AD 1996 nr 95

De huvudsakliga tvistefrågorna

Livs har gjort gällande dels att B & W ådragit sig skadeståndsansvar för kollektivavtalsbrott genom att i bageriet vid företagets stormarknad i Täby schemalägga ordinarie arbetstid på söndagsdygn före kl. 18.00 utan att ha dispens enligt riksavtalets bestämmelser därom, dels att även BKA ådragit sig skadeståndsansvar för kollektivavtalsbrott genom att understödja denna avtalstillämpning.

BKA har för sin del genstämningsvis gjort gällande i första hand att Livs och dess avdelning 4 ådragit sig skadeståndsansvar för kollektivavtalsbrott genom att inte medverka till att B & W erhållit den erforderliga dispensen för söndagsarbetet.

Dispensförfarandet enligt § 4 mom. 3 riksavtalet

I § 4 mom. 3 i riksavtalet på bageri- och konditoriområdet finns bestämmelser om ett dispensförfarande i fråga om arbetstidsförläggning mellan kl. 24.00 och 05.00, dvs. nattetid, samt under söndagsdygn före kl. 18.00.

Dispensförfarandet kan beskrivas på följande sätt. BKA och Livs upprättar dels en förteckning över de företag som har s.k. dispens för arbetstidsförläggning nattetid, dels en förteckning över de företag som har s.k. dispens för arbetstidsförläggning under söndagsdygn före kl. 18.00. Företag som upptagits på förteckning har rätt att träffa lokal överenskommelse om arbetstidsförläggning nattetid respektive under söndagsdygn före kl. 18.00. Vardera förteckningen förs fortlöpande. Ett företag synes kunna tillföras förteckning, dvs. meddelas dispens, antingen genom att en överenskommelsehandling därom upprättas och skrivs under av företrädare för avtalsparterna eller genom att den ena avtalsparten skriftligen föreslår och den andra avtalsparten bekräftar att företaget förs upp på förteckningen. Förfarandet skall ses mot bakgrund av att någon avtalsenlig skyldighet för arbetstagarna att arbeta nattetid eller under söndagsdygn före kl. 18.00 inte föreligger. I praktiken synes fråga om dispens aktualiseras endast om berörda arbetstagare förklarat sig villiga att arbeta enligt den tilltänkta arbetstidsförläggningen.

I anslutning till § 4 mom. 3 riksavtalet finns en protokollsanteckning av innehåll att Livs förbinder sig att medverka till att de lokala avdelningarna inte motsätter sig att de anställda medlemmarna arbetar på dispenserad tid.

Avtalsbakgrunden

Bestämmelser om ett dispensförfarande tillfördes riksavtalet genom en överenskommelse som ingick i riksavtalsuppgörelsen mellan avtalsparterna den 16 december 1981. Överenskommelsen avsåg nattarbete.

Bakgrunden till 1981 års överenskommelse var följande. Dessförinnan hade företag som önskat tillämpa nattarbete sökt dispens hos Arbetarskyddsstyrelsen från det gällande lagstadgade förbudet mot nattarbete. Styrelsens dispensgivning hade emellertid växt i omfattning och uppfattades som administrativt betungande. Myndigheten vädjade därför till avtalsparterna om att de i stället skulle utnyttja den möjlighet som dåmera förelåg sedan den 1 juli 1978 att medge företag dispens från det lagstadgade nattarbetsförbudet genom kollektivavtal.

Genom upphävandet år 1971 av bageriarbetstidslagen upphörde det dessförinnan gällande lagstadgade förbudet mot söndagsarbete att gälla. I anslutning därtill genomförde avtalsparterna den ändringen av riksavtalets regler om arbetstidsförläggningen under söndagsdygnet att en möjlighet öppnades för lokala parter att träffa överenskommelse om att ordinarie arbetstid kunde förläggas till tid efter kl. 18.00 på söndagar.

En dom i arbetsdomstolen år 1987 klarlade att riksavtalet inte innefattade något generellt förbud mot söndagsarbete. Mot bakgrund av denna dom träffade avtalsparterna genom 1987 års riksavtalsuppgörelse en överenskommelse om söndagsarbete före kl.18.00. Den ändring som genomfördes i riksavtalet som följd av överenskommelsen inskränkte sig till att bestämmelserna om dispensförfarandet avseende nattarbete i § 4 mom. 3 tillfördes orden ”- - -och/eller arbetstid under söndagsdygn före kl 18.00- - -”.

Har reglerna om arbetstidens förläggning blivit åsidosatta genom B & W:s schemaläggning av arbete under söndagsdygnet före kl. 18.00?

I målet är ostridigt att B & W sedan februari 1993 har ordinarie arbetstid schemalagd till söndagar före kl. 18.00 vid företagets bageri i stormarknaden i Täby. En sådan arbetstidsförläggning är inte förenlig med riksavtalets bestämmelser om ordinarie arbetstid. B & W har inte gjort gällande att företaget innehar dispens för söndagsarbete enligt § 4 mom. 3 riksavtalet.

BKA har inte förnekat att BKA har understött B & W:s avtalstillämpning avseende schemaläggning av söndagsarbete före kl. 18.00.

Har Livs och dess avdelning 4 handlat i strid med riksavtalets bestämmelser om dispensförfarandet genom att inte medverka till att B & W erhöll dispens för arbetstidsförläggning under söndagar före kl. 18.00?

Inledning

Arbetsdomstolen finner sig böra i första hand pröva huruvida kollektivavtalsbrott föreligger och bortser därför till en början från den invändning om preskription som arbetstagarsidan har framfört.

Parternas inställning

I frågan huruvida avtalsenlig skyldighet förelegat för arbetstagarparterna att medverka till att B & W erhöll dispens för arbetstidsförläggning under söndagar före kl. 18.00 låter sig parternas inställning redovisas sammanfattningsvis enligt följande.

Arbetstagarparterna har anfört: Genom införandet år 1981 av regler i riksavtalet om ett dispensförfarande i fråga om nattarbete kan Livs sägas ha övertagit den dispensrätt som tidigare hade utövats av Arbetarskyddsstyrelsen. Avtalet tillfördes inga regler som innefattar någon inskränkning i eller begränsning av dispensrätten. En sådan ordning skulle också ha varit säregen. Den skulle i realiteten ha inneburit att Livs såsom central arbetstagarorganisation skulle ha överlåtit bestämmanderätten i fråga om nattarbetes tillåtlighet till de enskilda berörda arbetstagarna själva. En sådan ordning är oförenlig med en central facklig organisations sätt att arbeta. Protokollsanteckningen i anslutning till § 4 mom. 3 innehåller visserligen en utfästelse av Livs gentemot arbetsgivarsidan att agera i förhållande till sina medlemmar men anteckningen tar sikte på den situationen att dispens är meddelad och har alltså inte tillämplighet i B & W:s fall. Vid överenskommelsens tillkomst gällde och gäller alltjämt en lagbestämmelse enligt vilken undantag från nattvileförbudet får göras genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. Det säger sig självt att Livs inte kunde träffa avtal om ett dispensförfarande som gjorde den centrala fackliga organisationens medverkan till en tom formalitet. När avtalsparterna genom 1987 års riksavtalsuppgörelse gjorde dispensförfarandet avseende nattarbete tillämpligt även i fråga om söndagsarbete var parterna ense om att reglerna skulle ha oförändrad innebörd. I tillämpningen har det också inträffat vid enstaka tillfällen att Livs förklarat sig inte vilja medverka till införandet av söndagsarbete.

Arbetsgivarparterna har anfört följande: Vid en tolkning av dispensbestämmelserna måste man utgå från förhållandena år 1981. Tidigare hade parterna varit hänvisade till en myndighetsprövning av dispensfrågan. Ingendera parten kunde med en sådan ordning ensidigt avgöra dispensfrågan. Arbetarskyddsstyrelsen beviljade regelmässigt dispens för nattarbete så snart de anställda förklarade att de var villiga att arbeta nattetid. En utgångspunkt vid 1981 års förhandlingar var att Livs garanterade att det inte skulle uppstå några problem för företag som hade behov av nattarbete att få tillämpa en sådan ordning. Avsikten var självfallet inte att de tidigare möjligheterna att förlägga arbetstid nattetid skulle inskränkas genom överenskommelsen. En ren inredigering i riksavtalet av det tidigare myndighetsförfarandet genomfördes. Det avgörande vid meddelande av dispens var att de enskilda arbetstagarna var villiga att arbeta nattetid. Om så var fallet, skulle dispens medges. De fackliga organisationerna hade således inte någon vetorätt. Bibehållandet i riksavtalet av protokollsanteckningen till § 4 mom.3 säkerställde att det inte skulle bli några försämrade möjligheter för företagen att förlägga arbetstid till natten. Det är viktigt att framhålla att avvikelsen i kollektivavtalsform från det lagstadgade förbudet mot nattarbete skedde i och med 1981 års överenskommelse. Parternas agerande inom ramen för dispensförfarandet kräver däremot inte kollektivavtalsform. I 1987 års avtalsrörelse var det ett arbetsgivarkrav med hög prioritet att ordinarie arbete skulle kunna bedrivas i bageri i önskad omfattning under söndagsdygnet före kl. 18.00 utan andra restriktioner än det formella dispensförfarandet. Arbetsgivarsidans krav blev tillgodosett men till priset av extrema lönehöjningar. Den träffade överenskommelsen innebar att dispensförfarandet vid nattarbete gjordes tillämpligt även beträffande söndagsarbete före kl. 18.00. Innebörden i avtalsregleringen är alltså att dispens för söndagsarbete skall medges, om berörda arbetstagare samtycker till att ordinarie arbetstid schemaläggs till söndagsdygn före kl. 18.00.

Arbetsdomstolens bedömning

Den tolkningsfråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till kan formuleras på följande sätt. Har riksavtalets dispensförfarande – i enlighet med arbetstagarsidans uppfattning – den innebörden att ett företag skall föras upp på dispensförteckning bara om de två avtalsparterna genom ömsesidiga viljeförklaringar i kollektivavtalsform angivit att detta skall ske? Eller är dispensförfarandet – i enlighet med arbetsgivarsidans uppfattning – mera att uppfatta som en form av registrering där det ankommer på avtalsparterna att granska huruvida förutsättningar för medgivande av dispens föreligger och i förekommande fall lämna sådant medgivande? Enligt det förra alternativet står avtalspart fritt att självständigt pröva om dispens skall medges, vilket innebär att parten har ett slags vetorätt i frågan. Enligt det senare alternativet åligger det avtalspart att medverka till registreringsåtgärden, om förutsättningar för dispens föreligger.

Beträffande först vad som kan utläsas av själva avtalstexten bör följande anmärkas.

Den bestämmelse i riksavtalet som behandlar tillvägagångssättet när ett nytt företag skall föras upp på dispensförteckning återfinns i § 4 mom. 3 näst sista stycket. Där anges: ”Om BKA och SV Livs finner att listan bör kompletteras med några företag, äger dessa träffa lokal överenskommelse om arbetstidsförläggning enligt ovan.” Rent språkligt betyder denna mening, som arbetsdomstolen ser saken, inte något mera än att vardera avtalsparten skall komma fram till uppfattningen att dispens skall meddelas för att ett företag skall föras upp på dispensförteckningen. Det kan inte utläsas av bestämmelsen att part vid sitt ställningstagande i dispensfrågan har att iaktta någon viss förpliktelse i förhållande till motsidan. Inte heller framgår av ordalagen att partens ställningstagande i dispensfrågan skall ske i någon viss form.

Från arbetsgivarsidan har framhållits att man såväl vid avtalstillfället år 1981 som vid avtalstillfället år 1987 fäste stor vikt vid protokollsanteckningen till § 4 mom. 3 i riksavtalet och uppfattade denna som en garanti för att Livs skulle medverka till att företag som hade behov av nattarbete medgavs dispens. Arbetsdomstolen måste emellertid konstatera att protokollsanteckningen enligt sin ordalydelse inte behandlar själva dispensprövningen utan tar sikte på Livs skyldigheter på det stadiet att ett företag redan har meddelats dispens. Livs skall då se till att vederbörande lokalavdelning inte motsätter sig att de anställda arbetar på dispenserad tid. Att protokollsanteckningen har denna avfattning ter sig också naturligt med tanke på att, enligt vad utredningen visar, anteckningen tillfördes riksavtalet medan dispensprövningen ännu utgjorde ett myndighetsförfarande.

Vad som sålunda har anförts om riksavtalsbestämmelsernas ordalydelse föranleder arbetsdomstolen att dra följande slutsatser. Enligt ordalydelsen ger avtalsbestämmelserna inte besked om några särskilda förutsättningar som skall leda till att ett företag förs upp på förteckning över dispensföretag. Det anges inte att dispens skall medges, om berörda arbetstagare har förklarat sig villiga att arbeta enligt den tilltänkta arbetstidsförläggningen. Uttryckssättet i § 4 mom. 3 näst sista stycket för tanken närmast till att det ankommer på vardera parten att göra en självständig prövning i dispensärendet.

Den fråga som arbetsdomstolen härefter ställer sig är om parterna kan antas ha haft någon gemensam uppfattning rörande dispensförfarandets innebörd i aktuellt hänseende när bestämmelserna infördes genom avtalsuppgörelserna år 1981 och 1987. Härom har upplysningar lämnats på Livs begäran av förre förbundsombudsmannen i Livs R.Å. samt på arbetsgivarparternas begäran av BKA:s verkställande direktör U.G.L. och av företrädaren för BKA A.M. Alla tre deltog i avtalsförhandlingarna såväl år 1981 som år 1987.

R.Å. har berättat: Överenskommelsen år 1981 resulterade i ett dispensförfarande avseende nattarbete innebärande att BKA:s medlemsföretag skickar in sina dispensansökningar till BKA varefter Livs får del av dem och behandlar dem. Om Livs tillstyrker, skrivs ett bekräftande svar till BKA. Genom utväxlandet av dessa handlingar kommer ett slags kollektivavtal till stånd. Livs skulle inte vara bundet av att enskilda anställda hade givit sitt samtycke till arbetstidsförläggningen, eftersom det kan föreligga skäl av annat slag till att ett företag inte bör meddelas dispens. Vid 1987 års avtalsförhandlingar ändrades riksavtalet så att det blev möjligt för företag att få dispens för söndagsarbete. Någon diskussion om vetorätt för Livs fördes inte under förhandlingarna, såvitt R.Å. kan minnas. Parterna var ense om att samma regler skulle gälla som för nattarbete.

A.M. har berättat: Förhandlingarna år 1981 fördes från den utgångspunkten att man skulle ta över Arbetarskyddsstyrelsens roll i dispensgivningen men att ansökningarna skulle hanteras som tidigare. Överenskommelsen mellan avtalsparterna år 1981 i nattvilefrågan utgjorde själva den avvikelse från arbetsmiljölagens regler om förbud mot nattarbete som öppnade möjlighet för de lokala parterna att träffa överenskommelser om arbetstidsförläggning nattetid. Listan över meddelade dispenser fördes för att man skulle ha vetskap om vilka företag som hade dispens för nattarbete. En diskussion om avtalets tolkning blev aktuell först då söndagsarbete kom in i bilden. Förhandlingarna år 1987 kretsade mycket kring BKA:s lönebud. Det s.k. bullavtalet hade inte kommit till stånd, om dispensförfarandet hade inneburit att arbetsgivarparten avhänt sig beslutanderätten om dispenser till Livs.

U.G.L. har berättat: Förhandlingarna år 1987 gällde till en början endast dispens för tillverkning av bröd under söndagar före kl. 18.00 för måndagsleverans. Parterna enades emellertid om att inte begränsa dispenserna till detta. Det hade aldrig varit något problem med dispenser för nattarbete och någon diskussion om tolkningen av avtalsbestämmelserna uppkom inte under förhandlingarna. BKA betalade ett mycket högt pris för bestämmelsen om söndagsarbete och skulle aldrig ha gjort detta, om Livs haft samma uppfattning då som förbundet fört fram i denna tvist.

Till den anförda redovisningen av vad de hörda personerna har uppgivit vid huvudförhandlingen i målet skall fogas följande. Som skriftlig bevisning har från arbetsgivarsidan åberopats bl.a. en av U.G.L. upprättad promemoria den 25 mars 1988. I promemorian anges, såvitt nu är av intresse, sammanfattningsvis följande: Vid 1987 års avtalsförhandling uppkom diskussion om vem som i dispensförfarandet förde ”befälet” över arbetstidsförläggningen. R.Å. ensam menade att Livs ensidigt förfogade över rätten att ”bevilja” eller ”avslå” dispenser. Arbetsgivarsidan, genom U.G.L., framhöll med hänvisning till kollektivavtalets ordalydelse, parternas avsikt samt avtalets tillämpning att Livs inte hade möjlighet att styra dispensgivningen när väl arbetsgivaren och den enskilde arbetstagaren enats om den särskilda arbetstidsförläggningen. Enligt vad som anges i promemorian verifierades U.G.L:s uppfattning av dåvarande förbundsordföranden i Livs L.A.

L.A., som hörts under huvudförhandlingen på Livs begäran, har anfört följande: Han kan omöjligen ha uttryckt sig på det sätt som anges i den åberopade promemorian. Vad han eventuellt kan ha verifierat är att arbetsgivarsidan framfört den av U.G.L. angivna uppfattningen. Enligt L.A. har Livs alltid gjort den tolkning av reglernas innebörd som Livs nu framför.

Den muntliga bevisning som sålunda föreligger ger intryck av att avtalsparterna inte vid något av de två aktuella avtalstillfällena diskuterat sig emellan vilken handlingsfrihet som skulle tillkomma avtalspart vid hanteringen av dispensärendena. Ingen av de hörda personerna har vid huvudförhandlingen uppgivit att något sådant förekommit. Den åberopade promemorians innehåll tyder visserligen på något annat. Med beaktande av den tidrymd som förflöt mellan 1987 års förhandlingar och promemorians upprättande i mars 1988 kan man dock inte bortse från att promemorieinnehållet på den punkten utgör ett minnesfel och att frågan om dispensförfarandets innebörd inte kom upp till diskussion under 1987 års avtalsförhandlingar utan i stället senare, kanske i samband med att viss information i saken hade sänts ut från Livs. Frågan synes ha ställts på sin spets först i och med den nu aktuella tvisten vid B & W.

