AD 1996 nr 48

Tvisten och utredningen i målet

Tvisten i målet gäller om kammarrätten i Jönköping handlade fel när den i oktober 1995 sade upp samtliga 52 kammarrättsassessorer från deras anställningar där. Uppsägningarna omfattade såväl tjänstgörande som tjänstlediga assessorer. Enligt staten förelåg det saklig grund för uppsägningarna på grund av arbetsbrist; uppsägningarna grundades på att kammarrätten hade beslutat att minska sin organisation och den utlösande faktorn för detta beslut var medelsbrist.

Enligt JUSEK motiverade inte medelsbristen kammarrätten att säga upp fler än åtta alternativt 15 arbetstagare med en lönekostnad om ca 30 000 kr per månad och arbetstagare. Någon grund för att säga upp tjänstlediga assessorer, som inte belastade budgeten, fanns det inte heller anser JUSEK. Förbundet har därför yrkat att de i punkten 1 alternativt punkten 4 under rubriken Yrkanden angivna uppsägningarna skall ogiltigförklaras. Vidare hävdar JUSEK att kammarrätten bröt mot 3 § i TurA-S när kammarrätten bestämde att assessorerna skulle utgöra en turordningskrets. Till denna krets bör, enligt JUSEK, föras också fiskaler som tjänstgjorde som adjungerade ledamöter i kammarrätten (i det följande kallade t.f. assessorer, adjungerade ledamöter eller adjunkter) och de fiskaler som tjänstgjorde eller hade tjänstgjort som länsrättsfiskaler; allt under förutsättning att dessa arbetstagare belastade kammarrättens budget. Om uppsägningar hade skett efter en turordningskrets bestämd på detta sätt, skulle enligt JUSEK inte de i yrkandena under punkten 2 eller 5 angivna assessorerna ha sagts upp. JUSEK har därför yrkat allmänt skadestånd till dessa assessorer och till förbundet självt för brott mot TurA-S.

Staten har bestritt yrkandena och påståendena att kammarrätten handlat fel på det sätt som JUSEK gjort gällande.

Vid huvudförhandlingen har förhör upplysningsvis hållits på JUSEK:s begäran med kammarrättsrådet i Kammarrätten i Jönköping, tillika förbundets fackliga företrädare i domstolen B.vS. och kammarrättsassessorerna där R.I. och B.N. samt på statens begäran med ställföreträdande generaldirektören i Domstolsverket J.B., presidenten i Kammarrätten i Jönköping J.F. och avdelningsdirektören där I.E.L. Vidare har staten åberopat och förebragt visst skriftligt material till belysande av kammarrättens ekonomiska situation i oktober 1995.

Allmänt om kammarrätter och länsrätter

Kammarrätten är en allmän förvaltningsdomstol. Det finns fyra kammarrätter i landet. Närmast under kammarrätterna finns länsrätter. Högsta förvaltningsdomstol är Regeringsrätten. Sedan 1979 års länsrättsreform är de allmänna förvaltningsdomstolarna uppbyggda efter samma principer som de allmänna domstolarna, dvs. tingsrätterna, hovrätterna och Högsta Domstolen. Kammarrätternas och länsrätternas organisation, m.m. framgår av lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förordningarna med instruktion för kammarrätterna (SFS 1979:571) respektive länsrätterna (SFS 1979:573) samt arbetsordningarna för dessa domstolar.

Av lagen och instruktionen för kammarrätten framgår bl.a. följande om kammarrätternas organisation och domarpersonal.

Kammarrätterna arbetar i sin dömande verksamhet på avdelningar som består av ordinarie domare som ledamöter. Dit hör presidenten eller en lagman som ordförande, ett kammarrättsråd som vice ordförande och kammarrättsråd i övrigt. I den utsträckning som det förordnas består en avdelning också av en eller flera kammarrättsassessorer eller andra adjungerade ledamöter. Till adjungerad ledamot kan förordnas bl.a. den som har förordnats till kammarrättsfiskal och som därefter har tjänstgjort under sammanlagt minst ett år som länsrättsfiskal, tingsfiskal, rådman eller lagman. Kammarrätten får för ett visst mål eller en viss sammanträdesdag till adjungerad ledamot förordna en kammarrättsfiskal, som inte uppfyller dessa föreskrifter, om det inte finns någon behörig ledamot att tillgå.

En fiskal är en till tjänsten yngre jurist som har påbörjat sin utbildning till domare som fiskalsaspirant; oftast har aspiranten en notarietjänstgöring i botten när denne börjar sin aspiranttjänstgöring i överrätten. Aspiranttiden pågår normalt i nio månader. Om tjänstgöringen godkänns, förordnas aspiranten till fiskal. Efter eventuellt en ytterligare tids tjänstgöring i överrätten följer förordnande som fiskal i underrätt, dvs. på förvaltningsdomstolssidan i länsrätt. Underrättstjänstgöringen skall pågå minst ett år, varefter fiskalen normalt återgår till överrätten för adjunktion, dvs. fiskalen tjänstgör som adjungerad ledamot på en avdelning. Adjunktionstjänstgöringen skall pågå minst nio månader. Om tjänstgöringen godkänns, förordnas fiskalen därefter till assessor och kan sedan söka en ordinarie domartjänst.

Domarutbildningen och rekryteringen av domare har utretts under årens lopp, senast av 1993 års domarutredning som i juni 1994 överlämnade sitt betänkande (SOU 1994:99 [ pdf | ]) Domaren i Sverige inför framtiden – utgångspunkter för fortsatt utredningsarbete. I betänkandet kan bl.a. följande utläsas.

Det är inte ovanligt att assessorerna efter sitt förordnande lämnar kammarrätten för tidsbegränsade anställningar utanför kammarrätten. Det kan gälla exempelvis tjänst som vikarierande rådman, men också tjänstgöring utanför domstolsväsendet. Det är exempelvis vanligt att domstolsjurister anlitas för lagstiftningsarbete eller annan tjänstgöring i regeringskansliet, riksdagen eller andra myndigheter (s. 11 i bet.). Det har i meritvärderingshänseende också setts som positivt att en blivande domare har erfarenheter även av annan yrkesverksamhet än tjänstgöring i domstol (prop. 1989/90:79 [ pdf ||  ] s. 10 [  ] och 11 [  ]). De möjligheter till rörlighet och breddning i yrkeserfarenheterna som förfarandet innebär har också verkat stimulerande på rekryteringen till domarbanan (SOU 1988:53 [ pdf | ] s. 109 [  ]). – Det finns inte något krav på genomgången utbildning i domstol (domarutbildning) för anställning som ordinarie domare, men av SOU 1994:99 [ pdf | ] s. 111 [  ] framgår att endast ett fåtal av dem som rekryterats till domare inte har genomgått någon sådan utbildning.

Våren 1993 godkände riksdagen riktlinjer som regeringen hade presenterat (prop. 1992/93:100 [ pdf ||  ] bil. 3) och som innebar att tyngdpunkten i rättskipningen skall ligga i första instans och att den första domstolsprövningen i de allmänna förvaltningsdomstolarna i allmänhet skall ligga i länsrätt (förvaltningsdomstolsreformen). Detta riksdagsbeslut har under år 1994 följts av beslut om ändrad instansordning och ändrad beslutsordning för olika måltyper, om prövningstillstånd för prövning av överklagade mål från länsrätt till kammarrätt och om nedflyttning av ett betydande antal mål från kammarrätterna till länsrätterna som första domstolsinstans. År 1992 upphörde försäkringsrätterna; målen från dessa domstolar fördes över till kammarrätterna och samtidigt fick assessorer som hade tjänstgjort i försäkringsrätterna tjänstgöring i kammarrätterna. Socialförsäkringsmålen är numera överflyttade till länsrätterna som första instans.

Hade Kammarrätten i Jönköping saklig grund för uppsägningarna?

Utgångspunkter

Staten har som redan sagts åberopat arbetsbrist som skäl för uppsägningarna. Enligt JUSEK angav kammarrätten som skäl för uppsägningarna att man hade brist på medel, men enligt förbundet motiverade medelsbristen inte en uppsägning av så många assessorer. JUSEK har i anslutning härtill särskilt framhållit att det inte fanns saklig grund för att säga upp de assessorer som var tjänstlediga, eftersom dessa inte belastade kammarrättens budget.

Som arbetsdomstolen uttalat bl.a. i domen AD 1993 nr 101 är begreppet arbetsbrist i anställningsskyddssammanhang en samlingsbeteckning för en mängd olika situationer och är ingalunda alltid liktydigt med att det i konkret mening saknas arbetsuppgifter för en arbetstagare. I domen uttalade domstolen bl.a. följande.

Vidare gjorde domstolen följande även för tvisten i det nu föreliggande målet relevanta uttalanden i fråga om de möjligheter till prövning som domstolen har när uppsägning har skett på grund av arbetsbrist och om de krav som man i arbetsbristsituationer kan ställa på arbetsgivaren.

Bakgrunden till uppsägningarna

Av utredningen i målet framgår i huvudsak följande beträffande de bedömningar hos kammarrätten som ledde till uppsägningarna av assessorerna.

I november 1994 fick kammarrätten information av Domstolsverket om att stora besparingar var att förvänta för domstolens del. Detta ledde till att kammarrätten gjorde en utredning om hur mycket organisationen kunde minska utan att balanserna, dvs. antalet oavgjorda mål, ökade. Enligt vad I.E.L. uppgett kom man fram till att det egentligen inte fanns utrymme för annat än någon enstaka neddragning av personalen. Något möjlighet att avveckla en hel avdelning fanns inte; en sådan avveckling kan inte leda till motsvarande personalminskning, eftersom ordinarie domare inte kan sägas upp från sina anställningar.

Informationen från Domstolsverket kom att följas av ett flertal kontakter mellan kammarrätten och verket och efter årsskiftet 1994/95 också möten mellan dessa båda myndigheter och med företrädare för Justitiedepartementet, andra kammarrätter och länsrätter. Vid dessa tillfällen diskuterades hur man skulle lösa problemet med den s.k. assessorspuckeln, dvs. överskottet av assessorer, som berörde inte bara Kammarrätten i Jönköping. Det fanns flera skäl för detta överskott. Ett skäl var den sammanhållna och förkortade tiden för domarutbildning som hade genomförts med 1990 års domarbanereform, vilken medförde att assessorsförordnandet kom tidigare i karriären än förut. Ytterligare anledningar var att det på grund av arbetsmarknadsläget men också assessorernas löneläge hade blivit svårare för assessorerna att få tjänstgöring utanför domstolsväsendet, men även att länsrätterna hade fått minskad medelstilldelning, vilket innebar minskad efterfrågan på assessorer för förstärkningstjänstgöring där. De lösningar som diskuterades för att komma till rätta med kammarrätternas problem var bl.a. inrättandet av fasta tjänster i länsrätterna för assessorer vid kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, som hade de största problemen, och placering av assessorer i andra kammarrätter. Domstolsverket ställde också i utsikt löneförstärkningar under högst två år för kostnader som kunde uppkomma om en assessor fick tjänstgöring utanför kammarrätten.

