: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1995 nr 23

| | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord :  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1995 nr 23

Sammanfattning:

Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en kamrer som enligt arbetsgivaren, en skolstiftelse, haft samarbetssvårigheter och brister i sin kompetens m.m.

Dom meddelad : Onsdagen den 8 mars 1995

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 96/94 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] **

 

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

[ 2 av 7 ]
Andel tillfälliga ersättare : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 3 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 42,9% ( 3 / 7 st. )
[ 1 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 4 st. ) : AD 1978 nr 92 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1979 nr 146 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1980 nr 92 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1990 nr 18 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Anförda förarbeten ( 3 st. ) :

Bet. 1973:InU36 Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd, m.m., jämte motioner [ pdf ]

Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. [ pdf | ]

Prop. 1981/82:71 om ny anställningsskyddslag m.m. [ pdf | ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1995 nr 23 ( 2 st. ): AD 1997 nr 148 | AD 1999 nr 13

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1995 nr 23 ) :

Till utveckling av talan har parterna anfört bl.a. följande.

Franska skolan

Samarbetsproblemen m.m.

H.L:s bristande kompetens

Bristande förtroende för H.L.

Sammanfattning

SKTF

H.L:s anställningsförhållanden, m.m.

Bemötande av Franska skolans ståndpunkter

Sammanfattning

Domskäl

Tvisten m.m.

Är anställningsskyddslagen tillämplig?

Saklig grund för uppsägning?

Skadeståndsfrågan m.m.

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen av H.L.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Stiftelsen Franska Skolan att till H.L. utge allmänt skadestånd med sextiotusen (60 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 28 april 1994 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Stiftelsen Franska Skolan att ersätta Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund för rättegångskostnader med nittiotusentvåhundratio (90 210) kr, varav 90 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1995 nr 23 ) :

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund

mot

Kommunala Företagens Samorganisation och Stiftelsen Franska Skolan i Stockholm

Stiftelsen Franska Skolan (Franska skolan) är medlem i Kommunala Företagens Samorganisation (KFS) och därigenom bunden av mellan KFS och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) gällande kollektivavtal.

H.L. är medlem i SKTF. År 1974 började hon en anställning som sekreterare vid Franska skolans kansli. Tre år senare erhöll hon befattningen som skolans kamrer. Den 22 september 1993 mottog hon ett besked från skolan om att hon var uppsagd på grund av personliga förhållanden.

Sedan uppsägningen ogiltigförklarats av SKTF och tvisteförhandlingar ägt rum mellan parterna, har SKTF väckt talan vid arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och därvid – som talan slutligt bestämts – yrkat att domstolen skall dels ogiltigförklara uppsägningen av H.L., dels förplikta Franska skolan att till henne utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Franska skolan har bestritt käromålet och i andra hand yrkat att det allmänna skadeståndet måtte jämkas kraftigt.

KFS har förklarat att organisationen inte för egen del går i svaromål och inte heller företräder Franska skolan i målet.

SKTF och Franska skolan har fordrat ersättning för rättegångskostnader. SKTF har även yrkat att rättegångskostnaderna måtte kvittas enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen för den händelse förbundets talan i huvudsaken avslås.

Stämning i målet delgavs Franska skolan den 28 april 1994.

         Till utveckling av talan har parterna anfört bl.a. följande.  ( Klicka här för att visa )

Franska skolan

Franska skolan är en fristående skola som grundades år 1862 av katolska nunnor från Frankrike. Verksamhet drivs i form av en stiftelse. Sedan skolan grundades har den haft endast fem rektorer, inklusive den nuvarande C.L. Det har alltså varit en stark kontinuitet vid skolan.

För närvarande har skolan ett nittiotal anställda. De flesta är lärare. Omkring tio hel- eller deltidsanställda personer utgör skolans kansli i vid mening, alltså personer som är sysselsatta inom administrationen eller som sjuksköterska, psykolog eller städare. I skolans räkenskaper användes under den i målet aktuella tiden s.k. brutet räkenskapsår omfattande perioden den 1 juli – den 30 juni.

H.L. anställdes år 1974 såsom sekreterare. När den dåvarande kamrern vid skolan, N.D., gick i pension år 1977 fick H.L. kamrersbefattningen. Hon blev av N.D. upplärd på befattningen. H.L. arbetade också extra som lärare i franska och i tyska vid skolan, dvs. vid sidan av anställningen som kamrer. Någon anmälan till arbetsledningen eller skolans styrelse om att hennes arbetsbelastning skulle vara alltför hög gjorde hon aldrig. Den nuvarande rektorn vid skolan C.L. tillträdde rektorstjänsten år 1985, då företrädaren M-L.R. pensionerades. De i målet relevanta sakförhållandena hänför sig till C.L:s tid som rektor.

Franska skolans förstahandsståndpunkt är att anställningsskyddslagen inte är tillämplig på H.L:s anställning och att käromålet skall avslås redan på denna grund. I praktiken – om än inte formellt – hade hon, till följd av sitt eget agerande och inställning och så som hon uppfattades och behandlades av skolans styrelse och revisorer, en ställning som gör att hon bör jämställas med en företagsledare. Utöver revisorerna var det endast H.L. som undertecknade balansräkningarna för i vart fall två räkenskapsår under hennes tid som kamrer. I praktiken var det så att H.L. själv efter eget huvud skötte skolans ekonomi. Det hände att hon undertecknade blanketter rörande försäkringar, varvid hon utgav sig vara företrädare för skolan. Enligt skolans mening är omständigheterna sammanfattningsvis sådana, att H.L. enligt 1 § andra stycket 1 anställningsskyddslagen skall undantas från lagens tillämpning.

Skulle domstolen anse att anställningsskyddslagen är tillämplig beträffande H.L., gör skolan i andra hand gällande att saklig grund för uppsägning förelegat. Skälen för uppsägning kan sammanfattas under följande rubriker. Det har förelegat långvariga, kontinuerliga och djupgående samarbetsproblem mellan H.L. och övriga anställda, i synnerhet C.L. H.L. har ådagalagt bristande kompetens. Därtill har det funnits – och finns alltjämt – bristande förtroende från skolans styrelse och ledning, främst C.L., gentemot H.L. till följd av bl.a. den illojalitet som hon visat i olika sammanhang. Det är framför allt samarbetsproblemen som skolan lägger vikt vid.

Samarbetsproblemen m.m.

Redan år 1985 uppvisade H.L. ett sådant sätt gentemot den då nytillträdda rektorn C.L., att man kan tala om samarbetssvårigheter. H.L. hade hoppats att en annan person skulle bli rektor när M-L.R. gick i pension och kunde inte acceptera att C.L. utsågs till rektor. Hela tiden fram till dess att H.L. blev uppsagd i september 1993 fanns samarbetsproblem mellan henne och C.L. H.L. var allmänt illvillig mot C.L. Det var, med C.L:s ord, i stort som smått en ständig argumentation och kamp mellan henne och H.L.

Samarbetssvårigheterna visade sig på ett tidigt stadium i samband med att C.L. ville bli informerad om skolans ekonomiska förhållanden. H.L. ansåg att C.L. inte hade med dessa förhållanden att göra. Enligt H.L:s uppfattning var det hennes egen sak att sköta skolans ekonomi, så som hon alltid gjort och som M-L.R. hade låtit henne göra. Det fanns enligt H.L:s åsikt ingen anledning för C.L. att lägga sig i den ekonomiska funktionen. Det bör betonas att det formellt var rektorn som inför styrelsen ansvarade för skolans verksamhet, däribland dess ekonomi.

Ett konstant tvisteämne mellan C.L. och H.L. var huruvida H.L. var skyldig att till C.L. lämna information om och redogöra för ekonomiska spörsmål. H.L:s uppfattning var att ekonomifunktionen var hennes ”personliga revir”. Med tiden kom H.L:s inställning till detta att ändras i viss begränsad mån. C.L. lyckades, med bistånd av den dåvarande ordföranden i skolans styrelse L.L., att hjälpligt få H.L. att förstå att hon var skyldig att för C.L. redovisa ekonomifunktionen. Trots detta fick C.L. aldrig något riktigt grepp om skolans ekonomi.

H.L. var med vid alla eller snart sagt alla sammanträden i skolans styrelse som ägde rum från det att hon utsågs till kamrer. I styrelsen var hon föredragande i ekonomiska frågor och fr.o.m. verksamhetsåret 1991/92 dessutom ordinarie ledamot. Vid styrelsesammanträdena förekom ideliga diskussioner, gliringar och irriterade meningsutbyten mellan C.L. och H.L. Övriga närvarande kunde konstatera att H.L. och C.L. hade mycket svårt att samarbeta. Detta pågick under en följd av år.

X.X. – som var ledamot i skolans styrelse och även ordförande i föräldraföreningen vid skolan – bedömde att H.L. inte på ett tillfredsställande sätt rapporterade om ekonomiska frågor. X.X. krävde att man skulle träffas för att diskutera denna rapportering. I ett den 10 april 1987 daterat brev till styrelsen påtalade hon att det vid skolan inte förekom några sådana redovisnings- och budgetåtgärder eller någon sådan redovisningsmetodik som normalt uppfattas som självklarheter i verksamheter av skolans typ. De frågor som X.X. väckte diskuterades vid några möten vid vilka hon själv, styrelseordföranden L.L., C.L. och H.L. var närvarande. Även för H.L. måste det ha varit uppenbart att mötena syftade till att förbättra hennes rapportering till och samarbete med C.L. Mötena ledde inte till något tillfredsställande resultat, och vid ett av dem gick H.L. sin väg, förmodligen på grund av att hon blev upprörd över vad som sades.

Vid två tillfällen tog studierektorn, numera biträdande rektorn vid skolan G.S. initiativ till möten, eftersom hon ansåg att förhållandet mellan C.L. och H.L. var ohållbart. Det ena mötet ägde rum år 1987, det andra år 1989. Vid mötena var C.L., H.L., G.S. och styrelseordföranden L.L. närvarande. Även vid dessa möten diskuterades samarbetsproblemen ganska öppet, men mötena ledde inte till något konkret resultat utan slutade i mer eller mindre kaos och oklarhet. H.L. var oförstående till orsaken till mötena och var inte intresserad av att förbättra relationen till C.L. Vid det senare mötet blev H.L. så arg att hon lämnade rummet.

Det finns några typiska exempel på händelser där det förekom samarbetsproblem med H.L. och som föranlett skolledningens reaktion mot henne. Det är endast exempel och H.L. uppträdde även i många andra fall på ett sätt som förorsakade svårigheter i samarbetet. Det kan nämnas att ett framträdande drag i hennes personlighet är att hon slår bort även sakligt riktig kritik. Det är kännetecknande att hon vid endast ett tillfälle – under hösten 1992 – erkände att hon hade begått ett misstag. Det hände aldrig att hon bad om ursäkt eller liknande. Kort sagt saknar H.L. förmåga till självkritik.

Det hände otaliga gånger att samtal mellan C.L. och H.L. avslutades med t.ex. att endera av dem ”slängde luren i klykan”, eftersom de inte kunde kommunicera. Vid ett tillfälle kom C.L. till H.L:s rum för att ta del av innehållet i några pärmar med bokföringsmaterial. H.L. ”erbjöd” henne att sätta sig på golvet och läsa i pärmarna. H.L. tillät aldrig C.L. att ta med några pärmar från rummet.

Tidigare hade skolan endast bankgirokonto och inte något postgirokonto. Flera föräldrar till elever framförde till C.L. att det vore bra om skolan skaffade ett postgirokonto. C.L. tog därför kontakt med H.L. för att höra om hon kunde ordna ett postgirokonto. H.L. förklarade dock att det var ”för dyrt” och att det ”inte gick” att öppna ett sådant konto. Hon var inte mottaglig för de argument som C.L. framförde. C.L. måste till slut beordra H.L. att ordna ett postgirokonto.

H.L. var sjukskriven under tiden den 27 februari – den 2 april 1989. C.L. bestämde att U.H., som tidigare vikarierat som ekonomilärare vid skolan, under sjukskrivningstiden skulle sköta kamrersuppgifterna. H.L. ansåg dock att vikarie inte behövdes, och hon gick t.o.m. så långt att hon vägrade att låta U.H. ta hand om dessa uppgifter. U.H. fick inte komma in i H.L:s tjänsterum och fick inte gå igenom de handlingar som behövdes i kamrersarbetet, trots att C.L. i praktiken beordrade H.L. att lämna ifrån sig nycklarna till tjänsterummet. H.L. fortsatte att sköta bokföringen från sin bostad, trots sjukskrivningen och trots att C.L. uppmanade henne att låta U.H. ha hand om arbetet. C.L. kände inte till att det i skolan fanns en reservnyckel till H.L:s rum. H.L. nämnde inget om detta t.ex. vid telefonsamtal med C.L. i samband med att hon var sjukskriven.

I augusti 1989 skrev C.L. till H.L. och bad henne att göra en specifikation över poster som debiterats resp. krediterats ett visst konto. H.L. gjorde ingen sådan specifikation. Det ledde till en skriftväxling. H.L. förklarade att om C.L. ville få besked om varje post fick C.L. själv gå igenom hela årsredovisningen. Eftersom C.L. inte hade tid att göra en sådan genomgång, fick saken bero.

Någon gång kring årsskiftet 1989 – 1990 bad C.L. att H.L. skulle betala några fakturor avseende reparationer i skolan. H.L. vägrade att göra det. Hon ansåg att inte skolan utan den fastighetsstiftelse vars lokaler skolan hyrde skulle svara för dessa kostnader. C.L. nödgades skriva till H.L. och uttryckligen beordra henne att betala fakturorna. H.L. följde denna order.

I januari 1990 tog C.L. kontakt med H.L. även i ett annat ärende. C.L. bad att H.L. skulle upprätta ett förslag till en femårsbudget. H.L. svarade emellertid att det var onödigt och omöjligt att göra en sådan budget, eftersom den ändå inte skulle hålla. C.L. bad då henne att i stället på ett papper ange det som, enligt vad hon kände till, intäkts- och kostnadsmässigt kunde ha betydelse under de närmaste åren. På detta svarade H.L. skriftligen: ”Jag kan inte komma på något särskilt.” C.L. fick alltså inte någon hjälp av H.L.

Skolans lokaler hyrdes ibland ut till utomstående. Inbetalning av hyran skulle ske till en fond knuten till skolan, Stiftelsen Franska Skolans 125-årsfond. Det hände dock ibland att hyran av misstag betalades till skolan. C.L. bad hösten 1990 H.L. att kontrollera om vissa hyresinbetalningar, som inte hade kommit in till 125-årsfondens konto, hade skett till skolans konto. H.L. svarade skriftligen ”Nej!”. C.L. tolkade detta svar som en vägran från H.L. att undersöka om inbetalningarna gjorts, eftersom H.L. i liknande fall hade förklarat att hon inte hade tid att gå igenom bokföringen. C.L. skrev till H.L. och förklarade att hon inte kunde vägra att hjälpa till. Förmodligen svarade H.L. att det skulle vara alltför mycket arbete för henne att gå igenom bokföringen. Man nödgades ta kontakt med hyresgästerna och fråga dem om de hade betalt in hyran.

I januari 1991 förekom en skriftväxling mellan C.L. och H.L. som också visar hur dåligt samarbetet mellan dem fungerade. C.L. bad H.L. att undersöka vilka som hade betalt resp. inte betalt för ett teaterprojekt. H.L. svarade som hon brukade göra, nämligen att om C.L. ville ha reda på vem som betalt resp. inte betalt fick C.L. själv gå igenom pärmarna med bokföringsmaterial. H.L. hjälpte alltså inte heller denna gång C.L. med de upplysningar hon begärt.

Läsåret 1991/92 bestämde skolan att man skulle byta hela lås- och nyckelsystemet vid skolan. Bakgrunden var att många nycklar var ”på vift” och att det fanns ett stort antal olika lås. Man skulle byta ut samtliga lås och se till att alla nycklar förtecknades och att var och en hade endast de nycklar som behövdes. Endast C.L. skulle ha en huvudnyckel till samtliga lås. Förhandling enligt medbestämmandelagen om det nya lås- och nyckelsystemet genomfördes den 3 juni 1991. Vid förhandlingen var H.L. närvarande och fick information om det nya systemet och de låsscheman som upprättats. Av informationen framgick att endast C.L. och H.L. skulle ha nycklar till H.L:s rum. Vid en personalkonferens den 15 augusti 1991, vid vilken H.L. liksom övrig personal måste vara närvarande, samt genom fyra promemorior från hösten 1991 och våren 1992 informerades personalen om det nya lås- och nyckelsystemet. Ingen kunde sväva i okunnighet om bytet och motivet till detta. I juni eller juli 1993 skulle B.G., som numera är skolans administrative chef, gå in i H.L:s tjänsterum och hade därför fått låna C.L:s huvudnyckel. Det visade sig att nyckeln inte passade. C.L. antog till en början att H.L. självsvåldigt hade låtit byta ut låset efter införandet av det nya nyckel- och låssystemet. Det framkom emellertid att H.L. hade motsatt sig ett låsbyte när låssmeden kommit till henne. H.L. hade alltså vägrat att inordna sig i lås- och nyckelsystemet, trots att hon var väl medveten om bakgrunden till och syftet med bytet. Med andra ord gjorde hon sig vid detta tillfälle – liksom vid andra – skyldig till en ordervägran. Det bör understrykas att C.L. inte skulle ha tillåtit H.L. att behålla sitt gamla lås, eftersom en idé med det nya systemet var att C.L. skulle kunna komma in i H.L:s rum när denna var frånvarande.

H.L. uppträdde många gånger på ett oförskämt sätt. Hennes sätt att umgås med andra var dock selektivt. I förhållande till vissa personer förekom inga svårigheter. H.L:s och den biträdande rektorn G.S:s inbördes relation var mycket god och detsamma kan sägas om förhållandet mellan H.L. och den förutvarande styrelseordföranden L.L. Å andra sidan var det även G.S:s uppfattning att relationen mellan C.L. och H.L. var fullständigt katastrofal.

Utöver C.L. drabbades många lärare av H.L:s mindre angenäma sida, t.ex. när de vände sig till henne för att diskutera ett lönebesked. Det förekom att läraren blev utskälld eller bildligt talat utslängd av H.L. och därför nödgades be C.L. om hjälp för att få svar på sina frågor. C.L. måste därför ta upp lärarens frågor med H.L. Vissa lärare vågade inte söka upp H.L. utan att ha den lokale facklige förtroendemannen med sig. Ett exempel kan illustrera det sagda. Skolan skulle svara för de anställdas kostnader för läkarbesök och läkemedel. En lärare, H.F., tog hösten 1991 kontakt med H.L. för att få ersättning för läkarbesök. H.L. vägrade dock att betala en del av den ersättning som H.F. var berättigad till. H.F. blev mycket upprörd över H.L:s vägran och frågade C.L. hur det var möjligt att H.L. kunde göra så.

Man kan fråga sig hur det kommer sig att H.L. under flera år tilläts att fortsätta med sitt otillfredsställande beteende. En del av förklaringen ligger i att hon hade skolans styrelses – med undantag av C.L. – förtroende. Hon sattes inte i fråga av någon annan i styrelsen, eftersom hon föreföll kunnig, utstrålade auktoritet och ansågs pålitlig. Man betraktade henne som en av skolans två ledande funktionärer; den andra var C.L. Medan C.L. sysslade med de pedagogiska frågorna var det, enligt flertalet styrelseledamöters uppfattning, H.L. som i praktiken skötte ekonomifunktionen. Styrelsemajoritetens positiva bild av H.L. förstärktes av att skolans dåvarande revisorer L.A. och E.D. inte någon gång framförde några erinringar mot hennes sätt att handha skolans räkenskaper.

Efter hand kom emellertid bilden av H.L. att förändras hos styrelsen i dess helhet. Vid ett styrelsesammanträde i oktober 1992 uppstod en våldsam diskussion mellan C.L. och H.L. beroende på att de hade olika uppfattningar om hur mycket s.k. skolpeng skolan skulle få och att H.L. hade gjort ett fel i budgeten. Felet bestod i att H.L. inte hade tagit med en kostnadspost om sammanlagt drygt 800 000 kr avseende pensioner m.m. Beloppet var betydande med hänsyn till att skolans omsättning per år var omkring 30 milj.kr. Därefter kom en den 29 samma månad daterad revisionsrapport rörande räkenskapsåret 1991/92 från den ene av skolans dåvarande två revisorer, L.A. Revisionsrapporten innehöll många kritiska synpunkter på skolan och dess ledning. I rapporten sköt L.A. in sig på framför allt ett tiotal budgetöverdragningar som sammantagna uppgick till ett icke obetydligt belopp men som å andra sidan inte var lika allvarliga som det fel H.L. gjort sig skyldig till. L.A. påtalade bl.a. att det under en följd av år ansamlade överskottet hade förbrukats och förbytts i ett balanserat underskott om drygt 408 000 kr. Det kan tilläggas att L.A. och skolans andra revisor, E.D., i revisionsberättelsen för räkenskapsåret 1991/92 hänvisade till denna revisionsrapport.

Revisionsrapporten slog ned som en bomb i skolans styrelse i oktober 1992. Styrelseordföranden L.L. reagerade skarpt och allvarligt mot H.L. Skälet till L.L:s reaktion var dels att H.L. på ett tidigare stadium hade eller borde ha känt till revisionsrapporten men underlåtit att informera skolledningen om denna, dels att H.L. inte vid något tillfälle hade underrättat C.L. eller styrelsen om de budgetöverdragningar som berördes i rapporten.

Mot bakgrund av revisionsrapporten kunde skolans styrelse och ledning konstatera att skolan befann sig i en allvarlig ekonomisk kris. För att söka komma till rätta med situationen tillsattes under hösten 1992 en intern utredningsgrupp, i vilken skolledningen inklusive H.L. ingick. Arbetet i utredningsgruppen var intensivt under hösten men ledde inte till sådana resultat att styrelsen ansåg situationen tillfredsställande. Enligt styrelsens uppfattning hanterades inte skolans ekonomi och redovisning på ett riktigt sätt. Därför beslöt styrelsen vid ett sammanträde den 29 januari 1993 att tillkalla en utomstående konsult i ekonomiska frågor och anlitade som sådan B.P. genom dennes företag Finansservice AB. B.P. fick i uppdrag att gå igenom ekonomifunktionen. Med anledning av uppdraget lämnade B.P. i brev den 1 februari 1993 ett förslag till uppläggning av en förstudie beträffande skolans ekonomifunktion alternativt administration. Av B.P:s brev framgår indirekt vad som krävdes för att förbättra ekonomifunktionen, nämligen bl.a. att det skapades ett system för ekonomisk styrning och rapportering med ambitionen att vid varje tillfälle kunna ge skolledning och styrelse en bild av det ekonomiska läget speciellt vad avsåg resultatutveckling mot budget och föregående år, likviditet och ställning. B.P. fick styrelsens uppdrag att göra en förutsättningslös utredning av ekonomifunktionen.

B.P. inledde sitt uppdrag med att intervjua var och en i skolans administrativa personal. Därvid ställde han bl.a. frågan: vem är din chef? Alla utom H.L. svarade att det var rektorn. H.L. däremot svarade att det var styrelsen, trots att rektorn var chef även för henne. Under senvintern och våren 1993 resulterade B.P:s uppdrag i dels en förstudie av den 1 mars rörande skolans administration, dels ett organisationsförslag i samma ämne. Vid styrelsens sammanträde i mars 1993 fick B.P. ett utvidgat uppdrag innebärande att han skulle granska ledningsfunktionen vid skolan och dess samspel inom skolan. Samtidigt beslöt styrelsen att för viss tid anställa den erfarne ekonomen B.G., som fick till uppgift att gå igenom och arbeta med ekonomifunktionen vid skolan.

Innan beslutet att anställa B.G. fattades, var frågan om en temporär förstärkning av ekonomifunktionen föremål för medbestämmandeförhandling den 29 mars 1993. Närvarande vid den förhandlingen var L.L., C.L., B.S. från KFS samt H.L. och ombudsmannen K.S. från SKTF. Det klargjordes då att H.L:s arbetsuppgifter skulle förändras till följd av att en konsult anlitades och att skolledningen förväntade sig att H.L. skulle medverka i de organisationsförändringar som förestod. Arbetstagarsidan hade inte något att erinra mot skolans planer. Av protokollet från förhandlingen framgår att skolan vid denna tidpunkt inte hade några planer på att skilja H.L. från anställningen.

B.G. började i april 1993 sitt arbete med skolans ekonomifunktion. Han såg som sin främsta uppgift att komma underfund med denna funktion och att försöka arbeta fram en tillfredsställande budget för det innevarande verksamhetsåret 1992/93. Han utförde sitt arbete tillsammans med H.L. Den 10 juni 1993 presenterade han en s.k. aktivitetsplan. Av denna framgick bl.a. de iakttagelser som han hade gjort när han hade gått igenom skolans bokföring. Han noterade ett flertal felaktigheter i bokföringen, t.ex. att H.L. fört in lönekostnader o.d. på olika konton, varför man inte utan en omfattande arbetsinsats kunde få en samlad bild av dessa kostnader, samt att hon hade bokfört kostnader på konton till vilka kostnaderna i fråga inte var hänförliga. B.G.s granskning uppdagade bl.a. ett behov av ett stort antal ombokningar i räkenskaperna. Detta ombokningsarbete utfördes försommaren 1993 av H.L. i enlighet med B.G:s anvisningar. H.L:s sätt att sköta bokföringen medförde att det var i hög grad vanskligt att få reda i hur olika kostnader hade bokförts. B.G. var därför ända fram till slutet av år 1993 sysselsatt med genomgång av bokföringen. Aktivitetsplanen och arbetet med denna visar att det, när planen lades fram, från skolans sida alltjämt inte fanns planer på att säga upp H.L. Tvärtom sökte skolan och B.G. att samarbeta med H.L. i syfte att komma till rätta med den ekonomiska redovisningen.

Vid sitt sammanträde den 26 maj 1993 diskuterade styrelsen frågan hur skolans administration skulle organiseras. B.P. presenterade sitt förslag till en omorganisation av de administrativa och ekonomiska enheterna. Den administrativa personalen vid skolan hade inför sammanträdet lämnat in en skrivelse till styrelsen. I skrivelsen framfördes bl.a. att personalen ansåg att det inte förelåg något behov av att inrätta en tjänst som ekonomisk och administrativ chef. Skrivelsen var undertecknad av bl.a. H.L., vars namnteckning stod överst. Skrivelsens innehåll ger vid handen att den administrativa personalen inklusive H.L. inte ansåg att skolans existens var hotad på grund av det ekonomiska läget. Med anledning av skrivelsen uttalade styrelsens ledamöter – med undantag av H.L. – som sin uppfattning att skolans existens fortfarande var hotad. Det är anmärkningsvärt att H.L., som var ordinarie styrelseledamot, lierade sig med den övriga administrativa personalen och upprättade protestskrivelsen när hon kunde ha framfört sina synpunkter vid styrelsens sammanträden. Hennes agerande i detta fall utgör ett skäl till att skolledningen och skolans styrelse inte har förtroende för henne.

Under juni 1993 hade skolans styrelse fyra sammanträden, vid vilka man behandlade den ekonomiska funktionen vid skolan och de förslag som B.P. hade lagt fram. När styrelsen avgick i månadsskiftet juni – juli hade den dock inte fattat något beslut i dessa frågor.

Bakgrunden till att skolans styrelse avgick var att Stockholms skolstyrelse hade beslutat att inte längre tillsätta styrelseledamöter i de fristående skolorna, bl.a. Franska skolan. Sammansättningen av skolans styrelse blev därigenom helt annorlunda fr.o.m. den 1 juli 1993. Politiker ingick inte längre i styrelsen, utan denna bestod i stället av bl.a. föräldrar till elever i skolan. Till ordförande i den nya styrelsen valdes J.S., som varit aktiv i skolans föräldraförening.

Den nya styrelsen fick som första uppgift att fortsätta det nödvändiga förändringsarbete rörande skolans administration och ekonomi som den tidigare styrelsen hade inlett. I början av juli månad hade den nya styrelsen ett flertal sammanträden. Ombudsmannen K.S. från SKTF var närvarande under delar av vissa sammanträden. Den nya styrelsen beslöt att tillsätta en auktoriserad revisor, R.W., som skolans revisor. Styrelsen konstaterade tidigt att något måste göras åt administrationen och samarbetsproblemen mellan H.L. och i första hand C.L. Ganska snart bestämde den nya styrelsen att C.L. skulle vara skolans rektor, eftersom den pedagogiska funktionen vid skolan fungerade väl. I arbetet med att förändra skolans administration följde den nya styrelsen inte helt B.P:s förslag. Dennes förslag användes endast som en utgångspunkt för förändringsarbetet. I den organisation som genom den nya styrelsens beslut infördes sommaren 1993 fanns ingen befattning som skolkamrer. H.L:s tjänst fanns alltså inte längre kvar. Den nya organisationen medförde också andra förändringar för den administrativa personalen. En vaktmästare och en kanslist blev uppsagda medan en kanslist omplacerades till lärarvikarie och en annan till fritidsledare på halvtid.

Den 7 juli 1993 hölls en medbestämmandeförhandling mellan skolan och SKTF. Därvid framkastade J.S. tanken att skolan eventuellt kunde ”skapa” ett nytt arbete vid skolan åt H.L. Förhandlingen ajournerades, och parterna enades vid förhandling den 9 juli om att H.L. tills vidare skulle vara befriad från tjänstgöringsskyldighet. Under en dryg vecka därefter diskuterade J.S. och skolans ledning möjligheterna att finna en lösning. Från skolans sida konstaterades dock att samarbetsproblemen mellan C.L. och H.L. var grava. Problemen bedömdes vara helt irreparabla. I det läget, och med hänsyn till att det är en relativt liten arbetsplats där de anställda inom administrationen arbetar nära varandra och måste kunna samarbeta väl, stod skolans styrelse inför valet att låta antingen C.L. eller H.L. sluta sin anställning. Som nämnts hade skolans styrelse funnit att C.L. skulle vara kvar som rektor. Någon möjlighet att omplacera H.L., t.ex. till ett arbete med enklare redovisningsuppgifter, bedömdes inte föreligga, eftersom samarbetsproblemen mellan henne och främst C.L. var alltför svåra. En annan sak är att H.L. i och för sig hade tillräckliga kvalifikationer för enklare redovisningsuppgifter. I valet mellan att säga upp C.L. eller H.L. fattade styrelsen den 20 juli beslut om att H.L. skulle sägas upp. Uppsägningen verkställdes i slutet av september 1993. H.L:s uppsägningstid enligt anställningsavtalet var sex månader, men styrelsen beslöt att utsträcka den till tolv månader.

H.L:s bristande kompetens

Utöver vad som redan nämnts om H.L:s bristande kompetens vill skolan framhålla följande.

Den auktoriserade revisorn R.W. fick sommaren 1993 i uppdrag att revidera skolans räkenskaper. R.W. hade med anledning härav vissa kontakter med H.L. Redan den 30 juni 1993 fick den då avgående styrelseordföranden i skolan, L.L., en skrift i vilken R.W. angav de brister som han kunnat iaktta i bokföringen. I en promemoria av den 15 september 1993 till styrelsen utvecklade R.W. sin syn på hur bokföringen hade skötts. Han påtalade bl.a. följande. Redovisningen under räkenskapsåret 1992/93 hade många stora brister. Den hade inte skötts i enlighet med god redovisningssed. Många av verifikaten uppfyllde inte bokföringslagens krav. Det var omöjligt att följa verifikationskedjan. Tillgångar och skulder hade inte redovisats fullständigt. Någon periodisering av intäkter och kostnader hade inte skett. Kontoplanen var inte systematiskt ordnad utan närmast obegriplig. R.W. fann det märkligt att bristerna i bokföringen inte hade påpekats tidigare samt bedömde att redovisningskunnandet hade varit mycket svagt. Han menade att rutinerna måste läggas om på ett sätt som gav en tillfredsställande intern kontroll. Han kritiserade löneredovisningen och angav även att en s.k. årsbok saknades. Enligt R.W:s mening låg ansvaret för bristerna på ledningen och styrelsen men inte minst på de tidigare revisorerna, som enligt honom uppenbarligen inte hade brytt sig om att granska eller bedöma organisationen, den interna kontrollen eller redovisningens uppbyggnad.

Det finns anledning att något uppehålla sig vid den roll som skolans tidigare revisorer, L.A. och E.D., hade spelat. Varken L.A. eller E.D. var auktoriserad revisor. De skulle kunna betecknas som ett slags lekmannarevisorer som utsetts av resp. Stockholms skolstyrelse och Riksrevisionsverket. Skolan och dess styrelse fick aldrig från L.A. eller E.D. några synpunkter av det slag som R.W. tog upp i sin promemoria. Däremot hänvisade L.A. och E.D. i sin revisionsberättelse avseende räkenskapsåret 1991/92 till den revisionsrapport i vilken L.A. pekade på ett tiotal budgetöverdrag som skett men inte hade någon erinran mot H.L:s sätt att sköta bokföringen. Som framhållits hade den tidigare styrelsen ett mycket starkt förtroende för H.L:s förmåga att sköta sina uppgifter. H.L. diskuterade med och rådfrågade L.A. och i mindre utsträckning även E.D. om bokföringstekniska förhållanden. Enligt skolans mening visar detta och den utredning som numera finns, att L.A. och E.D. antingen inte var kompetenta för revisorsuppgiften eller inte skötte denna på ett tillfredsställande sätt. Det bör framhållas att L.A. och E.D. inte beträffande något räkenskapsår – således inte heller 1991/92, det år som behandlades i den nämnda revisionsrapporten – avstyrkte ansvarsfrihet för styrelsen. Mot denna bakgrund kan man fråga sig hur L.A. kunde underteckna en till skolans styrelse ställd promemoria av den 29 december 1993 med i allt väsentligt samma kritiska synpunkter rörande räkenskapsåret 1992/93 och H.L:s hantering av bokföringen som de synpunkter som R.W. tidigare hade fört fram.

I samband med att Franska skolan fyllde 125 år bildades den nämnda 125-årsfonden. L.A. och E.D. var revisorer även i 125-årsfonden. De framförde i en den 6 november 1992 daterad revisionsberättelse avseende 125-årsfondens räkenskapsår 1991 mycket allvarlig kritik mot årsbokslutet, som upprättats av konsulten B.P., och mot fondstyrelsens förvaltning. Emellertid undertecknade L.A. drygt ett år senare, den 6 december 1993, en ny revisionsberättelse rörande 125-årsfondens räkenskapsår 1991. I den tillstyrkte L.A. att resultaträkningen och balansräkningen skulle fastställas samt att styrelsens ledamöter skulle beviljas ansvarsfrihet. L.A:s handlande skall ses mot bakgrund av de kritiska synpunkter på L.A:s och E.D:s revisionsberättelse av den 6 november 1992 som B.P. i januari 1993 framfört i en skrift till fondens styrelse. I sin skrift uttalade B.P. sammanfattningsvis att revisionsberättelsen den 6 november inte var grundad på fakta och att hans bedömning var att fondens styrelse kunde kräva en ”ren” revisionsberättelse.

I skolans bokslut för räkenskapsåret 1985/86 resp. räkenskapsåret 1990/91 – och måhända även i andra bokslut som upprättades under H.L:s tid som kamrer – skrev L.A. och E.D. under balansräkningen och intygade att den överensstämde med räkenskaperna. Även H.L. undertecknade dessa balansräkningar. Någon annan namnteckning finns dock inte på balansräkningarna, även om styrelseordföranden L.L:s namn är angivet med skrivmaskinstext. Tydligen ansåg L.A. och E.D. att det var helt i sin ordning att endast skolans kamrer hade skrivit under.

H.L. hade möjlighet och rätt att ta initiativ till vidareutbildning och kompetensutveckling. År 1990 eller 1991 tog hon utan att i förväg samråda med skolledningen ett sådant initiativ och genomgick en datorutbildning som kostade skolan 35 000 kr. Tillsammans med C.L. deltog H.L. i en av Stockholms skolförvaltning anordnad kurs i beräkning av lärarlöner m.m. Bankdirektören, tillika kassaförvaltaren i 125-årsfonden L.J. hade från personer vid det bankkontor, som H.L. hade att göra med, fått kännedom om att hon tillämpade ålderdomliga redovisningsmetoder. L.J. tog därför kontakt med C.L. för att höra om hon var positivt inställd till att H.L. fick del av den kostnadsfria utbildning som Bankgirocentralens konsulter erbjöd. C.L. tyckte att det vore bra om H.L. fick genomgå denna utbildning, och hon vidarebefordrade idén till H.L. Någon utbildning kom emellertid inte till stånd, eftersom H.L. inte var intresserad. Hon ville inte ändra sina rutiner. H.L. har alltså under sin anställningstid dels faktiskt genomgått viss vidareutbildning, dels motsatt sig viss erbjuden utbildning. Till detta skall läggas att det vid skolan fr.o.m. hösten 1990 fanns en intendent som bl.a. skulle se till att den administrativa personalens behov av fortbildning tillgodosågs. H.L. visade dock aldrig något intresse för intendentens arbete och framförde inte heller önskemål om vidareutbildning.

Bristande förtroende för H.L.

Styrelsens och skolledningens brist på förtroende för H.L. har sin grund i bl.a. den illojalitet som hon visat gentemot skolan. Här hänvisas också till vad som tidigare anförts om den protestskrivelse till styrelsen som bl.a. H.L. undertecknade och ingav i maj 1993.

Enligt beslut i skolans styrelse hade H.L. rätt att teckna skolans firma vad gällde ekonomiska frågor. Däremot fanns inget beslut om att hon hade befogenhet att placera skolans pengar. Under årens lopp lät H.L. likväl vid flera tillfällen på den s.k. penningmarknaden placera var gång ungefär 1 000 000 kr av skolans likvida medel. Hon gjorde exempelvis i april – maj 1993 två sådana placeringar om vardera 1 000 000 kr, nämligen i en statsskuldväxel resp. i ett s.k. penningmarknadslån i AB Industrikredit. H.L. informerade inte styrelsen eller C.L. om dessa placeringar. De penningplaceringar som H.L. gjorde före april – maj 1993 blev kända för skolan först vid huvudförhandlingen i detta mål. Skolan är därför oförhindrad att till stöd för uppsägningen åberopa i vart fall dessa, för skolan tidigare inte kända placeringar och det överskridande av sina befogenheter som H.L. gjorde sig skyldig till i dessa sammanhang.

I mitten av januari 1993 förekom artiklar om skolans ekonomi i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, tydligen mot bakgrund av innehållet i L.A:s revisionsrapport avseende räkenskapsåret 1991/92 och kritiken däri mot budgetöverdragningar. I artiklarna påstods bl.a. att man vid skolan slösade med sina resurser. Det ställdes krav på att skolledningen skulle avgå. Skriverierna oroade bl.a. föräldrar till elever i skolan. Skolledningen blev utsatt för ett mycket stort tryck från olika håll. Med anledning av tidningsskriverierna och de diskussioner som följde tog C.L. i januari 1993 initiativ till ett möte vid vilket alla anställda skulle få information om skolans situation och vad som egentligen hade inträffat. Inför mötet bad C.L. H.L. att närvara och tillsammans med henne förklara bakgrunden till tidningsartiklarna. H.L. vägrade att hjälpa till. Trots att hon sysslade med de ekonomiska frågorna och i praktiken var ansvarig för att budgetöverdragningarna inte hade hejdats, förklarade hon att hon inte hade med saken att göra och att C.L. själv fick svara för det inträffade.

Den ekonomiskt svåra situation som skolan befann sig i hösten 1992 föranledde C.L. att skriftligen och muntligen uppmana personalen att vara så återhållsam som möjligt på kostnadssidan och att om möjligt underskrida de budgeterade kostnaderna. Trots denna anmaning från C.L. sade H.L. till personal som svarade för olika kostnadskonton att det var bäst att vederbörande snart, dvs. innan budgetåret löpte ut, utnyttjade kontona i enlighet med budgeten. C.L. blev mycket upprörd över denna illojalitet. C.L. begärde H.L:s kommentar till de uppmaningar hon gett personalen. H.L. svarade att hon inte hade uppmanat personalen att utnyttja kontona i enlighet med budgeten utan endast informerat om hur mycket utrymme som fanns kvar inom budgeten.

Sammanfattning

Sammantaget hävdar Franska skolan att SKTF:s talan skall avslås i första hand på grund av att anställningsskyddslagen inte är tillämplig på H.L:s anställning och i andra hand därför att skolan haft saklig grund för uppsägning av henne. Skulle saklig grund för uppsägning inte anses föreligga, bör skadeståndet jämkas kraftigt eftersom hon i stor utsträckning varit medvållande.

SKTF

H.L:s anställningsförhållanden, m.m.

Franska skolan är en förhållandevis liten arbetsplats med omkring 90 anställda, varav ungefär 60 lärare. Bokföringen och redovisningen vid skolan är relativt enkel. Det totala antalet verifikationer per år har brukat uppgå till 1 000 – 1 500. Intäkts- och kostnadsstrukturen vid skolan har legat i stort sett fast: 70 – 74 % personalkostnader, 15 – 20 % hyres- och lokalkostnader, 2 – 5 % kostnader för skolmåltider samt mindre än 10 % övriga kostnader. Bokföringslagens regler var inte tillämpliga på skolans redovisning.

H.L. är 56 år gammal. Hon har en utbildning motsvarande ekonomiskt gymnasium, men saknar i övrigt ekonomutbildning. För drygt 20 år sedan anställdes hon som sekreterare vid skolans expedition. I den anställningen ingick att ha hand om skolans kontantkassa, varför hon kom i kontakt med skolans dåvarande kamrer, N.D. År 1977 skulle N.D. gå i pension, och H.L. blev tillfrågad om hon ville efterträda honom. Efter viss tvekan och övertalning tackade H.L. ja. Anställningen av H.L. som kamrer godkändes av skolans styrelse. När H.L. sades upp hade hon varit kamrer vid skolan i mer än 15 år.

H.L. tjänstgjorde som kamrer under tre rektorer, nämligen år 1977 E.C., åren 1977 – 1985 M-L.R. och sedan C.L. Före oktober 1992, alltså under ungefär 15 år, vidtogs aldrig någon arbetsledningsåtgärd mot henne och inte heller framfördes någon allvarlig kritik från styrelsen, rektorn eller övrig skolledning mot H.L:s kompetens eller samarbetsförmåga eller annat. En annan sak är att det ibland förekom budgettekniska diskussioner och påpekanden. Vad som därvid kom fram följde H.L. lojalt. H.L. var allmänt försiktig i handhavandet av skolans ekonomi.

I anställningen som kamrer hade H.L. sammanfattningsvis följande arbetsuppgifter. Hon skulle inför varje räkenskapsår upprätta ett ramförslag till budget, vilket skedde efter diskussioner med rektor och biträdande rektor/studierektor. Hon hade att i viss utsträckning följa upp budgeten. Hon avgav löpande ekonomiska rapporter till styrelsen och rektorn. H.L. skulle också upprätta bokslut. Hon hade hand om den löpande bokföringen och redovisningen samt betalade ut löner och arvoden till arbets- och uppdragstagare hos skolan. Vidare skötte hon redovisningen av arbetsgivaravgifter och skatter samt statistikrapporteringen. Hon handlade försäkringsärenden. Hon utförde kontroll avseende kommunala och statliga bidrag, upprättade tjänstematriklar samt tolkade avtal rörande lärares och andra anställdas löner. Hon utförde även allmänt kameralt arbete, t.ex. utbetalningar med anledning av fakturor som tillställdes skolan. H.L. undervisade i viss utsträckning, nämligen i franska och tyska, men detta skedde vid sidan av anställningen som kamrer.

H.L. hade en mycket hög arbetsbelastning. Betecknande är att vid omorganisationen sommaren 1993 delades hennes uppgifter som kamrer upp på tre befattningar. De sysslor hon hade sköts numera av en administrativ chef, en personalansvarig och en redovisningsansvarig.

Vid skolan fanns en ledningsgrupp som bestod av rektorn, de två studierektorerna samt skolans intendent. H.L. var inte med i ledningsgruppen. Rektorn var hennes arbetsledare och den som ytterst inför skolans styrelse svarade för skolans ekonomi. H.L. var ledamot i styrelsen åren 1991/92 och 1992/93, men detta grundade sig på att hon av personalen valts till dess representant i styrelsen. Hon var tidigare med i styrelsen som adjungerad ledamot. Av de stadgar för skolan som började gälla den 1 juli 1993 och som fastslår vad som i praktiken hade gällt även tidigare kan utläsas att uppföljningen av skolans verksamhet är en uppgift för styrelsen. Stadgarna ger inte vid handen att kamrern hade en med en företagsledare jämställd ställning. H.L. var i styrelsen föredragande i ekonomiska frågor. Det bör framhållas att även C.L. var föredragande i vissa ekonomiska frågor och att hon arbetade mycket aktivt med dessa frågor. Exempelvis tog C.L. själv hand om arbetet med en donation till skolan.

Såvitt gäller ekonomifunktionen och den ekonomiska rapporteringen vid skolan under H.L:s tid som kamrer kan följande framhållas. Avsikten var att man skulle ha förmöten till styrelsens sammanträden. Vid förmötena skulle skolledningen och H.L. diskutera bl.a. ekonomiska frågor med styrelsens ordförande. I praktiken ägde sällan några förmöten rum. Detta berodde inte på H.L. När förmöten hölls var de kortvariga. Den ekonomiska rapporteringen från H.L. till rektorn och styrelsen utvecklades med tiden. Från det att man efter mitten av åttiotalet införde datorbaserad löneredovisning och senare även datorbaserad redovisning i övrigt lämnades s.k. resultatrapporter och budgetrapporter. Hösten 1992 infördes på H.L:s initiativ en s.k. rapportgenerator. Detta medförde att man bl.a kunde göra en jämförelse mellan budget och faktiskt utfall per ett visst datum. C.L. och styrelsen förklarade att de var mycket nöjda med denna förbättrade rapportering. C.L. fick ekonomiska rapporter från H.L. varannan, sedermera varje, månad medan styrelsen fick sådana rapporter inför varje styrelsesammanträde. Även likviditetsprognoser fanns med i rapporteringen från H.L. till C.L. och styrelsen. Den vid skolan använda kontoplanen ändrades när man införde det datorbaserade redovisningssystemet. Den kontoplan som sedan användes var densamma som används av företag med samma datorsystem. Planen upprättades inte av C.L. Det förekom att lärare och andra hade ansvar för vissa konton. H.L. hade löpande kontakt med dessa personer. Enligt direktiv från rektorn ålåg det de kontoansvariga, inte H.L., att bevaka att budgeten följdes. H.L. hade enligt fullmakter från styrelsen hand om skolans likvida medel på bank- och postgirokonton. I den delen hade hon en förtroendeposition. Skolans firma tecknades däremot alltid av rektorn, som således också hade en ekonomisk fullmakt.

Skolans revisorer var under många år L.A. och E.D. I sin revisionsberättelse avseende räkenskapsåret 1991/92 hänvisade de till en den 29 oktober 1992 av L.A. avgiven revisionsrapport. Enligt rapporten – som H.L. fick del av först efter det att L.A. lämnat rapporten till C.L. – uppgick budgetunderskottet till ca 2,1 milj. kr i stället för budgeterade 845 000 kr. I rapporten påpekades bl.a. att lönekostnaderna vid skolan, den största kostnadsposten, hade ökat betydligt mer än i samhället i övrigt. Den i rapporten framförda kritiken riktades inte mot H.L. utan mot skolledningen, bl.a. C.L. Det påtalade underskottet föranledde skolans styrelse att omedelbart tillsätta en ekonomigrupp, som bestod av C.L., H.L., två andra styrelseledamöter samt L.A. Ekonomigruppen inledde ett intensivt arbete med att åstadkomma nedskärningar i budgeten för räkenskapsåret 1992/93 och att få till stånd nya ekonomiska rutiner vid skolan. Ekonomigruppens arbete hade redan mot slutet av år 1992 lett till gott resultat. Det kan inskjutas att det hösten 1992 förelåg en betydande osäkerhet i fråga om de olika budgetposterna för det då innevarande räkenskapsåret. Skolans ekonomi var alltså svårbedömd.

I mitten av januari 1993 förekom tidningsskriverier om skötseln av skolans ekonomi. I tidningarna talades det bl.a. om retroaktiva löneförhöjningar och pensionsförsäkringar till C.L. Tidningsskriverierna ledde till stor uppståndelse hos bl.a. elevernas föräldrar och utsatte C.L., den övriga skolledningen och styrelsen för ett hårt tryck. Den 29 januari 1993 genomfördes ett stormigt sammanträde i skolans styrelse. Vid sammanträdet framkom att föräldraföreningens styrelse ansåg att ledamöterna i skolans styrelse och skolledningen borde ställa sina platser till förfogande. Detta ändrades sedan till att avse endast rektorn och skolans styrelse. Majoriteten i skolans styrelse tillbakavisade kritiken från föräldraföreningens styrelse och uttalade sitt stöd för C.L. Styrelsemajoriteten ansåg dock att den ekonomiska rapporteringen inte hade varit till fyllest och att rutinerna inte varit ändamålsenliga. Man beslöt att ge B.P. och hans konsultföretag Finansservice AB i uppdrag att se över organisationen och den däri ingående ekonomifunktionen. Vid den tidpunkten hade skolans styrelse, möjligen med undantag för C.L., alltjämt en positiv syn på H.L:s kompetens.

Den 1 februari 1993 presenterade B.P. ett förslag till uppläggning av en förstudie avseende administrationen. Av förslaget framgår att han redan då hade uppfattningen att det skulle krävas nya och förändrade befattningar, trots att han då ännu inte hade gått igenom skolans administration. B.P. fick i uppdrag att utarbeta en förstudie av skolans administration. Något uppdrag att därvid samarbeta med H.L. eller någon annan som tillhörde den administrativa personalen fick emellertid B.P. inte. Hans uppgift bestod snarast i att kartlägga den administrativa personalens arbete. B.P. lade fram sin förstudie den 1 mars 1993. Innehållet i förstudien grundades på bl.a. intervjuer med den administrativa personalen. Han hade intervjuat bl.a. H.L., en intervju som pågick drygt en halv dag. Det förnekas att H.L. skulle ha sagt att styrelsen var hennes chef. Däremot sade H.L. till B.P. att hon, när hon anställdes, av styrelseordföranden informerats om att hon var anställd av styrelsen. Under arbetet med förstudien gick B.P. igenom de pärmar med bokföringsmaterial som H.L. hade och det av henne använda datorsystemet.

Enligt SKTF:s mening var B.P:s ambitionsnivå i och för sig utmärkt, eftersom skolans organisation var otidsenlig och hade brister. Ledningsfunktionen var inte så klar, ändamålsenlig och väl fungerande som man kunde önska. SKTF:s uppfattning i denna fråga utgör en förklaring till att förbundet vid en medbestämmandeförhandling den 26 mars 1993 tillstyrkte den tillfälliga förstärkning av den ekonomiska funktionen som anlitandet av B.G. utgjorde. Däremot kan förbundet inte instämma i en del av B.P:s bedömningar, t.ex. att skolan skulle ha haft en komplicerad intäkts- och kostnadssituation. B.P:s negativa uppfattning om H.L. och hennes sätt att arbeta var inte sakligt underbyggd. För H.L. framstod det som om hon skulle lastas för de brister som B.P. ansåg förelåg. Det finns skäl att notera att det i förstudien inte förekom någon befattning som redovisningsansvarig eller som handläggare av ekonomiska frågor. H.L:s ställning var därför oviss. Förstudien presenterades vid ett styrelsesammanträde i mars 1993 och H.L. fick då schavottera inför övriga styrelseledamöter.

SKTF hade som nämnts ingen erinran mot att skolans ekonomifunktion våren 1993 tillfälligt förstärktes genom att B.G. anlitades. Ett beslut om att visstidsanställa B.G. fattades av styrelsen och i april började han sitt arbete. I praktiken ställdes H.L. vid sidan av B.G:s arbete. Något egentligt samarbete dem emellan blev det inte. H.L. fick aldrig möjlighet att tillsammans med B.G. utveckla ekonomifunktionen. Hon kopplades successivt bort från budgetarbetet, som B.G. tog över. B.G:s arbete resulterade i bl.a. införandet av ett redovisningssystem med betydligt fler konton än vad som funnits dittills. Han hade också ambitionen att dela upp kostnaderna på lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet.

Den 29 mars 1993 genomfördes en medbestämmandeförhandling vid vilken ombudsmannen K.S. från SKTF framförde att han ansåg att H.L. skulle behålla sina arbetsuppgifter i den nya organisationen. B.S. från arbetsgivarorganisationen KFS förklarade emellertid att arbetsgivaren inte kunde ”säga ja till” att arbetet som ekonomihandläggare var vikt för H.L. utan att en förutsättningslös bedömning fick göras när utredningsarbetet var klart. Från SKTF:s sida försökte man förebygga en uppsägningssituation genom olika åtgärder, bl.a. genom ett möte i april eller maj månad som påkallades i syfte att förmå B.G. att låta H.L. bli delaktig i förändringsarbetet samt genom en begäran från K.S. om att denne skulle hållas informerad om hur situationen för H.L. utvecklades.

Vid sidan av det arbete som B.G. utförde vid skolan fortsatte konsulten B.P. under våren 1993 sitt uppdrag. Uppdraget resulterade under senvåren 1993 i ett organisationsförslag. Enligt förslaget skulle kamrersbefattningen rationaliseras bort. Förslaget innehöll vidare en beskrivning av de nya befattningarna jämte s.k. kravprofiler. Förslaget behandlades vid en medbestämmandeförhandling den 15 juni 1993. Kritiska synpunkter framfördes från arbetstagarhåll. Med utgångspunkt i förslaget bestämde sig skolan för att organisera om administrationen. Bemanningen av skolans ekonomifunktion enligt den nya organisationen genomfördes av skolan i all hast, förmodligen i juli 1993. Dessförinnan hade den berörda personalen getts tillfälle att internt söka de nya befattningarna.

Enligt B.P:s förslag skulle bl.a. en tjänst som administrativ chef inrättas. H.L. uppfyllde inte de krav som ställdes på innehavaren av den befattningen. Däremot hade hon tillräckliga kvalifikationer för andra befattningar som enligt förslaget skulle finnas, nämligen befattningarna som redovisningsansvarig, personalansvarig och kanslist. Den redovisningsansvarige, den personalansvarige och kanslisterna i den nya organisationen skulle ha den administrative chefen som närmaste chef och arbetsledare och i första hand samarbeta med denne och inte med rektorn. Det är numera ostridigt att H.L. i och för sig hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsten som redovisningsansvarig. B.P:s förslag skulle leda till en neddragning med 3,6 heltidstjänster inom administrationen. I praktiken blev dock endast en vaktmästare uppsagd på grund av arbetsbrist.

H.L. sökte befattningen som redovisningsansvarig. Både hon själv och SKTF var inställda på att denna befattning var vikt för henne, vilket arbetsgivarsidan kände till efter bl.a. de medbestämmandeförhandlingar som ägt rum tidigare. H.L. blev inte kallad till någon intervju. Inte heller erbjöd skolan henne någon av de vakanta befattningarna. Vid en förhandling mellan skolan och SKTF den 7 juli, alltså i omedelbar anslutning till skolans bemanningsbeslut, förklarade skolans företrädare att man ville säga upp H.L. Vid en medbestämmandeförhandling den 9 juli 1993 kom parterna överens om att H.L. tills vidare skulle befrias från tjänstgöringsskyldighet och att hon skulle bibehålla sina anställningsförmåner men inte vistas i skolan. Vid förhandlingen förklarade arbetsgivarsidan att man skulle undersöka om det fanns möjlighet att vid skolan tillskapa ett nytt arbete åt H.L. Det var vid den tidpunkten ostridigt att det inte längre fanns några vakanta befattningar vid skolan. Genom ett brev av den 21 juli 1993 blev H.L. underrättad om att skolan avsåg att säga upp henne av personliga skäl.

Bemötande av Franska skolans ståndpunkter

Enligt SKTF:s mening har H.L. inte intagit en ställning som kan jämställas med en företagsledares. Bestämmelserna i anställningsskyddslagen är alltså tillämpliga på hennes anställning.

I och för sig är det riktigt att H.L. i skolans styrelse var föredragande i ekonomiska frågor. Men även rektorn var i stor utsträckning föredragande i sådana frågor. Det var enligt skolans stadgar rektorn som inför styrelsen hade det yttersta ansvaret för skolans ekonomi. Av stadgarna kan inte utläsas att skolans kamrer skulle inta någon särställning. C.L. hade lön och andra anställningsförmåner t.ex. vad gäller uppsägningstid, pensionsförmåner, semester och avgångsvederlag motsvarande en företagsledares förmåner. H.L:s anställningsvillkor var utformade i enlighet med de villkor som då gällde generellt för en anställning som hennes. Hon var underställd rektorn och hon ingick inte i skolledningen. Hon hade inte heller underställd personal och utövade ingen arbetsledning. Hon företrädde inte skolan vid förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Sammantaget hade H.L. inte någon utpräglad arbetsgivarfunktion.

H.L. var ledamot i skolans styrelse fr.o.m. läsåret 1991/92 t.o.m. läsåret 1992/93 och var dessförinnan adjungerad ledamot i styrelsen. Åren 1991/92 – 1992/93 var hon personalens representant i styrelsen. Att H.L. var styrelseledamot har inte någon betydelse vid bedömningen av om hon skall skall jämställas med en företagsledare.

Inte endast H.L. utan även rektorn hade fullmakt att i ekonomiska frågor företräda skolan. H.L. hade rätt att teckna skolans firma i vad avser bankgiro och postgiro men inte i övrigt. Rektorn hade en mer vidsträckt firmateckningsrätt. Det ansvar som följde med den ekonomiska fullmakt som H.L. hade förändrades fr.o.m. den 1 juli 1993, när skolans nya styrelse tillträdde. Till detta kommer att innehållet i H.L:s anställning ändrades genom beslut som fattades under våren och försommaren. Det bestrids att rektorn skulle ha saknat befogenhet att underteckna skolans årsbokslut. Någon formell reglering av denna fråga fanns inte. Av tradition var det så att skolans kamrer, styrelseordföranden och revisorerna undertecknade årsboksluten. Förbundet kan inte vitsorda påståendet att styrelseordföranden inte skulle ha undertecknat två årsbokslut. Även ordföranden skrev under samtliga årsbokslut. Bokslutet togs alltid med i protokollet från det styrelsesammanträde vid vilket det hade behandlats, varför styrelsen i sin helhet måste anses ha stått bakom boksluten.

Vad härefter gäller de förhållanden som Franska skolan har lagt H.L. till last, har SKTF följande att anföra.

De av skolan åberopade händelser som ligger långt bak i tiden och sedan länge varit kända för skolan, skall enligt SKTF inte tillmätas någon betydelse vid bedömningen av om skolan haft saklig grund för uppsägning. Men även om man tillmäter dessa händelser betydelse, har det inte förelegat saklig grund för uppsägning.

Skolan har påstått att H.L. skulle ha visat bristande kompetens i anställningen som kamrer och att samarbetsproblem skulle ha förelegat bl.a. eftersom H.L. inte ville bistå C.L. med information i ekonomiska frågor.

Det kan inte vitsordas att den dåvarande ordföranden i föräldraföreningen X.X:s brev av den 10 april 1987 till skolans styrelse hade till syfte få H.L. att handlägga skolans budget på ett annorlunda sätt eller att brevet var ett uttryck för att skolledningen reagerade mot H.L:s sätt att sköta arbetet. Brevet ger snarare vid handen att X.X. ville komma till rätta med rektorns och styrelsens engagemang beträffande uppföljningen av budgeten.

Det förnekas att C.L. reagerat mot H.L. på ett sådant sätt, att H.L. förstått eller bort förstå att hennes sätt att sköta redovisningen eller att informera C.L. borde ändras. Budgettekniska diskussioner förekom mellan H.L. och skolledningen, bl.a. C.L., och därvid gjordes naturligtvis vissa påpekanden. Men några anmärkningar framfördes inte och inte heller vidtogs några arbetsledningsåtgärder mot H.L. med anledning av hennes sätt att sköta arbetet förrän hösten 1992. H.L:s kompetens blev föremål för diskussion först i samband med att det i L.A:s revisionsrapport påtalades ett stort antal budgetöverskridanden. Det ökade underskottet berodde på flera samverkande omständigheter, men hade i huvudsak sin grund i bristande respekt för den av styrelsen fastställda budgeten. T.ex. hade C.L. överskridit de konton som hon ansvarade för. H.L. försökte på ett tidigt stadium uppmärksamma C.L. på den ekonomiska situationen, bl.a. skolans kostnader för vikarier. H.L. föreslog t.ex., inför ett styrelsesammanträde den 8 oktober 1992, att årsavgiften skulle fastställas till ett belopp ej understigande 7 800 kr per elev. Styrelsen förstod redan på försommaren 1992 att underskottet för år 1991/92 skulle bli större än budgeterade 845 000 kr. När kritik mot H.L. började framföras hösten 1992 påstod C.L. bl.a. att orsaken till underskottet var att H.L. så sent som tre och en halv månad efter räkenskapsårets utgång fann det nödvändigt att kostnadsföra ett belopp om 850 000 kr, som avsåg löneskatt om 250 000 kr och pensioner om 600 000 kr. Beloppen fanns med i budgeten, men de hade av H.L. ursprungligen skuldförts och inte kostnadsförts. Även om H.L. i och för sig gjorde sig skyldig till ett fel i detta hänseende, bör det understrykas att man tidigare år hade skuldfört ifrågavarande slags utgifter. Revisorn L.A. uppmärksammande felet och hösten 1992 gjordes till följd därav och på grund av andra förhållanden korrigeringar i bokföringen, vilka påverkade räkenskaperna för år 1991/92 och 1992/93. Under hösten 1992 upptäckte C.L. att H.L. gjort ett fel i budgeten för räkenskapsåret 1992/93. Det var fråga om ett räknefel eller måhända bedömningsfel om ca 1,1 milj.kr avseende intäkter i form av s.k. skolpeng.

Skolan har påstått att många brister förelegat i H.L:s bokföring. Många av dessa brister kan inte H.L. lastas för. Det fanns sedan lång tid s.k. blandade konton men det kände rektorn, övrig skolledning och styrelsen till utan att framföra någon erinran mot det. Skolan har även pekat på den kritik rörande skötseln av skolans bokföring som auktoriserade revisorn R.W. förde fram i promemorior under år 1993. R.W. synes emellertid vid sin bedömning ha utgått från bl.a. den nya organisation som infördes vid skolan den 1 juli 1993. Hans synpunkter ger därför inte en rättvisande bild av H.L:s förmåga att leva upp till de krav som dessförinnan ställdes på bokföringen och sättet att sköta denna. De krav som ställdes tidigare var lägre än de krav som R.W., B.G. och B.P. lade till grund för sina bedömningar av bokföringen. Den kritik rörande bokföringen som finns i den av R.W. och L.A. undertecknade promemorian av den 29 december 1993 speglar endast den förres synpunkter. R.W. och L.A. kom nämligen överens om att R.W. men inte L.A. skulle granska den löpande redovisningen.

H.L:s erbjöds aldrig någon kompetensutveckling. Inte heller blev hon genom L.J. erbjuden någon form av vidareutbildning. C.L. hade inte några utvecklingssamtal med H.L., trots att det i kollektivavtal fanns bestämmelser om sådana samtal. I samband med att man införde datorstödd redovisning tog H.L. initiativ till en två dagars kurs, för att kunna använda datorsystemet. Den kursen kan ha kostat skolan omkring 5 000 kr.

Det bestrids att H.L. var en auktoritär person som skapade dålig stämning genom oförskämt beteende eller var svår att samarbeta med. Det är oriktigt att påstå att hon inte var tjänstvillig. Hon försökte exempelvis att snarast möjligt ge svar på de frågor som C.L. ställde. H.L. hade inte uppfattningen att rektorn inte skulle ha något att göra med skolans ekonomi. Hon var helt införstådd med att C.L. var hennes arbetsledare och den som inför styrelsen hade det yttersta ansvaret för ekonomiska frågor.

Det kan inte vitsordas att H.L. alltsedan år 1985 skulle ha haft fortlöpande samarbetsproblem med C.L. Det är inte heller riktigt att H.L. önskade att en annan person utsågs till rektor när M-L.R. gick i pension. Under alla förhållanden var eventuella samarbetsproblem mellan H.L. och C.L. inte svårartade eller sådana att de var till men för arbetet. Beaktas bör att de hade olika roller. C.L. skötte företrädesvis den pedagogiska delen under det att H.L. hade hand om ekonomiska frågor. Till saken hör även att C.L. ofta var strängt upptagen med sitt arbete och inte sällan arbetade på andra tider än vanlig kontorstid, varför H.L. inte alltid kunde komma i kontakt med henne. Relationen mellan C.L. och H.L. blev i och för sig mer spänd sedan det genom L.A:s revisionsrapport i oktober 1992 konstaterats att skolans ekonomi var ansträngd. Fr.o.m. den tidpunkten torde man kunna tala om vissa samarbetsproblem de två emellan.

Om man bortser från C.L. hade H.L. inga svårigheter att samarbeta med skolans ledning eller ledamöterna i styrelsen. Några samarbetssvårigheter i egentlig mening förekom inte heller i förhållande till övrig personal. I egenskap av lönehandläggare hade dock H.L. en utsatt position och alla anställda respekterade inte hennes besökstider. Vissa diskussioner förekom mellan H.L. och t.ex. lärare vid skolan. H.L. vägrade inte att samarbeta med B.P. eller B.G.

H.L. var sjukskriven den 27 februari – den 2 april 1989 på grund av först axelinflammation och därefter akut luftrörskatarr. Efter den 2 april var hon under en tid sjukskriven på halvtid. Under sjukskrivningstiden vikarierade U.H. för henne. Det är inte sant att H.L. vägrade att till U.H. lämna nycklarna till sitt tjänsterum. Någon begäran om att lämna ifrån sig nycklarna fick H.L. aldrig från C.L. Men även om hon skulle ha ombetts att lämna ifrån sig nycklarna är det inte säkert att hon hade kunnat göra det, eftersom hon en tid var akut sjuk med hög feber och låg till sängs. Reservnycklar till hennes tjänsterum fanns i ett kassaskåp i skolans källare. Eftersom U.H. inte kände till hur man använde skolans datorsystem, tog H.L. under sjukskrivningsperioden på eget initiativ kontakt med försäkringskassan och fick tillstånd att under några dagar arbeta med löneutbetalningarna. Det förnekas att H.L. under sjukskrivningsperioden utförde bokföringsarbete i sin bostad.

Enligt skolan skulle H.L. i augusti – september 1990 ha vägrat att hjälpa C.L. med en specifikation över vissa poster som debiterats resp. krediterats ett visst konto. H.L. svarade att hon, på grund främst av arbetsbelastningen, inte hade någon möjlighet att gå igenom alla verifikat som skulle kunnat ge ett svar på C.L:s fråga. H.L. hade inte rätt att beordra kanslipersonalen att hjälpa henne med en sådan genomgång. C.L. krävde inte heller att H.L. eller någon annan skulle gå igenom verifikaten. I januari 1991 inträffade ytterligare en händelse av liknande slag, nämligen när C.L. ville ha H.L:s hjälp med att kontrollera om avgifterna för ett teaterprojekt hade inbetalts eller ej. För H.L. var situationen då densamma som vid den tidigare händelsen.

Kring årsskiftet 1989 – 1990 begärde C.L. att H.L. skulle se till att vissa fakturor avseende glasrutor betalades av skolan. Inledningsvis ville H.L. inte göra det, eftersom skolledningen tidigare hade beslutat att kostnader av detta slag inte skulle belasta skolan utan den fastighetsstiftelse vars lokaler skolan hyrde. Sedan C.L. beordrat H.L. att betala fakturorna, gjorde hon det. Det var det enda tillfälle då C.L. använde någon beordringsrätt gentemot H.L.

Hösten 1990 ställde C.L. till H.L. skriftligen frågan om vissa inbetalningar avseende uthyrning av skolans lokaler hade gjorts. H.L. svarade skriftligen ”Nej!”, vilket innebar att inbetalning inte hade skett. Någon ovilja eller vägran från H.L:s sida att hjälpa C.L. var det alltså inte fråga om.

Skolan har lagt H.L. till last att hon år 1990/91 vägrade att gå med på att låset till hennes tjänsterum byttes vid det allmänna lås- och nyckelbytet. I och för sig är det riktigt att hon till den låssmed som kom för att byta lås sade att låset i hennes dörr inte skulle bytas. Enligt hennes uppfattning kunde hon nämligen inte vara berörd av det låsbyte som skedde, eftersom man nyligen hade bytt ut låset till hennes rum. Vidare bedömde hon att det inte var lämpligt att andra än hon själv och rektorn C.L. kunde komma in i rummet. Låssmeden uppgav att det skulle installeras ett ”universallås”, varför H.L. fick uppfattningen att alla lärare på det våningsplan där hennes rum låg skulle kunna komma in i rummet, om hennes lås byttes ut. Hon fick aldrig se några låsscheman och hon informerade C.L. om att låset till hennes rum inte var utbytt. Dessutom fanns det en reservnyckel till hennes rum i skolans källare. Det var känt för C.L., G.S. samt Y.Y. och Inger Epel vid skolans kansli. Det var alltså möjligt för C.L. att ta sig in i H.L:s rum.

Vad härefter gäller skolans ståndpunkt, att skolledningen och skolans styrelse skulle sakna förtroende för H.L., kan följande sägas.

H.L. vägrade inte att medverka vid det personalmöte i januari 1993 som C.L. kallade till efter tidningsartiklarna om skolans ekonomi. Hon var med vid mötet. Varken C.L. eller någon annan bad H.L. att redogöra för den ekonomiska situationen och bakgrunden till artiklarna. C.L. hade för övrigt kännedom om samtliga omständigheter av betydelse, varför det inte fanns behov av H.L:s medverkan. Under alla förhållanden var det inte skäligt av C.L. att kräva att H.L., som var den som enligt styrelsemajoritetens och C.L:s mening hade brustit i den ekonomiska rapporteringen, inför sina arbetskamrater skulle redovisa skälen till underskottet.

I brev av den 13 maj 1993 till H.L. påstod C.L. att H.L. skulle ha uppmanat personalen att till fullo utnyttja budgeterade medel på de konton som de anställda var ansvariga för. Av H.L:s skriftliga svar till C.L. framgår att anklagelsen var ogrundad. H.L. hade inte gett någon sådan uppmaning utan endast informerat om hur mycket som i förhållande till budgeten fanns kvar på kontona.

Skolan har anfört att H.L. bl.a. våren 1993 utan kreditbedömning gjorde placeringar av skolans medel och att hon därigenom skulle ha överträtt sina befogenheter och ”spekulerat” med skolans pengar. Det är fråga om en ny omständighet som inte ryms inom de skäl som skolan tidigare har angett till stöd för uppsägningen. Skolan kan därför inte i målet med framgång få åberopa denna omständighet. I vart fall placeringarna som H.L. gjorde i april – maj 1993 var kända för arbetsgivaren senast i juli månad det året. I andra hand hävdas att skolans styrelse får anses ha godkänt placeringar av detta slag. I vart fall uppfattade H.L. det så. När H.L. lät göra penningplaceringarna kan hon följaktligen inte anses ha gjort sig skyldig till något överskridande av sina befogenheter. Inte heller kan placeringarna med fog betecknas som spekulation. Det var Svenska Handelsbanken, där skolan är kund, som föreslog placeringarna. Uppenbarligen bedömde banken placeringarna som säkra.

Det är inte anmärkningsvärt att H.L., som var personalrepresentant i styrelsen, i likhet med de övriga i den administrativa personalen i maj 1993 undertecknade en skrivelse till styrelsen vari man förklarade att det inte fanns något behov av att inrätta en tjänst som administrativ chef. Hennes åtgärd bör inte ses som ett tecken på illojalitet. Det var inte H.L. som författade skrivelsen.

Sammanfattning

H.L. har motsvarat de krav som skolans ledning, styrelse och revisorer ställde på henne under den förhållandevis långa tid som hon var kamrer vid skolan. Skolans revisorer accepterade fram till räkenskapsåret 1991/92 en enklare form av bokföring, som ansågs väl avpassad till skolans förhållanden. Om det fanns brister i H.L:s sätt att handha bokföringen, ålåg det skolans ledning och styrelse att klargöra detta för henne samt att vidta åtgärder för att komma till rätta med bristerna. Några sådana åtgärder från ledningens eller styrelsens sida vidtogs emellertid inte vare sig före hösten 1992 eller i tiden därefter. H.L. ställdes vid sidan av det arbete med förändring av ekonomifunktionen som inleddes hösten 1992 och fortsatte året därpå. Kritiken mot H.L. från B.G., B.P. och R.W. utgick från en tänkt organisation enligt vilken kamrersbefattningen inte fanns kvar utan var ersatt av bl.a. en ny befattning som administrativ chef. H.L. blev med andra ord bedömd från andra utgångspunkter än de som faktiskt gällde när hon var kamrer. H.L. hade i och för sig kunnat uppfylla de krav som B.G., B.P. och R.W. ställde. Skolan gav henne dock inte någon möjlighet att visa att hon kunde uppfylla dessa krav. Skolan lät henne inte ta hand om uppgifterna som redovisningsansvarig i den nya organisationen, trots att hon ostridigt hade tillräckliga kvalifikationer för den befattningen. Skolan underlät även att omplacera H.L. till befattning som personalansvarig eller kanslist i den nya organisationen, trots att hon hade tillräckliga kvalifikationer för dessa befattningar.

Det har inte sedan år 1985 förelegat fortlöpande samarbetssvårigheter mellan C.L. och H.L. Eventuella samarbetssvårigheter har inte påverkat styrelsearbetet eller ekonomifunktionen. Vissa samarbetsproblem kan i och för sig anses ha förelegat mellan C.L. och H.L. fr.o.m. hösten 1992. Dessförinnan inträffade en del händelser som skulle kunna uppfattas som samarbetsproblem. Samarbetet mellan C.L. och H.L. var inte idealiskt. En arbetsplats måste dock tåla vissa förhållanden av detta slag. Om man ser bort från förhållandet till C.L., hade H.L. inte några egentliga samarbetssvårigheter.

Några åtgärder gentemot H.L. på grund av samarbetssvårigheterna vidtogs inte från skolans sida innan skolan sade upp henne. Någon muntlig eller skriftlig s.k. LAS-varning utfärdades aldrig och inte heller diskuterades just samarbetsfrågan. H.L. fick inte någon möjlighet att ändra sitt beteende. Om det förelåg samarbetsproblem mellan H.L. och C.L. kunde skolan under våren – försommaren 1993 ha eliminerat eller i vart fall minskat problemen t.ex. genom att ge H.L. någon av befattningarna som redovisningsansvarig, personalansvarig eller kanslist i den nya organisationen vid skolan. I dessa befattningar skulle hon inte längre ha haft C.L. utan den administrative chefen som sin närmaste chef. Skolan har inte fog för att ha bristande förtroende för H.L., eftersom hon varken uppträtt illojalt eller i övrigt agerat på ett sätt som ger stöd åt skolans inställning därvidlag.

Slutsatsen av det anförda blir att skolan har sagt upp H.L. utan att det har förelegat saklig grund för uppsägning. Uppsägningen skall därför ogiltigförklaras och H.L. tillerkännas skadestånd.

Omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen har inte fullgjorts. Skolan skapade medvetet en situation där det vid uppsägningstidpunkten saknades vakanser vid skolan. Detta handlande är med hänsyn till omständigheterna att betrakta som otillbörligt och innebär ett kringgående av det skydd som anställningsskyddslagen är avsedd att ge. Även med hänsyn härtill har uppsägningen skett utan saklig grund.

Om skolan skulle anses dels ha haft fog för sin kritik mot H.L., dels ha fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och dels inte ha otillbörligt kringgått nämnda lag, skall uppsägningen likväl bedömas som icke sakligt grundad. Enligt förbundets mening står nämligen uppsägningen av H.L. under alla förhållanden i strid med grunderna för anställningsskyddslagen.x)

x)SKTF har vid huvudförhandlingen i målet ytterligare utvecklat sin talan i omplaceringsfrågan resp. påståendet att uppsägningen skulle stå i strid med grunderna för anställningsskyddslagen. Dessa förbundets ytterligare synpunkter har inte återgetts i domen; arbetsdomstolens anm.

Mot bakgrund av det hårda angrepp på H.L. och den kränkning av henne som skolan utsatt henne för i samband med uppsägningen, bör skolan åläggas att utge yrkat skadestånd.

Domskäl

Tvisten m.m.

Tvisten rör Franska skolans uppsägning den 21 september 1993 av H.L. SKTF har gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad och yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen samt allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen. Skolan har bestritt yrkandena under påstående i första hand att H.L. intagit en ställning jämförlig med en företagsledares, varför anställningsskyddslagen inte är tillämplig, och i andra hand att skolan haft saklig grund för uppsägningen av henne beroende på samarbetsproblem, brister i kompetens samt brist på förtroende för henne.

Till belysning av tvisten har parterna åberopat omfattande skriftlig bevisning. Vidare har på SKTF:s begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med H.L. samt vittnesförhör med revisorerna L.A. och E.D., den vid skolans kansli anställda Y.Y. samt ombudsmannen i förbundet K.S. På skolans begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med skolans rektor C.L. och ordföranden i skolans styrelse J.S. samt vittnesförhör med den administrative chefen B.G., den tidigare ordföranden i skolans styrelse L.L., läraren M.S. och biträdande rektorn G.S.

Är anställningsskyddslagen tillämplig?

Enligt 1 § anställningsskyddslagen undantas från lagens tillämpning bl.a. arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha en företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

Det framgår av lagförarbetena att skälet till att tjänstemän med företagsledande ställning undantagits från lagens tillämpning är att sådana arbetstagare har en utpräglad arbetsgivarfunktion och en särskild förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren (Prop. 1973:129 [ pdf | ] s. 194 [  ] f.; jfr prop. 1981/82:71 [ pdf | ] s. 94 [  ]). Enligt förarbetena (prop. 1973:129 [ pdf | ] s. 230 [  ]) anses vidare att arbetstagare, som närmast under verkställande direktören svarar för en gren av företaget, omfattas av undantagsbestämmelsen, vilket betyder att i större företag omfattas i regel inte direktionsmedlemmar, försäljningschefer, produktionschefer e.d. av lagen. Dock skall undantagsbestämmelsen ges en restriktiv tolkning (prop. 1973:129 [ pdf | ] s. 230 [  ] och prop. 1981/82:71 [ pdf | ] s. 94 [  ] samt InU 1973:36 [ pdf ] s. 28). I förarbetena (InU 1973:36 [ pdf ] s. 28) har vidare uttalats att i mindre företag ingen person utom företagsledaren bör omfattas av undantaget medan det i medelstora företag torde böra göras undantag för verkställande direktören, dennes ställföreträdare och möjligen ytterligare någon tjänsteman med speciellt självständigt ansvar.

Enligt den rättspraxis som utvecklades i anslutning till 1974 års anställningsskyddslag hände det att arbetstagare hänfördes till kategorin företagsledare fast de inte hade anställningsförmåner som svarade mot en sådan ställning (se AD 1979 nr 146 [ Zeteo ] [ Karnov ] och AD 1980 nr 92 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Med hänsyn härtill gjordes i 1982 års anställningsskyddslag det tillägget, att för undantag från lagens tillämpning krävs även att arbetstagaren med hänsyn till anställningsvillkoren får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

H.L. har, enligt vad utredningen gett vid handen, haft ansvar för och inflytande på hanteringen av skolans ekonomiska förhållanden. Detta ansvar har byggt på bl.a. de fullmakter att teckna skolans firma vad gäller bankgiro och postgiro som styrelsen gett henne och på faktiska förhållanden, bl.a. den praxis som utvecklats beträffande kamrerns arbete. Å andra sidan måste beaktas att H.L. var underställd rektorn och inte hade någon självständig ställning. Hon har visserligen handlagt skolans löner men därav kan inte dras den slutsatsen att hon haft en utpräglad arbetsgivarfunktion. Hon kan inte heller med hänsyn till de fullmakter hon hade anses ha haft en särskild förtroendeställning.

H.L. hade vid uppsägningen en månadslön på 19 000 kr och hennes anställningsvillkor i övrigt reglerades enligt ett utfärdat anställningsbevis genom en hänvisning till kollektivavtalet Allmänna bestämmelser, dvs. ett avtal för anställda i allmänhet. C.L. hade däremot hade ett individualiserat anställningsavtal. I det avtalet angavs bl.a. att C.L. hade det yttersta ansvaret för ledningen av skolans verksamhet i överensstämmelse med skolans stadgar och reglemente, skolplan och styrelsens beslut. C.L. hade en månadslön på 27 000 kr fr.o.m. den 1 juli 1992. Skolan skulle teckna en pensionsförsäkring som komplettering till den kommunala pension som C.L. var berättigad till. C.L. hade rätt till semester med 40 dagar per år men inte rätt till ersättning för övertid. Anställningsavtalet ger vidare bl.a. en rätt till ”full lön och övriga förmåner” under två års tid, om C.L:s anställning skulle upphöra på grund av omorganisation, minskning av organisationen eller tvist.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att H.L. inte med hänsyn till vare sig arbetsuppgifter eller anställningsvillkor kan anses ha haft en företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Anställningsskyddslagen är därför tillämplig på hennes anställning.

Saklig grund för uppsägning?

Skolan har till stöd för uppsägningen åberopat en rad omständigheter som sammanfattningsvis har rubricerats som samarbetsproblem, bristande kompetens och brist på förtroende. Skolan har fäst störst avseende vid samarbetsproblemen.

SKTF har i målet anfört att skolan inte skulle kunna lägga H.L. till last i vart fall de av skolan angivna placeringarna i en statsskuldväxel och i ett penningmarknadslån som H.L. lät göra i april – maj 1993. Skolan har invänt att det först vid förhöret med H.L. under huvudförhandlingen kom till skolans kännedom att H.L. vid andra tillfällen lät placera skolans medel på den s.k. penningmarknaden, vilket SKTF inte förnekat. Enligt arbetsdomstolens mening är skolan under sådana förhållanden oförhindrad att åberopa de penningplaceringar som H.L. enligt egen uppgift gjorde under tiden som kamrer (jfr AD 1990 nr 18 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

SKTF har vidare gjort gällande att de omständigheter som skolan lagt H.L. till last och som ligger långt tillbaka i tiden, och alltså varit kända för skolan en längre tid, i första hand inte skall tillmätas någon betydelse vid saklig grund-prövningen.

Enligt den s.k. månadsregeln i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen i dess lydelse vid tiden för uppsägningen av H.L. fick inte en arbetsgivare säga upp en arbetstagare av personliga skäl, om uppsägningen grundades enbart på omständigheter som arbetsgivaren känt till mer än en månad innan underrättelse till arbetstagaren lämnades enligt 30 § samma lag. Men om arbetsgivaren åberopade även en omständighet, som blivit känd för arbetsgivaren inom månadsfristen, är denne oförhindrad att till stöd för uppsägningen åberopa även vad han tidigare känt till. En annan sak är att en händelse som inträffat förhållandevis lång tid före uppsägningen ofta har begränsad betydelse när det gäller att ta ställning till om saklig grund för uppsägning har förelegat (AD 1978 nr 92 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte på grund av månadsregeln föreligga något hinder för skolan att gentemot H.L. åberopa de omständigheter som skolan har lagt henne till last. Flera av de enskilda händelser som åberopats ligger relativt långt tillbaka i tiden, i vissa fall flera år före uppsägningen och det kan ifrågasättas om de bör tillmätas någon vikt vid saklig grund-bedömningen. Dessa händelser utgör dock endast exempel på sådant som enligt skolan visar att samarbetsproblem m.m. uppstått. Det är därför mindre väsentligt att fästa sig vid när en viss händelse inträffade. Bedömningen bör i stället bygga på de slutsatser för framtiden som mot bakgrund av den övriga utredningen kan dras av händelserna.

Arbetsdomstolen finner det inte nödvändigt att gå in på varje händelse som skolan åberopat som exempel på H.L:s sätt att samarbeta med C.L. och övriga anställda. Den samlade bilden av förhållandena är nämligen enligt domstolens mening klar genom den utredning som lagts fram och det är för bedömningen till fyllest att ta fasta på denna allmänna bild.

Av utredningen framgår bl.a. följande. H.L. övertog år 1977 sysslan som kamrer. Hon hade endast utbildning motsvarande ekonomiskt gymnasium. Såvitt framkommit i målet fortsatte hon att arbeta på det sätt man tidigare gjort. I praktiken, om än inte formellt, hade hon hand om och ansvaret för i vart fall merparten av ekonomifunktionen. Detta innebar att hon kan sägas ha haft en nyckelposition. Denna position ifrågasattes, såvitt utredningen visar, inte innan C.L. år 1985 tillträdde som rektor. H.L. kan med andra ord sägas ha haft en tämligen stark ställning vid skolan när C.L. började tjänstgöra där. C.L. förklarade redan år 1985 att hon ville ha större del i och mer information om skolans ekonomi än vad som varit brukligt dessförinnan. H.L. visade i vart fall inte någon positiv inställning till detta. C.L:s försök att, som chef och inför skolans styrelse ytterst ansvarig även för ekonomin, från H.L. få information om ekonomiska förhållanden ledde inte till det resultat som C.L. önskade. C.L. fann för sin del att detta i allt väsentligt berodde på ovilja hos H.L. H.L. å sin sida ansåg att hon, i den mån det av t.ex. tidsskäl var möjligt, lämnade C.L. och styrelsen den information som begärdes. C.L. fann att förhållandena var otillfredsställande men bedömde sig inte ha något egentligt stöd från t.ex. styrelsen i sin strävan att få en bättre inblick i ekonomifunktionen. Att C.L. under sådana förhållanden upplevde sig som vanmäktig i förhållande till H.L. är i och för sig inte märkligt. Det är inte heller förvånande att påpekandena i den av revisorn L.A. i oktober 1992 presenterade revisionsrapporten förstärkte spänningen mellan C.L. och H.L. Även H.L. får anses ha bekräftat att det förelåg reella samarbetsproblem mellan henne och C.L. i vart fall fr.o.m. hösten 1992.

Enligt arbetsdomstolens mening visar utredningen sammanfattningsvis att det sommaren 1993 förelåg allvarliga samarbetsproblem mellan H.L. och C.L. Däremot kan det inte anses styrkt att det förelåg allvarliga samarbetsproblem mellan H.L. och övrig personal. Arbetsdomstolen återkommer i det följande till samarbetsproblemen.

Skolan har också påstått att det föreligger brister i H.L:s kompetens. Till bemötande av detta har SKTF uppgett bl.a. att H.L., sedan hon tillträtt som kamrer, fortsatte med den redovisningsteknik etc. som dittills hade använts vid skolan och att hon inte någon gång före hösten 1992 av revisorerna fick kritik för sitt sätt att sköta arbetet. Den hösten påtalade dock revisorerna att H.L. felaktigt hade skuldfört ett belopp om totalt ca 850 000 kr avseende löneskatt och pensioner som borde ha kostnadsförts. Samma höst uppdagade C.L. ett fel bestående i att H.L. hade beräknat eller bedömt intäkterna för s.k. skolpeng till ett belopp som var 1,1 milj.kr för lågt. Från SKTF:s sida har anförts att det förstnämnda felet förklaras av att sådana poster brukat skuldföras tidigare. Förbundet har i anslutning till det andra felet uppgett att det hösten 1992 var vanskligt att göra en bedömning av intäkterna, på grund av det nya skolpeng-systemet. Arbetsgivarsidan har inte bemött dessa uppgifter från arbetstagarsidan.

Skolan har även pekat på de uppgifter som lämnats av B.G. och R.W. om H.L:s sätt att sköta räkenskaperna. Den direkta och indirekta kritik mot H.L. som dessa fört fram synes i och för sig vara allvarlig och visa på betydande brister i sättet att sköta räkenskaperna. Mot detta skall dock ställas att kritiken torde utgå från normer som i praktiken inte tillämpades vid skolan under H.L:s tid som kamrer eller dessförinnan. H.L. fick inte heller före hösten 1992 kritik från revisorerna för sitt sätt att handha räkenskaperna. Det är i detta sammanhang av helt underordnat intresse huruvida revisorerna fullföljde sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt eller ej. Mot bakgrund av dessa omständigheter finner arbetsdomstolen att H.L. i vart fall inte i någon högre grad kan lastas för de påtalade bristerna i ekonomifunktionen.

Såväl i denna del som beträffande samarbetsproblemen inställer sig frågan, vilka åtgärder skolan vidtog för att komma till rätta med de brister som man ansåg föreligga.

Av utredningen framgår att C.L. vid flera tillfällen bett H.L. att lämna upplysningar eller vidta andra åtgärder samt att H.L. i flera fall av olika skäl inte gjorde vad C.L. bett henne om. I sådana fall fick saken enligt C.L. i allmänhet bero, eftersom C.L. tyckte att det var obehagligt att ”gå i clinch” med H.L. och kände sig många gånger förödmjukad. Såvitt framkommit var det endast vid ett fåtal tillfällen som C.L. uttryckligen beordrade H.L. att vidta en viss åtgärd och såvitt framkommit följde H.L. då ordern.

Av utredningen framgår att de möten som dåvarande ordföranden i föräldraföreningen tillika styrelseledamoten X.X. och studierektorn G.S. tog initiativ till år 1987 och år 1989 från deras sida syftade till att förbättra samarbetet mellan C.L. och H.L. och särskilt H.L:s information om ekonomiska spörsmål. Någon klar bild om bakgrunden till dessa möten och om vad som sades under dem har utredningen dock inte gett. Och det kan inte anses visat att det vid dessa möten eller i något annat sammanhang skulle ha gjorts klart för H.L. att hennes anställning var i fara om hon inte ändrade sitt förhållningssätt. En annan sak är att H.L. måhända borde ha insett att arbetsgivaren var missnöjd med henne. Av utredningen framgår emellertid också att skolans styrelse eller ledning inte före hösten 1992 vidtog några åtgärder för att ändra redovisningssystemet eller ekonomifunktionen i övrigt, vilket hade varit naturligt med hänsyn till att redovisningssystemet inte gav H.L. en rimlig möjlighet att förse C.L. med den information som hon begärde, t.ex. uppgifter om in- och utbetalningar som gjorts.

Parterna har olika uppfattningar om H.L:s möjligheter till fortbildning och annan kompetensutveckling. Skolan har uppgett att H.L. dels genomgick viss fortbildning, dels erbjöds en utbildning men inte ville delta i denna. Men även om denna uppgift skulle godtas, föranledde inte heller H.L:s underlåtenhet att delta i den utbildning som skulle ha erbjudits henne någon reaktion från arbetsgivarens sida.

Skolan har till stöd för uppsägningen även åberopat det bristande förtroende för H.L. som skolledningen och skolans styrelse hyser. H.L. har till bemötande av vad som sagts om placeringar av skolans medel uppgett att hon av skolans styrelse för många år sedan gavs rätten att göra placeringar av skolans likvida medel på penningmarknaden för att därigenom öka förräntningen av dessa. Bl.a. C.L. har uppgett att hon inte känner till att något sådant tillstånd skulle ha lämnats. Enligt domstolens mening kan utredningen inte anses ge något klart besked om hur det förhåller sig med detta. H.L:s placeringar av medel på penningmarknaden kan därför inte läggas henne till last i målet. Utredningen ger inte heller belägg för att dessa placeringar kan betraktas som spekulation med skolans medel.

Skolan har också hävdat att H.L. skulle ha vägrat att biträda C.L. vid ett personalmöte i januari 1993 då C.L. skulle informera om den ekonomiska situationen vid skolan. Skolans påstående stöds av vad C.L. uppgett men motsägs av H.L:s berättelse. Eftersom oklarhet om vad som faktiskt skett föreligger även i denna del, kommer arbetsdomstolen också här till slutsatsen att händelsen inte kan läggas H.L. till last.

Såvitt slutligen gäller den protestskrivelse som H.L. och den övriga administrativa personalen gav in till skolans styrelse i maj 1993 kan det i och för sig diskuteras varför H.L. inte direkt inför styrelsen framförde de synpunkter som togs upp i skrivelsen. Enligt arbetsdomstolens uppfattning kan emellertid inte detta agerande från H.L:s sida läggas henne till last som illojalitet, särskilt inte mot bakgrund av att hon var representant för personalen.

Sammanfattningsvis kan följande konstateras. Samarbetsproblem har förelegat mellan H.L. och C.L. H.L:s kompetens motsvarade inte de nya krav som man ansåg sig ha anledning att ställa men däremot de som tidigare ställts. I övrigt kan arbetsgivarsidan inte på någon väsentlig punkt anses ha styrkt de omständigheter som lagts henne till last. Samarbetsproblemen mellan H.L. och C.L. framstår visserligen som allvarliga. Men även när allvarliga samarbetsproblem föreligger måste det krävas att arbetsgivaren försöker komma till rätta med problemen på annat sätt innan uppsägning tillgrips. Såvitt framgår av utredningen har emellertid skolan inte sedan mötena år 1987 och 1989 vidtagit några nämnvärda åtgärder för att komma till rätta med samarbetsproblemen eller de brister i H.L:s kompetens som enligt skolan förelåg.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att skolan inte kan anses ha haft saklig grund för uppsägningen av H.L. SKTF:s yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas. Det saknas därmed anledning att gå in på frågan om skolan uppfyllt sin omplaceringsskyldighet och de alternativa grunder som SKTF anfört till stöd för sin talan.

Skadeståndsfrågan m.m.

SKTF har yrkat att skolan skall utge ett allmänt skadestånd om 80 000 kr till H.L. Skolan har i andra hand yrkat att skadeståndet måtte jämkas kraftigt. Med hänsyn till omständigheterna finner arbetsdomstolen att skadeståndet bör bestämmas till 60 000 kr.

Vid denna utgång skall skolan ersätta SKTF dess rättegångskostnader. Vad förbundet fordrat i detta hänseende är skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen av H.L.

2. Arbetsdomstolen förpliktar Stiftelsen Franska Skolan att till H.L. utge allmänt skadestånd med sextiotusen (60 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från den 28 april 1994 till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Stiftelsen Franska Skolan att ersätta Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund för rättegångskostnader med nittiotusentvåhundratio (90 210) kr, varav 90 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1995‑03‑08, målnummer A‑96‑1994

Ledamöter: Hans Tocklin, Kjerstin Nordborg, Johnny Sköldvall (f.d. föredraganden i Riksdagens Arbetsmarknadsutskott; tillfällig ersättare), Lennart Hörnlund, Lars Ahlvarsson, Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Lennart Andersson. Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter