda, och någon skyldighet att arbeta ett extraskift för att fullgöra den avtalsenliga veckoarbetstiden finns således inte.

Arbetsgivarparternas inställning är att avtalet inte hindrar bolaget, som enligt arbetstidsavtalet är skyldigt att lägga ut rast, från att lägga ut en halvtimmes obetald rast i varje 8-timmarsskift, vilket även får till följd att ett extra skift måste läggas ut för att uppnå den ordinarie arbetstiden om 38 timmar per vecka.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på Träfackets begäran hållits förhör upplysningsvis med f.d. förbundssekreteraren i Träindustriarbetareförbundet K-E.B., f.d. avtalssekreteraren i Svenska Metallindustriarbetareförbundet G.L., avtalssekreteraren i Svenska Pappersindustriarbetareförbundet L.O. och f.d. andre ordföranden i Skogs- och Träfacket S.E. På arbetsgivarparternas begäran har förhör upplysningsvis hållits med E.A., Föreningen Sveriges Skogsindustrier. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda parter.

Arbetsdomstolens bedömning

Av sågverksavtalets § 2 Mom 2 angående arbetstidens förläggning framgår att densamma i första hand skall fastställas genom lokal överenskommelse i särskild handling. Om parterna inte lyckas träffa någon överenskommelse skall i stället den ordinarie arbetstiden förläggas enligt en s.k. stupstocksregel, som – vid intermittent treskiftsarbete – innebär att arbetstiden skall förläggas ”i 8-timmarsskift med skiftbyte kl. 06.00, 14.00 och 22.00”. Skiftveckan påbörjas tidigast söndag kl. 22.00 och avslutas senast lördag kl. 14.00. I arbetstidsavtalet, som i fråga om raster i allt väsentligt innebär att arbetstidslagens bestämmelser överförts till avtalet, anges i § 6 bl.a. att raster skall förläggas så att arbetstagarna inte utför arbete mer än fem timmar i följd. Det anges vidare att raster får bytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetsförhållandena, samt att sådana måltidsuppehåll räknas in i arbetstiden.

Det framgår således inte uttryckligen av den av bolaget tillämpade bestämmelsen om obetald rast kan ingå i skiftet eller inte. Frågan är då om det kan klarläggas huruvida det funnits en gemensam partsavsikt i denna fråga.

I målet har lagts fram utförlig utredning om arbetstidsfrågans behandling historiskt på avtalsområdet och om hur den aktuella stupstocksregeln om arbetstid vid intermittent treskiftsarbete varit utformad i avtalsbestämmelser som föregått den nuvarande. Parterna är ense om att vid den tid då arbetsveckan uppgick till 48 timmar gav avtalsbestämmelserna inte något utrymme för att lägga in en obetald rast. De är också ense om att det i och med införandet av 40-timmarsveckan uppstod ett sådant utrymme.

Utredningen i målet visar att frågan om utläggning av betalda raster inte har diskuterats vid de förhandlingar som fördes i samband med 40-timmarsveckans införande. Enligt Träfacket utgör det förhållandet att arbetsgivarsidan inte har framfört krav på ändring av den praxis som utbildats under den tid då utrymme inte fanns för annat än betalda raster ett stöd för Träfackets ståndpunkt. Arbetsgivarsidan borde enligt Träfacket ha klargjort att man i den nya situation som uppstod önskade en annan ordning än den som funnits tidigare. Å andra sidan har arbetsgivarparterna till stöd för sin inställning framhållit det förhållandet att Träindustriarbetareförbundet i samband med införandet av 38-timmarsveckan försökte genomdriva en förändring som innebar att skiftveckan skulle avslutas senast lördag kl. 06.00, dvs. en förändring som hade omöjliggjort utläggning av obetald rast inom ramen för 38-timmarsveckan. Arbetsgivarsidans uppgift om att detta förslag avvisades – och att regeln därefter fick sin nuvarande utformning – har lämnats obestridd av Träfacket.

Av utredningen har vidare framgått att det knappast förekommit några centrala tvisteförhandlingar i denna fråga på avtalsområdet och att det över huvud taget inte har funnits anledning för parterna att ta ställning till bestämmelsens innebörd eftersom arbetstidsfrågorna i regel har lösts genom lokala överenskommelser. I sådana lokala överenskommelser har betalda raster förekommit.

Enligt Arbetsdomstolen kan det ovan anförda inte medge någon slutsats om att det från och med 40-timmarsveckans införande funnits en gemensam partsavsikt vad gäller stupstocksregelns innebörd i frågan om betalda raster. Möjligen kan den slutsatsen dras att båda parter har var medvetna om frågans betydelse men valt att inte reglera den närmare.

