AD 1996 nr 146

Bakgrunden till tvisten är att SAS den 14 mars 1995 beslutade att teckna avtal om köp av 35 flygplan av typen Boeing 737. Parterna i målet är ense om att beslutet om flygplansköp är ett sådant beslut som medför förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen.

Pilotföreningarna har gjort gällande att SAS inte fullgjort sin skyldighet att förhandla med föreningarna och med anledning därav yrkat skadestånd. Arbetsgivarparterna har invänt i första hand att en förhandling med föreningarna genomfördes den 6 mars 1995. För det fall att förhandling inte skall anses ha genomförts då har arbetsgivarparterna i andra hand med åberopande av 11 § andra stycket medbestämmandelagen gjort gällande att det förelåg synnerliga skäl för SAS att fatta och verkställa beslut innan man fullgjort sin förhandlingsskyldighet. Pilotföreningarna har bestritt att sådana skäl förelegat.

Har förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen genomförts?

Av utredningen framgår bl.a. följande. SAS började redan år 1993 att planera för en investering i nya flygplan. Projektet kallades med hänsyn till att det rörde sig om förhållandevis små flygplan för SMALL-projektet. Vissa facklig organisationer med lastpersonal, teknisk personal och kabinpersonal som medlemmar, men inte pilotföreningarna, deltog under hösten 1994 och början av 1995 i en arbetsgrupp, den s.k. referensgruppen. Vid köp av flygplan har beställaren inte endast att välja tillverkare utan också möjlighet att i stor utsträckning bestämma hur flygplanet skall utrustas. Det gäller t.ex. vilka motorer planet skall förses med, utformning av cockpit och val av elektronik. Referensgruppen skulle delta i arbetet att finna lämplig flygplanstyp och även påverka den närmare utformningen av det plan som skulle komma att beställas. SAS kontaktade också pilotföreningarna den 15 januari 1995 och föreslog att dessa skulle utse en representant i förhållande till vilken SAS skulle förhandla inför beslutet. Pilotföreningarna utsåg också en sådan representant men SAS tog inte kontakt med denne.

Arbetsgivarparterna har alltså i första hand påstått att en förhandling med pilotföreningarna har genomförts. Ett möte som hölls den 6 mars 1995 skulle enligt arbetsgivarparterna ha utgjort en förhandling i förhållande till pilotföreningarna. Pilotföreningarnas uppfattning är dock att detta inte utgjorde någon förhandling i förhållande till dem.

Av utredningen framgår bl.a. följande beträffande tillkomsten av mötet den 6 mars 1995. De arbetstagarorganisationer som ingått i referensgruppen för SMALL-projektet anmälde genom H.S. att man var beredd att uppta förhandlingar med företagsledningen och att man förutsatte att SAS skulle återkomma och föreslå ett datum för förhandling. Dessa organisationer kallades sedan av SAS till ett möte den 6 mars 1995. Till pilotföreningarna sände SAS personaldirektör B.R. en handling med följande innehåll.

Pilotföreningarna beslutade med anledning av denna inbjudan att sända ledamoten i DPF:s styrelse P.H. till mötet. Denne saknade enligt vad pilotföreningarna uppgett mandat att genomföra förhandlingar enligt medbestämmandelagen för dem.

Arbetsdomstolen har i sin praxis slagit fast att man måste ställa vissa krav på en framställning om förhandling enligt medbestämmandelagen (se t.ex. AD 1978 nr 65 [ NJ ] [ Karnov ] och 1978 nr 157 [ NJ ] [ Karnov ]). Av förhandlingsframställningen måste framgå att det är en förhandling som begärs och vad som är ämnet för förhandlingen. Vad som skulle komma att behandlas framgår visserligen i detta fall. Däremot går det inte att utläsa att en förhandling med pilotföreningarna avsågs eller ens att företrädare för föreningarna skulle få tillfälle att framföra synpunkter. Det är givetvis av stor vikt för mottagaren av en framställan att veta att det är en förhandling som avses bl.a. därför att mottagaren skall kunna ta ställning till vem som bör företräda mottagaren. Enligt arbetsdomstolens mening står det helt klart att den inbjudan till mötet den 6 mars 1995 som pilotföreningarna erhållit inte uppfyller de krav som måste ställas på en förhandlingsframställan. Tilläggas bör att parterna givetvis kan och många gånger lämpligen bör komma överens om förenklade rutiner för förhandlingsarbetets genomförande. Det har dock i detta fall inte påståtts att någon sådan överenskommelse träffats och inte heller att det, utan att sådan överenskommelse träffats, varit fråga om någon förenklad rutin som båda parter känt till.

Även om det föreligger brister i en förhandlingsframställan eller om någon sådan framställan inte gjorts står det parterna fritt att, om de är överens därom, genomföra en förhandling. Det bör ankomma på den som påstår att parterna varit överens om att genomföra en förhandling trots att t.ex. någon förhandlingsframställan inte gjorts att styrka sitt påstående om detta bestrids.

Arbetsgivarparterna har hävdat dels att mötet den 6 mars 1995 inleddes med att företrädare för SAS klargjorde att mötet skulle utgöra en förhandling enligt medbestämmandelagen, dels att P.H., som enligt arbetsgivarparternas förmenande representerade pilotföreningarna, därvid inte påtalade att han saknade mandat att företräda föreningarna. Pilotföreningarna har hävdat att SAS företrädare inledde mötet med att förklara att det var fråga om förhandling enligt medbestämmandelagen i förhållande till kabin- och markpersonalen och att pilotföreningarna skulle behandlas i särskild ordning.

Vid mötet den 6 mars 1995 fördes protokoll. Däri anges att P.H. representerar pilotföreningarna. Det finns inte antecknat att mötet skulle utgöra en förhandling enligt medbestämmandelagen i förhållande till någon organisation. Vid mötet har enligt protokollet SAS företrädare redogjort för fem tänkbara flygplanstyper, varefter en diskussion förts med företrädare för de fackliga organisationerna om de mest lämpliga flygplanstyperna och vilka krav som skulle uppställas på dem. P.H. yttrade sig inte vid mötet. I protokollet har antecknats att de synpunkter som framkommit vid mötet skulle tas med i värderingen vid det styrelsemöte som skulle genomföras dagen därpå. Mötet avslutades enligt protokollet med att J.S. konstaterade att det inte skulle resas några invändningar om valet föll på någon av flygplanstyperna Airbus A319 eller Boeing B737–500X. I protokollet har antecknats att det inte framfördes några protester mot det påståendet.

SAS personaldirektör B.R. har uppgett att han vid öppnandet av mötet den 6 mars 1995 sade att mötet var en förhandling enligt medbestämmandelagen avseende alla de närvarande fackliga organisationerna. Han har också berättat att han sade att pilotföreningarna i arbetet med att finna den mest lämpliga flygplanstypen fram till mötet behandlats separat. B.R:s uppgifter stöds av H.S. och G.A:s vittnesmål. Dessa var närvarande vid mötet i egenskap av företrädare för två arbetstagarorganisationer och har uppgivit att det vid mötets början framkom att det var fråga om en förhandling enligt medbestämmandelagen och att det inte nämndes att piloterna inte skulle omfattas av förhandlingen.

P.H. har uppgett att han vid mötets början hörde att SAS företrädare sade att, om det inte restes några invändningar däremot, skulle mötet utgöra en förhandling enligt medbestämmandelagen i förhållande till mark- och kabinpersonalen, men att piloterna skulle behandlas i en särskild ordning.

Sammanfattningsvis ger utredningen i denna del följande vid handen. Av det protokoll som fördes vid mötet framgår inte uttryckligen att det var fråga om en förhandling och inte heller att SAS och pilotföreningarna skulle ha träffat någon överenskommelse om att genomföra en förhandling vid detta tillfälle. B.R:s uppgifter, som vinner stöd av vad H.S. och G.A. uppgett, talar visserligen för att SAS företrädare uttalat sig på det sätt som arbetsgivarsidan påstått och mot P.H:s uppgifter om vad som sagts. Mycket – särskilt de omständigheterna att någon riktig förhandlingsframställan inte gjorts och att P.H. knappast kan ha varit beredd att genomföra en förhandling, något som han inte heller hade mandat att göra – talar för att han kan ha missförstått arbetsgivarrepresentanternas uttalanden vid mötet och av det skälet inte gjort några invändningar vid mötet. Framhållas bör också att pilotföreningarna på begäran av SAS utsett en annan person att företräda föreningarna när det gällde denna flygplansaffär. Att P.H. inte gjorde några invändningar mot arbetsgivarföreträdarnas uttalanden om att mötet skulle utgöra en förhandling, kan mot denna bakgrund inte uppfattas som att pilotföreningarna godtog att mötet skulle utgöra en förhandling.

Enligt arbetsdomstolens mening kan arbetsgivarparterna med hänsyn till vad som nu anförts inte anses ha visat att SAS och pilotföreningarna vid mötet den 6 mars 1995 träffade en överenskommelse om att då genomföra förhandlingar enligt medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna har även hänvisat till att piloterna under tiden fram till beslutet kontinuerligt hållits underrättade om det pågående utredningsarbetet. Bland annat har framkommit att piloter erhållit information vid s.k. basmöten. Arbetsgivarparterna har också framhållit att piloter deltagit i det utredningsarbete som bedrivits och påverkat valet av och utrustningen hos det flygplan som kom att väljas. Det har också uppgetts att många piloter varit nöjda med SAS val av flygplanstyp.

Oavsett hur det förhåller sig med enskilda piloters medverkan i projektet och inställning till valet av flygplan måste konstateras att SAS inte genomfört förhandlingar med pilotföreningarna. Att lämna information till och låta enskilda piloter delta i beslutsprocessen har inte varit tillräckligt. SAS har inte genom dessa åtgärder fullgjort sina skyldigheter gentemot pilotföreningarna.

Den slutsats som måste dras i denna del är alltså att SAS inte genomfört någon förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen i förhållande till pilotföreningarna innan beslutet om flygplansinvesteringen fattades den 14 mars 1995.

Förelåg synnerliga skäl att besluta innan förhandlingsskyldigheten fullgjorts?

Arbetsgivarparterna har för det fall att förhandlingar enligt medbestämmandelagen inte skulle anses genomförda, med åberopande av 11 § andra stycket gjort gällande att synnerliga skäl föranledde att SAS fick fatta och verkställa beslut innan förhandlingsskyldigheten fullgjordes. Arbetsgivarparterna har hänvisat till att det inte skulle ha funnits något reellt att förhandla om före den 6 mars 1995 samt att intensiva affärsförhandlingar ända fram till den 14 mars 1995 bedrevs med fem olika flygplanstillverkare och att SAS inte hade någon möjlighet att påverka utvecklingen av dessa förhandlingar. Enligt arbetsgivarparterna var det nödvändigt för SAS att snabbt avsluta affärsförhandlingarna, utan att först förhandla med pilotföreningarna om att man avsåg att träffa avtal med Boeing. Vidare har arbetsgivarparterna framhållit att det var fråga om beslut om en av de största industriinvesteringarna någonsin i Sverige och att situationen i affärsförhandlingarna var sådan att en läcka om vilket beslut SAS stod i begrepp att fatta skulle medföra att priset på flygplanen ökades. Detta skulle kosta SAS oerhört mycket pengar.

Rörande arbetsgivarens skyldighet att planera sin verksamhet så att skyldigheten att förhandla med arbetstagarsidan kan fullgöras utan tidsnöd finns i förarbetena följande uttalande (prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] Bilaga 1 s. 222 [  ])

Av utredningen framgår att kabin- och markpersonalens fackliga organisationer redan från hösten 1994 kom att medverka i beslutsprocessen inför flygplansinvesteringen. När dessa organisationer sammanställt sina synpunkter och krav meddelade de att de var redo att ta upp förhandling och det var detta som ledde till att SAS kallade till mötet den 6 mars 1995, vilket såvitt gäller förhållandet mellan dessa organisationer och SAS ostridigt torde ha utgjort en förhandling. Dessa förhandlingar slutfördes den 6 mars 1995. SAS hade den 15 januari 1995 kontaktat pilotföreningarna i syfte att dessa skulle utse en representant genom vilken pilotföreningarna skulle kunna ha getts möjlighet att medverka i beslutsprocessen på ungefärligen samma sätt som övriga arbetstagarorganisationer. Pilotföreningarna utsåg också en sådan representant men SAS tog såvitt utredningen visar aldrig någon kontakt med denne. Enligt arbetsdomstolens mening är denna underlåtenhet att förhandla med pilotföreningarna anmärkningsvärd. Det har inte framkommit några omständigheter som talar emot att det varit möjligt för SAS att låta pilotföreningarna medverka i beslutsprocessen på samma sätt och vid samma tidpunkt som de andra arbetstagarorganisationerna fick göra.

Redan mot bakgrund av det nu anförda står det enligt arbetsdomstolens mening klart att synnerliga skäl för att besluta om flygplansinvesteringen innan förhandlingsskyldigheten fullgjorts inte förelegat.

Arbetsdomstolens slutsats blir att SAS har brutit mot 11 § medbestämmandelagen genom att inte genomföra förhandling med pilotföreningarna innan bolaget den 14 mars 1995 beslutade att köpa 35 flygplan av typen Boeing 737.

Skadestånd

Genom att bryta mot 11 § medbestämmandelagen har SAS ådragit sig skadeståndsskyldighet i förhållande till pilotföreningarna. Vid bedömningen av skadeståndets storlek beaktar domstolen att åsidosättandet av förhandlingsskyldigheten måste betraktas som mycket allvarligt med hänsyn till beslutets betydelse för piloterna. Beslutet har gällt vilken typ av flygplan SAS skulle köpa och även vilken utrustning m.m. flygplanen skulle förses med. För piloter har dessa frågor utomordentligt stor betydelse eftersom de direkt påverkar deras arbetsmiljö för lång tid, årtionden, framöver. Pilotföreningarna fick inte möjlighet att medverka i utredningsarbetet och deras synpunkter kom inte med i SAS beslutsunderlag. Detta talar för att skadestånden bör bestämmas till höga belopp. Det kan visserligen sägas att de företrädare för SAS som deltog vid mötet den 6 mars 1995 trodde sig ha genomfört en förhandling och att de som sedan beslutade om köpet utgick från att en förhandling hade genomförts. Det framstår emellertid som att misstagen från SAS sida egentligen begicks mycket tidigare och att pilotföreningarna, även om man skulle betrakta mötet den 6 mars 1995 som en förhandling, inte skulle ha haft reella möjligheter att på samma sätt som de andra arbetstagarorganisationerna ta del av underlag och att anlägga synpunkter på valet av flygplan och utrustning.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att skadestånden bör bestämmas till de yrkade beloppen.

Rättegångskostnader

Då arbetsgivarparterna tappat målet är de skyldiga att utge ersättning till pilotföreningarna för rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.