AD 1999 nr 92

SEKO

Sommaren 1997 ville G.E. och Y.P. enligt uttryckligt önskemål ha fyra sammanhängande veckors semester. Detta beviljades inte, utan de fick en uppsplittring av semestern. G.E. fick semester under vecka 26 och veckorna 32 – 34. Y.P. fick semester under vecka 25 och veckorna 28 – 30.

SEKO menar att den uppdelning av semestern som skedde strider mot det postcentrala tilläggsavtalet. Detta avtal möjliggör nämligen inte en uppsplittring av semestern mot arbetstagarens vilja.

Det postcentrala tilläggsavtalets bestämmelse om semesterns förläggning tillkom år 1990. Bestämmelsen skall ses mot bakgrund av 12 § semesterlagen, vilken lyder enligt följande.

När det gäller kravet på att semesterperioden skall vara sammanhängande är semesterlagens bestämmelse helt dispositiv. Det är möjligt att göra avsteg från kravet på sammanhängande ledighet både genom ett kollektivavtal och genom enskilda avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Arbetsgivaren kan även utan avtal göra avsteg från skyldigheten att förlägga ledigheten till sommarmånaderna, om det finns särskilda skäl. Men arbetsgivaren kan inte utan stöd i avtal dela upp semesterledigheten i olika perioder. Detta följer av att orden ”sådan semesterperiod” syftar på uttrycket ”ledighetsperiod av minst fyra veckor” i den föregående meningen.

Historiken bakom den aktuella avtalsbestämmelsen ser ut på följande sätt. Tidigare då Posten var ett statligt verk fanns det semesterbestämmelser i AST. Dessa var inte avtalade utan utgjorde ensidiga arbetsgivarbestämmelser. Det fanns vid denna tid vinterförläggningsregler. Dessa innebar att arbetstagaren fick fler semesterdagar om semestern lades ut under annan tid än sommartid. Vinterförläggningsreglerna fanns kvar ganska länge, även efter det att avtalsrätten införts.

Ett avtal om förläggning av semester träffades första gången år 1978. Det avtalet efterträddes år 1981 av ett i princip likalydande avtal, vars 3 och 4 §§ lyder enligt följande.

Med ordet enhetsavtal åsyftades en typ av lokalt postavtal som kunde träffas i vissa fall även ute på postkontoren. Kravet på särskilda skäl fanns inskrivet i avtalet i 4 § på samma sätt som i semesterlagen. Innebörden härav var att man precis som enligt semesterlagen kunde förskjuta semesterledigheten utöver den legala perioden, men däremot inte splittra upp den.

Det postcentrala avtalet – som gällde postverket som helhet – innehöll från år 1989 följande bestämmelser.

Enligt 1989 års postcentrala avtal var både enskilda avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare och lokala postavtal om uppsplittring av huvudsemestern tillåtna. Däremot var det inte tillåtet för arbetsgivaren att enbart med stöd av det postcentrala avtalet dela upp en arbetstagares semester i flera perioder. 1989 års postcentrala avtal innebar å andra sidan inte någon garanti för arbetstagarna om en sammanhängande ledighet om tre veckor, eftersom det kunde träffas postlokala avtal av annan innebörd.

År 1990 träffades den i målet omtvistade avtalsbestämmelsen. Bestämmelsen tillkom i samband med att det allmänna verksavtalet, AVA, skulle göras tillämpligt på det dåvarande postverket. Bestämmelserna i AVA anpassades till postverkets förhållanden genom ett avtal som hette P-AVA. De bestämmelser som fanns i P-AVA har senare oförändrade överförts till det postcentrala tilläggsavtal som är aktuellt i målet.

1990 års avtal hade följande bakgrund. 1989 års avtal med dess vidsträckta möjligheter att träffa lokala avtal hade givit upphov till en flora av bra, mindre bra och även sämre avtal, vilka båda parterna hade ett intresse av att bli av med. Vidare tänkte sig parterna att åstadkomma en avlösning av de vintersemesterregler som funnits allt sedan AST:s tid. Slutligen fanns det ett önskemål från Postens sida om större frihet när det gällde förläggning av semesterledigheten än vad semesterlagen gav. Enligt semesterlagen krävdes ju särskilda skäl för att arbetsgivaren skulle få förlägga semestern under tid utanför den legala semesterperioden.

Det var vid 1990 års avtalsförhandlingar aldrig SEKO:s vilja och önskan att få till stånd en avtalsreglering som gjorde det möjligt att splittra upp semestern. Den frågan diskuterades inte under förhandlingarna.

Det är inte bekant för SEKO att det tidigare har förekommit fall då arbetstagare mot sin vilja fått en uppsplittrad semester. Det har alltså gått förhållandevis lång tid innan det uppkommit en tvist i frågan. Anledningen till detta är att det ute på postkontoren har förekommit starka påtryckningar mot de arbetstagare som har önskat fyra sammanhängande semesterveckor. Påtryckningarna har lett till att arbetstagarna har accepterat att få endast tre sammanhängande semesterveckor.

SEKO menar sammanfattningsvis att en uppsplittring av semestern på det sätt som här skett inte är tillåten. En sådan uppsplittring kräver arbetstagarens godkännande. SEKO:s uppfattning om avtalets innebörd stöds av den rättsliga miljön på det sättet att utgångspunkten är semesterlagen, som inte innebär att semestern utan överenskommelse kan delas upp i flera perioder. Det är arbetsgivaren som har bevisbördan för att överenskommelse träffats av annan innebörd. SEKO:s uppfattning vinner vidare stöd av ordalydelsen i avtalsbestämmelsen, som inte kan anses utvisa någon rätt för arbetsgivaren att mot arbetstagarens vilja dela upp semesterledigheten. Slutligen stöds SEKO:s uppfattning av den avtalsutveckling som ledde fram till 1990 års avtal, av parternas syfte med 1990 års avtal samt av allmänna ändamålsskäl. Det kan framhållas att det med arbetsgivarparternas tolkning skulle vara möjligt för arbetsgivaren att dela upp en arbetstagares ledighet i ett mycket stort antal korta semesterperioder. Något sådant har uppenbarligen inte varit avtalsparternas avsikt.

Arbetsgivarparterna

När det gäller den omtvistade bestämmelsens ordalydelse kan konstateras att ordet ”normalt” kommer före och därmed syftar både på orden ”minst fyra sammanhängande veckor” och på orden ”perioden juni–augusti”. Vidare sägs ”Om så inte kan ske med hänsyn till verksamheten”, vilket är en uppmjukning jämfört med lagens krav på särskilda skäl. Det finns inget i själva ordalydelsen som ger anledning till någon annan tolkning än att beslutet om annan förläggning kan innefatta avvikelse både från kravet på att det skall vara en sammanhängande period och från kravet på att ledigheten skall ligga inom sommarmånaderna.

Senare i den omtvistade paragrafen kommer en regel för situationen då arbetsgivaren inte kan lägga ut fyra veckors semester inom perioden juni–augusti. Regeln innebär att ersättning skall betalas ut för varje dag som flyttas till tid utanför perioden. Även den delen av paragrafen tyder väldigt klart på att det handlar om en rätt att flytta dagar och inte enbart att förskjuta en sammanhängande semesterperiod.

Det är riktigt att de tidigare regler om semesterns förläggning som gällt mellan parterna har varit formulerade på det sätt som SEKO refererat i sin sakframställning.

När det gäller 1981 års regler skall särskilt observeras att det då, under förutsättning att särskilda skäl förelåg, var möjligt för arbetsgivaren att lägga ut en sommarsemester på tre veckor. Det finns inget i avtalstexten från år 1981 som tyder på att den semester som då blev över och inte kunde läggas ut under sommarmånaderna skulle hänga ihop med de tre veckor som lades ut. Det var således år 1981 ingen främmande tanke för kollektivavtalsparterna att arbetstagaren kunde få nöja sig med tre veckors sommarsemester.

Någon förändring av vad som enligt det anförda gällde enligt 1981 års avtal har inte skett genom tillkomsten av 1990 års avtal. Avtalstexten förändrades däremot år 1990 på så sätt att ”särskilda skäl” ersattes med ”hänsyn till verksamheten”. Om semestern med hänsyn till verksamheten inte kan förläggas till minst fyra sammanhängande veckor under perioden juni–augusti, får arbetsgivaren förlägga den under kortare sammanhängande period än fyra veckor och under annan period än juni–augusti. Man har också tillämpat reglerna både under 1980-talet och under 1990-talet på så sätt att den överskjutande semestern kunde förläggas utan samband med huvudsemestern.

Det bestrids att Posten genom påtryckningar har förmått arbetstagarna att acceptera endast tre sammanhängande semesterveckor. Det har naturligtvis förekommit diskussioner på arbetsplatserna om hur semestrarna skulle förläggas. I de flesta fall har därvid överenskommelser kunnat träffas med de berörda arbetstagarna. Men i botten har hela tiden funnits arbetsgivarens rätt att när verksamheten så krävt förlägga endast tre veckor som huvudsemester och den överskjutande veckan till annan tid.

Bakgrunden till att Posten enligt avtalet har möjlighet att i vissa fall göra uppdelning av semesterperioden är att Posten är ett serviceföretag. En uppdelning kan vara nödvändig för att en rimlig servicenivå skall kunna upprätthållas under sommarmånaderna. En uppdelning av semesterledigheten står i god överensstämmelse med regeln i kollektivavtalet. En uppdelning står även i god överensstämmelse med vad som under lång tid faktiskt tillämpats inom Posten.

Enligt 1963 års semesterlag fanns egentligen bara ett enda krav och det var att semesterperioden skulle vara sammanhängande. Arbetsgivaren fick förlägga semesterperioden fritt, men lagstiftaren rekommenderade att semestern skulle infalla under sommarmånaderna.

I 1977 års semesterlag med krav på sammanhängande semester och semester förlagd under sommarmånaderna sköt man in att undantag från kraven fick göras om det förelåg särskilda skäl. Det torde i lagstiftningsärendet inte ha gjorts några ingående överväganden om hur regeln skulle tolkas. Troligen förhåller det sig så att möjligheten till undantag avser både en uppdelning och en förskjutning av semesterperioden. En sådan tolkning skulle vara naturlig eftersom det finns ett tillräckligt skydd för arbetstagarna genom kravet på särskilda skäl. I sammanhanget måste även beaktas att den lagstadgade semestern i samband med 1977 års semesterlag förlängdes från fyra till fem veckor.

Såvitt gäller de i målet aktuella förhållandena på postkontoret Lidingö 4 kan nämnas följande. Bakgrunden till Postens beslut om G.E:s och Y.P:s sommarsemester år 1997 var att servicenivån under tidigare somrar inte hade varit acceptabel. Av de anställda på kontoret var det endast dessa två arbetstagare som inte kunde acceptera Postens inställning. Det bör framhållas att den semesterförläggning som skedde inte kan betraktas som oförmånlig. De båda arbetstagarna fick en sammanhängande semesterperiod av tre veckor, och även den fjärde semesterveckan inföll under sommarmånaderna.

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande att Posten har förlagt semestern för de berörda arbetstagarna i god överensstämmelse med gällande kollektivavtal.