Såväl kammarrätten som Domstolsverket sökte på olika sätt få ned överskottet av assessorer. Kammarrätten fann dock i detta arbete bl.a. att assessorernas benägenhet att lämna kammarrätten eller Jönköping för annat ändamål än som tillfällig förstärkning vid länsrätterna var mycket begränsad.

Inför halvårsskiftet 1995 bedömde kammarrätten enligt I.E.L. det så att det fanns en risk för att assessorsöverskottet skulle kunna leda till att kammarrätten fick ta emot uppåt ett 30-tal assessorer, främst därför att länsrätterna inte längre hade råd att ha kvar de assessorer som hade anlitats som förstärkning där för att arbeta av balanser bl.a. vad gäller socialförsäkringsmålen. Vidare fanns det assessorer som var tjänstlediga och vars ledighet gick ut under året. Med beaktande av arbetsmarknadsläget fanns det enligt kammarrättens bedömning en risk för att på sikt också övriga tjänstlediga assessorer skulle komma åter till kammarrätten.

Kammarrätten gjorde enligt I.E.L. särskilda ansträngningar för att få assessorer placerade i länsrätt efter halvårsskiftet 1995. Detta arbete resulterade i att en länsrätt ”tog emot” en assessor och att ytterligare fyra assessorer placerades på länsrätt, delvis på kammarrättens bekostnad. Vidare fick kammarrätten löfte också om att av 13 nybildade tjänster som länsrättsassessorer skulle fyra gå till assessorer vid Kammarrätten i Jönköping.

I anslutning till kammarrättens arbete med sin anslagsframställan, i mars 1995, hade kammarrätten analyserat situationen vad avser assessorerna och deras tjänstledigheter. Man hade då enligt I.E.L. kommit fram till att domstolen för det kommande förlängda budgetåret behövde en anslagsförstärkning med 5,6 milj. kr och föreslog också detta. När kammarrätten senare fick veta att Domstolsverket i stället föreslog en minskning av anslaget med 4,5 milj. kr från den 1 januari 1997, dvs. sammanlagt ca 10 milj. kr mindre än vad kammarrätten hade ansett nödvändigt, beslutade kammarrätten att omedelbart stoppa antagningen av fiskalsaspiranter.

I oktober 1995 redovisade kammarrätten till Justitiedepartementet ett uppdrag som kammarrätten – i likhet med övriga kammarrätter – hade fått att efter närmare anvisningar från Domstolsverket utarbeta en treårig personalplan för tiden den 1 juni 1995 – den 31 december 1998. I planen redogjorde kammarrätten bl.a. för det prognostiserade ekonomiska utfallet vid utgången av år 1996 respektive 1997 vad avser domarlönerna för tre olika givna alternativ; det alternativ som gick längst i besparingshänseende innebar att samtliga assessorer sades upp. Med beaktande av bl.a. att fyra assessorer förväntades få anställning som länsrättsassessorer och att ytterligare fyra assessorer väntades få omplacering till kammarrätterna i Göteborg och Sundsvall beräknade kammarrätten att det skulle bli ett ekonomisk underskott i samtliga fall på miljonbelopp.

Närmare om parternas inställning i målet

JUSEK:s kritik i målet mot de uppsägningar som följde kan sammanfattas enligt följande. Inför uppsägningarna beaktade inte kammarrätten att minst sex assessorer skulle komma att lämna domstolen under hösten 1995. Kammarrätten har vidare i oktober 1995 bokfört två kostnadsposter som avsåg kostnader hänförliga till juli – september 1995, vilket gjorde underskottet i oktober större än det rätteligen blev. För tiden den 1 juli – den 31 december 1995 blev underskottet 782 000 kr mindre än vad kammarrätten hade prognostiserat och lönekostnaderna för tiden december 1995 t.o.m. februari 1996 blev sammanlagt 650 000 kr lägre än vad kammarrätten hade räknat med. Slutligen har kammarrätten ”för säkerhets skull” sagt upp assessorer som inte belastade kammarrättens budget.

Staten har invänt att det är fel att som JUSEK gör se till facit i efterhand och granska resultatet månad för månad; uppsägningarna har grundats på en prognos som kammarrätten gjorde. Staten har vitsordat att underskottet för andra halvåret 1995 blev omkring 780 000 kr mindre än beräknat. I.E.L. har som en förklaring härtill uppgett att uppsägningarna i oktober fick till följd att flera assessorer sökte andra anställningar och därför slutade vid kammarrätten. Hon har vidare uppgett följande. Med utgångspunkt i de förutsättningar som låg till grund för redovisningen i oktober 1995 till Justitiedepartementet skulle kammarrätten vid utgången av år 1996 ha ett ackumulerat underskott på ca 5,5 milj. kr. Om samtliga assessorer sades upp, räknade kammarrätten med att få en balans i budgeten till årsskiftet 1998/99. Hade kammarrätten eftersträvat en balans redan till årsskiftet 1997/98, skulle det ha krävt att också juristerna i den s.k. utbildningsgruppen hade fått sägas upp och detta ville kammarrätten inte skulle ske. J.F. har i anslutning härtill framhållit att kammarrätten har ett ansvar för utbildningen av domare, dvs. för de yngre juristerna fram till assessorsförordnandet. Staten har i fråga om kammarrättens beslut om att säga upp samtliga assessorer tillagt att det i anslutning till 1990 års domarbanereform tydligt markerats att färdiga assessorer inte skall stanna kvar i överrätt utan tjänstgöra i underrätt eller skaffa sig erfarenhet på annat håll i avvaktan på att söka ordinarie domartjänster.

Arbetsdomstolens bedömning

Som följer av de tidigare återgivna uttalandena från domen AD 1984 nr 26 [ NJ ] [ Karnov ] är det inte en uppgift för arbetsdomstolen att pröva de överväganden som ligger bakom statsmakternas beslut om tilldelning av medel till domstolarna eller hur domstolarna väljer att organisera sin verksamhet. Det ankommer inte heller på domstolen att gå in i några närmare företagsekonomiska överväganden. Vad domstolen har att pröva är om staten som arbetsgivare har tillgodosett det anställningsskydd som de anställda har rätt till. Domstolen har härvid att göra prövningen utifrån den kritik som arbetstagarsidan har framfört i målet.

Med beaktande av den utredning som förebragts från statens sida finner arbetsdomstolen att JUSEK inte styrkt sitt påstående att staten vid beräkningen av underskottet för andra halvåret 1995 inte beaktat att i vart fall sex assessorer skulle komma att få tjänstgöring utanför domstolen. Att kammarrätten felaktigt skulle för oktober 1995 ha bokfört poster hänförliga till skulder under juli–september 1995 saknar betydelse för prognosen av kammarrättens ekonomiska ställning vid årets slut.

I det underlag för bedömningen av lönekostnader för domare under tiden den 1 juli 1995 – den 30 juni 1997, som har åberopats i målet, finns en utförlig genomgång av beräknade lönekostnader för de olika domarkategorierna. Där finns för varje halvår redovisat det antal ordinarie och icke-ordinarie domare av skilda kategorier för vilka kammarrätten räknade med lönekostnader och de sammanlagda kostnaderna för varje kategori. Enligt vad J.B. uppgett utgjorde löneanslaget ca 70 procent av kammarrättens totala anslag och merparten av lönekostnaderna var att hänföra till löner för domare; såvitt framgår av utredningen utgjorde lönerna till de ordinarie domarna mer än hälften av dessa kostnader.

Den utredning som förebragts i målet ger inte arbetsdomstolen anledning att från anställningsskyddssynpunkt ifrågasätta den prognos gällande framtida lönekostnader för domare som kammarrätten gjorde inför uppsägningarna eller kammarrättens beslut att genom uppsägningar av domarpersonal minska domstolens kostnader för att därigenom söka nå en balans till årsskiftet 1998/99 såvitt gäller domarlönerna. Arbetsdomstolens slutsats förändras inte av det förhållandet att underskottet andra halvåret 1995 och lönekostnaderna för tiden december 1995 – februari 1996 blev mindre än vad som förväntades. Tilläggas kan att domstolen vid sin prövning beaktat att kammarrätten, enligt vad I.E.L. uppgett, hade ett överföringsbelopp från budgetåret 1994/95 på en miljon kronor. Även med beaktande av detta överskott skulle kammarrätten enligt det underlag som förebragts i fråga om beräknade kostnader för domarlöner ha ett ackumulerat underskott på över tre miljoner kronor vid utgången av år 1997.

JUSEK har, som arbetsdomstolen uppfattar det, inte någon erinran i sig mot att kammarrätten valde att säga upp assessorer. Däremot anser förbundet att kammarrätten inte hade rätt att säga upp de assessorer som var tjänstlediga och som inte belastade kammarrättens budget. Enligt JUSEK har dessa assessorer sagts upp ”för säkerhets skull”.

Staten har häremot invänt att turordningen skall gälla samtliga assessorer oberoende av eventuell tjänstledighet.

Arbetsdomstolen gör i denna fråga följande överväganden.

Med turordning förstås vad gäller anställningsskydd de bestämmelser som finns om vilka arbetstagare som skall sägas upp i en arbetsbristsituation. Av 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd följer att turordningen bestäms efter den turordningskrets som arbetstagaren tillhör (andra stycket) och inom denna krets efter arbetstagarens anställningstid hos arbetsgivaren; arbetstagare med längre anställningstid har företräde till fortsatt anställning framför arbetstagare med kortare anställningstid (tredje stycket).

Arbetsdomstolen kan inledningsvis konstatera att en uppsägning på grund av arbetsbrist givetvis inte skall omfatta fler arbetstagare än som är motiverat med beaktande av det skäl som åberopats. Det kan inte råda någon tvekan om att alla i målet aktuella assessorer, oavsett om de var i tjänst eller tjänstlediga vid tiden för uppsägningarna, såvitt gäller deras tjänster och arbetsuppgifter hos kammarrätten är att hänföra till samma turordningskrets så som den bestäms i 3 § TurA-S.

Av vad som nyss redovisats följer att arbetsdomstolen från anställningsskyddssynpunkt inte funnit skäl för någon erinran mot de överväganden som låg bakom kammarrättens beslut att till årsskiftet 1998/99 söka eliminera det beräknade, ackumulerade underskottet avseende domarlöner. Enligt uppgift var den assessor som hade längst anställningstid, A.J., inte tjänstledig när uppsägningarna beslutades. Han belastade med andra ord kammarrättens löneanslag. Det betyder att kammarrätten för att uppnå de eftersträvade besparingarna – med en turordningskrets bestående enbart av assessorer – måste säga upp bl.a. honom. Av detta följer också att kammarrätten var tvungen att säga upp även de assessorer som hade sämre turordningsplats än A.J. Något annat hade inneburit ett frångående av lagens turordningsbestämmelser.

JUSEK påstår inte att uppsägningarna berodde på omständigheter hänförliga till de uppsagda assessorernas personliga förhållanden (uppsägning av s.k. personliga skäl) eller att kammarrätten skulle ha brustit i sin omplaceringsskyldighet. Arbetsdomstolen kommer därför fram till att kammarrätten hade saklig grund för att säga upp samtliga assessorer. JUSEK:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna skall därför avslås.

Stod kammarrättens uppsägningar i strid mot gällande turordningsbestämmelser?

Avtalsbestämmelsen

Som redan sagts finns det i 22 § anställningsskyddslagen bestämmelser om turordning vid uppsägning. Av 2 § i lagen följer att avvikelser får göras från bl.a. denna paragraf genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. TurA-S är ett sådant kollektivavtal. Enligt detta avtal gäller i stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket anställningsskyddslagen att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetsgivare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns. Avtalet slöts år 1984. Hänvisningen i avtalet till bestämmelserna i 22 § tredje stycket får efter de lagändringar som skett därefter anses avse paragrafens nuvarande andra stycke, dvs. de bestämmelser som där finns om turordningskrets. Parterna i målet synes inte heller ha utgått från något annat.

Parternas talan

JUSEK hävdar att kammarrätten bröt mot 3 § TurA-S när man bestämde att endast assessorerna skulle ingå i den turordningskrets av arbetstagare som sades upp. Enligt förbundet hade de fiskaler som vid beslutet om uppsägningar var adjungerade ledamöter, länsrättsfiskaler eller hade tjänstgjort som länsrättsfiskaler arbetsuppgifter som är i huvudsak jämförbara med kammarrättsassessorernas. Dessa adjunkter och övriga nu nämnda fiskaler skulle därför ha sagts upp i stället för assessorer, under förutsättning dock enligt JUSEK att de belastade kammarrättens budget. Enligt JUSEK belastade vid tiden för uppsägningarna inte några länsrättsfiskaler eller fiskaler som hade tjänstgjort som länsrättsfiskaler kammarrättens budget. JUSEK har mot denna bakgrund yrkat allmänt skadestånd dels till de assessorer som enligt förbundet sades upp i strid mot 3 § TurA-S, dels till förbundet självt.

Staten, som bestritt skadeståndsskyldighet, har i fråga om turordningskretsens omfattning en annan uppfattning än JUSEK. Enligt staten finns det klara kvantitativa och framför allt kvalitativa skillnader mellan arbetsuppgifterna för de nämnda fiskalsgrupperna och assessorerna. Staten har särskilt hänvisat till att den viktigaste uppgiften för kammarrätterna, efter den dömande funktionen, är att utbilda domare och att denna skyldighet kommer till uttryck i 10 § i instruktionen för kammarrätterna. Staten har också hänvisat till Sveriges skyldighet genom medlemskapet i Europarådet att följa rekommendationen No. R (94) 12 om domarnas självständighet, effektivitet och dömande och bestämmelserna däri om bl.a. rekrytering och utbildning av domare. Enligt staten skall man vid bedömningen av kretsindelningen i det nu aktuella fallet ta hänsyn till kammarrättens möjlighet att på ett riktigt sätt fullgöra sina förvaltnings- och rättskipningsuppgifter, i vilka alltså ingår uppgiften att utbilda domare. Med stöd av 12 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) eller i vart fall grunderna för denna paragraf skall därför de fiskaler som är under utbildning över huvud taget inte föras till assessorskretsen. I vart fall ger enligt staten 12 § LOA i praktiken samma resultat när turordningen inom en grupp skall bestämmas.

JUSEK å sin sida hävdar att 12 § LOA endast ger möjlighet till undantag när turordningen inom en indelningskrets skall bestämmas. Förbundets inställning får förstås så att bestämmelsen inte ger utrymme för något undantag i de nu aktuella fallen av uppsägningar.

Arbetsdomstolens överväganden såvitt gäller 12 § LOA

I 12 § LOA föreskrivs att när en arbetstagares plats i turordning för uppsägning enligt anställningsskyddslagen bestäms, så skall hänsyn tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter. Bestämmelsen härstammar från 42 § första stycket statstjänstemannalagen och infördes i den lagen i anslutning till att de allmänna turordnings- och företrädesrättsreglerna i anställningsskyddslagen fr.o.m. den 1 januari 1975 blev gällande också inom det statliga området (se prop. 1974:174, [ pdf ||  ] SFS 1974:1009). Föreskriften var utformad så att utöver bestämmelserna i 22 § andra och tredje styckena i dåvarande 1974 års anställningsskyddslag gällde att hänsyn skulle tas till det nämnda kravet när en tjänstemans plats i turordning för uppsägning bestämdes. I förarbetena till bestämmelsen, som alltjämt är av intresse, sades bl.a. följande (prop. 1974:174 [ pdf ||  ] s. 56 [  ]).

När 1976 års lag om offentlig anställning (1976 års LOA, SFS 1976:600) beslutades fördes föreskriften i 42 § första stycket statstjänstemannalagen över till den nya lagen (8 kap. 2 § 1976 års LOA) med i sak samma innehåll som den har i 12 § i nu gällande LOA (prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] bil. 2). Med 1976 års LOA upphävdes då gällande avtalsförbud på statens område i frågor om turordning vid uppsägning. Därefter träffades såvitt nu är av intresse TurA-S, som alltså innehåller bestämmelser med avvikelser från lagens bestämmelser om turordningskrets.

I sitt betänkande (SOU 1992:60 [ pdf | ]) Enklare regler för statsanställda föreslog LOA-utredningen att 8 kap. 2 § i 1976 års LOA inte skulle föras över till den nya lagen. Utredningen pekade bl.a. på att den anställdes kvalifikationer för fortsatt arbete under vissa förutsättningar har betydelse för det fortsatta arbetet och hänvisade till 22 § dåvarande andra stycket i anställningsskyddslagen, dvs. till de bestämmelser i lagen som talar om att en arbetstagare, som på grund av anställningstid står i tur för fortsatt arbete hos arbetsgivaren, måste ha tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. Under departementsbehandlingen ansåg dock föredraganden att övervägande skäl talade för att ha kvar särregeln i 8 kap. 2 § i 1976 års LOA, en regel ”som i förhållande till de allmänna reglerna i LAS understryker vikten av att myndigheten oavsett personalläget på ett riktigt sätt kan fullgöra sina rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter.” (prop. 1993/94:65 [ pdf ||  ] s. 63 [  ]).

Av vad som nu sagts får den slutsatsen dras att bestämmelsen i 12 § LOA, såvitt nu är av intresse, gäller oavsett om fråga är om att bestämma vilken turordningskrets en arbetstagare tillhör eller det gäller att bestämma arbetstagarens plats i turordningen med beaktande av dennes anställningstid.

Frågan är då vilken betydelse 12 § LOA har i den föreliggande tvisten. Enligt staten är det kammarrättens ansvar för domarutbildningen som motiverar en tillämpning av bestämmelsen och i ett vidare perspektiv Sveriges internationella förpliktelse att sörja för en tillfredsställande domarutbildning; en utbildning som är helt grundläggande för rättsstatens bestånd.

Det kan enligt arbetsdomstolens mening starkt ifrågasättas om 12 § LOA över huvud taget kan tillämpas i andra fall än då fråga är om att ge staten en möjlighet att behålla arbetstagare som behövs för att utbilda domare, dvs. för att fullgöra den utbildningsskyldighet som kammarrätten sägs ha. Men även om paragrafen skulle ges en vid tolkning och anses tillämplig också i fråga om den som fullgör sin utbildning som anställd hos kammarrätten, kan frågan ställas vad utbildningsansvaret som sådant innebär.

Det torde i sig vara ostridigt att kammarrätterna, och hovrätterna, har en central roll vad gäller utbildningen av domare. Normgivningen på detta område är dock begränsad. I 10 § kammarrättsinstruktionen, som staten har åberopat, föreskrivs att ordföranden enligt riktlinjer som kammarrätten beslutar skall se till att kammarrättsfiskalsaspiranterna och kammarrättsfiskalerna får en allsidig och utvecklande utbildning och även ge vitsord över deras tjänstgöring. Motsvarande krav och åliggande finns emellertid också i 5 § länsrättsinstruktionen ålagd lagmannen vad gäller länsrättsfiskaler som tjänstgör i länsrätten.

Med den reglering som nu nämnts har staten utfärdat föreskrifter för utbildningen av icke-ordinarie domare. Det finns emellertid inte några föreskrifter om att exempelvis kammarrätterna är skyldiga att utbilda ett visst antal domare per år. Kammarrätterna beslutar själva om och hur många fiskalsaspiranter som skall anställas och därigenom beredas utbildning vidare till fiskaler och assessorer. Det är uppenbart, med beaktande också av Sveriges internationella åtaganden, att utbildningen av domare tar sikte på det behov som finns. Utbildningen av domare är med andra ord inte något ändamål i sig utan syftar till att få fram tillräckligt många kompetenta, ordinarie domare.

Av vad som nu sagts följer att behovet av domare under utbildning måste vägas mot den efterfrågan som kan förutses. Det är givet att tillgången på assessorer är av särskilt intresse vid de överväganden som då kommer i fråga. I en situation där det råder ett överskott på assessorer och uppsägningar sker på grund av arbetsbrist finns det därför inte något skäl för att – under åberopande av statens utbildningsansvar och 12 § LOA eller grunderna för den paragrafen – undanta fiskaler under utbildning, vare sig när turordningskretsen eller den enskilde arbetstagarens plats i övrigt i turordningen bestäms.

Arbetsdomstolens överväganden i övrigt

Arbetsdomstolen prövar nu om assessorerna och dels de fiskaler som var adjungerade ledamöter (t.f. assessorer), dels de som var länsrättsfiskaler eller hade tjänstgjort som sådana hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.

Staten har till stöd för sin inställning åberopat i huvudsak följande. T.f. assessorer och övriga fiskaler har visserligen, liksom assessorerna, tillsvidareanställningar. Till skillnad mot assessorn är fiskalen, även som t.f. assessor, under utbildning och prövning. Fråga är för fiskalsgruppens del om en slags praktik. Arbetsgivaren har ett, om än inte avtalsrättsligt bindande, åtagande att låta den som antagits som aspirant fullfölja sin domarutbildning. Fiskalerna är oerfarna och tilldelas därför i såväl länsrätt som kammarrätt färre mål än övriga domare. Tilldelningen av mål till länsrättsfiskaler är också begränsad till följd av regleringen i länsrättsinstruktionen.

JUSEK däremot hävdar att det är enbart de faktiska arbetsuppgifter som vederbörande utför som skall bestämma i vilken turordningskrets vederbörande skall ingå. Samtliga nu aktuella fiskaler har enligt förbundet också arbetat med uppgifter i huvudsak jämförbara med assessorernas.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Bestämmelsen i 3 § TurA-S leder sitt ursprung från en bestämmelse i 41 § statstjänstemannalagen med anledning av tillkomsten av 1974 års anställningsskyddslag. Av förarbetena till den bestämmelsen framgår att olika sätt att avgränsa turordningskretsen diskuterades men att departementschefen stannade för en lösning som innebar att turordningslistan borde innefatta tjänstemän hos myndigheten med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, ”dvs. sådana arbetsuppgifter som i stort sett är av samma beskaffenhet och inriktning” (prop. 1974:174 [ pdf ||  ] s. 54 [  ]). Några uttalanden därutöver om den åsyftade bestämmelsen gjordes inte i lagstiftningsärendet. Bestämmelsen överfördes senare till förordningen (1976:65) om vissa turordningsfrågor i statligt reglerad anställning m.m. för att år 1984 utan några förändringar av intresse här upptas i TurA-S. Frågan om tolkningen av 3 § TurA-S har därefter varit under arbetsdomstolens prövning i flera domar (se bl.a. AD 1992 nr 90 [ NJ ] [ Karnov ] och 1993 nr 85, 89, 133, 138, 143, 172 och 220; se också i fråga om tolkningen av dåvarande 41 § statstjänstemannalagen AD 1977 nr 41 [ NJ ] [ Karnov ] och 1977 nr 59 [ NJ ] [ Karnov ]).

Att de t.f. assessorerna, länsrättsfiskalerna och de fiskaler som har tjänstgjort som länsrättsfiskaler ännu är ”under prövning” saknar enligt arbetsdomstolens mening betydelse vad gäller jämförelsen med assessorer. Ostridigt innehar såväl den förstnämnda gruppen som assessorerna tillsvidareanställningar; varken assessorer, t.f assessorer eller övriga fiskaler kan alltså sägas upp utan saklig grund. Att staten har ett utbildningsansvar för de t.f. assessorerna och fiskalerna i övrigt kan enligt arbetsdomstolen inte tillmätas den betydelsen att dessa arbetstagare inte kan sägas upp så länge de är under utbildning. Som domstolen redan uttalat kan kammarrätterna anses ha utbildningsansvar för denna grupp endast så länge de är anställda hos kammarrätten; någon rätt för t.f. assessorer och övriga fiskaler att kvarstå till dess utbildningen fullgjorts finns inte. I vilken utsträckning dessa kan sägas upp beror således i en arbetsbristsituation på vilken turordning som gäller, dvs. i första hand på vilken turordningskrets som de är att hänföra till. Avgörande vid denna prövning är enligt TurA-S, om dessa arbetstagare har arbetsuppgifter som är i huvudsak jämförbara med assessorernas.

I fråga om de aktuella arbetstagarnas arbetsuppgifter har förebragts utredning genom förhör med J.F., B.vS., R.I. och B.N.

Av de uppgifter som dessa lämnat framgår enligt arbetsdomstolens mening att det inte kan råda någon tvekan om att assessorer och t.f. assessorer måste anses i kammarrätt utföra i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Arbetstagarna i de båda grupperna förbereder mål till avgörande, föredrar mål, lämnar förslag till avgörande och deltar i den dömande verksamheten. Visserligen har J.F. uppgett att assessorerna i Kammarrätten i Jönköping, med ett undantag, inte tilldelas någon egen rotel till skillnad mot adjunkterna. Detta förhållande saknar emellertid betydelse, eftersom det ingår i en assessors skyldighet att, om domstolen så kräver, svara för arbetet på en egen rotel. Enligt vad R.I. och B.N. uppgett förekommer det inte i Kammarrätten i Jönköping någon begränsning i tilldelningen av mål till de t.f. assessorerna, varken till målens antal eller beskaffenhet. J.F. har under förhöret inte uppgett något annat.

Från statens sida har även framhållits att det inte finns någon naturlig plats för en assessor i överrätt och att utvecklingen också går mot färre icke-ordinarie domare i överrätt. Av J.F:s uppgifter framgår att assessorerna i Kammarrätten i Jönköping, med ett undantag vid tiden för de i målet aktuella uppsägningarna, används som ”förstärkningsresurs”. Detta innebär, som arbetsdomstolen har uppfattat det, att assessorn inte bara tjänstgör som förstärkning inne i kammarrätten utan också kan tjänstgöra som sådan resurs utanför domstolen. Fråga är då inte om situationer där assessorn t.ex. söker och får ett vikariat på en ordinarie domartjänst, utan om förstärkningstjänstgöring inom ramen för dennes tjänstgöringsskyldighet som assessor.

Utöver tjänstgöring i kammarrätt som adjungerad ledamot är assessorn enligt 53 § kammarrättsinstruktionen skyldig att tjänstgöra som regeringsrättssekreterare, som lagman eller rådman i länsrätt eller som ledamot i en annan kammarrätt än den han hör till. Assessorn är också i övrigt skyldig att utföra domargöromål i en länsrätt. En kammarrättsfiskal är enligt 54 § samma instruktion skyldig att tjänstgöra som kammarrättsassessor i den kammarrätt som han eller hon tillhör eller annan kammarrätt. Fiskalen är också skyldig att tjänstgöra som lagman, rådman eller fiskal i länsrätt.

Bestämmelserna i fråga om en kammarrättsassessors och en t.f. kammarrättsassessors tjänstgöringsskyldighet utanför kammarrätten utvisar således att assessorns tjänstgöringsskyldighet är i viss mån vidare än den t.f. assessorns. Skillnaden får tillskrivas det förhållandet att assessorns utbildning till domare är avslutad i och med assessorsförordnandet och denne med förordnandet är vad man brukar kalla godkänd för att söka ordinarie domartjänst.

Att en kammarrättsassessor är skyldig att tjänstgöra som regeringsrättssekreterare, dvs. som föredragande i Regeringsrätten, kan enligt arbetsdomstolen inte i detta sammanhang ha någon avgörande betydelse och parterna har inte heller i målet uppehållit sig vid denna fråga. Tyngdpunkten i jämförelsen av arbetsuppgifterna för kammarrättsassessorer och t.f. assessorer utanför kammarrätt bör enligt arbetsdomstolen avse tjänstgöring i länsrätt – den tjänstgöring som normalt kommer i fråga för assessorer och t.f. assessorer vars tjänster inte tas i anspråk inne i kammarrätten. Med beaktande av att den t.f. assessorn befinner sig i slutet av sin tjänstgöring som fiskal anser arbetsdomstolen att i den utsträckning kammarrätten meddelar förordnanden om tjänstgöring i länsrätt för assessorer och t.f. assessorer dessa båda domarkategorier får anses ha i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter också där.

Sammantaget kommer arbetsdomstolen därför till den slutsatsen att assessorer och t.f. assessorer får anses ha enligt 3 § TurA-S i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Genom att säga upp assessorer med längre anställningstid än de fiskaler som var adjungerade ledamöter vid uppsägningstillfället har kammarrätten därför brutit mot kollektivavtalet.

Vad så gäller frågan om också länsrättsfiskaler och de som har tjänstgjort som sådana har arbetsuppgifter jämförbara med en kammarrättsassessors gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Visserligen är det så att de nämnda fiskalerna, liksom assessorerna, bereder mål till avgörande i länsrätt eller kammarrätt. I kammarrätt föredrar också assessorer och fiskaler mål och lämnar förslag till avgörande. Assessorer och länsrättsfiskaler är domföra i länsrätt. Vad gäller tilldelningen av egna mål gäller dock begränsningar för länsrättsfiskalen. Enligt 10 § andra stycket länsrättsinstruktionen skall nämligen fördelningen av domargöromålen ske på sådant sätt att arbetsuppgifter inte tilldelas en länsrättsfiskal i större omfattning än som är lämplig med hänsyn till fiskalens erfarenhet av tjänstgöring i domstol. Sådana arbetsuppgifter som kräver särskild erfarenhet, får inte tilldelas en fiskal. Vad gäller den dömande verksamheten i kammarrätt krävs att fiskalen erhållit förordnande som adjungerad ledamot för att få delta i den. En länsrättsfiskal och den som tjänstgjort som sådan, men ännu inte har erhållit adjunktion, får alltså inte sitta med och döma i de mål som är föremål för kammarrättens prövning. Denna uppgift är en av de viktigaste uppgifterna – för att inte säga den viktigaste – för en assessor som tjänstgör i kammarrätten.

Av vad som nu sagts framgår att det föreligger beaktansvärda skillnader mellan en kammarrättsassessors arbetsuppgifter och de som tillkommer en länsrättsfiskal eller en fiskal som har tjänstgjort som länsrättsfiskal men ännu inte erhållit förordnande som adjungerad ledamot i kammarrätt. Skillnaderna sammanhänger givetvis med de båda domarkategoriernas olika förtjänst och skicklighet. Skillnaderna är av det slaget att de nu nämnda arbetstagarna enligt arbetsdomstolens mening inte kan anses ha i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Kammarrätten bröt därför inte mot TurA-S när uppsägningarna skedde med utgångspunkt i en turordningskrets i vilken inte ingick länsrättsfiskaler och fiskaler som tjänstgjort som sådana.

Sammanfattning

Parternas inställning i målet är att lönekostnaden i detta sammanhang för en assessor och en adjunkt får anses vara densamma, ca 30 000 kr per månad. Utgångspunkten är därför att sammanlagt 52 arbetstagare kunde sägas upp. Parterna är ense om att det tjänstgjorde åtta t.f. assessorer när uppsägningarna beslutades. Staten hade därför enligt TurA-S kunnat säga upp 44 assessorer. Genom att säga upp ytterligare åtta assessorer har staten därför brutit mot avtalet. Med beaktande av arbetstagarnas plats i turordningen innefattas ingen av de uppsagda assessorerna i JUSEK:s skadeståndsyrkanden. JUSEK:s yrkanden i punkterna 2 och 5 skall därför avslås. Däremot skall staten förpliktas att betala allmänt skadestånd till JUSEK för sitt brott mot TurA-S. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndsbeloppet till 40 000 kr.

Rättegångskostnader

Staten har fordrat ersättning med sammanlagt 165 564 kr, varav 135 000 kr för arvode och 30 564 för utlägg. JUSEK har vitsordat yrkad ersättning för utlägg men överlämnat till arbetsdomstolen att pröva skäligheten av anspråket i övrigt.

Arbetsdomstolen finner skäligt och med hänsyn till att parterna vunnit ömsom att staten skall tillerkännas jämkad ersättning med 80 000 kr i arvode.