: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 1993 nr 42

| | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord : | | |  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Gå direkt till :

» Alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

AD 1993 nr 42

Sammanfattning:

Fråga huruvida ett bolag som driver elinstallationsverksamhet haft saklig grund för att säga upp två montörer som på grund av förslitningsskador respektive kärlförträngningar i fingrarna (s.k. vita fingrar) inte kunde utföra vissa vanligt förekommande arbetsmoment. Från arbetstagarpartens sida åberopas bl.a. de skyldigheter en arbetsgivare har för arbetsanpassning och rehabilitering.

Dom meddelad : Onsdagen den 3 mars 1993

» Gå direkt till domskälen

Dela :

         VisaStäng detaljer om domen ( Klicka här )

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 158/92 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] **

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SAF

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] **

 

 [] #

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

[ 2 av 7 ]
Andel tillfälliga ersättare : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 2 av 7 ]
Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )
[ 2 av 7 ]
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 / 7 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 2 st. ) : AD 1977 nr 151 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1982 nr 99 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Anförda förarbeten ( 9 st. ) :

Rättsfall som hänvisar till AD 1993 nr 42 ( 28 st. ): AD 1993 nr 96 | AD 1993 nr 215 | AD 1996 nr 109 | AD 1996 nr 115 | AD 1997 nr 39 | AD 1997 nr 52 | AD 1997 nr 73 | AD 1997 nr 115 | AD 1997 nr 145 | AD 1998 nr 13 | AD 1998 nr 20 | AD 1998 nr 57 | AD 1998 nr 67 | AD 1999 nr 10 | AD 1999 nr 26 | AD 1999 nr 124 | AD 2000 nr 111 | AD 2001 nr 59 | AD 2001 nr 92 | AD 2003 nr 44 | AD 2003 nr 45 | AD 2005 nr 105 | AD 2006 nr 11 | AD 2006 nr 57 | AD 2006 nr 83 | AD 2006 nr 90 | AD 2007 nr 12 | AD 2014 nr 41

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Domslut

1. Svenska Elektrikerförbundets talan avslås.

2. Förbundet skall ersätta Elektriska Arbetsgivareföreningen och Svenska Elinstallationer Aktiebolag deras rättegångskostnader med fyrtiosjutusen (47 000) kr, varav 40 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 1993 nr 42 ) :

Parter:

Svenska Elektrikerförbundet

mot

Elektriska Arbetsgivareföreningen och Svenska Elinstallationer Aktiebolag i Gävle

Svenska Elinstallationer Aktiebolag (bolaget) bedriver verksamhet inom elinstallationsbranschen. Bolaget har sitt säte och huvudkontor i Gävle. Elinstallationsverksamheten bedrivs vid filialer i Stockholm, Linköping och Karlstad. Bolaget är medlem i Elektriska Arbetsgivareföreningen (EA) och till följd härav bundet av gällande kollektivavtal mellan Svenska Elektrikerförbundet (SEF) och EA.

SEF:s medlemmar T.L. och L.N. är anställda i bolaget och har arbetat som montörer vid filialen i Karlstad. T.L. sjukskrevs i januari 1991 på grund av inflammation i en axel och i nacken och L.N. sjukskrevs i oktober 1991 för besvär med s.k. vita fingrar. Båda sades upp av bolaget i januari 1992. Som skäl för uppsägningarna har bolaget angett att de på grund av de nämnda skadorna inte kunde återgå som montörer med traditionellt installationsarbete och att bolaget inte hade möjlighet att omplacera dem.

Under påstående att bolaget inte haft saklig grund för att säga upp T.L. och L.N. har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall förklara uppsägningarna ogiltiga samt förplikta bolaget att till envar av T.L. och L.N. utge allmänt skadestånd med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning. Bolaget delgavs stämning i målet den 26 maj 1992.

Arbetsgivarparterna har bestritt bifall till käromålet men vitsordat ränteyrkandet som i och för sig skäligt. De har, för det fall domstolen skulle finna att de är skadeståndsskyldiga, hävdat att skadestånden skall jämkas helt eftersom saken har varit svårbedömd för bolaget.

Parterna har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader.

         Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.  ( Klicka här för att visa )

Förbundet

Bakgrunden till tvisten

T.L. har arbetat som elektriker sedan år 1975 och anställdes den 8 februari 1989 som montör hos bolaget. Den 30 januari 1991 blev han sjukskriven på grund av inflammation i höger axel och i nacken och var t.o.m. den 13 juni samma år sjukskriven i olika perioder enligt följande. 1991‑01‑30--04–17 (100 %) 1991‑04‑18--05–08 (50 %) 1991‑05‑09--06–02 (100 %) 1991‑06‑03--06–13 (25 %)

T.L. erhöll medicin och sjukgymnastik under sjukskrivningstiden. Under den senast angivna sjukskrivningsperioden var han på inrådan av den behandlande läkaren, ortopeden J.L. åter i arbete på 75 procent av sin heltid och utförde sitt ordinarie installationsarbete. Vid ett besök hos läkaren den 13 juni berättade T.L. att återgången i arbetet inte hade fungerat och de samtalade om vad som skulle kunna göras åt hans situation. Läkaren bedömde utsikterna för T.L. att bli frisk efter en operation till 50 procent och att denne, om operationen lyckades, skulle kunna återgå till sina ordinarie arbetsuppgifter. Även om någon operation inte ägde rum bedömde läkaren att T.L. skulle kunna återgå till sitt arbete som elektriker, dock kunde arbetsuppgifterna inte utföras på samma sätt som tidigare. Även omskolning diskuterades. Besöket utmynnade i att läkaren sjukskrev T.L. t.o.m. den 31 augusti i avvaktan på arbetsvårdande insatser.

I början av augusti förhörde sig T.L. hos Försäkringskassan i Karlstad om möjligheterna till omskolning. Man diskuterade möjligheterna för honom att utbilda sig till yrkeslärare inom elektrikerområdet och att erhålla sjukpenning under utbildningstiden. Man bestämde att T.L. själv skulle undersöka olika utbildningsalternativ och sedan återkomma till försäkringskassan. Vid närmare efterforskningar visade det sig att T.L. behövde komplettera sin tidigare utbildning för att kunna bli antagen till yrkeslärarutbildningen. Det var dock svårt att hitta passande kompletteringskurser. För att T.L. skulle få ytterligare tid på sig att undersöka olika utbildningsalternativ förlängdes sjukskrivningen till den 30 november.

Den 23 september upprättade försäkringskassan en rehabiliteringsplan för T.L. Enligt planen var målen för rehabiliteringen att i första hand söka återplacera honom i hans gamla arbete, i andra hand att söka finna annat lämpligt arbete, och som tredje alternativ att planera en så kort utbildning som möjligt för att han skulle kunna återgå i något annat lämpligt arbete.

Den 29 oktober skulle ett sammanträde äga rum i bolagets anpassningsgrupp. Det var bolaget som hade kallat till sammanträdet. Eftersom T.L. inte var kallad och man bedömde hans närvaro som nödvändig, ajournerades mötet till den 25 november. Närvarande vid detta tillfälle var, förutom T.L. ombudsmannen vid EA O.L. ombudsmannen vid SEF J-O.O. bolagets ägare och verkställande direktör J.J. jämte S.T. också från bolaget samt I.J. från arbetsförmedlingen, B-K.K. från försäkringskassan och T.R. läkare vid Bygghälsan.

I protokollet från sammanträdet finns i § 4 antecknat följande.

Inledningsvis redogjorde ordförande för bakgrunden till dagens sammanträde varefter ordet överlämnades till T.R. för en redogörelse i sak om T.L:s egentliga skada.

T.R. förklarade härvid att T.L. behandlats av J.L. läkare på ortopeden vid Karlstads centralsjukhus.

För övrigt vad avse skadans art ansåg T.R. att T.L. var den som bäst kunde redogöra för uppkommen skada.

T.L. redogjorde sammantaget hur han upplevt besvär från axelpartiet. I december 1990 kände han att det högg till i axeln. Därefter, vid vissa rörelser, återkommer värk i axeln. Det gjorde även ont därvid tryck mot axeln förekom. Vid röntgen av aktuell axel konstaterades förslitning – ledband nyckelben – vilket förorsakade värk vid vissa rörelser. Rörelse, med armar ovan axelhöjd, framkallade ofta värk i den förslitna axeln. Genom FK hade ärendet överlämnats till arbetslivstjänsten, vilket lett till att T.L. provat arbeta som lärare vid Nobelgymnasiet i Karlstad. På fråga, förklarade T.L. att arbete som lärare på elavdelning skulle passa densamma men härvid förutsätts dock att han får möjlighet att läsa allmän behörighet och högskoleutbildning för att erhålla kompetens för läraryrket.

Härefter följde diskussion avseende dels om T.L. ådragit sig skadan vid företaget eller ej, dels frågan om det var lämpligt för T.L. att spela golf med den påfrestning som härvid framkallas vid utslag av golfboll.

T.R. uppgav, vad avse lämpligheten att spela golf, att J.L. ortopedläkare, förklarat att T.L. kan spela golf med aktuell skada men framkallar golfspelet smärtor i axeln skall T.L. avbryta golfspelandet. T.L. uppgav härvid att han själv inte upplevde obehag i axeln av att spela golf.

J.J. anförde härvid, mot bakgrund av att han själv spelade golf, att han ifrågasatte starkt lämpligheten av att T.L. kunde utöva denna sport då man vid utslag i golf utsätter axelpartiet för kraftig påkänning vid svingen av klubban.

På fråga av arbetsgivarsidan förklarade T.R. samstämmigt med T.L. att den skada som T.L. ådragit sig innebär att han aldrig kan återgå i arbete som innebär traditionellt installationsarbete. Vidare konstaterades, vilket företaget i brev till AF bekräftat, att företaget inte hade möjligheter att omplacera T.L. inom företaget.

FK upplyste härvid att om T.L. avse arbeta som lärare erfordras att han utbildas för yrket. Utbildningen skulle då ske via komvux eller AMU vilket inte var gratis. Mot bakgrund därav uppgavs kostnaden till ca 30–35 tusen kronor, varvid undrades om företaget var beredd att med allmänna medel dela denna kostnad.

J.J. förklarade härvid att företaget inte hade ekonomisk möjlighet att dela på den kostnad som FK framställt för T.L:s tilltänkta utbildning. Härvid uppgavs att företaget innevarande dag hade tre (3) av totalt fem (5) anställda montörer långtidssjukskrivna, vilka härav utgår en kostnad av betungande semesterören som företaget redan nu har svårt att bära.

Härefter följde gemensamma diskussioner, därvid SEF påpekade företagets skyldighet att enligt lag undersöka möjligheten till anpassat arbete och därvid företaget förklarat, mot bakgrund av det lilla företaget, att man inte har möjlighet att erbjuda anpassat arbete, konstaterades att FK undersöker möjligheten till ekonomiskt bidrag för utbildning av T.L. i enlighet med densammas önskemål.

Den i protokollet nämnda arbetsprövningen vid Nobelgymnasiet i Karlstad hade ännu inte slutförts när anpassningsgruppen höll sitt sammanträde. Försäkringskassan hade dock den 7 november beslutat att T.L. skulle erhålla denna arbetsprövning och han deltog däri under tiden den 12 november – den 10 december, då han också uppbar sjukpenning. Under tiden Fr.o.m. den 12 december 1991 t.o.m. den 28 februari 1992 var T.L. sjukskriven och uppbar sjukpenning.

Den 2 januari 1992 erhöll T.L. underrättelse om att bolaget avsåg att säga upp honom av personliga skäl och den 24 januari sades han upp. Som skäl för uppsägningen angav bolaget senare att T.L. på grund av sina skador inte kunde återgå som montör med traditionellt installationsarbete och att bolaget inte hade någon möjlighet att omplacera honom.

I början av år 1992 anlitade försäkringskassan Arbetslivstjänsten inom Länsarbetsnämnden i Karlstad för att närmare utreda T.L:s möjligheter att genomgå en kurs för att erhålla allmän behörighet för elektriker; en kurs som han behövde genomgå för att kunna söka till yrkeslärarutbildningen. Den 22 januari erhöll försäkringskassan en rapport från Arbetslivstjänsten. I den kunde man utläsa att T.L. var tvungen att skaffa sig en allmän behörighet inom elektrikerområdet för att kunna söka in på yrkeslärarutbildningen och att han hade personliga förutsättningar för att genomgå en sådan utbildning. Vidare framgick av rapporten att även om T.L. inte skulle bli antagen till utbildningen, skulle han genom att skaffa den allmänna behörigheten stärka sin kompetens inom det aktuella yrkesområdet och ha möjlighet att söka arbete som arbetsledare.

För tiden den 11 februari till den 31 december 1992 erhöll T.L. rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. 7 § lagen om allmän försäkring (AFL). Han beviljades under denna tid arbetsinriktad rehabilitering i form av den nyssnämnda kursen ”Allmän behörighet för elektriker”. Någon gång i september 1992 erhöll T.L. besked från försäkringskassan att hans besvär hade godkänts som arbetsskada.

L.N. har arbetat som elektriker sedan år 1975. Han erhöll anställning hos bolaget den 5 februari 1990. Han besväras av s.k. vita fingrar. Besvären har uppkommit genom arbete med vibrerande verktyg och beror på kärlförträngningar i fingrarna. Han kan inte utföra arbete utomhus när det är kallare än + 5 grader C. Han är sjukskriven sedan den 15 oktober 1991 och uppbär sjukpenning.

Den 20 november 1991 upprättade Försäkringskassan i Karlstad en rehabiliteringsplan för L.N. I planen angavs som mål för rehabiliteringen: ”Återgång i lämpligt arbete hos nuvarande arbetsgivare. Lämpligt heltidsarbete, direktplacering eller kortast möjliga utbildning”.

Samma dag ägde ett sammanträde rum i bolagets anpassningsgrupp såvitt avsåg honom. Närvarande vid sammanträdet var förutom L.N. O.L. J-O.O. J.J. S.T. I.J. B-K.K. och T.R.

I protokollet antecknades under § 3 följande.

Inledningsvis konstaterades att L.N. på grund av arbete med vibrerande verktyg erhållit ”vita fingrar” och därav domning i fingrarna. T.R. förklarade härvid att skadan förvärras vid arbete med vibrerande verktyg eller arbete där temperaturen understiger +5° Vidare uppgavs att ärendet underställts yrkesmedicin för utredning.

J-O.O. sammanfattade att L.N. skada innebär att han skall slippa utföra arbete med vibrerande verktyg eller utföra arbete utomhus där temperaturen understiger +5°, t.ex. perioden september–maj. Mot bakgrund därav ställdes frågan om företaget kunde anpassa arbetet efter dessa förutsättningar.

J.J. svarade härvid att företaget inte hade dessa möjligheter som litet företag och med inriktning på installationsverksamhet kunde man uteslutande erbjuda traditionellt installationsarbete.

AF undrade härvid vad L.N. själv hade för önskemål vad avse arbete och arbetsuppgifter. Härvid förklarades vidare att L.N. ärende var nyanmält till FK och hade ännu inte anmälts till arbetslivstjänsten för utredning. En utredning av arbetslivstjänsten kostar ca 4000:- kr mot bakgrund av att FK:s allmänna ekonomi för närvarande är tungt belastad och därav prioritering får tillgripas, ställdes fråga om företaget var beredd att betala för arbetslivstjänstens uppdrag.

J.J. anförde: Företaget har inte resurser till att avsätta pengar till arbetslivstjänstens utredning.

På fråga av arbetsgivarsidan, förklarade T.R. med instämmande från L.N. att det var uteslutet att L.N. kommer att kunna återgå i arbete med traditionellt installationsarbete.

Den 2 januari 1992 erhöll L.N. underrättelse om att bolaget avsåg att säga upp honom av personliga skäl och han sades därefter upp den 29 januari. Bolaget angav senare som skäl för uppsägningen att L.N. på grund av sina skador inte kunde återgå som montör med traditionellt installationsarbete och att bolaget inte hade möjligheter att omplacera honom. Även L.N. fick i september 1992 besked från försäkringskassan att hans besvär hade godkänts som arbetsskada. Under senhösten beslutade försäkringskassan att till L.N. utge rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. 7 § AFL fr.o.m. den 2 januari 1993 för omskolning genom en AMUkurs i mediateknik.

Arbetsgivarens ansvar

Den 1 juli 1991 trädde nya regler i arbetsmiljölagen i kraft. De nya föreskrifterna ställer ökade krav på arbetsgivaren att skapa förutsättningar för arbetsskadade och långtidssjukskrivna anställda att återgå i arbete. Lagens grundläggande bestämmelser finns i 2 kap. 1 §, som har följande lydelse.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende.

Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör hans eget arbete.

Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och förläggning av arbetstider beaktas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas.

Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter.

Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjlighet till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och yrkesmässigt ansvar.

Enligt motiven (prop. 1990/91:140 [ pdf | ] s. 133 [  ]) är bestämmelsernas funktion att markera att hänsyn alltid skall tas till individuella olikheter i fråga om tålighet mot fysiska och psykiska belastningar. Vidare sägs det att bestämmelserna tillgodoser kravet på en bättre arbetsanpassning för redan anställda.

De nämnda bestämmelserna kompletteras av föreskrifterna i 3 kap. 3 § andra stycket samma lag, som har följande lydelse.

Arbetsgivaren skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.

Enligt motiven (a. prop. s. 45 f.) ställer dessa bestämmelser krav på arbetsgivaren på två sätt. Arbetsgivarens skyldigheter består i att dels anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarens särskilda förutsättningar, dels även i övrigt ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Dessa båda krav kompletterar varandra. Att ta hänsyn till arbetstagarens förutsättningar kan enligt motiven t.ex. innebära att bedöma vilka arbetsuppgifter och befattningar som är lämpliga i det enskilda fallet, om arbetstagaren behöver särskilda personella stödinsatser m.m. Vidare anges att det andra kravet tar sikte på individinriktade åtgärder dilekt i miljön. Det kan t.ex. vara fråga om tekniska åtgärder eller anpassning av arbetsredskap, men även arbetsorganisatoriska frågor kan aktualiseras. Det sägs vidare att motiven till arbetsmiljölagen i dess tidigare lydelse ger uttryck för en syn där ohälsa och olycksfall kan förebyggas antingen genom att arbetsgivaren anpassar arbetsmiljön till den enskildes förutsättningar eller genom att arbetstagaren omplaceras eller på annat sätt lämnar den arbetsmiljö som medför påfrestningar. Enligt departementschefen kan detta synsätt bl.a. medföra att arbetsmiljön inte anpassas för att underlätta för sjukskrivna att återgå i arbete, eftersom de inte utsätts för den påfrestande arbetsmiljön när de är borta från arbetet. En sådan tillämpning av lagen stämmer enligt departementschefen inte överens med dess grundläggande syfte eller arbetslivspolitiken i övrigt där arbetslinjen är en övergripande princip.

I motiven anges vidare att ett grundläggande syfte med arbetsgivaransvaret för arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet är dels att förebygga ohälsa och olycksfall, dels att underlätta återgång i arbete för dem som trots allt drabbas av sjukdom eller skada. Enligt departementschefen är arbetsgivarens anpassningsansvar inte begränsat av om arbetstagaren faktiskt befinner sig på arbetsplatsen. I fallen med långtidssjukskrivna begränsas arbetsgivarens ansvar endast av att det finns ett anställningsförhållande.

Det anges vidare i motiven att skyldigheten att anpassa arbetsmiljön omfattar alla åtgärder som kan krävas med stöd av arbetsmiljölagen och att begreppen arbetsmiljöanpassning och rehabilitering kompletterar varandra. Rehabiliteringsbegreppet avser, när det gäller arbetsgivaransvaret, yrkesinriktade rehabiliteringsinsatser som utbildning, arbetsträning, yrkesvägledning m.m. Arbetsmiljöanpassningen innebär ändringar i arbetsmiljön. Det kan vara fråga om både tekniska hjälpmedel, ändringar i den fysiska arbetsmiljön och ändring av arbetsorganisation, arbetsfördelning och arbetstider m.m. Anpassning av arbetsmiljön kan, sägs det, ofta vara en förutsättning för en framgångsrik rehabilitering.

I det remissförfarande som föregick ändringarna i arbetsmiljölagen krävde LO en skärpning av lagen om anställningsskydd. Med anledning härav uttalade departementschefen (a. prop. s. 52 f.) att vad som är rimligt att kräva av arbetsgivaren i fråga om åtgärder för att arbetstagaren skall kunna fortsätta sin anställning bara kan avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar vägs in. Departementschefen anförde vidare bl.a. följande.

De nu föreslagna ändringarna i arbetsmiljölagen vidgar arbetsgivarens ansvar för bl.a. en god arbetsorganisation, arbetsanpassning och rehabilitering. Genom dessa ändringar ökar arbetsgivarens skyldighet att utveckla arbetsorganisationen, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa arbetet till de enskilda anställdas förutsättningar och genomföra rehabiliteringsinsatser. Detta vidgade arbetsgivaransvar måste givetvis också påverka arbetsgivarens omplaceringsskyldighet. Bedömningen av vad som är saklig grund för uppsägning kan därmed komma att påverkas. Det medför också ökade krav på arbetsgivaren att vidta åtgärder för att stärka den enskilde arbetstagaren och öka hennes eller hans förutsättningar att arbeta. Det torde knappast kunna bli aktuellt att bedöma en uppsägning från arbetsgivaren som sakligt grundad under tid då sådana åtgärder pågår.

Det finns enligt motiven (a. prop. s. 47) en gräns för hur mycket man kan kräva av en arbetsgivare i berörda avseenden. Departementschefen underströk dock att möjligheterna att anpassa arbetsvillkoren hade ökat genom den tekniska utvecklingen och genom allt bättre kunskaper inom rehabiliteringsområdet samt att detta måste avspeglas i vad man kan kräva av arbetsgivaren.

Genom den reform ifråga om rehabilitering och rehabiliteringsersättning inom ramen för den allmänna försäkringen som trädde i kraft den 1 januari 1992 (se prop. 1990/91:141 [ pdf | ]) har nya möjligheter skapats för att rehabilitera skadade och långtidssjukskrivna arbetstagare. Vidare har arbetsgivaren getts ett förstahandsansvar för de anställdas rehabilitering. Bestämmelserna, som finns intagna i 22 kap. AFL, får ses som ett komplement till de nyss redovisade nya bestämmelserna i arbetsmiljölagen. Som tidigare beskrivits har arbetsgivaren ett långtgående ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering på arbetsplatsen. Arbetsgivaren kan i detta arbete vara i behov av stöd och hjälp. Genom ändringarna i AFL har försäkringskassan blivit skyldig att lämna bidrag i sådan form. Försäkringskassan kan också betala ut rehabiliteringsersättning.

I vissa fall skall arbetsgivaren enligt 22 kap. 3 § AFL se till att behovet av rehabiliteringsåtgärder utreds och bedöms, d.v.s. arbetsgivaren skall göra en rehabiliteringsutredning. En sådan utredning skall göras när en arbetstagare har varit helt eller delvis frånvarande från sitt arbete på grund av sjukdom under längre tid än fyra veckor i följd eller varit sjukfrånvarande ofta under kortare perioder eller om arbetstagaren själv begärt att en rehabiliteringsutredning skall göras.

Arbetsgivaren skall göra utredningen i samråd och samverkan med den berörda arbetstagaren. I arbetsgivarens rehabiliteringsansvar ingår att göra en bedömning av orsakerna till arbetsoförmågan och att utreda behovet av åtgärder. Om arbetsgivaren underlåter att göra en rehabiliteringsutredning har försäkringskassan ett ansvar för att en sådan utredning ändå kommer till stånd.

Rehabiliteringsutredningen skall gälla vilka åtgärder som behöver vidtas för att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete och dess inriktning skall vara att arbetstagaren skall beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren. Finns det företagshälsovård skall dess resurser användas för att finna lösningar. Det kan t.ex. bli fråga om att skaffa särskild utrustning för att ändra den fysiska arbetsmiljön eller att söka komma till rätta med problemen genom arbetsprövning, arbetsträning, utbildning eller omplacering. Först när möjligheterna på arbetsplatsen är uttömda övergår ansvaret för rehabiliteringen på andra än arbetsgivaren. När utredningen är klar, skall den överlämnas till försäkringskassan. Om försäkringskassan på grundval av rehabiliteringsutredningen kommer fram till att arbetstagaren är i behov av rehabiliteringsåtgärder som kan medföra rätt till ersättning, skall kassan upprätta en rehabiliteringsplan. Detta framgår av 22 kap. 6 § AFL. Syftet med planen är att åstadkomma ett ”körschema” för rehabiliteringen. Det skall alltså klargöras vilka åtgärder som skall vidtas, vem som skall svara för respektive åtgärd och när dessa skall vidtas. Planens syfte är främst att se till att arbetstagaren får den rehabilitering som är nödvändig för att han eller hon skall kunna återgå i arbete.

Grundförutsättningarna för rätt till rehabiliteringsersättning regleras i 22 kap. 7 § AFL. Rehabiliteringsersättning kan ges till den som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller har rätt till sjukpenning och som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering. Ersättningen består av dels en rehabiliteringspenning, som motsvarar inkomstförlusten, dels ett särskilt rehabiliteringsbidrag, som skall bestrida uppkomna kostnader.

Ändringarna i arbetsmiljölagen och AFL har medfört att ökade krav måste ställas på arbetsgivaren att vara aktiv när det gäller att finna lösningar som gör det möjligt för sjuka och skadade arbetstagare att återgå i arbete. Arbetsgivaren måste noggrant utreda och ta till vara alla möjligheter som finns för att den berörde arbetstagaren skall kunna återgå i arbete. Utredningen skall äga rum i samverkan med den berörda arbetstagaren och eventuellt även med andra arbetstagare, skyddsombudet, den lokala fackliga organisationen samt andra arbetsgivare. Även expertis utifrån kan kopplas in, t.ex. företagshälsovården och Arbetslivstjänsten.

En arbetsgivare kan begära att Arbetslivstjänsten – mot betalning – skall göra en utredning. Det finns flera möjligheter för arbetsgivaren att finansiera hjälp utifrån. Försäkringskassan kan fr.o.m. den 1 juli 1991 ge erforderliga bidrag som ett led i rehabiliteringen. Därvid kan försäkringskassan själv vända sig till Arbetslivstjänsten och köpa tjänster därifrån. Så skedde i förevarande fall. Vidare finns det enligt 2 kap. 14 § AFL möjlighet att få bidrag av staten till olika arbetshjälpmedel som arbetstagaren behöver. Särskilda föreskrifter om detta har meddelats av regeringen i förordningen (1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enl. lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel. Arbetsgivaren kan också ansöka om bidrag hos Arbetslivsfonden. Enligt riktlinjerna för dess verksamhet kan Arbetslivsfonden ge bidrag för rehabilitering och arbetsanpassning som i huvudsak är yrkesinriktad och som avser dels individinriktade åtgärder, dels uppbyggnad och utveckling av nya rehabiliteringsmetoder. Medel från Arbetslivsfonden kan användas till arbetsorganisatoriska förändringar ur arbetsmiljösynpunkt.

