AD 1996 nr 85

Inledning

L-E.E. avskedades den 20 juni 1995 från sin anställning som syo-konsulent vid Gärdesskolan i Bollnäs kommun. Som grund för avskedandet åberopade kommunen att L-E.E. genom att utsätta elever för sexuella trakasserier hade grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren.

En första huvudfråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till gäller om avskedandet av L-E.E. har varit lagligen grundat. Skulle domstolen finna att detta inte är fallet, har domstolen att gå in på en andra huvudfråga, nämligen om avskedandet ägt rum under omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning.

Under arbetsdomstolens huvudförhandling i målet har en omfattande muntlig bevisning förebringats. Även viss skriftlig bevisning har åberopats.

På LR:s begäran har L-E.E. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med tidigare rektorn vid Gärdesskolan N.G.A., läraren, tillika LR:s lokalombud, E.E. och förre regionalombudsmannen i LR E.Ä. Vidare har på LR:s begäran de tidigare eleverna vid Gärdesskolan N.S., A.M. och M.W. hörts som vittnen.

På begäran av kommunen har vittnesförhör hållits med nuvarande rektorn vid Gärdesskolan P.J. och kuratorn vid skolan M.L. samt med de tidigare eleverna vid skolan S.L., T.O., A.K. och J.M.

Har avskedandet av L-E.E. varit lagligen grundat?

Parternas ståndpunkter

LR har som en huvudsaklig rättslig grund för talan i denna del av målet åberopat att L-E.E. har avskedats i strid med 18 § första stycket anställningsskyddslagen. Detta lagrum innebär att sådan åtgärd får vidtas av arbetsgivaren endast om arbetstagaren har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. LR har tillagt att L-E.E. förnekar samtliga anklagelser som riktats mot honom.

Kommunen har gjort gällande att L-E.E. vid ett flertal tillfällen utsatt elever för sexuella trakasserier och därigenom grovt åsidosatt de åligganden som är förenade med en tjänst som syo-konsulent. Kommunen har uppgivit att de sexuella trakasserierna har bestått av kränkande förslag med sexuellt innehåll till kvinnliga elever, kränkande sexuella anspelningar inför elever i form av blickar, gester och tilltalsord, kränkande sexuella kommentarer, uttalande av ”runda” ord inför elever samt nedsättande och kränkande skämt om det kvinnliga könet.

I tio punkter har kommunen beskrivit de händelser som lagts L-E.E. till last.

Genomgång av de händelser som kommunen har lagt L-E.E. till last

Inledning

I det följande går arbetsdomstolen igenom var och en av de tio punkter som innefattar händelser som lagts L-E.E. till last. Punkterna är ordnade så att händelserna kommer i tidsföljd i den mån det visat sig möjligt att tidsbestämma dem. Vid varje punkt återges först den av kommunen åberopade händelsen, varefter den bevisning redovisas som är hänförlig till punkten. I ett efterföljande avsnitt, som är gemensamt för de tio punkterna, genomför domstolen en värdering av bevisningen.

1. Ett olämpligt uppträdande under en fjällresa till Vemdalen

Kommunen har anfört följande. Under en fjällresa till Vemdalen, som ägde rum under en dag i början av år 1994, uppträdde L-E.E. på ett olämpligt sätt. Det olämpliga uppträdandet förekom under återfärden till Bollnäs och innefattade öldrickande före och under resan samt vissa ovälkomna beröringar av kvinnliga elever. Beröringarna bestod i att L-E.E. drog ned elever i sitt knä och även ”kladdade” på elever, såsom genom att ta dem i stjärten.

LR har uppgivit att L-E.E. förnekat att han uppträtt olämpligt vid tillfället.

Den bevisning som åberopats består av vittnesförhör på kommunens begäran med rektorn vid Gärdesskolan P.J. och partsförhör under sanningsförsäkran på LR:s begäran med L-E.E.

P.J. har sammanfattningsvis anfört följande: Han anställdes år 1993 som rektor vid Gärdesskolan efter att under åren 1991 och 1992 ha vikarierat som rektor över ett större rektorsområde som innefattade bl.a. denna skola. Dessförinnan var han lärare vid skolan. I sin egenskap av lärare träffade han L-E.E. för första gången i mitten av 1980-talet. Han har uppfattat L-E.E. som en social och trevlig person. Han har från tidigare år inte haft någon erinran mot L-E.E. i fråga om dennes förhållningssätt gentemot kvinnliga elever. Efter det att han tillträtt som rektor har han inte haft så stor insyn i det dagliga arbetet i skolan. En syo-konsulent arbetar mycket självständigt och syo-expeditionen är belägen längst ned i skolbyggnaden medan hans eget kontor ligger längst upp. – Klagomål mot L-E.E. framfördes till skolledningen första gången i februari 1994. Efter en fjällresa till Vemdalen som ägde rum torsdagen den 24 februari 1994 vände sig ett antal elever till studieledarna och klagade på L-E.E:s och en lärares beteende under resan. Beteendet skulle ha bestått i att L-E.E. och läraren druckit starköl samt sjungit och skrålat i bussen. L-E.E. skulle vid samma tillfälle ha dragit ned en av de kvinnliga eleverna i knät när de befann sig i bussen och tyckt att hon kunde sitta där. Klagomålen ledde till att man tog ett samtal med läraren som tillstod att han tagit en öl till maten i restaurangen på hotellet. Sedan pratade man med L-E.E. Denne förnekade allt som lades honom till last. Han hade inte druckit öl och inte sjungit i bussen och hade inte uppträtt olämpligt på annat sätt. Ett samtal kom till stånd på rektorsexpeditionen i närvaro av förutom P.J. och L-E.E. även de båda studieledarna. L-E.E. tillstod nu det som påståtts men tyckte inte att det var så märkvärdigt att han druckit några öl till maten. P.J. påtalade för L-E.E. vid detta tillfälle det högst olämpliga i att bete sig på detta sätt när man uppträder som ledare för skolans räkning. Samtalet pågick cirka 15–20 minuter. Det var en tryckt stämning under samtalet och tårar förekom från L-E.E:s sida. – P.J. träffade sedermera L-E.E. vid ett utvecklingssamtal i december 1994. De diskuterade vid det tillfället frågor om L-E.E:s yrkesroll och behandlade även incidenten under fjällresan till Vemdalen. P.J. ville efterhöra om L-E.E. hade tagit till sig den tillrättavisning som givits vid samtalet i februari 1994. Som P.J. då uppfattade saken hade inget ytterligare hänt under året och han fick intrycket att L-E.E. hade tagit rättelse av tillsägelsen. – P.J. vill tillägga att det var öldrickandet och det allmänna uppträdandet i övrigt som han ägnat mest uppmärksamhet under detta händelseförlopp. Det är tänkbart att L-E.E. inte uppfattat att samtalet i februari 1994 och P.J:s tillsägelse till honom att uppträda korrekt mot eleverna i fortsättningen avsåg inte bara öldrickandet utan även dennes uppträdande mot de kvinnliga eleverna.

