AD 1993 nr 31

Svenska Byggnadsarbetareförbundet

De nuvarande bestämmelserna i byggnadsavtalet om permittering tillfördes avtalet genom 1985 års byggnadsavtal. Ändringen av permitteringslönereglerna föranleddes av att bestämmelserna om permitteringslön i 21 § anställningsskyddslagen hade ändrats med ikraftträdande den 1 januari 1985. Det nya i lagen var att arbetsgivaren vid permittering skulle utge permitteringslön från första dagen.

I tvisten aktualiseras byggnadsavtalets bestämmelser om permittering och om väntetid. Rörande innebörden av dessa bestämmelser bör särskilt framhållas att de avtalsmässiga förutsättningarna är desamma vid permittering och väntetid. Det föreligger dock skillnader i två hänseenden. Vid permittering tillåts arbetstagaren att lämna arbetsplatsen, medan vid väntetid arbetstagaren har att kvarstanna på arbetsplatsen för att återuppta arbetet när hinder häremot inte längre föreligger. Vidare skall anmärkas att arbetstagarens ersättning är högre vid permittering än vid väntetid. Skillnaden uppgick i det föreliggande fallet till drygt 15 kr i timmen.

Rörande de faktiska omständigheterna i tvisten kan anföras följande. Under ett antal dagar var väderleksförhållandena sådana vid de två berörda arbetsplatserna att arbetstagarna skulle ha permitterats. Att väderleksförhållandena omöjliggjorde arbete de aktuella dagarna framgår av väderleksstatistik från SMHI som åberopas i målet som bevisning.

Bolaget har under tiden före den aktuella vintern men efter ikraftträdandet den 1 januari 1985 av de nya permitteringslönereglerna tillgripit permittering på grund av otjänlig väderlek i avsevärd utsträckning. Sålunda har förekommit 205 permitteringsdagar under år 1985, 225 permitteringsdagar under år 1986 samt 197 permitteringsdagar under år 1987. Dessa uppgifter skall ställas samman med att bolaget under vintern 1988/89 och vintern 1989/90 över huvud taget inte har haft några permitteringar. De redovisade siffrorna visar entydigt att bolaget efter år 1987 ändrade sin tillämpning av permitteringsreglerna. Detta gjordes för att bolaget ville undgå att utge den högre permitteringslönen. Bolaget betalade i stället väntetidsersättning. Det skall anmärkas att efter det att centrala förhandlingar hade hållits i tvisten bolaget åter började att tillgripa permittering vid otjänlig väderlek. Detta styrker ytterligare att en praxisändring genomfördes under åren 1988–1990.

I förarbetena till den lagändring som ledde fram till de nuvarande permitteringslönereglerna, prop. 1984/85:62 [ pdf ||  ] sid. 19 [  ], anges att en arbetsgivare efter lagändringen inte ensidigt kan ändra tillämpningen i syfte att undgå skyldigheten att betala permitteringslön. Innebörden av detta förarbetsuttalande är att, om en viss situation före lagändringen föranlett permittering, rätt inte föreligger för arbetsgivaren att efter lagändringen betala väntetidsersättning i stället för permitteringslön.

Byggnadsarbetareförbundet gör gällande att bolaget brutit emot § 5 a 1 i byggnadsavtalet genom att inte permittera arbetstagarna de aktuella dagarna. Bolaget har därmed ådragit sig skyldighet att utge permitteringslön till de anställda och allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott till förbundet.

Arbetsgivarparterna

Taktäckning är en av de mest väderkänsliga uppgifterna inom byggnadsverksamheten. På grund av arbetets art uppstår hinder i verksamheten av de mest skiftande slag på grund av väderleken. Det kan gälla exempelvis kyla, regn, blåst, fukt eller värme. Tvisten gäller om det föreligger skyldighet för arbetsgivaren att permittera arbetstagare vid otjänlig väderlek.

Vad gäller HBJ:s sätt att bedriva taktäckningsverksamheten skall framhållas att det finns en stående order från arbetsledningen att ingen arbetstagare får lämna arbetsplatsen vid otjänlig väderlek utan att först ta kontakt med arbetsledningen för att få besked om hur man skall förfara. Bakgrunden till detta är att det för HBJ är av stor vikt att kunna hålla utlovade leveranstider. Om så inte sker, kan HBJ förlora goodwill i förhållande till beställaren och gå miste om framtida beställningar från denne. I vissa fall kan HBJ också bli skyldig att betala vite för förseningen. Beskedet från arbetsledningen kan därför gälla att arbetstagarna skall vänta kvar på arbetsplatsen eller att de skall övergå till annat arbete eller i sista hand att de blir permitterade.

Väderleksförhållandena under den aktuella perioden var osedvanligt besvärliga och ojämna. Detta framgår tydligt av de väderleksuppgifter som arbetsgivarparterna har givit in till domstolen och åberopar i målet. Arbetsgivarparterna gör gällande att väderleksförhållandena var sådana att det var omöjligt att på förhand avgöra om arbete skulle kunna utföras senare under dagen.

Under den tid de nya permitteringsbestämmelserna gällt har bolaget permitterat i varierande omfattning. Året 1989 intar en viss särställning. Under det året företog bolaget inte någon permittering på grund av otjänlig väderlek. Detta berodde på de speciella väderleksförhållanden som rådde det året. I relativt stor omfattning har emellertid under år 1989 förekommit väntan på arbetsplatsen. Andra stora företag inom taktäckningsbranschen i södra Sverige företer en liknande tillämpning under dessa år. Hos bolaget har inte förekommit någon bestämd praxis när det gäller permittering. Avgörande har alltid varit den bedömning som görs dag för dag av arbetsledningen.

Vad gäller byggnadsavtalets bestämmelser om permittering bör framhållas följande. Före den 1 januari 1985 gällde den ordningen att arbetsgivarna hade avtalsenlig rätt att permittera vid otjänlig väderlek utan att utge permitteringslön. Detta grundades på att parterna uppfattade otjänlig väderlek som ett hinder för arbetets bedrivande av force majeur-karaktär.

De nya bestämmelserna innebar att arbetsgivaren blev skyldig att betala ut full lön från första dagen vid permittering. Härigenom kom den egendomliga ordningen att gälla att arbetstagarna fick rätt till högre ersättning vid permittering när arbetstagaren kunde lämna arbetsplatsen än under väntetid när arbetstagaren måste stanna kvar på arbetsplatsen. Från byggnadsarbetareförbundets sida uttrycktes farhågor för att detta skulle leda till att arbetsgivare skulle avstå från att permittera för att undgå att utge den högre ersättningen. I verkligheten blev det emellertid inte på det sättet. Reglerna om arbetsgivarens skyldighet att betala permitteringslön kompletteras nämligen av att arbetsgivaren – om vissa villkor är uppfyllda – kan få bidrag till permitteringslönen dels från staten, dels från en av SAF och LO för detta ändamål bildad stiftelse. Om man beaktar dessa bidrag, vilka alltså utges vid permittering men inte för väntetid, blir arbetsgivarens kostnader för väntetid sammantaget något högre än för permittering. Att en arbetsgivare trots detta kan föredra att i en viss situation utge väntetidsersättning beror på att han då hoppas att arbetet skall kunna påbörjas senare under dagen och att risken för förseningar gentemot beställaren – med eventuella förseningsviten som konsekvens – därmed skall kunna undvikas eller i vart fall minskas. Arbetsgivaren gör alltså en bedömning av sannolikheten för att väderlekssituationen skall förbättras så mycket att arbete kan utföras under resterande timmar och väger häremot merkostnaden för väntetidsersättning i jämförelse med permitteringslön.

Det är viktigt att framhålla att det vare sig i anställningsskyddslagen eller i byggnadsavtalet finns några regler som ålägger arbetsgivaren att permittera i någon viss situation. Byggnadsarbetareförbundet har emellertid gjort gällande att bolaget skulle vara skyldigt att vidmakthålla någon viss praxis i fråga om permittering. Arbetsgivarparterna bestrider som förut berörts att det har förelegat någon sådan praxis. Viss praxis hos ett enskilt företag kan över huvud taget inte medföra någon sådan bundenhet som motsidan har gjort gällande.