AD 1994 nr 36

Bolaget

I.K. var från maj månad 1988 placerad i USA. Angående denna anställning tecknades det särskilda anställningskontraktet av den 2 maj 1988 mellan honom och Bolaget. Enligt kontraktet skulle han vara placerad i Bolagets amerikanska dotterbolag HIAB Cranes & Loaders Inc. (i det följande kallat Cranes). Anställningskontraktet utformades som ett ramkontrakt. Det förutsatte sålunda att I.K. skulle anställas i Cranes, men för den händelse hans anställning där skulle upphöra på grund av ”omständigheter som ingendera part” kunde råda över garanterades han att få ”bibehålla samma anställningstrygghet som i övrigt gäller för våra tjänstemän enligt svenska arbetsrättsliga bestämmelser, vilket också betyder återanställningsrätt i moderbolaget i första hand eller i något av våra dotterbolag”.

Genom ett brev till I.K. den 18 juni 1991 bekräftade Cranes att hans anställning hos Cranes skulle upphöra den 31 juli 1991. I samma brev angavs att han skulle återgå i anställning hos Bolaget. Det visade sig emellertid vara svårt att hos detta finna lämpliga arbetsuppgifter för I.K. Därför föreslogs att han i stället skulle fortsätta att arbeta i USA, men nu för ett annat bolag, Cargotec Inc. I övrigt skulle tidigare anställningsarrangemang fortsätta att gälla. Det förutsattes emellertid att I.K. skulle teckna ett slutligt kontrakt med Cargotec Inc. och därmed helt övergå i anställning hos detta bolag, dvs. avsluta 1988 års anställningskontrakt.

Överenskommelse om ett slutligt kontrakt med Cargotec Inc. kunde dock inte nås. Den 3 mars 1992 meddelades I.K. skriftligt att han skulle förbereda sig för en återflyttning till Sverige i enlighet med sin överenskommelse med Bolaget och inställa sig hos detta senast den 31 mars 1992.

I.K. infann sig den 1 april 1992 hos Bolaget i Hudiksvall för tjänstgöring. Problemet var då att Bolagets försäljningsorganisation, inom vilken I.K. arbetat under sin anställningstid hos Bolaget, inte längre fanns kvar inom detta. Det betydde att Bolaget inte kunde tillhandahålla honom några arbetsuppgifter eller, med andra ord, att Bolaget inte kunde erbjuda honom någon anställning. Av den anledningen verkställde Bolaget den 15 april 1992 sin uppsägning av I.K:s anställning. I enlighet med uppsägningsbeskedet upphörde anställningen den 15 oktober 1992.

Uppsägningen berodde på arbetsbrist och var sakligt grundad, då det inte fanns möjligheter att erbjuda I.K. arbetsuppgifter för vilka han hade tillräckliga kvalifikationer.

I.K:s påstående att uppsägningen skulle strida mot 22 § anställningsskyddslagen bestrids på följande skäl. Ramkontraktet den 2 maj 1988 bygger på tanken att han garanterades anställningstrygghet enligt svenska arbetsrättsliga bestämmelser. Denna garanti får tolkas så, att han skulle beredas återanställning i Bolaget (eller dess dotterbolag) under förutsättning att arbetsuppgifter fanns att tillgå. I övrigt kan kontraktet inte ges en tolkning som går längre än att kontraktet skulle garantera I.K:s lön till dess att frågan om återanställning var avgjord. Eftersom Bolaget inte lyckades skaffa fram något erbjudande till I.K., har han de facto inte tillträtt någon ny anställning hos Bolaget i Sverige från den 1 april 1992. Däremot har han i enlighet med 1988 års kontrakt givetvis tillerkänts lön från den dagen till dess att anställningen upphörde på grund av uppsägningen. I.K. var med andra ord inte knuten till Bolagets driftställe i Hudiksvall vid tidpunkten för uppsägningen den 15 april 1992, vilket i sin tur betyder att Bolaget inte brutit mot 22 § anställningsskyddslagen.

I.K. har hävdat att skiljeklausulen gäller en annan anställning än den från vilken han sades upp den 15 april 1992. Hans tanke synes vara att han med verkan från den 1 april 1992 träffat ett helt nytt anställningsavtal med Bolaget. Det bestrids att så har skett. Tvärtom har han fortsatt att vara anställd hos Bolaget i enlighet med 1988 års kontrakt. Till stöd för detta åberopar Bolaget särskilt ingressen till kontraktet samt dess §§ 3, 6 och 7. Problemet var som nyss nämnts att Bolaget inte kunde finna någon ny anställning åt I.K. sedan han återvänt till Hudiksvall. Därmed återstod inget annat för Bolaget än att genom uppsägning frigöra sig från det avtal man var bunden av gentemot I.K., nämligen 1988 års kontrakt. Han har från den 1 april 1992 inte utfört något som helst arbete åt Bolaget utan endast uppburit lön.

Enligt § 7 i anställningskontraktet den 2 maj 1988 skall ”Tvist och tolkning eller tillämpning av detta kontrakt” inte dras inför domstol utan avgöras genom skiljedom enligt bestämmelserna i lagen om skiljemän. Denna skiljeklausul innebär att tingsrätten inte är behörig att pröva den av I.K. väckta talan. Denna skall följaktligen avvisas.

Bolagets inställning till sakfrågor rörande I.K:s skadeståndstalan är sådan, att tvisten kommer att handla om en tolkning av kontraktet den 2 maj 1988. Tvisten har alltså ett så starkt samband med kontraktet att dess skiljeklausul måste äga tillämpning på tvisten (se NJA 1973 s. 620 [ NJ ] [ Karnov ]). Det är t.o.m. möjligt att säga att sakfrågorna i tvisten är beroende av hur parternas mellanhavanden enligt kontraktet är att bedöma (se NJA 1948 s. 590 [ NJ ] [ Karnov ]). Sistnämnda rättsfall ger uttryck för vad som framkommit även i andra rättsfall: om avgörandet av en uppkommen tvist fordrar tolkning av ett kontrakt, så omfattas tvisten av en skiljeklausul i detta kontrakt.

I.K.

Han gör gällande att avtal om ett nytt anställningsförhållande träffats mellan parterna den 1 april 1992. Bolagets påstående att uppsägningen den 15 april 1992 avsett 1988 års anställningskontrakt bestrids. Påståendet är i sak oriktigt och motsägs av innehållet i kontraktet. Bolaget har inte tidigare ansett att uppsägningen avsåg 1988 års kontrakt, vilket framgår av den skriftliga bevisning som åberopats i målet.

Vad domstolen har att bedöma är emellertid om skiljeklausulen i 1988 års kontrakt skall gälla I.K:s anställning hos Bolaget, oavsett huruvida denna anställning är att betrakta som ”ny” eller ej. Frågan om skiljeklausulens tillämplighet i anställningsförhållandet fr.o.m. den 1 april 1992 dryftades aldrig uttryckligen mellan parterna. Frågan måste därför bedömas dels utifrån denna tystnad, dels utifrån 1988 års kontrakt. En skiljeklausul i ett anställningsförhållande måste bedömas som ovanlig och mycket tyngande för arbetstagarparten. Stor restriktivitet bör iakttas när det gäller att tolka in en sådan klausul i ett anställningsavtal. 1988 års kontrakt gäller uttryckligen ”anställning i vårt dotterbolag HIAB Cranes & Loaders Inc”, och skiljeklausulen gäller ”detta kontrakt”, dvs. det kontrakt som avser anställningen hos Cranes. Vidare talas i 1988 års kontrakt uttryckligen om ”återanställningsrätt”. Även om I.K. enligt kontraktet ”garanteras de anställningsvillkor som idag 1988‑05‑02 gäller”, ger kontraktet ger inget stöd för antagande att skiljeklausulen skall gälla efter återanställningen. Att utsättas för en skiljeklausul kan nämligen inte betraktas som en garanterad förmån.

I första hand hävdas att skiljeklausulen ”isolerat sett” omfattar endast kontraktet av den 2 maj 1988, dvs. inte avtalet om den anställning från vilken I.K. sades upp och som tvisten gäller. Detta uttalas i skiljeklausulen uttryckligen så, att klausulen gäller ”detta kontrakt”. En så ingripande bestämmelse som en skiljeklausul hade bort komma till uttrycklig form i det nya avtalsförhållandet för att få verkan av avtalsinnehåll. Det förhållandet att han i kontraktet av den 2 maj 1988 garanterats de anställningsvillkor som gällde ”enligt detta avtal” betyder inte att villkoren i det nya anställningsförhållandet blivit identiska med villkoren i detta kontrakt.

I andra hand hävdas att parterna underförstått varit överens om att skiljeklausulen inte skall gälla anställningsförhållandet med Bolaget. Detta har kommit till uttryck på så sätt att Bolaget i beskedets s.k. besvärshänvisning, bl.a. vad gäller frågan om skadestånd, hänvisat honom att väcka talan vid domstol enligt anställningsskyddslagen. Även utan särskild överenskommelse har besvärshänvisningen gett honom rätt att få sin talan prövad av allmän domstol.

I tredje hand hävdas att skiljeklausulen skall åsidosättas med stöd av 36 § avtalslagen, eftersom I.K:s ekonomi är dålig och det är oskäligt att han skulle riskera att undergräva denna med höga skiljedomskostnader.

Bolaget

I.K. har inte angett de närmare omständigheterna kring den påstådda överenskommelsen om att skiljeklausulen inte skulle gälla anställningsförhållandet med Bolaget. Det är i och för sig riktigt att uppsägningsbeskedets besvärshänvisning inte hänvisat till skiljeförfarande. Skiljeklausulen betas emellertid inte sin verkan på grund därav. Uppsägningen verkställdes med en standardblankett och uttrycker således inte på något sätt Bolagets uppfattning i forumfrågan.

Bolaget bestrider att skiljeklausulen skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.