AD 1996 nr 82

Inledning

Danderyds kommun avskedade den 27 juni 1995 J.L. från dennes anställning som idrottslärare vid Danderyds gymnasium. Som grund för avskedandet angav kommunen att J.L. på olika sätt misskött sin lärartjänst.

En första huvudfråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till gäller om avskedandet av J.L. har varit lagligen grundat. Skulle domstolen finna att detta inte är fallet, har domstolen att gå in på en andra huvudfråga, nämligen om avskedandet ägt rum under omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning.

I målet har kommunen som grund för avskedandet av J.L. åberopat att denne under tiden från höstterminens början år 1993 fram till vårterminens slut år 1995 fortlöpande misskött sin tjänst som idrottslärare. Den uppgivna misskötsamheten har av kommunen sammanfattats under fyra punkter (se den uppställning som finns i inledningen av kommunens sakframställning).

Under arbetsdomstolens huvudförhandling i målet har förebringats en synnerligen omfattande muntlig bevisning. Även viss skriftlig bevisning har åberopats.

Vad gäller den muntliga bevisningen har på LR:s begäran J.L. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med läraren, tillika LR:s kommunombud, L.K., läraren, tillika LR:s lokalombud A-L.B., idrottsläraren P.N. samt idrottsläraren K.C. På LR:s begäran har vidare följande elever och f.d. elever vid Danderyds gymnasium hörts som vittnen i målet, nämligen C.D., M.F., M.G., M.B., P.A., S.O., E.G., M.W., S.M. och E.B.

Den på kommunens begäran förebringade muntliga bevisningen har utgjorts av följande förhör. Produktionsdirektören vid Danderyds kommun A-M.F. och rektorn vid Danderyds gymnasium L.D. har hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har ägt rum med personalsekreteraren B.D., biträdande rektorn B.S., idrottsläraren A.N., skolöverläkaren E.R., idrottsläraren U.W., skolsköterskan M.H., skolsköterskan X.X., läraren L.W., läraren L.L., personalsekreteraren S.E., biträdande rektorn C.A. och biträdande rektorn A.L. På kommunens begäran har även de tidigare eleverna vid Danderyds gymnasium M.M. och Y.Y. hörts som vittnen. Vittnesförhör har vidare hållits med T.N. och E.M. De två sistnämnda är föräldrar till elever vid gymnasiet.

Arbetsdomstolen behandlar till en början de av kommunen uppgivna händelser och omständigheter som kommunen har åberopat i målet som grund för avskedandet av J.L.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. gentemot elever och arbetskamrater har använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar

Kommunen har nämnt ett antal exempel på att J.L. har använt ett grovt och kränkande språk med sexuella anspelningar gentemot elever och arbetskamrater. Ett exempel gäller en händelse som inträffade i början av höstterminen år 1993 under en lektion som J.L. höll och som gällde friidrott. Kvinnliga elever tränade starter från startblock under J.L:s ledning. Denne skulle därvid till eleverna ha sagt: ”Sätt upp häcken på samma sätt som du gör på lördagskvällen när din pojkvän sätter på dig”.

Det är upplyst i målet att denna händelse ledde till att kommunen den 23 september 1993 meddelade J.L. en skriftlig erinran.

LR har förnekat att J.L. vid det aktuella tillfället yttrade sig på det uppgivna sättet. Förbundet har förklarat att han vid övningen sade till några kvinnliga elever: ”Sätt upp baken som om ni blir påskjutna”. Enligt J.L. syftade denna formulering på tidigare övningar i startteknik där han i ett moment av övningen ”skjutit på” eleverna med händerna för att de bättre skulle lära sig tekniken att snabbt komma ur startblocken. J.L. har tillagt att uttalandet inte var avsett att ha någon sexuell innebörd. Han har vidare förklarat att han aldrig godtagit innehållet i den erinran kommun tilldelade honom med anledning av det påstådda yttrandet utan hela tiden vidhållit att eleverna måste ha missuppfattat hans uttalande.

Den av kommunen åberopade bevisningen i denna del består av rektorn L.D:s, produktionsdirektören A-M.F:s och biträdande rektorn C.A:s redogörelser för uppgifter som de erhållit av de berörda eleverna och av föräldrar. Varken de elever som hörde J.L:s yttrande eller berörda föräldrar har vittnat i målet.

L.D. har uppgivit att uttalandet sådant det återgivits av kommunen kom till hennes kännedom genom att några kvinnliga elever sökte upp henne och berättade om händelsen. Eleverna förklarade att de kände sig mycket kränkta över vad J.L. hade sagt. Såväl L.D. som A-M.F. har omvittnat att föräldrar ringde till dem och var upprörda över att J.L. fällt ett sådant yttrande till eleverna.

En annan händelse som kommunen angivit som exempel på hur J.L. kunde uttrycka sig inträffade vid en tennislektion. J.L. skulle ha sagt åt en kvinnlig elev att hon skulle hålla i racketen som om hon höll i en ”redig stake”. Vad gäller detta påstående som inte har placerats i tiden har kommunen hänvisat till uppgifter som lämnats av den tidigare eleven vid Danderyds gymnasium M.M. Denne har emellertid, när han hörts i arbetsdomstolen, förklarat att den redogörelse han fått om uttalandet lämnats till honom i andra eller tredje hand och att han inte kan bekräfta uttalandets sanningshalt.

Vidare skulle J.L. i samband med armhävningsövningar ha sagt åt manliga elever att de skulle göra på samma sätt som när de ”satte på” sina flickvänner.

Skolöverläkaren E.R. och skolsköterskan M.H. har båda uppgivit att elever vid kontakter med skolhälsovården för dem berättat om uttalanden av nu beskrivet slag från J.L:s sida. Inte någon av de elever som skulle ha hört ifrågavarande uttalanden har vittnat i målet. J.L. har förnekat att han yttrat sig på det uppgivna sättet.

Kommunen har därutöver rent allmänt gjort gällande att J.L. använt ett grovt och kränkande språk i sina kontakter med elever och arbetskamrater och att detta språkbruk förekommit även efter det att han i september 1993 tilldelades den skriftliga erinran. I detta sammanhang skall erinras om att kommunen har hänfört ett exempel på grovt och kränkande språk gentemot arbetskamrater till avsnittet rörande bristande samarbetsvilja gentemot de kvinnliga idrottslärarna vid gymnasiet. Från detta exempel bortses i detta avsnitt.

Kommunen har inte förebringat någon egentlig utredning till styrkande av sina nu ifrågavarande påståenden av allmän karaktär.

J.L. har förnekat att han har använt ett olämpligt språk i sina kontakter med elever och arbetskamrater.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande.

En tydlig svaghet i den av kommunen åberopade bevisningen under denna punkt består i att kommunens påståenden genomgående är grundade på andrahandsuppgifter och att kritiken mot J.L. för att dennes språk skulle vara olämpligt dessutom är påfallande vag och mycket allmänt hållen. Inte någon av de många personer som har yttrat sig under huvudförhandlingen har uppgivit sig själv ha hört J.L. fälla yttranden av det slag för vilket han klandras. I endast mycket begränsad utsträckning ges exempel på hur J.L:s språkbruk har varit. Språkbruket gentemot arbetskamrater har knappast alls belysts.

Det bör emellertid tillfogas att det är lätt att förstå att kommunen velat undvika att åberopa elever vid gymnasiet som vittnen i en tvist som rör en tidigare lärare där och som dessutom gäller frågeställningar som kan vara mycket känsliga för en ung människa. I viss utsträckning bör dessa förhållanden beaktas vid bevisprövningen och kommunen inte lastas för att det bästa beviset ej åberopas.

Av de fyra konkreta exempel på J.L:s sätt att uttrycka sig som har lämnats i målet intar den i början av höstterminen 1993 inträffade händelsen en särställning redan av det skälet att följden av händelsen blev att J.L. tilldelades en skriftlig erinran. Enligt domstolens mening ger utredningen ett ganska starkt stöd för att J.L. verkligen fällde ett yttrande med den huvudsakliga innebörd som kommunen har uppgivit. Om detta verkligen skett, har J.L. givetvis uppträtt i hög grad klandervärt. Emellertid har J.L. lämnat en förklaring som visserligen kan te sig något långsökt men som likväl inte utan vidare kan förkastas. Detta gäller särskilt som det inte förekommer någon bevisning från kommunens sida som direkt belyser vad som förekom vid tillfället. Av betydelse är också att såvitt framkommit någon närmare utredning om vad J.L. verkligen hade yttrat inför de kvinnliga eleverna inte synes ha skett innan den skriftliga erinran meddelades. Redan J.L:s egen version av vad han yttrade vid tillfället i fråga ger emellertid stöd för den bedömningen från domstolens sida att han måste ha yttrat sig på ett sätt som lätt kunnat missförstås av eleverna och uppfattas som en grov sexuell anspelning. Enligt domstolens mening borde J.L. ha kunnat förutse att missförstånd lätt kunde uppstå i en situation som den aktuella. Han borde därför ha iakttagit betydligt större försiktighet i sitt ordval. Domstolen konstaterar att det under alla förhållanden har förelegat grund för att kritisera honom för hans språkbruk vid tillfället.

Kommunens påstående om vad som skulle ha förekommit vid en tennislektion har inte underbyggts med någon tillförlitlig bevisning. Detta exempel på J.L:s språkbruk skall därför inte beaktas vid prövningen.

Vad som i övrigt har förekommit under denna punkt gäller J.L:s språkbruk mera allmänt. I denna del har domstolen kommit till den uppfattningen att det måste antas att J.L. har haft en benägenhet att ofta inför elever använda ett grovt och ovårdat språk som klart går över gränsen för vad som bör få förekomma från en lärares sida. Domstolen konstaterar att J.L. alltså har felat i detta avseende och att därmed grund förelegat att kritisera honom för detta.

Arbetsdomstolen återkommer i ett sammanfattande avsnitt till de nu berörda frågorna.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har bedrivit en undervisning där han endast tagit hänsyn till ”starka” elever, medan ”svaga” elever blivit kränkta genom hans uppträdande

Kommunen har gjort gällande att J.L. bedrivit en ensidig, elitistisk idrottsundervisning där han endast tagit hänsyn till fysiskt starka elever och hånat de elever som inte orkat med hans undervisning. Enligt kommunen har J.L. inte heller respekterat läkarintyg och intyg från skolsköterskorna när elever varit sjuka utan krävt att eleverna trots sjukdom skulle delta i undervisningen. Han har t.o.m. i elevers åsyn rivit sönder intyg. Kommunen har anfört att J.L:s undervisningssätt fått till följd att ett stort antal elever bytt från J.L:s undervisningsgrupper till andra idrottslärares grupper.

LR har anfört att J.L. bedrivit en variationsrik undervisning där han tagit hänsyn till såväl ”starka” som ”svaga” elever. LR har bestritt att J.L. skulle ha hånat elever och att han inte skulle ha respekterat läkares och skolsköterskors intyg. J.L. har förklarat att han visserligen krävt av elever som uppvisade intyg om sjukdom att de skulle närvara under idrottslektionerna men att han aldrig tvingat någon elev som varit sjuk att delta i hårda övningar. I stället har han låtit dessa elever utföra övningar anpassade efter vilka åkommor respektive elev hade. Enligt J.L. är det riktigt att elever bytt från hans undervisningsgrupper till andra grupper. Detta har dock inte skett i ett så stort antal fall som kommunen påstått. J.L. har gjort gällande att det egentliga skälet till att elever velat byta till annan lärares grupp har varit missnöje med hans betygsättning som uppfattats som hård.

J.L:s uppgifter rörande nu ifrågavarande punkt har i huvudsak bekräftats av de elever och f.d. elever vilka haft J.L. som idrottslärare och som på LR:s begäran hörts som vittnen i målet. Samtliga dessa elever har uppgett att de anser att J.L. haft en mycket bra och mångsidig idrottsundervisning och att de inte upplevt att J.L. drivit på eleverna för hårt eller hånat de elever som inte varit så duktiga i idrott. De har vidare förklarat att de inte sett att J.L. skulle ha rivit sönder intyg eller tvingat sjuka elever att delta i hårda övningar. Idrottsläraren K.C., som tjänstgjort vid Danderyds gymnasium läsåret 1991/92, har förklarat att J.L. enligt hennes uppfattning bedrev en allsidig undervisning.

De av kommunen rörande denna punkt åberopade vittnena har däremot lämnat en annan bild av J.L:s undervisning.

Enligt idrottslärarna A.N. och U.W. har J.L:s undervisning till 90 procent bestått av löpträning. De har uppgett att J.L., efter det att kritik hade riktats mot hans undervisning på en klasskonferens, visserligen upprättade ett ambitiöst planeringsschema med varierande undervisning men att han i praktiken fortsatte sin ensidiga undervisning. A.N. har vidare berättat att J.L. kallat de elever som inte följde hans undervisning på önskat sätt för ”kålhuvuden” och ”pundhuvuden” och att hon sett exempel på hur elever fullständigt tröttat ut sig för att göra J.L. till viljes. Hon har vidare uppgett att ett stort antal elever per termin sökt upp henne i hennes egenskap av ansvarig för idrottssektionen av det skälet att de önskade byta från J.L:s undervisningsgrupper till andra idrottslärares grupper på grund av att eleverna inte orkade med J.L:s undervisning och att hon bedömer att det var cirka 20 elever som bytte från J.L:s undervisningsgrupper till andra lärares grupper under läsåret 1994/95. U.W. har för sin del berättat att hon bedömer att 10–12 elever per termin bytte från J.L:s grupper till hennes undervisningsgrupp och att dessa elever berättat att skälet till att de bytte grupp var att de inte orkade med J.L:s hårda undervisning och det nedvärderande sätt på vilket han uppträdde mot dem. Även skolöverläkaren E.R. och skolsköterskorna M.H. och X.X. har uppgivit att de kontaktats av många elever som önskade byta undervisningsgrupp under hänvisning till att J.L:s undervisning varit för hård. E.R., M.H. och X.X. har vidare anfört att elever berättat för dem att J.L. inte godtog sjukintyg utan krävde att eleverna ändå skulle delta i idrottsundervisningen vilket många elever på grund av rädsla för att annars få sänkt betyg i idrott under sådana förhållanden valde att göra.

Eleven Y.Y. har berättat att han ansett J.L:s undervisning vara mycket konditionskrävande och att den mest bestått av löpträning, fotboll och softboll men däremot inte någon redskapsgymnastik. Y.Y. har vidare uppgivit att han vid två tillfällen mått illa under J.L:s idrottslektioner och att J.L. har en förmåga att få elever att ”ta i” för att visa denne att de orkar. Föräldrarna T.N. och E.M. har anfört att deras söner berättat för dem att sönerna upplevt J.L:s undervisning som ensidig och i huvudsak bestående av löpträning. De har också förklarat att sönerna ansett sig utpekade och hånade av J.L. för att de inte uppskattade J.L:s undervisning. T.N. har därutöver uppgett att hans son inför klassen hånats av J.L. för sitt utseende.

Den utredning som föreligger i denna del av målet ger enligt arbetsdomstolens mening klart vid handen att J.L. bedrivit en idrottsundervisning där han ställt mycket stora krav på eleverna. Otvivelaktigt har många elever ansett att J.L. starkt överbetonat undervisningens moment av konditionsträning och att undervisningen enligt dessa elevers åsikt därigenom blivit ensidig. J.L. har för övrigt själv angivit som sin principiella inställning att det kanske viktigaste för gymnasieeleverna inom idrottsundervisningen är att de tränar upp och befäster en god kondition. Det har emellertid också framkommit att J.L:s idrottsundervisning inte kan betraktas som ensidig i den meningen att något eller några viktiga delmoment på området skulle ha försummats. Tvärt om har domstolen fått uppfattningen att undervisningen i många hänseenden har fyllt högt ställda krav. Samtidigt skall framhållas att utredningen ger klart vid handen att J.L. har favoriserat vissa delmoment i idrottsundervisningen.

Det är emellertid egentligen inte själva uppläggningen från J.L:s sida av idrottsundervisningen som kommunen främst har kritiserat utan mera hur J.L. har behandlat elever som inte varit fysiskt starka eller som inte visat intresse för delmoment i undervisningen som J.L. favoriserade. Frågan är om han, som kommunen gjort gällande, särbehandlat svaga elever på ett kränkande sätt.

Även när det gäller det sist anförda påståendet har kommunen som bevisning endast åberopat i andra hand lämnade uppgifter. De från kommunens sida åberopade vittnesutsagorna innefattar i huvudsak likartade uppgifter om att inte så få elever som deltagit i J.L:s undervisning känt sig illa behandlade och att de sett ett samband mellan detta och det förhållandet att de inte varit duktiga i eller särskilt intresserade av sådan idrott som favoriserades av J.L. Å andra sidan finns ett betydande antal elever och andra, vilka hörts på begäran av LR, som omvittnat att det inte föreligger någon grund för kommunens påståenden.

Det är, som domstolen uppfattar saken, iögonenfallande att de åsikter som de hörda personerna har framfört om J.L:s sätt att behandla olika elever i hög grad präglas av den inställning som vederbörande uppgiftslämnare har till J.L. som människa. Inte minst av det skälet konstaterar domstolen att den bevisning som föreligger är svårbedömd. Domstolen kommer emellertid fram till följande uppfattning. Det får antas att J.L. vid återkommande tillfällen har gjort sig skyldig till förlöpningar mot vissa elever som inte kan accepteras utifrån den grundsyn som måste prägla skolan med det självklara kravet på likabehandling av eleverna under beaktande av varje elevs förutsättningar. Detta ställningstagande leder till att det måste anses ha förelegat grund för att allvarligt kritisera J.L. för hans sätt att behandla vissa elever. Det skall dock framhållas att detta inte betyder att man på grundval av den föreliggande utredningen kan dra slutsatsen att det skulle vara betecknande för J.L. som idrottslärare att han endast tagit hänsyn till starka elever och att han kränkt svaga elever genom sitt uppträdande.

Domstolen återkommer till denna fråga i ett sammanfattande avsnitt.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

Kommunen har gjort gällande följande. Efter det att J.L. i september 1993 tilldelats den skriftliga erinran för sitt språkbruk började han ge uttryck för att han hyste agg mot L.D. Han vägrade att tala med henne. Om hon tilltalade honom i något ärende, gick han bara förbi henne och låtsades som ingenting. Han uppträdde nonchalant och oförskämt mot L.D. även inför elever. Hans uppträdande försämrades successivt under höstterminen 1993. Försämringen fortsatte under våren 1994 och kan sägas ha kulminerat vid månadsskiftet september/oktober samma år. Kommunen har närmare skildrat händelser som inträffade vid sistnämnda tid och som bl.a. innebar att J.L. och ett antal elever i provocerande syfte sprungit i grupp och sjungit utanför rektorsexpeditionen på ett sätt som varit störande. Vidare har J.L. förmått elever att sjunga visor med sexuella anspelningar som varit riktade mot L.D. J.L. avvisade hennes tillsägelser och yttrade oförskämdheter till henne i elevernas närvaro. Läget utvecklade sig därhän att L.D. mer eller mindre gav upp sina försök att tala J.L. till rätta.

LR:s inställning är att J.L. inte har uppträtt respektlöst och illojalt mot L.D. Kontroverser har dock förekommit mellan dem men dessa har inte varit allvarligare än som normalt kan uppkomma mellan människor. J.L. har inte sökt uppvigla elever mot L.D. Han har ansett sig vara i ett underläge och när han har känt sig pressad har han bemött rektorn på ett kanske oartigt men helt mänskligt sätt. Vad gäller de händelser vid månadsskiftet september/oktober 1994 som kommunen påtalat har J.L. lämnat förklaringar som innebär att avsikten inte varit att trakassera L.D. Han har bett om ursäkt för sitt uppträdande. J.L. har inte deltagit i eller kan göras ansvarig för olämpligt uppträdande från elevers sida.

Arbetsdomstolen tar först upp till granskning vad som har anförts om J.L:s uppträdande mera allmänt sett mot L.D. under aktuell tid. Utredningen består i allt väsentligt av vad L.D. och J.L. själva har berättat vid huvudförhandlingen i målet. Berättelserna stämmer i huvudsak överens med vad som i målet redovisats från respektive part i partens sakframställning.

Vad särskilt gäller vad som förekom mellan J.L. och L.D. vid ett par tillfällen kring månadsskiftet september/oktober 1994 har L.D. anfört följande. J.L. hade vid ett tillfälle i slutet av september eller början av oktober 1994 under en idrottslektion på ett störande sätt sprungit med en grupp elever och sjungit utanför rektorsexpeditionen. L.D. hade efter lektionens slut sökt upp honom och påtalat att hon och kanslipersonalen blivit störda i deras arbete genom hans och elevernas beteende. J.L. hade då inför elever börjat skrika otidigheter till henne såsom att hon var ”dum och mossig i huvudet”. L.D. bedömde att det inte var någon idé att fortsätta diskussionen och gick därifrån. Hon har vidare berättat att J.L. några dagar efter den nyssnämnda händelsen åter sprungit högljutt sjungande med en grupp elever utanför rektorsexpeditionen och att han, när hon gått ut för att säga till honom, fullständigt nonchalerat henne och i stället tillsammans med eleverna sprungit runt henne.

J.L. har vad gäller den första av de båda av L.D. beskrivna händelserna medgivit att han brusat upp mot henne men förklarat att han bett henne om ursäkt för det inträffade. Vad gäller den andra händelsen har J.L. anfört att han vid tillfället varit så trött och uppjagad att han inte lagt märke till att L.D. velat säga honom något.

Enligt arbetsdomstolens mening kan inte betvivlas att L.D. har lämnat en i allt väsentligt riktig beskrivning av hur relationerna mellan henne och J.L. utvecklats under den aktuella perioden. Domstolen anser att det har blivit klarlagt att J.L. under denna tid betett sig på ett klandervärt sätt mot L.D. i hennes egenskap av rektor vid Danderyds gymnasium. Hans uppträdande vid händelser som inträffat i anslutning till månadsskiftet september/oktober 1994 innefattar inslag som närmast synes vara att beteckna som trakasseri. Ett sådant beteende från en lärares sida är självfallet oförsvarligt. Såvitt domstolen kunnat finna kan J.L. inte ursäktas med att han befunnit sig i en svår situation. Enligt domstolens mening har kommunen därmed styrkt sitt påstående att J.L. uppträtt respektlöst och illojalt mot L.D.

Till vad som nu behandlats kommer ytterligare att kommunen under denna punkt även framfört anklagelser av speciellt slag mot J.L. Anklagelserna går ut på att denne skulle ha delat ut sångtexter – även betecknade som nidvisor – till elever med ett innehåll som varit kränkande för L.D., att han skulle ha uppmanat elever att sjunga sånger med ett sådant innehåll samt att han även själv skulle ha varit närvarande vid tillfällen när dessa sånger framförts av elever.

Som skriftlig bevisning till stöd för att J.L. skulle ha skrivit nidvisor riktade mot L.D. har kommunen åberopat följande strofer av en text vilken kommunen menar härrör från J.L.: ”Vi vill inte ha L.D. & hennes lakejer… vi vill ha andra grejer… Vem kan lita på de fyras gäng… tror dom att vi e’ bäng… de fyras gäng och L.D. tycks ju helt sakna moral… jaaa de e dax att dom får en spark i sin ända… en skola skall inte va’ en bur och ni kan inte behandla oss som djur… L.D:s skola gör oss bara yr… Vi vill ha lärare och ledare som är som en ledfyr och leder oss till vårt mål o inte ner i närmsta svarta hål… Vi vill ha rätt motion annars blir det lätt revolution… Vi vill ha en ledning som ingjuter respekt…”.

J.L. har uppgivit att den ifrågavarande texten utgör en sång som eleverna skrivit för att stödja honom då han i november 1994 tillfälligt avstängts från undervisningen i samband med den s.k. motorvägsincidenten.

Biträdande rektorn B.S. har i sitt vittnesmål uppgivit att han efter det att motorvägsincidenten ägt rum uppfattat hur elever sprungit utanför rektorsexpeditionen med papper i händerna och sjungit ”Vi ska sätta på L.D.” men att J.L. inte varit med vid tillfället. Idrottsläraren A.N. har omvittnat att hon hört J.L:s elever skrika ramsor med sexuella inslag samt ord som ”L.D. har ingen hjärnsubstans kvar” och ”Vi ska sätta på L.D.”. Hon har emellertid inte klart kunnat ange att J.L. varit med när dessa ramsor skulle ha sjungits av eleverna. A.N. har berättat att elever talat om för henne att J.L. delat ut ramsor till elever.

Vad gäller uppgifter som föräldern T.N. har lämnat bygger dessa på upplysningar som han erhållit i andra hand från sin son. Sonen har inte hörts i målet. T.N. har inte själv kunnat ange när visor skulle ha sjungits.

Beträffande de nu ifrågavarande anklagelserna mot J.L. kan domstolen konstatera att ingen av de personer som hörts i målet faktiskt har sett att J.L. skulle ha delat ut några sångtexter som varit kränkande mot L.D. eller uppmanat elever att sjunga texter med sådant innehåll. Inte heller har någon av de personer som sagt sig ha hört elever sjunga texter riktade mot L.D. med säkerhet kunnat ange att J.L. varit tillsammans med eleverna vid dessa tillfällen. Enligt domstolens bedömande har kommunen inte kunnat styrka vad J.L. anklagats för i nu ifrågavarande hänseenden.

Arbetsdomstolen återkommer i ett sammanfattande avsnitt till nu berörda frågor.

Händelser och omständigheter som enligt kommunens mening visar att J.L. har visat bristande samarbetsvilja gentemot andra idrottslärare och övriga lärarkollegor

Kommunen har anfört följande. J.L. har visat bristande samarbetsvilja i förhållande till såväl andra idrottslärare som övriga lärarkollegor. Han har även varit nonchalant och illojal mot kollegorna. Hans felaktiga uppträdande tog sig bl.a. följande uttryck. J.L. vägrade att delta i planeringen av idrottsdagar utan överlät arbetet till de övriga idrottslärarna. Han tillämpade undervisningsmetoder som ledde till att eleverna kom uttröttade till nästa lektion. Han medverkade inte heller till att eleverna passade tiderna till följande lektion såsom borde ha skett. Inför eleverna fällde han nedsättande omdömen om de tre kvinnliga idrottslärarnas undervisning bl.a. genom att beteckna deras undervisning som ”käringgympa” och deras undervisningsmetoder som värdelösa. Han nedvärderade de kvinnliga lärarna bl.a. genom att kalla dem vid könsord. Han uppträdde mycket nonchalant mot övriga närvarande lärare vid klasskonferenserna.

LR har bestritt att J.L. skapat samarbetsproblem genom att inte respektera andra lärares lektionstider. Han har inte uppträtt nonchalant och störande vid klasskonferenser. Han har deltagit i normal omfattning i planeringen inför idrottsdagar med ett av speciella skäl orsakat undantag. Däremot har LR medgivit att det i vissa fall har förekommit samarbetssvårigheter mellan honom och de kvinnliga lärarkollegorna i idrott. Detta har dock inte berott enbart på honom. Han har känt sig motarbetad av sina kvinnliga kollegor. Samarbetssvårigheterna har dock inte varit så allvarliga som påståtts. Han har inte uppträtt nedvärderande mot sina kvinnliga kollegor och det har aldrig förekommit att han kallat dem vid könsord.

Idrottslärarna A.N. och U.W. har båda vid vittnesförhör uppgivit att J.L. inte önskat ha någon gemensam undervisning med deras idrottsgrupper utan sett till att denna undervisning inskränktes till cirka fem minuter av lektionerna, att han inte plockat undan redskap efter sina idrottslektioner och att han inte deltagit vid planeringar inför idrottsdagar. A.N. har vidare uppgivit att J.L. uppträtt nedvärderande mot kvinnliga kollegor och kallat deras undervisning för ”lekstuga” samt att han vid ett tillfälle inför henne kallat en annan kvinnlig idrottslärare för ”jävla fitta”. Enligt A.N. har J.L., i syfte att chockera, vid flera tillfällen besökt den toalett som finns mittemot idrottslärarnas pentry utan att stänga dörren trots att andra idrottslärare befunnit sig i pentryt. A.N. har också berättat att J.L. ofta inte förmådde att avsluta sina lektioner i tid varför andra idrottslärares grupper fick vänta.

J.L. har å sin sida uppgivit att han känt sig trakasserad och utstött av de kvinnliga idrottslärarna på grund av sitt kön och att han varit förhindrad att ”hävda manliga ideal”. Han har vidare anfört att han har samarbetat med sina idrottslärarkollegor och deltagit i planeringsmöten inför idrottsdagar men att han av L.D. fråntogs den extra ersättning och nedsättning av tjänstetiden för planering av idrottsdagar som de andra idrottslärarna hade. Detta upplevde han som en bestraffning, varför han under någon tid höll sig undan från planeringsmötena. J.L. har förnekat att han uttalat sig nedvärderande om de kvinnliga idrottslärarnas undervisning, att han haft toalettdörren öppen när kvinnliga kollegor varit i närheten och att han kallat en kollega för ”jävla fitta”.

Utsagorna av J.L., A.N. och U.W. visar enligt arbetsdomstolens mening att det sedan lång tid tillbaka förelegat betydande samarbetsproblem mellan J.L. och de tre kvinnliga idrottslärarna. Det är tydligt att J.L. och de andra har haft mycket olika synsätt angående hur idrottsundervisning skall bedrivas. Konflikten mellan J.L. och de kvinnliga idrottslärarna synes ha skapat en närmast hätsk stämning mellan J.L. och dessa. Detta förhållande måste beaktas då domstolen bedömer bevisningen rörande de enskilda anklagelser som riktats mot J.L.

Vad gäller påståendena att J.L. inte önskat delta vid någon gemensam undervisning med idrottsgrupperna, att han inte sett till att redskap tagits undan och inte avslutat sina lektioner i tid har utsagorna varit påfallande allmänt hållna och vaga. Några upplysningar som gör det möjligt att ta ställning till när och i vilken omfattning J.L. skulle ha brustit i sina åligganden i dessa hänseenden har inte lämnats. De nu behandlade uppgifterna kan därför inte tillmätas någon betydelse.

Enligt domstolens mening kan vidare inte anses tillförlitligen styrkt att J.L. i någon större grad kan göras ansvarig för problem som har uppstått för lärare med lektioner som följt efter dennes idrottsundervisning. Inte heller kan anses utrett att han uppträtt nonchalant och störande vid klasskonferenser. Han har tydligtvis i viss utsträckning undandragit sig planeringen inför idrottsdagar, men detta förefaller ha förekommit i endast begränsad utsträckning under en kortare tid.

Utredningen tillåter inte slutsatsen att J.L. generellt sett uppträtt nedvärderande mot de kvinnliga idrottslärarna eller att han kallat dem vid könsord.

Som redan framhållits finner domstolen att det har förekommit betydande samarbetssvårigheter mellan J.L. och de tre kvinnliga idrottslärarna. Det vill synas som att det är J.L. som bär det huvudsakliga ansvaret för att samarbetet inte har fungerat. Det är emellertid viktigt att framhålla att det inte har påvisats i målet att samarbetssvårigheterna i någon mera påtaglig grad har stört verksamheten. Däremot har det självfallet varit i hög grad besvärande för de berörda lärarna.

Domstolen återkommer i det närmast följande sammanfattande avsnittet till nu behandlade frågor.

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning av de händelser och omständigheter som kommunen har åberopat i målet som grund för avskedandet av J.L.

Arbetsdomstolen har i det föregående gjort uttalanden under fyra skilda punkter om de händelser och omständigheter som har åberopats som grund för avskedandet av J.L. Händelserna och omständigheterna rör hans beteende i skilda hänseenden under tiden från början av höstterminen 1993 till slutet av vårterminen 1995, dvs. de två läsår som avses med kommunens talan. De uttalanden som innefattar att klander eller kritik har kunnat riktas mot J.L. kan sammanfattas enligt följande:

1. Under en idrottsövning en dag i början av september 1993 har J.L. till kvinnliga elever uttalat sig på ett sätt som lätt kunnat missförstås av eleverna och uppfattas som en grov sexuell anspelning. Domstolen har konstaterat att det förelegat grund för att kritisera honom för hans språkbruk vid tillfället.

Domstolen har vidare funnit att det måste antas att J.L. haft en benägenhet att ofta inför elever använda ett grovt och ovårdat språk som klart går över gränsen för vad som bör få förekomma från en lärares sida. Domstolen har konstaterat att det förelegat grund att kritisera J.L. även för detta.

2. J.L. har gentemot såsom ”svaga” betecknade elever gjort sig skyldig till förlöpningar vid återkommande tillfällen. Det har därmed förelegat grund för att allvarligt kritisera J.L. för hans sätt att behandla vissa elever. Domstolen har dock framhållit att man av den föreliggande utredningen inte kan dra slutsatsen att det skulle ha varit betecknande för J.L. som idrottslärare att han endast tagit hänsyn till starka elever och att han kränkt svaga elever genom sitt uppträdande.

3. J.L. har uppträtt respektlöst och illojalt mot rektorn L.D.

4. Betydande samarbetssvårigheter har förekommit mellan J.L. och de tre kvinnliga idrottslärarna vid Danderyds gymnasium. Domstolen har uttalat att det vill synas som att det är J.L. som bär det huvudsakliga ansvaret för att samarbetet inte har fungerat. Domstolen har tillagt att det dock är viktigt att framhålla att det inte har påvisats i målet att samarbetssvårigheterna i någon mera påtaglig grad har stört verksamheten. Däremot har det självfallet varit i hög grad besvärande för de berörda lärarna.

Enligt arbetsdomstolens mening har J.L. genom vad som nu har redovisats under de fyra punkterna allmänt sett visat ett beteende som inte har varit godtagbart. Särskilt är hans uppträdande mot L.D. och då speciellt i samband med händelserna vid månadsskiftet september/oktober 1994 mycket besvärande för honom.

Det inträffade ledde också till en kraftig reaktion från skolledningens sida. Särskilt märks att J.L. blev kallad till ett möte den 30 november 1994 i vilket produktionsstyrelsens ordförande, kommunalrådet B.H., deltog. Enligt vad utredningen visar fick J.L. vid mötet motta mycket allvarliga erinringar och tillråddes även att kontakta företagshälsovårdens läkare för att få hjälp att komma till rätta med sina problem. J.L. följde också detta råd.

Enligt arbetsdomstolens mening är det emellertid viktig att uppmärksamma att kommunen i detta skede av händelseförloppet över huvud taget inte synes ens ha övervägt något mera långtgående ingripande mot J.L. Mötet den 30 november kan inte uppfattas som något annat än som en åtgärd i syfte att söka påverka J.L. till att i fortsättningen noggrant ta sig i akt och på allt sätt söka bättra sitt beteende i de skilda hänseenden som kommunen ansåg att han handlat klandervärt. J.L. synes för övrigt själv ha uppfattat kommunföreträdarnas tillsägelser som en skarp varning som han hade att beakta med risk för att han annars skulle kunna förlora sin anställning. Anmaningen till honom att söka hjälp av läkare visar att kommunföreträdarna ansåg att J.L:s avvikande beteende som anställd inte var en fråga enbart eller ens huvudsakligen om misskötsamhet.

Mot den nu angivna bakgrunden föreligger anledning att fästa särskild vikt vid dels hur J.L. kom att bete sig under tiden efter mötet den 30 november 1994, dels på vilket sätt kommunen gav honom erforderligt stöd fortsättningsvis.

Kommunen har redovisat den inställningen att J.L. inte ändrade sig utan att det under vårterminen 1995 oförändrat fanns grund för att klandra honom för hans uppträdande. Kommunen har inte ens påstått att någon stödåtgärd vidtogs för att bistå honom i hans verksamhet som lärare.

LR har bestritt att det skulle förhålla sig på det sättet att det även fortsättningsvis förelåg anledning till missnöje med J.L. Enligt LR:s mening var tiden från mötet den 30 november 1994 fram till avskedandet den 27 juni 1995 en i stort sett konfliktfri period. LR har kritiserat kommunen för att ingen åtgärd vidtogs för att stödja honom i lärararbetet.

Arbetsdomstolen konstaterar följande. Den utredning som föreligger i ärendet ger inte något klart belägg för att J.L. skulle ha fortsatt sitt klandervärda beteende efter mötet den 30 november 1994. Detta gäller såväl om man söker bilda sig en uppfattning om utvecklingen i stort som om man beaktar enskilda händelser. Om J.L. även efter mötet uppträtt på något anmärkningsvärt sätt borde detta, som domstolen ser det, ha kommit fram på ett tydligt sätt i vittnesmålen. Det har det alltså inte gjort. En annan sak är att J.L:s relationer i förhållande till särskilt de övriga idrottslärarna måste antas ha varit även fortsatt mycket ansträngda. Det allmänna intrycket måste ofrånkomligt bli att J.L. tog rättelse med anledning av vad som framfördes till honom från skolledningens sida vid novembermötet. J.L. har själv uppgivit att underrättelsen om avskedandet kom som en total överraskning för honom. Lokala fackliga företrädare har uttryckt sig på likartat sätt.

Har giltig grund förelegat för att avskeda J.L. från dennes anställning?

Enligt 18 § första stycket anställningsskyddslagen får avskedande ske, om arbetstagaren har grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Avskedandeåtgärden, dvs. det i princip omedelbara avbrytandet från arbetsgivarens sida av ett anställningsförhållande, tar sikte på verkligt allvarliga förseelser av en anställd. Det är då fråga om förfaranden som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande.

Den fråga som nu ställs är alltså om J.L. kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot kommun i den angivna meningen.

Det är viktigt att i ett fall som det förevarande slå fast att bedömningen skall hänföras till den situation som förelåg när kommunen den 6 juni 1995 underrättade J.L. om att ett avskedande övervägdes. Det är inte situationen på senhösten 1994 då missförhållandena enligt kommunens deklarerade uppfattning kulminerade som är avgörande. Detta konstaterande får särskild betydelse med hänsyn till att – enligt vad som utvecklats avslutningsvis i föregående avsnitt – J.L. får anses ha rättat sitt beteende efter mötet den 30 november 1995.

Mot bakgrund av det nu anförda blir av särskilt intresse att se vad det var som var den utlösande faktorn när kommunen bestämde sig för att avskeda J.L. I detta avseende har kommunen själv angivit att det var uppgifter från föräldern T.N. som föranledde kommunen att underrätta om att avskedande övervägdes. De av T.N. lämnade uppgifterna har redan berörts i det föregående. I detta sammanhang finns emellertid anledning att gå närmare in på vilken information T.N. framförde till skolföreträdarna.

Kommunen har därom uppgivit följande. Den 19 maj 1995 fick både L.D. och produktionsdirektören A-M.F. motta telefonsamtal från T.N. som hade en son som var elev i Danderyds gymnasium. Vid samtalen, som i stora drag synes ha löpt på samma sätt, uppgav T.N. i mycket upprörda ordalag att han av sin son fått veta att J.L. i undervisningen låtit eleverna sjunga sånger med grova sexuella anspelningar som var riktade mot L.D. Enligt T.N. gick sångerna ut på att man skulle ”sätta på L.D.”. Han var dessutom förargad över J.L:s sätt att bedriva undervisningen, särskilt hur undervisningen drabbade svaga elever, och ansåg att undervisningen var ensidig och under stora delar av året endast handlade om löpträning.

Såvitt har framkommit i målet föranledde T.N:s uppgifter inte någon särskild utredning från kommunens sida. Ingen synes ha ställt frågan när sångerna skulle ha sjungits. I sitt vittnesmål har T.N. angivit att han inte hade någon uppfattning om detta. Någon analys om det var befogat att sätta tilltro till uppgifterna synes inte ha skett. Inte heller synes ha beaktats i vad mån T.N:s uppgifter innefattade något nytt som inte redan var känt för kommunen. J.L. blev över huvud taget inte informerad om T.N:s uppgifter förrän underrättelsen om det tilltänkta avskedandet kom.

Det nu anförda ger god grund för att anta att det som utlöste kommunens åtgärd att avskeda J.L. inte hade någon särskild substans. Det som emellertid har större betydelse är det förhållandet att kommunen lämnade utan avseende att J.L. under en så förhållandevis lång tid som drygt sex månader inte låtit sig komma något till last efter det han fick den skarpa varning som novembermötet får anses ha utmynnat i. Vad som yttrades från kommunföreträdarnas sida under mötet den 30 november 1994 är enligt domstolens mening under föreliggande omständigheter att uppfatta på det sättet att kommunen avstod från att göra sak av det inträffade under den förutsättningen att J.L. tog rättelse och ändrade sitt beteende radikalt. Som tidigare framgått anser domstolen att han uppfyllt detta krav. Det finns ingen uppgift om att kommunen vid beslutet att avskeda J.L. beaktade någon omständighet som inte var känd för kommunrepresentanterna vid mötet den 30 november 1994.

Vid en bedömning mot bakgrund av det anförda finner arbetsdomstolen att det inte i juni 1995 förelegat giltig grund för kommunen att tillgripa en så långtgående åtgärd mot J.L. som ett avskedande.

Detta ställningstagande betyder att domstolen har att gå vidare i sin prövning och ta ställning till om avskedandet av J.L. ägt rum under sådana omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning.

Har avskedandet skett under omständigheter som inte ens skulle ha varit tillräckliga för en giltig uppsägning av J.L. från hans anställning?

Det förhållandet att giltig grund inte förelegat för ett avskedande leder ej utan vidare till att avskedandet skall förklaras ogiltigt. Som anges i 35 § första stycket anställningsskyddslagen kan en ogiltigförklaring ges endast om avskedandet skett under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Med hänsyn till det ställningstagande som har gjorts av domstolen i föregående avsnitt har domstolen därför att nu pröva om denna förutsättning är uppfylld.

Bedömningen huruvida omständigheterna kan anses ha räckt till för en giltig uppsägning skall ske från väsentligen andra utgångspunkter än bedömningen av om avskedande kunnat äga rum. Den senare åtgärden tar typiskt sett sikte på enskilda händelser i form av grova överträdelser av vad som åligger arbetstagaren såsom anställd. I uppsägningsfallet däremot skall prövningen mera inriktas på de slutsatser om arbetstagarens fortsatta lämplighet som kan dras av vad som har förekommit. Härvid kommer även omplaceringsfrågan in i bilden.

I det föreliggande fallet är det några omständigheter som måste tillmätas särskild betydelse.

För det första skall givetvis även i detta sammanhang beaktas att J.L. tog rättelse efter de anmaningar om detta som han fick vid mötet den 30 november 1994. Hans ådagalagda beredvillighet att bättra sig talar för att relativt goda möjligheter förelegat för J.L. att i framtiden gentemot kommunen fullgöra sina åtaganden i anställningen och därmed fungera som idrottslärare.

För det andra framgår av utredningen att skolledningen vid novembermötet gjorde den bedömningen att J.L. var i behov av någon form av stöd eller hjälp utifrån i sin gärning som lärare och i sina relationer till rektor och lärarkollegor. Som har berörts i det föregående kom något sådant stöd eller sådan hjälp inte till stånd. Det skall i detta sammanhang anmärkas att J.L. följde skolföreträdarnas anmaning att ta kontakt med företagsläkaren. Detta ledde synbarligen inte till något för J.L. positivt. Anmärkningsvärt är att någon uppföljning tydligtvis inte skedde från kommunens sida. Kommunen vinnlade sig inte om att finna någon lämplig stöd- eller hjälpåtgärd för J.L. Detta förhållande måste beaktas vid bedömningen av J.L:s framtida möjligheter som lärare.

En tredje omständighet är att kommunen såvitt framkommit inte har gjort någon som helst närmare utredning angående möjligheterna att omplacera J.L. till annat arbete inom Danderyds kommun. I målet har anförts endast att några omplaceringsmöjligheter inte stod till buds. Detta skall ställas mot att J.L. hade en mycket långvarig anställning bakom sig i kommunen och att några mera allvarliga anmärkningar mot honom inte har framkommit förrän under en relativt kort period under de senaste åren.

Vid en bedömning mot bakgrund av det anförda kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att avskedandet skett under omständigheter som inte ens varit tillräckliga för en giltig uppsägning.

Det allmänna skadeståndets storlek

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att J.L. har blivit avskedad från sin anställning som idrottslärare under omständigheter som inte en skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Detta innebär att domstolen har att pröva den mellan parterna tvistiga frågan om skyldighet föreligger för kommunen att utge allmänt skadestånd för den kränkning som avskedandet har inneburit.

LR har yrkat att kommunen skall åläggas att utge allmänt skadestånd med 70 000 kr. Kommunen har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig.

Arbetsdomstolen gör följande bedömande. Uppenbarligen bär J.L. ett mycket betydande eget ansvar för att händelseförloppet för hans del utvecklade sig på det sätt som skedde fram till slutet av november 1994. Han måste också lastas för att relationerna till L.D. och till de tre kvinnliga idrottslärarna blev mycket dåliga. Detta är emellertid en sak. En helt annan sak är att kommunen på sin sida gjorde en mycket allvarlig felbedömning när kommunen bestämde sig för att avskeda J.L. Detta följer i och för sig redan av det förhållandet att domstolen har kommit fram till att avskedandet skedde under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Omständigheterna ger ett påtagligt stöd för att J.L. har drabbats mycket hårt av avskedandeåtgärden. Domstolen syftar med detta uttalade särskilt på det förhållandet att han tvingades omedelbart lämna arbetsplatsen och att han varit utestängd från denna i ett års tid.

Vid övervägande av samtliga omständigheter finner arbetsdomstolen att allmänt skadestånd skall utgå med yrkat belopp.

Arbetsdomstolens slutsatser

Prövningen i det föregående har utmynnat i slutsatsen att J.L. har blivit avskedad från sin anställning som idrottslärare under omständigheter som inte en skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Detta leder till att LR:s yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet skall bifallas.

Domstolens ställningstagande i det föregående leder också till att yrkandet avseende lön skall bifallas. Domstolen har vidare funnit i det föregående att yrkandet om allmänt skadestånd skall bifallas. En följd av detta är att yrkandena om ränta skall bifallas.

Den nu angivna utgången i målet leder till att kommunen skall åläggas att ersätta LR för rättegångskostnad. Yrkat belopp får anses skäligt.