: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1995 nr 41

| | | | | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord :  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1995 nr 41

Sammanfattning:

En lärare har under vikariat som rektor i strid med skolchefens besked inköpt en mobiltelefon. Senare har han likaledes i strid med skolchefens besked beställt en persondator för skolans räkning. Kommunen avskedade läraren och uppgav i besked om åtgärden endast den senare omständigheten. Vid prövningen beaktades endast denna omständighet. Saklig grund för uppsägning ansågs föreligga men inte grund för avskedande.

Dom meddelad : Onsdagen den 29 mars 1995

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter i Arbetsdomstolen ( Kommunala sektorn ) :  [] &

Överklagat mål [ mål nr B 105/94 ]

Underinstans : Hemsida Tisdagen den 31 maj 1994

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 0 ♂ 3 [ Enkönad manlig sammansättning ] ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[9 månader 29 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 3 st. ♀ 0 ♂ 3 [ Enkönad manlig sammansättning ] ):

Ordförande :

 [] #

Arbetsgivarledamot :

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamot :

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

[ 1 av 3 ]
Andel ordinarie ledamöter : 33,3% ( 1 / 3 st. )
[ 0 av 3 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 0% ( 0 / 3 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § första stycket, 18 § och 19 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd

Rättsfall som hänvisar till AD 1995 nr 41 ( 2 st. ): AD 1997 nr 144 | AD 2001 nr 70

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1995 nr 41 ) :

U.L-S.

Kommunen

Domskäl

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

BAKGRUND TILL TVISTEN

YRKANDEN MM

PARTERNAS GRUNDER FÖR TALAN

ÅBEROPAD BEVISNING

DOMSKÄL

DOMSLUT

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen ersättningen åt M.E.K. för det biträde han lämnat U.L-S. i arbetsdomstolen till trettiotretusenetthundratre (33 103) kr, varav 23 067 kr för arbete, 5 105 kr för tidsspillan och 4 931 kr för utlägg. Av det sammanlagda beloppet utgör 6 621 kr mervärdesskatt.

Referat ( AD 1995 nr 41 ) :

Parter:

U.L-S. i Aspås

mot

Krokoms kommun

och

Krokoms kommun

mot

U.L-S. i Aspås

Överklagad dom : Östersunds tingsrätts dom den 31 maj 1994, DT 298

[ Ledamöter : Carl-G Albemark, Lars-Olof Andersson och Staffan Lindkvist ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

U.L-S. har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall bifalla hans vid tingsrätten förda talan.

Krokoms kommun har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall fastställa att kommunen haft tillräckliga skäl för att avskeda U.L-S. samt förplikta honom att ersätta kommunens rättegångskostnader vid tingsrätten.

Part har bestritt motparts ändringsyrkande.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen. U.L-S. har vidare yrkat att, för det fall arbetsdomstolen skulle bifalla kommunens talan, vardera parten enligt 5 kap. 2 § arbetstvistlagen skall bära sin rättegångskostnad.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förnyade förhör under sanningsförsäkran hållits med U.L-S. på dennes begäran och med B.C. på kommunens begäran. Förnyat vittnesförhör har på båda parters begäran hållits med O.L. På kommunens begäran har förnyat vittnesförhör hållits med Å.S. Bandupptagningarna av förhören med vittnena R.S., L.E.E., O.S., M.L. och B.G. vid tingsrätten har spelats upp. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har åberopats.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som har antecknats i tingsrättens dom, dock med följande tillägg, ändringar och förtydliganden.

[ Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här ]

         Parternas utveckling av talan.  ( Klicka här för att visa )

U.L-S.

Kommunen har i sitt överklagande inom den lagstadgade klagotiden som grund för sin talan endast åberopat händelsen med inköpet av persondatorn. Detta medför att arbetsdomstolen vid bedömandet av om det funnits tillräckliga skäl för att avskeda U.L-S. endast kan beakta nämnda händelse. Till detta kommer att eftersom kommunen i det skriftliga beskedet som enda grund åberopat händelsen med inköpet av persondatorn kommunen även av det skälet inte får åberopa händelsen med inköpet av mobiltelefonen.

Vad gäller de två omständigheter som lagts U.L-S. till last kan noteras att det är fråga om händelser som ägt rum under två helt skilda anställningar. Vid den första händelsen – inköpet av mobiltelefonen – var U.L-S. rektor. I egenskap av rektor hade U.L-S. eget budgetansvar samt attesträtt. Hans inköp av mobiltelefonen var fråga om en upphandling. Vid den andra händelsen – inköpet av persondatorn – var U.L-S. mellanstadielärare. Köpet var en tillämpning av det kollektivavtal som träffats den 1 februari 1993. Händelserna är således av så olika karaktär att den förstnämnda händelsen inte kan anses ligga i linje med den sistnämnda, vilken kommunen refererade till i beskedet.

För det fall arbetsdomstolen skulle tillåta kommunen att åberopa händelsen med inköpet av mobiltelefonen utgör denna händelse jämte händelsen med inköpet av persondatorn inte grund för avsked eller uppsägning.

Av bestämmelsen i 2 kap. 2 § skollagen följer att kommunen vid tidpunkten för inköpet av mobiltelefonen var tvungen att ha rektorer som skulle svara för ledningen av utbildningen i skolorna. Något motsvarande krav på att det skulle finnas en skolchef fanns inte. Kommunen hade dock en skolchef och skolchefens ställning var, i vart fall vid denna tidpunkt, oklar. Vid kommunen fanns inte någon organisationsplan som visade ansvarsfördelningen mellan skolstyrelsen och de olika rektorerna.

Vad gäller händelsen med inköpet av mobiltelefonen bör särskilt följande beaktas.

Av en skriftlig beskrivning som kommunen upprättat avseende rektorernas ansvar framgår bl.a. att i rektorernas uppgifter ingår att ansvara för den administrativa och ekonomiska skötseln av skolområdet. Vidare framgår av skrivelsen att rektorerna skall fatta de beslut som anges i skollagen, skolförordningen respektive delegationsordningen. I den delegationsordning som fanns när händelsen med mobiltelefoninköpet ägde rum framgår att skolstyrelsen hade gett rektorerna en direkt uppgift att inom vissa ramar göra upphandling för kommunens räkning. U.L-S:s upphandling av mobiltelefonen låg inom dessa ramar. Eftersom U.L-S:s delegation härrörde direkt från skolstyrelsen och inte via skolledningen hade skolchefen inte någon rätt att hindra inköpet. Anledningen till att U.L-S. införskaffade en mobiltelefon var att det framförts klagomål till honom om att han var svår att nå. Att han var svår att nå berodde bl.a. på geografiska förhållanden. Införskaffandet av mobiltelefonen var således ett försök att undanröja vissa problem. Att det fanns problem har sedermera bekräftats av kommunens eget agerande efter det att U.L-S. slutade sin rektorstjänst. Kommunen har till den rektor som efterträdde U.L-S. införskaffat en mobiltelefon. Det bestrids att det skulle finnas något generellt policybeslut från kommunens sida som innebar att endast skolchefen fick besluta om inköp av mobiltelefon. Även om så är fallet har U.L-S. inte fått del av något sådant beslut.

