: : : :

Bestämmelser om Arbetsdomstolens sammansättning

» Gå direkt till bestämmelserna

Bestämmelserna om hur Arbetsdomstolen ska vara sammansatt – dvs. vilka domare som ska sitta med – när domstolen dömer är ganska snåriga och finns i olika författningar. Här finns en sammanställning av bestämmelserna.

» Lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

» Förordningen (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen

» Arbetsdomstolens arbetsordning

Lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister

3 kap. Arbetsdomstolens sammansättning m.m.

1 § Arbetsdomstolen består av högst fyra ordförande, högst fyra vice ordförande samt sjutton andra ledamöter. En av ordförandena ska vara chef för domstolen.

Ledamot ska vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Innan en ledamot börjar tjänstgöra i Arbetsdomstolen, ska han eller hon ha avlagt domared.

4 kap. 11 § rättegångsbalken

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

”Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap, svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.”

Ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

För annan ledamot än ordförande ska det finnas högst tre ersättare. Det som sägs i denna lag om ledamot gäller även ersättare, om inte annat särskilt anges.

I lagen (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare finns bestämmelser om utnämning av ordförande tillika chef och övriga ordförande i domstolen. Övriga ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre år. Lag (2010:1448)

2 § Ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter utses bland personer som ej kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.

Ordförande och vice ordförande skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv.

De tre andra ledamöterna skall ha särskild insikt i förhållandena på arbetsmarknaden. Lag (1977:530)

3 § Av övriga fjorton ledamöter utses

  • fyra efter förslag av Föreningen Svenskt Näringsliv,
  • två efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting,
  • en efter förslag av Arbetsgivarverket,
  • fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige,
  • två efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation
  • och en efter förslag av Sveriges Akademikers Centralorganisation.

Vad som i första stycket sägs om utseende av ledamot äger motsvarande tillämpning på utseende av ersättare för sådan ledamot.

Förslag till ledamöter och ersättare skall uppta minst dubbelt så många personer som de som skall utses med ledning av förslaget. Har sådant förslag ej avgetts, förordnar regeringen ändå ledamöter och ersättare till föreskrivet antal. Lag (2007:646)

4 § Är ordförande hindrad att tjänstgöra, får vice ordförande inträda i ordförandes ställe. Ersättare för vice ordförande får dock inträda i ordförandes ställe endast vid handläggning som avses i 7 §.

5 § Arbetsdomstolens arbetsordning Vederbörande ordförande bestämmer när vice ordförande i fall som avses i 3 kap. 4 § första stycket arbetstvistlagen skall tjänstgöra i hans ställe.

Är annan ledamot än ordförande hindrad att tjänstgöra i visst mål, inträder ledamot eller ersättare som utsetts på motsvarande sätt. Därvid anses ledamöter som utsetts efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting och Arbetsgivarverket ha utsetts på samma sätt.

7 § instruktionen för Arbetsdomstolen Om en ledamot är förhindrad att tjänstgöra i ett visst mål skall, vid tillämpning av 3 kap. 4 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, i första hand en annan ledamot kallas att tjänstgöra. Om alla ledamöter har förhinder skall ersättare kallas att tjänstgöra i den ordning som de har blivit förordnade.

Kan ledamot eller ersättare ej tillkallas enligt andra stycket, får ordföranden i målet kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tillfällig ersättare. Lag (2007:646)

5 § Ledamot har rätt att bli entledigad, om särskilda omständigheter föranleder det. Avsägelse av uppdraget prövas av regeringen. Avgår ledamot, förordnar regeringen annan för återstoden av den tid, för vilken ledamoten varit utsedd. Därvid äger bestämmelserna i 2 och 3 §§ motsvarande tillämpning.

Ledamot som avgått är skyldig att deltaga i fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut har deltagit. Lag (1974:1092)

6 § Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som avses i 2 § ska högst tre och lägst en delta. Av de ledamöter som avses i 3 § ska högst fyra och lägst två delta, lika många för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan.

Prop. 1974:77 s. 161 f. :

Enligt paragrafen är AD […] domför med ordförande och fyra ledamöter. Fler än sju ledamöter får inte sitta i rätten. Av dessa får inte mer än tre vara ämbetsmannaledamöter och inte fler än fyra vara ledamöter på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Beträffande de sistnämnda ledamöterna gäller det kravet att lika många måste närvara för vardera sidan.

Domförhetsregeln i denna paragraf innebär att AD redan från början kan bestå av färre än sju ledamöter. Domstolen är domför med sex ledamöter, om dessa utgörs av ordförande och ytterligare en ämbetsmannaledamot samt sammanlagt fyra arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Domstolen kan också sammanträda med fem ledamöter, antingen ordförande och två andra ämbetsmannaledamöter samt två arbetsgivar- och arbetstagarledamöter eller också ordförande samt fyra arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Även om det oftast torde vara lämpligt att domstolen sammanträder med sju ledamöter, kan omständigheterna i vissa fall vara sådana att det kan anses befogat med ett lägre antal ledamöter. Som Sveriges domareförbund påpekat under remissbehandlingen synes domstolen särskilt i överklagade mål, som gäller rena bevisfrågor eller eljest saknar intresse från arbetsrättslig synpunkt, med fördel kunna sammanträda med tre ämbetsmannaledamöter samt två arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Denna sammansättning uppfyller de krav som kan ställas på domstolen från rättssäkerhetssynpunkt samtidigt som inte alltför många arbetsgivar- och arbetstagarledamöter behöver tas i anspråk för uppgifter, där något uttalat behov av deras särskilda erfarenhet och sakkunskap av förhållandena på arbetsmarknaden inte föreligger. Några fasta regler om när domstolen skall sammanträda i den ena eller den andra sammansättningen synes inte böra uppställas. Det torde kunna överlåtas åt domstolen att själv avgöra från fall till fall hur många ledamöter som bör tjänstgöra.

Som jag nyss nämnt torde AD dock normalt sammanträda med sju ledamöter, varav tre ämbetsmannaledamöter samt fyra arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Om någon av dessa ledamöter under pågående förhandling insjuknar eller får annat förfall, upphör domstolen inte att vara domför utan kan fortsätta målet i ledamotens frånvaro. Den frånvarande ledamoten får därvid helt avträda från den fortsatta behandlingen av målet och kan alltså inte inträda på nytt, om förfallet skulle upphöra innan målet blivit slutbehandlat. Beträffande ämbetsmannaledamöterna gäller, som tidigare nämnts, den begränsningen att ordförande inte får saknas i målet. Vid förfall för den ordinarie ordföranden under pågående förhandling kan den i målet tjänstgörande vice ordföranden inträda som ordförande, under förutsättning att han är behörig därtill. En ersättare som tjänstgör som vice ordförande kan inte inträda i ordförandes ställe (se 3 kap. 4 § första stycket i lagförslaget). I ett sådant fall är domstolen alltså inte domför. Vid förfall för en ledamot på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan måste en av ledamöterna på den motsatta sidan avträda, så att lika antal ledamöter deltar för vardera sidan. Några särskilda regler har inte uppställts om vem av ledamöterna som därvid skall avträda. Regler härom bör i stället tas in i instruktionen för domstolen.

[…]

[…] I sista hand får det ankomma på domstolen att själv avgöra vilken sammansättning den skall ha. Det bör emellertid anmärkas att domstolens val av sammansättning inom ramen för förevarande paragraf inte inverkar på domstolens domförhet.

5 § instruktionen för Arbetsdomstolen I mål som är av allmän betydelse för förhållandena på arbetsmarknaden ska följande ledamöter delta när Arbetsdomstolen sammanträder med två ledamöter för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan:

  • en ledamot som utsetts efter förslag av Föreningen Svenskt Näringsliv,
  • en ledamot som utsetts efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting eller Arbetsgivarverket,
  • en ledamot som utsetts efter förslag av Landsorganisationen i Sverige och
  • en ledamot som utsetts efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation eller Sveriges Akademikers Centralorganisation.

2 § Arbetsdomstolens arbetsordning Till mål som avses i 5 § förordningen (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen (allmänna mål) räknas mål om tillämpning av bestämmelse i

  1. arbetsrättslig lagstiftning, om inte annat följer av andra stycket
  2. kollektivavtal, om tvisten såvitt kan bedömas på förhand huvudsakligen rör principer för avtalstolkning eller annan sådan fråga av principiell natur.

Gäller bestämmelse som avses i första stycket 1. endast viss eller vissa yrkesgrupper eller avser mål tillämpning av kollektivavtalsbestämmelse som trätt i stället för regel i arbetsrättslig lagstiftning, avgörs med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet huruvida målet skall betraktas som allmänt mål.

6 § instruktionen för Arbetsdomstolen Vid huvudförhandling eller annat sammanträde i mål som huvudsakligen har betydelse endast för ett visst förhandlingsområde eller när arbetsdomstolen sammanträder med endast en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan, deltar för partssidorna de ledamöter som har utsetts efter förslag av de organisationer vilkas förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör.

8 § instruktionen för Arbetsdomstolen Om en arbetsgivar- eller arbetstagarledamot får förhinder under en pågående huvudförhandling eller ett annat sammanträde i ett visst mål och därför en ledamot för den motsatta partssidan måste avträda till följd av bestämmelsen om domförhet i 3 kap. 6 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, skall den som har förordnats till ledamot tjänstgöra före ersättare och tjänstgöringen i övrigt bestämmas av den ordning i vilken förordnande har skett.

Arbetsdomstolen är även domför med ordförande samt en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan

  1. vid huvudförhandling i mål som saknar betydelse för ledning av rättstillämpningen och även i övrigt är av enklare slag,
  2. vid avgörande av mål utan huvudförhandling,
  3. vid behandling av frågor om prövningstillstånd,
  4. vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

Prop. 1974:77 s. 164 f. :

[Detta stycke] reglerar den s. k. mindre sammansättningen av AD. dvs. den sammansättning där AD består av ordförande samt en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arhetstagarsidan. Avsikten med denna sammansättning är att inte alla domstolens ledamöter vid ett ökat målantal skall behöva engageras i mål och ärenden av förhållandevis okomplicerad eller särskilt brådskande natur.

[…]

En av de viktigaste arbetsuppgifterna för den mindre sammansättningen torde bli att avskilja och avgöra de mål som överklagats från tingsrätt där tvistefrågan är av förhållandevis okomplicerad natur. […] En annan viktig uppgift för denna mindre sammansättning är att meddela interimistiskt beslut, inte bara i mål om tillämpning av t. ex. lagen om anställningsskydd utan även i mål rörande stridsåtgärder. Även om den mindre sammansättningen avses skola fatta beslut främst på grundval av handlingarna i målet. dvs. utan huvudförhandling, finns det inte något hinder mot sammanträde med parterna inför AD i denna sammansättning (jfr. 42 kap. [9] § RB). Så sker exempelvis redan nu med den större sammansättningen innan AO fattar interimistiskt beslut. Någon ändring härvidlag åsyftas inte. Genom den nu behandlade bestämmelsen avses endast att den mindre sammansättningen skall kunna fatta interimistiskt beslut på grundval av handlingarna, dvs. i klara fall. Annars fattas sådana beslut liksom hittills i den större sammansättningen.

Prop. 1976/77:141 s. 38 :

I mål som reser rättsfrågor av betydelse, eller som i övrigt inte framstår som jämförelsevis okomplicerade, bör liksom hittills huvudförhandling hållas med domstolen i den större sammansättningen.

Prop. 1976/77:141 s. 55 :

Utvidgningen av utrymmet för avgörande av mål i den mindre sammansättningen sker dels genom den ändring av 4 kap. 10 § varigenom även mål som anhängiggjorts direkt hos AD kan avgöras materiellt av domstolen utan huvudförhandling, dels genom den nya regeln i 3 kap. 6 § andra stycket att den mindre sammansättningen kan hålla huvudförhandling för avgörande av mål som saknar betydelse för ledningen av rättstillämpningen på domstolens verksamhetsområde och som även i övrigt är av enklare beskaffenhet. Sammantagna är reglerna avsedda att göra det möjligt för domstolen att avlasta den större sammansättningen mål som från rättsliga och andra synpunkter framstår som förhållandevis okomplicerade och som därför kan avgöras av domstolen i den mindre sammansättningen utan risk för att man därigenom åsidosätter anspråken på en fullödig domstolsprövning. Vid huvudförhandling inför domstolen i den mindre sammansättningen kan behandlas mål i vilka man inte möter några nya eller annars betydelsefulla rättsfrågor, framför allt mål i vilka domstolen kan falla tillbaka på klara lagbestämmelser eller väl utvecklad praxis, och i vilka inte heller utredningen av de faktiska omständigheterna är särskilt omfattande eller på annat sätt mera komplicerad. Som exempel kan nämnas mindre komplicerade anställningsskyddsmål och andra lagtillämpningsmål av liknande natur. Ytterligare exempel är mål rörande brott mot vissa bestämmelser i kollektivavtal av enklare beskaffenhet (såsom bestämmelser om skyldighet att teckna och vidmakthålla försäkring och bestämmelser av ordningskaraktär), och mål i övrigt om kollektivavtalstillämpning där det inte tvistas om kollektivavtals rätta tolkning. När målen ter sig förhållandevis okomplicerade från rättslig synpunkt och inte heller beror av prövningen av muntlig bevisning, kan det vara på sin plats med avgörande i sak på handlingarna av domstolen i den mindre sammansättningen. Är målet av mer principiell betydelse från andra än rena utredningssympunkter kan domstolen välja att företa det till avgörande i den större sammansättningen men utan huvudförhandling. Fortfarande bör dock huvudförhandling i den större sammansättningen vara den form som anlitas för mål som inte ter sig från de här angivna synpunkterna väl lämpade för handläggning i enklare former.

6 § instruktionen för Arbetsdomstolen [N]är arbetsdomstolen sammanträder med endast en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan, deltar för partssidorna de ledamöter som har utsetts efter förslag av de organisationer vilkas förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör.

4 § Arbetsdomstolens arbetsordning Sammanträde för handläggning som avses i 3 kap. 6 § andra stycket 2. och 3. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen) skall, där så lämpligen kan ske, hållas på dag för ordinarie sammanträde.

Arbetsdomstolen är vidare domför med tre lagfarna domare

  1. vid behandling av frågor om prövningstillstånd,
  2. vid handläggning som avses i andra stycket 2 eller 4, om prövningen i väsentlig grad avser annat än arbetsrättsliga frågor.

Rättsfall : AD 1998 nr 1

Prop. 1996/97:106 s. 8 f. :

Det finns […] goda skäl för en ny [jurist]sammansättning när det gäller rättegångsfrågor. Det kan sättas i fråga om inte sammansättningen bör få användas endast i rättegångsfrågor. Det finns emellertid också andra mål och frågor där det arbetsrättsliga inslaget är helt underordnat och där de effektivitetsvinster som den nya sammansättningen innebär bör tillåtas få göra sig gällande. Ett exempel kan vara överklagade biträdesersättningar i arbetstvister som avgörs utan samband med huvudsaken. Att kalla in intresseledamöter för att avgöra sådana frågor framstår ofta som föga ändamålsenligt. En sammansättning med tre juristdomare bör därför kunna användas också i sådana fall. Det bör emellertid understrykas att den nya sammansättningen är tänkt att användas endast i fall där det arbetsrättsliga inslaget är obetydligt. Det bör inte få komma i fråga att domstolen håller huvudförhandling i sådan sammansättning, och det är inte meningen att domstolen i denna sammansättning skall pröva frågor av mer påtagligt arbetsrättsligt intresse, som t.ex. interimistiska förordnanden enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Prop. 1996/97:106 s. 20 :

Den nya sammansättningen är tänkt för i första hand rättegångsfrågor, men också för andra frågor där det arbetsrättsliga inslaget är obetydligt. Det är domstolen som har att bestämma sammansättningen i det enskilda fallet, men en ledamot som så önskar kan alltid få frågan prövad av domstolen i stor sammansättning.

6 a § instruktionen för Arbetsdomstolen När Arbetsdomstolen sammanträder med tre lagfarna domare skall en ordförande eller en sådan vice ordförande som tilldelats målet föra ordet. Minst en av de andra domarna skall vara ordförande eller vice ordförande i domstolen. En av domarna får vara en sådan lagfaren tjänsteman som har fått ett förordnande enligt 3 kap. 8 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Vill någon ledamot vid handläggning enligt andra eller tredje stycket att ett mål ska avgöras eller en viss fråga prövas av domstolen i den sammansättning som föreskrivs i första stycket, gäller ledamotens mening. Lag (2008:302)

6 a § I mål där ett yrkande helt eller delvis grundas på ett sådant förhållande som avses i diskrimineringslagen (2008:567) gäller bestämmelserna i andra–fjärde styckena i stället för 6 §.

Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som avses i 2 § ska tre delta. Av de ledamöter som avses i 3 § ska en för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan delta. Domstolen får dock ha en sammansättning med en ordförande och sex andra ledamöter enligt 6 § första stycket, om parterna i målet begär det.

6 § instruktionen för Arbetsdomstolen Vid huvudförhandling eller annat sammanträde i mål som huvudsakligen har betydelse endast för ett visst förhandlingsområde […], deltar för partssidorna de ledamöter som har utsetts efter förslag av de organisationer vilkas förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör.

Arbetsdomstolen är vidare domför med tre lagfarna domare

  1. vid behandling av frågor om prövningstillstånd,
  2. vid sådan handläggning som avses i 6 § andra stycket 2 eller 4, om prövningen i väsentlig grad avser annat än arbetsrättsliga frågor.

6 a § instruktionen för Arbetsdomstolen När Arbetsdomstolen sammanträder med tre lagfarna domare skall en ordförande eller en sådan vice ordförande som tilldelats målet föra ordet. Minst en av de andra domarna skall vara ordförande eller vice ordförande i domstolen. En av domarna får vara en sådan lagfaren tjänsteman som har fått ett förordnande enligt 3 kap. 8 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Vill någon ledamot vid handläggning enligt tredje stycket att ett mål ska avgöras eller en viss fråga prövas av domstolen i den sammansättning som föreskrivs i andra stycket med en ordförande och fyra andra ledamöter, gäller ledamotens mening. Lag (2008:932)

7 § Ordförande får ensam på arbetsdomstolens vägnar företa förberedande åtgärder samt

  1. meddela beslut om avskrivning,
  2. pröva yrkande om kvarstad,
  3. meddela beslut om avvisande av mål, om det är uppenbart att rättegångshinder föreligger,
  4. avvisa bevisning enligt 35 kap. 7 § rättegångsbalken,
  5. avvisa ny omständighet eller nytt bevis enligt 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken,
  6. hänvisa mål till behörig tingsrätt enligt 2 kap. 6 § första stycket,
  7. meddela tredskodom,
  8. meddela dom över yrkande som har medgivits eller eftergivits,
  9. stadfästa förlikning,
  10. utdöma vite som har förelagts part eller någon annan i rättegång.

Lag (1992:124)

14 § instruktionen för Arbetsdomstolen Ordförandena och sådan vice ordförande som tilldelas mål leder beredningen av de mål som har tilldelats dem och skall delta i målets handläggning och avgörande, om inte särskilda skäl föranleder annat.

8 § Förberedande åtgärder och sådan handläggning som avses i 7 § 1 kan enligt ordförandes uppdrag också utföras av annan lagfaren tjänsteman vid domstolen, vilken förordnats därtill av domstolen.

Därutöver kan även handläggning som avses i 7 § 6–10 enligt ordförandes uppdrag utföras av sådan annan lagfaren tjänsteman vid domstolen, som efter att ha vunnit tillräcklig erfarenhet förordnats därtill av domstolen. Lag (1992:124)

15 § instruktionen för Arbetsdomstolen Rättssekreterarna svarar, efter uppdrag som avses i 3 kap. 8 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, för beredning och föredragning av mål som har tilldelats dem. Rättssekreterarna hjälper i övrigt till med målens handläggning enligt de riktlinjer och i den omfattning som ordföranden eller, om en vice ordförande tilldelats målet, vice ordföranden bestämmer.

En rättssekreterare får dock inte

  1. avvisa ombud eller biträden,
  2. döma ut viten eller andra påföljder för att förelägganden inte följts,
  3. avvisa utredningar,
  4. besluta om syn,
  5. besluta om ersättning för någons medverkan i mål,
  6. avslå ansökningar om rättshjälp eller besluta i frågor om byte av rättshjälpsbiträde.

Bestämmelserna i andra stycket 1, 2, 5 och 6 gäller inte rättssekreterare som fått förordnande och uppdrag som avses i 3 kap. 8 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

16 § instruktionen för Arbetsdomstolen Rättssekreterare som fått förordnande och uppdrag som avses i 3 kap. 8 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister får hålla muntlig förberedelse. I övrigt får rättssekreterarna hålla muntlig förberedelse endast om ordföranden i ett visst mål eller, om en vice ordförande har tilldelats målet, vice ordföranden beslutat om detta. Endast efter ett sådant förordnande i ett visst mål får rättssekreterarna hålla förhör med en part eller någon annan eller ta upp bevis utom huvudförhandling.

17 § instruktionen för Arbetsdomstolen Rättssekreterarna ska hålla ordföranden eller, om en vice ordförande tilldelats mål, vice ordföranden underrättad om målen och, vid behov hämta in besked om åtgärder som bör vidtas. Om ett mål eller en fråga som har uppkommit i ett mål måste avgöras snabbt ska rättssekreteraren genast anmäla detta för ordföranden eller, om målet tilldelats en vice ordförande, vice ordföranden.

9 § Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rådande meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast antagit, kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av domstolen i dess helhet.

När mål eller viss däri uppkommen fråga avgörs av arbetsdomstolen i dess helhet, skall alla ledamöter eller ersättare för dem delta i avgörandet.

Avgörande som avses i andra stycket kan fattas utan huvudförhandling. Lag (1992:124)

13 § instruktionen för Arbetsdomstolen Domstolens administrative chef för ordet när mål eller ärende avgörs av domstolen i dess helhet eller i kollegium.

10 § Närmare bestämmelser om arbetsdomstolens organisation och verksamhet meddelas av regeringen. Lag (1974:1092)

Förordningen (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen

Uppgifter

1 § Arbetsdomstolen prövar tvister som ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Förordning (2007:910)

1 a § Arbetsdomstolen ska tillämpa följande bestämmelser i myndighetsförordningen (2007:515):

  • 3 och 4 §  om ledningens ansvar,
  • 6 § om allmänna uppgifter,
  • 8 § om myndighetens arbetsgivarpolitik,
  • 21 § om myndighetens beslut, och
  • 28 § om åtgärder med anledning av Riksrevisionens revisionsberättelse.

Det som i dessa bestämmelser sägs om myndighetens ledning ska avse Arbetsdomstolen i kollegium eller den administrative chefen i enlighet med bestämmelserna i 24–29 §§.

Bestämmelsen i 21 § myndighetsförordningen ska tillämpas endast i administrativa ärenden. Förordning (2007:910)

Organisation

2 § I Arbetsdomstolen finns, förutom ledamöter och ersättare som avses i 3 kap. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, också rättssekreterare och annan personal. Förordning (2013:781)

4 § Arbetsdomstolen delar in ledamöterna för tjänstgöring på ett sätt som främjar en jämn fördelning av arbetsbördan och cirkulation mellan ledamöterna.

6 § Arbetsdomstolens arbetsordning Efter samråd med ledamöterna indelar domstolens administrative chef andra ledamöter än ordförandena till tjänstgöring vid ordinarie sammanträden. Indelningen skall ändras minst en gång årligen samt genomföras så att fördelningen av domstolsarbetet och cirkulationen mellan ledamöterna främjas.

Sammansättning m. m.

5 § I mål som är av allmän betydelse för förhållandena på arbetsmarknaden ska följande ledamöter delta när Arbetsdomstolen sammanträder med två ledamöter för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan:

  • en ledamot som utsetts efter förslag av Föreningen Svenskt Näringsliv,
  • en ledamot som utsetts efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting eller Arbetsgivarverket,
  • en ledamot som utsetts efter förslag av Landsorganisationen i Sverige och
  • en ledamot som utsetts efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation eller Sveriges Akademikers Centralorganisation.

Förordning (2007:910)

Prop. 1974:77 s. 162 ff. :

En särskild fråga är vilka arbetsgivar- och arbetstagarledamöter som skall inträda i de olika målen. Om endast två sådana ledamöter skall tjänstgöra ligger det närmast till hands att dessa hämtas från den grupp ledamöter som företräder erfarenhet från det förhandlingsområde tvisten gäller. När fyra sådana ledamöter skall tjänstgöra bör emellertid […] sammansättningen variera mellan en allmän sammansättning i mål som har betydelse utöver den sektor av arbetsmarknaden från vilket det kommer och olika särskilda sammansättningar i mål som huvudsakligen har betydelse endast för det berörda förhandlingsområdet. Några bestämmelser härom har inte tagits in i lagen, utan närmare riktlinjer för sammansättningen i olika fall bör tas in i en instruktion för domstolen. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang redovisa min principiella syn på dessa frågor. Härvid synes en naturlig utgångspunkt för bedömningen av om ett mål är av allmän eller speciell natur vara om målet huvudsakligen rör tillämpningen av en lag eller av ett avtal.

Mål om tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning bör i princip anses vara av allmän natur. Med några få undantag gäller ju denna lagstiftning alla arbetstagare. Mål om t. ex. föreningsrättskränkning gäller föreningsrätten som sådan, och det är härvid utan betydelse om den kränkte arbetstagaren – för att ta några exempel ur AD:s praxis – tillhör en syndikalistisk arbetarorganisation eller en strejkande akademikergrupp. Tvister rörande kollektivavtalslagen kan visserligen formellt röra endast ett visst kollektivavtal men dock avse kollektivavtalsrätten som sådan, vilken ju gäller alla arbetstagare. Flera av de lagar som tillkommit under senare år, t. ex. lagen om anställningsskydd, bidrar också till att utjämna de skillnader som av tradition har rått mellan arbetare och tjänstemän eller mellan arbetstagare på den privata och den offentliga sektorn. I varje fall när ett mål gäller tvingande bestämmelser i lagar som kollektivavtalslagen, lagen om förenings- och förhandlingsrätt, semesterlagen, skadeståndslagen, lagen om anställningsskydd m. fl. liknande lagar bör AD i princip ha den förordade allmänna sammansättningen med företrädare för arbetsgivare både på den privata och den offentliga sektorn samt för arbetstagare från såväl LO:s som TCO:s förhandlingsområden.

Till skillnad från den arbetsrättsliga lagstiftningen inriktas kollektivavtalen främst på en bransch eller en grupp av arbetstagare, låt vara att många kollektivavtal kan ha betydelse utanför den egna branschen med hänsyn till att de grundas på uppgörelser mellan huvudorganisationerna. Tvister om tolkning av kollektivavtal bör enligt min mening normalt vara att anse som mål av speciell natur som bör handläggas i en särskild sammansättning. Den allmänna sammansättningen synes dock ligga närmast till hands när en kollektivavtalstvist huvudsakligen rör allmänna frågor såsom principer för avtalstolkning, bevisbörda etc.

När det blir fråga om tillämpning av lagstiftning som rör endast vissa yrkesgrupper, t. ex. statstjänstemannalagen eller sjömanslagen, eller om tillämpning av kollektivavtalsbestämmelser som trätt i stället för dispositiva lagregler synes sammansättningen bli beroende av omständigheterna i det enskilda målet. Ett mål om tillämpning av administrativa föreskrifter beträffande visstidsanställning på statstjänstemannalagens område bör förmodligen betraktas på motsvarande sätt som ett mål om sådana bestämmelser i kollektivavtal på den privata sektorn. Mål om tillämpning av statstjänstemannalagens regler om stridsåtgärder bör däremot i första hand avgöras i samma allmänna sammansättning som vid prövning av de motsvarande reglerna om stridsåtgärder i kollektivavtalslagen.

När domstolen skall sammanträda i den allmänna sammansättningen uppstår inga problem att avgöra vilka ledamöter som skall tjänstgöra. I detta fall deltar nämligen en representant för envar av SAF, de offentliga arbetsgivarna, LO och TCO. När det gäller de särskilda sammansättningarna kan däremot problem uppkomma vid valet mellan olika ledamöter på arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. Avgörande för sammansättningen bör i första hand vara det förhandlingsområde som tvisten huvudsakligen rör. Gäller det t. ex. en tvist om tillämpning av verkstadsavtalet eller byggnadsavtalet bör ledamöterna hämtas bland de ledamöter som utsetts efter förslag av SAF och LO. Detta bör gälla även om parterna i målet inte skulle vara knutna till dessa organisationer men tvisten härrör från det område av arbetsmarknaden där erfarenheterna i AD företräds av SAF och LO (t. ex. då tvisten rör KFO:s, SFO:s eller Redareföreningens förhandlingsområden eller då arbetstagaren är oorganiserad eller tillhör en arbetstagarorganisation vid sidan av LO. Om tvisten rör ett område av den privata sektorn, där gränsdragningstvister kan förekomma mellan LO och TCO, eller ett område där ingen av dessa organisationer är representerad kan det vara naturligt att ledamöter inträder som utsetts efter förslag av båda dessa organisationer, om tvisten har allmän betydelse på arbetstagarsidan. Rör målet den offentliga sektorn, inträder på arbetsgivarsidan två ledamöter från detta område. Enligt 3 kap. 3 § första stycket i lagförslaget skall en av dem vara utsedd all företräda staten, medan den andre utsetts efter förslag av kommunförbund. I fråga om ledamöterna på arbetstagarsidan bör i de offentliga målen iakttas samma principer som beträffande mål från den privata sektorn. Gäller tvisten t. ex. det s. k. anstaltsavtalet, där Kommunalarbetareförbundet är ensam arbetstagarpart, eller det s. k. städavtalet, där Statsanslälldas förbund likaledes är ensam arbetstagarpart, bör ledamöterna hämtas bland dem som utsetts efter förslag av LO. Rör målet tillämpningen av sådana kollektivavtal för undervisningsområdet, där endast TCO och SACO är part på arbetstagarsidan, bör ledamöterna i stället hämtas bland de ledamöter som utsetts efter förslag av TCO (med bl. a. ersättare som utsetts efter förslag av SACO). När både LO och TCO står som part i det omtvistade kollektivavtalet – såsom fallet är med t. ex. ABT-avtalet på den kommunala tjänstemannasektorn och AST-avtalet på det statligt lönereglerade tjänstemannaområdet – bör i enlighet med vad jag nyss har sagt arbetstagarplatserna i domstolen ofta kunna delas mellan LO och TCO.

Av vad jag nu har sagt framgår all gränsdragningsproblem kan uppkomma både när del gäller att bestämma om ett mål skall avgöras i allmän eller i speciell sammansättning och, i det senare fallet, beträffande vilka ledamöter som skall inträda i målet. Givetvis kan inte alla dessa problem lösas genom en reglering i instruktionen för domstolen. I sista hand får det ankomma på domstolen att själv avgöra vilken sammansättning den skall ha. Det bör emellertid anmärkas att domstolens val av sammansättning inom ramen för [3 kap. 6 § arbetstvistlagen] inte inverkar på domstolens domförhet.

2 § Arbetsdomstolens arbetsordning Till mål som avses i 5 § förordningen (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen (allmänna mål) räknas mål om tillämpning av bestämmelse i

  1. arbetsrättslig lagstiftning, om inte annat följer av andra stycket
  2. kollektivavtal, om tvisten såvitt kan bedömas på förhand huvudsakligen rör principer för avtalstolkning eller annan sådan fråga av principiell natur.

Gäller bestämmelse som avses i första stycket 1. endast viss eller vissa yrkesgrupper eller avser mål tillämpning av kollektivavtalsbestämmelse som trätt i stället för regel i arbetsrättslig lagstiftning, avgörs med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet huruvida målet skall betraktas som allmänt mål.

6 § Vid huvudförhandling eller annat sammanträde i mål som huvudsakligen har betydelse endast för ett visst förhandlingsområde eller när arbetsdomstolen sammanträder med endast en ledamot för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan, deltar för partssidorna de ledamöter som har utsetts efter förslag av de organisationer vilkas förhandlingsområde tvisten huvudsakligen rör.

Prop. 1974:77 s. 162 ff. :

En särskild fråga är vilka arbetsgivar- och arbetstagarledamöter som skall inträda i de olika målen. Om endast två sådana ledamöter skall tjänstgöra ligger det närmast till hands att dessa hämtas från den grupp ledamöter som företräder erfarenhet från det förhandlingsområde tvisten gäller. När fyra sådana ledamöter skall tjänstgöra bör emellertid […] sammansättningen variera mellan en allmän sammansättning i mål som har betydelse utöver den sektor av arbetsmarknaden från vilket det kommer och olika särskilda sammansättningar i mål som huvudsakligen har betydelse endast för det berörda förhandlingsområdet. Några bestämmelser härom har inte tagits in i lagen, utan närmare riktlinjer för sammansättningen i olika fall bör tas in i en instruktion för domstolen. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang redovisa min principiella syn på dessa frågor. Härvid synes en naturlig utgångspunkt för bedömningen av om ett mål är av allmän eller speciell natur vara om målet huvudsakligen rör tillämpningen av en lag eller av ett avtal.

Mål om tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning bör i princip anses vara av allmän natur. Med några få undantag gäller ju denna lagstiftning alla arbetstagare. Mål om t. ex. föreningsrättskränkning gäller föreningsrätten som sådan, och det är härvid utan betydelse om den kränkte arbetstagaren – för att ta några exempel ur AD:s praxis – tillhör en syndikalistisk arbetarorganisation eller en strejkande akademikergrupp. Tvister rörande kollektivavtalslagen kan visserligen formellt röra endast ett visst kollektivavtal men dock avse kollektivavtalsrätten som sådan, vilken ju gäller alla arbetstagare. Flera av de lagar som tillkommit under senare år, t. ex. lagen om anställningsskydd, bidrar också till att utjämna de skillnader som av tradition har rått mellan arbetare och tjänstemän eller mellan arbetstagare på den privata och den offentliga sektorn. I varje fall när ett mål gäller tvingande bestämmelser i lagar som kollektivavtalslagen, lagen om förenings- och förhandlingsrätt, semesterlagen, skadeståndslagen, lagen om anställningsskydd m. fl. liknande lagar bör AD i princip ha den förordade allmänna sammansättningen med företrädare för arbetsgivare både på den privata och den offentliga sektorn samt för arbetstagare från såväl LO:s som TCO:s förhandlingsområden.

Till skillnad från den arbetsrättsliga lagstiftningen inriktas kollektivavtalen främst på en bransch eller en grupp av arbetstagare, låt vara att många kollektivavtal kan ha betydelse utanför den egna branschen med hänsyn till att de grundas på uppgörelser mellan huvudorganisationerna. Tvister om tolkning av kollektivavtal bör enligt min mening normalt vara att anse som mål av speciell natur som bör handläggas i en särskild sammansättning. Den allmänna sammansättningen synes dock ligga närmast till hands när en kollektivavtalstvist huvudsakligen rör allmänna frågor såsom principer för avtalstolkning, bevisbörda etc.

När det blir fråga om tillämpning av lagstiftning som rör endast vissa yrkesgrupper, t. ex. statstjänstemannalagen eller sjömanslagen, eller om tillämpning av kollektivavtalsbestämmelser som trätt i stället för dispositiva lagregler synes sammansättningen bli beroende av omständigheterna i det enskilda målet. Ett mål om tillämpning av administrativa föreskrifter beträffande visstidsanställning på statstjänstemannalagens område bör förmodligen betraktas på motsvarande sätt som ett mål om sådana bestämmelser i kollektivavtal på den privata sektorn. Mål om tillämpning av statstjänstemannalagens regler om stridsåtgärder bör däremot i första hand avgöras i samma allmänna sammansättning som vid prövning av de motsvarande reglerna om stridsåtgärder i kollektivavtalslagen.

När domstolen skall sammanträda i den allmänna sammansättningen uppstår inga problem att avgöra vilka ledamöter som skall tjänstgöra. I detta fall deltar nämligen en representant för envar av SAF, de offentliga arbetsgivarna, LO och TCO. När det gäller de särskilda sammansättningarna kan däremot problem uppkomma vid valet mellan olika ledamöter på arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan. Avgörande för sammansättningen bör i första hand vara det förhandlingsområde som tvisten huvudsakligen rör. Gäller det t. ex. en tvist om tillämpning av verkstadsavtalet eller byggnadsavtalet bör ledamöterna hämtas bland de ledamöter som utsetts efter förslag av SAF och LO. Detta bör gälla även om parterna i målet inte skulle vara knutna till dessa organisationer men tvisten härrör från det område av arbetsmarknaden där erfarenheterna i AD företräds av SAF och LO (t. ex. då tvisten rör KFO:s, SFO:s eller Redareföreningens förhandlingsområden eller då arbetstagaren är oorganiserad eller tillhör en arbetstagarorganisation vid sidan av LO. Om tvisten rör ett område av den privata sektorn, där gränsdragningstvister kan förekomma mellan LO och TCO, eller ett område där ingen av dessa organisationer är representerad kan det vara naturligt att ledamöter inträder som utsetts efter förslag av båda dessa organisationer, om tvisten har allmän betydelse på arbetstagarsidan. Rör målet den offentliga sektorn, inträder på arbetsgivarsidan två ledamöter från detta område. Enligt 3 kap. 3 § första stycket i lagförslaget skall en av dem vara utsedd all företräda staten, medan den andre utsetts efter förslag av kommunförbund. I fråga om ledamöterna på arbetstagarsidan bör i de offentliga målen iakttas samma principer som beträffande mål från den privata sektorn. Gäller tvisten t. ex. det s. k. anstaltsavtalet, där Kommunalarbetareförbundet är ensam arbetstagarpart, eller det s. k. städavtalet, där Statsanslälldas förbund likaledes är ensam arbetstagarpart, bör ledamöterna hämtas bland dem som utsetts efter förslag av LO. Rör målet tillämpningen av sådana kollektivavtal för undervisningsområdet, där endast TCO och SACO är part på arbetstagarsidan, bör ledamöterna i stället hämtas bland de ledamöter som utsetts efter förslag av TCO (med bl. a. ersättare som utsetts efter förslag av SACO). När både LO och TCO står som part i det omtvistade kollektivavtalet – såsom fallet är med t. ex. ABT-avtalet på den kommunala tjänstemannasektorn och AST-avtalet på det statligt lönereglerade tjänstemannaområdet – bör i enlighet med vad jag nyss har sagt arbetstagarplatserna i domstolen ofta kunna delas mellan LO och TCO.

Av vad jag nu har sagt framgår all gränsdragningsproblem kan uppkomma både när del gäller att bestämma om ett mål skall avgöras i allmän eller i speciell sammansättning och, i det senare fallet, beträffande vilka ledamöter som skall inträda i målet. Givetvis kan inte alla dessa problem lösas genom en reglering i instruktionen för domstolen. I sista hand får det ankomma på domstolen att själv avgöra vilken sammansättning den skall ha. Det bör emellertid anmärkas att domstolens val av sammansättning inom ramen för [3 kap. 6 § arbetstvistlagen] inte inverkar på domstolens domförhet.

6 a § När Arbetsdomstolen sammanträder med tre lagfarna domare skall en ordförande eller en sådan vice ordförande som tilldelats målet föra ordet. Minst en av de andra domarna skall vara ordförande eller vice ordförande i domstolen. En av domarna får vara en sådan lagfaren tjänsteman som har fått ett förordnande enligt 3 kap. 8 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Förordning (1997:753)

7 § Om en ledamot är förhindrad att tjänstgöra i ett visst mål skall, vid tillämpning av 3 kap. 4 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, i första hand en annan ledamot kallas att tjänstgöra. Om alla ledamöter har förhinder skall ersättare kallas att tjänstgöra i den ordning som de har blivit förordnade. Förordning (1992:127)

8 § Om en arbetsgivar- eller arbetstagarledamot får förhinder under en pågående huvudförhandling eller ett annat sammanträde i ett visst mål och därför en ledamot för den motsatta partssidan måste avträda till följd av bestämmelsen om domförhet i 3 kap. 6 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, skall den som har förordnats till ledamot tjänstgöra före ersättare och tjänstgöringen i övrigt bestämmas av den ordning i vilken förordnande har skett.

9 § Närmare bestämmelser om grunderna för ledamöternas tjänstgöring och domstolens sammansättning skall framgå av arbetsordningen.

I övrigt bestäms domstolens sammansättning i ett visst mål av ordföranden i målet.

Fördelning av målen

10 § Fördelning av mål sker så snart målet har kommit in.

11 § Målen fördelas mellan ordförandena efter den turordning målen har kommit in till domstolen. Efter beslut av den administrativa chefen tilldelas vice ordförande mål.

Målen ska också fördelas mellan rättssekreterarna efter turordningen. Förordning (2013:781)

12 § Vid fördelningen av mål skall arbetsbördan såvitt möjligt fördelas jämnt.

Handläggning av målen

13 § Domstolens administrative chef för ordet när mål eller ärende avgörs av domstolen i dess helhet eller i kollegium.

14 § Ordförandena och sådan vice ordförande som tilldelas mål leder beredningen av de mål som har tilldelats dem och skall delta i målets handläggning och avgörande, om inte särskilda skäl föranleder annat.

15 § Rättssekreterarna svarar, efter uppdrag som avses i 3 kap. 8 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, för beredning och föredragning av mål som har tilldelats dem. Rättssekreterarna hjälper i övrigt till med målens handläggning enligt de riktlinjer och i den omfattning som ordföranden eller, om en vice ordförande tilldelats målet, vice ordföranden bestämmer.

En rättssekreterare får dock inte

  1. avvisa ombud eller biträden,
  2. döma ut viten eller andra påföljder för att förelägganden inte följts,
  3. avvisa utredningar,
  4. besluta om syn,
  5. besluta om ersättning för någons medverkan i mål,
  6. avslå ansökningar om rättshjälp eller besluta i frågor om byte av rättshjälpsbiträde.

Bestämmelserna i andra stycket 1, 2, 5 och 6 gäller inte rättssekreterare som fått förordnande och uppdrag som avses i 3 kap. 8 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Förordning (2013:781)

16 § Rättssekreterare som fått förordnande och uppdrag som avses i 3 kap. 8 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister får hålla muntlig förberedelse. I övrigt får rättssekreterarna hålla muntlig förberedelse endast om ordföranden i ett visst mål eller, om en vice ordförande har tilldelats målet, vice ordföranden beslutat om detta. Endast efter ett sådant förordnande i ett visst mål får rättssekreterarna hålla förhör med en part eller någon annan eller ta upp bevis utom huvudförhandling. Förordning (2013:781)

17 § Rättssekreterarna ska hålla ordföranden eller, om en vice ordförande tilldelats mål, vice ordföranden underrättad om målen och, vid behov hämta in besked om åtgärder som bör vidtas. Om ett mål eller en fråga som har uppkommit i ett mål måste avgöras snabbt ska rättssekreteraren genast anmäla detta för ordföranden eller, om målet tilldelats en vice ordförande, vice ordföranden. Förordning (2013:781)

20 § Andra anställda än rättssekreterarna hjälper till med uppgifter enligt vad Arbetsdomstolen närmare bestämmer. Den som har tillräcklig erfarenhet får förordnas att på eget ansvar

  1. föra dagbok över målen, minnesbok över domstolens sammanträden och arkivförteckning,
  2. underteckna och expediera kallelser, förelägganden och andra meddelanden,
  3. vidta åtgärder i samband med delgivningar,
  4. expediera domar, beslut, protokoll och andra handlingar,
  5. föra anteckningar om rättshjälpskostnader,
  6. utfärda lagakrafts- och diariebevis,
  7. utföra uppgifter enligt förordningen (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m. och avgiftsförordningen (1992:191),
  8. förvalta kassamedel och betala ut förskott och ersättningar av allmänna medel till parter, vittnen, sakkunniga m.fl.,
  9. i den utsträckning som Arbetsdomstolen bestämmer, utföra andra arbetsuppgifter som inte enligt lag eller annan författning måste utföras av någon som är lagfaren. Förordning (2013:781)

21 § Mål eller en fråga som har uppkommit i ett mål skall tas upp till prövning så snart det kan ske när

  1. skyndsam handläggning föreskrivs i lag eller annan författning,
  2. målet rör pågående stridsåtgärder eller förhandlingsvägran,
  3. det är fråga om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet,
  4. det är fråga om kvarstad eller annan åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken,
  5. det är fråga om återförvisning av mål till tingsrätt enligt 50 kap. 24 § rättegångsbalken,
  6. det är fråga om prövningstillstånd enligt 49 kap. 12 § rättegångsbalken.

I övrigt tas målen upp till prövning i den ordning som de har kommit in, om inte målets beskaffenhet eller särskilda omständigheter föranleder något annat.

Dagbok och aktbildning

22 § Vid arbetsdomstolen skall föras dagbok över inkomna mål i huvudsaklig överensstämmelse med vad som är föreskrivet för tingsrätt. Särskild dagbok skall föras över mål som har överklagats till domstolen.

23 § I fråga om aktbildning och vad som hänger samman därmed gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för tingsrätt.

Handläggning av administrativa ärenden

24 § Administrativa ärenden avgörs av Arbetsdomstolen i kollegium eller av domstolens administrative chef i den mån annat inte framgår av denna förordning. Förordning (2002:291)

25 § Kollegium består av

  • ordförandena vid Arbetsdomstolen,
  • en av de ledamöter som avses i 3 kap. 2 § tredje stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister samt
  • följande ledamöter av dem som anges i 3 kap. 3 § samma lag:
    • en som utsetts efter förslag av Föreningen Svenskt Näringsliv,
    • två som utsetts efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting eller Arbetsgivarverket,
    • en som utsetts efter förslag av Landsorganisationen i Sverige,
    • en som utsetts efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation och
    • en som utsetts efter förslag av Sveriges Akademikers Centralorganisation.

Om domstolen inte bestämmer något annat, inträder ledamöterna i kollegium i den ordning som följer av 3 kap. 4 § andra stycket lagen om rättegången i arbetstvister och 7 § denna förordning. Förordning (2007:910)

26 § I kollegium avgörs ärenden som avser

  1. fastställande av grunderna för ledamöternas tjänstgöring och Arbetsdomstolens sammansättning,
  2. andra viktigare frågor om Arbetsdomstolens organisation och arbetsformer, och
  3. anslagsframställningar.

Förordning (2010:1798)

27 § I ärende i kollegium är domstolen beslutför när minst hälften av dem som skall delta är närvarande. När ärende av större vikt handläggs skall om möjligt samtliga närvara. Sådant ärende får avgöras i frånvaro av den administrative chefen endast om ärendet inte tål uppskov.

28 § Arbetsdomstolens administrative chef får uppdra åt någon annan som är anställd vid domstolen att i sitt ställe avgöra ett visst ärende eller en grupp av ärenden. Förordning (2002:291)

29 § Om arbetsdomstolens administrative chef är förhindrad att tjänstgöra eller om tjänsten är ledig och har vikarie inte förordnats, skall den i tjänsten äldste av de övriga ordförandena fullgöra den administrative chefens arbetsuppgifter. Administrativa beslut av större vikt får då fattas endast om det uppkommer avsevärda problem genom att vänta.

30 § Ett ärende som avser yttrande i lagstiftningsfrågor och som inte är en uppgift för arbetsdomstolen i kollegium avgörs gemensamt av ordförandena.

Anställningar m.m.

31 § Bestämmelser om utnämning av ordförande tillika chef och övriga ordförande i Arbetsdomstolen finns i lagen (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare. Bestämmelser om förordnande av övriga ledamöter och ersättare finns i 3 kap. 1 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Arbetsdomstolen ska anmäla till Domarnämnden när det finns en ledig anställning som ordförande som behöver tillsättas.

Bestämmelserna i 6 § anställningsförordningen (1994:373) om information behöver inte tillämpas vid anställning av rättssekreterare. Förordning (2013:781)

32 § Ordförandena får bestämma om förläggningen av sin semester och om annan ledighet för sig själva.

Avtal om regeringsbeslut om avlöningsförmåner m.m. för vissa högre anställningar m.fl. 2011‑02‑21 mellan Arbetsgivarverket och bl.a. Saco‑S

1 § Regeringen får besluta om tillämpningen av eller avsteg från gällande kollektivavtal om avlöningsförmåner m.m. för nedan angivna anställningar utan att iaktta bestämmelserna i 11, 12, 14, 19 eller 20 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL).

  • a) Anställning som […] ordförande i […] Arbetsdomstolen […].
  • […]

2 § Regeringen får ifråga om anställning som anges i 1 § bestämma om samma undantag från annars tvingande bestämmelser i lag som gäller enligt kollektivavtal som slutits mellan Arbetsgivarverket och de centrala arbetstagarorganisationerna.

3 § För arbetstagare som omfattas av detta avtal gäller – om inte annat beslutats enligt 1 eller 2 § – bestämmelserna om allmänna anställningsvillkor i Allmänt löne- och förmånsavtal (ALFA, ALFA‑T) respektive Affärsverksavtalet (AVA, AVA‑T) med följande avvikelser.

1. Arbetstid

Även annan arbetstagare än sådan som avses i 2 § punkt 2 arbetstidslagen (1982:673) ska ha sådan arbetstid som han eller hon med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroende att själv disponera (förtroendearbetstid).

2. Bisysslor

Arbetstagaren är skyldig att lämna uppgift till arbetsgivaren om och i vilken omfattning han eller hon innehar eller avser att åta sig bisysslor. Arbetsgivaren får besluta att arbetstagaren helt eller delvis ska upphöra med bisysslan eller avstå från att åta sig en bisyssla som inverkar hindrande på arbetet.

3. Uppsägningstid

En arbetstagare som är anställd med fullmakt har en uppsägningstid om sex månader.

För arbetstagare med anställning tills vidare gäller en ömsesidig uppsägningstid om sex månader.

Uppsägning för att avgå med ålderspension ska ske samtidigt med att ansökan om pension ges in, dock inte senare än om annars gällande uppsägningstid hade tillämpats.

Arbetsgivaren kan medge att en arbetstagare får sluta sin anställning efter kortare uppsägningstid. Det förutsätts att arbetsgivaren medger en kortare uppsägningstid om verksamheten tillåter det.

Arbetsdomstolens arbetsordning

antagen den 15 februari 1999

Målen och deras fördelning

1 § Inkommande mål diarieförs i två serier med beteckningarna

  1. A för mål som handläggs av Arbetsdomstolen som första domstol
  2. B för mål som fullföljts från tingsrätt.

Inom varje serie numreras målen kalenderårsvis i kronologisk ordning.

Domstolens sammansättning m.m.

2 § Till mål som avses i 5 § förordningen (1988:1137) med instruktion för Arbetsdomstolen (allmänna mål) räknas mål om tillämpning av bestämmelse i

  1. arbetsrättslig lagstiftning, om inte annat följer av andra stycket
  2. kollektivavtal, om tvisten såvitt kan bedömas på förhand huvudsakligen rör principer för avtalstolkning eller annan sådan fråga av principiell natur.

Gäller bestämmelse som avses i första stycket 1. endast viss eller vissa yrkesgrupper eller avser mål tillämpning av kollektivavtalsbestämmelse som trätt i stället för regel i arbetsrättslig lagstiftning, avgörs med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet huruvida målet skall betraktas som allmänt mål.

Domstolens sammanträden

3 § För huvudförhandling skall domstolen under tiden den 7 januari–30 juni och den 15 augusti–20 december normalt hålla sammanträden på tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar. Erfordras sammanträde under annan tid bestämmer ordföranden i målet dag för sammanträdet.

4 § Sammanträde för handläggning som avses i 3 kap. 6 § andra stycket 2. och 3. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister (arbetstvistlagen) skall, där så lämpligen kan ske, hållas på dag för ordinarie sammanträde.

Vice ordförandes tjänstgöring i ordförandes ställe

5 § Vederbörande ordförande bestämmer när vice ordförande i fall som avses i 3 kap. 4 § första stycket arbetstvistlagen skall tjänstgöra i hans ställe.

De ordinarie ledamöternas tjänstgöring

6 § Efter samråd med ledamöterna indelar domstolens administrative chef andra ledamöter än ordförandena till tjänstgöring vid ordinarie sammanträden. Indelningen skall ändras minst en gång årligen samt genomföras så att fördelningen av domstolsarbetet och cirkulationen mellan ledamöterna främjas.

Föredragning av administrativa ärenden

7 § Föredragning av administrativt ärende sker efter bestämmande av domstolens administrative chef.

Kansliet

8 § Fördelningen av göromålen på domstolens kansli bestäms av domstolens administrative chef.

Regler och förordnanden med avseende på det kamerala arbetet ges av domstolens administrative chef.

Senast uppdaterad 2017-09-15 av Sören Öman