: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1997 nr 22

| | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : |  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1997 nr 22

Sammanfattning:

En arbetstagare har frånträtt sin anställning och i samband därmed träffat en överenskommelse med arbetsgivaren om erhållande av ett avgångsvederlag. Arbetstagaren hade före överenskommelsens träffande sökt anställning hos annan arbetsgivare och hade anledning att räkna med att han inom kort skulle erbjudas den sökta anställningen. Arbetstagaren informerade inte arbetstagaren om den sökta anställningen. Arbetsdomstolen har funnit att överenskommelsens villkor om avgångsvederlag inte kan anses oskäligt och att villkoret därför inte kan jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.

Dom meddelad : Onsdagen den 19 februari 1997

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ) : &  []

Överklagat mål [ mål nr B 183/95 ]

Andra avgöranden i samma mål : AD 1996 nr 86

Underinstans : Måndagen den 20 november 1995

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 0 ♂ 3 [ Enkönad manlig sammansättning ] ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[1 år 2 månader 29 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

[ 4 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 / 7 st. )
[ 1 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 36 § avtalslagen (1915:218)

Anförda förarbeten : Prop. 1975/76:81 med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m.m. [ pdf | ]

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1997 nr 22 ) :

Domskäl

Rättegångskostnader

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom:

YRKANDEN M.M.

DOMSLUT

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen bifaller, med ändring av tingsrättens domslut, A.N:s överklagande och avslår i följd härav Nordbankens talan i målet.

2. Nordbanken skall ersätta A.N. för rättegångskostnad vid tingsrätten med åttiofyratusenfemhundra (84 500) kr, varav 81 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från den 20 november 1995 till dess betalning sker.

3. Nordbanken skall ersätta A.N. för rättegångskostnad i arbetsdomstolen med tjugosextusentrehundratretton (26 313) kr, varav 24 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1997 nr 22 ) :

Parter:

A.N. i Karlstad

mot

Nordbanken i Karlstad

Överklagad dom : Karlstads tingsrätts dom den 20 november 1995, DT 573

[ Ledamöter : Göran Svensson, Staffan Widlund och Bertil Ehn ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

A.N. har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall avslå Nordbankens vid tingsrätten förda talan och förplikta banken att utge ersättning för hans rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen.

Nordbanken har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, helt skall bifalla bankens talan samt tillerkänna banken full ersättning för dess rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen.

Part har bestritt motparts ändringsyrkanden.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har A.N. på egen begäran ånyo hörts under sanningsförsäkran samt på bankens begäran förnyade vittnesförhör hållits med K-Å.B. och H.O. Parterna har i arbetsdomstolen åberopat samma skriftliga bevisning som i tingsrätten.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

Vad först gäller frågan huruvida A.N. kände till att han erbjudits en anställning i S-E Banken när han fredagen den 28 augusti 1992 träffade det muntliga avtalet med Gota Bank, har han bestritt att han hade en sådan kännedom och har uppgivit att det var först på måndagen den 31 augusti 1992 som han fick del av S-E Bankens anställningserbjudande. Det skall anmärkas att detta erbjudande – i form av ett av banken undertecknat anställningsavtal – är daterat av banken den 27 augusti 1992.

Arbetsdomstolen finner att det mot A.N:s bestridande inte kan anses styrkt att denne kände till att han erhållit ett erbjudande om anställning när han ingick det muntliga avtalet. Detta förhållande har emellertid enligt domstolens bedömande inte någon avgörande betydelse för prövningen av målet, eftersom det med hänsyn till omständigheterna måste antas att A.N. vid tiden för det muntliga avtalets tillkomst hade anledning att räkna med att han inom kort skulle komma att erbjudas den ifrågavarande anställningen i S-E Banken.

Rörande frågorna om innebörden av det träffade avtalet och om avtalets giltighet ansluter sig arbetsdomstolen till den bedömning som tingsrätten har gjort. Bankens talan kan alltså inte bifallas på någon av de grunder som angår dessa frågor.

Banken har ytterligare åberopat att avtalets villkor om avgångsvederlag till A.N. skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen, därför att villkoret är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst.

Av förarbetena till 36 § avtalslagen framgår bl.a. följande (prop. 1975/76:81 [ pdf | ] sid. 118–119 [  ]). Bedömningen av om ett villkor skall anses oskäligt blir i många fall beroende av hur avtalet är utformat i övrigt. Det kan exempelvis vara så att ett villkor som normalt bör underkännas kan anses fullt acceptabelt i vissa fall därför att de nackdelar som villkoret innebär för ena parten kompenseras genom fördelar för honom i andra avseenden. Jämkning bör kunna ske då det råder ett missförhållande mellan parternas förmåner. Å andra sidan kan det uppenbarligen inte komma i fråga att jämka alla avtal som inte kan sägas innebära en rättvis avvägning mellan parterna. Särskilt gäller detta vid rena affärsförhållanden där det ofta ingår ett moment av medvetet risktagande från endera eller båda parternas sida.

