AD 2000 nr 115

Bakgrunden till tvisten i målet är i korthet följande. B.S. var anställd som generelsekreterare för biljardförbundet. Företrädare för förbundet och B.S. undertecknade år 1992 det s.k. trygghetsavtalet, som innebar att det vid uppsägning från biljardförbundets sida skulle gälla en uppsägningstid om 30 månader utöver den uppsägningstid som gällde enligt det tillämpliga kollektivavtalet. Sedan B.S. sagts upp från sin anställning den 8 december 1997 uppkom tvist rörande biljardförbundets skyldigheter enligt trygghetsavtalet. B.S. avled i september 1999.

Biljardförbundets inställning i målet kan i korthet beskrivas på följande sätt. I första hand görs gällande att trygghetsavtalet inte är bindande för förbundet på grund av att de som för förbundets räkning har undertecknat det inte har haft behörighet eller befogenhet att ingå avtalet. I andra hand görs gällande att den yrkade ersättningen har karaktären av ett ideellt skadestånd, vilket i sin helhet har bortfallit sedan B.S. avlidit i september 1999, eller att ersättningen i varje fall utgör uppsägningslön och därför inte skall utgå för tid efter B.S:s frånfälle. I sista hand görs gällande att trygghetsavtalet skall jämkas, i första hand till noll, eftersom avtalet är oskäligt enligt 36 § avtalslagen.

HTF:s uppfattning är att trygghetsavtalet är bindande för biljardförbundet. Vidare har gjorts gällande att ekonomisk ersättning enligt trygghetsavtalet skall utges i sin helhet, dvs. utan hinder av att B.S. avled under den avtalade 30-månaderstiden. HTF har slutligen bestritt att trygghetsavtalet skall jämkas helt eller delvis enligt 36 § avtalslagen.

Arbetsdomstolen skall i det följande behandla tvistefrågorna i skilda avsnitt.

Har företrädarna för biljardförbundet vid tecknandet av trygghetsavtalet saknat behörighet eller befogenhet att ingå avtalet?

Den rättsliga bakgrunden till denna del av tvisten är följande. Det saknas i vårt land särskild lagstiftning om ideella föreningar. Det är emellertid vedertaget att en ideell förening utåt företräds i första hand av styrelsen eller av den som enligt styrelsens beslut har fått behörighet att teckna föreningens namn. En utomstående som avser att ingå avtal med en ideell förening kan emellertid ha anledning att, förutom att kontrollera vilka som företräder föreningen, ta del av föreningens stadgar för att få uppgifter om föreningens målsättning, verksamhetsföremål m.m. I den mån den som har företrätt en ideell förening har klart överskridit de gränser som följer av stadgar och åberopade protokoll, kan den utomstående troligen inte åberopa att han var i god tro (se NJA 1973 s. 341 [ NJ ] [ Karnov ] och Hemström, Ideella föreningar s. 43 samt Arbetsdomstolens dom 1944 nr 104).

Biljardförbundets invändning i denna del av målet går ut på att de personer som företrädde förbundet vid tecknandet av trygghetsavtalet har saknat behörighet eller befogenhet att binda förbundet genom att ingå avtalet. Arbetsdomstolen har uppfattat biljardförbundets ståndpunkt så att det saknades ett sådant bemyndigande från styrelsens sida som gav F.O. och M.E. behörighet att i styrelsens ställe företräda förbundet. Det kan konstateras att HTF inte har gjort gällande att de har haft en sådan behörighet med direkt stöd av de för förbundet gällande stadgarna eller med stöd av något tidigare fattat styrelsebeslut. Frågan blir därmed i första hand vad som inträffade i samband med det extramöte med förbundsstyrelsen som hölls den 10 juli 1992. HTF:s uppfattning är att det därvid fattades ett beslut som bl.a. innebar att F.O. och M.E. bemyndigades att för förbundets räkning ingå ett trygghetsavtal med B.S. Biljardförbundets inställning är att det vid sammanträdet inte fattades något beslut av den innebörden.

Det händelseförlopp som ledde till att trygghetsavtalet undertecknades den 5 augusti 1992 är i sina huvuddrag ostridigt och kan sammanfattas enligt följande. Den 10 juli 1992 hölls ett extra styrelsemöte i biljardförbundet. Mötet tycks framför allt ha varit föranlett av en kritisk skrivelse från en medlem i en till förbundet ansluten förening. Vid styrelsemötet deltog den dåvarande ordföranden F.O. och ledamöterna M.E., A.W., J.H. och H.A. Styrelsen var därmed fulltalig så när som på en ledamot. Vid mötet var även B.S. närvarande. Han hade varit i kontakt med R.L., som då var HTF:s regionchef i Skåne. R.L. hade per telefon dikterat ett förslag till avtal. Detta avtalsförslag redogjorde B.S. för på styrelsemötet. Styrelsen diskuterade avtalsförslaget, men vad diskussionen ledde fram till har parterna olika uppfattningar om. Ostridigt är i varje fall att den avtalshandling som B.S. lade fram vid sammanträdet skrevs under av F.O., M.E. och B.S. Den 5 augusti 1992 träffades F.O., M.E., B.S. och R.L. på HTF:s kontor i Malmö. Vid detta möte undertecknades den slutliga versionen av avtalet av F.O., M.E., B.S. och R.L. Avtalstexten i den slutliga versionen skiljer sig i vissa delar, som inte är av direkt betydelse i målet, från lydelsen i den avtalshandling som skrevs under vid styrelsemötet den 10 juli.

Det är ostridigt att styrelsen vid mötet den 10 juli var beslutsför. Vad parterna har skilda uppfattningar om är som nämnts vad styrelsen faktiskt beslutade vid sammanträdet med anledning av diskussionen om ett trygghetsavtal.

HTF har som bevis åberopat bl.a. ett protokoll från det aktuella styrelsemötet. Vidare har F.O., M.E., A.W. och H.A. hörts som vittnen.

Protokollet från styrelsemötet innehåller bl.a. följande.

Formuleringarna i protokollet om att styrelsen godkände B.S:s ”fallskärmsavtal” och om att avtalet undertecknades vid sammanträdet ger tagna för sig ett alldeles otvetydigt stöd åt HTF:s ståndpunkt i tvisten, dvs. att trygghetsavtalet ingicks efter ett behörigen fattat styrelsebeslut om detta. Det nu anförda rubbas inte av vad som senare i protokollet anges om att man senare skall ”utforma avtalen och arbetsbeskrivningen fullständigt”. Om man skulle avgöra tvisten på grundval av protokollets innebörd råder det alltså ingen tvekan om att HTF:s synsätt framstår som det riktiga.

Saken kompliceras emellertid av att protokollets äkthet har ifrågasatts av biljardförbundet. H.A. har inför Arbetsdomstolen bestämt förnekat att han skrivit protokollet och undertecknat det. De övriga personerna som hörts har inte kunnat säga med bestämdhet vem som förde protokollet. H.A. har antytt att protokollet troligen skrevs av B.S. M.E. har däremot uppgett att B.S. inte skrev protokollet vid detta tillfälle, eftersom B.S. var föredragande och de frågor som behandlades vid mötet framför allt rörde honom. Att F.O. skrivit under protokollet är parterna emellertid överens om, även om F.O. själv har förklarat att han inte har något direkt minne av att han sett eller skrivit under protokollet.

De nu redovisade uppgifterna om tillkomsten av protokollet är förbryllande och leder till att frågan om vad som sades vid sammanträdet får avgöras i första hand med ledning av vittnesbevisningen i målet. I den delen har framkommit att B.S. vid styrelsemötet redogjorde för den avtalshandling som han hade upprättat efter R.L:s anvisningar och att man diskuterade dess innehåll. Det står vidare klart att diskussionen resulterade i ett beslut av något slag rörande avtalet. M.E. har uppgett att han med stöd av protokollet minns att styrelsen beslutade att godkänna avtalet och att alla ledamöter var överens om beslutet. F.O. har i huvudsak förklarat att han inte har något minne av sammanträdet, men hans uppgifter motsäger inte på något sätt vad M.E. har berättat. H.A. och A.W. har å andra sidan lämnat uppgifter som talar emot att avtalets innehåll godkändes vid sammanträdet. Deras uppgifter går ut på att man efter diskussionen beslutade att ge ordföranden och en annan styrelseledamot uppdraget att utforma ett avtalsförslag, som senare skulle underställas styrelsen för beslut.

