AD 1996 nr 23

Personalansvarsnämnden vid RPS beslutade den 15 juni 1995 att med stöd av 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) avskeda polisassistenten J.B. sedan denne genom lagakraftvunnen dom dömts för dataintrång och tjänstefel till villkorlig dom. Tvisten i målet rör frågan om avskedandet skall ogiltigförklaras.

I enlighet med vad som i allmänhet gäller om brottmålsdoms verkan i civilprocess är hovrättens dom inte bindande för arbetsdomstolen vid prövningen av avskedandefrågan. I målet har emellertid inte ifrågasatts att J.B. begått de gärningar han fällts till ansvar för. Arbetsdomstolen utgår därför vid prövningen av avskedandefrågan från att J.B. gjort sig skyldig till dataintrång och tjänstefel.

Vid huvudförhandlingen har på begäran av förbundet J.B. hörts under sanningsförsäkran samt kriminalkommissarien L.J., polisinspektören B.L. och polisassistenten I.Ä. hörts som vittnen. På begäran av RPS har studierektorn vid Polishögskolan Lennart Karlsson och databehörighetsadministratören Rolf Hedin hörts som vittnen. Chefen för den enhet som utreder brottsmisstankar mot poliser, Tord Pettersson, har på begäran av båda parterna hörts upplysningsvis. Parterna har vidare åberopat viss skriftlig bevisning.

Enligt 11 kap. 1 § LOA får en arbetstagare avskedas om han begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Den lagen upphörde att gälla den 1 juli 1994, men föreskrifterna i den skall tillämpas i mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som har inträffat dessförinnan (se SFS 1994:260, övergångsbestämmelserna p. 6).

Arbetsdomstolen har i domen 1981 nr 168 [ NJ ] [ Karnov ] (jfr även 1987 nr 73 [ NJ ] [ Karnov ], 1988 nr 180 [ NJ ] [ Karnov ], 1990 nr 16 [ NJ ] [ Karnov ] och 1992 nr 91 [ NJ ] [ Karnov ]) återgett bakgrunden till bestämmelsen i 11 kap. 1 § LOA samt utvecklat vad som är syftet med och den principiella innebörden i denna bestämmelse. Domstolen har framhållit bland annat att man vid 1975 års ämbetsansvarsreform, då bestämmelserna i 11 kap. 1 och 2 §§ LOA om avskedande vid brott och svårare fall av tjänsteförseelse infördes, särskilt hänvisade till rättssäkerhets- och effektivitetskraven, både från allmän synpunkt och från den offentlige arbetsgivarens och den enskilde arbetstagarens synpunkt. Sammanfattningsvis har arbetsdomstolen uttalat att det är syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund för avskedandeinstitutet i LOA, liksom det präglade det genom 1975 års ämbetsansvarsreform avskaffade ämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena (prop. 1975:78 [ pdf ||  ] s. 164 [  ]) skulle i tillämpningen förutsättningarna för avskedande inte sättas lägre än vad som tidigare gällde för avsättning. Avskedandet skulle, med en sammanfattande formulering i motivtexten, komma i fråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets eller tjänsteförseelsens beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

Hänsyn skall alltså tas till bl.a. anställningens art. I detta sammanhang finns det anledning att särskilt framhålla att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och att utreda begångna brott. Det är givetvis av mycket stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott. Arbetsdomstolen har också i flera domar haft att ta ställning till avskedanden av polismän som begått brott. I den ovan nämnda domen 1981 nr 168 [ NJ ] [ Karnov ], som fortfarande är vägledande på området, uttalade domstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta måste ingripa med tvångsmedel samt att det i själva verket är ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter ett allmänt förtroende. Domstolen tillade att en förutsättning för att ett sådant förtroende skall finnas är att polismännen är oförvitliga. Detta betyder, som domstolen framhållit i senare domar (se bl. a. AD 1992 nr 38 [ NJ ] [ Karnov ]), givetvis inte att ett brott av en polisman alltid skall anses visa att han är olämplig för sin anställning. Även övriga omständigheter måste beaktas.

