AD 1994 nr 10

SKTF

R.S., som är född 1942 och utbildad maskiningenjör, anställdes av kommunen 1973. Med undantag av två år har han sedan dess arbetat vid kommunens tekniska förvaltning; först som maskinist, därefter som driftingenjör och sedan 1990 som driftchef/avdelningschef för tekniska förvaltningens VA-avdelning.

Tekniska förvaltningen styrs av kommunens tekniska utskott och leds av tekniske chefen G.L. Förvaltningen är uppdelad på olika avdelningar, varav VA-avdelningen är en. Denna avdelning är uppdelad på två enheter, VA-nät och VA-verk. Som chef för VA-avdelningen har R.S. haft 25 underställda. Han har haft budgetansvar och attesträtt inom sitt område. Som ersättare för R.S. har A.B. fungerat.

VA-avdelningen ansvarar för 21 vattenverk, 11 avloppsanläggningar samt reservoarer och vattentäkter inom kommunen. Den 28 oktober 1991 köpte R.S. för VA-avdelningens räkning en släpvagn. Vid den tiden använde kommunen ett reningsmedel med namnet PAX vid avloppsanläggningarna. PAX levererades i containrar på 1 100 – 1 200 kg. En sådan container är för tung för en vanlig släpvagn. Kommunen brukade därför ibland hyra in lastbilar för dessa transporter. Alternativt fick man dela upp varje containers innehåll på två släpvagnar. Dessa lösningar innebar onödiga kostnader. I sitt budgetförslag inför 1992 begärde R.S. därför medel för satsning på en ny reningsteknik med kemikalietankar vid verken. Vid reningsverket i Nikkaluokta skulle dock den tidigare reningsmetoden behållas. Även om den föreslagna tekniken infördes, skulle det alltså vara nödvändigt att fortsätta transporterna av PAX till reningsverket i Nikkaluokta. Därmed kvarstod också behovet av släpvagn för transporter dit. Behov av en släpvagn fanns också inom annan verksamhet. Släpvagnen skulle användas inom enheten VA-verk. Under budgetarbetet diskuterades möjligheten att köpa en släpvagn aldrig som ett alternativ till att införa den nya tekniken med kemikalietankar.

Släpvagnen såldes av T.L. Denne förhandlade dock inte personligen med R.S., utan lät sin bror U.L. göra upp köpet. U.L. har ett företag för försäljning av släpvagnar och liknande. Det var i hans lokaler som försäljningen skedde. U.L. skrev räkningen. Samtidigt skrev R.S. en rekvisition avseende släpvagnen. Priset för själva vagnen var 11 800 kr. Till vagnen hörde en kåpa med samma pris. R.S. uppfattade således att det totala priset var 23 600 kr. Senare visade det sig att mervärdeskatt tillkom.

Efter köpet kopplade R.S. släpvagnen till sin bil och körde den till kommunhuset i Gällivare. Han gick till tekniska kontorets faktureringsenhet och lämnade räkningen där. Sedan gick han till sitt arbetsrum. Där öppnade han ett kuvert med handlingar angående släpvagnen som han hade fått av U.L. Han upptäckte då att det krävdes BE-behörighet för att köra släpvagnen. Strax därefter samtalade han med några medarbetare vid VA-avdelningen. Han frågade dem, utan att närmare tala om bakgrunden till frågan, om vilka inom VA-avdelningen som kunde tänkas ha BE-behörighet. Tillsammans kom de fram till att kanske två eller tre personer hade sådan behörighet. R.S. har aldrig påstått att ingen vid avdelningen hade sådan behörighet.

Omedelbart efter samtalet om körkortsbehörighet insåg R.S. att han hade gjort ett misstag när han köpt släpvagnen utan att närmare kontrollera vilken behörighet som krävdes för att köra den. Han funderade över vad han nu skulle göra åt den saken. Vid kommunens anläggningar finns ingen särskild plats som det var naturligt att ställa släpvagnen på. Släpvagnar och fordon förvaras inte i något centralt kommunalt förråd, utan brukar vara stationerade vid någon av de olika arbetsplatser som finns. Eftersom den nyköpta släpvagnen var kopplad till hans egen bil, körde han därför helt enkelt hem den till sin egen bostad. Han bestämde sig för att tillsammans med sin fru överväga möjligheten att de själva skulle köpa släpvagnen. Visserligen hade de redan en släpvagn och behövde alltså inte denna, men han ville ändå lösa problemet så. Efter en tid lyckades han också övertala sin fru att gå med på att de köpte vagnen.

Räkningen på släpvagnen upptar mervärdeskatt med 5 900 kr. Överst på räkningen finns antecknat ”A-skatt”. T.L:s personnummer har också skrivits dit liksom orden ”Personkonto PK”. Räkningen är inkomststämplad hos kommunens ekonomiavdelning. Ovanför stämpeln har någon antecknat ”momsreg?”. T.L. är inte registerad för mervärdeskatt.

Den 11 november 1991 skickade R.S. till länsstyrelsen en anmälan om övergång av äganderätten till släpvagnen från T.L. till sig själv. Han angav däri att övergången skedde den 27 oktober 1991. När han sände in anmälan hade kommunen redan betalat hela räkningen på släpvagnen, även mervärdeskattebeloppet.

Det har senare visat sig att fyra av de personer vid VA-verk som regelmässigt eller ibland kör släpvagn också har BE-behörighet, nämligen L.D., M.J., J-E.S. och T.M. Övriga fem av de arbetstagare vid VA-verk som regelmässigt eller ibland kör släpvagn saknar sådan behörighet. Dessa är I.M., K.R., K.E., T.N-R. och I.B. E.O. och B.A., som också är anställda vid VA-verk, kör aldrig släpvagn. När R.S. bestämde sig för att själv behålla släpvagnen visste han dock inte hur det faktiskt förhöll sig med körkortsbehörigheten för de anställda vid VA-verk.

När R.S. väl hade fattat sitt beslut hade han för avsikt att snarast betala släpvagnen. Omedelbart efter det att han sänt in anmälan om äganderättsövergång till länsstyrelsen fick han dock besked om att han och hans fru av kommunen kunde få köpa en sommarstuga som de lämnat anbud på. De valde då att satsa alla ekonomiska resurser på det köpet. Det blev visserligen inte av förrän en bit in på 1992, men det berodde på att den fastighetsbildning som krävdes tog oväntat lång tid i anspråk. När stugköpet var klart betalade han också släpvagnen.

R.S. tror sig veta att han, någon gång innan han betalade, kontrollerade om någon annan av kommunens enheter kunde ha behov av släpvagnen. Han ställde frågan till S.L. och I.M.

I samband med att R.S. betalade släpvagnen talade han också med G.L. om att han köpte den och om att han var försenad med betalningen. G.L. frågade honom varför han inte försökte sälja tillbaks släpvagnen. R.S. svarade då att han hade köpt den av en privatperson och att han inte trodde att det skulle gå att sälja tillbaks den. G.L. sade inget om det.

Innan R.S. betalade kontrollerade han vilket priset var genom att se i kommunens databokföring av räkenskaperna. Han gjorde en utskrift av kontobilden och lämnade den troligen till S.L., som har hand om försäljningsverksamheten vid tekniska kontoret. På kontobilden fanns ingen mervärdeskatt med. Vid kommunens ekonomiavdelning hade man nämligen lyft av den delen och lagt den på ett annat konto. R.S. mindes inte själv att säljaren hade krävt mervärdeskatt på släpvagnens pris.

R.S. betalade 23 600 kr den 24 april 1992, men betalningen registrerades inte förrän den 27 april. Han trodde nu att han hade betalat det hela. Vid betalningen vände han sig till S.L., som upprättade ett reversal. Däri angav S.L. priset till 23 600 kr, varav mervärdeskatt 4 720 kr. Så gjorde han utan att fråga R.S. På reversalet gjorde någon, inte R.S., en kontering innebärande att 11 800 kr fördes till ett konto och 11 800 kr till ett annat, trots att det finns ett särskilt konto för mervärdeskatt dit denna borde ha förts. Reversalet lämnades till ekonomiavdelningen, där ett annat reversal upprättades. På det noterades samma belopp och kontonummer som på S.L:s reversal. Någon har på ekonomiavdelningens reversal gjort anteckningen ”Omf. moms 4 720:- 7/5 92”. Enligt kommunen gjordes den anteckningen sedan M.G.Å. vid ekonomiavdelningen hade ringt till R.S. och meddelat att en sådan omföring skulle göras. R.S. har emellertid inget minne av något sådant telefonsamtal. Om han över huvud taget har fått något samtal om omföring av mervärdeskatt, så har han inte förstått vad det gällde. Han har i vart fall inte då uppmanats att betala någon mervärdeskatt.

En tid efter det att R.S. hade betalat släpvagnen ringde A.B. hem till honom. Det var en helgdagsmorgon och R.S. låg ännu och sov. Hans hustru, S.S., svarade och väckte honom sedan. Han förklarade under telefonsamtalet för A.B. att släpvagnen var betald och tillade att A.B. gärna fick komma hem till dem och se på kvittona. R.S. har aldrig sagt något till A.B. om att han velat slippa betala mervärdeskatt på släpvagnen.

Under våren 1992 spreds rykten i Gällivare om att R.S. hade tillskansat sig släpvagnen på kommunens bekostnad. Kommunalrådet G.E-E. och oppositionsrådet A.I. gav kommunens ekonomiavdelning i uppdrag att kontrollera vad som låg bakom ryktena. Efter kontrollen fann de att allt var i sin ordning. När ekonomiavdelningen gjorde sin undersökning fanns uppgifterna om gjorda betalningar och mervärdeskatteberäkningar tillgängliga. Undersökningen företogs helt över huvudet på G.L. och R.S.

Fredagen den 9 oktober 1992 fanns i tidningen Norrländska socialdemokraten en artikel av vilken det framgick att R.S. inte hade betalat mervärdeskatt vid sitt köp av släpvagnen. Samma dag kallades R.S. till ett möte med företrädare för kommunen och uppmanades att betala mervärdeskatten. Måndagen den 12 oktober 1992 försökte han betala, men ingen ville ta emot pengarna. Inte förrän dagen därpå, den 13 oktober, tog S.L. motvilligt emot en check på beloppet, 5 900 kr. I samband därmed upprättade S.L. också ett reversal avseende tilläggsbetalning. På det skrev han att 1 180 kr av beloppet utgjorde mervärdeskatt. Han skrev också att resterande belopp, dvs. 4 720 kr, skulle fördelas på de två konton som R.S:s tidigare betalning ursprungligen hade fördelats på. Ekonomiavdelningen upprättade därefter ett reversal och fördelade därvid beloppet på det sätt som framgick av S.L:s reversal.

Samma dag som betalningen gjordes, tisdagen den 13 oktober 1992, beslutade kommunstyrelsen att utreda vad som förekommit. Vidare beslutade kommunstyrelsen att under tiden stänga av R.S. utan lön och att frånta honom den attesträtt han hade. Kommunstyrelsen avstängde även G.L., som dock fick behålla sin lön under tiden. Besluten föregicks inte av någon förhandling med SKTF. Samtidigt tillsatte kommunstyrelsen bl.a. en arbetsgrupp för internrevision.

Den 22 oktober 1992 varslade kommunen om avsked av R.S.

Arbetsgruppen för internrevision redovisade sin undersökning i en rapport den 13 november 1992. Kommunen beslutade att inte polisanmäla R.S., men avskedade honom den 16 november samma år. Som skäl för avskedandet angav kommunen att R.S. den 28 oktober 1991 i strid mot gällande inköpsrutiner hade köpt en släpvagn till VA-avdelningen, att han den 12 november 1991 med retroaktiv verkan från den 27 oktober 1991 hade registrerat den på sig själv, samt att han sålt släpvagnen till sig själv i strid mot gällande regler för försäljning. Vidare angav kommunen att R.S. först den 24 april 1992 hade betalat något – nämligen 23 600 kr – för släpvagnen och att han hade betalat resten – dvs. 5 900 kr – först den 12 oktober samma år. Kommunen angav också att R.S. inledningsvis hade uppgett att släpvagnsköpet var ett misstag eftersom ingen av yrkesarbetarna vid VA-avdelningen hade körkort med erforderlig BE-behörighet, men att det sedan vid kontroll visat sig att så många som tio yrkesarbetare vid avdelningen hade sådan körkortsbehörighet. Slutligen gjorde kommunen gällande att R.S. hade gått in som beslutsattestant på ett konto där han inte hade attesträtt och att han hade lämnat in en reseräkning för en tjänsteresa som han inte vidtagit. Enligt kommunen hade det inte funnits något behov av släpvagnen i verksamheten vid VA-avdelningen. Släpvagnen hade inte heller kommit till användning där. Kommunen gjorde med hänvisning till vad som nu nämnts gällande att R.S. haft för avsikt antingen att för egen vinning tillskansa sig släpvagnen eller att göra en mervärdeskattevinst på 5 900 kr. Senare har kommunen frånfallit påståendena om att R.S. skulle ha handlat i strid mot gällande inköps- och försäljningsregler, att han skulle ha attesterat utan att ha rätt till det, samt att han skulle ha lämnat en reseräkning för en resa han inte gjort.

Sedan en kommunmedlem gjort polisanmälan påbörjade polisen en förundersökning angående trolöshet mot huvudman. Förundersökningen lades senare ner med motiveringen att brott ej kunde styrkas. Åklagarmyndigheten hade inför det beslutet tagit del av internrevisorernas rapport och förhör hade hållits med ett antal personer.

Kommunen har grundat sitt avskedande på påståendet att R.S. haft för avsikt antingen att på kommunens bekostnad tillskansa sig släpvagnen eller att göra en vinst motsvarande mervärdeskatt.

Det är kommunen som har bevisbördan för sitt påstående. R.S. har gett en godtagbar förklaring till sitt handlande. Förklaringen vinner stöd av utredningen i målet. Såväl R.S. som T.M. och M.J. har uppgett att frågan om rationalisering genom inköp av släpvagn till VA-avdelningen hade diskuterats mellan dem innan köpet gjordes. Bland de anställda vid VA-avdelningen finns två läger; för och emot R.S. Konflikten bottnar i att R.S. vid ett tidigare tillfälle utsåg M.N. till arbetsledare vid VA-nät, trots att de anställda där inte ville ha någon arbetsledare alls. De som var emot R.S. är de personer som idag förnekar såväl att de över huvud taget diskuterat att köpa en släpvagn som att en sådan skulle kunna fylla ett behov i verksamheten.

R.S. hade befogenhet att självständigt besluta om inköpet av släpvagnen. Han fick själv avgöra vilka behov som fanns vid VA-avdelningen och hade ingen skyldighet att rapportera till G.L. om inköp som detta.

R.S. och hans familj behövde ingen släpvagn. De har inte heller använt den. Detta talar för att han inte ursprungligen haft för avsikt att själv behålla släpvagnen.

Vid VA-avdelningen finns inte många anställda med körkortsbehörighet av typ BE. Hur många de faktiskt är har dock ingen större betydelse. Avgörande är i stället hur många R.S. trodde att de var, när han bestämde sig för att själv köpa släpvagnen. Utredningen visar att R.S. diskuterade körkortsfrågan med några medarbetare inför det beslutet och att han då kom fram till att endast två eller tre personer hade sådan behörighet. Möjligen borde han ha undersökt mer noggrant hur det förhöll sig därmed, men ett sådant misstag måste det finnas utrymme för i en anställning.

Beslutet att för egen räkning köpa släpvagnen tog R.S. först när han skickade in anmälan om äganderättsövergång till länsstyrelsen. Det var måhända ett dumt och klandervärt beslut, men R.S. hade ingen avsikt att bedra kommunen. R.S. agerade oförståndigt, men han handlade hela tiden i syfte att avhjälpa det misstag han ansåg sig ha gjort när han köpte in släpvagnen och för att klara sig ur en situation som han upplevde som pinsam. Han utsattes inte för några påtryckningar innan han betalade släpvagnen. G.L. reagerade inte när R.S. i april 1992 berättade för honom att han var försenad med betalningen. Vid det tillfället måste G.L. ha förstått att släpvagnen hade köpts långt tidigare. R.S:s dröjsmål med betalningen innebär möjligen att man kan klandra honom för försumlighet, men det har kommunen inte gjort. SKTF menar att G.L. i själva verket har godtagit R.S:s agerande.

När det gäller tidpunkten för A.B:s samtal med R.S. kan denne och S.S. knappast ha misstagit sig. Frågan om när samtalet ägde rum har dock begränsad betydelse i målet. Om det skulle anses visat att samtalet ägde rum innan R.S. betalade, så kan detta inte tas till intäkt för att R.S. skulle ha haft för avsikt att underlåta att betala. A.B:s upplevelse av vilken avsikt R.S. kan ha haft med släpvagnsköpet grundar sig inte på något faktiskt uttalande från R.S:s sida. Om R.S. verkligen hade haft för avsikt att lura kommunen på något sätt så skulle han knappast ha låtit A.B. få veta det.

Såvitt R.S. mindes, när han skulle betala släpvagnen, var priset två gånger 11 800 kr. Det var de beloppen han hade diskuterat med U.L. S.L. förstod inte att fråga R.S. om det pris denne uppgav inkluderade mervärdeskatt eller inte. Om någon vid ekonomikontoret ringde till R.S. inför bokföringen av betalningen, så utredde vederbörande inte frågan om eventuell mervärdeskatt närmare.

Om R.S. själv och för egen räkning skulle ha köpt en släpvagn av en privatperson så skulle han inte ha behövt betala någon mervärdeskatt. Att han skulle ha haft för avsikt att utnyttja kommunen för att göra en vinst motsvarande mervärdeskatt förefaller därför otroligt. R.S. kunde ju inte heller rimligen räkna med att kommunens handläggare genomgående skulle hantera mervärdeskatten på felaktigt sätt i räkenskaperna.

Skatterättsligt sett så hade kommunen inte behövt betala någon mervärdeskatt på släpvagnen. Den som i yrkesmässig verksamhet omsätter skattepliktiga varor är skattskyldig för mervärdeskatt. Om den skattepliktiga omsättningen under beskattningsåret överstiger 200 000 kr skall den skattskyldige anmäla sig för registrering hos skattemyndigheten. Vid registreringen tilldelas den skattskyldige ett registreringsnummer för mervärdeskatt. I annat fall skall den skattskyldige redovisa utgående och ingående mervärdeskatt i sin allmänna självdeklaration. Den skattskyldige skall, för varje omsättning för vilken skatt utgår, utfärda en faktura eller därmed jämförlig handling. Av handlingen skall framgå bl. a. vederlaget och skattens belopp. Vad som nu nämnts framgår av lagen (1968:430) om mervärdeskatt. Av anvisningarna till dess 16 § framgår vidare att den nyss nämnda handlingen dessutom skall innehålla uppgift om den skattskyldiges registreringsnummer. För den som inte är registrerad för mervärdeskatt skall i stället person- eller organisationsnummer anges. Lagen innehåller vidare den bestämmelsen att en skattskyldig, som mot vederlag och för skattepliktig verksamhet förvärvar en skattepliktig vara av en person som inte är skattskyldig för omsättning av varan, får göra ett fiktivt avdrag för ingående mervärdeskatt. För kommuner gäller detta även inköp för verksamhet som inte är skattepliktig. På T.L:s räkning avseende släpvagnen och kåpan fanns priset 23 600 kr angivet. Det fanns alltså en uppgift om vederlaget. Vidare fanns hans personnummer antecknat där. Det betyder att kommunen hade rätt att göra ett fiktivt avdrag för ingående mervärdeskatt, beräknat på 23 600 kr. För beskattningsåret 1991 lämnade T.L. en förenklad självdeklaration. Han redovisade inte någon mervärdeskatt i den. Kommunens handläggare borde ha förstått att T.L. inte var skattskyldig för mervärdeskatt, även om han i sin räkning tagit upp en post benämnd mervärdeskatt. Uppenbarligen har någon funderat över frågan, eftersom anteckningen ”momsreg?” har gjorts på räkningen. Ekonomiavdelningen borde inte ha betalat någon mervärdeskatt till T.L. I stället borde man ha kontaktat R.S. och förklarat för denne att den delen av det fakturerade beloppet inte kunde betalas.

R.S. har goda vitsord, god ekonomisk situation och har arbetat länge i kommunen. Gällivare är en liten ort, vars invånare har ögonen på varandra. Det skulle inte vara möjligt att där dölja en affär av det slag som kommunen påstår. Vad kommunen lägger R.S. till last innebär ett risktagande som denne mot bakgrund av vad som nyss nämnts aldrig skulle utsätta sig för. R.S. talade öppet om för T.L. att det var kommunen som var köpare. Det skulle han knappast ha gjort om han hade haft brottsligt uppsåt. Om han hade haft för avsikt att göra en vinst motsvarande mervärdeskatt så borde han ha sett till att i förväg lära sig mer om hantering av mervärdeskatt. En sådan plan skulle också ha krävt att han själv hade haft kontroll över hela hanteringskedjan hos kommunen.

R.S. har blivit avskedad under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning. Avskedandet skall i första hand därför förklaras ogiltigt och R.S. bör med stöd av 38 § anställningsskyddslagen tillerkännas allmänt skadestånd med 70 000 kr och ekonomiskt skadestånd i enlighet med vad han yrkat.

Kommunen hade tillgång till alla relevanta uppgifter om släpvagnsaffären redan under våren 1992. Kommunens företrädare hade då möjlighet att till fullo förstå vad som faktiskt ägt rum och får således anses ha känt till samtliga de omständigheter som avskedandet sedan grundats på mer än en månad innan kommunen varslade om avskedandet. Avskedandet skall därför i vart fall på grund av månadsregeln förklaras ogiltigt och skadestånd bör utdömas enligt vad som nyss anförts.

Om arbetsdomstolen skulle finna att kommunen inte har haft tillräckliga skäl för avskedande, men att saklig grund för uppsägning ändå funnits, bör R.S. tillerkännas allmänt skadestånd med 50 000 kr och ekonomiskt skadestånd i enlighet med vad han yrkat. Eftersom kommunen över huvud taget inte har utrett möjligheten att omplacera R.S. kan saklig grund för uppsägning dock under inga omständigheter anses ha förelegat. Kommunen har inte ens påstått att omplacering utretts.

Enligt Allmänna bestämmelser § 10 p. 2 äger en arbetsgivare avstänga en arbetstagare från tjänstgöring om arbetstagaren på sannolika skäl är misstänkt för eller beträds med svårare fel eller försummelse i anställningen. En sådan avstängning får ske i avvaktan på ärendets avgörande. Enligt § 20 p. 1 i samma avtal gäller att en arbetstagare som är avstängd enligt § 10 p. 2 under tiden skall avstå samtliga avlöningsförmåner om inte arbetsgivaren finner anledning att medge honom att behålla viss del av lönen. Om avstängningen sedan inte åtföljts av annan disciplinär åtgärd än varning skall arbetstagaren återfå innehållna avlöningsförmåner. Avstängning får tillgripas endast som en temporär åtgärd i avvaktan på att arbetsgivaren skall kunna besluta om vidare åtgärd. Det är inte meningen att avstängning skall ske i disciplinärt syfte. Detta framgår bl. a. av rättsfallet AD 1984 nr 67 [ NJ ] [ Karnov ]. Ett beslut om avstängning skall grundas på en saklig bedömning, vilket betyder att det kan krävas att viss utredning görs innan beslutet tas. Vid mötet den 9 oktober 1992 vidgick R.S. genast det faktiska händelseförloppet kring släpvagnsaffären. Han uppmanades att betala mervärdeskatten och gjorde också detta så snart det var möjligt, den 13 oktober 1992. Samma dag beslutade kommunstyrelsen om avstängning, trots att det då inte fanns skäl därför med hänsyn till utredningsläget. Avstängning får endast ske för att undanröja en fara motsvarande vad som i brottmål utgör grund för häktning. Här fanns ingen sådan fara. Kommunen har således avstängt R.S. utan att det enligt Allmänna bestämmelser funnits skäl därför. Följaktligen var det också fel att innehålla lönen under avstängningstiden. I enlighet med 54 § medbestämmandelagen skall R.S. därför tillerkännas allmänt skadestånd med 20 000 kr och ersättning för utebliven lön enligt vad han yrkat. Av samma skäl skall SKTF tillerkännas allmänt skadestånd med 20 000 kr.

Kommunen fullgjorde inte sin förhandlingsskyldighet enligt 11 § första stycket medbestämmandelagen innan kommunen avstängde R.S. och fråntog honom hans attesträtt. Undantagsregeln i 11 § andra stycket medbestämmandelagen skall tillämpas restriktivt. Kommunen hade inte sådana synnerliga skäl som krävs för att man, i enlighet med det stadgandet, skall få fatta och verkställa beslut innan förhandlingsskyldigheten enligt första stycket i samma paragraf har fullgjorts. Det hade funnits tid för kommunen att uppfylla sin skyldighet att förhandla enligt 11 § medbestämmandelagen innan beslutet om avstängning togs. Kommunen befann sig inte i någon tvångssituation. R.S. utgjorde ingen säkerhetsrisk på arbetsplatsen. Inget viktigt samhällsintresse stod på spel. Därför bör kommunen, också enligt 54 § medbestämmandelagen, åläggas att betala allmänt skadestånd till SKTF med 20 000 kr.

Skäl att jämka skadestånden saknas.

Kommunen

Vid VA-avdelningen fanns redan tre släpvagnar när den i målet aktuella släpvagnen köptes. Ett s.k. Fågelstasläp på 1 250 kg, som var placerat vid Vassara vattenverk, en släpvagn på 850 kg vid Kavahedens reningsverk och en på 1 200 kg i centralförrådet. Dessa tre släpvagnar var tillräckliga. Det har aldrig varit brist på släpvagnar vid VA-avdelningen. Man har aldrig behövt hyra någon släpvagn. Om de tre befintliga släpvagnarna någon gång inte har räckt till, så har det funnits tillgång till ytterligare sex släpvagnar inom tekniska kontoret. VA-avdelningens kemikalietransporter till reningsverken och dess transporter i övrigt kan inte ha motiverat inköpet. Transporterna till reningsverken sköttes tidigare med VA-avdelningens befintliga släpvagnar, eller någon enstaka gång med hyrd lastbil. I budgetarbetet inför 1992 planerades investeringar i form av kemikalietankar vid reningsverken i Skaulo och Puoltikasvaara. Efter att dessa tankar nu har skaffats utförs kemikalietransporter endast till reningsverket i Nikkaluokta två gånger per år. Kommunens tekniska utskott godkände budgetförslaget den 26 september 1991. Den 21 oktober samma år antog kommunstyrelsens budgetberedning förslaget. En vecka senare, den 28 oktober, köptes släpvagnen. Det fanns då absolut inget behov av den.

När större inköp skall göras till VA-avdelningen brukar de anställda diskutera detta, bl. a. vid de s. k. månadsmöten som A.B. regelbundet leder. Man brukar ta in offerter från olika säljare. Det nu aktuella släpvagnsköpet diskuterades aldrig i förväg vid något månadsmöte. R.S. kan ha diskuterat frågan informellt med M.J. och T.M., men det var ingen utom han själv som visste att köpet skulle göras. Redan när VA-avdelningen köpte det s.k. Fågelstasläpet, som tidigare var det nyaste släpet, ansåg några av de anställda att det var onödigt. R.S. borde ha talat med i vart fall A.B. och M.N. om han hade för avsikt att köpa släpvagnen till kommunen.

R.S. körde själv med egen bil till bröderna L. för att köpa släpvagnen. Han och T.L. träffades när köpet gjordes upp. R.S. måste rimligen redan vid köpetillfället ha känt till att det var en stor släpvagn som köptes och att det därför krävdes BE-behörighet för att köra den. Han har nämligen tidigare varit åkare och har även till följd av sin anställning hos VA-avdelningen lång erfarenhet av transportverksamhet. I vart fall måste det mycket snart efter köpet ha gått upp för R.S. vilken körkortsbehörighet som krävdes för att köra med släpet. Vid VA-avdelningen fanns så många som nio anställda med körkortsbehörighet av typ BE, fem vid VA-verk och fyra vid VA-nät. För de transporter som den här släpvagnen, enligt R.S. och SKTF, skulle användas till borde det ha varit tillräckligt att en anställd hade BE-behörighet. Om R.S. verkligen var av den uppfattningen att släpvagnsköpet var ett misstag eftersom det hade visat sig att det krävdes BE-behörighet för att köra den, så borde han naturligen ha kontaktat säljaren, dvs. T.L., igen. T.L. skulle då ha varit beredd att diskutera en återgång av köpet. De nu redovisade omständigheterna tyder på att R.S. talar osanning när han påstår att han beslutade sig för att själv köpa släpvagnen på grund av att han hade upptäckt att allt för få av de anställda vid VA-avdelningen hade körkortsbehörighet av typ BE.

Tre veckor efter det att släpvagnen hade köpts från T.L. anmälde R.S. till länsstyrelsen att äganderätten till släpet hade övergått från T.L. direkt till honom själv redan den 27 oktober 1991. R.S:s påstående att han då hade valt att själv köpa släpvagnen, trots att han egentligen varken behövde den eller hade pengar till den, är inte trovärdigt. Det förefaller alltför märkligt att han inte i stället skulle ha försökt få köpet att gå åter, för att lösa den pinsamma situation han ansåg sig ha hamnat i. Till detta kommer att han under hela sex månader efter köpet bara lät frågan bero. Han talade över huvud taget inte med någon vid kommunen om att han var skyldig kommunen pengar eller om något annat som hade med släpvagnen att göra. Han försökte inte heller sälja släpvagnen vidare eller låna pengar i bank för att betala sin skuld.

Inte förrän den 24 april 1992, sex månader efter släpvagnsköpet, betalade R.S. över huvud taget någonting, nämligen 23 600 kr. Då hade han ett par dagar tidigare kontaktats av A.B., som hade ifrågasatt köpet. A.B. hade veckan efter påsk, troligen den 21 april 1992, besökt Vassara vattenverk och där samtalat med några arbetstagare, däribland T.N., som berättat att R.S. någon gång under hösten 1991 hade köpt en släpvagn till kommunen och att ingen dittills hade sett släpvagnen. Omedelbart efter det samtalet körde A.B. till Gällivare, uppsökte R.S. på dennes kontor och frågade hur det förhöll sig med släpvagnen. Ett par dagar senare betalade R.S. 23 600 kr, vilket var det belopp som enligt kommunens databokföring föreföll vara vad kommunen hade att fordra av honom. Tidpunkten för A.B:s samtal med R.S. har ifrågasatts. A.B. och övriga berörda minns att han besökte Vassaraverket efter påsk 1992 och att han där träffade K.E., J-E.S. och T.N., men däremot inte L.D. Den 21 – 24 april 1992, dvs. första veckan efter påsk, hade L.D. semester. Veckan därpå hade T.N. ledigt. Deras ledighetsansökningar finns bevarade och det är därför möjligt att med säkerhet ange att besöket ägde rum första veckan efter påsk, troligen den 21 april. R.S. förnekar mot bättre vetande helt att A.B:s besök hos honom har ägt rum. Vad han i stället påstår om att A.B. vid ett senare tillfälle skulle ha ringt hem till honom är inte riktigt. S.S. har visserligen också berättat om ett sådant telefonsamtal, men det bör betvivlas att hon skulle ha möjlighet att höra vad R.S. säger i telefon på andra våningen i parets bostadshus, när hon själv befinner sig på första våningen. I sitt samtal med A.B. sade R.S. att han köpte släpvagnen via kommunen för att undslippa mervärdeskatt. Sannolikt har R.S. haft för avsikt att tillskansa sig släpvagnen helt och hållet på kommunens bekostnad. När köpet ifrågasattes är det ändå troligt att han försökte få A.B. att tro att han i själva verket handlade i syfte endast att skaffa sig en vinst motsvarande mervärdeskattedelen av släpvagnens pris. Den förklaringen är naturligtvis bättre för R.S. än det skulle ha varit att erkänna den egentliga avsikten.

Enligt S.L. och I.M. så var det först efter den 24 april 1992 som R.S. frågade dem om det fanns användning för släpvagnen någon annanstans i kommunens verksamhet.

Det framgår klart av köpehandlingarna att inköpspriset för släpvagnen var 29 500 kr. R.S. har för övrigt själv skrivit rekvisitionen till T.L. Även av den framgår priset. Om R.S. diskuterade inköpet med sin hustru så bör priset ha haft en avgörande betydelse. Han bör därför ha kommit ihåg beloppet. Även om kommunen skulle ha gjort misstag vid redovisningen av mervärdeskatten, så har det ålegat R.S. att hålla reda på vad han var skyldig kommunen. De problem som förekom vid kommunens databokföring av mervärdeskatten uppkom för övrigt inte förrän R.S. betalade in endast 23 600 kr. Förvärvet berättigade kommunen att göra ett fiktivt avdrag för mervärdeskatt, beräknat på 29 500 kr. Räkningen från T.L. uppfyller samtliga de krav som ställs på en avräkningsnota för att sådant avdrag skall få göras. Visserligen är räkningen utformad så att den tyder på att han var skattskyldig för mervärdeskatt, men på den finns en anteckning som gjorts av någon hos kommunen och som visar att det har uppmärksammats att han betalade A-skatt.

Det är riktigt att R.S. i slutet av april informerade G.L. om att han hade köpt en släpvagn. G.L., som trodde att köpet skett nyligen, föreslog då att R.S. skulle försöka låta köpet gå åter. Den anmälan av äganderättsövergång som R.S. gjort i november 1991 kände G.L. inte till då. Det är också riktigt att några politiker i maj eller juni 1992 nåddes av rykten om att det hade förekommit oegentligheter i samband med R.S:s köp av släpvagnen. Ryktena sade att han förfogade över släpvagnen utan att ha betalat den. Politikerna lät göra en kontroll, som utvisade att släpvagnen hade köpts av kommunen i oktober 1991 för 29 500 kr och att R.S. sedan hade köpt den av kommunen den 24 april 1992 för 23 600 kr. Resultatet av kontrollen var också att man inte hittat några oegentligheter i samband med affärerna. Prisskillnaden kunde förklaras med att släpvagnen sjunkit i värde under tiden i kommunens ägo. Först efter att tidningen i oktober 1992 hade publicerat en artikel med påståenden om oegentligheter vid tekniska kontoret, började man i kommunen på allvar att undra över vad som egentligen var rätt. En intern revisionsgrupp tillsattes. Inte förrän den gruppen hade lämnat sin rapport och R.S. hade hörts var kommunens företrädare klara över vad som egentligen hade förekommit. Månadsregeln kan alltså inte slå till i detta fall.

R.S:s agerande i samband med släpvagnsaffären innebar att kommunen inte längre kunde ha förtroende för honom och att det därför fanns tillräckliga skäl för att avskeda honom. Om skäl för avskedande inte skulle anses ha funnits, så har i vart fall saklig grund för uppsägning förelegat. Den förtroendeklyfta som har uppstått är sådan att det inte rimligen kunde begäras av kommunen att omplaceringsmöjligheter utreddes.

När internrevisorerna lade fram sin rapport innebar det att sannolika skäl fanns för misstanke om att R.S. gjort sig skyldig till svårare fel eller försummelse i tjänsten. Misstanken måste utredas innan kommunen kunde ta ställning till om R.S. skulle avskedas. Självfallet var möjligheterna att göra en bra utredning bättre om R.S. inte var närvarande på arbetsplatsen. Enligt AB 89 hade kommunen rätt att avstänga R.S. under den tid som behövdes för att utreda vad som förekommit. Avstängningsbeslutet var därför avtalsenligt. Kommunen kan inte vitsorda att fara motsvarande häktningsgrund måste föreligga för att avstängning skall få ske. Eftersom kommunen fann skäl för avsked och beslutade därom har R.S. inte rätt till lön för den tid då han var avstängd.

Inför ett avstängningsbeslut som det kommunstyrelsen fattade den 13 oktober 1992 föreligger normalt förhandlingsskyldighet enligt 11 § medbestämmandelagen. Någon förhandling genomfördes emellertid inte förrän den 21 oktober samma år. Det fanns inte tid att förhandla före avstängningsbeslutet. Den tidigare nämnda tidningsartikeln var publicerad den 9 oktober 1992. Samtalet med R.S. därom ägde rum två dagar senare, den 11 oktober. Kommunstyrelsen kallades till extra sammanträde den 13 oktober. Kommunens företrädare var angelägna om att handlägga frågan skyndsamt. Dagen efter styrelsesammanträdet tog man från kommunens sida kontakt med SKTF för att bestämma tid för förhandling. SKTF ville inte förhandla omedelbart. Parterna kom därför överens om att först träffas för överläggning den 15 oktober.

Om arbetsdomstolen skulle finna att kommunen inte hade skäl för att avskeda R.S., så finns det i vart fall skäl att jämka de yrkade skadeståndsbeloppen. Kommunen har haft fog för sin uppfattning att det funnits skäl att avskeda eller i vart fall säga upp R.S.

Om arbetsdomstolen skulle anse kommunen skyldig att betala skadestånd för underlåtenheten att förhandla före avstängningsbeslutet, bör även det skadeståndsbeloppet jämkas med hänsyn till att underlåtenheten varit ursäktlig.