Uppgifterna från de vid mötet närvarande personerna går alltså isär när det gäller frågan om styrelsen beslutade att godkänna B.S:s avtalsförslag. Biljardförbundet har emellertid inte gjort gällande annat än att den av B.S. framlagda avtalshandlingen faktiskt skrevs under vid styrelsemötet av F.O., M.E. och B.S. Att så skedde får också anses framgå av utredningen. Det har i målet inte lämnats någon uppgift som närmare klargör anledningen till att avtalshandlingen skrevs under. Det kan emellertid konstateras att ingen av de hörda personerna har uppgett att han vid tillfället hade något att erinra mot avtalshandlingens innehåll. F.O. och H.A. har tvärtom inför domstolen förklarat att avtalsinnehållet enligt deras uppfattning framstod som rimligt. Domstolen har mot den bakgrunden svårt att se något annat syfte med undertecknandet än att handlingen skulle tjäna som bekräftelse på att avtalsinnehållet var godkänt av styrelsen. Detta överensstämmer också väl med vad som anges i det aktuella protokollet och med de uppgifter som har lämnats av M.E., vilken vid förhöret har gett ett trovärdigt intryck.

Det framgår av utredningen att den avtalshandling som B.S. lade fram vid styrelsemötet den 10 juli inte var tänkt att utgöra någon slutlig version av avtalstexten. Det står också klart att styrelsen vid mötet gav F.O. och ytterligare någon styrelseledamot i uppdrag att tillsammans med B.S. och R.L. utforma en handling som skulle innehålla den slutliga versionen av avtalstexten. M.E. har uppgett att det var förutsatt att avtalstexten skulle komma att justeras i vissa avseenden. Enligt M.E. var det självklart att den slutliga avtalstexten skulle föreläggas styrelsen på nytt för godkännande av de eventuella ändringar som gjorts, men att avtalet i den mån innehållet var oförändrat inte behövde godkännas ännu en gång. Denna uppgift vinner ett visst stöd av ett av HTF åberopat protokoll från ett styrelsemöte som ägde rum per telefon den 17 juli 1992. Protokollet innehåller bl.a. att styrelsen godkände att avtalstexten skulle ändras så att ordet ”kan” ersattes med ”skall”. Detta protokoll har i målet förevisats endast i en icke undertecknad kopia, och biljardförbundet har hävdat att protokollet i det citerade avsnittet inte återger vad som skedde vid mötet. F.O., som enligt protokollet var närvarande vid mötet, har emellertid uppgett sig ha en svag minnesbild av att det på något styrelsemöte varit tal om en ändring av ordet ”kan” till ordet ”skall” i det omtvistade avtalet.

Sammanfattningsvis framgår av det nu anförda att det enda som talar emot att styrelsen beslöt godkänna avtalet vid sammanträdet den 10 juli är de uppgifter som har lämnats av H.A. och A.W. Deras uppgifter kan inte lämnas utan avseende. Vad de har berättat om vad som förekom vid sammanträdet överensstämmer med M.E:s utom just i frågan om styrelsen beslöt godkänna den avtalshandling som lades fram, dvs. det som anges i den första att-satsen i den protokollstext som har återgivits i det föregående. Det kan enligt domstolens mening inte uteslutas att de deltagande vid sammanträdet faktiskt uppfattade resultatet av diskussionen på olika sätt. En annan möjlighet är att H.A. och A.W. minns fel. Det kan i alla händelser konstateras att avtalshandlingen undertecknades vid sammanträdet. Denna omständighet talar enligt domstolens mening med betydande styrka för att protokollstexten korrekt återger vad som förekom vid sammanträdet.

Arbetsdomstolens slutsats blir att övervägande skäl talar för att biljardförbundets styrelse vid styrelsemötet den 10 juli 1992 godkände innehållet i det avtalsförslag som B.S. lade fram på mötet. Godkännandet bekräftades genom att F.O. och M.E. undertecknade avtalshandlingen för biljardförbundet. Bemyndigandet för F.O. och en annan styrelseledamot att utforma avtalet måste anses ha innefattat ett uppdrag att sluta avtalet för biljardförbundets räkning i den mån avtalsinnehållet redan var godkänt av styrelsen. Det kan i och för sig ifrågasättas om F.O. och M.E. genom att underteckna den slutliga versionen den 5 augusti överskred bemyndigandets gränser i de delar trygghetsavtalets innehåll inte på förhand var godkänt av styrelsen. Arbetsdomstolen anser sig dock inte ha anledning att närmare gå in på den frågan. Det avtalsvillkor som HTF grundar sin talan på, nämligen villkoret om förlängd uppsägningstid, var på förhand godkänt av styrelsen, bortsett från en mindre justering som saknar betydelse och som för övrigt gjordes till biljardförbundets förmån.

Med den bedömning som Arbetsdomstolen nu har gjort saknas förutsättningar för att komma till slutsatsen att biljardförbundet inte blivit avtalsenligt bunden genom undertecknandet av trygghetsavtalet.

Vad för slags ersättning är det fråga om?

Biljardförbundet har i första hand gjort gällande att ersättningen enligt trygghetsavtalet skall betraktas som ett ideellt skadestånd och att rätten till ersättning därför har bortfallit sedan B.S. avlidit. I andra hand har gjorts gällande att ersättningen måste uppfattas som uppsägningslön, vilken inte kan behöva utges för tiden efter B.S:s frånfälle. HTF:s ståndpunkt är att trygghetsavtalet innefattar en rätt till ekonomisk ersättning som skall utges utan hinder av vad biljardförbundet har anfört.

HTF:s yrkande om ekonomisk ersättning till B.S:s dödsbo grundar sig på villkoret under punkten 4 i trygghetsavtalet, där det sägs att biljardförbundet och B.S. överenskommer om en uppsägningstid från förbundets sida med 30 månader utöver den uppsägningstid som finns i gällande kollektivavtal. Att parterna valde konstruktionen med en förlängd uppsägningstid leder enligt domstolens mening till att den i målet yrkade ersättningen får betraktas som uppsägningslön. Det förhållandet att ersättningen enligt parternas gemensamma uppfattning har förfallit till betalning månadsvis ger också intryck av att det är fråga om uppsägningslön. Att alla förmåner enligt avtalet skulle utgå ograverade för den händelse B.S. frånträder befattningen under uppsägningstiden kan enligt domstolens mening inte föranleda någon annan slutsats. Utredningen i målet ger inte något påtagligt stöd för att avtalsparternas avsikt har varit något annat än att åstadkomma en sådan inkomsttrygghet för B.S. som följde med en förlängd uppsägningstid. Domstolen kan alltså inte ansluta sig till vad biljardförbundet har anfört om att det är fråga om ett slags allmänt skadestånd.

Det anförda innebär att B.S:s rätt enligt trygghetsavtalet har inneburit att han har haft en garanterad inkomst under 30 månader utöver den kollektivavtalsenliga uppsägningstiden, oavsett om han utförde något arbete för förbundet eller ej. Med den utgångspunkt för bedömningen som nu har angetts kan emellertid avtalet enligt Arbetsdomstolens mening inte antas innebära någon skyldighet för biljardförbundet att utge ersättning avseende tiden efter det att B.S. avlidit.

Det anförda leder till slutsatsen att trygghetsavtalets innebörd för den i målet aktuella situationen är att ersättning motsvarande uppsägningslön skall utges t.o.m. den 16 september 1999, då B.S. avled.

Är avtalsvillkoret om förlängd uppsägningstid oskäligt enligt 36 § avtalslagen?

Biljardförbundet har som skäl för jämkning anfört bl.a. att B.S., under åren efter det att trygghetsavtalet träffades, misskötte sina åligganden på olika sätt och att detta förorsakade biljardförbundet stor skada.

I denna del av målet har på biljardförbundets begäran hållits vittnesförhör med revisorn P.H., bokföringskonsulten B.E., förutvarande styrelseordföranden P.S. samt förhör under sanningsförsäkran med den nuvarande styrelseordföranden K.I. Biljardförbundet har även åberopat viss skriftlig bevisning i denna del.

Trygghetsavtalet den 5 augusti 1992 är undertecknat av F.O., B.S. och, för HTF:s räkning, av R.L. Det anförda kan ge intrycket att HTF skall ses som avtalspart och att trygghetsavtalet därmed är att betrakta som ett kollektivavtal. Parterna i målet är emellertid ense om att HTF i detta sammanhang inte har ställning som part och att trygghetsavtalet alltså är att se som en överenskommelse mellan biljardförbundet och B.S.

Av utredningen har framkommit att B.S. vid mitten av 1990-talet och under de följande åren hade svårigheter att fullgöra sina åligganden när det gäller skötseln av biljardförbundets ekonomiska angelägenheter. Transaktioner bokfördes inte, verifikationer sparades inte och de handlingar som tillvaratogs samlades oordnat i plastbackar. Fakturor utfärdades inte och många av biljardförbundets fordringar fick sedermera skrivas av som värdelösa. Biljardförbundet registrerades hos kronofogdemyndigheten med anledning av obetalda källskatter vid ett stort antal tillfällen, och förbundet ådrog sig förseningsavgifter och betydande merkostnader för revisorsarvoden. Förbundsmöten kunde inte hållas på föreskrivna tider med anledning av att ekonomin var i oordning.

Utredningen ger inte något klart besked om i vilken mån B.S. kan lastas för att det blev som det blev. Det är ostridigt att han under vissa perioder av den senare delen av 1990-talet var sjuk. Utredningen ger dock inga närmare upplysningar om B.S:s sjukdom och i vilken mån den påverkade hans arbetsförmåga. Det är omvittnat att B.S. under sin tid som generalsekreterare var mycket starkt engagerad i biljardförbundets angelägenheter. Vad som framkommit i målet tyder på att han kände ett stort ansvar för förbundets verksamhet. De interna stridigheterna inom biljardförbundet och de personliga angrepp han blev utsatt för från olika håll tycks ha upptagit mycket av hans tid och måste ha påverkat hans förmåga att sköta sitt arbete. Det går inte att av den framlagda utredningen bedöma om B.S. bar skulden för konflikterna inom biljardförbundet eller om han förtjänade den kritik som riktades mot honom. Det har i vart fall inte framkommit något som talar för att B.S:s misslyckanden skulle bottna i någon avsikt att skada förbundet eller i bristande ansvarskänsla för förbundets angelägenheter.

Biljardförbundet har vidare anfört att B.S. hade en mycket stark och dominerande ställning i biljardförbundet, att biljardförbundet vid avtalstillfället befann sig i en krissituation med hänsyn till de interna stridigheterna inom förbundet, att avtalet som helhet var mycket ensidigt till förmån för B.S., att avtalsvillkoret om en förlängd uppsägningstid för B.S. innebar ett orealistiskt åtagande för biljardförbundet med hänsyn till dess ekonomiska ställning och att avtalet avvek från vad som var brukligt i ideella föreningar.

Det är omvittnat att B.S. hade en dominerande ställning inom biljardförbundet samt att förhållandena inom biljardförbundet var konfliktfyllda vid tidpunkten för trygghetsavtalet. B.S. insåg uppenbarligen att hans position inom biljardförbundet var hotad och att han skulle få svårt att få något annat likvärdigt arbete om hans anställning hos biljardförbundet upphörde. Det finns inget belägg för att B.S. genom att ta initiativet till trygghetsavtalet skulle ha försökt att utnyttja situationen till sin fördel på ett otillbörligt sätt.

Det ligger i sakens natur att ett avtal som det ifrågavarande är ensidigt till arbetstagarens fördel och att arbetsgivarens utfästelser inte motsvaras i avtalet av någon särskild motprestation från arbetstagarens sida. Att biljardförbundets ekonomi synes ha varit ansträngd vid den aktuella tidpunkten kan med hänsyn till avtalskonstruktionen med en förlängd uppsägningstid inte tillmätas någon nämnvärd betydelse i sammanhanget. Däremot måste man enligt domstolens mening beakta att B.S. när avtalet träffades hade varit anställd som generalsekreterare sedan år 1978 och hade ägnat så gott som hela sitt yrkesverksamma liv åt biljardförbundet. Trygghetsavtalet tillkom mot bakgrund av att han kände sin anställning hotad, och det är enligt domstolens mening förståeligt att han hade uppfattningen att han vid händelse av uppsägning skulle hamna i en besvärlig situation på arbetsmarknaden.

Vid ett övervägande av samtliga omständigheter anser Arbetsdomstolen sammanfattningsvis att det inte kan anses oskäligt mot biljardförbundet att låta villkoret om förlängd uppsägningstid i trygghetsavtalet gälla med den innebörd som angetts i det föregående.

Sammanfattning

Arbetsdomstolen har funnit att F.O. och M.E. måste anses ha bemyndigats av biljardförbundets styrelse att med bindande verkan för biljardförbundet sluta trygghetsavtalet. Domstolen har också funnit att den av HTF yrkade ersättningen måste anses utgöra uppsägningslön och att rätt till sådan ersättning inte föreligger för tiden efter B.S:s död. Slutligen har domstolen funnit att det inte finns skäl att jämka det omtvistade avtalsvillkoret.

Det anförda innebär att HTF:s talan skall bifallas på så sätt att biljardförbundet skall förpliktas att till B.S:s dödsbo utge totalt 537 340 kr jämte ränta på det sätt som framgår av domslutet.

Rättegångskostnader

Den nu angivna utgången av målet innebär att HTF tappat närmare hälften av vad som slutligt yrkats i målet. Vid bedömningen av rättegångskostnadsfrågan bör enligt domstolens mening beaktas att det som HTF tappat hänför sig till en tvistefråga som uppenbarligen inte har föranlett någon betydande del av rättegångskostnaderna i målet. Arbetsdomstolen anser att biljardförbundet bör åläggas att till HTF betala en till hälften jämkad ersättning för dess rättegångskostnader.