Mot den nu angivna bakgrunden blir bestämmelsens ordalydelse av särskild betydelse liksom vad som framstår som en naturlig och rimlig avtalstolkning.

Arbetsdomstolen kan då till att börja med konstatera att det av ordalydelsen i stupstocksregeln inte framgår annat än att ”arbetstiden” skall förläggas i tre 8-timmarsskift per dygn. Det framgår således inte av ordalydelsen om skifttid är att anse som effektiv arbetstid eller om med uttrycket menas den tidsram inom vilken arbetstagaren skall befinna sig på arbetsplatsen. Bestämmelsen hänvisar inte heller till någon annan bestämmelse i sågverksavtalet ur vilken man skulle kunna få ledning i tolkningsfrågan. Av visst intresse är dock den ordalydelse som finns i stupstocksreglerna vid dagtid respektive tvåskiftsarbete. Enligt dessa bestämmelser skall ”arbetstiden” förläggas med ”åtta timmar per dag” måndag till fredag inom vissa tidsramar och det anges också att tiden för rast inte får överstiga en timme per dag. Den nu nämnda skillnaden i ordval mellan ”förlägges med 8 timmar per dag” och ”förlägges i 8-timmarsskift” talar närmast för arbetsgivarsidans ståndpunkt, nämligen att de åtta timmarna vid intermittent treskiftsarbete inte behöver vara betald arbetstid fullt ut.

Frågan är därefter vilken slutsats som kan dras av att det i bestämmelserna om dagarbete och tvåskiftsarbete finns regler om rast men inte beträffande intermittent treskiftsarbete. Detta skulle möjligen kunna tala för Träfackets ståndpunkt. Något behov av regler som begränsar rasters längd finns naturligtvis inte om samtliga åtta timmar inom skiftet skall utgöra betald arbetstid.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan dock frågan om hur förläggningen av raster förhåller sig till arbetstidsreglerna inte bedömas annat än mot bakgrund av det mellan parterna sedan år 1987 gällande arbetstidsavtalet. Domstolen konstaterar då till att börja med att det i § 2 Mom 2 punkten 1 femte stycket i avtalet anges att vid lokal överenskommelse om förläggning av ordinarie arbetstid skall beaktas arbetstidsavtalets bestämmelser om erforderliga raster, medan någon motsvarande erinran inte återfinns i stupstocksreglerna. Av detta förhållande kan enligt domstolens mening inte dras slutsatsen att arbetstidsavtalet inte skulle vara tillämpligt vid sådan arbetstidsförläggning. Det har inte framkommit någonting av utredningen i målet som tyder på att arbetstidsavtalets regler inte skulle tillämpas även i dessa situationer.

Av arbetstidsavtalet framgår att arbetsgivaren är skyldig att lägga ut rast så fort en arbetstagare har arbetat mer än fem timmar i följd. Rast i arbetstidsavtalets mening innebär avbrott i arbetstiden under vilka arbetstagarna inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsplatsen (§ 6 första stycket arbetstidsavtalet). Raster i denna mening skall således inte räknas in i arbetstiden. Däremot kan raster bytas ut mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetsförhållandena. Sådana måltidsuppehåll räknas in i arbetstiden (§ 6 tredje stycket arbetstidsavtalet). Avtalet innehåller inget undantag från skyldigheten att lägga ut raster. I den partsgemensamma kommentaren till arbetstidsavtalet konstateras att bestämmelserna om att rast i speciella fall – ”främst vid treskiftsarbete” – får utbytas mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen är oförändrade och i sammanhanget inte torde erfordra någon särskild kommentar. Denna kommentar uttrycker enligt domstolens mening klart och tydligt att raster i arbetstidsavtalets mening, dvs. icke arbetstid, kan förekomma vid treskiftsarbete även på detta avtalsområde. Av kommentaren kan dock knappast dras slutsatsen att det skulle föreligga en skyldighet att ersätta raster med måltidsuppehåll vid intermittent treskiftsarbete. Det är endast en möjlighet som avtalet erbjuder och som uppenbarligen också utnyttjas vid lokala arbetstidsöverenskommelser, främst vid treskiftsarbete.

Arbetsdomstolens slutsats av det nu sagda blir därmed att ordalydelsen av den aktuella stupstocksregeln och arbetstidsavtalets bestämmelser om rast och måltidsuppehåll talar för att något hinder mot att lägga ut obetald rast inte finns.

Nästa fråga som Arbetsdomstolen har att ta ställning till är betydelsen av praxis på området. Praxis kan användas som tolkningsfakta om den är klar, etablerad och fast.

Träfacket har hävdat att det inom områden som har stor omfattning av intermittent treskiftsarbete, som inom metall-, skogs-, pappers- och massaindustrin, finns en enhetlig tillämpning som innebär att rast skall inräknas i arbetstiden, och som härstammar från den praxis som genomfördes i samband med den centrala överenskommelsen mellan SAF och LO om arbetstidsförkortning 1957. Arbetsgivarparterna har inte bestritt att det på andra avtalsområden kan förekomma att raster vid intermittent treskiftsarbete räknas som betald arbetstid, men har framhållit att den praxis som har betydelse i detta sammanhang är den som förekommer inom sågverksavtalets område.

Vad som framkommit av utredningen i denna del visar, som tidigare nämnts, att det vid lokala överenskommelser på sågverksavtalets område förekommer att raster räknas in i arbetstiden vid intermittent treskiftsarbete. Att det på detta avtalsområde skulle finnas en praxis med samma innebörd även vid ensidig utläggning av arbetstiden i enlighet med stupstocksregeln har dock inte visats i målet.

Utredningen om praxis på helt andra avtalsområden vad gäller motsvarande stupstocksregler är enligt Arbetsdomstolens mening inte sådan att den kan tillmätas någon avgörande betydelse i detta mål.

Träfacket har också särskilt hänvisat till Arbetsdomstolens dom 1973 nr 7 [ Karnov ], som gällde tolkning av verkstadsavtalets bestämmelser om arbetstid vid treskiftsarbete. Arbetsgivaren hade i det fallet genom ensidigt beslut fastställt arbetstiderna och därvid lagt ut en i arbetstiden inte inräknad rast om 18 minuter. Arbetstagarna hade dessförinnan, under en följd av år, haft en i arbetstiden inräknad rast om 15 minuter. Arbetsdomstolen fann att den aktuella stupstocksregeln i verkstadsavtalet inte kunde ges den tolkningen att den i motsats till tidigare sådana stupstocksregler skulle berättiga arbetsgivaren att föreskriva raster utanför arbetstiden. Förhållandena var i det fallet också sådana att de centrala parterna vid flera avtalsförhandlingar hade haft frågan om betalda raster uppe till diskussion. Krav från arbetsgivarsidan om införande av regler om obetalda raster hade tillbakavisats av arbetstagarsidan och därmed fallit. Enligt Arbetsdomstolens mening skiljer sig därmed omständigheterna i det målet på så avgörande sätt från de i det nu aktuella att det inte kan ges någon direkt betydelse för den tolkningsfråga som här är aktuell.

Frågan är slutligen om det går att lägga några allmänna överväganden om sågverksavtalets konstruktion och övriga omständigheter till grund för slutsatsen att bolaget skulle sakna rätt att lägga in en obetald rast i varje skift.

Träfacket har pekat på att en tillämpning av stupstocksregeln enligt arbetsgivarsidans uppfattning skulle innebära så stora förmåner för arbetsgivaren att denne helt skulle komma att sakna incitament att ingå lokala överenskommelser. Enligt Träfacket skulle arbetstiden bli två och en halv timme längre än vad den enligt praxis är då lokala överenskommelser träffas. Enligt arbetsgivarparterna skulle Träfackets inställning i målet få till konsekvens att arbetstagarna, för det fall rasterna skulle vara obetalda, endast skulle ha en ordinarie veckoarbetstid om 35 timmar och 30 minuter i stället för de 38 timmar som avtalet stadgar. Arbetsgivarparterna har bestritt att stupstocksregeln enligt deras tolkning skulle vara förmånlig på det sätt Träfacket hävdat, och har framhållit de nackdelar som de fasta tidsangivelserna i stupstocksregeln innebär för arbetsgivarna. Enligt Arbetsdomstolen kan inte heller vad som nu anförts leda till någon annan slutsats än att avtalet inte kan anses hindra bolaget från att lägga in en halvtimmes obetald rast i varje skift.

Arbetsdomstolen finner således, vid en sammantagen bedömning, att bolagets åtgärd att lägga in en halvtimmes obetald rast i varje 8-timmarsskift inte kan anses strida mot sågverksavtalet.