Frågan om inköpet av persondatorn rör en tolkning av kollektivavtal som kommunen ensidigt inte kan bestämma över. Av bestämmelsen i 35 § medbestämmandelagen följer, att när kommunen upptäckte att det förelåg en tvist om det kollektivavtal som parterna hade träffat kommunen skulle ha påkallat förhandling. I och med att kommunen inte gjorde detta var kommunen enligt samma bestämmelse skyldig att godta den tolkning som U.L-S. gav uttryck för. Det sistnämnda beror på att Sveriges Arbetsledarförbund (SALF) företräddes av U.L-S. vid förhandlingarna. U.L-S:s tolkning vinner därför företräde framför kommunens.

Kommunen har påstått att händelsen med inköpet av persondator var ”droppen” som innebar att kommunen tappade förtroendet för U.L-S. U.L-S. gör gällande att detta är ett oriktigt påstående och att det i själva verket var andra omständigheter som låg till grund för kommunens beslut att avskeda honom. Dessa omständigheter kan beskrivas följande sätt.

Under den period som U.L-S. var rektor hade han bl.a. ansvar för skolan i Dvärsätt som ligger strax utanför Krokom. Han undervisade även i denna skola. Skolans lokaler var undermåliga och kommunen hade därför långtgående planer på att bygga en ny skola. Kommunen hade dock vid denna tidpunkt antagit ett sparprogram som bl.a. innebar att planerna på att bygga en skola i Dvärsätt skulle läggas på is. På grund härav var de berörda föräldrarna mycket oroliga. U.L-S., som upplyst föräldrarna om kommunens planer, skrev ett brev till dessa. I brevet uppgav U.L-S. att han skulle verka för att det skulle byggas en ny skola bl.a. genom att påvisa vilka olägenheter som ett bibehållande av den gamla skolan innebar. I brevet vädjade även U.L-S. till föräldrarna att göra detsamma. U.L-S:s brev var ett normalt demokratiskt agerande samt ett försök att förmå föräldrarna att agera i frågan om skolan. En lokaltidning – Östersundsposten – som fått reda på breven kontaktade med anledning av detta U.L-S. och bad att få en intervju. U.L-S. medverkade i en intervju som sedan resulterade i att tidningen den 1 juli 1992 slog upp kommunens planer som en förstasidesnyhet. Dagen efter den 2 juli blev U.L-S. uppkallad till kommunchefen T.P. som förklarade att U.L-S. aldrig skulle kunna bli rektor. T.P. uppgav bl.a. ”Det skall du ha klart för dig att jag kommer se till att du inte sitter kvar på rektorstjänsten den 2 februari”. U.L-S., som uppfattade T.P:s uttalande som ett hot, kontaktade med anledning av det inträffade B.G., ombudsman på SALF. Han redogjorde för det inträffade och fick då rekommendationen att eftersom ord stod mot ord det var bättre att han lät saken bero. Kommunalrådet E.J. sade en kort tid därefter till en lärare att U.L-S. agerande inte skulle få förbli opåtalat. T.P:s agerande är ett klart brott mot U.L-S:s yttrande- och meddelarfrihet. Det kan konstateras att T.P:s hot verkställdes. U.L-S. gör gällande att den ovan beskrivna händelsen är den direkta orsaken till att han avskedades av kommunen.

I februari 1993 gjordes U.L-S:s tjänst om. I samband därmed träffades det i målet aktuella kollektivavtalet. Genom avtalet erhöll U.L-S. en tillsvidareanställning som mellanstadielärare. Avtalet var för U.L-S:s vidkommande en mycket bra överenskommelse. Den innebar bl.a. att han fick behålla sina löneförmåner. Kommunen fick på grund av denna överenskommelse en merkostnad gentemot vad en mellanstadielärare med normala anställningsvillkor skulle ha inneburit. Merkostnaden motsvarade lön med ca 6 000 kr per månad jämte sociala avgifter med ca 2 000 kr per månad.

Vad sedan gäller rättegångskostnaderna anser U.L-S. att omständigheterna i målet, bl.a. på grund av att kommunen i överklagandet endast åberopat en grund för sin talan, är sådana att för det fall arbetsdomstolen skulle bifalla kommunens talan domstolen bör förordna att vardera parten enligt 5 kap. 2 § arbetstvistlagen skall bära sin egna rättegångskostnader.

Kommunen

Kommunen bestrider att arbetsdomstolen vid sin prövning av kommunens överklagande inte skall få beakta händelsen med mobiltelefonen. Kommunen har även i arbetsdomstolen åberopat denna händelse till stöd för sitt överklagande. Detta framgår bl.a. av svarsskriften.

Kommunen anser vidare att de båda händelserna visar på samma beteende från U.L-S:s sida. U.L-S. har i båda fallen ställt frågor till skolchefen Å.S. och därefter handlat tvärtemot de svar han erhållit. Omständigheterna är därför sådana att arbetsdomstolen skall få beakta båda händelserna trots att endast händelsen med inköpet med persondator finns angivet i det skriftliga besked som kommunen lämnade till U.L-S.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att inköpet av mobiltelefon inte får beaktas vid prövningen av kommunens åtgärd att avskeda U.L-S. gör kommunen gällande att händelsen med inköpet av persondatorn utgör ett tillräckligt skäl för avskedandet.

Kommunen bestrider att rektorerna haft delegation att köpa in mobiltelefoner. Det har varit en policy vid kommunen att det är avdelningschefen, dvs. i förevarande fall skolchefen, som avgör behovet av mobiltelefoner och införskaffandet av dessa.

Kommunen bestrider vidare att avskedandet har skett i något syfte att hämnas på U.L-S. eller att det är en fråga om att sänka kommunens lönekostnader.

Kommunen bestrider även att det förelegat något tolkningsföreträde. Ingen företrädare för SALF har påstått att kommunen brutit mot 35 § medbestämmandelagen. I 11 § i det kommunala huvudavtalet finns regler för tvisteförhandlingar och hur dessa skall påkallas av parterna. Några sådana förhandlingar har inte påkallats.

Kommunen anser att för det fall arbetsdomstolen skulle finna att det inte föreligger saklig grund för uppsägning skadeståndet bör jämkas.

Om domstolen skulle fastställa tingsrättens domslut i huvudsaken anser kommunen att vardera parten bör stå sina rättegångskostnader.

Domskäl

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om kommunen haft tillräckliga skäl för sin åtgärd att avskeda U.L-S. eller om så inte är fallet saklig grund för uppsägning i vart fall förelegat. Till detta kommer frågan om U.L-S. berövats möjligheten att erhålla den utbildning som angavs i det aktuella kollektivavtalet och kommunen därigenom gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott.

Innan arbetsdomstolen går in i prövning i sak av de olika tvistefrågorna har domstolen att ta ställning till vilka omständigheter som skall beaktas vid prövningen av avskedandet. U.L-S. har i denna del gjort gällande att händelsen med inköpet av mobiltelefonen inte skall få beaktas. För det första har U.L-S. gjort gällande att eftersom kommunen i sitt överklagande som enda grund till stöd för sin talan åberopat händelsen med inköpet av persondatorn och då någon ytterligare omständighet inte har åberopats inom klagotiden kan domstolen, i vart fall när det gäller frågan om det funnits tillräckliga skäl för att avskeda U.L-S., endast beakta förstnämnda händelse. Vidare har U.L-S. gjort gällande att eftersom kommunen i sitt skriftliga besked av den 4 november 1993 inte berört händelsen med inköpet av mobiltelefonen denna händelse även av detta skäl inte får åberopas av kommunen som grund för avskedande. Kommunen har bestritt att den som grund för sitt avskedande av U.L-S. inte skall få åberopa händelsen med inköpet av mobiltelefonen. Kommunen har härvid gjort gällande att den även i arbetsdomstolen har åberopat händelsen med mobiltelefonen till grund för sin talan, varför det inte föreligger något hinder för domstolen att vid sin prövning av kommunens ändringsyrkande även beakta denna omständighet. Kommunen har vidare gjort gällande att de båda omständigheter som läggs U.L-S. till last är av samma karaktär och att kommunen därigenom får åberopa även händelsen med inköpet av mobiltelefonen trots att den inte omnämnts i avskedandebeskedet.

Vid prövningen av den invändning U.L-S. har gjort angående kommunens talan i arbetsdomstolen gör arbetsdomstolen följande bedömning.

För att en omständighet skall få beaktas i högre rätt krävs att den part som åberopat omständigheten till stöd för sin talan även åberopar den där. Denna regel är beträffande klaganden undantagslös och innebär att han uttryckligen måste åberopa omständigheten på nytt. Principiellt skall klaganden redan i överklagandet åberopa grunderna för sin talan men om han underlåter att göra det innebär detta förhållande i sig inte att han automatiskt är betagen rätten att senare under handläggningen i överinstansen åberopa dessa omständigheter. I princip innebär det anförda att klaganden kan åberopa omständigheter som han åberopat i tingsrätten under hela handläggningen i överinstansen. Avgörs målet efter huvudförhandling, måste klaganden senast vid denna åberopa omständigheten. Det bör dock noteras att om klaganden åberopar omständigheten först vid huvudförhandlingen domstolen kan ålägga honom ett kostnadsansvar. Vidare finns det en möjlighet för domstolen att om klaganden kan antas ha förfarit i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet lämna åberopandet utan avseende.

Av det anförda följer att den omständigheten att kommunen inte uttryckligen angivit i sin klagoskrift att den åberopar händelsen med inköpet av mobiltelefonen till stöd för sin talan inte innebär att omständigheten inte får beaktas vid prövningen av avskedandet. Till detta kommer att kommunen i sina övriga inlagor och vid huvudförhandlingen här uttryckligen åberopat denna omständighet. Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen att U.L-S:s ifrågavarande invändning inte skall vinna beaktande.

Frågan är härefter om kommunen på grund av det sätt på vilket kommunen utformat sitt besked om skälen till avskedandet inte får åberopa händelsen med inköpet av mobiltelefon som grund för sin åtgärd.

Precis som tingsrätten framhållit får arbetsgivarens besked den verkan att arbetsgivaren inte med framgång kan anföra andra omständigheter till stöd för sin åtgärd än de som har angivits i beskedet, om dessa inte kan anses ligga i linje med vad som har angetts i beskedet. Huvudprincipen är således att arbetsgivaren måste ange alla de händelser han lägger arbetstagaren till last i beskedet för att arbetsgivaren senare skall kunna åberopa dem vid en domstolsprövning. Även om det föreligger vissa möjligheter att göra avsteg från huvudprincipen anser arbetsdomstolen att vid sådana avsteg viss försiktighet bör iakttas.

I nu förevarande fall har kommunen noga preciserat vilken händelse man lagt U.L-S. till last. Händelsen med inköpet av mobiltelefon har varit känd för kommunen men har inte på något sätt angivits i beskedet. Händelserna som sådana företer onekligen vissa likheter såtillvida att de båda rör sig om påstådda inköp i strid med överordnads uttalade besked. Det föreligger dock klara skillnader mellan dem. Härvid kan särskilt pekas på att det rör sig om händelser vid två olika anställningssituationer. Vidare bör noteras att vid den första händelsen avsåg inköpet en telefon som, vilket inte heller har bestritts av kommunen, skulle användas i arbetet och som det förelegat visst behov av. Det andra händelsen som rörde inköpet av persondatorn synes inte haft samma starka anknytning till U.L-S:s tjänst. Till detta kommer att med hänsyn till utformningen av beskedet det inte fanns något utrymme för U.L-S. att förmoda att kommunen även lade honom till last händelsen med inköpet av mobiltelefonen. Arbetsdomstolen finner med hänsyn till det anförda att händelsen med inköpet av mobiltelefonen inte har haft ett så nära samband med händelsen med inköpet av persondatorn att kommunen får åberopa den förra händelsen till stöd för sitt avskedande.

Arbetsdomstolen övergår härefter till att pröva målet i sak. Vid denna prövning har domstolen alltså endast att bedöma om händelsen med inköpet av persondatorn utgjort tillräckligt skäl för att avskeda U.L-S.