Enligt arbetsdomstolens mening är följande omständigheter av särskilt intresse för bedömningen i denna del av målet.

A.N. lämnade i följd av avtalet en långvarig anställning i banken mot att han erhöll ett avgångsvederlag motsvarande åtta månadslöner. Detta kan jämföras med att A.N. haft rätt till en uppsägningstid av sex månader om han av banken sagts upp från anställningen och framför allt haft fördel av det starka anställningsskydd som en långvarig anställning ger enligt anställningsskyddslagens bestämmelser. För A.N:s del innebar alltså avgångsvederlaget en ekonomisk gottgörelse för att han självmant lämnade en säker anställning hos banken. Överenskommelsen innebar att han erhöll kompensation för den nackdel som ligger i att han erhöll ett försämrat anställningsskydd i den nya anställningen, eftersom han med kort anställningstid hos S-E Banken riskerade att få lämna sin anställning vid en eventuell uppsägning på grund av arbetsbrist. För Gota Banks del innebar överenskommelsen att man löste ett övertalighetsproblem inom banken eftersom det tydligtvis förelåg svårigheter med att bereda A.N. en med hänsyn till hans bakgrund lämplig sysselsättning. Banken blev genom att avsluta A.N:s anställning befriad från sina förpliktelser enligt anställningsavtalet. Det finns vidare anledning att särskilt beakta att avtalet inte blev av mindre värde sett ur bankens synvinkel av det skälet att A.N. i samband med avtalets träffande erhöll anställning i S-E Banken.

Vid ett övervägande av samtliga omständigheter i målet finner arbetsdomstolen att det inte kan anses oskäligt mot Nordbanken att låta utfästelsen i avtalet om avgångsvederlag till A.N. gälla oförändrad mot banken.

Detta leder till att A.N:s talan skall bifallas och Nordbankens talan avslås.

Rättegångskostnader

Utgången i målet innebär att A.N. som vinnande part i princip skall ha full ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten och i arbetsdomstolen.

I tingsrätten yrkade banken emellertid att domstolen vid fördelningen av rättegångskostnadsansvaret skulle beakta att en av A.N. framställd invändning om rättegångshinder dragit stora kostnader och att A.N. förlorat den frågan. Tingsrätten fann att bankens kostnader i detta hänseende borde bäras av A.N. och förordnade att A.N. skulle ersätta banken med 20 000 kr.

Arbetsdomstolen konstaterar följande. För att en avvikelse från den i 18 kap. 1 § rättegångsbalken uttryckta principen om vinnande parts rätt till full ersättning för sina rättegångskostnader skall göras i ett fall som det förevarande förutsätts med tillämpning av bestämmelsen i 6 § i samma kapitel att parten framställt invändningen om rättegångshinder genom vårdslöshet eller försummelse. Domstolen kan inte finna att det föreligger grund för att anse att A.N. genom vårdslöshet eller försummelse framställde invändningen om rättegångshinder i tingsrätten. Motsvarande bedömning bör göras såvitt gäller invändningen om rättegångshinder i arbetsdomstolen. Detta innebär att det förhållandet att A.N. är tappande part såvitt gäller frågan om rättegångshinder inte skall påverka fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna.

Som följd av det anförda skall full ersättning för rättegångskostnad tillerkännas A.N. såväl i tingsrätten som i arbetsdomstolen.

Domslut

1. Arbetsdomstolen bifaller, med ändring av tingsrättens domslut, A.N:s överklagande och avslår i följd härav Nordbankens talan i målet.

2. Nordbanken skall ersätta A.N. för rättegångskostnad vid tingsrätten med åttiofyratusenfemhundra (84 500) kr, varav 81 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från den 20 november 1995 till dess betalning sker.

3. Nordbanken skall ersätta A.N. för rättegångskostnad i arbetsdomstolen med tjugosextusentrehundratretton (26 313) kr, varav 24 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1997‑02‑19, målnummer B‑183‑1995

Ledamöter: Hans Stark, Brita Swan, Ingemar Källberg, Ulf E. Nilsson, Ola Bengtson, Göte Larsson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Inge-Marie Nilsson

BILAGA

Tingsrättens dom: måndagen den 20 november 1995

[ Ledamöter : Göran Svensson, Staffan Widlund och Bertil Ehn ]

YRKANDEN M.M.

A.N. har varit anställd i Gota Bank. Mellan A.N. och Gota Bank har träffats en skriftlig överenskommelse med innehåll bl.a. att A.N. sade upp sin anställning i Gota Bank från och med den 31 augusti 1992 för att övergå till annan privat verksamhet. Enligt överenskommelsen utbetalade Gota Bank vid det ordinarie löneutbetalningstillfället i september 1992 till A.N. ett engångsbelopp motsvarande åtta månadslöner i 1992 års löneläge, 224 208 kr, såsom slutlig avräkning av A.N:s anställning.

Gota Bank har ansökt om stämning på A.N. och yrkat att tingsrätten skall förplikta A.N. att till Gota Bank betala 224 208 kr jämte ränta därå enligt 5 § räntelagen från den 25 september 1992 tills betalning sker.

A.N. bestred bifall till käromålet.

A.N. har under målets handläggning yrkat att käromålet skall avvisas på grund av rättegångshinder och hävdat att förevarande tvist enligt tillämpligt kollektivavtal skall avgöras av skiljenämnd. Gota bank bestred bifall till yrkandet och gjorde gällande att A.N. inte i rätt tid framställt invändning om rättens behörighet.

Tingsrätten bedömde den 18 januari 1994 att A.N. inte i rätt tid framställt invändningen av rättegångshinder och hans rätt därtill därför var förfallen samt uttalade att A.N:s yrkande inte föranledde någon vidare åtgärd från tingsrätten.

Under målets vidare handläggning har fusion ägt rum innebärande att Gota Banks samtliga tillgångar och skulder samt rättigheter och skyldigheter har övergått till Nordbanken och att Gota Bank är upplöst. Käromålet har därefter drivits av Nordbanken med bifirma Wermlandsbanken, nedan banken.

A.N. har med avseende på banken som ny kärandepart i målet framställt invändning om rättegångshinder av samma innehåll som tidigare.

Tingsrätten anförde i protokoll den 13 mars 1995 att det förhållandet att Nordbanken efter fusion övertagit Gota Banks talan i målet inte var ägnat att ge A.N. en ny tidsfrist i fråga om sin tidigare gjorda invändning om rättegångshinder. A.N:s framställning föranledde därför inte heller denna gång någon åtgärd från tingsrätten.

Banken har vid huvudförhandling i målet vidhållit det ursprungliga yrkandet och såsom alternativt ränteyrkande fordrat ränta å kapitalbeloppet enligt 4 § och 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

A.N. har vidhållit sitt bestridande och gjort gällande att till betalning under alla förhållanden inte kan komma ifråga annat än det belopp A.N. erhållit efter avdrag för preliminär skatt eller 159 188 kr. Han har vidare hävdat att ränta enligt bankens först framställda yrkande inte lagligen kan utgå samt lämnat det därefter framställda ränteyrkandet utan erinran.

Banken har angett följande grunder till stöd för sin talan. Banken och A.N. har den 10 september 1992 eller i andra hand den 28 augusti 1992 ingått ett avtal – nedan avtalet – i samband med att A.N:s anställning i banken upphörde. Avtalet har enligt sin skriftliga lydelse – såvitt i målet är av intresse – följande innehåll.

– A.N. säger härmed upp sin anställning i GOTA BANK/Regionbank Mellansverige med verkan från och med 1992‑08‑31 för att övergå till annan privat verksamhet.

– Som slutlig avräkning av A.N:s anställning i banken utbetalar banken ett engångsbelopp motsvarande åtta månadslöner i 1992-års löneläge (224 208 kr) vid ordinarie löneutbetalningstillfälle i september 1992.

– Skulle A.N. inom åtta månader från 1992‑08‑31 anta anställning inom Gota Bank-koncernen, äger banken rätt att återfå del av ovanstående engångsbelopp som motsvarar resterande tid av åtta månader från 1992‑08‑31.

– I och med fullgörandet av denna överenskommelse är samtliga mellanhavanden mellan parterna i anledning av anställningsförhållandet slutgiltigt reglerade. Inga ytterligare krav kan således ställas från någondera parten.

I enlighet med avtalet har banken den 25 september 1992 till A.N. utbetalat 224 208 kr, varav 159 188 kr utgör nettolön och 65 020 kr utgör preliminär skatt. Ett villkor för utbetalningen var att A.N. vid avtalstillfället varken hade erhållit erbjudande om eller träffat avtal om anställning hos annan arbetsgivare samt att han skulle övergå till att bedriva egen verksamhet. A.N. har brutit mot avtalet genom att i strid med avtalet inte påbörja egen verksamhet utan i stället övergå till anställning i S-E Banken. A.N. är därför skyldig att återbetala det utbetalda beloppet. – A.N. har före och i samband med avtalet fört förhandlingar om anställning i S-E Banken. Han har förtigit detta och till banken uppgett att han skulle starta egen verksamhet. A.N. insåg vid ingåendet av avtalet att banken inte skulle ha erbjudit honom något avgångsvederlag om banken haft vetskap om att han skulle övergå till ny tjänst i S-E Banken. A.N. har sålunda agerat svikligt vid avtalets ingående. Därigenom har A.N. ådragit sig skadeståndsansvar mot banken (dolus eller culpa in contrahendo). Alternativt till påståendena om skadeståndsskyldighet gör banken gällande att avtalet är ogiltigt eller såsom oskäligt bör jämkas och att A.N. därför är skyldig att återbetala det utbetalda beloppet. Banken åberopar därvid följande. A.N. har genom svikligt förledande förmått banken att ingå avtalet och detta är därför ogiltigt enligt 30 § avtalslagen. Avtalet är ogiltigt enligt förutsättningslärans bestämmelser. En väsentlig och bestämmande förutsättning för att banken skulle träffa avtalet med A.N. var att han skulle starta egen verksamhet, vilket inte har skett. Den angivna förutsättningen har A.N. insett eller i vart fall bort inse. Avtalet är ogiltigt enligt 33 § avtalslagen eftersom omständigheterna vid dess tillkomst var sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa avtalet och då A.N. måste antas ha haft sådan vetskap. Avtalets villkor om ersättning till A.N. skall enligt 36 § avtalslagen jämkas, i första hand till noll, eftersom villkoret är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst.

A.N. har angett följande grunder till stöd för sitt bestridande. A.N. har inte gjort sig skyldig till något avtalsbrott. Avtalet har inte förhindrat A.N. att ta anställning i S-E Banken. Om avtalet såsom banken hävdar skulle innefatta åtagande från A.N. att bedriva egen verksamhet görs gällande att så skett. Om kontraktsbrott skulle anses föreligga kan detta inte lagligen föranleda skyldighet för A.N. att återbetala den ersättning han erhållit. Avtalet innehåller inte någon skadeståndssanktion vid avtalsbrott. Det kollektivavtal som gällt innehåller heller inte någon skadeståndsföreskrift. Skadeståndsskyldighet gäller därför endast enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen. Bestämmelsen, som avser arbetstagares skadeståndsansvar, kräver för sin tillämpning att synnerliga skäl föreligger. Sådana skäl är inte för handen. A.N. har inte agerat svikligt. Under alla förhållanden bestrids att banken lidit någon skada. Om avtalet inte ingåtts hade A.N:s anställningsförhållande inte kunnat avslutas utan att banken haft skyldighet att utge uppsägningslön. Det bestrids att avtalet är ogiltigt. A.N. har inte framkallat bankens rättshandlande genom något svikligt förledande. Avtalet är inte ogiltigt enligt förutsättningsläran eftersom det inte var någon förutsättning för avtalets ingående att A.N. skulle starta egen verksamhet. Därav följer att A.N. inte har insett eller borde ha insett detta. Det saknas skäl att jämka avtalet eftersom inget avtalsvillkor är oskäligt. Om avtalet skulle anses ogiltigt skall rättsläget mellan parterna återställas till vad som gällde innan avtalet träffades, d v s ett anställningsförhållande mellan A.N. och banken skall fortfarande anses vara för handen. A.N. har i god tro uppburit och förbrukat avgångsvederlaget och först en månad härefter varseblivit bankens påståenden om avtalets oskrivna innehåll. Enligt principerna för condictio indebiti är banken inte ens för det fall återbetalningsskyldighet skulle föreligga berättigad att återfå det utgivna beloppet.

Banken har till bemötande av A.N:s bestridandegrunder anfört följande. Det vitsordas att rättsföljden vid avtalets ogiltighet blir att prestationerna skall återgå. A.N:s anställning i banken kan inte återgå eftersom han är bunden av ett anställningsavtal med S-E Banken. Avtalet innehåller inga motprestationer till förmån för A.N. Det bestrids att A.N. i god tro förbrukat erhållet avgångsvederlag.

Banken har till utveckling av sin talan anfört följande. A.N. har varit anställd i banken sedan 1975, med placering i Karlstad. Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var han chef för det så kallade kundbordet. I samband med omorganiseringar inom banken placerade banken en annan person i stället för A.N. som ansvarig för kundbordet. I maj 1992 inledde banken diskussion med A.N. om dennes fortsatta anställning. Därvid diskuterades det att A.N. skulle starta egen verksamhet och att banken skulle kunna erbjuda honom ett avgångsvederlag för att underlätta uppstartandet av hans nya verksamhet. Diskussionerna ledde inte till något beslut men det bestämdes att A.N. skulle återkomma i frågan senare. I augusti 1992 tog A.N. ny kontakt med bankens personalchef K-Å.B. och förutsättningarna för ett avgångsvederlag för A.N. diskuterades. Även bankens administrative chef H.O. deltog i diskussionerna. Vid dessa samtal gav A.N. klart besked till både Karl-Erik K-Å.B. och H.O. att han stod i begrepp att starta en egen konsultverksamhet med inriktning på ekonomisk rådgivning åt småföretag. A.N. framförde därvid önskemål om att få behålla viss kontorsutrustning, att få utnyttja bankens motionslokal och att få behålla de förmånliga räntevillkor han såsom anställd haft i banken. Den 28 augusti 1992 förhandlade K-Å.B. och A.N. fram en lösning som innebar att A.N. skulle sluta sin anställning i banken för att övergå i annan privat verksamhet och att A.N. skulle erhålla avgångsvederlag. Avtalet upprättades därefter skriftligen av K-Å.B. och undertecknades av K-Å.B. och A.N. den 10 september 1992. Genom telefonsamtal med P.J., personalchef vid S-E Banken, den 25 september 1992 erfor banken att A.N. påbörjat anställning vid S-E Bankens kontor i Karlstad. Vid senare kontroll med personalchefen vid S-E Banken har det upplysts att A.N. är anställd på S-E Banken fr.o.m. den 14 september 1992 och att anställningsavtalet undertecknades från S-E Bankens sida den 27 augusti 1992 och av A.N. den 31 augusti 1992. Angivna uppgifter föranledde K-Å.B. att ringa A.N. måndagen den 28 september 1992 och begära ett omedelbart sammanträffande med denne för att diskutera den uppkomna situationen. Det bestämdes att A.N. och K-Å.B. skulle träffas nästföljande dag. Den dagen erhöll emellertid K-Å.B. ett brev från A.N. med beskedet att A.N. inte tänkte komma till mötet eftersom han ansåg att detta inte tjänade något syfte. K-Å.B. försökte därefter övertala A.N. till ett sammanträffande men A.N. vägrade detta. Enligt banken kan det vid avgörande av vad som avtalats mellan A.N. och banken inte bara beaktas vad en ren bokstavstolkning av avtalet ger vid handen. Av betydelse därvidlag är främst vad som varit parternas gemensamma avsikt med hänsyn tagen till omständigheterna före, i samband med och efter avtalets tillkomst. Det är bankens uppfattning att formuleringen ”annan privat verksamhet” i avtalet syftar på egen verksamhet och inte annan tjänst eller annan verksamhet.

A.N. har till utveckling av sin talan anfört följande. A.N. och K-Å.B. diskuterade vid flera tillfällen under 1992 alternativ till A.N:s fortsatta anställning i banken. Från bankens sida var man väl medveten om att A.N. sökte olika anställningar bl a i banker och finansbolag. Banken hade med anledning därav även lämnat uppgifter ur A.N:s personakt till ett finansbolag. Omorganiseringar och rationaliseringar inom banken hade skapat ett övertalighetsproblem för banken som banken var angelägen att lösa. Den 28 augusti 1992 träffade parterna ett muntligt avtal om att A.N. skulle säga upp sin anställning i banken och för detta erhålla den ekonomiska ersättning som angetts. Avtalet har formulerats av bankens företrädare och får anses uttömmande reglerat i enlighet med dess ordalydelse. Enligt avtalet sade A.N. upp sin anställning i banken för att övergå till annan privat verksamhet. Den formuleringen avser all typ av privat verksamhet som inte företas i Gota Bankens regi. Det har i avtalet inte uppställts något villkor om att A.N. skulle starta egen verksamhet och A.N. var oförhindrad att ta vilken privat anställning som helst. Det vitsordas att A.N. är anställd i S-E Banken fr.o.m. den 14 september 1992 samt att A.N. undertecknade det anställningsavtalet den 31 augusti 1992. A.N. förvärvade aktierna i Arnes & Gunnars Fritids Aktiebolag 1991. Bolaget ändrade namn till AFAB, Arnes Fritids Aktiebolag under räkenskapsåret den 1 maj 1992 till den 30 april 1993. Under detta räkenskapsår har bolaget haft en betydligt större verksamhetsomfattning än året dessförinnan. Bolagets verksamhet påbörjades i den nya omfattningen efter det att avtalet träffats mellan A.N. och banken. Verksamheten inleddes bl.a. med en två veckors affärsresa till Italien och Tyskland i början av september 1992. Om således avtalet skulle ges det innehållet att en skyldighet förelegat för A.N. att starta egen verksamhet så har han fullgjort denna. Det bestrids emellertid att avtalet innefattat en sådan skyldighet.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Parterna har var för sig som skriftlig bevisning åberopat avtalet och A.N:s anställningsavtal med S-E Banken samt registreringsbevis avseende AFAB, Arne Fritids Aktiebolag. Banken har även åberopat årsredovisningar i Arnes & Gunnars Fritids Aktiebolag och i AFAB.

På bankens begäran har vittnesförhör hållits med K-Å.B. och H.O. På begäran av A.N. har förhör under sanningsförsäkran hållits med honom själv.

A.N. har i huvudsak uppgett: Han började sin anställning i Wermlandsbanken den 17 februari 1975. 1989 köptes banken av Gota Bank. Gota Bank omorganiserades därvid så att regionerna Örebro och Karlstad sammanfördes till en enhet. Huvudkontoret kom att placeras i Karlstad. Han hade tidigare varit chef för kundbordet i Karlstad. Arbetet omfattade främst handel med valutor. Vid omorganisationen sades 50 – 60 personer upp i den gemensamma regionen. Han fråntogs sin placering som chef för kundbordet. På grund av hans långa anställningstid i banken var det från banken inte möjligt att säga upp honom med hänvisning till arbetsbrist. Han kom att ha en fri placering utan speciella arbetsuppgifter. Såsom en tillfällig lösning arbetade han en period på bankens kontor i Stöllet. 1991 började han söka andra arbeten bl a i banker och finansieringsbolag. Under hösten detta år inledde han diskussioner om arbete i S-E Banken. Den 5 december 1991 var han på anställningsintervju vid S-E Bankens huvudkontor i Göteborg. Från bankens sida tyckte man att hans bakgrund var intressant. Därefter fördes samtal mellan honom och S-E Bankens kontorschef i Karlstad. Problemet för honom var att det i princip rådde anställningsstopp. Han sökte även andra tjänster och talade med K-Å.B. om sina strävanden att skaffa annan anställning. Frågan om att han skulle säga upp sin anställning i banken mot visst avgångsvederlag diskuterade han med K-Å.B. vid flera tillfällen från våren 1992. Hösten 1991 förvärvade han Arnes & Gunnars Fritids AB. Avsikten var att han skulle driva verksamhet med bl a handel med terminsaffärer i valuta och värdepapper. Verksamheten var inledningsvis av liten omfattning beroende på att det blev problem med hans ansökan om ändring av firman till AFAB, Arne Fritids Aktiebolag. Under augusti 1992 blev han erbjuden att medverka som konsult och ekonomisk rådgivare vid förhandlingar i Tyskland och Italien. Han accepterade och resan skulle ske inom ramen för AFAB. Innan avresan talade han med K-Å.B. om upphörande av sin anställning i banken. Han hade ett eget avtalsförslag men K-Å.B. hade i viss mån annan uppfattning. En överenskommelse träffades mellan dem den 28 augusti 1992. H.O. deltog inte i överläggningarna, men han träffade denne under dagen. Det bestämdes att K-Å.B. skulle upprätta avtalet skriftligen och att han skulle underteckna avtalet senare. Vid avtalsförhandlingarna nämndes inte från bankens sida att en förutsättning för vederlaget var att han inte skulle ta anställning i annan bank. Begränsningar beträffande vederlaget gällde dock om han skulle återanställas i Gota Bank. Med uttrycket annan privat verksamhet i det skriftliga avtalet menas all icke offentlig verksamhet utom den i Gota Bank. Annan privat verksamhet är inte detsamma som egen privat verksamhet. Han kan inte erinra sig om han den 28 augusti 1992 visste att han hade erhållit eller inom kort skulle få erbjudande om anställning i S-E Banken. Den senaste kontakten han då haft med S-E Banken var med dess kontorschef i Karlstad någon gång i slutet av juli eller början av augusti 1992. Kontorschefen yttrade då att ”det såg bra ut”, att besked om anställning skulle lämnas från personalkoncernstaben och att han inte kunde vara säker på anställning i S-E Banken förrän han fått skriftligt besked om detta. Den 31 augusti 1992 erhöll han med posten ett av S-E Banken undertecknat anställningsavtal. Samma dag startade han sin nämnda resa till Tyskland och Italien. Resan var för honom den utlösande faktorn för uppsägningen. Han återkom till Karlstad efter tio dagar och började anställningen vid S-E Banken den 14 september. Han genomgick en introduktion i Göteborg men var från slutet av november 1992 placerad i Karlstad. Hans arbetsuppgifter i S-E Banken motsvarade dem han haft som chef för kundbordet i Wermlandsbanken. Det är riktigt att K-Å.B. ringde till honom i slutet av september 1992. K-Å.B. konstaterade att han hade börjat anställning i S-E Banken och ville diskutera avtalet med honom vid ett personligt sammanträffande på banken. Det är möjligt att K-Å.B. talade om avgångsvederlaget i telefonsamtalet.

K-Å.B. har i huvudsak uppgett: Han är personalansvarig i banken sedan 1989. A.N. var chef för kundbordet i banken men fick efter omorganisation i januari 1992 inte behålla den uppgiften. A.N. löpte på grund av sin långa anställningstid i banken inte någon risk att bli uppsagd och man letade efter omplaceringsmöjligheter för honom. Han kände till att A.N. sökt anställning i bostadsfinansieringsbolaget SBAB samt möjligen i finansbolaget Merkantil. I maj 1992 tog A.N. upp frågan om avgångsvederlag vid en uppsägning. Under sommaren återkom A.N. i saken och under slutet av augusti var denne angelägen att få ett avtalsslut. Det stod klart för honom att A.N. skulle hjälpa småföretagare med ekonomisk rådgivning främst i fråga om utlandsaffärer. A.N. uppgav därvid att han skulle resa till Tyskland med en kund. Fredagen den 28 augusti blev en överenskommelse fastlagd. Även H.O. deltog något i diskussionerna. Utgångspunkten för banken var att hjälpa A.N. att starta en egen verksamhet. Han formulerade det skriftliga avtalet, vilket skrevs under av honom och A.N. den 10 september. Han kände vid den tidpunkten inte till att A.N. sökt anställning i S-E Banken. Formuleringen privat verksamhet i avtalet betyder egen verksamhet. Under slutet av september 1992 fick han reda på att A.N. börjat anställning i S-E Banken. Han ringde A.N. den 28 september och bad om ett sammanträffande i banken följande dag. A.N. godtog detta men i brev till honom den 29 september förklarade A.N. att han inte skulle infinna sig. Om han den 10 september vetat vad han den 28 september kände till om A.N:s nya anställning hade han inte ingått avtalet. Avgångsvederlag betalas inte till dem som har nya arbeten. Om banken hade sagt upp A.N. hade en uppsägningstid av sex månader gällt. Banken har utöver i A.N:s fall endast vid enstaka tillfällen betalat avgångsvederlag. Detta har gällt anställda som övergått till egen verksamhet.

H.O. har i huvudsak uppgett: Vid tiden för avtalets ingående var han administrativ chef i banken. Han hade hört av K-Å.B. att denne och A.N. diskuterat frågan om A.N. kunde få ett avgångsvederlag om han sade upp sin anställning. Den 28 augusti 1992 kallade K-Å.B. på honom och uppgav att A.N. skulle sluta i banken och starta egen verksamhet samt att A.N. i verksamheten omgående skulle resa till Tyskland med en kund. Han sammanträffade med K-Å.B. och A.N. och de diskuterade villkor för att ge A.N. viss ekonomisk ersättning för att starta ny verksamhet. Han uppfattade att det var bråttom eftersom A.N. skulle resa till Tyskland. A.N. nämnde inte något om anställning i S-E Banken. Han kände till att A.N. sökt ett antal tjänster inom banken och i SBAB. Banken hade insyn i SBAB och A.N. skulle inte ha fått något avgångsvederlag om han övergått till SBAB. Villkoret för vederlaget var att A.N. startade egen verksamhet. Han uppfattade att A.N. skulle bedriva sådan verksamhet inom det område han svarat för i banken. Avtalet hade sannolikt inte träffats om inte han godkänt det.

____________________

Det skriftliga avtalet, som formulerats av banken, innehåller inte som villkor för utbetalningen av avgångsvederlaget att A.N. skulle övergå till att bedriva egen verksamhet. De muntliga förhandlingar som föregått avtalet har såvitt framkommit ägt rum i en situation där banken efter omorganiseringar och nedskärningar av personalen haft övertalighetsproblem. A.N., som under lång tid arbetat i banken, har oemotsagt hävdat att det efter förändringarna inom banken inte funnits adekvata arbetsuppgifter för honom. Vad som genom den muntliga bevisningen framkommit om parternas närmare diskussioner före avtalsslutet ger mot bakgrund av det sagda inte klart belägg för att parterna avsett att begränsa vederlaget till att gälla endast under de förutsättningar som banken påstått. A.N. kan således inte anses ha gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande avtalsbrott.

Det är utrett att A.N. under avtalsförhandlingarna och vid avtalets ingående inte upplyst banken om att han skulle börja en anställning i S-E Banken. Anställningsavtalet med S-E Banken har från arbetsgivarens sida undertecknats den 27 augusti 1992. I belysning härav kan rimligen inte göras annan bedömning än att A.N. vid det muntliga avtalet med banken den 28 augusti 1992 varit medveten om att han erbjudits anställning i S-E Banken. Såsom konstaterats i föregående stycke har avtalet emellertid inte inneburit någon skyldighet för A.N. att övergå till egen verksamhet för att komma i åtnjutande av avgångsvederlaget. Hans underlåtenhet att i samband med avtalets ingående upplysa banken om sin nya anställning innefattar därför inte sådant svikligt agerande som kan föranleda skadeståndsskyldighet.

Bedömningen av avtalets giltighet är beroende av om A.N., genom att undanhålla banken uppgifter om sin förestående anställning i S-E Banken och förespegla banken att han skulle övergå till att i egen regi driva verksamhet av det slag han sysslat med inom banken, otillbörligen framkallat avtalet. Tingsrätten har ovan redovisat ståndpunkten att avtalet inte anger eller kan tolkas så att avgångsvederlaget skulle vara kopplat till att A.N. övergick till egen verksamhet. En allmän upplysningsplikt, vars åsidosättande skall leda till avtalets ogiltighet, kan inte heller anses ha förelegat. Av det anförda följer att A.N:s förhållningssätt inte leder till att avtalet är att anse som ogiltigt.

Banken har slutligen åberopat att avtalets villkor om ersättning till A.N. skall jämkas med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen, därför att villkoret är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst.

Ett avgångsvederlag skall utgöra en kompensation för de olägenheter det innebär för en arbetstagare att lämna sin anställning, däribland framförallt riskerna för någon tids arbetslöshet. A.N. har själv eliminerat dessa risker genom att redan i anslutning till uppsägningen försäkra sig om en ny anställning i annan bank, vilken han också påbörjat inom kort. Avgångsvederlaget har under dessa förhållanden givit A.N. en betydande ekonomisk vinning utan att denne utsatts för sådan beaktansvärd påfrestning som ett avgångsvederlag typiskt sett skall kompensera. Det finns grundad anledning utgå från att bankens benägenhet att utge avgångsvederlag skulle ha varit väsentligen mindre om den insett att A.N. erbjudits anställning i annan bank.

Tingsrätten anser med hänsyn till det anförda oskäligt att låta bankens åtagande om avgångsvederlag gälla fullt ut. Med stöd av 36 § avtalslagen skall villkoret om avgångsvederlag därför jämkas. Vid bestämmande av jämkningens storlek bör hänsyn tas till att banken på grund av sitt övertalighetsproblem hade ett eget intresse i att A.N:s anställning i banken upphörde. Bedömningen bör enligt tingsrättens uppfattning föranleda att det av banken erlagda avgångsvederlaget jämkas till hälften. På grund härav och då reglerna om condito indebiti inte är tillämpliga skall A.N. förpliktas att till banken utge 112 104 kr. Banken har alternativt yrkat ränta å det återkrävda beloppet enligt 5 § räntelagen från dagen för utbetalning av vederlaget och enligt 6 § samma lag från dagen för delgivning av stämning. A.N. har bestritt bifall till det först angivna yrkandet men i och för sig vitsordat det andra yrkandet. Ränta skall därmed, utan tingsrättens prövning i sak, beräknas på det sätt A.N. godtagit.

Vid angiven utgång skall vardera parten normalt stå sina rättegångskostnader. Banken har yrkat att det vid fördelningen av rättegångskostnadsansvaret skall beaktas att målet dragit stora kostnader på den av A.N. framställda invändningen om rättegångshinder och A.N. förlorat den frågan.

Det är uppenbart att den processuella invändningen i målet föranlett beaktansvärda kostnader. Bankens kostnader i detta hänseende bör bäras av A.N. Någon utredning om hur stor del av kostnadsanspråket som belöper på den processuella frågan finns inte att tillgå. Vid en skönsmässig bedömning finner tingsrätten att A.N. härvidlag bör ersätta banken med 20 000 kr.

DOMSLUT

1. Tingsrätten förpliktar A.N. att till Nordbanken utge etthundratolvtusenetthundrafyra (112 104) kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 4 maj 1993 tills betalning sker.

2. A.N. skall ersätta Nordbanken för rättegångskostnader med tjugotusen (20 000) kr avseende ombudsarvode, jämte ränta därå enligt lag.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter