: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1993 nr 43

| | | | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | |  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1993 nr 43

Sammanfattning:

En arbetstagares uppsägning av sitt anställningsavtal har med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet med tillämpning av 36 § avtalslagen funnits böra lämnas utan avseende och inte kunna av arbetsgivaren göras gällande mot arbetstagaren. I målet även frågor huruvida uppsägningen varit ogiltig enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet eller enligt 30 § eller 33 § jämförd med 39 § avtalslagen.

Dom meddelad : Onsdagen den 3 mars 1993

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Kommunala sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 11/92 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] **

 

 [] **

 

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot** Tillfällig ersättare

[ 3 av 7 ]
Andel tillfälliga ersättare : 42,9% ( 3 / 7 st. )
[ 4 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 / 7 st. )
[ 1 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 30 §, 33 §, 36 §, 39 § avtalslagen (1915:218) | Lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet

Anfört rättsfall ( 1 st. ) : AD 1991 nr 17 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1993 nr 43 ( 3 st. ): AD 1996 nr 109 | AD 2001 nr 55 | AD 2006 nr 114

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1993 nr 43 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Läkarförbundet

Landstinget

Domskäl

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen bifaller på det sättet Sveriges Läkarförbunds talan att domstolen förklarar dels att C.W:s uppsägning den 30 november 1990 skall lämnas utan avseende, dels att C.W:s anställning hos Kristianstads läns landsting som distriktsläkare i Lönsboda alltjämt består.

2. Sveriges Läkarförbunds yrkande om allmänt skadestånd till C.W. avslås.

3. Vardera parten skall stå för sina egna rättegångskostnader.

4. Sekretessen enligt 9 kap. 20 § sekretesslagen skall bestå i målet för följande uppgifter som förebringats inom stängda dörrar, nämligen uppgifterna i läkarintyg utfärdat av P.L. den 11 juni 1991 (aktbil. 14) och i remiss utfärdad av P.A. den 7 februari 1991 (aktbil. 15).

Referat ( AD 1993 nr 43 ) :

Parter:

Sveriges Läkarförbund

mot

Kristianstads läns landsting

Mellan Kristianstads läns landsting och Sveriges Läkarförbund gäller kollektivavtal.

Till landstingets sjukvårdsorganisation hör bl.a. Hässleholms sjukvårdsdistrikt. Inom detta finns vårdcentralen i Lönsboda samhälle i Osby kommun. Basenhetschef med medicinskt och administrativt ansvar för primärvården i Osby kommun och därmed för vårdcentralen i Lönsboda är sedan år 1984 chefsöverläkaren P.A.

Leg. läkaren C.W. som är medlem i läkarförbundet, anställdes år 1982 hos landstinget som distriktsläkare vid vårdcentralen i Lönsboda. Den 4 december 1990 inkom till landstinget från C.W. en handskriven uppsägning, daterad den 30 november, av följande lydelse:

Då det på intet vis inom rimlig tid ställts resurser och lönemedel och administrativ uppbackning till mitt förfogande i en oerhört svår situation måste jag anmäla min tjänst uppsagd f.o.m 910228.

901130 (namnteckning) (stämpel)

I mitten av januari 1991, då C.W. var sjukskriven i hemmet, ägde ett telefonsamtal rum mellan honom och P.A. Därefter inkom till landstinget den 22 januari från C.W. en handskriven handling, daterad samma dag, av följande lydelse:

Sjukhusdir.

Återtages härmed skriftligen efter muntligt besked P.A. M.A.

910122

H-fullt (namnteckning) (stämpel)

Denna handling innebar ostridigt att C.W. återkallade sin uppsägning av den 30 november 1990, och handlingen uppfattades ostridigt av landstinget på det sättet.

Distriktsnämnden i Hässleholms sjukvårdsdistrikt fattade den 31 januari 1991 följande beslut, upptaget i protokoll samma dag:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - –

Förelåg anhållan inkommen 1991‑12‑04 från C.W. om entledigande från tjänst som distriktsläkare vid vårdcentralen i Lönsboda.

I ärendet förelåg skrivelse 1991‑01‑22, vari C.W. återtager sin begäran om entledigande.

Distriktsnämnden beslöt

att bevilja C.W. entledigande från tjänst som distriktsläkare vid vårdcentralen i Lönsboda att gälla fr.o.m 1991‑02‑28, att återbesätta tjänsten, samt

att omgående ledigförklara tjänsten.

Genom beslut av P.A. avstängdes C.W. fr.o.m. den 31 januari 1991 från sin tjänst på grund av upprepat olämpligt uppträdande i tjänsten. Vidare anhöll P.A. i en remiss av den 7 februari till psykiatrikern K.Å.L. om dennes bedömning av C.W:s psykiska tillstånd. Den 20 februari intogs C.W. med stöd av ett vårdintyg enligt den då gällande lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, på psykiatriska kliniken vid Ängelholms lasarett. Efter vård där och senare på psykiatriska kliniken vid lasarettet i Lund skrevs han ut den 28 mars, varefter han var sjukskriven t.o.m. augusti 1991.

C.W:s anställning hos landstinget upphörde den 28 februari 1991 i enlighet med distriktsnämndens beslut att bifalla hans begäran om entledigande. Med anledning därav har uppkommit tvist mellan parterna. Sedan de inte kunnat enas vid tvisteförhandlingar har läkarförbundet väckt talan i arbetsdomstolen mot landstinget. Läkarförbundet har gjort gällande att landstinget inte ägt entlediga C.W. på grund av hans uppsägning eftersom denna enligt läkarförbundets mening varit ogiltig enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, eller enligt 30 § eller 33 § jämförd med 39 § avtalslagen. Enligt läkarförbundet har det med hänsyn till omständigheterna i vart fall varit oskäligt att åberopa uppsägningen mot C.W. varför den bör lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. – Läkarförbundet har vidare hävdat att landstinget genom att oriktigt entlediga C.W. har undandragit honom hans kollektivavtalsenliga anställningsförmåner och därmed ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till honom på grund av kollektivavtalsbrott.

På sålunda anförda grunder har läkarförbundet yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att C.W:s uppsägning är ogiltig och att hans anställning som distriktsläkare i Lönsboda alltjämt består, samt ålägga landstinget att till C.W. utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan.

Landsting har bestritt käromålet men vitsordat skäligheten av yrkad ränta. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

         Till utveckling av sin talan har parterna i huvudsak anfört följande.  ( Klicka här för att visa )

Läkarförbundet

Redan tidigt under C.W:s anställning som distriktsläkare hos landstinget uppstod en del problem. Vårdcentralen i Lönsboda är liten och C.W. upplevde snart arbetssituationen så att hela verksamheten ”stod och föll” med honom trots att han borde spara sig för svårare fall. Detta ledde så småningom till spänningar i förhållande till annan personal och till att företrädare för arbetsgivaren tydligen fann skäl att tro att C.W. inte var frisk. Någon gång i mitten av 1980-talet anmodades han sålunda av två chefer att underkasta sig en psykiatrisk undersökning hos K.Å.L., som kontaktats av cheferna. C.W. uppfattade sig dock inte som sjuk och efter övervägande avböjde han undersökning. Han påtvingades dock en tids sjukskrivning.

C.W:s löneutveckling i anställningen var mycket dålig. Arbetsgivaren föreföll inte vara nöjd med honom. Han förbigicks i de s.k. lokala varven, där löner justeras individuellt. Efter sju-åtta års anställning hade han fortfarande ungefär samma lön som en nyanställd distriktsläkare. Hösten 1989 tog han ett års tjänstledighet för att arbeta som läkare i Saudi-Arabien. Bakgrunden var att en nedbantning av vårdcentralen hade lett till oroliga förhållanden som han ville ge tid att stillna. Samtidigt kunde han skaffa sig nya vyer och hjälpa upp familjens ekonomi. Han har hustru och tre barn.

Sedan C.W. på hösten 1990 återvänt till tjänsten i Lönsboda började han sondera möjligheterna till en löneförhöjning. Han upplevde situationen så att arbetsgivarföreträdarna inte kände till hans pressade arbetsförhållanden i Lönsboda och vad han faktiskt uträttade där. Han var emellertid inte förtrogen med hur han skulle gå till väga för att få till stånd de rätta kontakterna och därmed kanske en förhandling om sin lön. I oktober 1990 ringde han därför upp P.A. för att orientera sig om detta. Vid telefonsamtalet fick han klart för sig att möjligheterna till förbättrad lön var mycket små. Han uppfattade P.A. så att den enda reella chansen var att säga upp sig och sedan lägga ett högre lönebud inför en fortsatt anställning. Vidare uppfattade han P.A. så att han kunde räkna med att denne skulle återanställa honom.

I november 1990 aktualiserade C.W. i ett brev till sjukvårdsdirektören N.O.S. frågan om vårdcentralens deltagande i en jourverksamhet som drog resurser. I samma brev tog han upp frågan om det var möjligt för honom att få omförhandling till marknadsmässig, rättvis lön efter ansvar och belastning. Han lade också fram en idé om hur en löneförhöjning skulle kunna finansieras. Via biträdande chefsöverläkaren C.G. fick han emellertid i lönefrågan endast svaret att han fick ta upp den med P.A.

Fredagen den 23 november 1990 inträffade en händelse som blev den akut utlösande orsaken till C.W:s uppsägning. Sent på dagen kallades han till ett dödsfall i plötslig spädbarnsdöd och han fick under flera timmar samma kväll ta hand om den drabbade familjen. Denna händelse ledde till att han tyckte sig vara absolut tvungen att få hjälp. Han ville få någon att komma till Lönsboda så att han fick personlig kontakt samt fick visa hur svår situationen var, vad han uträttade och att han ändå var värd en något så när marknadsmässig lön. Han trodde att han var åtminstone lite uppskattad, eftersom han behövdes så mycket i verksamheten vid vårdcentralen. Den enda utväg han såg som tillräckligt dramatisk var att han sade upp sig. Den 30 november skrev han sin uppsägning, varvid han framhöll bakgrunden till sin åtgärd. Han hade inte för avsikt att sluta sin anställning utan endast att få till stånd kontakter och diskussioner. Han hade sålunda inte någon ny tjänst ”på gång” och inte heller planer på att söka någon sådan.

Efter jul- och nyårshelgen blev C.W. mycket sjuk. Det rörde sig om ett psykiskt kristillstånd som betedde sig som en infektionssjukdom. Under något dygn kunde han inte ens ta vara på sig själv, han drabbades av hallucinoser och var mycket ”skör”. Någon dag efter det att han åter kommit på benen i hemmet blev han uppringd av P.A. som föreföll vara orolig för honom. P.A. hade fått kännedom om uppsägningen och frågade, om det var riktigt att C.W. hade sagt upp sig. När C.W. svarade att det hade han gjort och att det var vad P.A. hade sagt att han skulle göra, tyckte P.A. att det inte var ”så vettigt”. C.W. frågade då, om P.A. via sina kontakter i administrationen kunde ordna så att C.W. fick ta tillbaka uppsägningen. P.A. sade att han skulle ordna det. Såvitt C.W. kunnat erinra sig var det dock någon som ringde senare och sade att uppsägningen måste återkallas skriftligt. Han sände då in sin skriftliga återkallelse, vars utformning framstår som mycket egendomlig för att komma från en person med hans utbildning.

Det har framkommit att C.W. ända sedan i oktober 1990 hade uppvisat ett tilltagande bisarrt beteende. I januari 1991 gick detta så långt att P.A. fick informationer från personalen vid vårdcentralen, från patienter och från föreståndaren för försäkringskassekontoret i Lönsboda som fick honom att tro att det ”inte stod rätt till” med C.W. Den 24 januari besökte därför P.A. tillsammans med företagshälsoöverläkaren L.M. vårdcentralen för att tala med C.W. och söka bedöma dennes tillstånd. De fann dock inte tillräckliga skäl för att avstänga honom från tjänsten den dagen. Påföljande dag sjukskrev sig C.W.

P.A. fick vid denna tid veta att man hos sjukvårdsdistriktets personalförvaltning inte ville godta C.W:s återkallelse av uppsägningen. Han försökte då övertala förvaltningen att respektera återkallelsen. Han ville dock iaktta diskretion och nämnde därför inte något om vad han fått veta om C.W:s egendomliga beteende. Den politiskt sammansatta distriktsnämnden i Hässleholms sjukvårdsdistrikt valde att betrakta uppsägningen som bindande för C.W. och beviljade den 31 januari hans entledigande fr.o.m. den 28 februari 1991.

Samma dag som distriktsnämnden fattade sitt beslut – den 31 januari 1991 – avstängdes C.W. från sin tjänst av P.A. Skälet var att han vid upprepade tillfällen hade uppträtt olämpligt. Den 7 februari upprättade P.A. en remiss till psykiatrikern K.Å.L. för bedömning av C.W:s psykiska hälsotillstånd. Härefter utvecklade C.W. emellertid allt klarare symptom på psykisk sjukdom och den 20 februari tvångsintogs han på psykiatrisk klinik under diagnosen bipolär affektiv psykos, mer känd som manisk-depressiv sjukdom.

Vid intagningen var C.W. svårt sjuk i sjukdomens maniska fas. Enligt vad som är känt kan det ta från veckor till någon månad från det att en sådan sjukdomsfas börjar utvecklas till dess att den når klimax, som kan vara från dagar till veckor, varefter symptomen åter avklingar. Sjukdomsfasens förlopp anses i allmänhet vara under något halvår om den lämnas obehandlad. Det är vidare känt att en person i den maniska sjukdomsfasen har en i varierande grad sjukligt förhöjd självkänsla med bristande hämningar och bristande självkritik som kan medföra ett impulsivt och oöverlagt handlande. Den sjuke ser inga problem och tror sig kunna klara allt. Läkarförbundet vill i detta sammanhang understryka det anmärkningsvärda i att C.W. med sin försörjningsbörda riskerade sin anställning utan att ens fundera på att söka annan tjänst. Psykiatrikern P.L. har i ett den 11 juni 1991 utfärdat intyg rörande C.W. uttalat bl.a. följande: ”Sammanfattningsvis framgår patientens långvariga överbelastning ganska klart av journalhandlingar. Likaså finns rikligt med beskrivningar av hans tilltagande bisarra beteende redan tidigt under höstterminen -90. Med tanke på hans svåra sjukdom vid inläggningen, förefaller det mig mycket sannolikt att han ej rätt kunnat bedöma sin situation då han 901130 begärde entledigande från sin tjänst. Patientens chef, dr P.A., informerades av mig om detta redan tidigt under vårdtiden i slutet av februari -91”.

C.W. medicinerar nu mot sin sjukdom. Sedan han skrivits ut från lasarettet i Lund den 28 mars 1991 var han sjukskriven ända tills han den 1 september 1991 började som FN-läkare i Libanon. Han hade svårigheter att klara av denna tjänstgöring och fick ett återfall som medförde att han på egen begäran var intagen på psykiatrisk klinik i Sverige under tiden från den 1 mars till mitten av april 1992. Han har sedan lyckats få först en provanställning och sedan några vikariat hos ett annat landsting. Han har sökt fast tjänst där men hittills förbigåtts, troligen på grund av att han fått mindre goda vitsord från Kristianstads läns landsting. Hans framtid är osäker.

Mot bakgrund av det anförda intar läkarförbundet följande ståndpunkter. I första hand görs gällande att C.W:s uppsägning den 30 november 1990 har tillkommit under inflytande av rubbad själsverksamhet. Uppsägningen är därför ogiltig enligt 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. I andra hand görs gällande att uppsägningen har framkallats genom ett svikligt förledande från arbetsgivarens sida, nämligen genom P.A:s besked till C.W. vid deras telefonsamtal i oktober 1990. Upplysningen att C.W. måste säga upp sig för att få till stånd en förhandling om sin lön var inte korrekt och vilseledde C.W. På grund av det svikliga förledandet är uppsägningen ogiltig enligt 30 § avtalslagen. I tredje hand görs gällande att det stått i strid mot mot tro och heder att åberopa uppsägningen mot C.W. eftersom man på arbetsgivarsidan visste att han var psykiskt sjuk och att han, såsom han framhöll i uppsägningshandlingen, befann sig i en oerhört svår situation. Uppsägningen är därför ogiltig enligt 33 § avtalslagen. Företrädare för arbetsgivaren hade i vart fall fått vetskap om C.W:s sjukdom innan uppsägningen hade inverkat bestämmande på landstingets handlingssätt. Denna vetskap skall därför enligt avtalslagens 39 §, andra meningen, beaktas vid bedömningen. Det har framkommit att man hos landstinget före den 31 januari 1991 inte gjort mer än att man hade börjat överväga i vilket nummer av Läkartidningen som ett ledigkungörande av tjänsten skulle ske.

I sista hand görs gällande att det med hänsyn till omständigheterna i ärendet – C.W:s svåra sjukdom och situation i övrigt, P.A:s vilseledande upplysning, C.W:s uppenbart överilade uppsägning och det ringa eller obefintliga förfång som det skulle ha medfört för landstinget att godta återkallelsen och behålla C.W. i sin tjänst – är oskäligt att åberopa uppsägningen mot honom. Uppsägningen bör därför i vart fall lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. – Inom ramen för dessa grunder måste enligt läkarförbundets mening beaktas att C.W. såsom tidigare framgått, inte alls hade för avsikt att verkligen lämna sin tjänst.

Landstinget

När C.W:s uppsägning inkom den 4 december 1990 kände man hos landstinget till att C.W. var missnöjd med sin lön och sina arbetsförhållanden. Uppsägningen hade sålunda föregåtts av det av läkarförbundet nämnda brevet från C.W. till sjukvårdsdirektören N.O.S. Det var också känt att C.W. i oktober 1990 hade talat med sin chef P.A. om möjligheten till en löneförhöjning. Hos landstinget uppfattade man därför uppsägningen som ett försök från C.W:s sida att sätta press på landstinget i lönefrågan. Det är inte helt ovanligt att arbetstagare i sådant syfte säger upp sig eller hotar med att säga upp sig. Detta förekommer även bland läkare. I detta fall råkade det också förhålla sig så att två andra läkare vid samma tid hade hotat landstinget med att säga upp sig om de inte fick högre lön.

En arbetstagares uppsägning av sitt anställningsavtal är en rättshandling som binder arbetstagaren och normalt inte kan ensidigt återtas av denne. Det gäller under alla förhållanden när det förflutit en längre tid efter det att uppsägningen ägde rum. C.W:s återkallelse inkom först den 22 januari 1991, d.v.s. ca 50 dagar efter uppsägningen. Under mellantiden hade personalförvaltningen inte fått något besked om att han inte ville stå fast vid uppsägningen. Återkallelsen kom därmed så sent att den inte kunde tillmätas betydelse. Distriktsnämndens beslut den 31 januari 1991 att bevilja C.W. entledigande var därför en ren formalitet. Enligt landstingets uppfattning kan landstinget inte vägra att godta en arbetstagares uppsägning, förutsatt att den såsom föreskrivs i gällande kollektivavtal skett skriftligen.

Det finns inte grund för att enligt avtalsrättsliga regler bedöma C.W:s uppsägning som ogiltig eller lämna den utan avseende.

Vad först angår den av läkarförbundet åberopade 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, är det landstingets uppfattning att denna lag över huvud taget inte är tillämplig på en sådan ensidig rättshandling som uppsägning av ett anställningsavtal. Landstinget vill här hänvisa till arbetsdomstolens dom 1991 nr 17 [ Zeteo ] [ Karnov ]. För det fall att 1924 års lag likväl skulle anses tillämplig bestrider landstinget att C.W:s uppsägning tillkommit under inflytande av psykisk sjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten. Bortsett från den händelse då C.W. påstås ha blivit anmodad att genomgå en psykiatrisk undersökning – en händelse som torde ha inträffat år 1983 och vars bakgrund inte är närmare känd – har det i vart fall inte före januari 1991 funnits något som tytt på att han skulle vara sjuk. Bortsett från en sjukskrivningsperiod på hösten 1983 har han tvärtom haft en synnerligen låg sjukfrånvaro, fr.o.m år 1985 t.o.m. år 1990 endast sammanlagt fem dagar som inträffade under år 1988. Det har i målet inte framkommit något som visar att han den 30 november 1990 var psykiskt sjuk eller eljest led av någon rubbning av själsverksamheten som påverkat hans beslut att säga upp sig. Någon gång i mitten av december 1990 deltog P.A. tillsammans med C.W. i en personalkonferens, vid vilken C.W. visade dia-bilder och berättade om sin tjänstgöring i Saudi-Arabien. Enligt P.A. fanns det då inget som tydde på att C.W. var sjuk.

För att C.W:s uppsägning skulle kunna bedömas som ogiltig enligt 33 § avtalslagen krävs det att landstinget haft vetskap om att omständigheterna vid uppsägningens tillkomst var sådana att det skulle strida mot tro och heder att med den vetskapen göra uppsägningen gällande. Om det nu eventuellt förhöll sig så att C.W. faktiskt var sjuk den 30 november 1990, så hade man på landstingets sida emellertid inte vetskap om detta vare sig den 4 december, då uppsägningen kom till landstingets kännedom, eller den 31 januari 1991, då distriktsnämnden beviljade entledigandet. Det är visserligen riktigt att P.A. i januari 1991 fick sådana informationer om att C.W. uppträdde egendomligt, att P.A. den 24 januari tillsammans med L.M. besökte vårdcentralen för att söka bedöma C.W:s tjänstbarhet. Som läkarförbundet har uppgett fann de emellertid inte skäl att anta annat än att han den dagen kunde sköta sin tjänst.

Det bestrids att C.W:s uppsägning framkallats genom svikligt förledande från P.A:s sida och således skulle kunna anses ogiltig enligt 30 § avtalslagen. Det är riktigt att C.W. någon gång i oktober 1990 hade ett telefonsamtal med P.A. Vid detta förklarade C.W. att han ansåg sig orättvist lönesatt varjämte han frågade om möjligheten till en löneförhöjning och om gången i ett sådant ärende. P.A. förklarade då att det normala var att lönehöjningar skedde i de regelbundet återkommande s.k. lokala varven. Vidare förklarade han att en annan väg kunde vara att inom landstinget söka en annan tjänst eller ett uppdrag, så att man kom i en förhandlingsposition. Slutligen nämnde han att den som ansåg sig tillhöra en bristgrupp naturligtvis kunde hota med att säga upp sig. Det var inte fråga om att P.A. i något hänseende gav C.W. ett personligt råd. Tvärtom fann P.A. det obehagligt att som arbetsgivarföreträdare bli tillfrågad i ärendet, och han uppmanade därför C.W. både att vända sig till förvaltningsledningen för att få upplysningar och att ta kontakt med sin facklige företrädare för att få råd.

Vidare bestrids att omständigheterna skulle vara så ömmande att C.W:s uppsägning kan lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. Som tidigare framgått kände arbetsgivaren den 31 januari 1991 inte till C.W:s sjukdom. Han har efter det att han slutat sin anställning hos landstinget haft FN-tjänst och även lyckats få anställning hos ett annat landsting, låt vara att han hittills inte fått en fast tjänst.

Den frågan kan ställas, om landstinget inte kunnat ta tillbaka C.W. i sin tjänst när man sedermera fick veta att han intagits för sluten psykiatrisk vård. Ett sådant handlande från landstingets sida hade emellertid kunnat uppfattas som ett prejudikat och spritt uppfattningen att det kan löna sig att säga upp sig i syfte att pressa landstinget till en löneförhöjning. Landstinget vill markera att det inte tolererar sådana förfaranden. Härom rådde också enighet i distriktsnämnden i samband med att denna beviljade C.W:s entledigande.

Domskäl

Efter ca åtta års anställning hos landstinget som distriktsläkare vid vårdcentralen i Lönsboda sade C.W. genom en den 30 november 1990 daterad handling upp anställningen att upphöra fr.o.m. den 28 februari 1991. Han återkallade skriftligt uppsägningen den 22 januari 1991. Distriktsnämnden i Hässleholms sjukvårdsdistrikt beslöt emellertid den 31 januari att bevilja honom entledigande från tjänsten fr.o.m. den 28 februari. Landstinget betraktade alltså uppsägningen som bindande för C.W. Tvisten i målet gäller om detta var berättigat eller om uppsägningen i själva verket var ogiltig eller i vart fall skall lämnas utan avseende på grund av att det skulle vara oskäligt att åberopa den mot C.W.

I målet har åberopats såväl skriftlig som muntlig bevisning. På läkarförbundets begäran har C.W. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör ägt rum med överläkaren K.Å.L. På landstingets begäran har vittnesförhör ägt rum med chefsöverläkaren P.A. sjukvårdsdirektören N.O.S. och företagshälsoöverläkaren L.M.

Läkarförbundet har i första hand gjort gällande att C.W:s uppsägning varit ogiltig enligt 1924 års lag om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Detta har bestritts av landstinget. Mellan parterna är härvid tvistigt bl.a. huruvida 1924 års lag (vilken sedan den 1 januari 1992 har rubriken Lag om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning) över huvud taget är tillämplig på en sådan ensidig rättshandling som en arbetstagares uppsägning av ett anställningsavtal. Landstinget har gjort gällande att så inte är fallet och har till stöd för det åberopat arbetsdomstolens dom 1991 nr 17 [ Zeteo ] [ Karnov ], medan läkarförbundet till stöd för sin uppfattning har åberopat professorn Torgny Håstads kritik av nämnda dom i Svensk Juristtidning 1991 s. 470 tf.

Arbetsdomstolen finner dock inte anledning att i detta mål ytterligare gå in på frågan om 1924 års lags tillämplighet på en uppsägning av ett anställningsavtal. För en ogiltigförklaring med stöd av den lagen fordras nämligen under alla förhållanden att den person vars rättshandlande saken gäller därvid handlat under inflytande av ett sådant abnormt tillstånd som måste betecknas som en rubbning av vederbörandes själsverksamhet (psykisk störning). Av den medicinska utredning som framlagts i målet kan emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte med tillräcklig säkerhet slutas, att C.W. vid uppsägningstillfället den 30 november 1990 befann sig i ett sådant tillstånd.

Läkarförbundet har i andra hand gjort gällande att C.W. av sin chef P.A. svikligen förletts att säga upp sig och att uppsägningen därför är ogiltig enligt 30 § avtalslagen. Påståendet har bestritts av landstinget. Det svikliga förledandet har enligt läkarförbundet bestått i att P.A. vid det telefonsamtal som i oktober 1990 ostridigt ägde rum mellan de båda skulle ha upplyst C.W. om att den enda egentliga möjligheten för C.W. att få en högre lön skulle vara att han sade upp sin anställning för att i samband med en återanställning få till stånd förhandlingar om lönen. I samband därmed skulle P.A. enligt läkarförbundet också ha uttalat sig så att C.W. fick uppfattningen att han kunde räkna med att P.A. efter en uppsägning skulle återanställa honom.

C.W. har i denna del under sanningsförsäkran berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad läkarförbundet har anfört i sin sakframställning, medan P.A. i sitt vittnesmål har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad landstinget har anfört i sin sakframställning. P.A. har dock vidare uppgett följande. Han hade inte någon önskan att ”bli av med” C.W. Efter en direkt fråga av C.W. hade P.A. förklarat att han naturligtvis inte kunde garantera C.W. en återanställning för det fall att denne sade upp sig. Det enda som P.A. för sådant fall – och under förutsättning att det rådde läkarbrist – kunde utlova var att C.W. kunde få ett vikariat, dock inte tidigare än minst två å tre månader efter ett eventuellt entledigande.

Av vad sålunda och i övrigt förekommit framgår inte annat än att P.A. på C.W:s begäran vid telefonsamtalet lämnat denne allmänna upplysningar om olika möjliga sätt att få till stånd en löneförhöjning eller i vart fall förhandlingar därom. Det är inte visat att P.A. vid samtalet framställt sina upplysningar som någon form av råd till C.W. eller då haft anledning räkna med att denne skulle uppfatta dem som sådana, än mindre att P.A. eljest handlat på sådant sätt eller i sådan avsikt att han skulle kunna anses ha svikligen förlett C.W. att säga upp sin anställning.

Det sagda utesluter likväl inte att P.A:s upplysningar till C.W. vid telefonsamtalet haft en viss betydelse för dennes uppsägning den 30 november 1990. Arbetsdomstolen återkommer till detta i det följande.

Läkarförbundet har vidare åberopat de båda generalklausulerna i 33 och 36 §§ avtalslagen och hävdat att landstinget handlat i strid mot tro och heder genom att göra C.W:s uppsägning gällande mot honom (33 §) och att det i vart fall varit oskäligt att betrakta denna som bindande för honom (36 §).

Av C.W:s egna uppgifter framgår att han den 30 november 1990 vidtog åtgärden att säga upp sig i syfte att därmed söka få till stånd en förbättring av sina anställningsvillkor. Han har emellertid vidare uppgett att han därvid befann sig i ett psykiskt mycket pressat tillstånd och inte såg någon annan utväg än den som P.A. enligt hans mening hade beskrivit som den enda egentliga chansen. Enligt arbetsdomstolens mening framstår C.W:s handlande vid en objektiv bedömning också som illa övertänkt och föga rationellt. Det har sålunda inte framkommit något som ger anledning att ifrågasätta riktigheten av hans uppgifter om att han varken hade någon annan anställning i sikte eller ens hade för avsikt att söka annan anställning. Uppsägningen framstår därför närmast sådan som han själv har beskrivit den inför domstolen, nämligen som en dramatisk metod för att fästa arbetsgivarens uppmärksamhet på en situation som han för sin del upplevde som ”oerhört svår” inte vara lönemässigt utan också arbetsmässigt. Med hänsyn till att han inte hade någon annan anställning i sikte och till vad som obestritt upplysts om hans försörjningsbörda mot hustru och tre barn finns det inte heller anledning att betvivla hans uppgift att han över huvud taget inte tänkte sig att uppsägningen skulle leda till att han slutade sin anställning hos landstinget.

Av P.A:s vittnesmål framgår att denne någon gång efter trettondagshelgen 1991 genom landstingets personalavdelning fick kännedom om att C.W. sagt upp sig och att landstinget avsåg att bevilja honom entledigande. P.A. hade då spontant reagerat så att han fann det ”märkvärdigt” och ”dåligt” att C.W. ställde sig utan tjänst och riskerade familjens ekonomi, när det enligt vad P.A. visste i själva verket var en löneförhöjning som han eftersträvade. P.A. ringde därför upp C.W. och sade till honom att han måste försöka återkalla uppsägningen så att han åtminstone hade en anställning. C.W. ville då återkalla uppsägningen redan vid telefonsamtalet men fick beskedet att han måste lämna in en skriftlig återkallelse till landstinget. P.A. förstod att telefonsamtalet mellan honom och C.W. i oktober 1990 kunde ha haft betydelse för uppsägningen.

Vidare framgår av P.A:s vittnesmål och utredningen i övrigt att C.W. under januari 1991 uppvisade ett beteende som var så egendomligt att P.A. – efter att ha fått informationer om detta från flera olika håll – fann skäl att tillsammans med L.M. den 24 januari besöka vårdcentralen i Lönsboda för ett samtal med C.W. i syfte att utröna om denne var psykiskt frisk. Enligt vad P.A. och L.M. uppgett fann de inte skäl att vid detta tillfälle avstänga C.W. från tjänstgöring. Enligt P.A. hade han dock efter samtalet med C.W. talat med de anställda vid vårdcentralen och bett att få mer detaljer om C.W:s tidigare och fortsatta uppträdande samt haft för avsikt att fortsätta utredningen genom att kontrollera olika uppgifter med personer som uppgetts ha blivit utsatta för C.W:s egendomliga beteende. L.M. har uppgett att han vid besöket på vårdcentralen begränsade sin bedömning till att avse om C.W. var kapabel att utöva sin tjänst och ansåg att så var fallet åtminstone den dagen, eftersom han fann C.W. klar och redig och ”fullständigt orienterad”. Enligt L.M. kunde man vid ett så kort samtal som det var fråga om emellertid inte avgöra om C.W. var sjuk, utan man ville anlita en specialist i psykiatri.

Mot bakgrund av vad som nu redovisats finner arbetsdomstolen att det måste anses utrett att C.W. när han den 30 november 1990 skrev sin uppsägning och översände denna till landstinget, handlade i ett psykiskt pressat och obalanserat tillstånd, låt vara att domstolen inte ansett sig med tillräcklig säkerhet kunna dra slutsatsen att han handlat under inflytande av vad som skulle kunna betecknas som rubbad själsverksamhet. Det får också anses klarlagt att P.A:s upplysningar till C.W. vid telefonsamtalet i oktober 1990 haft betydelse för uppsägningen, även om P.A:s handlande därvidlag såsom tidigare framgått ingalunda kan bedömas som ett svikligt förledande till åtgärden eller eljest som otillbörligt. Vidare är utrett att P.A. sedan han i januari 1991 fått kännedom om uppsägningen inte bara förstått att hans upplysningar sålunda kunde ha medverkat till denna, vilken även P.A. fann så oförståndig att han genast uppmanade C.W. att söka återkalla den, utan också insett att C.W:s syfte med uppsägningen inte var att avsluta sin anställning. Slutligen är utrett att P.A. under fortsättningen av januari månad fick sådana informationer om ett egendomligt beteende från C.W:s sida att han fann anledning att allvarligt ifrågasätta om denne var psykiskt frisk.

Landstinget har bestritt att man på landstingets sida före distriktsnämndens beslut den 31 januari 1991 att bevilja C.W. entledigande haft kännedom om de nu berörda omständigheterna. Vad P.A. som basenhetschef för primärvården i Osby kommun enligt det anförda insett måste emellertid i förevarande sammanhang därmed också betraktas som känt för landstinget som arbetsgivare.

Med hänsyn därtill framstår det enligt arbetsdomstolens mening som mycket hårt mot C.W. att landstinget ville hålla honom bunden vid hans uppsägning fastän han förklarat sig vilja återkalla denna. Landstingets påstående att landstinget, trots återkallelsen, inte skulle ha kunnat ”vägra” att bevilja C.W. entledigande från tjänsten är självfallet felaktigt och förtjänar inte avseende. Det är däremot riktigt, som landstinget har anfört, att en uppsägning är en rättshandling som normalt inte kan ensidigt återkallas. Domstolen respekterar också landstingets principiella inställning att inte vilja handla på sådant sätt att det kan framstå som om det vid en arbetstagares missnöje med lön eller andra anställningsvillkor skulle godtas att arbetstagaren säger upp sig i påtryckningssyfte för att därefter återkalla uppsägningen när det passar honom eller henne. I detta enskilda fall har omständigheterna enligt domstolens mening emellertid varit sådana att landstingets handlande framstår som ett opåkallat och obilligt fasthållande vid denna principiella inställning i förhållande till en underlägsen motpart, som genom ett oförståndigt handlande under psykisk press försatt sig i en situation som med hänsyn till hans personliga förhållanden närmast varit att betrakta som katastrofal. Det är härvid även att märka att C.W. när han vid telefonsamtalet med P.A. i januari 1991 tydligen bringades till bättre insikt om de troliga konsekvenserna av sitt handlande, knappast längre synes ha varit i stånd att rätt ta till vara sina intressen. Den medicinska utredning som har framlagts i målet måste anses ge vid handen att C.W. vid denna tid befann sig under inflytande av den sjukdom som en månad senare ostridigt föranledde att han tvångsintogs på psykiatrisk klinik för vård under ca en och en halv månad och därefter var sjukskriven under ytterligare fem månader.

Arbetsdomstolen finner likväl inte tillräckligt stöd för slutsatsen att landstinget – vare sig genom P.A. eller på annat sätt – redan före den 31 januari 1991 haft en så klar insikt i alla till C.W. knutna omständigheter av betydelse, att det kan stämplas som stridande mot tro och heder att landstinget gjorde uppsägningen gällande mot honom. Domstolen beaktar härvid att P.A. och L.M. vid besöket på vårdcentralen den 24 januari inte fann anledning att då avstänga honom från tjänstgöring på grund av vad de kunde iaktta om hans psykiska status; P.A:s beslut om avstängning av C.W. på sådan grund meddelades först en vecka senare, den 31 januari 1991.

Landstinget har emellertid enligt vad som uppgetts från dess sida inte haft annat intresse av att hålla C.W. bunden vid uppsägningen än att man velat statuera ett exempel för att demonstrera sin tidigare berörda principiella inställning. Vidare framgår av utredningen att landstinget före den 31 januari 1991 inte vidtagit några sådana åtgärder med anledning av uppsägningen att det kunnat vålla landstinget olägenheter att låta C.W:s anställning bestå. Häremot skall vägas att man på landstingets sida inte kan ha undgått att inse att C.W. vid en förlust av anställningen löpte risk att drabbas av stor skada. Med hänsyn härtill samt till de tidigare redovisade omständigheterna måste det enligt arbetsdomstolens mening bedömas som oskäligt att låta landstinget åberopa den av C.W. återkallade uppsägningen mot honom. Domstolen finner därför att uppsägningen med tillämpning av 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende.

Det anförda innebär att landstinget inte haft grund för beslutet den 31 januari 1991 att bevilja C.W. entledigande från hans anställning som distriktsläkare. Detta bör i sin tur leda till att anställningen med bortseende från nämnda beslut förklaras alltjämt bestå; någon principiell invändning mot att detta blir rättsföljden har inte framställts från landstingets sida.

Läkarförbundets yrkande om allmänt skadestånd till C.W. grundas på att landstinget enligt förbundets mening gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att efter beslutet om att C.W. entledigande inte längre utge kollektivavtalsenliga förmåner till honom. Det fel som landstinget begått består emellertid i att landstinget genom sitt beslut den 31 januari 1991 hållit honom bunden vid hans uppsägning. Det framstår enligt arbetsdomstolens mening som helt främmande att betrakta situationen så att landstinget under tiden därefter, genom att inte utge lön m.m. till C.W. gjort sig skyldig till ett sådant åsidosättande av det mellan parterna gällande kollektivavtalet som kan föranleda att landstinget förpliktas att utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Landstinget får anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad. Med hänsyn härtill och till utgången i målet finner arbetsdomstolen att vardera parten bör stå för sina egna rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen bifaller på det sättet Sveriges Läkarförbunds talan att domstolen förklarar dels att C.W:s uppsägning den 30 november 1990 skall lämnas utan avseende, dels att C.W:s anställning hos Kristianstads läns landsting som distriktsläkare i Lönsboda alltjämt består.

2. Sveriges Läkarförbunds yrkande om allmänt skadestånd till C.W. avslås.

3. Vardera parten skall stå för sina egna rättegångskostnader.

4. Sekretessen enligt 9 kap. 20 § sekretesslagen skall bestå i målet för följande uppgifter som förebringats inom stängda dörrar, nämligen uppgifterna i läkarintyg utfärdat av P.L. den 11 juni 1991 (aktbil. 14) och i remiss utfärdad av P.A. den 7 februari 1991 (aktbil. 15).

Dom 1993‑03‑03, målnummer A‑11‑1992

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Erik Lempert, Sven-Hugo Ryman, Lennart Hörnlund, Lars Ahlvarsson, Nils Lang och Margot Ödman. Enhälligt.

Sekreterare: Gunilla Åkerman

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter