: : : :

Arbetsdomstolens domarAD 1999 nr 127 – Prejudikat med Sören Öman

Sammanfattning :

Enligt ett avtal om anställningsskydd upphör arbetstagarens anställning utan någon åtgärd från arbetsgivarens sida när arbetstagaren får rätt till hel förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Fråga hur avtalet skall tillämpas med avseende på en arbetstagare som genom beslut med retroaktiv verkan beviljas hel förtidspension.

» Gå direkt till hela domen

| | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : |  ]

Sammanfattning :

Enligt ett avtal om anställningsskydd upphör arbetstagarens anställning utan någon åtgärd från arbetsgivarens sida när arbetstagaren får rätt till hel förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Fråga hur avtalet skall tillämpas med avseende på en arbetstagare som genom beslut med retroaktiv verkan beviljas hel förtidspension.

Dela :

Referat ( AD 1999 nr 127 – Prejudikat med Sören Öman ) :

AD 1999 nr 127 – Prejudikat med Sören Öman

Parter ( Privata sektorn ): Svenska Byggnadsarbetareförbundet mot Byggentreprenörerna och JM Byggnadsaktiebolag i Stockholm

Ledamöter i Arbetsdomstolen: Hans Tocklin, Sören Öman (skiljaktig), Margit Strandberg, Mats Holmgren (skiljaktig), Birgitta Laurent (jur. kand. i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare; skiljaktig), Birgitta Kihlberg och Maud Jansson

Sekreterare : Susanne Forssman

AD 1999 nr 127 – Prejudikat med Sören Öman    Dom den 17 november 1999 – Direktstämt mål

Sökord : Byggnadsavtalet | Förtidspension | Kollektivavtal | Retroaktivitet

Lagrum : 32 § semesterlagen

Rättsfall : AD 1988 nr 178

Förarbeten : Ds A 1981:7 Anställningsskydd för äldre | Prop. 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag m.m.

Parter:

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

mot

Byggentreprenörerna och JM Byggnadsaktiebolag i Stockholm

BAKGRUND

Mellan Svenska Byggnadsarbetareförbundet (förbundet) och Byggentreprenörerna gäller kollektivavtal, bl.a det s.k. byggnadsavtalet och ett anställningsskyddsavtal. JM Byggnadsaktiebolag (bolaget) är genom medlemskap i Byggentreprenörerna bundet av avtalen. I anställningsskyddsavtalets § 29 angående avgång med pension m.m. stadgas följande.

Arbetstagare uppnår pensionsålder för STP vid ingången av den kalendermånad, under vilken han fyller 65 år.

När arbetstagaren uppnår pensionsåldern eller får rätt till hel förtidspension, enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring upphör hans anställning utan uppsägning, såvida inte annat överenskommes mellan honom och arbetsgivaren.

Arbetstagare, som har uppnått pensionsåldern enligt första stycket eller som fått rätt till hel förtidspension enligt ovan, och som träffat överenskommelse med arbetsgivaren om fortsatt anställning, har inte rätt till längre uppsägningstid än 1 månad. Han har icke företrädesrätt, när turordning skall bestämmas vid uppsägning eller vid återanställning.

Vidare stadgas i en protokollsanteckning till § 29 följande.

Besked om rätt till hel förtidspension lämnas till arbetsgivaren så snart arbetstagaren fått kännedom härom.

Förbundets medlem G.E. var tidigare anställd i bolaget. Den 1 april 1996 blev han sjukskriven med rätt till hel sjukpenning. G.E. kom aldrig att återkomma i arbete hos bolaget. Under hösten 1996 ansökte han om förtidspension. Under perioden den 1 november 1996 t.o.m. den 28 februari 1997 uppbar G.E. alltjämt hel sjukpenning. Den 29 januari 1997 beslutade socialförsäkringsnämnden att G.E. hade rätt till hel förtidspension fr.o.m. november 1996. Därefter beslutade försäkringskassan den 19 februari 1997 om hel förtidspension till G.E. fr.o.m. den 1 november 1996.

Tvist har härefter uppstått mellan parterna om G.E:s rätt till semesterersättning för perioden den 1 november 1996 t.o.m. den 28 februari 1997.

Fråga är i målet om hur stadgandet får rätt till hel förtidspension i anställningsskyddsavtalet skall tolkas med avseende på G.E:s anställning. Förbundet har gjort gällande att G.E:s anställning hos bolaget upphörde först den 1 mars 1997 och att han har rätt till semesterersättning för tiden dessförinnan. Arbetsgivarsidan har gjort gällande att G.E:s anställning upphörde redan den 1 november 1996 och att någon rätt till semesterersättning för tiden därefter av denna anledning inte föreligger.

Lokal och central förhandling har förevarit utan att parterna kunnat enas.

YRKANDEN M.M.

Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att till G.E. utge 9 808 kr avseende semesterersättning för tiden från den 1 november 1996 t.o.m. den 28 februari 1997 jämte dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen från den 1 april 1997 till dess full betalning sker. Vidare har förbundet yrkat att bolaget förpliktas att utge 20 000 kr i allmänt skadestånd till G.E. för brott mot semesterlagen samt att Byggentreprenörerna och bolaget förpliktas att utge 20 000 kr i allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott till förbundet jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning.

Svarandena har bestritt yrkandena. Yrkad semesterersättning och ränta har vitsordats som skäliga i och för sig. Vad gäller yrkade allmänna skadestånd har inget belopp vitsordats.

Som grund för yrkandet om semesterersättning har förbundet åberopat att G.E. har rätt till semesterersättning eftersom hans anställning upphörde först den 1 mars 1997 och att hans frånvaro dessförinnan var semesterlönegrundande. Svarandena har som grund för sitt bestridande anfört att G.E:s anställning upphörde redan den 31 oktober 1996.

Vidare har svarandena anfört att grund för att utdöma allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott under inga förhållanden föreligger, eftersom frågan om när semesterersättning skall utbetalas inte regleras i anställningsskyddsavtalet utan i semesterlagen.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

[ Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här ]

Förbundet

Föremål för prövning i målet är en tämligen begränsad fråga, nämligen vid vilken tidpunkt G.E:s anställning upphörde med tillämpning av § 29 anställningsskyddsavtalet. Målet gäller således inte, vilket arbetsgivarparterna synes vilja göra gällande, i första hand tolkning av bestämmelserna i lagen om allmän försäkring.

Avgörande för bedömningen av frågan om när anställningen upphörde är vid vilken tidpunkt den reella förändringen i G.E:s försäkringsförmåner inträffat. Det är förbundets uppfattning att denna förändring inträffat först den 1 mars 1997. En anställning kan inte upphöra med retroaktiv verkan. G.E. uppbar hel sjukpenning fram till den sista februari 1997. Först därefter började hans förtidspension att utbetalas. G.E. har således uppburit hel sjukpenning under den period som förbundets yrkande om semesterersättning avser.

Av de handlingar som G.E. erhållit från försäkringskassan framgår att hans sjukpenninggrundande inkomst inte förändrats förrän den 1 mars 1997. Att den reella förändringen i hans försäkringsförmåner inträffat först vid denna tidpunkt, stöds även av att något återkrav inte riktats mot den utbetalda sjukpenningen, trots att den varit högre än den pension som G.E. därefter fått rätt till.

Förutom sjukpenning uppbar G.E. under aktuell period även s.k. AGS-ersättning. Denna ersättning beräknas per dag för anställda och månadsvis för förtidspensionärer. Vid bestämmande av denna ersättning har G.E. behandlats som anställd t.o.m. den sista februari 1997, dvs. ersättningen övergick först därefter till att beräknas per månad.

Att ej utbetala semesterersättning är ett brott mot både semesterlagen och kollektivavtalet. Arbetsgivarparterna är därför skyldiga att för kollektivavtalsbrottet utge allmänt skadestånd till förbundet.

Parterna träffade en förlikning i det s.k. Mörebyggen-målet. Detta hade dock inget med förbundets rättsliga bedömning av fallet att göra och skall därför inte tas till intäkt för att förbundet ansåg att arbetsgivarparternas tolkning av avtalet var riktig. Förbundet accepterade förlikningen enbart eftersom man inte trodde sig kunna ha någon framgång vid en rättslig prövning av tvisten, mot bakgrund av den bevisning som förbundet då förfogade över.

Av intresse för bedömningen av detta mål är däremot Arbetsdomstolens dom 1988 nr 178 [ Zeteo ] [ Karnov ]. I domen uttalade Arbetsdomstolen bl.a. att det tedde sig rimligt att säga att en arbetstagare har fått rätt till förtidspension från den tidpunkt då sådan pension börjar utgå. Denna förändring inträffade för G.E:s vidkommande först den 1 mars 1997 och anställningen upphörde först då. Denna förbundets tolkning har även stöd i litteraturen, se B.E:s och K.E:s kommentar till semesterlagen.

Arbetsgivarparterna

Den i målet aktuella bestämmelsen har funnits i kollektivavtalet i nuvarande utformning sedan år 1983. Bestämmelsen har föranlett tvist endast vid tre tillfällen. Det är arbetsgivarsidans uppfattning att en arbetstagares anställning, när förtidspension beviljas genom ett retroaktivt beslut, upphör vid den tidpunkt från vilken arbetstagaren enligt beslutet beviljas förtidspension, dvs. i G.E:s fall den 31 oktober 1996. Fr.o.m. den 1 november 1996 hade G.E. rätt till förtidspension och var således inte längre anställd av bolaget. I konsekvens härmed har G.E. inte heller rätt till semesterersättning för tiden efter den 1 november 1996.

I det s.k. Mörebyggen-målet blev den i målet aktuelle arbetstagaren helt sjukskriven från den 14 november 1989. Hel förtidspension beviljades med retroaktiv verkan, fr.o.m. den 1 februari 1989. Då, liksom nu, ansåg arbetsgivarsidan att den reella förändringen i arbetstagarens försäkringsförmåner inträffat vid tidpunkten från vilken rätt till förtidspension gavs retroaktivt. Parterna genomförde lokala, centrala och även kansliförhandlingar i ärendet utan att kunna enas. Arbetsgivarsidan tvingades därför att instämma målet till Arbetsdomstolen. Sedan stämning utfärdats träffade dock parterna en förlikning av innebörd bl.a. att förbundet återtog sina yrkanden och stod för arbetsgivarsidans rättegångskostnader. Därefter återkallades målet. Mörebyggen-målet har stora likheter med nu aktuellt fall, särskilt som arbetstagaren även då beviljades förtidspension genom ett retroaktivt beslut. Arbetsgivarsidan har allt sedan förlikningen träffades trott att parterna var ense om hur bestämmelsen skall tillämpas. Förbundet har inte heller gett uttryck för något annat, trots att parterna genomfört ett flertal avtalsrörelser efter förlikningen. Byggentreprenörerna har också i den information som gått ut till medlemsföretagen upplyst att anställningen upphör vid tidpunkten för den retroaktiva pensioneringen och inte vid den senare tidpunkt när arbetsgivaren får kännedom om beslutet.

Det är i och för sig riktigt att sjukpenning rent faktiskt utbetalades till G.E. under den aktuella perioden. Den reella förändringen i hans socialförsäkringsförmåner inträffade dock den 1 november 1996. Genom försäkringskassans retroaktiva beslut gavs G.E. rätt till hel förtidspension fr.o.m. detta datum. En avstämning gjordes sedan av den ersättning som utbetalats till G.E. och den pension han hade rätt till. Någon kompletterande pensionsutbetalning gjordes inte, eftersom G.E. uppburit sjukpenning överstigande det belopp som hans pension uppgick till. Något återkrav skickas inte i sådana situationer. Om däremot G.E. hade haft rätt till förtidspension med ett högre belopp än vad han hade uppburit i sjukpenning, hade mellanskillnaden betalats ut retroaktivt.

Av ett utdrag från försäkringskassan som åberopats i målet framgår att, om G.E. skulle få förhöjd pension för perioden november 1996 t.o.m. februari 1997, kunde det bli aktuellt med ytterligare avdrag på en eventuell tilläggsutbetalning.

G.E. ansökte själv om förtidspension och disponerade därigenom över tidpunkten från vilken han skulle erhålla rätt till pensionen. Han hade även möjlighet att överklaga beslutet och yrka ändring av den tidpunkt från vilken förtidspensionen skulle utgå. Det bör också noteras att kollektivavtalet innehåller en uttrycklig hänvisning till lagen om allmän försäkring. För att rätt kunna tolka avtalet måste därför bestämmelserna i lagen beaktas.

Arbetsdomstolens avgörande AD 1988 nr 178 [ Zeteo ] [ Karnov ] är inte ett parallellfall till nu aktuellt mål. I 1988 års mål var pensionsbeslutet framåtsyftande och inte retroaktivt. Det kan noteras att denna dom var given vid tidpunkten för förlikningen i Mörebyggen-målet.

DOMSKÄL

Målet har företagits till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av förbundet hållits förhör under sanningsförsäkran med G.E. På begäran av arbetsgivarparterna har förbundsjuristen Å.J. och avdelningsdirektören på Riksförsäkringsverket A.W. hörts upplysningsvis. Parterna har därutöver åberopat viss skriftlig bevisning.

Beträffande de faktiska omständigheterna framgår av utredningen bl.a. följande. Den 1 april 1996 blev G.E. som då var anställd i bolaget, sjukskriven med rätt till hel sjukpenning. Han återkom inte i arbete hos bolaget. Under hösten 1996 ansökte han om förtidspension. Under perioden den 1 november 1996 t.o.m. den 28 februari 1997 uppbar han alltjämt hel sjukpenning. Den 29 januari 1997 beslutade socialförsäkringsnämnden att G.E. hade rätt till hel förtidspension fr.o.m. november 1996. Därefter fattade försäkringskassan ett verkställighetsbeslut om hel förtidspension fr.o.m. den 1 november 1996. Försäkringskassan gjorde då en avräkning för tiden november 1996 – februari 1997 enligt reglerna i lagen om allmän försäkring om sammanträffande av förmåner. Den sjukpenning han uppburit översteg den pension han var berättigad till för perioden. Han fick därför inte något pensionsbelopp utbetalt till sig för den perioden men behövde enligt reglerna inte heller återbetala någon del av sjukpenningen. Om pensionens belopp hade överstigit sjukpenningens hade han fått mellanskillnaden utbetald till sig. Fr.o.m. mars 1997 utbetalas pension månadsvis till honom.

Den tvistefråga Arbetsdomstolen har att ta ställning till gäller tolkningen av § 29 i det anställningsskyddsavtal som ingåtts mellan de centrala organisationerna. Vad parterna tvistar om är vid vilken tidpunkt en anställning skall anses ha upphört i samband med att arbetstagaren får rätt till hel förtidspension enligt lagen om allmän försäkring enligt ett beslut som har retroaktiv verkan. Arbetstagarsidans inställning är att G.E:s anställning enligt bestämmelsen i avtalet upphörde först den 1 mars 1997 under det att arbetsgivarsidans inställning är att anställningen upphörde den 1 november 1996.

Enligt 33 § i 1974 års anställningsskyddslag gällde den ordningen att en arbetsgivare som ville att en arbetstagare skulle lämna anställningen när han fick rätt till hel sjukpension eller helt sjukbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring skulle underrätta arbetstagaren om detta minst en månad i förväg. I 33 § andra stycket i den nu gällande anställningsskyddslagen föreskrivs att, om en arbetsgivare vill att en arbetstagare skall lämna sin anställning i samband med att arbetstagaren får rätt till hel förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, skall arbetsgivaren skriftligen ge arbetstagaren besked om detta så snart arbetsgivaren fått kännedom om pensionsbeslutet. Enligt specialmotiveringen till bestämmelsen (prop. 1981/82:71 [ pdf |Paragraftecken|Ikon för riksdagen ] s. 149 [  ]) upphör då anställningen i och med att arbetstagaren fått del av beskedet och detta gäller även i fall när förtidspensioneringen beviljas retroaktivt. Enligt båda lagarna kan avvikelser från dessa regler göras genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

Parterna i anställningsskyddsavtalet synes vara ense om att de i § 29 i avtalet har gjort en avvikelse från lagreglerna så till vida att anställningen, när en arbetstagare får rätt till hel förtidspension, upphör utan att arbetsgivaren behöver underrätta arbetstagaren om detta eller säga upp denne. Vad parterna är oense om är dock vid vilken tidpunkt anställningen skall anses upphöra för det fall att förtidspension beviljas retroaktivt.

Förbundets inställning är att anställningen i ett sådant fall inte kan upphöra med retroaktiv verkan utan att den skall anses upphöra först då en reell förändring av försäkringsförmånerna inträffar, dvs. vid den tidpunkt från vilken arbetstagaren som i detta fall inte längre uppbär sjukpenning utan faktiskt får en förmån i form av förtidspension. Arbetsgivarparternas inställning är däremot att anställningen skall anses upphöra redan vid den tidpunkt från vilken arbetstagaren retroaktivt tillerkänns rätt till förtidspension.

Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att parterna inte förebringat någon utredning om vad som förekom i samband med tillkomsten av den aktuella bestämmelsen i anställningsskyddsavtalet.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan man inte dra några bestämda slutsatser av vad som förekom i det s.k. Mörebyggen-målet. Visserligen är det klart att förbundet i det målet, som i sak företer stora likheter med det nu aktuella målet, återtog anspråket på semesterersättning. Men man kan inte av vad som framkommit om det målet dra slutsatsen att förbundet accepterade arbetsgivarparternas uppfattning om avtalets innebörd i nu aktuellt avseende. En sådan slutsats kan inte heller dras av förekomsten av den av arbetsgivarparterna åberopade informationsskriften, även om den klargör arbetsgivarsidans inställning i tvistefrågan.

Det av förbundet åberopade avgörandet, AD 1988 nr 178 [ Zeteo ] [ Karnov ], talar visserligen för förbundets ståndpunkt att den avgörande tidpunkten bör vara den då det faktiskt sker en förändring i fråga om arbetstagarens socialförsäkringsförmåner, dvs. då pension började utgå och inte, som arbetsgivarsidan hävdade, när beslut om pensionering dessförinnan meddelades. Det måste dock, som arbetsgivarparterna gjort, framhållas att det avgörandet inte rörde ett fall där förtidspensioneringen beviljades retroaktivt. Av det skälet bör man vara försiktig med att dra några mer långtgående slutsatser av det avgörandet i den nu föreliggande tvisten.

Enligt Arbetsdomstolens mening ger avtalsbestämmelsens ordalydelse inte heller något avgörande försteg för någondera sidans ståndpunkt. Det kan visserligen, åtminstone i efterhand, sägas att arbetstagaren får rätt till förtidspension från den tidpunkt som arbetsgivarsidan hävdar. Men det kan också med fog sägas att arbetstagaren inte har någon rätt till förtidspension innan det föreligger beslut därom.

Mot bakgrund av det hittills anförda finner sig Arbetsdomstolen vara hänvisad till att grunda avgörandet på mer allmänna överväganden.

Enligt Arbetsdomstolens mening finns det anledning att uppställa ett krav på tydlighet när det gäller att genom kollektivavtal göra avvikelser från vad som annars skulle ha gällt enligt lag. Det bör klart framgå att en avvikelse är avsedd. I detta fall är det tydligt att kollektivavtalsparterna gjort en avvikelse från vad som gäller enligt lagen så till vida att arbetsgivaren inte behöver vidta någon åtgärd för att en anställning skall upphöra när arbetstagaren beviljas hel förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Det kan däremot inte sägas klart framgå av avtalet att anställningen i ett sådant fall även skall upphöra så att säga retroaktivt, en ordning som också innefattar en avvikelse från vad som skulle gälla vid en tillämpning av lagreglerna. Det framstår inte heller som någon god ordning att en arbetstagare och en arbetsgivare inte vid varje tidpunkt med säkerhet kan avgöra om de alltjämt står i ett anställningsförhållande till varandra eller inte. Med den tolkning som arbetstagarsidan hävdar vet däremot båda parter i anställningsavtalet, förutsatt att arbetstagaren i enlighet med protokollsanteckningen till § 29 håller arbetsgivaren underrättad, i förväg när anställningen kommer att upphöra och kan inrätta sig efter detta. Mot denna bakgrund – och då det som arbetsgivarparterna i övrigt anfört inte föranleder någon annan slutsats – finner Arbetsdomstolen vid valet mellan de tolkningsalternativ som parterna fört in i målet, att § 29 i anställningsskyddsavtalet bör tolkas på det sätt som arbetstagarsidan gjort gällande.

Det anförda leder till slutsatsen att G.E. är berättigad till semesterersättning för den ifrågavarande perioden. Om beloppet och räntan på detta råder ingen tvist. Förbundets yrkande i denna del skall alltså bifallas. Vid denna bedömning och då arbetsgivarparterna inte gjort någon annan invändning häremot är G.E. också berättigad till allmänt skadestånd för brott mot semesterlagen. Skadestånd det bör bestämmas till 5 000 kr.

När det gäller yrkandet om allmänt skadestånd till förbundet för kollektivavtalsbrott konstaterar Arbetsdomstolen att förbundet inte visat på någon kollektivavtalsbestämmelse som skulle ha åsidosatts genom underlåtenheten att betala ut semesterersättningen. Mot arbetsgivarparternas bestridande kan därför detta yrkande inte bifallas.

Vid denna utgång framstår arbetsgivarsidan som i huvudsak tappande part. Byggentreprenörerna och bolaget skall därför förpliktas att ersätta förbundets i målet uppkomna rättegångskostnader. Vad som yrkats får anses skäligt.

DOMSLUT

1. JM Byggnadsaktiebolag förpliktas att till G.E. utge niotusenåttahundraåtta (9 808) kr avseende semestersättning, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 1 april år 1997 till dess full betalning sker.

2. JM Byggnadsaktiebolag förpliktas att utge allmänt skadestånd till G.E. med femtusen (5 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 september år 1998 till dess full betalning sker.

3. Svenska Byggnadsarbetareförbundets yrkande om att JM Byggnadsaktiebolag och Byggentreprenörerna skall förpliktas att utge allmänt skadestånd till Svenska Byggnadsarbetareförbundet avslås.

4. JM Byggnadsaktiebolag och Byggentreprenörerna förpliktas att med hälften vardera ersätta Svenska Byggnadsarbetareförbundet dess rättegångskostnader med sjuttioåttatusenfyrahundraelva (78 411) kr, varav 78 125 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess full betalning sker.

Dom 1999‑11‑17, målnummer A‑187‑1998

Ledamöter: Hans Tocklin, Sören Öman (skiljaktig), Margit Strandberg, Mats Holmgren (skiljaktig), Birgitta Laurent (jur. kand. i Svenska Arbetsgivareföreningen; tillfällig ersättare; skiljaktig) Birgitta Kihlberg och Maud Jansson.

Sekreterare: Susanne Forssman

Ledamöterna Sören Ömans, Mats Holmgrens och Birgitta Laurents skiljaktiga mening.

G.E. har till följd av pensionsbesluten i januari och februari 1997 fått rätt till hel förtidspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) från och med den 1 november 1996, och han har från den tidpunkten också retroaktivt fått sådan pension bl.a. genom att avräkning gjorts i förhållande till den sjukpenning som redan utbetalats (se 17 kap. 1 § första stycket AFL). Enligt vår mening följer vid sådant förhållande av ordalydelsen av avtalsbestämmelsen närmast att G.E:s anställning har upphört från och med den 1 november 1996, eftersom han då i bestämmelsens mening ”får rätt till hel förtidspension”. En sådan tolkning av bestämmelsen står i överensstämmelse med den som Arbetsdomstolen gjorde i rättsfallet AD 1988 nr 178 [ Zeteo ] [ Karnov ] och som får anses innebära att anställningen upphör när förtidspension börjar utgå enligt AFL oberoende av när beslutet om rätt till hel förtidspension fattas.

Ordalydelsen av bestämmelsen kan dock inte helt anses utesluta förbundets tolkning av den.

Det har inte lagts fram någon utredning om vad som förekom i samband med avtalsbestämmelsens tillkomst. Det är inte visat att det finns någon partspraxis om tillämpningen av bestämmelsen som bör tillmätas betydelse. Förekomsten av Byggentreprenörernas informationsskrift visar dock att arbetsgivarsidan under en längre tid haft den uppfattning som nu görs gällande i målet.

Vid sådana förhållanden finns det skäl att granska bestämmelsen från mer allmänna ändamålssynpunkter. Inte heller en sådan granskning har gett oss anledning att avvisa den inledningsvis angivna tolkningen. Vi har därvid beaktat bl.a. följande.

Parterna har genom avtalsbestämmelsen ostridigt accepterat att en anställning kan upphöra automatiskt utan att de vidtar någon åtgärd och utan att de direkt kan påverka tidpunkten för anställningens upphörande eller få reda på den på förhand.

En statlig utredning, i vilken Arbetsdomstolens dåvarande ordförande och företrädare för arbetsmarknadens parter medverkat, har beträffande anställningsskyddslagens motsvarande bestämmelse föreslagit att anställningen skall upphöra i och med att förtidspension börjar utgå även i det fallet att förtidspensioneringen beviljas retroaktivt (se Ds A 1981:7 s. 57). Det visar att den inledningsvis angivna tolkningen inte kan anses helt oförnuftig, även om en annan lösning kom att väljas i lagstiftningsärendet (se prop. 1981/82:71 [ pdf |Paragraftecken|Ikon för riksdagen ] s. 149 [  ]).

Förutsättningarna för att bevilja hel förtidspension är sådana att det inte kan förekomma att arbetstagaren har arbetat under tid då förtidspension beviljas retroaktivt.

Enligt 16 kap. 5 § andra stycket AFL kan hel förtidspension inte beviljas retroaktivt utan att arbetstagaren själv har ansökt om pensionen. Enligt vad A.W. från Riksförsäkringsverket uppgett kan vid ansökan om förtidspension arbetstagaren ange från vilken tidpunkt han eller hon vill att pensionen skall börja utgå. Det har i målet också framkommit att det är möjligt för arbetstagaren att genom överklagande av pensionsbeslutet få förtidspensionen att utgå från en annan tidpunkt än den som ursprungligen bestämts. Arbetstagaren kan således genom egna åtgärder avgöra om ett retroaktivt beslut om hel förtidspension kommer att fattas och från vilken tidpunkt ett sådant retroaktivt beslut skall gälla.

Vi kommer alltså till slutsatsen att arbetsgivarparternas tolkning av bestämmelsen är den rätta och att förbundets talan skall avslås.

Överröstade i denna del är vi i övrigt ense med majoriteten.

Dela :