I intermittent treskiftsarbete är den ordinarie veckoarbetstiden i genomsnitt för kalenderår 38 timmar per helgfri vecka enligt sågverksavtalet. Enligt arbetsgivarparterna har utläggningen av det extra skiftet haft till syfte att uppnå detta arbetstidsmått och varit en direkt följd av förläggningen av en halvtimmes obetald rast i varje 8-timmarsskift. På motsvarande sätt vilar Träfackets invändning mot åtgärden, som Arbetsdomstolen har förstått saken, på dess inställning att veckoarbetstiden fullgörs utan att något extraskift behöver läggas ut. Arbetsdomstolen har funnit att bolagets arbetstidsförläggning inte strider mot kollektivavtalet. Det har i målet inte framförts någon annan grund för påståendet att förläggningen av extraskiftet skulle utgöra kollektivavtalsbrott än att rasterna i 8-timmarsskiften skall vara betalda. Således har inte heller i denna del visats att brott mot kollektivavtalet föreligger.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Det ovan anförda innebär att Träfackets talan skall avslås. Vid denna utgång skall Träfacket förpliktas att utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Skogs- och Träfackets talan.

2. Skogs- och Träfacket skall ersätta Föreningen Sveriges Skogsindustrier och Stora Enso Timber AB för deras rättegångskostnader med trettiofemtusen (35 000) kr för ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 2002‑01‑30, målnummer A‑193‑2000

Ledamöter: Inga Åkerlund, Charlotte Abrahamsson, Christer Måhl, Mats Holmgren, Carl Magnus Pontén, Alf Karlsson (f.d. förhandlingschefen i Statsanställdas Förbund; tillfällig ersättare; skiljaktig) och Thomas Fredén (ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare; skiljaktig).

Sekreterare: Katarina Mannerbrink

Ledamöterna Thomas Fredéns och Alf Karlssons skiljaktiga mening

Vi delar inte majoritetens uppfattning beträffande tolkningen av den så kallade stupstocksregeln utan menar att bolaget gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott när det ensidigt införde obetalda raster under åttatimmarsskiftet vid intermittent treskift.

Utredningen i målet ger inte mycket underlag vad gäller frågan huruvida det funnits någon gemensam partsavsikt vid avtalets tillkomst. Historiskt sett har vid diskontinuerligt treskift hittills alltid tillämpats betalda raster, dvs. måltidsuppehåll. Att någon gemensam partsavsikt inte kan utrönas måste enligt vår mening betyda att man inte kunnat enas om någon ändring av avtalet, vilket talar för att det skall tillämpas som det gjorts tidigare.

Även när det gäller vilka slutsatser som kan dras av ordalydelsen i avtalet har vi en annan uppfattning än majoriteten i viktiga avseenden. Vi menar för det första att frånvaron av bestämmelser om rast i stupstocksregeln vad gäller intermittent treskift till skillnad från motsvarande regel vid tvåskift tydligt talar för att samma regler inte gäller i de båda fallen vad gäller möjligheten att lägga in obetalda raster. Vidare menar vi att begreppen ”skifttid” och ”rast” inte bör tolkas på det sätt som majoriteten gör. Den skillnad i ordval som finns i bestämmelsen om intermittent treskiftsarbete, i vilken det talas om ”8-timmarsskift” jämfört med bestämmelsen om tvåskiftsarbete, där det sägs att arbetstidens skall förläggas med 8 timmar per dag, behöver inte innebära att begreppen skall uppfattas på olika sätt. Skillnaden hade möjligen fått betydelse om avtalet innehållit en tydlig definition av begreppet rast, vilket inte är fallet. Rast kan användas i betydelsen obetald arbetstid, men ordet kan också användas i betydelsen måltidsuppehåll eller annat uppehåll i arbetet. Begreppet ”rast” är därför, enligt vår mening, inte entydigt definierat ens i arbetstidsavtalet. Vi anser inte att man med stöd av arbetstidsavtalet kan dra slutsatsen att en arbetsgivare har rätt att lägga ut obetalda raster under ett skift, utan endast att arbetstagarna har rätt till ett arbetsuppehåll efter fem timmars arbete. Även avtalets ordalydelse talar därför enligt vår mening för arbetstagarsidans uppfattning.

Även om arbetstidsförkortningarna medfört att utrymme numera finns för att lägga ut obetalda raster finns det inte något stöd i utredningen för att det skulle tillämpas på det sättet. Det skulle inte heller vara i överensstämmelse med stupstocksregelns syfte att tolka den på det sätt som arbetsgivarsidan gjort. Den tolkningen får nämligen till konsekvens att det blir mer attraktivt för arbetsgivaren att tillämpa den regeln än att teckna lokala avtal. Syftet med stupstocksregeln är ju att den ska vara så oförmånlig så att båda parter finner det förmånligare att teckna ett lokalt avtal.

Det kan inte anses vara i överensstämmelse med god sed på arbetsmarknaden att vid tillämpningen av en stupstocksregel ensidigt införa ett nytt sätt att tolka avtalet. Även en stupstocksregel måste bygga på befintlig praxis inom avtalsområdet.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter