AD 1995 nr 29

Tvistefrågan

Tvisten i målet rör huruvida Volvo vid utbetalning av traktamenten enligt § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet under år 1994 till två av bolagets anställda, R.W. och M.P., varit skyldigt att utge traktamente i nivå med de enligt kommunalskattelagen och Riksskatteverkets (RSV:s) beslut högsta avdragsgilla beloppen för sådan ersättning, de s.k. skattefria beloppen. Metall hävdar att så är fallet, medan detta bestrids av arbetsgivarparterna.

Utredningen i målet

Arbetsdomstolen har vid huvudförhandlingen hållit förhör upplysningsvis med på förbundets begäran avtalssekreteraren G.L. och på arbetsgivarparternas begäran H.H., som var förhandlingsansvarig hos VF vid 1991 års avtalsrörelse, och Å.T., förhandlingschef sedan år 1988 hos VF. Vidare har förebragts en del skriftlig bevisning.

Av utredningen i målet framgår följande.

1991 års avtalsrörelse

Parterna hade sedan flera tiotal år före 1991 års avtal haft ett regelsystem gällande traktamentsersättningar, som i vart fall VF uppfattade som föråldrat och som VF under lång tid önskat få ersatt med ett system mer anpassat till skattelagstiftningens. Det torde vara ostridigt att en avgörande omständighet för ändringen av avtalets traktamentsbestämmelser var den skatteomläggning som genomfördes med verkan fr.o.m. den 1 januari 1991. Med denna förändrades arbetstagarnas och arbetsgivarnas möjligheter att i beskattningshänseende göra avdrag för denna typ av ersättningar. Dessutom tillkom för arbetsgivarnas del en ökning av kostnaderna för sociala avgifter.

Under överläggningarna kom avtalsparterna fram till att man skulle bestämma ersättningen vid arbete utom verkstaden i en del som skulle vara skattefri, traktamente, och en del som var beskattningsbar, researvode. VF önskade införa regler i avtalet som innebar att det var de lokala parterna som skulle träffa uppgörelser i fråga om ersättningsnivåerna för ökade levnadsomkostnader vid resor i tjänsten, i vart fall i fråga om ersättningar utöver dem som var skattefria. Metall motsatte sig dock detta. Förbundet ville i stället att det i verkstadsavtalet uttryckligen angavs vilka ersättningsnivåer som skulle gälla för det fall lokala överenskommelser inte träffades. I denna fråga hade parterna emellertid svårt att enas.

Den 4 april 1991 sammanträffade G.L. för Metall och H.H. för VF i syfte att försöka få till stånd en uppgörelse främst i fråga om researvodena. De båda synes då ha ansett att traktamentsfrågan var avklarad. Nivåerna på traktamentsbeloppen knöts till de vid denna tidpunkt gällande skattefria beloppen för traktamente. Enligt vad G.L. uppgett var tvistefrågorna vid dessa överläggningar om researvodena skulle vara permanenta eller tillfälliga, om de skulle indexuppräknas, hur stora arvodena skulle vara och om de skulle vara semesterlönegrundande. VF accepterade under överläggningarna att det i verkstadsavtalet infördes ”stupstocksregler” om researvodena. Eftersom VF på sikt ville avskaffa den formen av ersättning ville föreningen dock enligt H.H. att det gjordes en protokollsanteckning i vilken det skulle anges att ersättningen var av övergångskaraktär. Mot detta invände Metall som i stället ville att researvodena skulle värdesäkras genom en indexering.

G.L. har vidare berättat att parterna under de fortsatta överläggningarna angående researvodenas storlek och eventuellt semesterlönegrundande verkan rent hypotetiskt utgick från att researvodena enligt verkstadsavtalet skulle framstå som permanenta och att de inte skulle värdesäkras. Enligt G.L. kom parterna överens i dessa frågor, varefter vissa detaljdiskussioner om traktamentena uppstod.

Av avtalsutkastet framgick inte om eller på vilket sätt arbetsgivaren skulle ha rätt att göra avdrag från traktamentsersättningarna för utlägg som denne i förekommande fall hade haft för frukost, lunch och middag. Enligt G.L. var parterna emellertid helt överens om att man skulle följa de statliga reglerna för sådana avdrag. Någon bestämmelse härom infördes dock inte i avtalet. Enligt G.L. sade H.H. att traktamentena självklart skulle räknas upp efter de motsvarande skattefria belopp som skattemyndigheterna angav. I och med detta klarläggande ansåg G.L. att den frågan inte behövde diskuteras ytterligare. Från Metalls sida hade man enligt G.L. i slutet av 1970-talet träffat avtal på andra avtalsområden, där det bestämts att traktamentena skulle följa motsvarande bestämmelser på det statliga området. Att denna ordning skulle gälla skrevs aldrig uttryckligen in i dessa avtal, utan nya belopp skrevs automatiskt in allteftersom de statliga traktamentena höjdes. G.L. har vidare uppgett att oavsett hur H.H. exakt uttryckte sig så var det tveklöst så, att storleken av traktamentena skulle följa de vid var tid gällande skattefria beloppen. Hur denna anpassning skulle fungera praktiskt talade de inte om, enligt honom, men hans uppfattning var att det var en ren informationsfråga. G.L. har tillagt att om man inte hade fått en renodlad uppdelning i avtalet mellan skattefria och beskattade belopp, så hade de två typerna av ersättningar likaväl kunnat sammanläggas.

H.H. har närmare berättat följande om dessa överläggningar. Avtalet bygger i nu aktuella delar på att parterna tog in bestämmelser från andra avtalsområden. För VF var det dock angeläget att inte låsa fast sig vid bestämmelser som andra parter hade kommit överens om och därmed med automatik följa de förändringar som skedde inom dessa områden. H.H. framhöll även för G.L. att VF inte var intresserad av någon sådan automatik. G.L. menade att Metall då inte hade någon garanti för att beloppen skulle räknas upp, vilket H.H. samtidigt medgav. Denne framhöll dock att om ändringar inträffade i fråga om de statliga traktamentena och inom andra avtalsområden, så hade Metall ett starkt argument för att en höjning skulle ske, vilket VF var tvungen att beakta och inte kunde undgå att ta konsekvenserna av. Han framhöll dock samtidigt att det inte var fråga om någon garanti utan att parterna skulle ges möjlighet att göra en självständig prövning varje gång frågan aktualiserades. Enligt H.H. var det självklart att frågan skulle diskuteras när den blev aktuell och att det var rimligt att en höjning gjordes.

Efter det att H.H:s och G.L:s överläggningar hade avslutats fick G.L. ostridigt del av H.H:s minnesanteckningar från dessa. Anteckningarna hade upprättats samma dag som överläggningarna avslutades. Anledningen till att anteckningarna översändes, vilket ostridigt är mycket ovanligt, var enligt VF att man ville markera sin ståndpunkt beträffande researvodena och särskilt att VF förbehöll sig rätten att vid nästa förhandlingstillfälle driva frågan om att minska dessa eller avskaffa dem ur verkstadsavtalet. G.L. framförde två synpunkter på innehållet i H.H:s anteckningar, men inte någon av dem gällde den nu aktuella traktamentsfrågan.

H.H. har i sina minnesanteckningar skrivit bl.a. att om de avdragsgilla beloppen i kommunalskattelagen ändrades, ”så var vi beredda att ta konsekvenserna av det, såvitt avsåg traktamentena”. G.L. har under förhöret uppgett att han uppfattade detta på samma sätt som han hade uppfattat vad H.H. sagt under överläggningarna. G.L. har vidare uppgett att H.H. redan under överläggningarna sade att VF förbehöll sig rätten att vid nästa förhandlingstillfälle driva frågan om avskaffandet av researvodena i verkstadsavtalet. Enligt G.L. hade han inte någon erinran häremot vid detta tillfälle och inte heller hade han någon erinran när han fick del av minnesanteckningarna, eftersom han redan vid överläggningarna hade uppgett att VF lika lite kunde förvänta sig att Metall inte skulle driva frågan om indexering av researvoden vid nästa förhandlingstillfälle.

G.L. har vidare uppgett att man aldrig under denna avtalsrörelse diskuterade att traktamenten och researvoden skulle behandlas som s.k. kommunicerande kärl. Första gången han hörde att VF diskuterade i dessa termer var enligt honom någon gång i februari 1994.

1991 års förhandlingar resulterade i den lydelse av § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet som är redovisad i inledningen till denna dom.

Överenskommelsen den 4 februari 1993

1991 års avtal skulle löpa ut den 31 mars 1993. I början av januari 1993 fick Metall besked om att de enligt kommunalskattelagen avdragsgilla traktamentsersättningarna hade höjts fr.o.m. årsskiftet från 150 kr till 170 kr för heldag och från 75 kr till 85 kr för halv dag. Med anledning av höjningen ringde G.L. upp Å.T., som sedan år 1988 var förhandlingsansvarig inom VF närmast under verkställande direktören. H.H. hade endast tillfälligt haft ansvaret för 1991 års förhandlingar.

Enligt vad G.L. har uppgett föreslog han Å.T. att parterna gemensamt skulle gå ut med information till medlemmar om att traktamentena skulle höjas till de nyssnämnda beloppen. Det är ostridigt att Å.T. inledningsvis sade att detta inte gick, eftersom avtalet löpte till den 31 mars 1993 och att en eventuell höjning fick tas upp vid kommande förhandling. När G.L., med hänvisning till överenskommelsen år 1991 och de diskussioner som förts mellan honom och H.H., sade att detta inte stämde bad Å.T. att få återkomma.

Å.T. har uppgett att när G.L. ringde upp honom, vilket skedde den 12 januari 1993, var P.T. hos honom. Denne hade i arbetsgruppen hand om de omdiskuterade frågorna på föreningens område. Enligt Å.T. fördes ingående samtal om bestämmelserna, varefter överläggningar ägde rum den 26 januari mellan honom och P.T., å ena sidan, och G.L. och B.E., å andra sidan, och därpå följde ytterligare överläggningar en vecka senare.

H.H., som vid denna tidpunkt hade slutat sin anställning vid VF, har uppgett att han med anledning av G.L:s och Å.T:s samtal blev uppringd av P.T. H.H. framhöll för denne, som han minns det, att han hade sagt till G.L. att denne hade ett mycket starkt argument när det gällde höjning av traktamentena, eftersom det hade gjorts ändringar i kommunalskattelagen.

Enligt Å.T. var huvudregeln i 1991 års avtal att lokal överenskommelse skulle träffas i fråga om ersättning för ökade levnadsomkostnader vid resor i tjänsten. På grund härav, har han fortsatt, är de sammanlagda beloppen av de ”stupstocksbelopp” som införts i verkstadsavtalet, varav det för researvoden är en ren kompromiss, engångslösningar. Å.T. har uppgett att han också vid telefonsamtalet med G.L. framförde denna ståndpunkt. Enligt honom påtalade han samtidigt att någon automatisk uppräkning av traktamentena inte kunde komma i fråga, utan detta fick lösas genom förhandlingar. Å.T. har vidare uppgett att han framförde att VF kunde tänka sig att gå med på en höjning av traktamentena, om motsvarande sänkning gjordes av researvodena, något som G.L. enligt honom inte ens ville diskutera. Benämningen kommunicerande kärl nämndes sannolikt inte vid detta tillfälle enligt Å.T.

Å.T. har vidare uppgett följande. I juni 1992 hade VF fattat en rad beslut för den kommande avtalsrörelsen som skulle komma att bli mycket kontroversiella. För att få frihet i förhandlingarna hade därför det då gällande verkstadsavtalet sagts upp redan i december 1992. Reaktionerna härpå blev hätska och de var mycket intensiva i slutet på januari 1993. VF, som inte ville få upp annat än löne- och semesterfrågor samt frågan om införande av karensdag vid sjukdom vid den kommande avtalsrörelsen, ville därför finna en samförståndslösning på det krav som G.L. framställt. Å.T. framhöll detta för G.L., varefter överenskommelsen den 4 februari 1993 träffades. Eftersom överenskommelsen inte i något avseende innebar att VF medgav att Metall hade rätt i sin uppfattning att traktamentena automatiskt skulle räknas upp till följd av skatteförändringarna, antecknades det i denna att den inte innebar några principiella ställningstaganden.

G.L. har i huvudsak berättat i överensstämmelse med vad Å.T. har uppgett om VF:s bevekelsegrunder för att medge Metalls krav men att VF därutöver angett att föreningen fick ta konsekvenserna av skatteändringarna. Han har vidare berättat att han inför 1993 års avtalsrörelse hade tryck på sig att researvodet skulle räknas upp i storleksordningen 10 procent samtidigt som han visste att VF ville sänka denna ersättning. G.L. förutsåg även för Metalls vidkommande en besvärlig avtalsrörelse för år 1993 och såg därför fördelar med Å.T:s förslag om att i februari 1993 träffa uppgörelse om en höjning av traktamentena och samtidigt avtala att ytterligare förändringar av § 10 i verkstadsavtalet inte skulle göras vid 1993 års ordinarie avtalsrörelse. G.L. har vidare uppgett att han var av den uppfattningen att Å.T. därvid insett att Metalls begäran om en höjning av traktamentsersättningarna var i enlighet med 1991 års avtal. G.L. trodde att Å.T. kommit till denna insikt sedan denne hade samtalat med H.H. och fått reda på vad parterna då kommit överens om och eventuellt också fått del av H.H:s minnesanteckningar. Överenskommelsen var dock enligt G.L. en kompromiss vad gäller researvodena.

Överenskommelsen den 4 februari 1993 fick det innehåll som framgår av inledningen till denna dom.

Metalls framställning om höjning av traktamentena med anledning av förändringar i kommunalskattelagen fr.o.m. den 1 januari 1994

G.L. har berättat att han omkring den 10 januari 1994 fick kännedom om att de i skattelagstiftningen avdragsgilla traktamentsersättningarna hade höjts fr.o.m. årsskiftet från 170 kr till 180 kr för heldag och från 85 kr till 90 kr för halvdag och vidare uppgett följande. Han ringde därför på nytt upp Å.T. och påtalade att det var dags för parterna att gemensamt gå ut med information till medlemmarna om att traktamentena skulle höjas. Å.T. sade nej, men med vilken motivering har G.L. inte kunnat erinra sig.

Å.T. har för sin del uppgett att han motiverade VF:s ställningstagande med samma argument som han inledningsvis hade angett år 1993. Enligt honom gjorde G.L. samma hänvisningar om varför en höjning skulle göras som denne gjort året dessförinnan.

Enligt vad G.L. uppgett återkom Å.T. några gånger med olika förslag till uppgörelse, varav ett var att om en höjning av traktamentena skedde så skulle motsvarande minskning göras av researvodena. Detta var första gången G.L. hade hört ett sådant förslag, vilket enligt hans uppfattning föll på sin egen orimlighet. G.L. har dessutom uppgett att han blev förvånad över Å.T:s svar, eftersom han ansåg att parterna hade klarat av denna fråga året innan.

Arbetsdomstolens överväganden

Det är ostridigt att R.W:s och M.P:s rätt till ersättning för arbete utom verkstaden inte regleras av någon sådan lokal överenskommelse som avses i § 10 mom. 1 första stycket i verkstadsavtalet 1993/94. För R.W:s och M.P:s rätt till yrkat traktamente gäller därför bestämmelserna i § 10 mom. 1 fjärde stycket.

Det är ostridigt att kollektivavtalsparterna år 1991 valde att bestämma traktamentsbeloppen till belopp motsvarande dem som enligt kommunalskattelagen då var avdragsgilla, dvs. skattefria. Av avtalstexten kan emellertid inte utläsas att parterna då skulle ha förbundit sig att höja dessa belopp i takt med förändringar i skattelagstiftningens avdragsregler. Arbetsdomstolen konstaterar därför att det inte av ordalydelsen i § 10 mom. 1 i verkstadsavtalet framgår att parterna avtalat om några sådana automatiska höjningar av traktamentsbeloppen som Metall gör gällande i målet.

1991 års avtal föregicks av kollektivavtal, där traktamentsbeloppen låg på en betydligt högre nivå än vad parterna kom överens om vid 1991 års förhandlingar. Enligt utdrag som Metall förebragt från 1989/90 års avtal uppgick traktamentena för helt dygn fr.o.m. den 1 april 1989 till 338 kr vid bortovaro mellan 1 – 15 dygn och till 354 kr vid längre bortovaro. Med 1990/91 års skatteomläggning begränsades skattefriheten för traktamenten; till den del ersättningen översteg avdragsgill kostnad kom den inte bara att bli skattepliktig för arbetstagaren utan arbetsgivaren blev också skyldig att betala sociala avgifter för den. 1991 års avtal träffades mot denna bakgrund. Enligt avtalet kom traktamentet för helt dygn att bli 150 kr, vilket alltså var skattefritt, och det skattepliktiga researvodet 155 kr per hel dag, om inte överenskommelse om något annat träffades.

H.H. och G.L. har i fråga om vad som förevar under överläggningarna lämnat i stora delar samstämmiga uppgifter. Den utredning som förebragts visar att det främst var researvodena som diskuterades. Anledningen var uppenbarligen att parterna på ett tidigt stadium utgick ifrån att traktamentena skulle motsvara de i vart fall då i kommunalskattelagen avdragsgilla beloppen.

I frågan hur traktamentsbeloppen för framtiden skulle komma att se ut går deras uppgifter emellertid isär. Mot G.L:s uppgifter att parterna tveklöst var överens om att traktamentsbeloppen automatiskt skulle följa de vid var tid skattefria beloppen enligt skattelagstiftningen står H.H:s uppgifter att han framhöll att det inte fanns någon garanti för en sådan höjning, eftersom höjningar endast kunde komma till stånd efter förhandlingar mellan parterna.

Situationen kan enligt arbetsdomstolen uppfattas så att H.H. och G.L. inte varit helt medvetna om att de hade skilda uppfattningar om avtalets exakta innebörd vad gäller traktamentsbeloppen. Någon diskussion om att traktamentsbeloppen automatiskt, dvs. utan ändring av avtalet, skulle följa skattelagstiftningens motsvarande avdragsgilla belopp har uppenbarligen inte förekommit. De minnesanteckningar från överläggningarna som åberopats talar inte heller entydigt för att parterna varit överens om att traktamentsbeloppen på detta sätt helt skulle följa de skattefria nivåerna. Utredningen ger inte heller stöd för att H.H. av G.L:s agerande förstått eller bort förstå att denne uppfattade situationen så att man på denna punkt var överens om den tolkning som Metall nu gör gällande i målet.

Med 1991 års avtal lämnade parterna en gammal typ av traktamentsreglering och ersatte den med bestämmelser om dels en skattefri ersättning (traktamente), dels en skattepliktig ersättning (researvode). Utredningen visar att Metall var medvetet om att arbetsgivarsidan förbehöll sig rätten att vid nästkommande avtalsrörelse driva frågan om huruvida den särskilda ersättning som researvode utgjorde skulle finnas kvar. Med beaktande inte bara av att frågan om researvode – vilken utgjorde en del av den ersättning som avlöste de äldre traktamentena – således hade en osäker framtid, utan också med hänsyn till den ordalydelse det nya avtalet fick, hade det ankommit på Metall att, om förbundets uppfattning om vad som avtalats vore riktig, se till att avtalstexten förtydligades. Så skedde emellertid inte. 1991 års avtal kan därför inte tolkas på annat sätt än att de i § 10 mom. 1 fjärde stycket angivna traktamentsbeloppen utgjorde de belopp som parterna avtalat om. Någon automatisk uppräkning av beloppen kan därför inte göras gällande med stöd av avtalet.

Frågan är då om parternas överenskommelse den 4 februari 1993 leder till någon annan slutsats. Förspelet till denna överenskommelse var de ändringar i skattelagstiftningen som hade börjat gälla den 1 januari samma år. Med dessa ändringar höjdes de skattefria traktamentsbeloppen från 150 kr till 170 kr för heldag och från 75 kr till 85 kr för halvdag.

Den utredning som i denna del förebragts ger inte stöd för att parterna heller denna gång var överens om hur och när traktamentena i framtiden skulle höjas. Det är inte visat att VF med denna överenskommelse eftergav sin uppfattning att traktamentena skulle justeras efter förhandlingar mellan parterna. Arbetsdomstolen finner således inte heller att denna överenskommelse visar att det funnits en gemensam partsavsikt att de avtalsreglerade traktamentena med automatik skulle följa de förändringar som gjordes i skattelagstiftningen.

Inte heller ordalydelsen av denna överenskommelse ger stöd för en sådan uppfattning.

Arbetsdomstolens slutsats

Av vad som nu sagts följer att Metall inte styrkt sin talan i målet. Denna skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Med den nu angivna utgången är Metall tappande part och skall förpliktas ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Arbetsgivarparterna har yrkat ersättning för ombudsarvode med 20 000 kr jämte mervärdesskatt.

Metall har bestritt arbetsgivarparternas krav på ersättning för mervärdesskatt, men i övrigt vitsordat yrkat belopp. Förbundet har vidare anfört följande. Enligt 4 kap. 5 § arbetstvistlagen skall arbetsgivarorganisationen stämmas in jämte bolaget varför bolaget, mot vilket även yrkandena i denna rättegång riktas, får anses vara den främste bäraren av rättegångskostnaderna. I vart fall måste hälften av arbetsgivarparternas rättegångskostnader anses hänförliga till Volvo, som är mervärdesskattepliktigt, varför arbetsgivarparterna avseende rättegångskostnaderna i den delen inte äger rätt till ersättning för mervärdesskatt då detta inte utgör en kostnad för bolaget. Förbundet överlämnar till arbetsdomstolen att pröva kravet på ersättning för mervärdesskatt.

A.S. har i denna fråga uppgett följande. Han företräder de båda arbetsgivarparterna i egenskap av ombud för dem och är anställd hos Verkstadsindustriernas Service AB (VISAB), som ägs av Sveriges Verkstadsindustrier (VI). VISAB är registrerat som skattskyldigt enligt lagen om mervärdesskatt, men inte VF eller VI. Medlemsföretagen i VF betalar årligen en medlemsavgift till VF. Medlemmarna i VF måste också vara medlemmar i VI, som är en intresseförening och som genom VISAB tillhandahåller medlemsföretagen service av olika slag. För service avseende den allmänna verksamheten betalar medlemsföretagen årligen en obligatorisk serviceavgift till VISAB. Medlemsföretagen kan även frivilligt betala en serviceavgift för att erhålla bl.a. gratis rättshjälp vid förhandlingar och rättsliga tvister. Volvo betalar årligen även den frivilliga serviceavgiften. VISAB:s debitering för tjänsterna i detta mål, vilken inkluderar mervärdesskatt, utgör därför i sin helhet en rättegångskostnad för VF, för vilken Metall bör åläggas betalningsskyldighet.

Av de uppgifter som A.S. lämnat får kostnadsfri juridisk hjälp för den som betalar den frivilliga serviceavgiften anses ingå som en förmån som ytterst grundar sig på medlemskapet i VF. Arbetsgivarparternas kostnader för rättegången i målet måste därför i sin helhet anses falla på VF. Eftersom VF inte är mervärdesskattepliktig utgör VISAB:s debitering av mervärdesskatt en slutlig kostnad för föreningen. Metall skall därför ersätta VF för arbetsgivarparternas rättegångskostnader med 20 000 kr jämte kostnaden för mervärdesskatt, eller totalt 25 000 kr.