L-E.E. har sammanfattningsvis anfört följande. En kvinnlig kollega hade skvallrat för P.J. om att L-E.E. skulle ha druckit starköl under resan. P.J. frågade honom därför ”på stående fot” om detta stämde. Samtalet ägde rum i personalrummet eller i korridoren. I själva verket var det så att han vid lunchen hade valt att äta en hamburgare och i samband därmed hade han druckit en lättöl. Han har alltid varit måttlig med alkohol och har aldrig druckit sprit i tjänsten. Beträffande påståendet att en kvinnlig elev skulle ha suttit i hans knä under bussresan så förstår han inte vad som åsyftas med detta påstående. Något sådant har inte nämnts av P.J. – I slutet av år 1994 höll P.J. ett utvecklingssamtal med L-E.E. P.J. hade då inte något att anmärka mot hans sätt att sköta sitt arbete utan tyckte att han skötte sig bra.

2. Yttranden till eleven F.O.

Kommunen har åberopat följande. F.O., som vid tillfället gick i åttonde klass, har berättat om att hon vid ett tillfälle under läsåret 1994/95 skulle besöka toaletten som ligger intill syo-expeditionen. L-E.E. hade då uttalat ungefär följande: ”Hoppas att det går bra att kissa”. Vidare har F.O. berättat att hon vid ett annat tillfälle burit en kortärmad tight tröja. L-E.E. hade pekat på sitt bröst och sagt: ”Vad är det här då.”

Någon bevisning från kommunens sida avseende denna punkt synes inte har förts. LR har åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E.

L-E.E. har berättat följande: Han minns inte att han skulle ha fällt en sådan kommentar som har påståtts när F.O. vid något tillfälle skulle gå på toaletten. Däremot minns han den andra händelsen. Han hade köpt en T-shirt med texten ”friska tag” som han hade på sig den aktuella dagen. F.O. hade en tröja med en text på engelska som var ganska fräck. Hon läste upp texten för honom varvid han pekade på sin egen tröja och sa: ”Titta här står det friska tag”.

3. En åtbörd av sexuell karaktär inför eleven K.P.

Kommunen har anfört följande. K.P. har berättat om ett tillfälle när hon mötte L-E.E. i skolan. Denne hade tagit sig mellan benen och samtidigt tittat på henne. Hon upplevde hans uppträdande som obehagligt.

Kommunens bevisning avseende denna punkt utgörs av vittnesförhör med kuratorn M.L. samt de av henne förda samtalsanteckningarna. LR har åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E.

I målet har framkommit att K.P:s berättelse är hämtad från de anteckningar som M.L. har fört vid samtal med elever vid Gärdesskolan. M.L. har vid vittnesförhöret uppgivit att hon inte inhämtat samtycke av K.P. att lämna ut några uppgifter om sitt samtal med henne och att M.L. därför av sekretesskäl är förhindrad att uttala sig om K.P:s berättelse.

L-E.E. har anfört att han aldrig haft uppsåt att göra något fräckt inför en flicka i årskurs sju och att kommunens påstående är befängt.

4. Ett yttrande till eleven A.K. under ett besök som hon gjort på L-E.E:s expedition i ett syo-konsulentärende

Kommunen har åberopat följande. Någon månad före en studieresa den 24 januari 1995 till Sandviken besökte A.K. L-E.E. på dennes expedition för att diskutera val av linje i gymnasieskolan. Hon var klädd i en något urringad tröja och jeans. Hon satt vid ett bord och tittade i en bok. L-E.E. sade: ”Kan du böja dej framåt så att jag kan se dina bröst. Det får jag med de andra.” A.K. hade svarat: ”Mina får du då inte se”.

LR har anfört att L-E.E. förnekat vad som lagts honom till last på denna punkt.

Kommunens bevisning avseende denna punkt utgörs av vittnesförhör med A.K. själv samt med kuratorn M.L. Vidare har kommunen som skriftlig bevisning åberopat dels Bollnäs tingsrätts dom den 23 oktober 1995, nr DB 346, dels de av M.L. förda samtalsanteckningarna. LR har åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E.

A.K. har om denna händelse anfört sammanfattningsvis följande: Någon månad innan hon och fyra kamrater tillsammans med L-E.E. den 24 januari 1995 företog en studieresa till Sandviken besökte hon L-E.E. på dennes expedition för att titta i några böcker. Hon var klädd i en urringad tröja. När hon satt vid ett bord och läste i en bok kom L-E.E. plötsligt fram till henne och sade: ”Kan du inte luta dig fram så att jag kan se brösten på dej”. När hon svarade nej sade han: ”Det får jag göra med de andra tjejerna”. Hon svarade: ”Ja men mina får du då inte se”. Hon kände sig äcklad och gick sedan därifrån.

L-E.E. har förklarat att han aldrig har sagt det som påståtts.

Bevisningen i övrigt avseende denna punkt redovisas i det efterföljande sammanfattande avsnittet.

5. Yttranden till elever under en studieresa till Ljusdal

Kommunen har anfört följande: Eleven F.P. deltog i en av Gärdesskolan anordnad studieresa till Ljusdal i början av år 1995. L-E.E. medföljde på resan. Under resan förekom det mycket prat om sex från L-E.E:s sida. Bl.a. frågade han de manliga eleverna vilken av kvinnorna på ett cafe som de ”ville sätta på först”. Han nämnde även något om att han själv kunde börja denna aktivitet.

LR har anfört att L-E.E. förnekat vad som lagts honom till last på denna punkt.

Kommunens bevisning avseende denna punkt utgörs av vittnesförhör med kuratorn M.L. samt de av henne förda samtalsanteckningarna. LR har åberopat vittnesförhör med eleven vid skolan N.S. samt partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E.

N.S. har anfört: Han minns inte om det pratades något om servitriserna. Han minns inte vad F.P. berättade för kuratorn om resan. L-E.E. har nog inte sagt ”sätta på”. Har han sagt något så har han nog frågat om vilken av servitriserna som de tyckte var snyggast.

L-E.E. har anfört: Det var grabbarna som kommenterade flickorna men L-E.E. har inte sagt något.

6. En åtbörd av sexuell karaktär inför eleven L.K.

Kommunen har anfört följande. L.K. har berättat att hon sökte upp L-E.E. för att fråga om ett visst intagningsbesked. När hon kom in på dennes tjänsterum, stod han och pratade i telefon samtidigt som han stack ned handen innanför byxorna på sig själv.

LR har anfört att L-E.E. förnekat vad som lagts honom till last på denna punkt.

Kommunens bevisning avseende denna punkt utgörs av vittnesförhör med kuratorn M.L. samt de av henne förda samtalsanteckningarna. LR har åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E.

L-E.E. har anfört: Vad menas med handen innanför byxorna? Det är möjligt att han har stått och pratat i telefon samt att han samtidigt hållit handen innanför byxlinningen. Han har problem med gallan och i bland spänner det över buken.

7. Ett yttrande till eleven J.H. under ett besök på L-E.E:s expedition i ett syo-konsulentärende

Kommunen har åberopat följande: Vid något tillfälle i samband med att J.H. i början av vårterminen 1995 skulle söka till gymnasieskolan hade hon uppsökt L-E.E. på dennes expedition. Hon önskade få hjälp med att fylla i en ansökningsblankett, eftersom hon hade svårt att förstå instruktionerna. L-E.E. hade då blivit mycket upprörd och skrikit: ”Ut med dig din jävla fitta. Jag vill inte se dig här mer”.

LR har anfört att L-E.E. förnekat vad som lagts honom till last på denna punkt.

Kommunens bevisning avseende denna punkt utgörs av vittnesförhör med kuratorn M.L. samt de av henne förda samtalsanteckningarna. LR har åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E.

L-E.E. har anfört följande. Han förnekar att han sagt: ”Ut med dig din jävla fitta”. Det var J.H. som var oförskämd och kastade den ansökningshandling på honom som hon ville att han skulle fylla i. Sedan blev hon elak och gick.

Bevisningen i övrigt avseende denna punkt redovisas i det efterföljande sammanfattande avsnittet.

8. Ett yttrande till eleven S.L. under ett besök på L-E.E:s expedition i ett syo-konsulentärende

Kommunen har åberopat följande. S.L. besökte L-E.E. på dennes expedition i början av januari 1995 i ett syo-konsulentärende. Besöket varade ungefär tio minuter. Sedan de diskuterat tillvalsämnen i några minuter frågade L-E.E. henne om vad hon brukade göra på sin fritid och om hon red. När S.L. upplyste honom om att hon inte brukade rida, sade han: ”Du ser ut att vara bra på att rida, så du kan väl rida på mig”. S.L. uppfattade hans yttrande som en sexuell anspelning. Hon blev ”paff” och illa berörd.

LR har anfört att L-E.E. förnekat vad som lagts honom till last på denna punkt.

Bevisningen avseende denna punkt består från kommunens sida av vittnesförhör med S.L. själv och med kuratorn M.L. Vidare har kommunen som skriftlig bevisning åberopat Bollnäs tingsrätts dom den 23 oktober 1995, nr DB 346, samt de av M.L. förda samtalsanteckningarna. LR har åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E. samt ett avsnitt angående S.L. i arbetsdomstolens dom 1996 nr 55.

S.L. har sammanfattningsvis berättat följande: Under läsåret 1994/95 gick hon i årskurs 9. I början av januari 1995 hade hon, liksom hennes klasskamrater, en tid inbokad hos syo-konsulenten för att prata om vilket tillval till gymnasieskolan som hon skulle ha. Valet av linje var redan klart men hon hade inte bestämt något tillvalsämne. Sedan hon och L-E.E. hade diskuterat tillvalsämnen frågade L-E.E. henne vad hon brukade göra på fritiden och om hon brukade vara i stallet. Då hon svarade att hon inte brukade vara där sade han: ”Men kan du inte rida på mig, för jag tror att du är bra på det ändå”. Samtidigt flinade han. Hon blev helt ”paff” och försökte att prata bort det hela. Besöket varade ungefär tio minuter. Hon har inget minne av att han frågat henne om hon kände någon elev i årskurs 8 som brukade rida. – Till en början tänkte hon inte så mycket på vad han sagt till henne. Det var först när hennes kamrater började berätta om andra yttranden som han fällt som hon nämnde vad han sagt till henne. Hon skrev under en av de namnlistor som cirkulerade på skolan. Hon minns inte hur länge namninsamlingen pågick, men det var nog bara någon dag. Hon och hennes kamrater talade sinsemellan om att det skulle ha hänt något nytt rörande L-E.E. Sedermera blev hon kallad till skolkuratorn och fick redogöra för vad som hänt. Det satt flera andra flickor där när hon kom till kuratorn. Kuratorn skrev ned hennes redogörelse.

L-E.E. har sammanfattningsvis berättat följande: Någon gång i början av januari 1995 kom S.L. oanmäld in på hans tjänsterum för att diskutera tillvalsämnen. Vid denna tid höll han på att ordna praoplatser för eleverna i årskurs åtta. Eftersom det inte går att placera elever som saknar intresse för ridning på ridanläggningen har det hänt att han frågat eleverna om de känner till andra elever som rider. Han frågade därför S.L. om hon kände till några flickor i årskurs åtta som var intresserade av ridning. Frågan ställdes till henne, eftersom han tyckte sig ha sett henne ute vid ridhuset. Att han skulle ha sagt att hon skulle kunna rida på honom är befängt. Hon måste ha missuppfattat vad han sagt. Samtalet varade cirka tio minuter och när S.L. lämnade rummet verkade hon som vanligt och skrattade när hon gick. Det har inte funnits någon anledning till att S.L. skulle tycka illa om honom.

Bevisningen i övrigt avseende denna punkt redovisas i det efterföljande sammanfattande avsnittet.

9. Ett yttrande till eleverna A.K. och T.O. under en tågresa till Sandviken för ett studiebesök

Kommunen har åberopat följande. A.K., T.O., J.H., J.M. och N.S. gjorde tillsammans med L-E.E. den 24 januari 1995 en studieresa till Sandviken. Resan företogs först med tåg från Bollnäs till Gävle och därifrån med buss till Sandviken. A.K. och T.O. samt ytterligare någon elev satt tillsammans i en tågvagn och pratade med L-E.E. Vid något tillfälle fällde L-E.E. följande yttrande till A.K. och T.O.: ”Vill ni följa med hem och knulla. Jag kan lämna min fru och jag kan skaffa en vattensäng”.

LR har anfört att L-E.E. förnekat vad som lagts honom till last på denna punkt.

Bevisningen avseende denna punkt består från kommunens sida av vittnesförhör med A.K., T.O. och J.M. samt med kuratorn M.L. Vidare har kommunen som skriftlig bevisning åberopat Bollnäs tingsrätts dom den 23 oktober 1995, nr DB 346, samt de av M.L. förda samtalsanteckningarna. LR har åberopat vittnesförhör med N.S. och partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E. samt ett avsnitt angående J.M. i arbetsdomstolens dom 1996 nr 55.

L-E.E. har sammanfattningsvis berättat följande. Han och fem skolelever åkte tåg på väg till ett studiebesök i Sandviken. N.S. satt bredvid honom under halva resan till Bollnäs och flyttade sig sedan till en plats bakom honom. A.K. och T.O. satt bredvid varandra på andra sidan av mittgången och J.H. satt mittemot. J.M. satt bakom flickorna. A.K. var ganska fräck i munnen redan från avresan i Gävle. Bland annat sade A.K. att ”alla lärare på skolan är så jävla kåta”. Han bad henne att hålla tyst eftersom tågkupen var full av andra passagerare. Hon tillade då: ”Ja alla manliga”. Efter en stund vände hon sig mot honom och sade: ”Min mamma pippar hela nätterna så jag blir så störd”. Han bad henne på nytt att hålla tyst men hon bara flinade. Sedan var det lugnt ett tag men efter en stund sade A.K. att de hade en vattensäng hemma. För att avleda samtalet från eventuella uttalanden om sex förklarade han att en vattensäng kunde vara bra att ha om man hade ont i ryggen. Vad flickorna påstått att han yttrat är osant. Det stämmer inte att han skulle ha sagt att han ville ha samlag med flickorna. I november 1994 hade han separerat han från sin fru. Det fanns inte någon anledning för honom att säga att han hade för avsikt att lämna sin fru när detta alltså redan skett. Under resten av resan pratade han inte så mycket med flickorna. Stämningen var bra under hela resan med undantag för att han måste säga till eleverna att uppföra sig när de kom till restaurangskolan i Sandviken eftersom de slafsade med maten. A.K. kan vara negativt inställd till honom sedan han ”satt fast” henne med anledning av att hon hade sparkat sönder en fönsterruta. Han lovade henne att han skulle försöka utverka att hon inte skulle behöva bekosta reparationen fullt ut. Han vet inte hur mycket hon fick betala för rutan men några elever hade sagt att hon fick stå för kostnaden. Vid ett senare tillfälle när han passerade A.K. i korridoren skrek hon: ”Jag skall anmäla dig din djävul”. Han har även fått höra av andra elever att A.K. numera skrattar åt det som hänt. Alla i detta gäng är negativt inställda till honom. J.M. t.ex.har mycket dåliga betyg och skulle förmodligen inte komma in på gymnasieskolan. Denne har varit mycket aggressiv i skolan. L-E.E. har upplevt det som om J.M. lagt skulden på honom för att betyget inte blivit bättre. Att T.O. uttalat sig som hon gjort kan han inte förstå eftersom hon vid polisförhöret sagt att det som hänt enbart var en ”ploj”. Det är möjligt att hon blivit påverkad av A.K.

A.K. har sammanfattningsvis berättat följande: Under läsåret 1994/95 gick hon i årskurs 9. Hon samt hennes kamrater T.O., J.H., N.S. och J.M. skulle i början av januari 1995 göra ett studiebesök till restaurangskolan i Sandviken. De åkte tåg mellan Bollnäs och Gävle. Stämningen under resan var god och de skrattade mycket. L-E.E. gjorde ingen invändning mot att de pratade och skrattade. Han pratade lika mycket själv. Hon och T.O. satt mittemot varandra vid fönstret på vänstra sidan av vagnen och J.H. satt bredvid henne. L-E.E. satt vid fönstret på andra sidan gången. J.M. satt mitt emot honom. N.S. satt bredvid eller mitt emot L-E.E. N.S. flyttade sig sedan till en annan plats närmast bakom de övriga. Under tågresan satt hon och T.O. och pratade om sina pojkvänner. Sedan nämnde hon att hon skulle köpa en vattensäng och att det var skönt att sova i en vattensäng. De pratade inte om sex, det är hon säker på. Kanske nämnde de dock något enstaka ord eller skämt som hade anknytning till sex. Hon är inte främmande för att prata om sex. Efter en stund vände sig L-E.E. till dem och sade att han skulle lämna sin fru och skaffa vattensäng, om han fick knulla med dem. Då de inte svarade, skrattade han bara. N.S. hade vid detta tillfälle flyttat sig från sin plats. Under tågresan talade L-E.E. om sex och sådant men hon minns inte vad han sade. Även under bussresan från Gävle till Sandviken talade han om sex. När de kom till restaurangskolan blev L-E.E. sur eftersom de hade druckit direkt ur flaskorna vid måltiden. Hon förnekar att hon fällt de uttalanden som L-E.E. påstått om sin mamma och om lärarna vid skolan. – Hon har inte haft något otalt med L-E.E. Det var inte hans fel att hon åkte fast för att ha slagit sönder en fönsterruta. Hon behövde inte betala rutan. – Vid ett tillfälle när hon satt och pratade med en kamrat om tillvalsämnen berättade hon vad L-E.E. hade sagt till henne. Lärarvikarien P.T. råkade höra vad de pratade om och sade: ”Pratar ni om syo-konsulenten. Jag förstod det när ni pratade om sex. Han pratar jämt om sex”. P.T. uppmanade henne att berätta för skolkuratorn vad han sagt till henne. Hennes mamma fick även reda på vad han sagt. – Hon vägrade att skriva på namnlistan.

T.O. har sammanfattningsvis berättat följande. Under läsåret 1994/95 gick hon i årskurs 9. Hon och hennes kamrater A.K., J.H., J.M. och N.S. åkte tåg mellan Bollnäs och Gävle. Hon, A.K. och J.H. satt på ena sidan av mittgången och L-E.E. och pojkarna satt på andra sidan. Det fanns inga andra vuxna i kupen såvitt hon kan minnas. Flickorna satt och pratade som vanligt. Hon minns inte exakt vad de pratade om men i vart fall pratade de om vattensängar. Det var A.K. som nämnde vattensängar men de pratade inte om sex. Någon gång under tågresan förklarade L-E.E. att han skulle kunna lämna sin fru och köpa en vattensäng om han fick ligga med dem. Flickorna hörde vad L-E.E. sade och det gjorde även J.M. Hon vet inte om N.S. hörde kommentaren. Hon kan inte erinra sig var han satt på tåget vid den här tidpunkten. Därefter pratade de som vanligt och L-E.E. pratade mest med pojkarna. Hon tyckte emellertid att det var konstigt att L-E.E. kunde fälla en sådan kommentar. Hon kommer inte ihåg att L-E.E. skulle ha tillrättavisat A.K. för hennes beteende under resan men när de kom till restaurangskolan minns hon att L-E.E. sagt till dem om något de gjort med maten men minns inte exakt vad det var. Hon känner inte till något om den namninsamling som startades på skolan och hon skrev aldrig på någon lista. Eleverna uppmanades att besöka kuratorn men hon ville inte gå dit. Hon vet att A.K. var där. Därefter kom polisen till skolan och förhörde henne. Det var första gången hon berättade om händelsen för någon vuxen. Hon har även pratat med A.K. om vad som inträffade under tågresan. L-E.E. var i kontakt med hennes föräldrar och frågade efter henne men själv har hon inte haft någon kontakt med honom.

J.M. har sammanfattningsvis berättat följande.Under läsåret 1994/95 gick han i årskurs 9. Han träffade L-E.E. första gången när han gick i årskurs 7. Under vårterminen 1995 gjorde de en resa till Sandviken. De åkte tåg från Bollnäs till Gävle. Flickorna satt på ena sidan av tågets mittgång och L-E.E. och han själv satt på andra sidan. Han vet inte exakt var han själv satt men det var på en av platserna närmast mittgången. Han vet att L-E.E. inte satt bredvid honom. Han minns inte var N.S. satt. Han kan inte heller minnas att N.S. drog sig tillbaka för att sova. Flickorna skämtade lite smått med varandra och med oss pojkar. L-E.E. pratade med oss alla. Flickorna pratade om vattensängar. Han minns inte vem som började att prata om vattensängar. De andra lyssnade på flickornas diskussion. L-E.E. riktade sig mot flickorna och sade att han fick väl ta och skaffa sig en vattensäng så att han kunde ”sätta på dom”. Han minns inte om L-E.E. sade ”sätta på” eller ”dra över”. Såväl flickorna som han själv hörde detta. Han vet inte om N.S. hörde kommentaren. Flickorna blev ”paffa” men de satt kvar på sina platser. Han har inget minne av att L-E.E. sagt till flickorna att inte prata så högt. Under bussresan från Gävle till Sandviken hände det ingenting. När de kom till restaurangskolan i Sandviken blev L-E.E. sur med anledning av han tyckte att de åt slafsigt. På bussen hem satt han nästan längst bak i bussen i närheten av L-E.E. L-E.E. förslog att A.K. kunde ringa honom när hennes kille hade gjort slut. – Han tyckte att L-E.E. uppträdde egendomligt under resan till Sandviken. Efter resan var han förargad på L-E.E. men inte före. Han har haft svårt för sig i skolan men har inte känt något agg mot L-E.E. för det. – L-E.E. hade inte något med hans betyg att göra. L-E.E. hade givit honom den uppfattningen att det fanns en chans för honom att söka in på restaurangskolan i Sandviken. L-E.E. borde ha informerat honom om att det inte gick att söka en utbildning i Sandviken då det inte fanns något samarbetsavtal med restaurangskolan där. Hans far pratade med L-E.E. angående detta som förklarade hur det låg till. Sedan kom det ett brev från restaurangskolan med besked om att det inte förelåg något samarbetsavtal. I stället har han kommit in på restaurangskolan i Bollnäs.

N.S. har sammanfattningsvis berättat följande: Till en början satt han mitt emot ”syon”. Flickorna satt på andra sidan om mittgången. Troligen satt A.K. och T.O. bredvid varandra och J.H. mitt emot. J.M. satt antingen bredvid eller bakom honom. Flickorna pratade om killar och skämtade om sex. Han har inget minne av att A.K. skulle ha sagt att lärarna på skolan var ”kåta”. Om hon sagt det, kommer han inte ihåg det. Det är möjligt att hon sade något om sin mamma. Han är osäker, men det är troligt att A.K. sade att hennes mamma ”pippade som en kanin”. Men han hörde nog inte det. L-E.E. frågade flickorna om de hade några killar. Han kommer inte ihåg om L-E.E. uppmanade A.K. att hålla tyst. Han kan heller inte minnas om L-E.E. sade något olämpligt till flickorna. Han tror att det pratades om en vattensäng. Tjejerna kan ha nämnt något om sex i detta sammanhang. Hans minne kan vara påverkat av det som inträffade senare. Att L-E.E. uttalat att tjejerna skulle komma hem till honom har han inte hört. L-E.E. kanske berättade någon ”halvmild” historia. Han brukar skämta om sex ibland, men inte mer än vanliga vuxna, ungefär som hans pappa. Det kan även ha förekommit samtal mellan L-E.E. och flickorna som han inte uppfattat. Resan till Gävle tog cirka en timme. Efter en stund flyttade han sig ett eller två säten från de övriga för att sova vilket han dock inte gjorde. Han kunde fortfarande höra vad de övriga pratade om. Det fanns mycket folk i vagnen. Stämningen var uppåt och flickorna skrattade. Det var A.K. som pratade mest. J.M. och han själv pratade inte så mycket. Han är för övrigt osäker på om J.M. satt bakom dem eller om han satt tillsammans med de övriga. På restaurangskolan i Sandviken fnissade flickorna så mycket och L-E.E. bad dem att skärpa sig. På resan hem var det rätt lugnt. Han är tremänning med A.K. Numera är han klasskamrat med T.O. Han har varit klasskamrat med J.M. sedan årskurs tre. A.K. är en av de tuffaste tjejer som han känner till och hon kan säga fräcka saker och sedan skratta. T.O. är mer blyg. J.M. kan vara lite konstig och bråkar mycket. Det används en rå jargong på skolan och det förekommer ofta att man skämtar om sex och liknande. Det var flera i klassen som tyckte att J.M. alltid överdrev saker när han skulle berätta något. – Efter resan till Sandviken kom det fram en elev och frågade om N.S. ville skriva under en namnlista. Han tror att det gällde att få bort någon lärare från skolan på grund av sexuella trakasserier eller något sådant. Hans kompis F. ville vara ”snäll” och skrev därför under namnlistan. Det var många som skrev på. Han fick aldrig reda på vad som hade hänt. Läraren A.W. tvingade sedan F. att gå och prata med kuratorn trots att han inte ville detta. F. bad honom att följa med till kuratorn. Han vet inte om han själv sade något till kuratorn men det är möjligt. Han tyckte inte att L-E.E. gjort något olämpligt.

10. Ett yttrande till J.H. under studieresan till Sandviken

Kommunen har anfört följande. I samband med den nyssnämnda studieresan till Sandviken hade J.H. varit framme hos busschauffören. När hon kom tillbaka till sitt sällskap, kommenterade L-E.E. hennes frånvaro och frågade om hon och chauffören blivit ”kåta” på varandra och om hon blivit ”tänd”.

LR har anfört att L-E.E. förnekat vad som lagts honom till last på denna punkt.

Kommunens bevisning avseende denna punkt utgörs av vittnesförhör med kuratorn M.L. samt de av henne förda samtalsanteckningarna. LR har åberopat partsförhör under sanningsförsäkran med L-E.E.

L-E.E. har anfört följande: Han frågade J.H. om hon hade fastnat framme hos busschauffören eftersom de skulle iväg. Något annat har inte sagts av honom.

Bevisvärdering

Särskilt om punkten 1

Först skall framhållas att kommunen har åberopat att L-E.E. uppträtt på ett olämpligt sätt under den ifrågavarande fjällresan inte bara såvitt gäller vissa ovälkomna beröringar av kvinnliga elever utan även vad gäller det påstådda öldrickandet.

Domstolen behandlar först vad som från kommunens sida har anförts om L-E.E:s uppträdande mot kvinnliga elever. P.J. har vid vittnesförhöret angivit att L-E.E. skulle ha dragit ned en viss namngiven kvinnlig elev i sitt knä. Några uppgifter om vad som närmare förekom vid tillfället har dock inte lämnats. Eleven har inte hörts i målet och det föreligger inga uppgifter om hur eleven själv uppfattade L-E.E:s agerande. Redan på grund av dessa förhållanden kan uppgifterna om hans uppträdande vid detta tillfälle inte tillmätas någon betydelse i målet.

Vad härefter gäller det påstådda öldrickandet konstaterar domstolen att utredningen är oklar vad gäller frågan i vilken omfattning och under vilka förhållanden L-E.E. drack öl. Under alla omständigheter skall enligt domstolens mening beaktas att det påstådda felaktiga beteendet från L-E.E:s sida ligger förhållandevis långt tillbaka i tiden och att han inte lät något liknande komma sig till last därefter.

Arbetsdomstolen kommer till den uppfattningen att påståendet om att L-E.E. uppträtt olämpligt vid det aktuella tillfället inte skall beaktas vid prövningen i målet.

