AD 1994 nr 103

Tvisten

Tvisten i målet gäller huvudsakligen frågan huruvida KRAFT brutit mot 11 § medbestämmandelagen antingen genom att inte alls primärförhandla innan bolaget definitivt beslutade att överlåta den aktuella eldistributionsrörelsen – enligt arbetstagarsidan fattade KRAFT ett sådant beslut senast den 14 december 1992 medan primärförhandlingen inleddes först senare samma dag – eller genom att uppta och genomföra sådana förhandlingar för sent.

En särskild tvistefråga är om de tre förbundens klubbar genom en anteckning i förhandlingsprotokollet från den primära förhandlingen kan anses ha träffat en överenskommelse med KRAFT om att bolagets förhandlingsskyldighet fullgjorts och att därigenom förbunden skulle vara hindrade från att yrka skadestånd på sätt som skett. Arbetsdomstolen tar först upp denna senare fråga till prövning.

Har en överenskommelse träffats om att KRAFT fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen?

KRAFT:s påstående om att en överenskommelse träffats om att bolaget fullgjort sin förhandlingsskyldighet grundas på en anteckning i § 6 i protokollet från den primära förhandlingen rörande avyttringsfrågan som inleddes den 14 december 1992 och avslutades påföljande dag. Paragrafen lyder: ”Konstaterades, att förhandlingsskyldigheten fullgjorts och förhandlingen förklarades avslutad”. Enligt KRAFT innebär skrivningen att en överenskommelse med angiven innebörd träffats. Förbunden har bestritt KRAFTs påstående och har särskilt pekat på § 5 i samma protokoll. I denna paragraf har antecknats att de fackliga representanterna anser att företaget inte har uppfyllt medbestämmandelagens regler om information, förhandlingsskyldighet och editionsplikt.

Arbetsdomstolen ser saken på följande sätt. Om den åberopade anteckningen i protokollet betraktas för sig, kan den onekligen uppfattas på det sätt som KRAFT anfört. Det är emellertid också möjligt att läsa anteckningen på det sättet att parterna konstaterar att det inte föreligger något ytterligare att förhandla om i avyttringsfrågan. För det senare alternativet talar uttalandets placering sist i protokollet i anslutning till att förhandlingen förklaras avslutad. Arbetsgivarsidan har inte kunnat påvisa något som helst annat stöd för sin uppfattning om anteckningens innebörd än själva lydelsen. Såsom arbetstagarsidan framhållit talar innehållet i § 5 i protokollet starkt emot att en överenskommelse kommit till stånd med den av KRAFT påstådda innebörden. Det förefaller sålunda helt osannolikt att till protokollet först skulle ha antecknats att de fackliga representanterna ansåg att bolaget inte uppfyllt sin förhandlingsskyldighet enligt medbestämmandelagen och att dessa omedelbart därefter skulle ha varit beredda att biträda en överenskommelse om att bolaget fullgjort denna förhandlingsskyldighet. Detta skulle dessutom ha skett utan att saken, såvitt framkommit, över huvud taget diskuterats mellan förhandlingsparterna. Enligt arbetsdomstolens uppfattning föreligger inte tillräcklig grund för att uppfatta den berörda anteckningen på det sätt som arbetsgivarsidan uppgivit. Avgörande skäl talar för att anteckningens rätta innebörd är att parterna velat slå fast att intet återstod att förhandla om i avyttringsfrågan.

Med hänvisning till det anförda underkänner arbetsdomstolen KRAFT:s invändning att en överenskommelse träffats om att förhandlingsskyldigheten fullgjorts. Detta innebär att förbunden inte är hindrade från att framställa det i målet aktuella skadeståndsyrkandet.

Föreligger ett åsidosättande av förhandlingsskyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen?

Arbetsdomstolen övergår härefter till att pröva huvudfrågan i målet, huruvida KRAFT åsidosatte den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen i samband med att bolaget i december 1992 överlät sin eldistributionsrörelse till AB Hälsingekraft.

ALLMÄNT

Regeln om arbetsgivarens primära förhandlingsskyldighet i 11 § medbestämmandelagen har följande lydelse.

Som framgår av bestämmelsens lydelse anges inte uttryckligen i lagtexten när i förhållande till det tilltänkta beslutet som arbetsgivarens skyldighet att inleda primär förhandling inträder. Av lagens förarbeten (prop. 1975/76:105 [ pdf ||  ] bil. 1 s. 355 [  ] f.) framgår emellertid att tanken med bestämmelsen bl.a. är att förhandlingen skall inledas på ett så tidigt stadium att den blir ett naturligt och effektivt led i beslutsprocessen hos arbetsgivaren. Det skall finnas reella möjligheter att vad som anförs av arbetstagarsidan kommer att ingå på ett meningsfullt sätt i arbetsgivarens beslutsunderlag. Förhandlingen skall tas upp och genomföras innan arbetsgivaren själv har tagit ställning till den fråga som förhandlingen avser. När det rör sig om komplicerade frågor skall förhandlingen redan på ett tidigt stadium ingå som ett led i arbetsgivarens eget arbete att skaffa fram beslutsunderlag och att i övrigt förbereda beslutet.

Domstolen har i åtskilliga domar bekräftat uttalandena i förarbetena. Som huvudregel gäller således att förhandlingar skall hållas innan arbetsgivaren nått fram till en mer principiell ståndpunkt i den aktuella frågan eller mer i detalj utarbetat ett beslutsförslag som omedelbart kan genomföras (jfr AD 1979 nr 149 [ NJ ] [ Karnov ], 1980 nr 49 [ NJ ] [ Karnov ] och 1986 nr 53 [ NJ ] [ Karnov ]). Domstolen har också betonat det värde som ligger i att låta arbetstagarna framföra sina synpunkter på en tilltänkt försäljning redan innan arbetsgivaren funnit en köpare (jfr AD 1980 nr 81 [ NJ ] [ Karnov ]).

Å andra sidan inträder arbetsgivarens förhandlingsskyldighet normalt sett inte innan arbetsgivaren själv kunnat vidta undersökningar för att ta ställning till vilka handlingsalternativ som finns. Några meningsfulla förhandlingar kan inte tänkas bli förda innan arbetsgivaren har bildat sig en någorlunda klar uppfattning om vilka olika åtgärder som är möjliga att genomföra.

Det säger sig självt att någon fast princip, som kan följas vid bedömningen av förhandlingsskyldighetens närmare innebörd i ett visst fall, inte kan uppställas. I stället får en prövning ske efter omständigheterna i det enskilda fallet.

I förhandlingsskyldigheten ligger inte bara en skyldighet att förhandla i den aktuella frågan utan däri ingår också som ett viktigt moment en skyldighet att informera. Domstolen har i flera domar understrukit arbetstagarpartens intresse av information och den uppgift i det avseendet som ett tidigt förhandlingsinitiativ har att fylla.

I målet har förbunden i första hand gjort gällande att KRAFT brutit mot 11 § medbestämmandelagen genom att senast den 14 december 1992 fatta ett definitivt beslut om försäljning av eldistributionsrörelsen utan att dessförinnan haft några primärförhandlingar med arbetstagarorganisationerna. I andra hand har förbunden anfört att förhandlingar upptogs och genomfördes på ett så sent stadium i KRAFT:s och STORA:s beslutsprocess att fackklubbarnas möjligheter att förutsättningslöst få förhandla och tillvarata sina medlemmars intressen allvarligt skadades. KRAFT har anfört att bolaget förhandlat i enlighet med medbestämmandelagen.

Har KRAFT fattat slutligt beslut om överlåtelse innan primärförhandlingar inleddes?

Arbetsdomstolen behandlar först frågan om KRAFT definitivt beslutade att försälja sin eldistributionsrörelse till AB Hälsingekraft senast vid styrelsemötet den 14 december 1992. KRAFT har anfört att bolaget fattade det slutliga beslutet att överlåta distributionsnätet först den 28 december 1992, dvs. samma dag som ramavtalet undertecknades.

I målet har redovisats uttalanden från bolagets sida som härrör från tiden före den primära förhandlingens inledande och som kan tyda på att bolaget redan före denna förhandling hade tagit slutlig ställning i avyttringsfrågan. Uttalandena förekommer i den information som STORA utsände den 10 december 1992 till de anställda och pressen. Även I.P:s uttalande i Dala-Demokraten den 11 december 1992 är av intresse.

Den information som STORA:s informationsavdelning gav till de anställda och pressen den 10 december 1992 är ägnad att uppfattas på det sättet att affären redan i det läget var klar. I båda informationsmeddelandena är skrivningen sådan att affären uppgavs vara avslutad. Det skall dock framhållas att en uttrycklig reservation gjordes för att förhandlingar enligt medbestämmandelagen skulle komma att följa. Dessutom framgår av utredningen att något formellt beslut i KRAFT:s styrelse om avyttringen då ännu inte ägt rum. N.G., bolagets chefsjurist, har vid förhör inför domstolen uppgett att formuleringarna i informationsmeddelandena blev missvisande. I.P. uttalande i Dala-Demokraten synes närmast vara att uppfatta som ett allmänt uttalande rörande moderbolagets skäl till en avyttring av distributionsrörelsen.

Enligt domstolens mening har det inte framkommit något i målet som mera påtagligt talar emot KRAFT:s förklaring att formuleringen i informationsmeddelandena från STORA blev felaktiga. Domstolens bedömning av omständigheterna kring dessa meddelanden är därför att det inte kan anses utrett att dotterbolaget KRAFT den 10 december 1992 slutligt bestämt sig i överlåtelsefrågan.

Innehållet i protokollet från styrelsesammanträdet den 14 december 1992 är självfallet av särskild vikt. Av protokollet framgår att styrelsens ordförande I.P. redogjorde för motiven för en avyttring av eldistributionsrörelsen och att KRAFT:s verkställande direktör Å.G. bl.a informerade om att avsikten var att en överlåtelse skulle ske vid årsskiftet 1992/93. Vidare framgår att ordföranden föreslog att styrelsen skulle uttala sitt stöd för att ordföranden och verkställande direktören i KRAFT genomförde försäljningen. Styrelsen beslutade därefter i enlighet med ordförandens förslag.

Enligt domstolens mening är protokollets innebörd i det aktuella hänseendet inte klar. Efter ordalydelsen kan protokollet tolkas som att KRAFT beslutade att sälja distributionsrörelsen och att uppdraget till ordföranden och verkställande direktören endast avsåg att verkställa beslutet. Men texten kan också uppfattas på det sättet att styrelsen delegerade till ordföranden och verkställande direktören att fortsätta förhandlingarna med den tilltänkta köparen och söka uppnå en för KRAFT godtagbar uppgörelse. Den senare tolkningen stöds också av N.G:s uppgifter att STORA tillämpat ett sådant delegeringsförfarande vid tidigare liknande affärer. Delegeringen har i dessa fall inneburit att bl.a. verkställande direktören getts fullmakt, med rapporteringsskyldighet till styrelsen, att föra en viss aktuell affär till ett lämpligt avslut. Delegeringen har också inneburit en frihet för de befullmäktigade att avstå från affären.

För att styrelsebeslutet den 14 december 1992 reellt avslutade affären för KRAFT:s del kan vissa av de uppgifter tala som I.P. lämnat vid sitt förhör och som rörde vad som förekom vid det aktuella styrelsesammanträdet. Enligt I.P. var Å.G. till att börja med inte villig att rösta för ordförandens förslag. Först sedan man tagit paus och I.P. och Å.G. överlagt enskilt om koncernnyttan med förslaget röstade Å.G. för en avyttring. Detta kan i och för sig tolkas som att styrelsemötet reellt avsåg den avgörande frågan att avsluta affären. Å andra sidan kan det hela ses som att styrelsemötet var det sista innan en delegering skulle ges och kunde också vara det sista tillfället att diskutera affären i hela styrelsen och kunna påverka denna. Enligt domstolens mening är denna senare tolkning minst lika sannolik.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning av vad som förekom vid styrelsesammanträdet den 14 december 1992 att det inte kan anses klarlagt att KRAFT då fattade definitivt beslut i överlåtelsefrågan. Domstolen kan inte heller genom den övriga utredningen i målet finna utrett att KRAFT på ett än tidigare stadium av beslutsprocessen definitivt bestämt sig att överlåta distributionsrörelsen.

Arbetsdomstolen utgår vid sin fortsatta prövning från att bolaget definitivt beslutade att avyttra distributionsrörelsen först i och med att avtalet den 28 december 1992 undertecknades.

Har KRAFT på annat sätt åsidosatt sin förhandlingsskyldighet?

Förbundens inställning är att KRAFT åsidosatt förhandlingsskyldigheten även för det fall att det inte kan sägas att beslutet i avyttringsfrågan redan reellt sett var fattat när primärförhandlingarna inleddes efter styrelsemötet den 14 december 1992. Förbunden har gjort gällande att förhandlingar i frågan huruvida distributionsrörelsen skulle säljas borde ha inletts i oktober då försäljningsprospektet sändes ut till vissa tilltänkta köpare och sedan fortgått löpande. Förhandlingar till vem och på vilka villkor försäljningen skulle ha skett borde enligt arbetstagarsidans mening ha inletts vid anbudstidens utgång kring den 20 november 1992.

KRAFT har anfört att bolaget genomfört förhandlingar enligt medbestämmandelagens regler och att arbetstagarsidan haft möjlighet att påverka avyttringsbeslutet. Förhandlingar har upptagits då det funnits något att förhandla om.

Arbetsdomstolen finner anledning att först understryka att frågan om hur förhandlingarna rätteligen borde ha bedrivits skall bedömas under beaktande av att saken gällde en fråga av stor betydelse för såväl bolaget som ett betydande antal anställda. I en fråga av denna karaktär är det av särskild vikt att arbetstagarparten i ett så tidigt skede av beslutsprocessen som möjligt bereds insyn i ärendets beredning och ges tillfälle att anföra synpunkter. Inte minst viktigt är att de fackliga företrädarna erhåller sådan information att de på ett rimligt sätt i sin tur kan informera sina medlemmar och besvara de frågor som ställs.

En första fråga man kan ställa sig är vid vilken tidpunkt arbetsgivarsidan hade kommit så långt i sina överväganden att meningsfulla förhandlingar över huvud taget kunnat föras.

KRAFT synes ha den inställningen – och gav också uttryck åt detta till motsidan – att det först på ett mycket sent stadium fanns något att förhandla om. Denna inställning vilar enligt arbetsdomstolens åsikt på en felsyn rörande förhandlingsskyldighetens innebörd. Synbarligen ansåg man inom STORA-koncernen att det var ofrånkomligt att avyttra distributionsrörelsen. I den frågan fanns alltså – ansåg man på arbetsgivarsidan – inget att diskutera utan vad en primär förhandling främst kunde gälla var frågan till vem försäljningen skulle ske.

En grundläggande fråga var emellertid, som arbetsdomstolen ser det, om KRAFT över huvud taget skulle avhända sig distributionsrörelsen. Den omständigheten att arbetsgivaren redan har en klar uppfattning i en förhandlingsfråga och att arbetsgivaren inte ser någon möjlighet att frångå denna uppfattning befriar honom självfallet inte från att träda i förhandling. Förhandlingsförloppet påverkas visserligen starkt av arbetsgivarens inställning och förhandlingen blir inte förutsättningslös. Förhandlingen får emellertid den betydelsefulla effekten att arbetstagarsidan blir informerad om arbetsgivarens inställning och får möjlighet att ställa frågar och framföra synpunkter. I det föreliggande fallet kom förhandlingen till stånd först i beslutsprocessens slutskede. Härigenom skapades känslan på arbetstagarsidan att KRAFT inte frågade efter arbetstagarnas åsikt i frågan och över huvud taget inte var förhandlingsvilligt. Olägenheten härav för arbetstagarsidan förstärktes av att arbetsgivarsidan fann anledning att gå ut med information till de anställda och pressen utan att först inleda primärförhandling i frågan.

Arbetsdomstolen anser att den primära förhandlingsskyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen i detta fall hade innefattat en skyldighet för KRAFT att förhandla i den grundläggande frågan om en avyttring av eldistributionsrörelsen över huvud taget skulle ske. Enligt domstolens åsikt talar övervägande skäl för att denna förhandling borde ha hållits innan försäljningsprospektet delgavs de tilltänkta köparna, dvs. någon gång i oktober 1992.

Arbetsdomstolen anser vidare att det även hade ålegat KRAFT att förhandla i frågan om villkoren för avyttringen av distributionsrörelsen och om vem som skulle erbjudas att köpa rörelsen betydligt tidigare än som skedde. Förhandlingsinitiativet i dessa frågor borde ha tagits senast i anslutning till att anbudstiden hade gått ut i november 1992.

I anslutning till det anförda vill domstolen framhålla att förhandlingen den 26 november 1992, som initierades från arbetstagarsidan, inte såvitt utredningen visar innefattade några reella sakförhandlingar rörande överlåtelsefrågan.

Behandlingen av avyttringsfrågan i KRAFT:s styrelse ger enligt arbetsdomstolens mening ett klart stöd för att arbetsgivarsidan hade kommit alldeles för långt i beslutsprocessen när primärförhandlingarna inleddes. Vid styrelsemötet den 14 december 1992 delegerade, såsom närmare har berörts i det föregående, styrelsen till ordföranden och verkställande direktören att genomföra affären med den av bolaget utvalde köparen. Det utredningsarbete som affären krävde var då rimligen avslutat. Utredningen hade bl.a. lett till att en köpare sorterats fram. Reellt innebar beslutet att KRAFT, även om definitivt beslut inte fattades, tog principiell ställning i affären. Formuleringen i protokollsbeslutet är härvidlag otvetydig. På grundval av den utredning som förelåg uttalade sig sålunda styrelsen för en avyttring av distributionsrörelsen och gav ordföranden och verkställande direktören fullmakt att fatta slutligt avgörande om affärens genomförande. Tillvägagångssättet innefattade tydligtvis att styrelsen inte skulle kallas in ånyo om ej några nya omständigheter tillkom. Detta skedde för övrigt inte heller trots klubbarnas vid primärförhandlingarna framförda motstånd mot affären. De fackliga organisationernas inställning fanns sålunda över huvud taget inte redovisad när styrelsen fattade delegationsbeslutet och därmed skilde sig från ärendet. Enligt domstolens mening visar det nu anförda med all önskvärd tydlighet att primärförhandlingar inleddes för sent i KRAFT:s beslutsprocess.

SAMMANFATTANDE SLUTSATS

Med hänsyn till vad som ovan anförts finner arbetsdomstolen att KRAFT åsidosatte sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen, när distributionsrörelsen avyttrades.

SKADESTÅND

Med hänsyn till utgången i målet är KRAFT skadeståndsskyldigt gentemot förbunden. Vid bedömningen av skadeståndens storlek beaktar domstolen att åsidosättandet av förhandlingsskyldigheten måste betraktas som allvarligt med hänsyn till beslutets betydelse för de anställda och för bolaget självt. Hänsyn måste emellertid också tas till att det inte kan anses ha framkommit att bolaget avsiktligt åsidosatte sina skyldigheter utan trodde sig handla i enlighet med medbestämmandelagens bestämmelser och att bolaget dock visat en vilja att låta de fackliga organisationerna medverka i beslutsgången. Det bör även beaktas att frågor som rör förhandlingstidpunkten vid primärförhandlingar kan var mycket svåra att bedöma vid industriaffärer av viss komplexitet och omfattning. Domstolen finner med hänsyn till vad som anförts skäligt att bestämma det allmänna skadeståndet till 30 000 kr till vartdera förbundet.

RÄTTEGÅNGSKOSTNADER

Då KRAFT tappat målet är bolaget skyldigt att utge ersättning till förbunden för rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.