AD 1998 nr 103

Förbunden

Möjligheten till garantipension efter överenskommelse infördes år 1974. Det skedde då som ett tillägg till de dåvarande bestämmelserna om garantipension. Dessförinnan utgick garantipension endast om arbetstagaren uppfyllde vissa i avtalet angivna villkor. Om villkoren var uppfyllda var erhållande av garantipension en rättighet för arbetstagaren.

Bakgrunden till tillägget var att Svenska Kommunalarbetareförbundet hade ett antal medlemsgrupper som inte omfattades av trygghetssystemet. Genom att införa en möjlighet för arbetsgivaren och en arbetstagare att komma överens om att arbetstagaren skulle avgå med garantipension före uppnådd pensionsålder kom emellertid trygghetssystemet även att omfatta dessa tidigare uteslutna medlemsgrupper. Arbetsgivarsidan hade också intresse av att införa tillägget. Arbetsgivaren gavs därigenom möjlighet att använda avtal om garantipension som ett instrument för att bli av med arbetstagare som man av personliga skäl inte längre ville ha kvar på arbetsplatsen. Sedermera har avtal om garantipension kommit att användas även vid övertalighetssituationer.

Den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen om garantipension, där garantipension under vissa förutsättningar var en rättighet för den enskilde arbetstagaren, upphörde att gälla den 31 december 1988. Enligt den nuvarande lydelsen av § 12 gäller således endast att arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren får komma överens om att arbetstagaren skall sluta sin anställning med garantipension. Någon rätt för en arbetstagare att utan överenskommelse med arbetsgivaren erhålla garantipension finns således inte längre.

I december 1995 konstaterades att det skulle uppstå övertalighet bland lärare inom Trollhättans kommun inför läsåret 1996/97. Vid ett möte den 6 mars 1996 med personalansvariga vid de olika förvaltningarna angavs att 35–50 lärare skulle komma att omfattas av övertaligheten. Lärarförbundets fackliga förtroendeman T.R. föreslog att man skulle försöka att lösa övertaligheten genom att erbjuda lärare garantipension. Det bestämdes att T.R. och Trollhättans kommuns personalchef P.J. skulle träffas för att vidare diskutera frågan om garantipension.

T.R. och P.J. diskuterade bland annat hur en intresseförfrågan om garantipension skulle gå till. De kom överens om att den skulle vara skriftlig och generell samt rikta sig till samtliga lärare över en viss ålder. Kommunen ändrade sig dock på denna punkt och valde i stället att göra en personlig intresseförfrågan till vissa bestämda lärare. Intresseförfrågan skulle göras muntligen av rektorerna på de aktuella skolorna.

Den 27 mars 1996 hölls det ett chefsmöte för rektorerna. Närvarande på detta möte var förvaltningschefen T.S. och avdelningschefen för KUB-förvaltningen (Kultur, Utbildning och Barnomsorg) E.G. Vid mötet meddelade T.S. och E.G. rektorerna att lösningen på övertaligheten var att erbjuda vissa lärare garantipension. Rektorerna skulle informera de lärare som skulle kunna vara intresserade av garantipension om att de kunde anmäla sitt intresse. Rektorerna vidareförmedlade informationen om att det fanns möjlighet att avgå med garantipension, varefter ett flertal lärare anmälde sitt intresse.

Den 24 och 26 april 1996 hölls det planeringsmöten angående lärarnas tjänstgöring inför läsåret 1996/97. Vid dessa möten deltog rektorerna för de aktuella skolorna samt E.G. och personalsekreteraren vid KUB-förvaltningen G.J. E.G. och G.J. konstaterade vid mötena att det nu var klart från kommunens sida att garantipension skulle beviljas vid övertalighet bland lärare. Under mötena gick man igenom tjänsteunderlaget i skolorna och konstaterade vid vilka skolor det förekom övertalighet. Det redogjordes också för vilka lärare som hade anmält sitt intresse för garantipension och vilka som hade beviljats, respektive inte beviljats, garantipension. Vid mötena fick rektorerna beskedet av E.G. och G.J. om att de kunde ge de lärare som hade erhållit garantipension besked härom. Rektorerna framförde anbuden om garantipension till respektive lärare och samtliga lärare accepterade anbuden.

I maj 1996 meddelade kommunen berörda rektorer och företrädare för förbunden att kommunen inte ansåg att det förelåg någon överenskommelse om garantipension. Kommunen uppgav att man inte hade råd att betala garantipensioner, eftersom de statliga bidragen för detta hade dragits in.

Förbunden påkallade då tvisteförhandling. Lokal tvisteförhandling hölls vid två tillfällen, den 20 september och den 9 oktober 1996. Närvarande från arbetsgivarsidan var bl.a. P.J. och från arbetstagarsidan för Lärarförbundet ombudsmannen O.J. och T.R. samt för Lärarnas Riksförbund ombudsmannen L.H. och den fackliga förtroendemannen M.L.

Vid den lokala tvisteförhandlingen yrkade förbunden att kommunen skulle utge garantipension i enlighet med de träffade överenskommelserna. Förbunden hävdade att rektorerna hade vidareförmedlat det beslut om att erbjuda garantipension som kommunen hade fattat genom den behöriga företrädaren P.J., att lärarna hade accepterat anbuden samt att det därmed förelåg avtal om garantipension mellan kommunen och respektive lärare. Kommunen medgav att rektorerna hade vidarebefordrat besked om att garantipension skulle beviljas lärarna, men gjorde gällande att kontakten mellan rektorerna och lärarna inte kunde betraktas som ett avtal samt hävdade att rektorerna endast hade vidarebefordrat felaktig och oklar information som hade givits vid planeringsmötena den 24 och 26 april 1996. Kommunen invände även att rektorerna inte var behöriga att ge besked om garantipension samt att beslut om garantipension fattas centralt inom kommunen. Vid förhandlingen påstod kommunen dock inte att PA-KL reglerar hur ett avtal om garantipension träffas, dvs. att § 12 i PA-KL innehåller någon formföreskrift härom. Det enda som var föremål för förhandling var avtalslagen och frågan om avtal hade träffats.

Förbunden begärde central förhandling. Denna hölls den 15 januari och den 6 maj 1997. Närvarande var från arbetsgivarsidan Kommunförbundets förhandlare Å.H., från arbetstagarsidan för Lärarförbundet O.J. och förbundsjuristen U.D. samt för Lärarnas Riksförbund förbundsjuristen K.E. Förbunden framställde samma yrkanden som vid den lokala förhandlingen. O.J. redogjorde för händelseförloppet och de rättsliga grunderna. O.J. hävdade att avtal om garantipension förelåg och åberopade avtalslagens bestämmelser om anbud och accept. Kommunen bestred att avtal hade träffats och gjorde gällande att de kontakter som förekommit inte var tillräckliga för att betraktas som ett avtal, att kommunen bara hade sonderat terrängen samt att det hade uppstått ett missförstånd mellan förvaltningen och rektorerna. Rektorerna påstods felaktigt ha uppfattat att de skulle meddela att lärarna hade beviljats garantipension. Kommunen gjorde även gällande att, om ett avtal i och för sig hade träffats, rektorerna i alla händelser inte var behöriga att sluta avtalen. Förbunden klargjorde att rektorerna inte hade ingått avtal, utan endast hade vidareförmedlat ett av kommunen redan fattat beslut. I frågan om rektorernas behörighet anförde förbunden att avtalslagens fullmaktsregler kunde vara tillämpliga. Förbunden hävdade också att det tidigare hade förekommit att det träffats muntliga överenskommelser om garantipension i Trollhättans kommun. O.J. redogjorde för ett par exempel på detta. Inte heller vid den centrala tvisteförhandlingen påstod kommunen att PA-KL reglerar hur ett avtal om garantipension träffas eller att § 12 innehåller någon formföreskrift härom. Även den centrala tvisteförhandlingen rörde endast frågan om tillämpningen av avtalslagen och om avtal hade träffats.

Den centrala tvisteförhandlingen ajournerades efter det första förhandlingstillfället. Parterna ville bland annat ha tid för att fundera över frågan om förlikning. När parterna träffades vid det andra centrala förhandlingstillfället konstaterade Å.H. att kommunen inte var intresserad av förlikning. Å.H. uppgav att kommunförbundet helst såg att tvisten prövades av den i PA-KL angivna skiljenämnden. Förbunden ifrågasatte skiljenämndens behörighet, eftersom tvisten rörde tillämpning av avtalslagen och inte av PA-KL. O.J. nämnde även att han hade varit i kontakt med en ledamot av skiljenämnden som hade uppgett att den aktuella tvisten inte var en fråga för dem. Å.H. påstod att även om skiljenämnden inte var behörig så kunde nämnden ändå pröva tvisten om parterna var överens om detta. Förbunden uttryckte tveksamhet till detta påstående. Å.H. uppgav då att kommunförbundet hade kontakter som gjorde det möjligt att få tvisten prövad i skiljenämnden om parterna var överens. Å.H. sade därefter att kommunen fick se vad förbunden skulle välja att göra, stämma vid tingsrätt eller gå till skiljenämnden. Å.H. uppgav emellertid att kommunförbundet helst såg att frågan prövades av skiljenämnden. Förbundens representanter uppfattade att Å.H. som företrädare för kommunen menade att det fanns en möjlighet för förbunden att välja mellan att antingen stämma vid allmän domstol eller att träffa en överenskommelse med kommunen om att pröva tvisten i skiljenämnden. För förbunden var det emellertid uppenbart att tvisten inte rörde tolkning och tillämpning av PA-KL och man uppfattade att kommunen hade samma inställning i denna fråga.

Enligt förbundens uppfattning reglerar inte § 12 i PA-KL hur en överenskommelse om garantipension kommer till stånd. Vad som krävs är att arbetsgivaren överenskommer med arbetstagaren om garantipension. Något ytterligare beslut krävs inte för att ett giltigt avtal skall föreligga. Kommunen har lämnat bindande anbud om erhållande av garantipension till respektive lärare. Lärarna har i sin tur accepterat erbjudandet. Det har alltså slutits ett avtal mellan kommunen och respektive lärare om garantipension. Grunden för förbundens talan i huvudsaken är således att det har träffats avtal om garantipension enligt avtalslagens mönster för parters bundenhet vid träffande av avtal.

Kommunen har vid arbetsdomstolen yrkat att förbundens talan skall avvisas. Kommunen har hävdat att frågan om det träffats avtal innebär tolkning och tillämpning av PA-KL samt att skiljeklausulen i § 23 PA-KL därför innebär att talan inte får föras i arbetsdomstolen mot parts bestridande.

Förbunden yrkar i första hand att kommunens avvisningsyrkande skall avvisas alternativt ogillas. Förbunden åberopar följande fyra alternativa grunder för detta yrkande.

1. Tvisten gäller tillämpning av avtalslagens bestämmelser och inte av PA-KL:s.

Enligt 1 § avtalslagen kan man föreskriva om andra bindningsmönster än anbud och accept vid träffande av avtal. Om annat inte är föreskrivet så reglerar avtalslagen frågan om när bindande avtal föreligger. I PA-KL har man inte föreskrivit någon ordning för hur avtal träffas. Eftersom avtalslagen därför är tillämplig gäller målet inte tolkning och tillämpning av PA-KL. Att rättsföljden är att det har slutits avtal om garantipension innebär inte tolkning och tillämpning av PA-KL. Skiljeklausulen i § 23 PA-KL är således inte tillämplig.

2. Kommunen har åberopat en ny grund till stöd för sitt bestridande som inte har varit föremål för tvisteförhandlingar mellan parterna.

I de lokala och centrala tvisteförhandlingarna har kommunen inte åberopat någon bestämmelse i PA-KL som grund för sitt bestridande. Förbunden har därför inte haft anledning att anta att kommunen grundade sitt bestridande på PA-KL:s bestämmelser. Ansvaret faller på kommunen för att dess företrädare inte på ett tydligt sätt har angett den rättsliga grunden för sitt bestridande. Förhandlingskravet enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen är därmed inte uppfyllt.

3. Kommunen har frånhänt sig rätten att göra en foruminvändning.

Vid den centrala tvisteförhandlingen har kommunen genom sin företrädare Å.H. uttalat att allmän domstol är rätt forum, men att parterna kunde komma överens om att föra tvisten till skiljenämnden. Enligt kommunens uppfattning fanns det således en valmöjlighet: förbunden kunde antingen väcka talan vid allmän domstol eller träffa en överenskommelse med kommunen om att föra tvisten till skiljenämnden. Kommunen har härigenom förbundit sig att inte göra en foruminvändning om tvisten fördes vidare till allmän domstol.

4. Det skulle vara oskäligt att tillämpa skiljeklausulen.

Enligt 1 § andra stycket lagen om skiljemän får skiljemännen inte ta upp fråga om vilken det pågår rättegång. Denna bestämmelse innebär att förbunden inte haft som alternativ att instämma tvisterna både till arbetsdomstolen och till skiljenämnden parallellt. Om förbunden hade valt att instämma tvisterna till skiljenämnden kunde kommunen ha yrkat avvisning med hänvisning till att förbunden grundade sin talan på avtalslagen, dvs. att tvisten inte gällde tolkning och tillämpning av PA-KL. Förbunden riskerade således ett yrkande om avvisning oavsett vilket forum förbunden valde. Förbunden gör därför gällande att skiljeklausulen i PA-KL är oskälig i den uppkomna situationen och att klausulen skall lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. Även det sätt på vilket tvisteförhandlingarna har förts från kommunens sida, dvs. att man först i arbetsdomstolen har åberopat § 12 i PA-KL som grund för sitt bestridande och därmed i praktiken vilselett förbunden i forumfrågan, gör att det är oskäligt att tillämpa skiljeklausulen.

Förbunden yrkar i andra hand att tvisterna skall återförvisas till förnyade förhandlingar. Som grund för detta yrkande åberopar förbunden att varken § 12 eller andra bestämmelser i PA-KL har varit föremål för förhandlingar mellan parterna. I situationer där den fråga som skall avgöras av arbetsdomstolen inte har varit föremål för förhandlingar kan domstolen utan lagstöd återförvisa tvisten till förnyade förhandlingar. Även om förhandlingsskyldigheten formellt sett kan anses uppfylld får arbetsdomstolen återförvisa tvisterna till förnyade förhandlingar, om förhandlingarna inte har förts på ett tillfredsställande sätt.

För det fall förbunden förlorar tvisten bör kommunen ändå åläggas att utge full ersättning för förbundens rättegångskostnader, eftersom kommunen genom försummelse föranlett onödig rättegång. Försummelsen består i att kommunen vid tvisteförhandlingarna inte åberopade den grund för bestridandet som man i målen har åberopat som grund för avvisningsyrkandet. Vidare gav kommunen vid tvisteförhandlingen förbunden uppfattningen att det fanns en möjlighet för förbunden att välja forum. I andra hand anser förbunden att rättegångskostnaderna bör kvittas, eftersom förbunden hade skälig anledning att få tvisten prövad på det sätt som nu har skett. Hänsyn skall då även tas till kommunens försumlighet vid den centrala tvisteförhandlingen. För det fall förbunden skall svara för kommunens rättegångskostnader bör kommunen inte erhålla ersättning för andra kostnader än de som är hänförliga till foruminvändningen, alltså inte för kostnader som är hänförliga till utredning av huvudtvisten.

Kommunen

År 1991 överfördes den statliga regleringen av löne- och anställningsvillkor för lärare till kommunerna. Som en provisorisk del i regleringen av kostnaderna för denna förändring åtog sig staten gentemot Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet att längst till och med budgetåret 1994/95 utge ersättning till kommunerna för de faktiska utbetalningarna av pensioner och andra trygghetsförmåner till bland annat lärare. Därefter skulle bidraget till kommunerna utgå efter en genomsnittskostnad och inarbetas i sektorsbidraget till skolan. Sektorsbidraget upphörde emellertid från och med år 1993 och kom i stället att omfattas av det statliga utjämningsbidraget till kommunerna. År 1994 bestämdes att staten till och med den 30 juni 1996 skulle ersätta kommunerna för de faktiska utbetalningarna för lärares pensioner och andra trygghetsförmåner. I april 1996 träffades en överenskommelse som innebar att det tidigare åtagandet om statlig ersättning för kommunernas kostnader för lärares pensioner och andra trygghetsförmåner förlängdes t.o.m. den 31 december 1996. Från och med den 1 januari 1997 gäller att statens ersättning betalas inom ramen för det generella bidragssystemet.

På grund av förväntad övertalighet inom skolverksamheten i Trollhättans kommun tog förbunden under år 1996 upp frågan om kommunen inför det kommande läsåret kunde överväga att garantipensionera ett antal lärare. Diskussioner fördes därefter i denna fråga mellan P.J. och de fackliga företrädarna. Dessa resulterade i att KUB-förvaltningen inom kommunen fick i uppdrag att undersöka intresset av garantipension hos lärare inom de undervisningsområden där det förelåg övertalighet. Ett beslut om garantipension var avhängigt av hur överenskommelsen mellan staten å ena sidan samt Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet å den andra angående den statliga kompensationen för pensioner och övriga trygghetsförmåner till lärare skulle komma att se ut från och med den 1 juli 1996. När kommunen under april/maj 1996 fick definitiv klarhet rörande det bidragssystem som framledes skulle gälla, kunde kommunen konstatera att ekonomiska förutsättningar saknades för garantipensionering av lärare.

Enligt § 12 i PA-KL kan arbetsgivaren efter särskild överenskommelse med arbetstagaren besluta att utge garantipension. Garantipension utgör således ingen rättighet eller intjänad förmån för arbetstagaren. Av ordalydelsen i § 12 framgår att det är fråga om ett tvåstegsförfarande innan rätt till garantipension uppstår för en arbetstagare. Steg ett innebär att en överenskommelse om garantipension skall träffas mellan behörig företrädare för kommunen och den enskilde arbetstagaren. I praktiken går detta till så att arbetstagaren erhåller en skrivelse från personalkontoret med erbjudande om garantipension som arbetstagaren skriver under. Erbjudandet bör bland annat innehålla de ekonomiska villkoren för garantipensionen samt uppgift om den tidpunkt vid vilken arbetstagaren skall avsluta sin anställning. Steg två innebär att kommunen beslutar om garantipension, vilket i praktiken innebär att P.J. såsom behörig företrädare för kommunen skriver under ett pensionsbeslut. Härefter måste arbetsgivaren utge ett skriftligt meddelande/pensionsbrev till arbetstagaren. Frågan om garantipension skall utges är vidare beroende av att arbetstagaren uppfyller sin del av överenskommelsen, dvs. avgår från sin anställning vid den överenskomna tidpunkten. Det finns visserligen ingen formföreskrift i PA-KL som anger att överenskommelse om garantipension måste vara skriftlig, men praktiska skäl talar för skriftlig form. Kommunens uppfattning är att kommunen inte, såsom anges som villkor i § 12 PA-KL för att garantipension skall utgå, har träffat överenskommelse eller beslutat om garantipension för de i målet aktuella lärarna.

Frågan om det har träffats bindande överenskommelse om garantipension kan inte ses som rent avtalsrättslig. De villkor som PA-KL uppställer för att giltig överenskommelse om garantipension skall föreligga är såsom nämnts 1) att kommunen har träffat överenskommelse med enskilda lärare om garantipension 2) att kommunen därefter har beslutat att utge garantipension i det enskilda fallet samt 3) att den enskilda läraren har uppfyllt sin del av överenskommelsen genom att lämna anställningen. Samtliga dessa villkor gäller tillämpning av PA-KL, särskilt § 12. Enligt § 23 i PA-KL skall tvister som rör tolkning och tillämpning av PA-KL:s bestämmelser avgöras av den för detta ändamål inrättade skiljenämnden. Grunden för kommunens avvisningsyrkande är således att denna tvist om uppkomsten av garantipension rör tolkning och tillämpning av PA-KL samt att skiljeklausulen i PA-KL därför innebär rättegångshinder för talan i arbetsdomstolen.

Det förnekas att kommunen har infört en grund för sitt bestridande som inte har varit föremål för tvisteförhandlingar. Vid lokal och central tvisteförhandling är det inte nödvändigt att precisera grunderna för bestridandet. Det förelåg därför ingen skyldighet för kommunen att redan då ange samtliga de rättsliga grunder som kommunen ville göra gällande.

Det bestrids att kommunen har frånhänt sig rätten att göra en foruminvändning med åberopande av skiljeklausulen. Vid den centrala tvisteförhandlingen uttalade Å.H. att det var högst troligt att kommunen skulle göra en foruminvändning om förbunden drev tvisten vidare till allmän domstol. Å.H. har inte förespeglat förbunden att de hade möjlighet att välja forum. Vid tvisteförhandlingen uttalade dessutom O.J. att förbunden inte önskade någon tvist i forumfrågan och att förbunden skulle hänskjuta tvisten till skiljenämnd om kommunen ville att tvisten skulle hanteras så.

Det bestrids att det skulle vara oskäligt att tillämpa skiljeklausulen. Parterna är samtliga bärare av kollektivavtalet och väl förtrogna med forumreglerna. Förbunden hade för övrigt kunnat hänskjuta tvisterna till skiljenämnden och samtidigt inge stämningsansökan till arbetsdomstolen. Förbunden kunde sedan ha hemställt att målen vid arbetsdomstolen skulle vilandeförklaras i avvaktan på att skiljenämnden prövade sin behörighet. Det har vidare under tvisteförhandlingarna hela tiden stått klart för parterna att det är PA-KL:s bestämmelser som ligger till grund för förbundens yrkande om garantipension.

Målen bör inte återförvisas till förnyade förhandlingar eftersom tvisten redan har varit föremål för lokal och central förhandling. Arbetsgivaren har därmed uppfyllt sin förhandlingsskyldighet. Det var från kommunens sida helt uppenbart att både den lokala och centrala tvisteförhandlingen rörde frågan om garantipension enligt PA-KL. Ytterligare förhandlingar mellan parterna skulle inte föra tvistefrågan vidare.