Utifrån de allmänna utgångspunkter som arbetsdomstolen angivit har domstolen bl.a. funnit att stöld och skadegörelse utom tjänsten (AD 1981 nr 168 [ NJ ] [ Karnov ]), förskingring utom tjänsten (AD 1989 nr 69 [ NJ ] [ Karnov ] och AD 1990 nr 66 [ NJ ] [ Karnov ]) och bedrägeri (AD 1992 nr 91 [ NJ ] [ Karnov ]) måste betraktas som så allvarliga att det inte var förenligt med de höga krav som måste ställas på polispersonalen att den som begått sådana brott får fortsätta som polis.

Det som i huvudsak lagts J.B. till last är det dataintrång han har gjort sig skyldig till. Vid den helhetsbedömning av föreliggande omständigheter som arbetsdomstolen har att göra vid prövningen av om avskedandet skall förklaras ogiltigt måste enligt domstolens mening beaktas bl.a. det syfte J.B. haft med de slagningar han gjort i dataregistren och vilken ställning han hade när dessa slagningar gjordes.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på de registerslagningar som lagts J.B. till last vill domstolen framhålla att det av utredningen i målet inte har framgått att denne skulle ha haft några andra syften med slagningarna än de som han själv uppgivit och som domstolen nu skall gå närmare in på. Arbetsdomstolens bedömningar görs därför med utgångspunkt från att J.B. har haft de av honom uppgivna syftena med slagningarna.

Såvitt framkommit i målet föranleddes registerslagningarna beträffande M.S. av att J.B., som hade blivit ombedd att rekommendera denne till polishögskolan, önskade kontrollera att denne inte tidigare var straffad. Ett sådant syfte kan enligt arbetsdomstolens mening inte anses ursäkta dessa slagningar.

Registerslagningarna beträffande de fyra andra personerna utfördes för att J.B. önskade kontrollera om vissa tips om att dessa personer kunde misstänkas för grov brottslighet av visst slag kunde anses så tillförlitliga att han kunde vidarebefordra dem till Säpo. Kontrollen innebar att han tog fram fullständigt namn, personnummer och adress på de fyra personerna samt undersökte om de förekom i kriminalregistret. Två av slagningarna gjorde han i det allmänna spaningsregistret. Enligt J.B:s uppfattning utfördes dessa slagningar med ett polisiärt syfte. J.B. hade tidigare varit Säpo behjälplig med tips som lett till ett lyckat resultat. L.J. har omvittnat att han för Säpos räkning höll kontakt med J.B. och att han så sent som våren 1992 erhöll värdefulla tips från denne, bland annat om ett inbrott i ett vapenförråd. L.J. har även uppgett att han minns att han från J.B. erhöll namn på personer som påstods ingå i en liga som gick under beteckningen ”Klanen”, men att det var namn på andra personer än de som nämns i brottmålets gärningsbeskrivning.

Utredningen har visserligen inte klarlagt att J.B. lämnat tips till Säpo om de fyra nu aktuella personerna. Av L.J:s uppgifter har dock framgått att J.B. till Säpo har lämnat vissa tips om andra personer som skulle kunna ha en anknytning till den liga som kallades ”Klanen”. Som redan framgått anser arbetsdomstolen inte visat att J.B. skulle ha haft något annat syfte med registerslagningarna än han själv uppgivit. Enligt arbetsdomstolens bedömning synes J.B:s förfarande vara resultatet av en missriktad överambition. I stället för att lämna över tipsen till Säpo med kommentaren att han inte visste vad de var värda har J.B. valt att själv söka kontrollera tipsens substans. Han har själv uppgivit att skälet till det var att han inte ville få sitt förtroende som ”säker källa” rubbat. Denna kontroll borde han självfallet ha överlåtit till Säpo att göra i behörig ordning. Han begick alltså ett allvarligt fel genom att göra dessa slagningar. Enligt arbetsdomstolens mening kan det emellertid inte bortses från att karaktären på dessa registerslagningar på ett beaktansvärt sätt skiljer sig från slagningar som skett av t.ex. ren nyfikenhet eller okynne.

Av utredningen har framgått att aspirantutbildningen på Polishögskolan omfattar totalt 33 månader. Utbildningen inleds med en tio månader lång rent teoretisk grundkurs, (GK1). Därefter vidtar under 18 månader praktiktjänstgöring vid olika polisdistrikt. Utbildningen avslutas därefter med ytterligare en teoretisk grundkurs, (GK2). Under utbildningen har eleverna tillfälliga anställningar som polisaspiranter. Den som genomgått godkänd utbildning anställs som polisassistent vid något polisdistrikt. Vid bedömningen i målet skall enligt arbetsdomstolens mening beaktas att de aktuella brotten begicks under tid då J.B. var under utbildning som polisaspirant. Vidare bör framhållas att J.B. erhållit anställning som polisassistent trots att RPS vid den tidpunkten hade kännedom om de otillåtna slagningarna.

Det måste ställas höga krav på arbetsgivaren i fråga om information och utbildning om hanteringen av dataregistren till den som är under utbildning till polis. Speciellt gäller detta då även polisaspiranter ges behörighet att använda de flesta av polisens dataregister med såväl öppna som sekretessbelagda uppgifter. Utredningen i målet ger inte underlag för någon säker bild av den utbildning och information som rent faktiskt kommit J.B. till del. Undervisningen i GK1 synes dock inte ha varit särskilt omfattande när det gällde datasäkerhet och databrott. Till detta skall läggas J.B:s uppgifter om att det var vanligt bland kolleger att av olika skäl göra registerslagningar utan att detta direkt motiverades av tjänsten. J.B:s uppgifter i detta avseende stöds av Tord Pettersson, som uppgett att det är relativt vanligt att poliser av nyfikenhet slår exempelvis i personalregistret och att hans avdelning hela tiden får in nya anmälningar om otillåtna slagningar. Tord Pettersson har tillagt att bara på J.B. har ungefär 175 slagningar gjorts, varav endast femton synes vara gjorda i tjänsten medan övriga synes vara utslag av ren nyfikenhet. Enligt arbetsdomstolens mening kan det med hänsyn till dessa uppgifter sättas i fråga om det med tillräcklig grad av tydlighet har klargjorts för poliser och polisaspiranter hur allvarligt polisledningen ser på hanteringen av dataregistren.

Arbetsdomstolen delar den uppfattning staten givit uttryck för i detta mål att det för att förtroendet från allmänheten skall kunna upprätthållas är av väsentligt intresse att den information som finns i de dataregister polisen har tillgång till hanteras på ett korrekt sätt. Det finns alltså all anledning att se mycket allvarligt även på denna typ av brottslighet.

Med hänsyn särskilt till att J.B. gjorde sig skyldig till dataintrånget under tid då han ännu var under utbildning till polis finner arbetsdomstolen emellertid vid en samlad bedömning av ovan angivna omständigheter att han genom detta brott inte visat att han är uppenbart olämplig för sin anställning som polis. Det tjänstefel J.B. under samma tid gjort sig skyldig till har bestått i att han till sin bostad medtagit originalhandlingar i två ärenden som var under utredning och därefter underlåtit att återställa ärendena. Även om J.B:s beteende i detta hänseende givetvis är högst klandervärt, kan gärningen varken bedömd för sig eller i förening med dataintrånget leda till annan bedömning i fråga om hans lämplighet som polis. Några andra omständigheter till stöd för beslutet att avskeda J.B. har inte åberopats från statens sida. Personalansvarsnämndens beslut att avskeda J.B. skall därför ogiltigförklaras.

Staten skall ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Tvist råder inte om kostnadernas storlek.