I likhet med tingsrätten finner arbetsdomstolen inledningsvis att utredningen visar att U.L-S. velat byta ut den utbildning som han fått rätt till enligt det åberopade kollektivavtalet mot inköp av viss datorutrustning, att han från Å.S. fått ett uttryckligt nej till denna begäran, ett besked som han inte kunnat missuppfatta, att han trots detta ombesörjt inköpet av datorutrustningen och att han därvid bland annat förmått säljaren av persondatorn att sanningslöst påstå att U.L-S. genomgått en viss utbildning i anslutning till köpet.

Vidare får det anses utrett att U.L-S. vidhållit att han genomgått en datakurs ända till dess U.L-S. vid mötet med Å.S. och I-B.C. konfronterades med uppgiften att O.L. inte längre vidhöll sin uppgift att U.L-S. genomgått en sådan kurs.

U.L-S. har således mot Å.S:s uttryckliga besked införskaffat en persondator. Det är uppenbart att han måste ha förstått att datorn inte omfattades av avtalet. Det har inte påståtts att U.L-S:s avsikt varit att tillägna sig datorutrustningen men hans egentliga syfte med åtgärden måste ha varit att få tillgång till en persondator för egen disposition. Härför talar med styrka det förhållandet att det tydligen var U.L-S:s avsikt att persondatorn skulle levereras till hans bostad. U.L-S. syftade alltså till att bereda sig själv en personlig fördel. Ur denna synvinkel är hans agerande anmärkningsvärt och utgör ett beteende som en arbetsgivare normalt inte skall behöva tåla. Till detta kommer att U.L-S. som lärare intar en särskild ställning. I denna hans egenskap åligger det honom att informera eleverna om de normer och regler som gäller i samhället. Det ställs därför höga krav på lärarna att de skall uppträda som föredömen för sina elever. Eftersom lärarna i hög grad utför sina arbetsuppgifter självständigt och utan större inblandning från arbetsgivaren intar dessa en speciell förtroendeställning gentemot sin arbetsgivare.

Med hänsyn till det anförda anser arbetsdomstolen att U.L-S. genom sitt handlande avseende persondatorinköpet på ett allvarligt sätt åsidosatt sina åligganden gentemot kommunen. Åsidosättandet har varit sådant att det allvarligt skadat kommunens förtroende för honom. Kommunen har därför varit berättigad att upplösa anställningsförhållandet. Att kommunen vid sitt ställningstagande i avskedandefrågan skulle ha tagit ovidkommande hänsyn på det sätt som U.L-S. påstått har inte vunnit stöd i utredningen.

Arbetsdomstolen delar tingsrättens uppfattning att omständigheterna inte är sådana att det förelegat grund för ett avskedande.

Genom att avskeda U.L-S. trots att det inte förelegat grund för det har kommunen ådragit sig skyldighet att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd. Arbetsdomstolen delar tingsrättens bedömning av skadeståndens storlek.

Arbetsdomstolen har även att ta ställning till U.L-S:s yrkande om fastställande av att hans rätt till fortbildning i enlighet med kollektivavtalet kvarstår samt frågan om kommunen i den delen har gjort sig skyldig till ett kollektivavtalsbrott.

U.L-S. har i denna del bl.a. gjort gällande att eftersom kommunen inte har påkallat tvisteförhandlingar med anledning av U.L-S:s krav följer av bestämmelsen i 35 § medbestämmandelagen att hans tolkning av kollektivavtalet skall vinna företräde före kommunens. Detta följer av det förhållandet att U.L-S. företrädde SALF vid avtalsslutandet varför hans tolkning är densamma som förbundets.

Kommunen har bestritt att det föreligger något tolkningsföreträde. Kommunen har därvid anfört att ingen företrädare för SALF har gjort gällande att kommunen brutit mot 35 § medbestämmandelagen.

Bestämmelserna i 35 § medbestämmandelagen reglerar situationer när det uppkommit rättstvist mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation om lön eller annan ersättning till medlem i organisationen. Av bestämmelsen framgår att vid sådana rättstvister arbetsgivaren är skyldig att omedelbart påkalla förhandling i tvisten och om tvisten inte kan lösas vid denna väcka talan. Vidare framgår av bestämmelsen att för det fall arbetsgivare underlåter att påkalla förhandling eller väcka talan är denna såvitt avser det omtvistade beloppet skyldig att utge ersättning enligt arbetstagarorganisationens mening, om kravet inte är oskäligt.

För att denna bestämmelse skall vara tillämplig krävs att en tvist har uppkommit mellan arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen om ett viss löne- eller ersättningsbelopp. Tvisten anses ha uppkommit när arbetstagarorganisationens ståndpunkt har kommit till klart uttryck vid en överläggning eller någon annan kontakt med arbetsgivaren och att arbetsgivaren har intagit en motsatt ståndpunkt. Bestämmelsen är endast tillämplig i tvister där arbetstagarorganisationen är inblandad.

Även om U.L-S. vid tidpunkten för träffandet av kollektivavtalet av den 1 februari 1993 företrädde sin arbetstagarorganisation innebär detta inte att han i den nu uppkomma tvisten kan anses ha gjort det och att hans tolkning därför skall ges företräde framför kommunens. Det finns ingenting i utredningen som visar att U.L-S:s arbetstagarorganisation delar hans uppfattning. Det sistnämnda bekräftas bl.a. av det förhållandet att organisationen inte önskade företräda honom i den nu aktuella tvisten. Till detta kommer att det i målet inte på något sätt är visat att det uppkommit någon tvist mellan organisationen och kommunen i denna fråga. Med hänsyn till det anförda finner arbetsdomstolen att den av U.L-S. åberopade bestämmelsen inte är tillämplig i förevarande tvist.

I övrigt delar arbetsdomstolen den bedömning tingsrätten gjort i dessa frågor.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att parternas ändringsyrkanden inte skall bifallas. Tingsrättens domslut skall därför bifallas. Med hänsyn till denna utgång skall vardera parten stå sina rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i överklagade delar.

2. Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen ersättningen åt M.E.K. för det biträde han lämnat U.L-S. i arbetsdomstolen till trettiotretusenetthundratre (33 103) kr, varav 23 067 kr för arbete, 5 105 kr för tidsspillan och 4 931 kr för utlägg. Av det sammanlagda beloppet utgör 6 621 kr mervärdesskatt.

Dom 1995‑03‑29, målnummer B‑105‑1994

Ledamöter: Hans Stark, Ola Bengtson och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg

BILAGA

Tingsrättens dom tisdagen den 31 maj 1994

[ Ledamöter : Carl-G Albemark, Lars-Olof Andersson och Staffan Lindkvist ]

BAKGRUND TILL TVISTEN

U.L-S., fortsättningsvis kallad S., anställdes år 1975 av Krokoms kommun såsom mellanstadielärare. I början av 1980-talet blev han studierektor inom kommunen. Denna befattning hade han fram till den 3 augusti 1992, då han provanställdes på en rektorstjänst i kommunen under tiden den 3 augusti 1992 till och med den 2 februari 1993. Provtjänstgöringen utföll på det sättet att kommunen beslutade att inte förordna honom vidare på den tjänsten. Den 1 februari 1993 träffades ett lokalt kollektivavtal mellan Krokoms kommun, företrädd av, jämte annan, personalchefen I-B.C., och Sveriges skolledarförbund, företrädd av S. själv, som varit facklig förtroendeman i cirka 6 år. Avtalet innebar att S. från och med den 3 februari 1993 tillsvidareförordnades som mellanstadielärare med bibehållna löneförmåner i kommunen och i övrigt på villkor som framgick av en särskild bilaga. Bilagan innehåller bland annat följande. ”Under vårterminen 1993 gäller följande: 1. S. fortsätter med samordningsansvar och ledning för skolans Miljögrupp liksom miljöutbildning på studiedagstid för 1–7 lärarna. För genomförande av ovanstående disponeras maximalt 20 undervisningstimmar. 2. S. genomför datautbildning för rektorer. Se bifogad utvecklingsplan. För att möjliggöra detta disponeras en bärbar PC samt maximalt 20 undervisningstimmar. Undervisningstimmarna redovisas skriftligt till skolchef. Där skall framgå antal, innehåll och när de tagits ut. Under sommartid 1993 gäller: S. har möjlighet att delta i adekvat sommarkurs/fortbildning till en sammanlagd kostnad av ca 15 000 kr.”

Under sommaren 1993 tog S. kontakt med ADB-företaget Arche i Stockholm genom dess dåvarande försäljare O.L. angående bland annat viss datorutrustning. Den 26 augusti 1993 utfärdade Arche en faktura ställd till Krokoms kommun, personalavdelningen, på 3 859 kr avseende viss datorutrustning. Den 6 september 1993 utfärdade Arche ytterligare en faktura på Krokoms kommun, personalavdelningen, på 9 999 kr, även denna faktura avseende viss datorutrustning. På båda fakturorna med orderdatum 93‑08‑24 angavs ”datorutbildning 14–15 aug, grundläggande datorkunskap ingår i priset”.

Den 20 oktober 1993 undertecknade skolchefen Å.S. en skrivelse till S., varigenom S. avskedades från sin anställning som lärare vid Krokoms kommun med underrättelse om att hans anställning till följd av avskedet upphörde omedelbart.

På begäran av S. lämnade Å.S. den 4 november 1993 ett skriftligt besked angående grunden för avskedet. Häri angavs följande: ”Bakgrund En överenskommelse mellan US och Krokoms kommun gjorden den 8/3 1993. Däri ingick bland annat möjlighet för US att under sommaren 1993 delta i adekvat utbildning till en kostnad av ca 15 000 kr för att reaktivera sina lärarkunskaper i samband med förflyttning från rektor till lärare. US har vid två tillfällen under första delen av augusti -93 frågat skolchefen om möjlighet att byta kurs mot inköp av dator. Vid första tillfället erbjöd sig skolchefen att hjälpa till med kursanskaffning. Vid andra tillfället fick US ett mycket klart NEJ till möjligheten att byta kurs mot dator. Grund för avsked US har den 24 augusti 1993 försökt förmå företaget Arche Technologies att sälja datautrustning under beteckning datautbildning. Datorn skulle levereras till US:s bostadsadress medan utbildningsfakturan skulle sändas till Krokoms kommuns personalavdelning. Detta har bekräftats av säljare O.L., Arche.”

YRKANDEN MM

S. har yrkat i första hand att tingsrätten ogiltigförklarar kommunens avskedande av honom och förpliktar kommunen att till honom utge ett allmänt skadestånd med 80 000 kr enligt 18 och 38 §§ lagen om anställningsskydd (LAS) för avsked utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. I andra hand, för det fall att tingsrätten skulle finna att saklig grund för uppsägning förelegat men ej tillräcklig grund för avsked, har S. yrkat förpliktande för kommunen att till honom utge dels ett allmänt skadestånd med 50 000 kr för att tillräcklig grund för avsked ej förelegat enligt 18 och 38 §§ LAS dels ock ett ekonomiskt skadestånd enligt 7, 38 och 39 §§ LAS med 32 740 kr, avseende tiden mellan avskedet och tingsrättens nedan nämnda interimistiska beslut. S. har vidare yrkat att tingsrätten – under alla förhållanden – fastställer att hans rätt till fortbildning i enlighet med avtalet den 1 februari 1993 kvarstår samt förpliktar kommunen att till honom utge ett allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott enligt 54 § lagen om medbestämmande i arbetslivet med 20 000 kr. På samtliga skadeståndsbelopp har S. yrkat ränta enligt 6 § räntelagen från dag för delgivning av stämning, den 12 november 1993, till dess full betalning sker.

Kommunen har bestritt samtliga yrkanden men såsom skäligt skadeståndsbelopp i och för sig enligt andrahandsyrkandet avseende ekonomiskt skadestånd vitsordat 32 740 kr. Kommunen har inte haft någon erinran i och för sig mot den yrkade räntan.

Parterna har framställt yrkanden om ersättning för rättegångskostnader. S. har hemställt att tingsrätten, jämlikt 5 kap 2 § lagen om handläggning av arbetstvister, förordnar att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad även om han skulle förlora målet helt.

Kommunen har, för den händelse tingsrätten skulle finna att endast saklig grund för uppsägning förelegat, inte haft någon erinran mot yrkandet om kvittning av rättegångskostnaderna.

Vid förberedelsesammanträde i målet den 6 december 1993 beslutade tingsrätten med stöd av 35 § 2 st LAS att S:s anställning skall bestå intill dess slutligt avgörande föreligger i målet.

PARTERNAS GRUNDER FÖR TALAN

S. har anfört: Trots egna försök hittade S. ingen sådan adekvat fortbildning under våren–sommaren 1993, som han hade rätt till enligt kollektivavtalet. Han fick inte heller någon hjälp från skolan. Det var tal om att han skulle gå en kurs i miljö. I syfte bland annat att lära sig nya dataprogram för att kunna använda naturdatabasen Kunskapsbyggarna tog han i augusti 1993 kontakt med O.L. hos Arche och frågade denne om det gick bra att inom beloppet 15 000 kr få med även viss datorutrustning. Från början var skolchefen positiv till detta men sade senare nej. S. förstod att frågan var känslig. Han ansåg sig emellertid ha fått rätt till viss utbildning och kom därför överens med O.L. om att den i fakturorna nämnda datautrustningen skulle levereras till skolkontoret. Av misstag saknades S:s namn på fakturan. I priset ingick en kurs den 14–15 augusti, vilken S. hade för avsikt att bevista. Kursen låg emellertid så tätt inpå skolstarten att han inte hann med att gå den. Han hade aldrig någon avsikt att tillägna sig datorutrustningen själv. Däremot hade han tänkt att låna hem den för självstudier, vilket är vanligt bland lärarna. Det enda som kommunen lagt honom till last som grund för avskedande är inköpet av denna utrustning. Genom detta har S. inte grovt åsidosatt sina åligganden mot kommunen och grund för avskedande har därför inte förelegat. Inte heller utgör hans förfarande saklig grund för uppsägning. Som en följd härav skall avskedandet ogiltigförklaras och kommunen till honom utge ett skäligt skadestånd om 80 000 kr. För den händelse tingsrätten skulle finna att det i vart fall förelegat saklig grund för uppsägning är S. berättigad till ett visst allmänt skadestånd samt ett ekonomiskt skadestånd avseende tiden mellan avskedandet och tingsrättens interimistiska beslut, eftersom tillräcklig grund för avskedande ej förelegat. – Han har berövats möjligheten att få den utbildning som han tillförsäkrats i kollektivavtalet. Detta utgör ett avtalsbrott från kommunens sida för vilket han är berättigad till skadestånd. Dessutom skall han förklaras fortfarande ha rätt till den angivna utbildningen. – Enligt S:s mening avser hela tvisten närmast en tolkning av kollektivavtalet. Denna fråga har han haft skälig anledning att få prövad, varför kvittning av rättegångskostnaderna under alla förhållanden skall äga rum.

Kommunen har anfört: Anledningen till att S. provanställdes såsom rektor var att kommunen var osäker på huruvida han skulle passa som sådan med hänsyn till hur han fungerat som studierektor. Under studierektorstiden hade S. nämligen inte varit lojal mot arbetsgivaren. Han hade inte följt givna normer och regler och hade tagit på sig externa uppdrag. I mitten av oktober 1992 ville S. köpa in en mobiltelefon för att använda i sin tjänst. Han talade med skolchefen Å.S. om detta. Å.S. sade nej. Trots detta beställde S. en mobiltelefon, som fakturerades kommunen den 28 oktober 1992. Efter tillsägelse från Å.S. skickades mobiltelefonen tillbaka till säljaren. – Å.S. är den lärare inom Krokoms kommun som har de bästa datakunskaperna. Anledningen till villkoret i kollektivavtalet om möjlighet att delta i adekvat sommarkurs/fortbildning var att S. varit borta så länge från lärartjänst att han skulle få en lämplig pedagogisk utbildning så att ”ringrosten kom bort”. Detta villkor togs in på förslag av företrädaren för skolledarförbundet, B.G. Någon fortbildning i data behövde inte S. S. frågade vid två tillfällen Å.S. om han inte kunde få byta ut utbildningen mot en dator, men Å.S. sade uttryckligen nej till detta. Däremot förklarade sig Å.S. beredd att hjälpa till med att skaffa en adekvat utbildning enigt kommunens intentioner. Eftersom S. menade att Å.S. motarbetade honom blev det inget av med denna hjälp. Vad som står i fakturorna om utbildning är helt fejkat. – Efter händelsen med beställningen av datorn i augusti 1993, vilket var ”droppen”, hade kommunen helt förlorat förtroendet för S. och ansåg sig därför ha laglig grund att avskeda honom. Kommunen anser sig dock inte kunna visa att S. haft för avsikt att själv tillägna sig datorn. I vart fall har saklig grund för uppsägning under alla förhållanden förelegat. Kommunen har inte omöjliggjort för S. att få den sommarkurs/fortbildning som anges i kollektivavtalet. Denna kurs eller fortbildning skulle också äga rum under sommaren 1993. Av dessa skäl finns ingen grund för S. att ha kvar denna rättighet. Något kollektivavtalsbrott har följaktligen inte ägt rum.

S. har bestritt att händelsen med telefoninköpet får åberopas som grund för avskedande, eftersom den omständigheten inte angivits i kommunens skriftliga besked angående grunderna för avskedandet.

ÅBEROPAD BEVISNING

Såsom skriftlig bevisning har S. åberopat kommunens skriftliga besked den 25 oktober 1993 angående grunden för avskedandet samt naturdatabasen Kunskapsbyggarna.

Kommunen har såsom skriftlig bevisning åberopat bilagan till kollektivavtalet samt en skrivelse från verkställande direktören i Arche Technologies Sweden AB A.E. angående omständigheterna vid datorinköpet.

På begäran av S. har hållits förhör under sanningsförsäkran med honom själv samt vittnesförhör med lärarna R.S. och L.E.E.

På båda parters begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med personalchefen I-B.C. samt vittnesförhör med säljaren O.L. och ombudsmannen vid Sveriges Skolledarförbund B.G.

På kommunens begäran har hållits vittnesförhör med assistenten vid personalkontoret M.L., skolchefen Å.S. och rektorn O.S.

DOMSKÄL

Kommunen har, utöver inköpet av datorutrustningen i augusti 1993, till stöd för att tillräckliga skäl för avskedande förelegat eller för att kommunen i vart fall haft saklig grund för uppsägning åberopat inköpet av mobiltelefonen i oktober 1992. S. har gjort gällande att sistnämnda omständighet inte får åberopas. Tingsrätten tar därför först upp till prövning frågan om den rättsliga betydelsen av att inköpet av mobiltelefonen inte har upptagits i det skriftliga beskedet angående grunden för avskedande.

Enligt 19 § 2 st respektive 9 § LAS är arbetsgivaren skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de omständigheter som åberopas som grund för avskedande respektive uppsägning. Av förarbetena till dessa lagrum framgår att detta besked som regel får den verkan att arbetsgivaren inte kan med framgång anföra andra omständigheter än de som har angivits i beskedet, om saken förs till domstol. Huvudprincipen är alltså den att alla händelser som arbetsgivaren senare vill kunna åberopa måste anges i beskedet. I rättspraxis har emellertid ansetts – likaledes i enlighet med vad som har sagts i förarbetena – att arbetsgivaren i viss utsträckning bör kunna åberopa även andra händelser som kan anses ligga i linje med vad som har angetts i beskedet. Händelsen med inköpet av mobiltelefonen är av samma karaktär och har ett så nära samband med den händelse som åberopats i det skriftliga beskedet att den bör få åberopas i detta sammanhang. Tingsrätten finner alltså lagligt att lägga både inköpet av mobiltelefonen och inköpet av datorutrustningen till grund för den fortsatta prövningen.

Tingsrätten prövar därefter frågan huruvida kommunen har visat att tillräckliga skäl för avskedande förelegat eller att den i vart fall haft saklig grund för uppsägning. I denna del har följande förekommit.

S. har uppgivit: Han frågade skolchefen Å.S. om han fick köpa mobiltelefonen. S. hade nämligen hört att han ofta inte fanns tillgänglig och tyckte därför att det skulle vara bra att ha en mobiltelefon, särskilt som han då arbetade på fyra olika skolor. Av Å.S. fick han veta att frågan var ”lite känslig” och att han borde vänta. Eftersom det drog ut på tiden, bestämde han sig ensam för att köpa mobiltelefonen. Han hade delegationsrätt att besluta om pengarna på det konto, varifrån telefonen betalades. – Han frågade Å.S. om han fick byta ut utbildningen enligt det åberopade kollektivavtalet mot datorinköp. Svaret från Å.S. blev en lång utläggning utan att han fick något klart besked. Eftersom även denna fråga drog ut på tiden, kontaktade han själv O.L. som var säljare vid Arche och frågade om denne kunde sälja en kurs till S. där det ingick dator m.m. Avsikten var att S. skulle åka till Stockholm för att gå igenom datorn, vilket han dock av tidsskäl aldrig gjorde. Eftersom han inte hörde något, tog han kontakt med O.L. som sade att utrustningen var levererad till av S. angiven adress. Han bad då O.L. att genom kommunens vaktmästare se till att utrustningen fraktades hem till S. Skälet till detta var att det fanns dåligt med utrymme på skolan och att han därför var tvungen att sitta hemma för att lära sig datorn. Han hade aldrig för avsikt att behålla datorutrustningen själv.

O.L. har uppgivit: Han och S. hade en diskussion om hur de skulle lösa ”hans pengar” för utbildning på ett bra sätt. De diskuterade både utbildning och hårdvara. O.L. sade till S. att han inte kunde sälja en dator utan att specificera denna och delar därtill på fakturan. Det hände ofta att O.L. bjöd på utbildningspaket och ett kompendium, när han sålde datorer. S. kom emellertid aldrig på någon sådan utbildning. Rätteligen skulle S:s namn ha stått på fakturan, men av misstag kom namnet inte med. Utbildningsdatumen den 14–15 augusti var en ren ”fejk”.

R.S. har uppgivit: Enligt hans uppfattning måste man alltid tala med rektor, när det gäller inköp av en dator.

I-B.C. har uppgivit: Kommunens policy är att endast avdelningschefer, exempelvis skolchefen, får besluta om inköp av mobiltelefoner. – Från början visste de inte på kommunen vem som hade beställt datorn. När de fått klart för sig att S. var beställaren tog hon kontakt med denne. S. uppgav på hennes fråga om vems dator det var ”Den är min, det ska du skita i” eller dylikt. Han sade också att han hade gått en utbildning som ingick i datautrustningen. När hon kontaktade O.L. sade denne att S. velat att fakturan skulle skrivas enbart på utbildning, eftersom det fanns utbildningspengar, men att O.L. inte gått med på detta. Först när S. fick veta att O.L. talat om att utbildningen i fakturan var fejkad, erkände S. att han inte varit på någon utbildning. Kommunen väckte då frågan om avsked eftersom arbetsgivaren tappat förtroendet för S. Vid de härefter följande diskussionerna med S:s fackförbund föreslogs att S. skulle få möjlighet att säga upp sig själv med tre månaders uppsägningstid, vilket S. dock avböjde. Redan i december 1992 hade hon och skolchefen samtal med S., där han fick klart för sig att han inte kunde få fortsatt rektorsförordnande.

M.L. har berättat: O.L. ringde och ville kontrollera om det kommit någon datautrustning, som egentligen skulle ha gått till S. O.L. hade lovat att se till att den kom hem till S.

Å.S. har berättat: S. fick inte fortsatt förordnande efter hösten 1992 som rektor, eftersom han inte uppfyllde de krav som kommunen ställde på innehavaren av en sådan tjänst. – Eftersom han visste hur S. brukade uppfatta hans besked var han när det gällde inköpet av mobiltelefonen mycket tydlig. Han sade uttryckligen till S. ”Uno köp ingen mobiltelefon”. Trots detta kom faktura på telefonen den 28 oktober 1992. – När han kom tillbaka efter sin semester sommaren 1993, fick han av skolkamreren veta att ett företag i Stockholm hade ringt och frågat om S:s rätt att göra datorinköp och att kamreren svarat att S. inte hade någon sådan rätt. I början av augusti ringde S. till Å.S. och frågade om han fick byta sin kurs mot inköp av en dator som skulle bekostas av skolan. Å.S. sade att han inte trodde att I-B.C. skulle acceptera att hans utbildningskurs byttes mot en dator. Då S. svarade att I-B.C. hade semester och att han inte kunde vänta, sade Å.S. som ett klart besked till S. ”det blir ingen dator för pengarna”. S. svarade då att han kände sig motarbetad av Å.S. Säljaren O.L. talade om att kursen i fakturan var fejkad och ville att datautrustningen skulle skickas tillbaka.

O.S. har uppgivit: Vid ett tillfälle hörde han att Å.S. hade ett telefonsamtal med S., som ville köpa en dator i stället för att använda pengarna till kurs. Å.S. sade att om S. ville ha ett klart svar så var detta att han inte fick köpa en dator.

Genom den sålunda förebragta utredningen finner tingsrätten visat, att S. i oktober 1992 fått ett klart besked från sin skolchef att han inte fick köpa en mobiltelefon och att han trots detta besked ändå köpt en sådan telefon på kommunens bekostnad att användas av honom i tjänsten. – Vidare är utrett att S. velat byta ut den utbildning som han fått rätt till enligt det åberopade kollektivavtalet mot inköp av viss datautrustning, att han från skolchefen fått ett uttryckligt nej till denna begäran, vilket besked S. ingalunda kan ha missuppfattat, att han trots detta ombesörjt inköp av datorutrustningen och att han därvid bland annat förmått säljaren av datorn att sanningslöst påstå att S. genomgått viss utbildning i anslutning till köpet. Kommunen har i målet visserligen inte påstått att S:s avsikt varit att tillägna sig datorutrustningen själv. Det framgår dock av I-B.C:s och O.L:s vittnesmål att S. velat dölja att han inte genomgått den i fakturorna angivna utbildningen och att hans avsikt inledningsvis vid köpet synes ha varit att även försöka dölja själva datorinköpet.

Enligt 18 § LAS får avskedande ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Bestämmelsen har i sak oförändrad hämtats från 1974 års anställningsskyddslag. I förarbetena till sistnämnda lag framhölls att avskedande fick tillgripas endast i flagranta fall. Det skulle vara fråga om sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Bland annat nämndes fall då arbetstagaren begått allvarligare brott mot arbetsgivaren, t.ex. stöld eller förskingring. Mot bakgrund av dessa uttalanden och med hänsyn till den rättspraxis som föreligger från arbetsdomstolen finner tingsrätten, att S. genom de två angivna händelserna inte kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot kommunen. Grund för avskedande har följaktligen inte förelegat. S. har emellertid handlat på ett sätt som från kommunens synpunkt framstår som allvarligt och som måste ha medfört att kommunen förlorat förtroendet för honom. Kommunen har därför haft saklig grund för att säga upp S. från hans anställning som mellanstadielärare.

Av anförda skäl finner tingsrätten att S:s yrkanden om ogiltigförklaring av avskedandet samt allmänt skadestånd med 80 000 kr skall lämnas utan bifall. Eftersom kommunen avskedat S. trots att endast saklig grund för uppsägning förelegat har kommunen såsom arbetsgivare brutit mot LAS och skall därför utge så kallat allmänt skadestånd till S. Närmare utredning om den skada som uppkommit har inte förebragts. Tingsrätten uppskattar skäligt skadestånd i denna del till 25 000 kr. Härtill kommer att kommunen, vilket också är ostridigt, skall utge skadestånd i form av utebliven lön för tiden från avskedandet till tingsrättens interimistiska beslut med 32 740 kr. Om räntan på dessa belopp är parterna ense.

Vad härefter gäller S:s yrkande om fastställande av att hans rätt till fortbildning i enlighet med kollektivavtalet kvarstår samt frågan huruvida kommunen i den delen gjort sig skyldig till ett kollektivavtalsbrott har följande förekommit.

S. har uppgivit: När detta avtalsvillkor diskuterades gällde frågan att S. varit borta så länge från undervisningen att han borde få någon adekvat utbildning i ämnesansluten kurs. Han fick själv uppfattningen att han erhöll en rättighet att undersöka vilka utbildningar och kurser som fanns. Avsikten var att han skulle få någon typ av utveckling. Han fick ingen hjälp från kommunen i detta hänseende men undersökte själv, bland annat i fortbildningskatalogen från Umeå, utan att hitta några lämpliga kurser. Det fanns dock en miljökurs som han tänkte gå på, men detta blev inte av eftersom inte tillräckligt antal andra lärare var intresserade av den.

I-B.C. har uppgivit: Meningen med överenskommelsen om utbildning var att S. skulle ges möjlighet att delta i någon ämneskurs med pedagogiskt innehåll för att ”reaktivera” honom som lärare. Datautbildning var väl ”det sista” som S. behövde såsom förkovran. Det är riktigt att hon inte gjort några egna insatser för att skaffa S. aktuell utbildning, men det berodde på att S. själv var mycket aktiv och hade lätt att hitta lämplig utbildning. Därför överläts den frågan på honom själv.

B.G. har berättat: Meningen med överenskommelsen om fortbildning var att S. skulle få en rättighet till kompetensutveckling, eftersom han varit borta några år från lärartjänst och behövde få bort ”ringrosten”.

Å.S. har berättat: Det var S:s egen önskan att under sommaren få gå en kurs i pedagogik passande för mellanstadielärare, eftersom han själv uppgav att han var ”ringrostig” i att undervisa. När Å.S. gav S. beskedet att han inte fick byta ut kursen mot inköp av dator, erbjöd sig Å.S. att skriva till samtliga kursanordnare för att ge S. en möjlighet att gå en kurs omedelbart eller senare under sommaren. När S., efter det definitiva beskedet om datorinköpet, tyckte att Å.S. motarbetade honom tyckte Å.S. att det inte var någon idé att skicka detta brev, som han slängde.

Visserligen framgår att B.G:s vittnesmål att S. genom kollektivavtalet fått en rättighet att delta i den i avtalet angivna sommarkursen/fortbildningen. Ingenting har emellertid framkommit i målet som visar att han förvägrats denna rättighet av kommunen. Tvärtom framgår av Å.S:s uppgifter att denne erbjudit sig att hjälpa S. att få delta i sådan kurs eller fortbildning som var avsedd med överenskommelsen. Trots detta har S. i stället valt att självsvåldigt byta ut kursen/fortbildningen mot viss utrustning som inte var avsedd med överenskommelsen. Vid sådant förhållande kan inte anses visat att kommunen gjort sig skyldig till något kollektivavtalsbrott. S:s yrkanden i denna del skall därför lämnas utan bifall.

Vid nu angiven utgång i målet får S. anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad. Vardera parten skall därför, enligt 5 kap 2 § lagen om rättegången i arbetstvister, bära sin rättegångskostnad, vilket parterna också är ense om.

DOMSLUT

1. Tingsrätten ogillar U.L-S:s yrkanden om dels ogiltigförklaring av Krokoms kommuns avskedande av honom, dels allmänt skadestånd för avskedande utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat, dels fastställelse att hans rätt till fortbildning i enlighet med avtalet från februari 1993 kvarstår dels ock skadestånd på grund av kollektivavtalsbrott.

2. Tingsrätten förpliktar Krokoms kommun att till U.L-S. utge tillhopa femtiosjutusensjuhundrafyrtio (57 740) kr, varav 25 000 kr avser allmänt skadestånd och 32 740 kr ekonomiskt skadestånd, jämte ränta på det sammanlagda beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 12 november 1993 till dess full betalning sker.

3. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

4. M.E.K:s ersättning enligt rättshjälpslagen fastställs till trettiofyratusenetthundrasjuttiotvå (34 172) kr, varav 33 215 kr för arbete och 957 kr för tidsspillan. Av det totala beloppet avser 6 834 kr mervärdeskatt.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter