AD 1994 nr 111

Frågan i målet är om den skiljeklausul som tagits in i överenskommelsen mellan parterna utgör ett rättegångshinder eller, som domstolen förstår B.J:s talan, om denna klausul med stöd av 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende såsom oskälig.

Parternas talan

B.J. har i arbetsdomstolen till stöd för sitt överklagande anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens beslut. Hans överklagande får uppfattas så att han anser att skiljeklausulen är oskälig främst med hänsyn till omständigheterna när överenskommelsen kom till. Enligt honom har skiljeklausulen tillkommit genom bedrägligt förfarande från bolagets sida. Såvitt domstolen förstår består det bedrägliga förfarandet i att bolaget skall ha lurat B.J. vad gäller beskattningen av det avtalade avgångsvederlaget och att detta förfarande även skall medföra att skiljeklausulen anses oskälig. B.J. har även påstått att han motsatt sig skiljeklausulen i sin helhet samt krävt att orten för skiljeförfarandet ändrades från Stockholm till Umeå. Att så inte skedde är enligt B.J. ett tecken på att bolaget förfarit bedrägligt. Sammanfattningsvis har B.J. påstått att bolaget förfarit bedrägligt mot honom, undanhållit sanningen, förvrängt denna med inkorrekta uppgifter, kommit med hot, lögner och finter samt utsatt honom för tidspress.

Bolaget har förnekat vad B.J. lagt bolaget till last och anfört följande. B.J. var i god tid innan avgångsöverenskommelsen slutligt träffades väl medveten om skiljeklausulen och han accepterade denna. Den enda synpunkt som han förde fram under förhandlingarna var att han önskade skiljeförfarande i Umeå i stället för i Stockholm. Bolaget vidhöll dock sin uppfattning om att förfarandet skulle ske i Stockholm, vilket blev avtalsinnehåll. Diskussionen mellan parterna har således inte gällt om avtalet skulle innehålla skiljeklausul eller ej utan endast platsen för skiljeförfarandet. B.J. har aldrig motsatt sig skiljeklausulen som sådan. Hans påstående om hot, lögner m.m. är grundlösa och tillbakavisas. B.J. var aktiv i samband med överenskommelsens utarbetande. Han var fullt medveten om innehållet i denna detalj och han accepterade efter förhandlingar uppgörelsen i alla delar. Detta får stöd inte minst av att överenskommelsen inneburit fördelaktiga ekonomiska avgångsvillkor för B.J:s del.

B.J. har tillbakavisat merparten av bolagets uppgifter och förklarat att bolagets påståenden är felaktiga.

Arbetsdomstolens överväganden

Skiljeklausulens giltighet

Av handlingarna i målet framgår att den aktuella överenskommelsen diskuterades mellan parterna under flera månader innan den fick sin slutliga utformning och att B.J. granskade och framförde synpunkter på innehållet innan han undertecknade avtalet. Arbetsdomstolen finner inte visat att skiljeklausulen införts i avtalet genom något bedrägligt förfarande från bolagets sida eller att B.J. genom hot tvingats att godta klausulen. Annat har inte heller kommit fram än att B.J. erhållit skäligt rådrum innan han genom att underteckna avtalet accepterade klausulen. Arbetsdomstolen beaktar här särskilt att B.J. själv uppgett att han före undertecknandet framförde många synpunkter och att han bl.a. rådfrågade en person som anlitas som skiljedomare om klausulen och då i vart fall tog upp frågan om möjligheten att bestämma någon annan plats för skiljeförfarandet än Stockholm.

I likhet med tingsrätten finner arbetsdomstolen att det som B.J. anfört om att bolaget skulle kunna otillbörligt påverka skiljemän liksom om svek inte förtjänar att beaktas.

Frågan är då om skiljeklausulen på grund av andra omständigheter kan anses oskälig.

Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden prövat frågan om skiljeklausulers giltighet i anställningsavtal, se bl.a. AD 1978 nr 83 [ NJ ] [ Karnov ], 1987 nr 165 [ NJ ] [ Karnov ], 1988 nr 95 [ NJ ] [ Karnov ], 96 och 181 samt 1991 nr 3 [ NJ ] [ Karnov ] och 48. Domstolen har härvid bl.a. uppmärksammat de kostnader som ett skiljeförfarande för med sig och i anslutning härtill uttalat att det i arbetstvister bör beaktas att arbetstagaren typiskt sett är ekonomiskt svagare än sin motpart. Domstolen har emellertid samtidigt poängterat att det inte bör komma i fråga att med hänvisning enbart till detta förklara tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 § avtalslagen. B.J. har för övrigt inte påstått att ekonomiska faktorer skall vägas in i skälighetsbedömningen. Vid bedömningen av frågan om en skiljeklausul kan anses oskälig måste enligt domstolens praxis en sammanvägning göras av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Såvitt gäller den nu aktuella skiljeklausulen kan följande konstateras. Skiljeklausulen har uppenbarligen tagits in i avtalet på bolagets initiativ. Visserligen framgår det inte av utredningen vilken ställning B.J. haft hos bolaget, men det finns inte anledning anta att han innehaft någon särskild förtroendeställning i förhållande till bolaget. Detta är omständigheter som i sig förtjänar särskilt beaktande när frågan om skäligheten av en skiljeklausul prövas.

Vid bedömningen av frågan om det i detta fall funnits fog för skiljeklausulen bör dock också beaktas att skiljeklausuler – enligt vad som är känt för arbetsdomstolen – är vanligt förekommande i överenskommelser av det nu aktuella slaget, dvs. när en arbetsgivare och en arbetstagare kommer överens om att arbetstagaren skall lämna sin anställning och denne i samband därmed får ett visst avgångsvederlag.

För arbetsgivaren och ofta också för arbetstagaren kan det finnas ett särskilt intresse av att innehållet i överenskommelser av detta slag inte ges offentlighet, något som kan uppnås genom skiljeförfarande. Arbetsdomstolen har dock i just detta fall inte fått någon indikation på att någon av parterna sett detta som skäl för en skiljeklausul. Med skiljeförfarandet nås också en snabbhet i förfarandet, något som bolaget får antas ha haft ett berättigat intresse av sett i belysning framför allt av de många tvistefrågor som sedan länge förevarit mellan parterna.

Sammantaget delar arbetsdomstolen därför bolagets uppfattning att skiljeklausulen varken kan anses opåkallad eller anmärkningsvärd i detta fall.

Arbetsdomstolen noterar vidare att skiljeklausulen intar en framträdande plats i avtalet, där den tagits in i en separat punkt under rubriken Tvister. Skiljeklausulen gäller de i avtalet klart avgränsade frågorna. Som redan framgått har B.J. varit väl medveten om klausulen, lämnat synpunkter på den och även inhämtat råd utifrån om denna innan han undertecknade överenskommelsen. Det finns därför inte anledning utgå ifrån annat än att B.J. – när han undertecknade avtalet – förstod klausulens betydelse och kunde förutse följderna av den vid en tvist med bolaget.

Även om B.J. inte kan anses som en med bolaget helt jämbördig part vid avtalets tillkomst finner arbetsdomstolen sammantaget att det inte kommit fram några sådana omständigheter som talar för att skiljeklausulen bör lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen. B.J:s överklagande skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång i målet i arbetsdomstolen skall B.J. ersätta bolaget för rättegångskostnader här. Vad bolaget yrkat finner arbetsdomstolen skäligt.