AD 1995 nr 42

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutade den 29 april 1994 att med stöd av 11 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) avskeda C-G.P. från hans anställningar vid Polismyndigheten i Göteborg. Tvisten i målet rör frågan om avskedandet skall ogiltigförklaras.

Enligt 11 kap. 1 § LOA får en tjänsteman avskedas om han begått brott som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning. Den lagen upphörde att gälla den 1 juli 1994, men föreskrifterna i den skall tillämpas i mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som inträffat dessförinnan. C-G.P. hade, när beslutet om avskedande fattades i april 1994, dömts av Hovrätten för Västra Sverige för misshandel till fängelse två månader. Hovrätten har ansett att misshandelsbrottet inte är ringa med hänsyn till att C-G.P. såsom polisman i tjänst slagit en person som var ur stånd att försvara sig. Hovrättens dom har vunnit laga kraft.

C-G.P. har i arbetsdomstolen gjort gällande att det misshandelsbrott som han gjort sig skyldig till endast skall bedömas som ringa misshandel och i vart fall inte utgöra grund för avskedande.

I enlighet med vad som i allmänhet gäller om brottmålsdoms verkan i civilprocess är hovrättens dom inte bindande för arbetsdomstolen vid prövningen av avskedandefrågan. Brottmålsdomen skall dock enligt fast praxis tillmätas en betydande bevisverkan i arbetsdomstolens mål.

I arbetsdomstolen har förhör hållits med C-G.P., N.B., C.J., S.B., M.F. och R.F. Detta innebär att samma personer har hörts i arbetsdomstolen som hördes i brottmålet. Under bevisupptagningen i arbetsdomstolen har särskild uppmärksamhet ägnats åt frågorna om hur hårda de slag var som C-G.P. utdelade och om den omhändertagne kände smärta av slagen.

Den utredning som förebringats i arbetsdomstolen ger inte anledning till någon annan bedömning än den hovrätten gjort. Det betyder att arbetsdomstolen finner att C-G.P. begått ett misshandelsbrott som inte är ringa genom att tilldela den omhändertagne åtminstone två hårda knytnävslag i magen, varav denne förorsakats viss smärta.

I domen AD 1981 nr 168 [ NJ ] [ Karnov ] återgav arbetsdomstolen bakgrunden till bestämmelsen i 11 kap. 1 § LOA och utvecklade vad som är syftet med och den principiella innebörden i denna bestämmelse. I domen uttalade domstolen att det är syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund för avskedandeinstitutet i LOA. Detta låg också till grund för det avskaffade ämbetsstraffet avsättning. Olämplighetsrekvisitet skall enligt förarbetena tolkas restriktivt. Avskedande skall komma ifråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst (prop. 1975:78 [ pdf ||  ] s. 164 [  ]). Tilläggas kan att arbetsdomstolen i den nämnda domen också fann att bestämmelsen i 11 kap. 1 § LOA inte ålägger arbetsgivaren någon skyldighet att i ärende om avskedande undersöka möjligheterna till omplacering av den berörde tjänstemannen.

Arbetsdomstolen har i flera tidigare domar (se bl.a. AD 1992 nr 38 [ NJ ] [ Karnov ], 1993 nr 53 och nr 140) uttalat att det, med tanke på polisens uppgift att förebygga brott och utreda begångna brott, är av särdeles stor vikt att polismän avhåller sig från att själva begå brott samt att det är särskilt viktigt att upprätthålla den offentliga tjänstens integritet när det gäller polismän. Polismän måste ofta ingripa med tvångsmedel. En förutsättning för att polismän skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett framgångsrikt sätt, är att de åtnjuter allmänhetens förtroende. För att vidmakthålla allmänhetens förtroende krävs att polismännen är oförvitliga, vilket emellertid inte innebär att varje brott som begås av en polisman utgör grund för avskedande. En bedömning måste göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Arbetsdomstolen har vidare framhållit att brott som begåtts i tjänsten normalt måste anses som allvarligare än brott utom tjänsten när det gäller att bedöma frågan om uppsägning eller avskedande. Domstolen har också uttalat att det finns anledning att se med särskilt allvar på misshandelsbrott av polismän i tjänsteutövning, särskilt om brottet begås i samband med ingripande med tvångsmedel såsom frihetsberövande eller omhändertagande.

Arbetsdomstolen finner att det misshandelsbrott som C-G.P. gjort sig skyldig till allmänt sett är en överträdelse av sådant slag att den är ägnad att rubba det nödvändiga allmänna förtroende som polismän måste åtnjuta för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Misshandelsbrottet torde visserligen inte ha orsakat annat än tillfällig smärta. Likväl finns anledning att se mycket allvarligt på det våld C-G.P. gjort sig skyldig till. Slagen utdelades inne på en polisstation och riktade sig mot en person som hade omhändertagits och av två vaktkonstaplar hölls fast med armarna låsta på ryggen. Det är uppenbart att C-G.P. inte handlade i nödvärn.

Trots att det är omvittnat att C-G.P. varit en dugande polisman och att ett avskedande skulle drabba honom hårt finner arbetsdomstolen att det misshandelsbrott som C-G.P. har begått visar att han är uppenbarligen olämplig att inneha anställning som polis. Svenska Polisförbundets talan skall därför avslås. Arbetsdomstolen vill även anföra följande. Det kanske kan tyckas att ett avskedande är en alltför ingripande åtgärd i ett fall som det förevarande och att i stället uppsägning på grund av personliga förhållanden borde tillgripas med åtföljande möjlighet till undersökning av omplaceringsalternativ. Som arbetsdomstolen uttalade i den redan nämnda domen AD 1981 nr 168 [ NJ ] [ Karnov ] finns det emellertid under alla omständigheter inte utrymme för ett sådant resonemang när arbetstagaren i fråga inte kan sägas upp från den tjänst han innehar med konstitutorial.

Slutligen kan också framhållas att frågan om mindre ingripande alternativ till avskedande i fråga om polismän behandlades i samband med införandet av den nya lagen om offentlig anställning (prop 1993/94:65 [ pdf ||  ]). Departementschefen avvisade då tanken att införa någon rättslig skyldighet att försöka omplacera en arbetstagare vid avskedande. När det gäller möjligheten att omplacera en polisman som är olämplig för sitt yrke till icke-polisiära uppgifter inom polisväsendet hänvisade hon till 1 kap. 2 § polisförordningen och uttalade att det med stöd av den bestämmelsen i en del fall är möjligt att låta en felande polisman få behålla sin anställning inom polisväsendet men utan några polisiära befogenheter (a. prop s. 104). Departementschefen uttalade vidare att personalansvarsnämnden, på samma sätt som i uppsägningsfall, bör hantera ett ärende om avskedande i nära kontakt med den lokala polismyndigheten om den lämpligaste lösningen i ärendet är en omplacering. Om den lokala polismyndigheten beslutar om en omplacering till icke-polisiära arbetsuppgifter kan ansvarsnämnden ta hänsyn till detta vid hanteringen av ärendet. Det skulle således vara möjligt för personalansvarsnämnden att låta en sådan omplacering ersätta ett avskedande. I sammanhanget kan tilläggas att det inte heller möter några rättsliga hinder mot att efter ett avskedande från polistjänsten anställa den felande polismannen för sådant icke polisiärt arbete som nu sagts. För arbetsdomstolens del kan emellertid konstateras att inte heller den nya lagen om offentlig anställning medfört att det införts någon rättslig förpliktelse för arbetsgivaren att försöka omplacera en arbetstagare vid avskedande.

Med hänsyn till utgången i målet skall Svenska Polisförbundet utge ersättning för statens rättegångskostnader.