Betydelsen för en arbetstagare att ha kvar sin anställning

För en arbetstagare som är sjukskriven och har arbetsskador vilka gör att han för tillfället inte kan återgå till sina tidigare arbetsuppgifter är det av betydelse att anställningen består, bl.a. av följande skäl.

1. Under sjukskrivnings- eller rehabiliteringstiden kan nya möjligheter öppnas för arbetstagaren att återgå i arbete. Sålunda kan bolagets verksamhetsinriktning ändras eller den medicinska vetenskapen göra framsteg.

2. Så länge anställningen består, kvarstår också arbetsgivarens ansvar för arbetstagarens arbetsanpassning och rehabilitering. Detta ansvar upphör inte endast därför att rehabiliteringsåtgärder har satts igång genom försäkringskassans försorg. Ansvaret kan på nytt aktualiseras, om igångsatta rehabiliteringsåtgärder skulle misslyckas.

3. En sjukskrivningstid av det i målet ifrågavarande slaget kvalificerar för rätt till semesterlön så länge anställningen består, men upphör när frånvaron har varit oavbruten under två hela intjänandeår efter insjuknandet. Storleken på semesterlönen är beroende av om sjukdomen betraktas som en arbetsskada eller inte. När det är fråga om en godkänd arbetsskada får hela intjänandetiden läggas till grund för beräkningen av semesterlönen, annars är det 180 dagar under varje intjänandeår som utgör kvalificeringstid. Både L.N. och T.L. har godkända arbetsskador.

4. Anställningen har betydelse för rätt till olika förmåner enligt de kollektivavtalsreglerade Arbetsmarknadsförsäkringarna (AMF). AMF-systemet består av olika delar, nämligen AGB (avgångsbidrag vid arbetsbrist), AGS (avtalsgruppsjukförsäkring), STP (särskild tilläggspension), TFA (trygghetsförsäkring vid arbetsskada) och TGL (tjänstegrupplivförsäkring). Alla delar i AMF-systemet förutsätter anställning, dock innehåller AGS och TGL bestämmelser om etterskydd under högst två år efter det att anställningen upphörde. Vidare gäller att sjukskrivningstid jämställs med arbetad tid i de fall då viss arbetad tid är en förutsättning för att försäkringen skall utfalla.

Sammanfattning av grunderna för förbundets talan

Bolaget har som skäl för uppsägningarna av T.L. och L.N. angett att de på grund av sina arbetsskador aldrig mer kan återgå i arbete hos bolaget. Förbundet hävdar att det inte har förelegat saklig grund för uppsägningarna dels därför att det är inte utrett att T.L. och L.N. inte kan återgå i arbete hos bolaget, dels på grund av att en arbetsgivare aldrig får säga upp en arbetstagare så länge denne uppbär sjukpenning eller rehabiliteringsersättning eller är föremål för rehabiliteringsåtgärder. Bolaget har därmed brutit mot 7 § i lagen om anställningsskydd (LAS).

När det gäller den förstnämnda grunden, nämligen att det inte är utrett att de berörda arbetstagarna aldrig kan återgå i arbete hos bolaget, hänvisas till de tidigare redovisade krav som i detta hänseende ställs på arbetsgivaren enligt de nya bestämmelserna om arbetsanpassning och rehabilitering och till bestämmelserna i 7 § andra stycket LAS om arbetsgivarens omplaceringsskyldighet.

Bolaget har inte uppfyllt de krav som kan ställas på en arbetsgivare för att söka åstadkomma att T.L. och L.N. skall kunna behålla sina arbeten. Arbetsgivaren är skyldig att vidta alla erforderliga åtgärder för att undvika uppsägning. Bolaget har inte gjort några försök alls när det gäller anpassning och rehabilitering. Inte heller har bolaget företagit någon utredning av möjligheterna för dem att utföra andra arbetsuppgifter hos bolaget. Det kan inte uteslutas att en sådan utredning hade lett fram till att de båda kunnat beredas fortsatt arbete hos bolaget, t.ex. efter en omorganisation av verksamheten (se AD 1977 nr 151 [ Zeteo ] [ Karnov ]) eller omfördelning av arbetsuppgifterna.

Bolaget har bl.a. hänvisat till de bedömningar som gjorts från Bygghälsans sida. Bygghälsan har emellertid inte kompetens att bedöma om T.L. och L.N. kunnat beredas annat arbete hos bolaget. T.R. läkaren vid Bygghälsan i Karlstad, har vid anpassningsgruppens sammanträden uttalat att T.L. och L.N. på grund av sina skador aldrig kan återgå i traditionellt installationsarbete. Enligt förbundets uppfattning är det inte dennes uppgift att dra några generella slutsatser om vilka arbetsuppgifter som T.L. och L.N. kan eller inte kan utföra på grund av sina skador. Läkaren skall bara uttala sig i medicinska frågor. Vad läkaren har uttalat är, såvitt avser T.L. att denne inte bör fortsätta i en arbetssituation där han för mycket belastar höger axel och att denne inte skall arbeta med armarna lyfta ovanför axelhöjd under en längre tid samt, såvitt avser L.N. att denne skall undvika att arbeta i kyla och med vibrerande verktyg. Det är inte tillräckligt med bara en medicinsk bedömning för att hävda att T.L. och L.N. inte kan återgå i arbete hos bolaget. Enligt förbundets uppfattning finns det arbetsuppgifter hos bolaget som de båda kan utföra utan hinder av sina arbetsskador.

Bolaget har inte fört någon diskussion med T.L. eller L.N. om vad som kunde göras och inte heller i anpassningsgruppen har det förekommit någon ingående diskussion härom.

Att en arbetsgivare har underlåtit att göra en utredning innebär inte bara att denne inte levt upp till de krav som ställs i arbetsmiljölagen utan även att denne inte levt upp till de krav som ställs i 7 § andra stycket LAS angående omplaceringsskyldighet. Om det råder oklarhet huruvida en omplacering kunnat ske, anses omplaceringsskyldigheten inte fullgjord och det finns då inte heller någon saklig grund för uppsägning.

Om arbetsdomstolen inte skulle dela förbundets bedömning att bolaget brustit i sitt utredningsansvar och därigenom även mot sina skyldigheter vad gäller omplacering, gör förbundet i andra hand gällande att uppsägning i vart fall inte får ske så länge arbetstagaren uppbär sjukpenning eller rehabiliteringsersättning eller är föremål för rehabiliteringsåtgärder.

Enligt huvudregeln får uppsägning enligt 7 § LAS inte ske på grund av sjukdom. Det finns bara ett undantag från denna regel och det undantaget gäller om arbetstagaren varken är sjukskriven eller föremål för rehabilitering och befinner sig på arbetsplatsen, men av någon anledning har nedsatt arbetsförmåga. Att en arbetsgivare aldrig får säga upp en sjuk arbetstagare som uppbär sjukpenning framgår av motiven till anställningsskyddslagen (prop. 1973:129 [ pdf | ] s. 126 [  ]), där följande sägs.

”När det gäller sjukdom bör arbetsförhållandet normalt inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren får rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. I varje fall bör uppsägning inte kunna komma ifråga så länge den sjuke arbetstagaren uppbär sjukpenning från försäkringskassa”.

Att detsamma gäller så länge den sjuke arbetstagaren uppbär rehabiliteringsersättning eller är föremål för rehabiliteringsåtgärder framgår av det tidigare återgivna uttalandet i prop. 1990/91:140 [ pdf | ] s. 53 [  ] att det knappast torde bli aktuellt att bedöma en uppsägning från arbetsgivaren som sakligt grundad under tid då rehabiliteringsåtgärder pågår. Den omständigheten att rehabiliteringsåtgärderna avser omskolning till ett annat arbete än det som finns hos den aktuella arbetsgivaren saknar betydelse. Vad som har sagts i motiven måste avse inte bara arbetsgivarens egna åtgärder utan även försäkringskassans. Ansvaret för rehabilitering åvilar ju i första hand arbetsgivaren både enligt arbetsmiljölagen och enligt AFL. Som förbundet framhållit är det av betydelse för arbetstagaren att ha kvar sin anställning även i fall som de förevarande. Det är mot bakgrund härav som det återgivna uttalandet i prop. 1973:129 [ pdf | ] s. 126 [  ] måste läsas.

Arbetsgivarparterna

Arbetsgivarparterna har i stora delar ingen erinran mot den redogörelse som förbundet lämnat om sjukdomsförloppen hos T.L. och L.N.

Bolaget är ett litet företag som ägnar sig åt traditionellt installationsarbete. Såväl bolaget som branschen har begränsade resurser när det gäller att anpassa arbetet till och göra omorganisationer för anställda som har drabbats av ifrågavarande slag av skador. Visserligen är arbetsuppgifterna i allmänhet varierande, men vissa arbetsmoment är ständigt återkommande och går inte att undvika, vilket kan medföra att den som har ådragit sig en viss sjukdom eller skada kan ha svårt att stanna kvar i branschen. Av en skrift ”Belysning av ELbranschen” som tagits fram år 1992 av Bygghälsan, Stockholmsregionen och som redovisar resultat från en fördjupad hälso- och arbetsmiljöundersökning av elbranschen och dess anställda i Stockholm, Södertälje och på Gotland 1990–1991, framgår att en elektriker ofta arbetar halva arbetsdagen med armarna över axelhöjd. Det är vidare så inom installationsbranschen att det inte går att undvika elinstallationsarbeten utomhus.

Företagshälsovården tog fart på allvar i det svenska arbetslivet i början av 1970-talet. Det var fram till denna tidpunkt inte obligatoriskt för företag inom elinstallationsbranschen att vara anslutna till Bygghälsan. Många företag var anslutna till lokala företagshälsovårdscentraler. Från fackligt håll och från Bygghälsan kritiserade man dessa hälsovårdscentraler. Kritikerna menade att de saknade den tekniskt förebyggande delen, att de ägnade sig för mycket åt sjukvård och att de inte hade några möjligheter att hjälpa till med rehabilitering. Med Bygghälsan förhöll det sig annorlunda, ansåg kritikerna. I början av 1970-talet beslutades att de företag i el-branschen som inte hade egen företagshälsovård skulle ansluta sig till Bygghälsan. Ett skäl till beslutet var att om ett företag vände sig till Bygghälsan så ”fixade de alltihop”. Ett ytterligare skäl var att elinstallationsbranschen är en typisk småföretagarbransch som dessutom har ”hoppande arbetsplatser”.

Genom att en arbetsgivare ansluter sig till Bygghälsan, vilket bolaget har gjort, köper arbetsgivaren in sig hos specialister som skall klara just den typ av problem som är aktuella i målet. Inom Bygghälsan arbetar läkare, ingenjörer, sjuksköterskor och sjukgymnaster som ett hälsoteam. Hälsoundersökning sker vart tredje år och utförs av en sjuksköterska. Vid denna ges individuell rådgivning och bedöms behov av samt ombesörjs remiss till läkare eller sjukgymnast. Sjuksköterskan förmedlar också kontakt med skyddsingenjörer för eventuella tekniska insatser på arbetsplatsen. Dessutom står såväl läkare som sjukgymnaster till arbetstagarens förfogande för utredning och behandling av arbetsrelaterade sjukdomar. Anslutningen till Bygghälsan befriar inte arbetsgivaren från att ”tänka själv”, men arbetsgivaren får genom sin anslutning hjälp med att utreda och överväga åtgärder i situationer av aktuellt slag. Bygghälsan måste ses som en integrerad del i arbetsgivarens förebyggande och rehabiliterande arbetsmiljöarbete.

Det är mot bakgrund av vad som nu sagts felaktigt att, som förbundet, påstå att det inte varit en uppgift för Bygghälsans läkare T.R. att uttala sig om T.L:s och L.N:s möjligheter till arbete i branschen. Det är nämligen just dennes uppgift att göra sådana bedömningar. T.R. har själv eller genom dem som han samarbetar med inom Bygghälsan tillgång till den samlade expertisen på området. Han kan därför se helheten.

Förbundet har påstått att bedömningen av om bolaget haft saklig grund för uppsägning kan komma att påverkas av om arbetsgivaren har fullgjort vad som åligger denne enligt de nya bestämmelserna i arbetsmiljölagen om arbetsgivares rehabiliteringsskyldighet samt har därvid hänvisat till uttalanden i motiven till ändringarna i arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140 [ pdf | ]). Enligt arbetsgivarparternas mening saknar motivuttalandena betydelse i de förevarande fallen. Det är nämligen en bärande princip i svensk lagstiftning att ändring i gällande rätt skall ske genom att den relevanta lagen ändras, i det här fallet anställningsskyddslagen, eller att motivuttalanden som syftar till att påverka tillämpningen av lagen görs i samband med en ändring däri. Detta framgår av uttalanden i justitieutskottets betänkande JuU 1976/77:15 [ pdf ] s. 6, propositionen 1978/79:11 [ pdf | ] s. 184 [  ] f. (jfr även s. 195) och propositionen 1981/82:71 [ pdf | ] s. 69 [  ] (jfr även s. 163 f.). De av förbundet åberopade uttalandena i motiven till ändringarna i arbetsmiljölagen saknar således relevans för den aktuella tvisten.

Till detta skall läggas att de av förbundet åberopade ändringarna i arbetsmiljölagen trädde i kraft efter det att T.L:s och L.N:s skador hade uppstått. Deras skador är sådana som uppstår med tiden och måste ha grundlagts innan T.L. och L.N. anställdes hos bolaget. Det har inte påståtts från förbundets sida att bolaget varit vållande till dessa skador.

Det finns inte några särskilda formkrav på hur en rehabiliteringsutredning skall göras. Om en arbetstagare varit borta en viss tid, är det arbetsgivarens uppgift att ta initiativ till att något händer. Det har bolaget också gjort. När de nya bestämmelserna i arbetsmiljölagen trädde i kraft den 1 juli 1991 var utredningsarbetet redan i full gång. Bolaget kände till att Bygghälsan, arbetsförmedlingen och försäkringskassan var inkopplade på olika sätt och under hösten tog bolaget initiativ till mötena i anpassningsgruppen. Vidare måste det förhålla sig så att de rehabiliteringsåtgärder som åsyftas i de av förbundet återgivna motivuttalandena till ändringarna i AFL är sådana åtgärder som sker i arbetsgivarens regi. I förarbetena (prop. 1990/91:141 [ pdf | ] s. 46 [  ]) sägs att arbetsgivaren på olika sätt skall svara för de rehabiliteringsåtgärder som kan vidtas på arbetsplatsen eller i syfte att arbetstagaren skall kunna vara kvar på arbetsplatsen. Några sådana åtgärder var inte aktuella vid tiden för uppsägningarna.

Under alla förhållanden kan man inte blunda för att det finns gränser för vad en arbetsgivare kan göra när det gäller en arbetstagares arbetsmiljö. I förarbetena (prop. 1990/91:141 [ pdf | ] s. 42 [  ] f.) sägs att det inte alltid kommer att vara möjligt att finna lösningar som möjliggör att anställningen består. Bl.a. sägs att det särskilt för de mindre arbetsplatserna kan vara svårt att ordna platser för arbetsprövning eller arbetsträning i tillräcklig omfattning. I sammanhanget bör också uppmärksammas uttalandena i propositionen 1988/89:150, [ pdf | ] bil. 9, vartill hänvisning gjorts i motiven till ändringarna i AFL, där det sägs att ”om den fysiska och psykiska belastningen på arbetsplatsen inte kan förändras på ett sådant sätt att den anställde kan vara kvar i arbetet, är det en viktig uppgift för samhället – bl.a. genom samverkan mellan arbetsförmedling och försäkringskassa – att medverka till att den enskilde kan finna ett annat och lämpligare arbete.” Uttalanden i samma riktning har gjorts av sekreteraren i Arbetsmiljökommissionen J.A.

I de förevarande fallen har samhällsaktörerna självmant trätt in. Detta förhållande visar att man från samhällets sida har insett det riktiga i vad T.R. uttalade vid anpassningsgruppens möten. Det är här fråga om ett litet företag med obefintliga möjligheter till omplacering eller förändring av arbetsuppgifterna genom omorganisation av verksamheten. Hos bolaget förekommer ensartade arbeten.

Bolaget har genom sin anslutning till Bygghälsan ordnat en god förebyggande hälsovård och övervägt vilka rehabiliteringsmöjligheter som funnits. Förbundets påstående att bolaget inte har gjort några försök alls beträffande arbetsanpassning och rehabilitering och att finna andra arbetsuppgifter såvitt avser de berörda arbetstagarna tillbakavisas. Bolaget har gjort vad på det ankommer.

Förbundet har påstått att sjukdom inte utgör saklig grund för uppsägning. Arbetsgivarparterna delar förbundets uppfattning så till vida att det i allmänhet förhåller sig på detta sätt. Men om en arbetstagare på grund av sjukdom inte kan fortsätta med det arbete han har och det inte finns det några omplaceringsmöjligheter, kan sjukdom utgöra saklig grund för uppsägning. I motiven till anställningsskyddslagen (prop. 1973:129 [ pdf | ] s. 126 [  ]) sägs bl.a. att om arbetstagarens sjukdom har medfört en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan som är så väsentlig att arbetstagaren inte längre kan utföra arbete av någon betydelse, bör nedsättningen av arbetsförmågan kunna åberopas som grund för uppsägning. Detta motivuttalande i förening med vad T.R. har uttalat åberopas som skäl för att saklig grund för uppsägning har förelegat i förevarande fall.

Vad gäller det av förbundet åberopade uttalandet i motiven att arbetsförhållandet normalt inte bör kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren får rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt AFL bör följande framhållas. Förtidspension eller sjukbidrag kan erhållas, om sjukdomen har resulterat i varaktig invaliditet eller bestått under avsevärd tid. Utgångspunkten är att arbetsförmågan bör vara nedsatt med minst hälften. Det är inte troligt att försäkringskassan skulle anse att T.L:s eller L.N:s arbetsförmåga var nedsatt så mycket. De kan sägas ha en yrkesmässig invaliditet, men inte en fysisk. Till det sagda skall läggas att när motiven till anställningsskyddslagen skrevs var det vanligare med förtidspension och sjukbidrag än det är numera.

En ytterligare fråga i målet är om anställningsskyddslagen skall kunna åberopas för att slå vakt om en arbetstagares strävan att få ut semesterlön när det står klart att dennes anställning inte kan fortsätta. Bolagets kostnad för T.L:s och L.N:s semesterlön under åren 1991–1993 uppgår till omkring 200 000 kr. Det kan inte ha varit lagstiftarens avsikt att ge ett sådant inkomstskydd. Detta utgör i sig skäl nog att inte bifalla käromålet. Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande att såväl T.L. som L.N. på grund av sina arbetsskador inte kunnat återgå i arbete hos bolaget. Bolaget har därför haft rätt att säga upp dem. Bolaget har genomfört en rehabiliteringsutredning och denna har visat att ingen av de två kan komma tillbaka till installationsarbete. Ytterligare tekniska hjälpmedel skulle inte förändra denna slutsats. Inte heller kan en ändrad arbetsorganisation komma i fråga. Någon omplacering vid bolagets filial är inte möjlig och inte heller skulle en omplacering till någon av bolagets andra filialer medföra lättare arbete för någon av dem.

För bolaget har situationen varit svårbedömd. Därför bör i vart fall något skadestånd inte dömas ut.

Förbundet

Av den av arbetsgivarparterna åberopade skriften från Bygghälsan framgår att 38 procent av de i undersökningen deltagande elektrikerna hade haft besvär i nacke och axel någon gång de senaste tolv månaderna och 48 procent av dem hade haft besvär i ländryggen. Arbetsgivaren har skyldighet att söka komma till rätta med förekomsten av sådana besvär. Av 1 och 2 uu i Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1983:6) om arbetsställningar och arbetsrörelser framgår att arbetsgivaren skall utforma arbetet så att påfrestande arbetsställningar undviks och bl.a. nämns att arbete då det är praktiskt möjligt skall utformas så att långvarigt och återkommande arbete med händerna över axlarna kan undvikas. Detta kan arbetsgivaren åstadkomma bl.a. genom olika hjälpmedel såsom t.ex. att bockar/ställningar i större utsträckning används i stället för stegar. Som åtgärder vid besvär med vita fingrar anges i den nyssnämnda broschyren att äldre maskiner kan förses med avvibrerande handtag, att stativ kan användas vid vissa arbeten och att arbetsuppgifterna kan varieras genom arbetsrotation.

Domskäl

Tvisten

Tvisten i målet gäller om bolaget har haft saklig grund för att i januari 1992 säga upp T.L. och L.N. som arbetat som elmontörer vid bolagets filial i Karlstad. Det är ostridigt i målet att de båda arbetstagarna vid uppsägningstillfällena led av skador som försäkringskassan i september samma år godkände som arbetsskador. För T.L:s del är det fråga om förslitningsskador i höger axel och i nacken, vilka medför att han inte kan utföra arbete med armarna ovanför ögonhöjd. Och L.N. har s.k. vita fingrar, något som innebär att han inte kan arbeta i kyla eller med vibrerande verktyg. Enligt bolaget var skälen för uppsägningarna att T.L. och L.N. på grund av dessa skador inte kunde återgå som montörer med traditionellt installationsarbete och att bolaget inte hade möjlighet att omplacera dem.

Enligt förbundet är det inte är utrett att T.L. och L.N. inte kan återgå i arbete hos bolaget. Förbundet har härvid åberopat det ansvar för arbetsanpassning och rehabilitering som åvilar en arbetsgivare dels sedan den 1 juli 1991 enligt arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140, [ pdf | ] AU22, rskr. 302, SFS 1991:677), dels sedan den 1 januari 1992 inom ramen för den allmänna försäkringen (prop. 1990/91:141, [ pdf | ] SfU16, rskr. 303, SFS 1991:1040). Vidare har förbundet gjort gällande att en arbetsgivare aldrig får säga upp en arbetstagare så länge denne uppbär sjukpenning eller rehabiliteringsersättning eller är föremål för rehabiliteringsåtgärder. Enligt arbetsgivarparterna däremot har bolaget gjort vad som ankommit på detta.

På förbundets begäran har T.L. och L.N. samt ombudsmännen vid förbundet J-O.O. och S.H. hörts upplysningsvis. Vidare har på arbetsgivarparternas begäran förhör i samma ordning hållits med bolagets verkställande direktör och ägare J.J. och ombudsmannen vid Elektriska Arbetsgivareföreningen O.L. I målet har också förebragts skriftlig bevisning.

1991 års ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring

Med de ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring (AFL) som riksdagen beslutade under år 1991 har lagstiftaren sökt skapa klarare regler för arbetsgivares ansvar för att anställda, som drabbats av skada eller sjukdom, får del av de anpassnings- och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebär att arbetsgivaren har getts ett större och tydligare ansvar för att utveckla sin arbetsorganisation, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa arbetet till de enskilda anställdas förutsättningar och genomföra rehabiliteringsinsatser. Såvitt gäller arbetsgivarens ansvar inom ramen för den allmänna försäkringen har arbetsgivaren ålagts en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbetsgivaren under närmare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsutredning och denna utredning skall genomföras i samråd med arbetstagarens fackliga organisation, om arbetstagaren medger det. Ansvaret för att klarlägga rehabiliteringsbehovet gäller oavsett hur behovet har uppstått. Den rehabiliteringsutredning som arbetsgivaren gör skall tillställas försäkringskassan som bl.a. har tillsynsansvar över och samordningsansvar för de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten. För arbetstagarens rehabilitering kan även andra samhällsaktörer komma in i bilden, främst hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsmarknadsorganen. Arbetsgivaren har förstahandsansvar för att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten.

Under riksdagsbehandlingen framhöll socialförsäkringsutskottet bl.a. att arbetsgivaren har ansvar för rehabiliteringen av de anställda även på mycket små arbetsplatser. Däremot, fortsatte utskottet, behöver arbetsgivaren inte göra rehabiliteringsutredningen själv. Det är i stället naturligt att han tar företagshälsovården till hjälp. Avslutningsvis tillade utskottet i anslutning till det framlagda lagförslaget att ”små arbetsgivare” kommer att få ansvar för rehabiliteringen av de anställda, men att en arbetsgivare med få anställda däremot i regel torde ha begränsade möjligheter att erbjuda en anställd andra arbetsuppgifter inom företaget (1990/91:SfU16).

Någon för de rehabiliteringsansvariga gemensam definition av begreppet ”rehabilitering” finns inte (se dock den nyinförda definitionen i 22 kap. 2 § AFL). Däremot har det i prop. 1990/91:141 [ pdf | ] angetts att rehabilitering i vid mening omfattar medicinsk, social och yrkesinriktad rehabilitering. Med medicinsk rehabilitering avses närmast att återställa grundläggande funktioner. Till social rehabilitering kan räknas åtgärder som service, råd, upplysning och bistånd i personliga angelägenheter. Den yrkesinriktade rehabiliteringen vänder sig till människor som av medicinska, sociala eller liknande skäl har svårt att erhålla och behålla ett arbete. Den skall hjälpa dessa att stärka sin ställning på arbetsmarknaden.

Betydelsen av 1991 års lagändringar för den föreliggande tvisten

Arbetsgivarparterna har till en början bestritt att de nya bestämmelserna i arbetsmiljölagen och AFL skulle vara relevanta vid prövningen av den nu aktuella tvisten, eftersom det är en bärande princip i svensk lagstiftning att ändringar i gällande rätt sker genom ändringar i den relevanta lagen, i detta fall anställningsskyddslagen, eller genom motivuttalanden i anslutning till en ändring i denna lag och att så inte skett.

Arbetsdomstolen kan emellertid inte dela denna uppfattning. Bestämmelserna i anställningsskyddslagen om saklig grund för uppsägning och om arbetsgivarens omplaceringsskyldighet måste givetvis ses i belysning av de rättigheter och skyldigheter som arbetsgivare och arbetstagare har antingen dessa grundas på särskilda föreskrifter i anställningsskyddslagen eller annan lag eller på avtal som parterna är bundna av. Och häri ligger att även de ändringar som gjorts bl.a. i arbetsmiljölagen kan få betydelse vid prövningen i det enskilda fallet av vad som är saklig grund för uppsägning. Denna uppfattning har också kommit till uttryck i propositionen 1990/91:140 [ pdf | ] (s. 52) utan att någon annan uppfattning redovisats från lagrådets sida.

Det kan i anslutning härtill tilläggas att de nya bestämmelserna om arbetsgivares ansvar för anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder bortsett från vissa i målet inte relevanta undantag inte har försetts med några särskilda övergångsbestämmelser. Vad arbetsdomstolen har att pröva är därför om bolaget haft saklig grund för uppsägningarna med hänsyn även till de nya bestämmelser som gällde vid tiden för uppsägningarna. Det förhållandet att T.L:s och L.N:s arbetsskador uppstått innan lagändringarna trädde i kraft saknar i sig betydelse för arbetsgivarens ansvar.

Närmare om grunderna för parternas talan

Från förbundets sida har bolaget kritiserats för att inte ha vidtagit några åtgärder i syfte att få de båda arbetstagarna tillbaka i arbete. Någon utredning har enligt förbundet inte företagits och det finns, anser förbundet, arbetsuppgifter hos bolaget som T.L. och L.N. kan utföra med sina skador. Med en omfördelning av arbetsuppgifterna skulle det därför vara möjligt för T.L. och L.N. att återgå i arbete där. Förbundet har också hänvisat till att det finns hjälpmedel som kan användas i arbetet, men inte heller i denna del har bolaget företagit någon utredning. Vidare har T.L. och L.N. själva föreslagit att de exempelvis skulle kunna syssla med reparation av hushållsmaskiner och, efter viss utbildning, ritningsarbete, även om detta inte är uppgifter som ingår i bolagets nuvarande verksamhet.

Förbundet har också gjort gällande att det inte är möjligt att säga upp en arbetstagare så länge denne uppbär sjukpenning, rehabiliteringsersättning eller är föremål för rehabiliteringsåtgärder.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att bolaget fullgjort sitt ansvar gentemot T.L. och L.N. I denna del har man hänvisat till Bygghälsans insatser och de möten i anpassningsgruppen som bolaget initierat. Arbetsgivarparternas inställning får förstås så att bolaget fullgjort sina skyldigheter, att bolaget inte kunnat erbjuda de båda arbetstagarna några arbetsuppgifter och att ansvaret för fortsatta utredningar och för de båda arbetstagarnas rehabilitering tagits över av samhället när uppsägningarna ägde rum.

Närmare om betydelsen av 1991 års lagändringar

I motiven till 1991 års ändringar av AFL har särskilt markerats att det är väsentligt för den enskildes trygghet i anställningen att arbetsgivaren gör allt som är möjligt att göra för att anställningen skall kunna bestå (prop. 1990/91:141 [ pdf | ] s. 43 [  ]). Även i motiven till ändringarna i arbetsmiljölagen har motsvarande markering gjorts genom en erinran om den skyldighet enligt anställningsskyddslagen som en arbetsgivare principiellt har att före uppsägning överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, d.v.s. att omplacera arbetstagaren (prop. 1990/91:140 [ pdf | ] s. 51 [  ] f.) I detta ligger bl.a. att arbetsgivaren måste överväga om det är möjligt att genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar. Det kan också vara frågan om att anskaffa tekniska hjälpmedel för att på så sätt underlätta för arbetstagaren att behålla sin anställning. Vid bedömandet av hur långt arbetsgivarens åliggande härvidlag kan sträcka sig spelar givetvis in bl.a. tekniska faktorer vid sidan av bedömningar i vilken utsträckning en arbetstagare kan bli mera varaktigt hjälpt av de åtgärder som övervägs (jfr AD 1982 nr 99 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

I arbetsgivarens ansvar inom den allmänna försäkringen ingår att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten, t.ex. arbetsträning, utbildning och omplacering (prop. 1990/91:141 [ pdf | ] s. 42 [  ]). Häri ligger inte att arbetsgivarens skyldigheter att medverka till rehabiliteringsåtgärder är begränsade endast till sådana åtgärder som kan vidtas på den egna arbetsplatsen. Det kan krävas av arbetsgivaren att denne medverkar till att finna exempelvis relevant arbetsprövning, arbetsträning eller omskolning utanför den egna arbetsplatsen och att arbetsgivaren när det behövs medger arbetstagaren tjänstledighet för att genomföra sådan rehabilitering (jfr a. prop. s. 43). Förarbetena ger dock inte stöd för att arbetsgivaren kan åläggas ett längre gående ansvar för arbetstagarens rehabilitering än att vidta sådana åtgärder som syftar till att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren. Men i denna del kan ansvaret inte anses vara begränsat till att avse endast rehabiliteringsåtgärder för en återgång till arbete inom ramen för anställningen. Även möjligheterna att efter rehabilitering omplacera arbetstagaren till andra arbetsuppgifter inom företaget måste givetvis övervägas. Också i detta hänseende måste frågan om vidden av arbetsgivarens skyldigheter avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar vägs in (jfr prop. 1990/91:140 [ pdf | ] s. 52 [  ]). Som också uttalats i motiven kommer det att i en del fall inte vara möjligt att finna lösningar som gör det möjligt att anställningen består. Det blir då en uppgift för samhället att medverka till att den enskilde kan finna ett annat och lämpligare arbete (prop. 1990/91:141 [ pdf | ] s. 43 [  ]).

Saklig grund för uppsägning?

Vad arbetsdomstolen nu har att pröva är om det funnits möjligheter för bolaget att låta T.L:s och L.N:s anställningsförhållanden bestå.

Omfattningen av domstolens prövning

Som redan inledningsvis nämnts bedriver bolaget elinstallationsverksamhet vid tre filialer, nämligen i Stockholm, Linköping och Karlstad. Bolaget ägs sedan september 1989 av J.J. som också är bolagets verkställande direktör. Denne har under förhöret uppgett bl.a. följande.

Bolagets ideologi är att ingen filial skall bestå av fler än 20 montörer, eftersom man vill ha små lättrörliga enheter som kan verka ute i landet. Bolaget eftersträvar att företaget skall bli ett riksbegrepp. Verksamheten bedrivs på samma sätt vid de tre filialerna, men antalet anställda montörer i Stockholm och Linköping är större än i Karlstad. Bolaget är numera specialiserat på installationsarbeten i industri och bostäder. Häri ingår bl.a. att installera elcentraler och dra ledningar samt att sätta upp elarmaturer. Någon möjlighet att omplacera T.L. och L.N. till någon av de övriga filialerna fanns inte, eftersom det inte fanns några lediga tjänster där. En sådan omplacering hade dessutom krävt att T.L. och L.N. flyttat till orten.

Arbetsdomstolen har uppfattat förbundets talan så att T.L. och L.N. endast varit intresserade av att stanna i Karlstad. Förbundet har inte uttryckligen gjort gällande att bolaget kunnat omplacera de båda arbetstagarna till Stockholm eller Linköping. Med beaktande härav och av att en omplacering till Stockholm eller Linköping krävt att T.L. och L.N. hade varit tvungna att flytta till orten prövar arbetsdomstolen frågan om bolaget haft saklig grund för uppsägningarna med utgångspunkt i vilka möjligheter de haft att kvarstå i anställning vid Karlstadsfilialen.

Bolagets verksamhet

Beträffande verksamheten vid Karlstadsfilialen har följande kommit fram genom vad J.J. uppgett.

Vid denna filial fanns år 1991 sex montörer anställda. Av dessa var tre sjukskrivna och tre i arbete. En av montörerna sade upp sig. När T.L. och L.N. sades upp fanns det endast fem montörer anställda. Filialen erhåller sina uppdrag på i huvudsak två sätt, antingen efter offert, eller genom tilläggsbeställningar i samband med att tidigare beställt arbete utförs hos uppdragsgivaren. Det sistnämnda sättet är det vanligaste. Entreprenaderna ligger normalt i storleksordningen 400 000–500 000 kronor och brukar ta 1–2 månader i anspråk. Normalt arbetar två montörer per varje entreprenad, men det förekommer ibland att extrapersonal anlitas. Bolagets lagerhållning är mycket begränsad, eftersom material kan erhållas från två närliggande grossister. Antingen levererar grossisten materialet direkt till kunden eller också hämtar montören det hos denne och tar det med sig till kunden. Någon firmabil finns inte. Bolaget har inte heller någon verkstad. Det finns bara en arbetsbänk där enklare reparationer kan utföras. Denna typ av arbete är dock endast sporadiskt förekommande. De arbetsuppgifter som finns, och som alltså skall fördelas på fem personer, är vad man kallar för traditionellt elinstallationsarbete, t.ex. att dra elkablar, sätta upp elskåp och armaturer samt koppla uttag.

Har bolaget fullgjort sina omplaceringsskyldigheter?

Vad gäller T.L:s och L.N:s möjligheter att fortsätta arbeta vid Karlstadsfilialen kan arbetsdomstolen till en början konstatera att såväl Bygghälsans läkare som de båda arbetstagarna själva vid anpassningsgruppens sammanträden i november 1991 varit överens om att de två på grund av sina skador inte kunde återgå i arbete som innebär traditionellt installationsarbete. Arbetsdomstolen anser sig kunna utgå ifrån att deras skador redan vid uppsägningstillfällena var konstanta i den meningen att några medicinska åtgärder för att avhjälpa eller lindra skadorna och därmed möjliggöra för dem att utföra alla slags arbetsuppgifter hos bolaget inte var aktuella. Situationen kan beskrivas så att de på grund av sina skador var förhindrade att utföra, T.L. arbete med armarna ovanför ögonhöjd och L.N. arbete vid kyla eller med vibrerande verktyg. Det torde dock vara uppenbart att det vid filialen i Karlstad fanns och alltjämt finns arbetsuppgifter som inte kräver arbetsinsatser av detta slag. En fråga är därför om förhållandena varit sådana att det funnits möjlighet för bolaget att genom en ändrad arbetsorganisation eller omfördelning av arbetsuppgifter omplacera T.L. och L.N.

Som framgått av J.J:s uppgifter, som inte motsagts av förbundet, hade filialen i Karlstad vid uppsägningstillfällena endast fem arbetstagare anställda. Fråga är alltså om ett litet arbetsställe. Med beaktande härav finner arbetsdomstolen uppenbart att det skulle medföra framför allt stora praktiska problem för företaget, om bolaget skulle tvingas organisera arbetet utifrån en ordning som innebär att en eller ett par av montörerna inte kan tas i anspråk för utförande av arbeten som innehåller vanligt förekommande moment. Och till sådana arbetsmoment måste med hänsyn till vad som är känt om bolagets huvudsakliga verksamhetsinriktning räknas arbete med armarna ovanför ögonhöjd och arbete med vibrerande maskiner. Det är inte heller rimligt att tänka sig att arbetsuppgifter innehållande sådana arbetsmoment skall fördelas endast på de övriga montörerna i bolaget, med den risk för arbetsskador som en sådan koncentration av uppgifterna otvivelaktigt skulle innebära för dem.

Visserligen får förbundets inställning förstås så att det inte kan uteslutas att bolaget med tekniska hjälpmedel kan komma till rätta med de problem som T.L:s och L.N:s arbetsskador medför. J.J. har såvitt gäller sådana hjälpmedel berättat att bolaget införskaffat elpneumatiska slagborrmaskiner, som enligt erfarenheterna i branschen mycket starkt minskat skadefrekvenserna. I övrigt har J.J. hävdat att dessa maskiner är de enda hjälpmedel som kunnat komma i fråga för ett företag med det antalet anställda som bolaget har. Förbundet har inte bemött dessa påståenden på annat sätt än att S.H. uppgett att såvitt gäller arbeten med armaturer eller andra arbetsuppgifter på höga höjder arbetet går fortare med ställningar och lyftanordningar och att arbetstagaren då också orkar mer. Någon närmare utredning i övrigt om lämpliga hjälpmedel, effekten av dessa och kostnaderna för dem har emellertid inte förebragts i målet.

Arbetsdomstolen anser sig dock kunna bortse från att utredningen i denna del är ofullständig. Så mycket torde ändå stå klart att införskaffandet av ytterligare tekniska hjälpmedel vid Karlstadsfilialen kan antas ha haft endast marginell betydelse för bolagets möjligheter att behålla T.L. och L.N. för installationsarbeten.

Arbetsdomstolen anser sig således av den förebragta utredningen kunna dra den slutsatsen att det inte kan krävas att bolaget skulle ha omfördelat arbetsuppgifterna vid filialen så att T.L. och L.N. befriades från respektive arbete med armarna ovanför ögonhöjd och arbete med vibrerande maskiner.

Det saknas i målet närmare utredning om i vilken utsträckning och under vilka förhållanden det förekommer arbete i kyla hos bolaget och vilka möjligheter till inomhusarbete som kan erbjudas L.N. under årets kalla del. Något stöd för att bolagets påstående att det inte varit möjligt att organisera arbetet eller omfördela arbetsuppgifterna så att L.N. kunde slippa sådant arbete har inte kommit fram. Enbart detta förhållande kan dock inte tas till intäkt för att bolaget också haft möjlighet att erbjuda L.N. fortsatt arbete i företaget.

Förbundet får anses ha gjort gällande också att T.L. och L.N. bort kunna behålla sina arbeten genom att bolaget utökade sin verksamhet till att omfatta även reparationer av hushållsmaskiner och ritningsarbeten. Av de uppgifter J.J. lämnat framgår att reparationer av hushållsmaskiner förekommer endast i enstaka fall och att ritningsarbeten av beskaffenhet över huvud taget inte förekommer som särskild arbetsuppgift inom filialen. Uppgifterna får anses bekräftade genom vad T.L. och L.N. uppgett. Enligt vad J.J. uppgett visar kunden normalt direkt för montören vilket arbete han vill ha utfört, men om kunden önskar ritningar till ett arbete anlitar denne normalt en konsultbyrå för projektering och föranstaltar därefter om ett anbudsförfarande.

Visserligen framgår det av motiven till ändringarna i arbetsmiljölagen att arbetsgivarens skyldighet ökat med rehabiliteringsreformen, bl.a. vad gäller skyldigheten att utveckla arbetsorganisationen, skapa meningsfullt och utvecklande arbete och anpassa arbetet till de enskilda anställdas förutsättningar (prop. 1990/91:140 [ pdf | ] s. 52 [  ]). Hur långt arbetsgivarens skyldighet sträcker sig måste dock ytterst prövas mot omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar måste vägas in.

Utredningen i målet utesluter i och för sig inte att det kan ha varit möjligt för T.L. och L.N. att i vart fall efter viss utbildning svara för mer kvalificerade ritningar för elinstallationer än de enkla ritningar som de uppgett att de ibland färdigställt i samråd med kunder. Med beaktande av den verksamhetsinriktning som J.J. redovisat för bolaget och av att arbetsgivaren även efter de aktuella lagändringarna måste anse ha principiell rätt att besluta om sin verksamhet kan det dock enligt arbetsdomstolens mening inte heller anses ha ingått i bolagets skyldigheter att utvidga sin verksamhet till att omfatta även ritningsverksamhet och reparationer av hushållsapparater och liknande för att på detta sätt kunna förse T.L. och L.N. med arbetsuppgifter. Inte heller på denna grund kan bolaget därför anses ha brustit i sin omplaceringsskyldighet.

På grund härav och då förbundet inte närmare angett på vilket annat sätt bolaget bort kunna erbjuda T.L. och L.N. andra arbetsuppgifter vid filialen i Karlstad finner arbetsdomstolen genom den utredning som förebragts i målet visat att bolaget inte haft eller har möjlighet att omplacera T.L. och L.N. till annat arbete.

Betydelsen av att arbetstagarna uppbar sjukpenning m.m.

Förbundet har emellertid hävdat också att bolaget inte haft rätt att säga upp T.L. och L.N. eftersom de vid respektive uppsägningstillfälle uppbar sjukpenning och var föremål för rehabiliteringsåtgärder.

Visserligen har det – som också förbundet pekat på – i förarbetena uttalats att det knappast torde bli aktuellt att bedöma en uppsägning från arbetsgivaren som sakligt grundad under tid då det pågår åtgärder för att stärka den enskilde arbetstagaren och öka dennes förutsättningar att arbeta (prop. 1990/91:140 [ pdf | ] s. 52 [  ] f.). Uttalandet kan emellertid enligt arbetsdomstolens mening inte antas ta sikte på andra situationer än sådana då fråga är om åtgärder för att arbetstagaren skall kunna återkomma till sin arbetsgivare eller situationer då det ännu är oklart om arbetstagaren kan återkomma. Som arbetsdomstolen redan uttalat kan arbetsgivarens ansvar inte sträcka sig längre än att medverka till sådana åtgärder som syftar till att arbetstagaren skall kunna komma tillbaka till denne.

Av utredningen i målet framgår att såväl T.L. som L.N. i vart fall under år 1991 varit föremål för utredning inom Bygghälsan, att Försäkringskassan i Karlstad upprättat rehabiliteringsplaner för dem båda under hösten 1991 och att vidden av deras skador diskuterades vid anpassningsgruppens möten i november 1991. T.L. erhöll i början av år 1992 och L.N. erhöll under senhösten 1992 beslut om rehabiliteringsersättning från försäkringskassan för utbildning avsedd för arbete inom annan verksamhet än den bolaget bedriver. Såvitt utredningen visar förekom det i tiden mellan uppsägningarna fram till dess de båda påbörjade sina utbildningar till annat yrke ingen ändring vad gäller vare sig deras arbetsskador och effekterna av dem eller bolagets verksamhet. Enligt arbetsdomstolens mening måste det redan vid uppsägningstillfällena ha stått klart att varken T.L. eller L.N. kunde förväntas komma tillbaka i arbete hos bolaget och därmed upphörde också bolagets ansvar för deras rehabilitering.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen därför att bolaget med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha haft saklig grund för uppsägningarna av T.L. och L.N. Förbundets talan skall följaktligen avslås.

Rättegångskostnader

Vid den angivna utgången skall förbundet åläggas att ersätta arbetsgivarparterna deras rättegångskostnader. Förbundet har inte haft någon erinran mot arbetsgivarparternas ersättningsyrkande. Förbundet skall därför åläggas att till arbetsgivarparterna utge yrkat belopp.

Domslut

1. Svenska Elektrikerförbundets talan avslås.

2. Förbundet skall ersätta Elektriska Arbetsgivareföreningen och Svenska Elinstallationer Aktiebolag deras rättegångskostnader med fyrtiosjutusen (47 000) kr, varav 40 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta på förstnämnda belopp enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 1993‑03‑03, målnummer A‑158‑1992

Ledamöter: Nina Pripp, Kjerstin Nordborg, Sven-Hugo Ryman (f. d. utbildningschefen och chefen för Statens Personalutbildningsnämnd; tillfällig ersättare), Ulf Göran Liljebladh, Ola Bengtson, Nils Lang (f.d. avtalsombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Bo Hjern. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Jarnfelter

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

Dela :

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens refererade avgöranden ( sedan 1993 )

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter