AD 1997 nr 74

Förbundets medlem M.J. är sedan 1985 komminister med fullmakt i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. I ett beslut den 16 juni 1994 förordnade stiftsstyrelsen i Uppsala stift att M.J. skulle utöva en nyinrättad tjänst som kontraktsadjunkt i Uppsala kontrakt med administrativa uppgifter i stället för komministertjänsten.

Med anledning av beslutet har tvist uppkommit mellan parterna i målet. De huvudsakliga tvistefrågorna gäller dels om stiftsstyrelsens beslut är att uppfatta som en uppsägning av M.J. från hennes anställning som komminister, dels om beslutet i vart fall strider mot bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket, första meningen i kyrkolagen.

SKPF har gjort gällande att stiftsstyrelsens beslut är så ingripande för M.J. att det i första hand är att jämställa med en uppsägning av henne. I andra hand har förbundet gjort gällande att beslutet i vart fall står i strid med den nämnda bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen. Stiftssamfällighetens uppfattning är att stiftsstyrelsens beslut inte är så ingripande att det är att jämställa med en uppsägning av M.J., samt att beslutet är ett arbetsledningsbeslut som inte kan prövas av domstolen. För det fall arbetsdomstolen anser sig kunna pröva beslutet har stiftssamfälligheten gjort gällande att det helt ligger inom ramen för 34 kap. 1 § kyrkolagen.

I målet har åberopats viss skriftlig bevisning samt en omfattande muntlig bevisning. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med M.J. samt vittnesförhör med pensionerade prästen C.D. och kyrkvärden I.L. På stiftssamfällighetens begäran har förhör hållits upplysningsvis med stiftsadjunkten S.L., personalkonsulenten H.J., f.d. kontraktsprostarna B.B. och S.A., kontraktsprosten S.H., kyrkoherden L.G., personalkonsulenten A-L.M. samt stiftsstyrelseledamoten T.F.

Är stiftsstyrelsens beslut att jämställa med en uppsägning?

Förbundet har gjort gällande att stiftsstyrelsens beslut är så ingripande för M.J. att det är att jämställa med en uppsägning av henne.

Arbetsdomstolen har tidigare haft att ta ställning till vilka förändringar en arbetsgivare kan göra av en arbetstagares förhållanden utan att arbetstagaren skall anses ha fått en annan anställning. Domstolen har därvid påpekat att bedömningen skall göras på grundval av främst den berörde arbetstagarens enskilda anställningsavtal och eventuellt tillämpligt kollektivavtal (jfr AD 1991 nr 114 [ NJ ] [ Karnov ]). Såvitt framkommit i målet föreligger inte några kollektivavtalsbestämmelser av intresse i sammanhanget.

För präster finns emellertid som redan framgått bestämmelser om skyldighet att utöva annan tjänst i 34 kap. 1 § kyrkolagen (se den i inledningen till denna dom återgivna lagtexten). Av bestämmelsens ordalydelse framgår att den som innehar en lönetjänst som präst är skyldig att efter beslut av en stiftsstyrelse utöva en annan prästtjänst inom samma stift i stället för den egna tjänsten.

Mot nu angivna bakgrund gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Stiftsstyrelsens beslut innebär att M.J. har fått lämna arbetsuppgifter som åligger en aktiv församlingspräst för att i stället på annan ort utföra arbete som har beskrivits vara av forskningskaraktär. Detta är i och för sig omständigheter som skulle kunna anses peka i riktning mot att hon blivit omplacerad på ett så ingripande sätt att åtgärden borde jämställas med en uppsägning. Mot en sådan bedömning av åtgärden talar emellertid flera omständigheter. Arbetsdomstolen avser då främst att M.J. alltjämt innehar tjänsten som komminister i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat med fullmakt. Hon erhåller också de anställningsförmåner som är förenade med denna tjänst. Såvitt framkommit av utredningen är det fråga om prästerliga arbetsuppgifter även i tjänsten som kontraktsadjunkt. Redan dessa omständigheter medför enligt arbetsdomstolens mening att M.J. inte kan anses ha blivit skild från sin anställning som komminister genom stiftsstyrelsens beslut. Till detta kommer att den extra restid till arbetsplatsen som M.J. drabbats av genom beslutet bedöms som arbetstid och att hon får särskild ersättning för reskostnaden. Det har visserligen gått nära tre år sedan stiftsstyrelsen fattade beslutet. Med hänsyn till stiftssamfällighetens uppgift att beslutet kommer att omprövas om anledning förekommer att ändra det anser arbetsdomstolen dock att beslutet inte kan anses ge uttryck för att situationen är avsedd att vara permanent. Det kan också konstateras att M.J. till följd av sjukdom inte har kommit att utföra arbetet som kontraktsadjunkt i någon större omfattning. Arbetsdomstolen finner alltså att stiftsstyrelsens beslut att ålägga M.J. att utöva tjänsten som kontraktsadjunkt inte kan anses innebära att hon genom uppsägning har skiljts från sin anställning som komminister. Inget tyder heller på att beslutet skulle ha fattats i syfte att förmå M.J. att själv lämna anställningen som komminister.

Förbundet har emellertid även gjort gällande att stiftsstyrelsens beslut strider mot bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket, första meningen i kyrkolagen. Arbetsdomstolen övergår nu till denna fråga.

Strider stiftsstyrelsens beslut mot 34 kap. 1 § kyrkolagen?

Som arbetsdomstolen har uppfattat förbundets talan gör SKPF gällande att stiftsstyrelsen med stöd av 34 kap. 1 § kyrkolagen endast har en begränsad rätt att besluta att en präst skall utöva en annan tjänst än sin egen. Utöver den begränsning som framgår redan av ordalydelsen, nämligen att det skall vara fråga om en annan prästtjänst inom samma stift, gör förbundet sålunda gällande att regeln endast är avsedd att tillämpas för att lösa uppkommande problem i samband med tillfälliga vakanser, men att den inte är avsedd att användas för att lösa andra förekommande personalproblem. Förbundet har också anfört att bestämmelsen inte får tillämpas godtyckligt eller i strid mot lag och god sed.

Enligt stiftssamfälligheten faller beslutet helt inom ramen för bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen som är tillämplig när beslutet, som i detta fall, motiveras av sociala skäl.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på frågan om stiftsstyrelsens beslut strider mot 34 kap. 1 § kyrkolagen finns anledning att framhålla följande. Förbundet har yrkat att arbetsdomstolen skall upphäva stiftsstyrelsens beslut att M.J. skall utöva en annan tjänst än sin egen. Det ligger utom ramen för domstols behörighet att i formell mening förklara att myndighets beslut är ogiltigt. På sätt arbetsdomstolen angett i AD 1982 nr 112 [ NJ ] [ Karnov ] kan domstolen emellertid pröva vilka verkningar ett sådant beslut har för den anställde. Arbetsdomstolen uppfattar mot den bakgrunden förbundets talan på så sätt att förbundet vill få fastslaget att M.J. inte är skyldig att uppehålla tjänsten som kontraktsadjunkt och att beslutet i denna del inte heller i övrigt har någon rättsverkan för henne.

Mot bakgrund av förbundets ståndpunkt om den begränsade innebörden av bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen finns anledning att något beröra utformningen av bestämmelsen och dess föregångare.

Bestämmelsen i kyrkolagen har återgetts i inledningen till domen. Den lagens förarbeten innehåller inte några närmare kommentarer om bestämmelsens innebörd. Det framgår dock (se prop. 1991/92:85 [ pdf ||  ] s. 137 [  ]) att bestämmelsen motsvarar vad som tidigare föreskrevs i 35 § första stycket prästanställningsförordningen (1989:84), som bl.a. hade följande lydelse.

Regleringen i prästanställningsförordningen av prästers skyldighet att utöva annan tjänst var alltså i allt väsentligt utformad på samma sätt som den nuvarande bestämmelsen i 34 kap. 1 § kyrkolagen. Några särskilda förordningsmotiv till förordningen synes inte föreligga. I förarbetena till prästanställningslagen (1988:184), som började gälla samtidigt som prästanställningsförordningen, anförde föredragande departementschefen emellertid bl.a. följande (se prop. 1987/88:31 [ pdf ||  ] s. 136 [  ]).

Före regleringen i 1989 års prästanställningsförordning var frågan om prästers skyldighet att utöva annan tjänst än den egna reglerad i Kungl. Maj:ts kungörelse (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst. I den kungörelsen angavs bl.a. följande (i dess lydelse den 1 januari 1966).

Kungörelsen infördes i samband med den reformering av förhållandena för offentligt anställda tjänstemän som införandet av stats – och kommunaltjänstemannalagarna innebar. Den aktuella bestämmelsen motsvarar för prästernas del vad som enligt 18 § statstjänstemannastadgan (1965:601) kom att gälla för statstjänstemän.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats kan det konstateras att frågan om prästers skyldighet att utöva annan tjänst än den egna sedan länge har varit reglerad i författning. Som framgått ger inte ordalydelsen i någon av de nu nämnda författningarna uttryck för att skyldigheten för en präst att utöva en annan tjänst än den egna skulle vara begränsad på annat sätt än att det krävs att den andra tjänsten skall vara en prästtjänst i samma stift. Vid sidan av departementschefens ovan nämnda uttalande i samband med prästanställningslagens tillkomst synes det inte föreligga några förarbetsuttalanden om bestämmelsens närmare innebörd. Vad departementschefen då uttalade ger ett visst stöd för att bestämmelsen endast är avsedd att tillämpas för helt tillfälliga situationer. Arbetsdomstolen avser då att departementschefen föreslog att det också i fortsättningen skulle vara möjligt att besluta att en präst under begränsad tid skall vara skyldig att frånträda utövningen av sin tjänst eller att jämsides med sin tjänst utöva annan prästtjänst och tjänstgöra i ett annat pastorat i samma stift om arbetsbelastningen tillfälligt är särskilt hög där. Vad som avsågs med uttrycket ”begränsad tid” utvecklades dock inte närmare. Att någon begränsning i tiden var avsedd har, som redan framhållits, inte heller återspeglats i författningstexterna. Det bör här också framhållas att det framgår att departementschefen ansåg att skyldighet att utöva annan tjänst även skulle föreligga om det annars fanns synnerliga skäl, exempelvis av social natur, för sådan tjänstgöring.

Av det nu anförda drar arbetsdomstolen slutsatsen att tillämpningsområdet för bestämmelsen i 34 kap. 1 § första stycket, första meningen i kyrkolagen inte är begränsat på det sätt förbundet gjort gällande i målet.

Arbetsdomstolen har uppfattat förbundets talan så att förbundet under alla förhållanden anser att beslutet inte har varit sakligt motiverat och att stiftsstyrelsen inte har levt upp till det allmänna kravet att inte agera godtyckligt eller i strid mot god sed.

Stiftssamfälligheten har i målet gjort gällande att stiftsstyrelsens beslut är ett arbetsledningsbeslut som inte kan komma under domstols prövning.

När det gäller arbetsledningsbeslut är den principiella utgångspunkten den att en arbetsgivare kan fatta sådana beslut efter fritt val. Arbetsgivaren får dock inte utnyttja denna beslutanderätt på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt, dvs. beslutet får inte stå i strid mot lag och goda seder. Denna begränsning tar sikte på ett handlande från arbetsgivarens sida som måste betraktas som rättsstridigt eller som stridande mot allmän moral. Domstol kan pröva frågan om en arbetsgivare i ett visst fall har överskridit sin fria beslutanderätt. Om arbetsgivaren har hållit sig inom ramen för sin fria beslutanderätt kan domstolen däremot inte gå in på skäligheten av det fattade beslutet. Se om dessa frågor t.ex. AD 1984 nr 80 [ NJ ] [ Karnov ] och 1986 nr 28 [ NJ ] [ Karnov ] med där angivna rättsfall.

Som redan framgått ligger stiftsstyrelsens beslut i och för sig inom ramen för den aktuella bestämmelsens tillämpningsområde. I enlighet med det redan anförda kan arbetsdomstolen inte pröva lämpligheten av det fattade beslutet. Däremot kan domstolen pröva om beslutet har fattats godtyckligt eller eljest på otillbörliga grunder. Förbundet har också gjort gällande att beslut av detta slag inte får fattas godtyckligt eller på ett sätt som strider mot lag och god sed.

Det är i målet ostridigt att M.J. var sjukskriven under tiden 1988 – våren 1993. Det har framkommit att M.J. under ledning av kyrkoherden L.G. arbetstränade från slutet av år 1992 t.o.m. juni 1993. L.G. har i arbetsdomstolen uppgett att han därefter gjorde den bedömningen att det inte gick att finna några församlingsprästerliga arbetsuppgifter för M.J., i vart fall inte inom Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. Han tog därför kontakt med stiftsledningen och bad om hjälp. Av förhöret med A-L.M. har framkommit att man inom stiftet delade den uppfattning L.G. gett uttryck för och att man på olika sätt har försökt ordna andra arbetsuppgifter åt M.J. Av utredningen har också framgått att stiftet för att erhålla ytterligare utredning om skälet till varför M.J. inte på ett tillfredsställande sätt kunde fullgöra arbetsuppgifterna som församlingspräst ålade henne att genomgå en läkarundersökning och att den undersökande läkaren bedömde att M.J. visserligen företedde vissa personlighetsdrag som uppenbarligen kunde medföra problem i samspelet med omgivningen men att det inte förelåg någon störning av sådan dimension att hon av medicinska skäl kunde anses oförmögen att utöva prästyrket.

Stiftssamfälligheten har i målet åberopat ett antal omständigheter till stöd för uppfattningen att M.J. inte kunde beredas arbete som komminister i Skutskärs och Älvkarleby församlingars pastorat. Arbetsdomstolen finner det för avgörandet av tvisten inte erforderligt att gå närmare in på vad som därvid framförts. Även utan beaktande i detalj av vad som framkommit i denna del finner arbetsdomstolen nämligen helt klarlagt att stiftsstyrelsens beslut har fattats mot bakgrund av att såväl kyrkoherden i församlingen som företrädare för stiftet har ansett det föreligga problem med M.J:s tjänstgöring i församlingen och efter det att flera försök gjorts att lösa situationen samt att styrelsen därefter gjort bedömningen att någon annan lösning än den nu valda inte stod till buds. Inget i utredningen tyder på att M.J. i sammanhanget skulle ha behandlats godtyckligt eller på något sätt som skulle strida mot god sed på arbetsmarknaden. Vad som förekommit i målet har inte heller visat att beslutet skulle stå i strid med någon lagregel.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att förbundets talan inte kan vinna bifall. Förbundets talan skall därför avslås.

Med hänsyn till utgången skall förbundet förpliktas ersätta stiftssamfälligheten dess rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.