AD 1994 nr 86

SBAF

Mellan bolaget och SBAF:s avdelning 27 hölls den 15 januari 1992 en förhandling angående uppsägning på grund av arbetsbrist av två arbetstagare hos bolaget, B.C. och T.O. T.O. var lärling. B.C. och T.O. sades upp i samband med förhandlingen. Deras respektive uppsägningstid löpte ut den 15 mars 1992.

Mellan samma parter hölls på nytt en förhandling den 29 april 1992. Enligt protokollet från förhandlingen behövde bolaget säga upp ytterligare två arbetstagare, nämligen G.S. och T.S., på grund av arbetsbrist. T.S. hade längre anställningstid än G.S. Parterna enades om att det fanns grund för uppsägning av två arbetstagare samt att G.S. och T.S. skulle sägas upp. Uppsägning skedde i samband med förhandlingen. G.S. hade två månaders uppsägningstid vilket innebar att hans anställning skulle upphöra den 30 juni 1992. T.S. hade en månads uppsägningstid vilket innebar att hans anställning skulle upphöra den 30 maj 1992. I protokollet antecknades vidare bl.a. att kollektivavtalets regler om återanställning skulle gälla och att om G.S. inte hann avsluta sitt arbete vid arbetsplatsen Älvåsgårdarna, där han var ackordstagare, kunde hans anställning ”förlängas med några veckor”. Sistnämnda anteckning hade sin grund i att det vid tidpunkten för förhandlingen var oklart när arbetet vid Älvåsgårdarna skulle vara avslutat.

I själva verket ville bolaget bara säga upp en arbetstagare, nämligen T.S. Bolaget ville alltså göra en turordningsavvikelse. Detta gick dock SBAF inte med på, vilket ledde till att både G.S. och T.S. sades upp.

Den 30 april 1992 gjorde T.S. anspråk på företrädesrätt till återanställning.

Den 12 juni 1992 undertecknade J.S. för bolaget och Y.D. en överenskommelse om förlängning av G.S:s uppsägningstid. Y.D. är facklig förtroendeman vid bolaget men företräder inte avdelningen. Enligt överenskommelsen gällde förlängningen till dess att arbetena vid arbetsplatserna Morkullan och Ställverksprodukter var färdigställda. Vidare angavs att arbetenas art var av sådant slag att speciella kunskaper krävdes inom svetsning varför G.S. var lämpad att utföra dessa.

Denna s.k. förlängningsöverenskommelse kom till på följande sätt. J.S. sökte upp Y.D. och uppgav att bolaget hade fått arbeten som T.S. inte kunde utföra. Enligt J.S. måste därför G.S:s uppsägningstid förlängas och för detta fordrades att en handling lämnades in till den fackliga organisationen. På grundval av de uppgifter som J.S. lämnade undertecknade Y.D. förlängningsöverenskommelsen. Han kontrollerade inte dessförinnan riktigheten av J.S:s uppgifter.

Arbetet vid Morkullan påbörjades den 26 maj 1992 och avslutades den 7 november 1992 medan arbetet vid Ställverksprodukter påbörjades den 12 juli 1992 och avslutades den 5 februari 1993. G.S. har, trots uppsägningen, ännu inte lämnat sin anställning hos bolaget. Han är och har under hela sin anställningstid varit tillsvidareanställd.

Efter sommaren 1992 fick SBAF:s avdelning 27 klart för sig att bolaget hade återanställt T.O., som hade sagts upp den 15 januari 1992. Förhandling hölls mellan bolaget och avdelningen den 25 september 1992 angående frågan huruvida bolaget genom återanställningen av T.O. hade kränkt T.S:s företrädesrätt till återanställning. T.S. hade längre anställningstid hos bolaget än T.O. Parterna enades om att T.O. hade fått en ungdomspraktikplats och att T.S:s företrädesrätt till återanställning inte hade kränkts.