Ytterligare bör följande omständigheter beaktas. Den arbetstidsförläggning under natten, som en dispens enligt § 4 mom. 3 riksavtalet öppnar möjlighet till, utgör en avvikelse från det lagstadgade nattarbetsförbudet. Avvikelser från lagregeln – numera 13 § första stycket arbetstidslagen – får i fall som här är aktuella göras genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation (se 3 § första stycket arbetstidslagen). Eftersom arbetstidsförläggningen i dispensfallen förutsätts ske genom kollektivavtal mellan lokala parter, måste ett godkännande – även godkännande i förhand kan komma i fråga – på förbundsnivå lämnas av Livs såsom central arbetstagarorganisation. Arbetsgivarsidan har gjort gällande att avvikelsen från arbetstidslagens nattarbetsförbud kom till stånd genom avtalsparternas överenskommelse år 1981. Arbetsdomstolen kan följa denna tankegång såvitt gäller de företag som redan innehade dispens när överenskommelsen träffades och som i samband därmed togs upp på den ursprungligen upprättade dispensförteckningen. Däremot kan svårligen tänkas, som domstolen ser saken, att 1981 års överenskommelse skulle innefatta ett godkännande på förbundsnivå avseende företag för vilka arbetstidsförläggning nattetid vid den tiden ännu inte hade aktualiserats. För sådana företag synes man böra anta att godkännandet sker först i och med att Livs medverkar till att företaget förs upp på förteckningen. Slutsatsen skulle därmed bli att den medverkan från Livs sida som förutsätts för att förteckningen skall kompletteras med ett nytt företag i själva verket utgör det godkännande som krävs enligt arbetstidslagen av central arbetstagarorganisation för att en avvikelse från förbudet mot nattarbete skall få ske. Det skall tillfogas att ett godkännande från en central arbetstagarorganisations sida enligt 3 § första stycket arbetstidslagen givetvis inte behöver ske som ett led i träffandet av ett kollektivavtal.

Det förhållandet att Livs medverkan i dispensförfarandet, som framgår av det nyss anförda, synes ha karaktären av ett godkännande på förbundsnivå enligt arbetstidslagens regler talar givetvis ganska starkt emot att det dispensförfarande avseende nattarbete som infördes år 1981 skulle vara att uppfatta på det sätt som arbetsgivarparterna har gjort gällande i målet. Enligt arbetsdomstolens mening ligger närmare till hands att betrakta avtalsparternas agerande inom ramen för dispensförfarandet avseende nattarbete som jämförbart med vad som i allmänhet sker när kollektivavtalsparter utnyttjar den avtalsfrihet som föreligger enligt eljest tvingande arbetsrättslig lagstiftning.

Den faktiska tillämpningen av avtalsbestämmelserna kan också vara ägnad att belysa vilken inställning parterna har haft vid avtalstillfällena. Härom kan anföras följande. Parterna är ense om att dispensverksamheten beträffande nattarbete fungerat mycket väl och att så gott som alla företag som ansökt om dispens också meddelats dispens. U.G.L. och A.M. har uppgett att det inte i något fall tidigare förekommit att ett företag som ansökt om dispens inte erhållit en sådan. L.A. och R.Å. har emellertid anfört att Livs i några fall haft invändningar mot dispensansökningarna och att muntliga kontakter då tagits som föranlett antingen att ansökan återkallats eller att en komplettering skett så att företagets behov av nattarbete blivit godtagbart. Anledningen till att företag i enstaka fall nekats dispens har uppgivits vara exempelvis att företaget velat förlägga ordinarie arbetstid till natten för att uppnå en konkurrensfördel. Livs har även åberopat ett brev den 27 januari 1988 från R.Å. ställt till BKA. Enligt brevet hade Livs beslutat avslå en framställning från AB Skogaholms Bröd/APK Örebro med hänvisning till att det inte fanns några indikationer på att företaget hade behov av söndagsarbete. Den 22 september 1988 bekräftade dock R.Å. i brev till BKA att dispensförteckningen utökats med AB Skogaholms Bröd/APK Örebro. R.Å. har vid huvudförhandlingen upplyst att en komplettering skedde i ärendet varefter Livs godtog företagets skäl för dispens.

Arbetsdomstolen kommer efter ett samlat övervägande av det anförda fram till slutsatsen att den meningsskiljaktighet som nu föreligger mellan avtalsparterna visserligen inte berördes mellan parterna vid de båda aktuella avtalstillfällena men likväl måste antas ha förelegat underförstått. Någon gemensam partsavsikt som är att uppfatta som bestämmande för avtalstolkningen kan inte antas ha förelegat vid något av de två avtalstillfällena.

Enligt arbetsdomstolens mening skall frågan om avtalsbestämmelsernas tolkning i omtvistat hänseende betraktas mot bakgrund av den ordning som gällde innan bestämmelser om dispensförfarandet avseende nattvila infördes i riksavtalet genom 1981 års avtalsuppgörelse. Dispenser beviljades på den tiden genom myndighetsbeslut. En praxis hade utvecklats som kan sägas ha inneburit att dispenser regelmässigt meddelades företag som hade behov av att bedriva arbete mellan kl. 24.00 och 05.00 och som kunde uppnå enighet med de anställda om att en sådan förläggning av ordinarie arbetstid skulle tillämpas vid företaget.

Vid 1981 års avtalsförhandlingar enades avtalsparterna om att s.a.s. ta över dispensprövningen från Arbetarskyddsstyrelsen. Ingendera parten kan antas ha utgått från att därmed någon förändring skulle komma att ske i dispensgivningen. Det troliga är att parterna inte ställde sig frågan i vad mån några rättigheter eller skyldigheter skulle föreligga för avtalspart vid hanteringen av dispensgivningen. BKA har tvivelsutan haft uppfattningen att riksavtalets dispensförfarande skulle komma att innebära att medlemsföretagen medgavs dispens för arbetstidsförläggning nattetid, i den utsträckning de hade behov därav. Livs får antas ha utgått från att förbundet i princip hade att göra en självständig prövning av dispensansökningarna. Ingendera parten fann tydligtvis behov av eller tänkte på att föreslå att parternas befogenheter vid tillståndsprövningen skulle uttryckligen avtalsregleras.

Vad sedan gäller 1987 års avtalsuppgörelse har framkommit i målet att frågan om rätten att förlägga ordinarie arbetstid till söndagsdygn före kl. 18.00 blev en mycket viktig fråga under förhandlingarna. Dessa synes till en början ha gällt fråga om dispens avseende tillverkning av bröd för måndagsleverans men kom relativt omgående att inriktas på en generell lösning av frågan om förläggning av ordinarie arbetstid under söndagsdygn före kl. 18.00. En uppgörelse kunde nås som följd av att arbetsgivarsidan erbjöd en extremt förmånlig löneuppgörelse. Vad gäller själva avtalsregleringen synes denna däremot inte ha ägnats någon särskild uppmärksamhet. Som påvisats i det föregående, enades parterna om att använda den reglering som redan gällde i fråga om arbetstidsförläggning nattetid. Det föreligger inga uppgifter om att några särskilda uttalanden om regleringens innebörd gjordes. Det får anses utrett att parterna blev ense om att dispensordningen rörande söndagsarbete skulle ha samma innebörd som gällde beträffande arbete nattetid.

Arbetsdomstolen sammanfattar sitt ställningstagande i tolkningsfrågan på följande sätt. Vad först gäller avtalsbestämmelsernas ordalydelse ger denna ett visst stöd för arbetstagarsidans tolkningsalternativ och bestyrker i varje fall inte arbetsgivarsidans ståndpunkt. Det kan inte antas att vid tillkomsten år 1987 av dispensreglerna avseende arbetstidsförläggningen under söndagsdygn någon gemensam partsavsikt förelåg som överensstämmer med arbetsgivarsidans uppfattning. Det finns inte heller några andra omständigheter som stödjer en tolkning i linje med vad arbetsgivarsidan anser. Domstolens slutsats blir att arbetsgivarsidan inte mot avtalstextens lydelse har förmått styrka att dispensreglerna rörande söndagsarbete skall uppfattas på det sättet att Livs och dess avdelning 4 har varit skyldiga att medverka till att B & W meddelades dispens för söndagsarbetet.

Med hänvisning till det anförda finner arbetsdomstolen att Livs och dess avdelning 4 inte har gjort sig skyldiga till kollektivavtalsbrott genom att inte medverka till att dispens meddelades B & W. Detta betyder att BKA:s genstämningsvis framställda förstahandsyrkanden skall lämnas utan bifall.

Har Livs och dess avdelning 4 gjort sig skyldiga till olovlig stridsåtgärd?

I andra hand har BKA gjort gällande att Livs och dess avdelning 4 gjort sig skyldiga till en olovlig stridsåtgärd genom att som villkor för att medverka till att B & W meddelades dispens ställa krav på en ändring i gällande kollektivavtal vad gäller lön och arbetstidens längd. Livs har häremot i första hand invänt att talan även i denna del är preskriberad. BKA har bestritt att preskription skulle ha inträtt. Som skäl härför har BKA anfört dels att preskriptionsreglerna inte är tillämpliga eftersom talan anhängiggjorts genom ansökan om genstämning, dels att den olovliga stridsåtgärden alltjämt pågår.

Enligt 67 § medbestämmandelagen får talan om skadestånd med anledning av olovlig stridsåtgärd inte i något fall väckas senare än tre månader efter det att stridsåtgärden avslutades. I målet har upplysts att parterna avslutade den centrala förhandlingen i frågan den 11 november 1993 och att ansökan om genstämning inkom till arbetsdomstolen den 18 mars 1994.

Det förhållandet att en talan väcks genom ansökan om genstämning föranleder inte att preskriptionsreglerna skulle sakna tillämplighet. Enligt arbetsdomstolens mening kan den uppgivna stridsåtgärden inte anses vara pågående utan måste anses avslutad i och med att de centrala förhandlingarna slutfördes, dvs den 18 november 1993. Då talan väcktes först fyra månader senare, har rätten till talan gått förlorad genom preskription.

Det anförda innebär att även BKA:s i andra hand framställda yrkanden skall avslås.

Skadeståndsfrågan

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att B & W:s schemaläggning av arbete under söndagsdygnet före kl. 18.00 har inneburit ett åsidosättande av riksavtalets regler om arbetstidens förläggning. Företaget har inte innehaft dispens för söndagsarbete enligt § 4 mom. 3 riksavtalet. Domstolen har vidare konstaterat att BKA har understött denna felaktiga avtalstillämpning. B & W och BKA har följaktligen gjort sig skyldiga till kollektivavtalsbrott och har ådragit sig skadeståndsansvar för det inträffade.

Livs har framställt yrkanden om ett förhållandevis mycket högt allmänt skadestånd och har som grund för sin skadeståndsbedömning åberopat att B & W gjort en vinning genom avtalsbrottet som svarar mot det yrkade skadeståndsbeloppet. Arbetsgivarparterna har inte velat godta den av Livs gjorda beräkningen av vinningen utan har tvärt om gjort gällande att någon ekonomisk vinst över huvud taget inte har uppkommit för företaget.

Arbetsdomstolen har granskat den utredning som Livs har åberopat till stöd för sin skadeståndsberäkning. Domstolen har därvid kommit till den uppfattningen att utredningen inte utgör tillräckligt bevis för att vinst har uppkommit för B & W.

Enligt arbetsdomstolens mening föreligger såväl omständigheter som talar för som omständigheter som talar emot att ett högt allmänt skadestånd bör utdömas. För ett högt skadestånd talar framför allt att B & W med stöd av BKA avsiktligt brutit mot riksavtalets bestämmelser. Vad som talar emot att skadeståndet bestäms till ett högt belopp är främst följande. Domstolen har i det föregående konstaterat att den avtalsreglering som gällt varit otydlig och att båda avtalsparterna har skuld till detta förhållande. Den ståndpunkt som Livs intog i tvisten har visserligen visat sig vara förenlig med avtalsbestämmelserna men ställningstagandet i dispensfrågan kom överraskande för arbetsgivarsidan och upplevdes som obefogat. Denna inställning har, såvitt kan bedömas på grundval av utredningen i målet, inte varit utan grund.

Arbetsdomstolen finner att allmänt skadestånd skäligen skall utges med 50 000 kr för B & W och med samma belopp för BKA.

Rättegångskostnaderna

Vid denna utgång av målet skall BKA och B & W med hälften var ersätta arbetstagarsidan för rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.