AD 1999 nr 147

A.W. var anställd som behandlingsassistent vid Stadsmissionen sedan februari 1996. Hon avskedades den 25 februari 1999. Tvisten i målet gäller frågan om det har förelegat laga grund för avskedandet.

Stadsmissionen har som grund för avskedandet gjort gällande att A.W. under hösten 1998 har skickat sex vykort med kränkande innehåll till R.W. präst och t.f. direktor vid Stadsmissionen. Enligt Stadsmissionens mening är vykorten utformade på ett sätt som ger läsaren intrycket av att A.W. och R.W. hade ett sexuellt förhållande med varandra. Stadsmissionen menar att syftet med att skicka korten var att skada R.W. och att förfarandet har utgjort ett brott mot den lojalitetsplikt som följer av anställningsförhållandet.

Förbundet har bestritt att A.W. har skrivit och skickat vykorten. Förbundet har vidare gjort gällande att avsändandet av vykorten under alla förhållanden inte kan betraktas som ett så allvarligt åsidosättande av åliggandena i anställningsavtalet att det har gett Stadsmissionen rätt att skilja A.W. från anställningen vare sig genom avskedande eller uppsägning.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran förhör under sanningsförsäkran hållits med A.W. På Stadsmissionens begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med R.W. och vittnesförhör hållits med handstilsexperten S.F. Båda parter har åberopat skriftlig bevisning. Förbundet har åberopat de vykort A.W. erhållit och anonyma brev till Stadsmissionens ledning. Stadsmissionen har åberopat de vykort R.W. erhållit samt ett utlåtande av S.F.

För bedömningen av avskedandefrågan är det i första hand av betydelse huruvida A.W. skrivit och skickat vykorten till R.W. Domstolen tar först upp denna fråga till bedömning.

Har A.W. skrivit och skickat vykorten?

A.W. har bestämt förnekat att hon skrivit vykorten. Hon har uppgett att första gången hon såg dem var vid mötet med R.W. och S.L. i slutet av november 1998. Hon har dock vidgått att handstilen på vykorten är mycket lik hennes egen. A.W. har förklarat att hon själv har erhållit vykort med kränkande innehåll och har gjort gällande att den person som trakasserat henne även har skrivit korten till R.W. Syftet skulle vara att skada A.W. Bakgrunden till att hon fått vykort är att hon haft ett förhållande med en gift man en längre tid, vilket dennes fru till sist fick reda på. Redan inledningsvis misstänkte hon vem som skickat vykorten och hon fick senare bekräftelse på sina misstankar.

Av det skriftliga utlåtande av handstilsexperten S.F. som Stadsmissionen har åberopat framgår att undersökningsmaterialet har bestått av de sex vykorten till R.W. och av jämförelsematerial från A.W. bestående av spontant utförd skrift på sammanlagt sju handlingar i A4-format. Under rubriken Materialbedömning anges att den ifrågasatta skriften (dvs. vykorten, domstolens anmärkning) gör ett snabbt och otvunget intryck. Vidare anges att även jämförelsematerialet synes vara otvunget tillkommet och bör ge en rätt god bild av A.W:s sätt att skriva. Under rubriken Jämförelse och värdering anges att likheter iakttagits beträffande stilkaraktären och stillutningen samt formen på flertalet förekommande enskilda skrivtecken samt att likheterna är sådana att de kan ges identitetsvärde. Förekommande olikheter, vilka endast berör formen på enstaka skrivtecken, kan enligt utlåtandet betraktas som variationer i skrift från en och samma person. Under rubriken Slutsats anges att det enligt Siv Fridmans uppfattning är A.W. som har utfört den ifrågasatta skriften. Överensstämmelserna är enligt utlåtandet sådana att man i praktiken kan bortse från möjligheten av en annan upphovsman.

Vid förhöret inför Arbetsdomstolen har S.F. uppgett följande om sin bakgrund m.m. Hon har arbetat som handstilsexpert vid Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) under åren 1982 – 1993. Därefter har hon fortsatt att arbeta med handstilsundersökningar i privat verksamhet. Under sin tid vid SKL åberopades hon vid flera tillfällen som sakkunnig vid domstolar. På SKL anses en handstilsexpert vara fullärd först efter fyra år. Det tar nämligen så lång tid innan en undersökare har fått tillräcklig erfarenhet av olika skrivna texter. Hon arbetar nu med samma metod och på samma sätt som man gör vid SKL och vid statliga laboratorier i Västeuropa och i USA. Hon anlitas mestadels av företag, privatpersoner och advokater.

S.F. har vidare uppgett bl.a. följande. Tillvägagångssättet vid undersökningen är att man först söker bedöma om den ifrågasatta skriften verkar spontant och snabbt utförd. Man tittar även på bokstavslikheter samt storlek, höjd, bokstavsavstånd m.m. Därefter gör man en jämförande undersökning med utgångspunkt från skriftprovet, dvs. text skriven av den person man tror har skrivit det ifrågasatta materialet. Skriftprovet måste vara av rätt stiltyp. Även här bedömer man om texten är spontant och snabbt skriven. Efter jämförelsen kommer det svåraste momentet, vilket är att värdera de iakttagelser man gjort. I det nu aktuella fallet hade S.F. sju handlingar skrivna av A.W. som jämförelsematerial. Jämförelsematerialet har varit textat med stora bokstäver. Detaljer som hon har fäst sig vid är att de aktuella vykorten inte ger några tecken på tveksamheter eller förställning. De är snabbt skrivna och det finns inga retuscheringar. Flera av vykorten innehåller skrift med rätt många personligt präglade drag. Detta är också en förutsättning för att man vid en jämförelse skall kunna göra en bra bedömning. Skrivaren av vykorten har frångått skolskriften och utvecklat personliga drag. Även A.W:s bokstäver innehåller rätt många personligt präglade drag och samma likheter finns såväl i jämförelsematerialet som i vykorten. En mängd bokstäver såsom T, F, D, R, V, K och N är speciella och återfinns i båda materialen. A.W. varierar med att sätta punkter eller dra streck över Ä och Ö. Båda varianterna finns med i vykorten. Även de inbördes storleksrelationerna är desamma i vykorten som i jämförelsematerialet. Efter undersökningen kom hon fram till vad som enligt de i detta sammanhang vedertagna bedömningsalternativen är den starkaste slutsatsen, nämligen att det i praktiken är uteslutet att det finns någon annan upphovsman än A.W. – Att en annan person, med förebild endast i skrivstilen i den dikt A.W. skrivit, skulle ha skrivit vykorten är inte sannolikt. Det är inte möjligt att efterhärma A.W:s skrivsätt med ledning av endast detta begränsade material, eftersom det inte innehåller alla tecken. För att kunna efterhärma någon annan persons skrift måste man också titta mycket noga på jämförelsematerialet när man skriver, vilket ofelbart leder till en tvekan. Denna syns sedan tydligt på den upprättade handlingen. Inget av vykorten innehåller någon som helst tvekan i skriften. S.F:s slutsats blev alltså att det var A.W. som hade skrivit vykorten. S.F. som normalt arbetar ensam, tillfrågade för säkerhets skull en tidigare kollega, en handstilsexpert vid SKL. Han kom till samma resultat: det är A.W. som har skrivit vykorten.

Vid bedömningen av det anförda beaktar domstolen följande omständigheter. S.F:s sakkunskap på området är grundad på långvarig erfarenhet, och hennes kunnande och opartiskhet har inte heller ifrågasatts av förbundet. S.F. har noggrant och detaljerat redogjort för de iakttagelser som lett henne till vad som i dessa sammanhang är den starkast möjliga slutsatsen, nämligen att det i praktiken är uteslutet att det är någon annan än A.W. som har skrivit de aktuella vykorten. Till detta kommer att S.F. har tillfrågat en kollega, vilken har kommit till samma slutsats som hon. Vad S.F. har anfört är enligt domstolens mening helt övertygande.

Från förbundets sida har det inte åberopats någon bevisning som är ägnad att väcka tvivel beträffande den bedömning som S.F. har gjort. En annan sak är att det som förbundet har påpekat finns oklarheter av annat slag när det gäller händelseförloppet. Man kan exempelvis ställa frågan om vilket närmare motiv A.W. kan ha haft för att sända vykorten till R.W. Och varför skulle hon – i stället för att skriva anonymt – underteckna ett par kort med sitt eget namn och ange sitt telefonnummer, för att sedan konsekvent förneka att det är hon som har skickat korten? Det har i målet inte förekommit något som skulle förklara dessa frågor. Enligt domstolens mening är dessa oklarheter emellertid inte sådana att de minskar tyngden av den tekniska bevisning som Stadsmissionen har lagt fram.

Arbetsdomstolens slutsats av det anförda är att det genom S.F:s vittnesmål är styrkt att det är A.W. som har skrivit de sex vykorten till R.W.

Har det förelegat laga skäl för avskedande?

Parterna i målet har skilda uppfattningar om hur man skall bedöma innehållet i de vykort som A.W. har skickat till R.W. SKTF har bestritt att innehållet på vykorten är kränkande eller anstötligt även om mottagandet av dem kan ha vållat visst obehag för honom. Stadsmissionen menar däremot att texten är kränkande och att vykorten har varit ägnade att tillfoga R.W. skada.

Beträffande vykortens innehåll har lämnats en utförlig redogörelse i ett föregående avsnitt av domen. Domstolen vill i detta sammanhang peka på följande. Redan det första vykortet, med bild på en man och en kvinna på picknick och med texten ”Nu har du äntligen någon i ditt liv”, innehåller enligt Arbetsdomstolens mening en insinuation om att R.W. har ett förhållande med någon. Beträffande det andra kortet, som har en kärleksdikt på bildsidan och där A. tackar för en underbar eftermiddag, kan det inte råda något som helst tvivel om vad som avses, nämligen att R.W. har ett sexuellt förhållande med någon som heter A. Detta påstående understryks sedan av texten på det tredje kortet, som innehåller en mycket tydlig erotisk anspelning.

Enligt Arbetsdomstolens bedömning har vykorten genom sitt innehåll utan tvivel varit kränkande. Det skall särskilt anmärkas att vykorten uppenbarligen inte främst har varit riktade till R.W. själv, utan till hans familjemedlemmar och andra personer i omgivningen som hade möjlighet att ta del av den öppet tillgängliga texten på vykorten. Det råder inget tvivel om att vykorten har varit sådana att de hade kunnat förorsaka R.W. stor skada i hans privatliv. Att korten faktiskt kom att föranleda obehag för honom framgår av vad han själv har berättat inför domstolen.

A.W:s avsikt med att skicka vykorten kan inte antas ha varit annan än att förorsaka R.W. personligt obehag, och hon måste ha insett att hennes handlande i och för sig var ägnat att leda till konsekvenser för hans privatliv. Det har varit fråga om ett upprepat handlande under flera veckors tid. Det har alltså sammanfattningsvis handlat om ett avsiktligt och allvarligt angrepp på R.W:s privata sfär, och även om A.W:s närmare motiv inte kan klarläggas är det uppenbart att angreppet har gällt R.W. i hans egenskap av företrädare för Stadsmissionen såsom arbetsgivare. Enligt Arbetsdomstolens mening har A.W:s handlande inneburit att hon på ett allvarligt sätt har åsidosatt vad som har ålegat henne i anställningen. Handlandet har enligt Arbetsdomstolens mening varit av sådant slag att Stadsmissionen har haft laga skäl för att avskeda A.W.

Arbetsdomstolens slutsatser

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till bedömningen att Stadsmissionen har haft rätt att avskeda A.W. Förbundets talan skall därför avslås.

Förbundet skall som tappande part åläggas att utge ersättning för Stadsmissionens rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.