Avdelningen upptäckte också att förlängningen av G.S:s uppsägningstid hade varat längre än några veckor som man hade diskuterat vid förhandlingen den 29 april 1992 angående uppsägningen av G.S. och T.S. Avdelningen kallade därför bolaget till en lokal tvisteförhandling, vilken hölls den 12 januari 1993. Förhandlingen rörde på nytt frågan huruvida T.S:s företrädesrätt till återanställning hade kränkts, men denna gång gällde frågan om företrädesrätten kränkts genom förlängningen av G.S:s uppsägningstid. Central tvisteförhandling hölls den 9 och 22 mars 1993. Förhandlingarna ledde inte till något resultat.

SBAF:s ståndpunkt i målet är att förlängningen av G.S:s uppsägningstid innebär att bolaget har kränkt T.S:s företrädesrätt till återanställning enligt ÖLAS. SBAF gör inte gällande att det skett en formell återanställning av G.S. Vad som påstås är att förlängningen kränker T.S:s företrädesrätt till återanställning på samma sätt som en återanställning hade gjort. Visserligen hade G.S. också företrädesrätt till återanställning, men om flera arbetstagare har företrädesrätt till återanställning bestäms turordningen dem emellan med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren, se § 27 ÖLAS. T.S. hade längre anställningstid hos bolaget än G.S.

SBAF vitsordar att en uppsägningstid kan förlängas några veckor utan att någon annans företrädesrätt till återanställning kränks.

Av anmärkningarna 3–5 till § 21 ÖLAS framgår att turordningsavvikelser får göras i vissa fall. Uppräkningen där är uttömmande. För att kunna gör en turordningsavvikelse måste arbetsgivaren, innan uppsägning sker, träffa överenskommelse därom med företagets mb-grupp eller, om sådan inte finns, med berörd lokalavdelning inom SBAF. En mb-grupp är ett särskilt fackligt organ vid företagen där frågor enligt medbestämmandelagen och ÖLAS behandlas. Mb-grupperna har tagit över sådana frågor som normalt handhas av SBAF:s lokalavdelningar. Hos bolaget saknas mb-grupp.

Såvitt avser turordningsavvikelse för ackordstagare gäller som förutsättning att ackordet skall pågå väsentligt längre än uppsägningstiden. Detta framgår av ett protokoll från en central förhandling den 17 juni 1992 mellan VVS-Entreprenörernas Arbetsgivareförbund och SBAF. I protokollets § 7 har följande antecknats.

G.S:s uppsägningstid skulle ha gått ut den 30 juni 1992. SBAF har i målet godtagit att uppsägningstiden förlängdes till den 15 augusti 1992. Från och med sistnämnda datum anser SBAF att förlängningen har kränkt T.S:s företrädesrätt till återanställning. Det förhållandet att SBAF i målet har godtagit förlängning till den 15 augusti 1992 innebär inte att det finns en kollektivavtalsenlig rätt till sex veckors förlängning av uppsägningstiden. SBAF:s inställning i målet grundar sig enbart på processekonomiska skäl och är inte ett resultatet av en tolkning av kollektivavtalet.

När det gäller SBAF:s medgivande vid förhandlingen den 29 april 1992 till en förlängning av G.S:s uppsägningstid bör framhållas att medgivandet bara gällde arbetet vid Älvåsgårdarna som det såg ut vid den tidpunkten. Vid den muntliga förberedelsen i målet uppgav bolaget att arbetet vid Älvåsgårdarna hade beräknats att vara avslutat vid semestertid år 1992 men att tilläggsarbeten medförde att arbetet avslutades först den 8 oktober 1992. Tilläggsarbetena omfattades inte av det ursprungliga ackordet och således inte av SBAF:s medgivande vid nyssnämnda förhandling.

En sådan överenskommelse som förlängningsöverenskommelsen den 12 juni 1992 är inte giltig. Det saknas stöd i kollektivavtalet för en sådan överenskommelse. En fackliga organisation har ingen rätt att disponera över en medlems företrädesrätt till återanställning.

En förutsättning för en arbetstagares företrädesrätt till återanställning är enligt § 24 ÖLAS att denne har tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen. I målet föreligger tvist huruvida T.S. hade tillräckliga kvalifikationer för den återanställning som enligt SBAF:s mening borde ha kommit till stånd. Närmare bestämt rör tvisten frågan om T.S. hade tillräckliga kvalifikationer för de svetsningsarbeten som ingick i arbetena vid Morkullan och Ställverksprodukter.

SBAF:s gör härvid i första hand gällande att T.S. hade tillräckliga kvalifikationer för de aktuella svetsningsarbetena. T.S. har en tvåårig gymnasieutbildning och en tvåårig lärlingsutbildning hos bolaget. I utbildningen ingår svetsning både som ett teoretiskt och som ett praktiskt moment. T.S. har i ett intyg utfärdat av bolaget erhållit högsta betyg (5) i yrkesskicklighet. Bolaget har också intygat att T.S. erhållit en bred och allsidig lärlingsutbildning enligt utbildningsplanen. Intyget har undertecknats av A.S.

Den typ av svetsning som utbildningen avser är sedvanlig svetsning. Därutöver förekommer det särskilt kvalificerad svetsning som det krävs visst certifikat för att få utföra. De svetsningsarbeten som är aktuella i målet krävde inte sådant.

Skulle arbetsdomstolen finna att T.S. saknade tillräckliga kvalifikationer för nämnda svetsningsarbetena gör SBAF i andra hand gällande att T.S. ändå hade tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen eftersom svetsningsarbetena kunde ha utförts av annan tillsvidareanställd personal hos bolaget.

Det bör påpekas att samtliga anställda hos bolaget är tillsvidareanställda. Det finns alltså ingen objektsanknytning i anställningen. Objektsanställning förekommer inte inom VVS-branschen.

I målet föreligger vidare tvist om vilken timlön som beräkningen av det ekonomiska skadeståndet skall grundas på. Enligt SBAF:s mening skall beräkningen grundas på den timlön som T.S. skulle ha erhållit om han hade återanställts. Som skäl för att en timlön på 96:70 kr skall tillämpas åberopar SBAF ett av bolaget utfärdat arbetsgivarintyg, i vilket nämnda belopp har angetts som timlön. Intyget har undertecknats av A.S. Från den beräknade lönen har dragits vad T.S. förvärvat i annan anställning och vad han erhållit i utbildningsbidrag. Inget avdrag har gjorts för tid då T.S. varit arbetslös. Till de sålunda framräknade beloppen har lagts semesterersättning.

SBAF:s avdelning 27 har gjort en beräkning av snittförtjänsten hos bolaget under åren 1992–93. Hos varje avdelning inom SBAF finns statistik över hur mycket lön som arbetsgivarna inom respektive avdelnings område har utbetalat. Arbetsgivarna redovisar till avdelningarna de löner som betalats ut varefter avdelningarna kontrollerar att de utbetalda lönerna är avtalsenliga. Efter en division av den sammanlagda lönesumman med det sammanlagda antalet arbetade timmar får man fram en ungefärlig snittlön hos bolaget under den angivna tidsperioden på 94:80 kr i timmen.

När det gäller den tid under vilken det ekonomiska skadeståndet skall utgå förhåller det sig så att det ekonomiska skadeståndet skall försätta den skadelidande i samma situation som om den skadegörande handlingen inte vidtagits. T.S. skulle om han hade återanställts alltjämt ha varit anställd hos bolaget eftersom G.S. är det. Därför skall ekonomiskt skadestånd utgå även för tiden efter den 5 februari 1993.

Det yrkade allmänna skadeståndet har medvetet satts mycket lågt på grund av att två fackliga företrädare inte uppträtt tillräckligt stringent i detta ärende.

Bolaget

Bolaget hade i början av 1990-talet, före år 1992, mellan fem och åtta anställda samt en årsomsättning på 5–6 milj. kr. I början av år 1992 drabbades bolaget av bristande orderingång. Vid en förhandling den 15 januari sades två rörmontörer upp på grund av arbetsbrist. Under våren 1992 arbetade T.S. med lagerarbete, dvs. icke ackordsarbete. G.S. var ackordstagare vid Älvåsgårdarna, som är ett bostadskomplex där arbetet hade pågått sedan sommaren 1991. Krisen i bolaget tilltog under våren 1992. Vid en förhandling den 29 april sades T.S. och G.S. upp på grund av arbetsbrist. G.S. hade två månaders uppsägningstid medan T.S. hade en månads uppsägningstid. För att säkerställa att G.S. fick göra klart arbetet vid Älvåsgårdarna antecknades i protokollet följande: ”Om G.S. inte hinner avsluta sitt arbete på Älvåsgårdarna, där han är ackordstagare, kan dennes anställning förlängas med några veckor.” Något definitivt slutdatum angavs alltså inte.

I maj 1992 erhöll bolaget arbetet vid Morkullan. Det var ett bostadsobjekt av relativt begränsad omfattning med Skanska som huvudentreprenör och beställare i förhållande till bolaget. Arbetet bestod i konventionella rörarbeten och avancerad gassvetsning i en undercentral. Skanska krävde att G.S. skulle utföra arbetet.

I början av juni 1992 erhöll bolaget arbetet hos Ställverksprodukter, ett företag som är underleverantör till Electrolux. Arbetet bestod i gassvetsning av tubrör som satt i ett tak. Rören skulle tåla tryckluft.

De kvarvarande arbetstagarna hos bolaget, S.S. och Y.D., kunde inte komma i fråga för de nämnda svetsningsarbetena. S.S. hade problem med ögonen vid svetsning och Y.D. var upptagen av annat arbete.

J.S. visste inte hur han skulle agera i den uppkomna situationen och sökte därför upp ombudsmannen D.L. vid SBAF:s avdelning 27. Bolaget hade nämligen ett gott förhållande till avdelningen och brukade vända sig dit för råd i olika personalfrågor. D.L. och J.S. kom vid besöket överens om en förlängning av G.S:s uppsägningstid. D.L. och J.S. kom också överens om att J.S. skulle skriva ned överenskommelsen samt därefter söka upp Y.D. och erhålla dennes underskrift, vilket J.S. gjorde. Han talade om för Y.D. vad han och D.L. hade kommit överens om varefter Y.D. undertecknade handlingen. Y.D. hade ingen erinran mot den överenskomna lösningen. Sedan Y.D. hade undertecknat handlingen överlämnade J.S. denna till SBAF:s avdelning 27 där originalet alltjämt torde finnas kvar. D.L. hade inga invändningar mot formuleringarna i handlingen.

Den 30 juni 1992, när G.S. uppsägningstids egentligen skulle ha gått ut, hade denne utfört 24 procent av ackordsarbetet vid Morkullan.

Den 9 september 1992 gjorde D.L. en påskrift på förlängningsöverenskommelsen. Han skrev: ”Gassvetsning som endast G.S. klarar.” Bolaget känner inte till vad som föranledde D.L. att göra påskriften. Möjligen hade någon ifrågasatt den långa förlängningen av G.S:s uppsägningstid. Avdelningen tog dock inte någon kontakt med bolaget vid den tiden.

Som SBAF angett hölls den 25 september 1992 en förhandling mellan parterna angående frågan om T.S:s företrädesrätt till återanställning hade kränkts genom att bolaget tagit sig an en ungdomspraktikant. Förhandlingsresultatet blev som nämnts att man kom överens om att det inte var fråga om en kränkning. Vid förhandlingen nämndes inget om G.S.

Den 8 oktober 1992 avslutades arbetet vid Älvåsgårdarna. Besiktningsarbeten hade medfört att arbetet dragit ut på tiden.

Den 7 november 1992 var arbetet vid Morkullan färdigställt.

Under december 1992 blev J.S. uppringd av D.L., som frågade hur det förhöll sig med G.S. J.S. svarade att arbetet hos Ställverksprodukter inte skulle vara klart förrän i början av år 1993. D.L. ville ha en förhandling i frågan och det bestämdes vid telefonsamtalet att man skulle hålla en förhandling, vilket man gjorde den 12 januari 1993. Enligt protokollet från förhandlingen angav SBAF:s avdelning 27 att man ansåg att den överenskommelse som gjorts för att förlänga G.S:s anställning inte längre gällde och att T.S:s förtur till återanställning i stället skulle träda i kraft.

Den 5 februari 1993 var arbetet hos Ställverksprodukter klart.

Vid den centrala förhandlingen, som hölls den 9 och 22 mars 1993, framförde SBAF att det inte var fråga om någon förlängning av G.S:s uppsägningstid utan en återanställning av denne.

Det är riktigt att G.S. fortfarande är anställd hos bolaget. Anledningen till detta är följande. Vid den centrala förhandlingen frågade J.S. vad han skulle göra med G.S. Han fick beskedet av C.B., som är ombudsman i SBAF, att G.S. skulle vara kvar hos bolaget till dess tvisten hade lösts.

Enligt bolagets uppfattning har T.S:s företrädesrätt till återanställning inte kränkts. Det fanns en giltig överenskommelse mellan bolaget och SBAF:s avdelning 27 från den 12 juni 1992 om en förlängning av G.S:s uppsägningstid. Överenskommelsen var ett resultat av en överläggning mellan dessa parter och gav uttryck för parternas vid den tidpunkten gemensamma tolkning av ÖLAS. J.S. och förmodligen också avdelningen var, när förlängningsöverenskommelsen träffades, av den uppfattningen att en ackordstagare inte fick skiljas från ackordsarbetet så länge detta pågick, jfr anmärkning 4 till § 21 ÖLAS.

Om denna överenskommelse inte skulle förtjäna beaktande utan förlängningen av G.S:s uppsägningstid skall anses som en återanställning, såsom SBAF hävdade vid den centrala tvisteförhandlingen den 9 och 22 mars 1993, gör bolaget gällande att det varit en återanställning till två objektsanställningar, nämligen Morkullan och Ställverksprodukter, och inte till en tillsvidareanställning. Enligt förlängningsöverenskommelsen gällde förlängningen två särskilt angivna objekt. En objektsanställning hade inte stridit mot ÖLAS, i vart fall inte såvitt avser Ställverksprodukter. Arbetet där var av särskild beskaffenhet för bolaget. Om bolaget inte hade lyckats få till stånd en förlängningsöverenskommelse hade bolaget försökt att hitta ett annat sätt att lösa problemet på än att tillsvidareanställa någon. Det är riktigt att G.S. var tillsvidareanställd vid uppsägningstidens utgång. Därefter har G.S:s uppsägningstid förlängts och därmed också hans tillsvidareanställning. G.S. blev inte anställd för visst arbete men han borde ha blivit det eftersom arbetet vid Morkullan och Ställverksprodukter var av särskild beskaffenhet. I fråga om återanställning till en objektsanställning gäller inte företrädesrätten. Enligt § 24 ÖLAS har en arbetstagare som blivit uppsagd från en tillsvidareanställning på grund av arbetsbrist bara företrädesrätt till ny tillsvidareanställning.

Om arbetsdomstolen skulle finna att förlängningen av G.S:s uppsägningstid skall anses som en tillsvidareanställning och inte som två objektsanställningar hävdar bolaget att T.S., även om han hade formella kvalifikationer, inte hade tillräckliga kvalifikationer för denna anställning enligt 25 § ÖLAS.

Om även denna inställning skulle underkännas medger bolaget att till T.S. utge 15 722 kr avseende utebliven lön för tiden efter färdigställandet av Älvåsgårdarna, vilket ägde rum 8 oktober 1992, till och med den 5 februari 1993 då Ställverksprodukter avslutades med avräkning för vad T.S. förvärvat på annat håll.

För det fall angivna tidberäkning inte skulle godtas utan utgångspunkten för beräkningen befinnes vara den 15 augusti 1992 medger bolaget att till T.S. utge 48 271 kr avseende utebliven lön för tiden den 15 augusti 1992 – den 5 februari 1993 med avräkning för vad T.S. förvärvat på annat håll.

Utgångspunkten för dessa beräkningar av bolaget är en timlön på 88:15 kr. Bolaget vitsordar att det i arbetsgivarintyget har angetts 96:70 kr som timlön för T.S. Detta gjordes dock av välvilja från A.S:s sida och utan tanke på att det kunde användas mot bolaget. En timlön på 96:70 kr är dock för hög för en icke ackordsarbetande arbetstagare. Som tidigare har nämnts arbetade T.S. under år 1992 före uppsägningen med lagerarbete. Han hade då en timlön på 86:50 kr. Den timlön på 88:15 kr som bolaget har använt i sina beräkningar är en slags norm för icke ackordsarbete som SBAF har presenterat för bolaget.

Enligt bolagets mening går det inte att komma fram till ett belopp som är helt rätt. Den snittlön som SBAF har räknat fram förefaller inte orimlig. Det bör dock noteras att enligt bolagets uppfattning hade T.S. inte kunnat beredas ackordsarbete hos bolaget om han återanställts. Han hade inte kunnat erhålla arbetet vid Morkullan eller Ställverksprodukter utan fått fortsätta med lagerarbete.

Enligt bolagets mening skall under alla förhållanden något allmänt skadestånd inte utgå.

SBAF

Det bestrids att SBAF skulle ha godkänt förlängningen av G.S:s uppsägningstid fram till den lokala tvisteförhandlingen den 12 januari 1993. Även om ett godkännande skulle ha skett saknar detta relevans. Som tidigare har nämnts kan en facklig organisation inte disponera över en medlems företrädesrätt till återanställning.

Det bestrids också att C.B. sagt att bolaget skulle ha kvar G.S. i anställning till dess tvisten hade lösts. Under alla förhållanden saknar en sådan uppgift betydelse i målet. SBAF kunde inte göra något åt G.S:s anställning utan endast kräva skadestånd av bolaget för brott mot ÖLAS.

Bolaget har hävdat att T.S. saknat företrädesrätt till återanställning på grund av att G.S:s återanställning skulle ha varit en återanställning till två objektsanställningar. SBAF gör i första hand gällande att denna invändning inte skall prövas av arbetsdomstolen utan avvisas med stöd av 4 kap. 7 § arbetstvistlagen då tvisteförhandling rörande denna fråga inte ägt rum. I andra hand hävdar SBAF att det saknar betydelse för återanställningsrätten om annan anställningsform kunde ha valts; en annan anställningsform har de facto inte valts. G.S. var och är tillsvidareanställd. Om arbetsdomstolen skulle finna bolagets resonemang om objektsanställning relevant hävdar SBAF för det tredje att arbetet vid Morkullan och Ställverksprodukter inte var av särskild beskaffenhet. Vidare hävdar SBAF att en objektsanställd skall arbeta vid ett objekt; i detta fall var det fråga om två objekt. Dessutom arbetade G.S. även vid Älvåsgårdarna under den aktuella tiden.

SBAF:s uppfattning är att företrädesrätten till återanställning enligt § 24 ÖLAS för en tillsvidareanställd omfattar all slags anställning. Annars skulle en tillsvidareanställd ha en sämre företrädesrätt än en arbetstagare med annan anställningsform vilket naturligtvis inte varit avsikten. Bestämmelsen har fått en olycklig formulering.