Händelsen avseende fjällresan till Vemdalen har emellertid åberopats av kommunen även ur den synvinkeln att kommunen anser att L-E.E. så tidigt som vid samtalet med P.J. den 25 februari 1994 erhöll en tillsägelse att uppträda korrekt mot eleverna i fortsättningen. Enligt domstolens bedömande framgår emellertid inte med säkerhet av P.J:s vittnesutsaga att denna tillsägelse kunde uppfattas av L-E.E. som syftande även på hans uppträdande mot kvinnliga elever och inte endast på öldrickandet före och under återfärden till Bollnäs. Inte heller från denna utgångspunkt kan därför händelseförloppet avseende fjällresan till Vemdalen tillmätas någon betydelse i målet.

Särskilt om punkten 2

I målet har inte förebringats någon utredning varigenom styrkts att L-E.E. yttrat sig på det sätt som kommunen har påstått.

Särskilt om punkten 3

Mot L-E.E:s nekande kan arbetsdomstolen inte finna styrkt att han fällt de yttranden som kommunen påstått.

Särskilt om punkterna 4–10

Inledning

Den bevisvärdering som arbetsdomstolen har att genomföra angående de av kommunen åberopade händelserna vid punkterna 4–10 kompliceras av att fråga huvudsakligen är om trakasserier av verbal natur från en människas sida mot en annan människa eller i ett fall, några få människor. Beträffande flera för utgången viktiga händelser står L-E.E:s ord mot en enskild elevs ord utan att det finns någon annan bevisning som direkt tar sikte på den enskilda händelsen.

Därutöver föreligger två speciella bevisproblem i målet. Det ena gäller vilken bevisverkan som skall tillmätas den av kommunen åberopade icke lagakraftvunna brottmålsdomen från Bollnäs tingsrätt. Domen åberopas av kommunen som bevis rörande händelserna vid punkterna 4, 8 och 9. Det andra bevisproblemet gäller vilket bevisvärde som skall tillmätas den likaledes av kommunen åberopade undersökning som kuratorn vid Gärdesskolan M.L. utfört.

I det följande tar arbetsdomstolen upp de två nu angivna speciella bevisproblemen.

Bevisverkan av den icke lagakraftvunna brottmålsdomen från Bollnäs tingsrätt

Åklagare väckte åtal mot L-E.E. vid Bollnäs tingsrätt med yrkande om ansvar i tre fall enligt 6 kap. 7 § andra stycket brottsbalken för sexuellt ofredande. Åklagarens tre gärningspåståenden är i det närmaste överensstämmande med tre av de händelser som kommunen har åberopat som grund för avskedandet av L-E.E. De tre händelserna är angivna vid punkt 4 avseende ett påstått yttrande riktat till A.K., vid punkt 8 avseende ett påstått yttrande riktat till S.L. respektive vid punkt 9 avseende ett påstått yttrande riktat till A.K. och T.O.

Genom Bollnäs tingsrätts dom den 23 oktober 1995, nr DB 346, fälldes L-E.E. till ansvar för de gärningspåståenden som svarar mot yttrandena vid punkterna 8 och 9 men friades från ansvar för yttrandet vid punkten 4. Det är dock viktigt att framhålla att tingsrätten fann utrett att L-E.E. fällt även detta yttrande. Tingsrätten anförde att uttalandet givetvis varit mycket olämpligt men det kunde inte anses ha varit så utpräglat anstötligt som förutsätts för att ansvar för sexuellt ofredande skall komma i fråga.

Enligt arbetsdomstolens fasta praxis vid tillämpning av anställningsskyddslagens bestämmelser om uppsägning och avskedande gäller att allmän domstols i brottmål gjorda bedömning av huruvida en arbetstagare har begått den gärning som föranlett att denne sagts upp eller avskedats från sin anställning tillmäts betydande bevisverkan vid prövningen av uppsägnings- eller avskedandefrågan. Det är dock en given förutsättning att brottmålsdomen skall ha vunnit laga kraft, dvs. domen skall inte kunna överklagas.

Den nu ifrågavarande domen av Bollnäs tingsrätt har inte vunnit laga kraft. Domen har överklagats av L-E.E. till hovrätten. I arbetsdomstolen har dessutom uppgivits att L-E.E. meddelats prövningstillstånd i hovrätten enligt rättegångsbalkens bestämmelser därom.

I målet har parterna uttryckt skilda uppfattningar om vilken betydelse i bevishänseende som skall tillmätas tingsrättens icke lagakraftvunna dom. Kommunen har åberopat domen som bevis och har hänvisat till att tingsrätten efter att ha prövat åberopad bevisning funnit att L-E.E. har fällt de tre yttrandena. LR:s inställning är att domen saknar varje bevisvärde.

Arbetsdomstolen ser saken på följande sätt. Enligt domstolens mening saknar tingsrättens dom den bevisverkan mot L-E.E. som skulle ha tillkommit en fällande lagakraftvunnen dom. Detta betyder emellertid inte utan vidare att domen skulle vara utan värde som bevis. I domen finns nedtecknade sammanfattningar av förhörsutsagor av personer som numera har hörts även i arbetsdomstolen. De nedtecknade utsagorna kan få viss betydelse som bevis i detta mål i den mån det visar sig att personer som hörts såväl vid huvudförhandlingen i brottmålet som i arbetsdomstolen har ändrat sin utsaga vid det senare tillfället. Däremot saknar den bevisvärdering som tingsrätten har gjort varje betydelse.

Bevisverkan av vittnesförhör med M.L. och av de av henne förda anteckningarna vid hennes samtal med elever vid Gärdesskolan den 3 och 4 april 1995

Av utredningen framgår till en början följande.

Förvaltningschefen i kommunen H.E. beslutade att avstänga L-E.E. från dennes tjänst fr.o.m.måndagen den 3 april 1995. I samband därmed överenskoms att kuratorn vid Gärdesskolan M.L. skulle utföra en undersökning bland eleverna vid skolan angående vad som förekommit. Syftet med undersökningen var att utröna vilka av de föreliggande beskyllningarna som kunde hänföras till L-E.E. och vilka som angick den andra läraren. Under måndagen och tisdagen samtalade M.L. med sex kvinnliga och tre manliga elever. Under samtalen förde hon anteckningar med uppgifter från eleverna om vad som kunde vara sexuella trakasserier från L-E.E:s sida. Anteckningarna överlämnades till rektorn P.J.

De ifrågavarande anteckningarna utgörs av tre A 4-sidor med handskriven text. Anteckningarna innehåller nio citat från uttalanden som elever har gjort under samtalen med M.L. Vid varje citat anges elevens namn och klass. Citaten är i allt väsentligt överensstämmande med motsvarande yttranden som kommunen har lagt L-E.E. till last i de olika punkterna.

M.L. har vid vittnesförhör anfört sammanfattningsvis följande. Hon avlade socionomexamen år 1982 och har sedan dess arbetat som socialsekreterare och kurator i kontakt med tonåringar. P.J. ringde henne på söndagen den 2 april 1996. Han berättade kortfattat att det förekom en eller två namnlistor i omlopp bland eleverna vid Gärdesskolan. Insamlingen av namnunderskrifter syftade till att få bort två anställda vid skolan på grund av deras uppträdande mot kvinnliga elever. Den ene var L-E.E. och den andre en lärare vid skolan. Vidare berättade P.J. under telefonsamtalet att lokaltidningen Ljusnan hade mottagit en insändare angående sexuella trakasserier vid Gärdesskolan. Tidningen hade gjort bedömningen att insändaren av pressetiska skäl inte kunde publiceras, eftersom de två omtalade personerna lätt kunde identifieras. Tidningen informerade dock skolan om innehållet i insändaren. Det framgick emellertid inte vilka beskyllningar som angick den ene och vilka som angick den andre av de utpekade personerna. För skolledningen var det nödvändigt att få en uppfattning i den frågan. M.L:s uppgift blev att reda ut hur beskyllningarna fördelades på de två berörda personerna. Hon började på måndagen med att ta kontakt med de två kvinnliga elever som stod bakom namninsamlingen. Det visade sig att dessa inte själva hade några erinringar mot L-E.E. och läraren. De hade hört berättas om saken av skolkamrater och ansåg att något borde göras. Genom dessa elever fick M.L. namn på elever som ansåg sig ha blivit utsatta för trakasserier. Även på andra vägar kom hon i förbindelse med sådana elever. M.L. samtalade med sammanlagt nio elever som kunde berätta om olämpligt uppträdande från L-E.E:s sida. I vissa fall pratade hon med mer än en elev samtidigt. I andra fall var eleven ensam. Eleverna kunde berätta om yttranden som fällts. Hon samlade citat av uttalanden som kom från L-E.E. på en lista för sig. – M.L. saknade möjlighet att värdera sanningshalten hos de berättelser som lämnades. Det var ju inte heller det primära syftet med undersökningen. Som nämnts skulle hon endast reda ut i vilka avseenden den ene och den andre var berörd. Hon fick dock ett allmänt intryck av utsagorna. Det var enligt M.L:s uppfattning tydligt att eleverna inte var påverkade från något håll att framträda. Det fanns inget av sensationsmakeri i deras framställning. De var illa berörda och upplevde det hela som pinsamt. De syntes känna skuld för det inträffade och hade skamkänslor. M.L. uppfattade det inträffade som tragiskt. Eleverna framställde L-E.E. som en person som försökte vara på samma nivå som eleverna och som ofta ville uttrycka sig på ett skämtsamt sätt gentemot dem och därvid använda elevernas ogenerade uttryckssätt vad gäller sexuella anspelningar. Detta förhållningssätt godtogs emellertid inte av eleverna. De ville att den som är vuxen också skall uppträda som en vuxen. – Beträffande de enskilda berättelserna finns främst följande att säga. Vad gäller händelsen under studieresan till Sandviken har M.L. inte samtalat med T.O. Hon tyckte att det räckte med A.K., J.H. och J.M. Detta gäller särskilt som dessa lämnade samstämmiga uppgifter om vad L-E.E. sagt. N.S. nämnde inte något om Sandviken-resan. Han sade över huvud taget inte mycket utan instämde i vad F.P. berättat.

Arbetsdomstolen bedömer bevisvärdet av M.L:s undersökning på följande sätt. Som domstolen ser det föreligger i och för sig ingen anledning att betvivla att undersökningen har utförts med all den omsorg från M.L:s sida som ärendet krävt och omständigheterna tillåtit. Det måste antas att de anteckningar som hon fört återger vad de elever med vilka hon samtalat sagt till henne. Det är emellertid tydligt att det föreligger särskilda omständigheter som måste beaktas vid prövningen av undersökningens bevisvärde i det nu föreliggande sammanhanget. Undersökningen har måst bedrivas med stor skyndsamhet. Den har inte primärt syftat till att klarlägga i vad mån beskyllningar som riktats mot L-E.E. har varit grundade. M.L:s uppgift var uttryckligen inriktad på att söka ta reda på mot vem av L-E.E. och läraren varje enskild beskyllning riktades. De vid samtalen gjorda anteckningarna är synnerligen kortfattade och innehåller väsentligen endast citat ur berättelser som kan utgöra sexuella trakasserier.

Arbetsdomstolens bedömning blir att M.L:s undersökning måste tillerkännas ett mycket ringa självständigt bevisvärde rörande varje enskild av kommunen påtalad händelse. I sammanhang med annan bevisning får utredningen dock betydelse. M.L:s iakttagelser av generell natur om hur hon uppfattat de kvinnliga elever med vilka hon samtalat skall enligt domstolens mening tillmätas betydelse.

Punkterna 5 och 6

I fråga om händelserna vid punkterna 5 och 6 har kommunen inte åberopat annan bevisning till stöd för sitt påstående än vittnesförhöret med M.L. jämte de av henne förda samtalsanteckningarna. L-E.E. har i båda fallen förnekat vad som lagts honom till last. De förklaringar han har lämnat är inte sådana att de kan lämnas utan avseende. Redan det nu anförda leder till att de två nu aktuella händelserna inte skall tillmätas någon betydelse vid domstolens prövning.

Punkterna 4, 8 och 9

Enligt arbetsdomstolens bedömande är L-E.E:s påstådda yttrande till A.K. och T.O. under tågresan till Sandviken den 24 januari 1995 av central betydelse för domstolens ställningstagande i målet. Avgörande är om tilltro skall sättas till vad A.K. och T.O. har berättat eller om domstolen skall anta att L-E.E. inte har yttrat sig på det sätt som kommunen gjort gällande. Frågan om man kan sätta tilltro till vad A.K. har berättat får aktualitet också vid prövningen av den vid punkt 4 angivna händelsen. För domstolens ställningstagande i målet finns ytterligare en central tilltrosfråga, nämligen rörande L-E.E:s påstådda yttrande till S.L. som återfinns vid punkten 8.

Arbetsdomstolen finner skäl att först ta upp L-E.E:s påstådda yttrande till A.K. och T.O. under resan till Sandviken. A.K. har tydligtvis spelat en viktig roll i händelseförloppet. Frågan är hur hennes utsaga bör värderas. Domstolen anser att A.K. under vittnesförhöret gjorde ett trovärdigt intryck. Detta intryck står sig även om man kan ha anledning att tro att hon uttryckte sig mera frispråkigt och använde mera av sexuella anspelningar i sitt pratande med kamraterna än hon själv uppgivit. L-E.E. har gjort gällande att A.K. skulle ha haft avsikten att hämnas på honom för en tidigare inträffad händelse. Domstolen finner emellertid inget stöd för att hennes utsaga skulle ha någon sådan bakgrund. En annan sak är att det mycket väl kan förhålla sig på det sättet att A.K. efter den angivna händelsen kan ha visat aggressivitet mot L-E.E.

T.O. har gjort ett mycket trovärdigt intryck på domstolen inte minst genom sin visade återhållsamhet och försiktighet. Anmärkningsvärt är att hon tydligtvis inte gärna har velat framträda och berätta om det inträffade. Hennes utsaga bör enligt domstolens uppfattning tillmätas ett betydande bevisvärde.

Vad gäller L-E.E. är situationen den att han har lämnat en berättelse som i avgörande hänseenden skiljer sig från de båda elevernas utsagor. Hans uppgifter är i och för sig sammanhängande och logiska. Till hans fördel talar också att det påstådda yttrandet är så anmärkningsvärt att det är svårt att tro att en person i hans position kan ha sagt något sådant. Saken kan också uttryckas så att det vilar en tung bevisbörda på kommunen för att yttrandet verkligen har fällts.

J.M:s utsaga ger onekligen ett inte obetydligt stöd åt A.K:s och T.O:s berättelser. Hans trovärdighet påverkas inte av vad som har anförts i domskälen i arbetsdomstolens dom 1996 nr 55. N.S:s utsaga har annan karaktär. Domstolen har fått intrycket att han gärna velat lämna för L-E.E:s sak positiva uppgifter men inte ansett sig kunna göra detta. Hans utsaga är fylld av tveksamheter. Detta leder till att utsagan snarast talar mot L-E.E.

Man bör givetvis ställa sig frågan om det kan förhålla sig på det sättet att en grupp elever i konspirativt syfte har lämnat oriktiga uppgifter om L-E.E. för att komma åt denne. Enligt domstolens åsikt har inte förekommit något som stödjer en sådan hypotes. Tvärt om talar särskilt T.O:s utsaga starkt emot detta. Även M.L:s i hennes vittnesmål redovisade intryck av de kvinnliga eleverna går i samma riktning. Eller kan det vara så att L-E.E. har blivit provocerad av eleverna och så att säga fallit in i deras jargong och utan att tänka sig för fällt det påstådda yttrandet? Som domstolen ser det finns ingenting som talar för att det skulle vara på det sättet. L-E.E. har för övrigt inte själv antytt något i den riktningen. Man kunde tänka sig att yttrandet bör uppfattas som ett synnerligen misslyckat skämt från L-E.E:s sida. Domstolen har fått det starka intrycket att det inte har varit på det sättet.

Innan domstolen tar ställning i den nu diskuterade bevisfrågan föreligger skäl att gå in på L-E.E:s påstådda yttranden till A.K. (punkt 4) och till S.L. (punkt 8).

Vad gäller L-E.E:s påstådda yttrande till A.K. nöjer sig domstolen med att konstatera att vad som framkommit i det avseendet snarast stärker A.K:s trovärdighet. Starka skäl talar för att hon talar sanning rörande den händelsen.

Rörande L-E.E:s påstådda yttrande till S.L. skall inledningsvis anmärkas att händelsen måste tillmätas stor betydelse inte minst av det skälet att S.L. inte tillhör eller synes vara lierad med den grupp elever som reste till Sandviken.

Arbetsdomstolen konstaterar att S.L. har lämnat en övertygande berättelse om vad hon har uppgivit sig ha varit med om. Hennes utsaga måste tillmätas hög trovärdighet. Trovärdigheten påverkas uppenbarligen inte av vad som har anförts i domskälen i arbetsdomstolens dom 1996 nr 55.

Vad gäller L-E.E:s förklaring till att han fört ridning på tal med S.L. ter sig denna något svårförståelig och långsökt. Förklaringen är dock inte sådan att den utan vidare kan lämnas utan avseende.

Vid ett samlat övervägande av vad som nu har anförts kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att kommunen får anses ha styrkt att L-E.E. har fällt yttranden med det innehåll som kommunen har angivit vid punkterna 4, 8 och 9.

Punkterna 7 och 10

Den bevisning som kommunen har åberopat beträffande dessa punkter består av vittnesförhöret med kuratorn M.L. jämte de av henne upprättade samtalsanteckningarna. J.H. har inte hörts i målet. Såvitt känt har något hinder för hennes hörande inte förelegat. Under dessa förhållanden kan arbetsdomstolen inte finna att kommunen har styrkt att L-E.E. har yttrat sig på det sätt som har påståtts.

Sammanfattning

Arbetsdomstolen har visserligen funnit att kommunen har förmått styrka endast vad som påståtts vid punkterna 4, 8 och 9, medan påståendena vid punkterna 1–3, 5–7 och 10 inte har styrkts. Det skall dock framhållas att de yttranden som avses med punkterna 4, 8 och 9 är av särskild karaktär och avsevärt mer belastande för L-E.E. än vad som i övrigt lagts honom till last.

Arbetsdomstolens ställningstagande i avskedandefrågan

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att L-E.E. i sin tjänst som syo-konsulent vid tre skilda tillfällen fällt synnerligen anmärkningsvärda yttranden till kvinnliga elever i de övre tonåren. Yttrandena har innehållit kränkande förslag med sexuellt innehåll. Såvitt har framkommit i målet föreligger inte några omständigheter som i någon påtaglig grad kan ursäkta L-E.E:s beteende.

LR har anfört att det kan föreligga anledning att beakta att de av kommunen påtalade händelserna har inträffat före det samtal mellan rektorn P.J. och L-E.E. i närvaro av studieledarna som hölls den 25 januari 1995 och att detta förhållande tillåter slutsatsen att han tagit rättelse efter samtalet. Mot denna bakgrund borde kommunen enligt LR:s mening ha övervägt andra åtgärder än avskedande och i sista hand en omplacering.

Enligt arbetsdomstolens mening finns i detta fall inte utrymme för det av LR förordade betraktelsesättet. Det avgörande är att skolledningen såvitt framkommit i målet inte fick kännedom om de händelser som har lagts L-E.E. till last förrän alldeles i slutet av mars 1995. Därefter reagerade kommunen ofördröjligen med anledning av vad som blev känt.

Arbetsdomstolen anser att kommunen på ett övertygande sätt har påvisat varför ett beteende som det L-E.E. har visat i sitt arbete som syo-konsulent under inga förhållanden kan godtas. Av särskild betydelse är att en syo-konsulent återkommande har att föra individuella samtal med eleverna för rådgivning i skilda frågor, såsom inför linjeval och val av utbildningsvägar och skolformer samt för orientering om arbetsmarknaden. En syo-konsulent måste uppträda på sådant sätt gentemot eleverna att förtroendet bevaras. Enligt arbetsdomstolens bedömande har L-E.E. genom sitt beteende grovt åsidosatt vad som åligger honom som anställd i kommunen. Det kan inte skäligen krävas av kommunen att kommunen skulle ha övervägt att söka omplacera L-E.E. till annat arbete.

Det nu anförda innebär att avskedandet av L-E.E. är lagligen grundat.

Arbetsdomstolens ställningstagande

Arbetsdomstolen har funnit att avskedandet av L-E.E. från dennes anställning är lagligen grundat. Detta innebär att LR:s talan skall avslås.

Vid denna bedömning skall LR ersätta kommunen dess rättegångskostnader. Yrkad ersättning har vitsordats i och för sig.