AD 2015 nr 33 – Prejudikat med Sören Öman

Förbundet

Bakgrund

Vid lokala förhandlingar den 27 februari 2013 enades parterna om att de i målet aktuella arbetstagarna skulle sägas upp på grund av arbetsbrist. Någon tid efter uppsägningarna övergick bolaget till att bedriva produktionen på dagtid i stället för i tvåskift. När de uppsagda arbetstagarna därefter fick lön, noterade de att de inte hade fått ob-ersättning motsvarande vad som betalats innan de sades upp och under tiden fram till dess att arbetstiden ändrades. När den uteblivna ob-ersättningen påtalades gav bolaget beskedet att ob-ersättning inte omfattas av det i 12 § anställningsskyddslagen uppställda skyddet för uppsagda arbetstagares anställningsförmåner. Från bolagets sida förklarades detta med bl.a. att den omställning från tvåskift till dagtid som föranlett att arbete inte längre utfördes under s.k. ob-tid omfattade samtliga anställda och inte endast de uppsagda arbetstagarna.

Innebörden av 12 § anställningsskyddslagen

I 12 § anställningsskyddslagen stadgas att en arbetstagare som har blivit uppsagd har rätt att under uppsägningstiden behålla sin lön och andra anställningsförmåner, även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls eller får andra arbetsuppgifter än tidigare.

Innebörden av att den anställde enligt 12 § anställningsskyddslagen ska ha rätt att behålla sin lön och andra anställningsförmåner har i rättspraxis ansetts vara, att den anställde har rätt till lön och sådana lönetillägg och anställningsförmåner som garanterat utgår för en viss typ av arbete. Exempelvis garanteras olika former av ob-tillägg. Däremot garanteras inte den anställde att få arbeta övertid. I förarbetena nämns därför ersättning för övertid som exempel på en förmån som normalt sett inte är skyddad.

Av 2 § tredje stycket anställningsskyddslagen framgår att bestämmelsen i 12 § är tvingande. Så länge arbetstagarna står till arbetsgivarens förfogande, vilket de nu aktuella arbetstagarna har gjort, ska arbetsgivaren under uppsägningstiden ovillkorligen betala samma lön och andra anställningsförmåner som betalats ut före uppsägningarna. Anställda som inte är uppsagda, och för vilka alltså inte uppsägningstid löper, åtnjuter inte samma skydd som uppsagda arbetstagare i detta avseende. Detta innebär att det förhållandet att omställningen från tvåskift till dagtid omfattat samtliga anställda inte ska inverka på rätten till ob-ersättning för de uppsagda arbetstagarna.

I förarbetena till anställningsskyddslagen uttalas att det är självklart att arbetstagaren ska ha rätt till lön och andra anställningsförmåner under uppsägningstiden oavsett om arbete kan erbjudas, eftersom denne endast därigenom kan få erforderlig ekonomisk trygghet under den omställningstid som följer på en uppsägning. Vidare uttalas att bestämmelserna om uppsägningslönens storlek bör utformas så att lön och andra anställningsförmåner inte får understiga vad som normalt skulle ha utgått till arbetstagaren, om han fått behålla sina arbetsuppgifter (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 138 [  ] och 140 [  ]). Uttrycket ”vad som normalt skulle ha utgått” syftar på vad som är normalt i det enskilda företaget. Produktionen i bolaget har bedrivits i tvåskift sedan år 1995, även under krisen åren 2008–2009. Arbete i tvåskift, med utbetalning av ob-ersättning, är alltså det normala hos bolaget. Såväl uppsägningarna som omläggningen av arbetet till dagtid har sin grund i den driftsinskränkning som bolaget genomförde. Driftsinskränkningen var inte en normal situation. Den lönesänkning som omläggningen till dagtid medförde är just en sådan situation som 12 § anställningsskyddslagen ska skydda de uppsagda arbetstagarna mot.

Arbetsgivarparternas inställning att det krävs att arbetstagaren flyttas till ett sämre betalt arbete för att 12 § anställningsskyddslagen ska tillämpas, saknar stöd i förarbetena. En sådan tillämpning skulle innebära att arbetsgivaren kunde göra vilka avräkningar som helst så länge arbetstagaren inte omplacerades. Bestämmelsen skulle därmed vara verkningslös.

Såsom anförts ovan ger 12 § anställningsskyddslagen rätt till bibehållen lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls. En arbetstagare måste rimligen ha samma rätt även om han eller hon, som i detta fall, faktiskt arbetar.

Arbetsgivarparterna har även gjort gällande att arbetstagarna ska gå miste om ob-ersättningen eftersom arbetsgivaren har kommit överens med den lokala arbetstagarorganisationen om en inskränkning i arbetstiden. Denna inställning saknar rättslig grund. Bestämmelsen i 12 § anställningsskyddslagen är som anförts inte dispositiv. Det förekom för övrigt vid avtalsslutet ingen diskussion om att inskränka de uppsagdas rättigheter enligt 12 § anställningsskyddslagen, utan avsikten med avtalet var enbart att omreglera arbetstiden.

Frågan i tvisten är om rätten till sådan ob-ersättning som är en del av de allmänna anställningsvillkoren, kan tas bort genom en förändring av arbetstiden som genomförs efter att arbetstagaren har påbörjat sin uppsägningstid.

Grunden för talan

Bolaget har underlåtit att till de uppsagda arbetstagarna betala ob-ersättning under uppsägningstiden i samma omfattning som betalades före uppsägningarna. Detta har stått i strid med 12 § anställningsskyddslagen och bolaget är därför skyldigt att betala den yrkade ob-ersättningen.

Eftersom bolaget har brutit mot 12 § anställningsskyddslagen är bolaget även skyldigt att betala allmänt skadestånd till de berörda arbetstagarna. Något skäl för jämkning av skadeståndet finns inte.

Arbetsgivarparterna

Bakgrund

Bolaget grundades år 1949 och har i dag 19 anställda. Bolaget tillverkar skärandeverktyg för industrin och har ett fåtal stora aktörer som kunder, där tre av kunderna har stått för 80 procent av kundorderna. Eftersom kunderna upprätthöll sin efterfrågan under krisen åren 2008–2009 drabbades inte bolaget särskilt hårt av den och verksamheten kunde bedrivas i tvåskift även då. När en av de större kunderna omkring årsskiftet 2012/2013 beslutade att inte förlänga sina avtal med bolaget, miste bolaget 30 procent av den beräknade orderingången. Det visade sig att det inte gick att ersätta förlusten med nya order. Bolaget såg därför ingen annan utväg än att vidta en driftsinskränkning. Nio arbetstagare sades upp, bland dem de sex arbetstagare som omfattas av tvisten. Uppsägningarna verkställdes den 28 februari 2013. Senare beslutades att verksamheten skulle gå ner från tvåskift till dagproduktion.

Övergången från tvåskift till dagproduktion är en sådan åtgärd som bolaget enligt gällande kollektivavtal, Teknikavtalet, har kunnat besluta om ensidigt, med två veckors varsel. Denna varselregel ersätter även skyldigheten att primärförhandla enligt medbestämmandelagen. En sådan övergång från en arbetstidsordning till en annan är alltså helt normal inom verkstadsindustrin. Ett alternativ till ett ensidigt arbetsgivarbeslut är att på lokal nivå träffa överenskommelse om arbetstidsordningen. Så skedde i detta fall. Den 2 april 2013 träffades en överenskommelse med förbundet lokalt och övergången till dagarbete genomfördes den 22 april samma år. Övergången omfattade hela produktionen och alltså såväl de uppsagda som de arbetstagare som inte hade sagts upp. Eftersom det efter den 22 april inte längre utfördes arbete på obekväm arbetstid, upphörde vid denna tidpunkt ob-ersättning att betalas ut. Det har inte skett några omplaceringar i bolaget.

Produktionen i bolaget har bedrivits i tvåskift sedan strax före år 2008. Förbundets uppgift att driften i tvåskift har pågått sedan år 1995 kan alltså inte vitsordas.

Innebörden av 12 § anställningsskyddslagen

Den aktuella regeln infördes i 1974 års anställningsskyddslag. Den förändrades inte materiellt när den fördes in i 12 § i 1982 års lag. Huvudsyftet med att införa regeln var att garantera arbetstagarens lön och andra anställningsförmåner under uppsägningstiden även om arbete inte kunde erbjudas. Detta ansågs redan gälla för månadsavlönade, som vanligen var tjänstemän, men inte för timavlönade, som vanligen var arbetare, och det var denna skillnad som lagstiftaren ville upphäva. Enligt förarbetena ska regeln emellertid även ge ett skydd mot inkomstförsämring till följd av att den anställde under uppsägningstiden förflyttas till ett sämre betalt arbete (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 140 [  ]).

I förarbetena (a. prop. s. 249) uttalas vidare följande. ”Arbetstagaren kan inte enligt den nu behandlade bestämmelsen göra anspråk på andra löneförmåner än som normalt skulle ha utgått till honom, om han hade fått behålla sina arbetsuppgifter under uppsägningstiden. Någon garanti finns sålunda inte mot sådan inkomstsänkning som är normal inom företaget. Skulle vid något tillfälle förtjänsten helt allmänt minska, t.ex. genom att övertidsuttaget inskränks, får den uppsagde arbetstagaren tåla detta lika väl som arbetskamraterna.” Prövningen av vad som är ”normalt” i detta avseende utgår inte från vad som kan anses vara företagets normaltillstånd beträffande efterfrågan på produkter och tjänster. En sådan prövning vore meningslös eftersom efterfrågan alltid varierar i industriell verksamhet och torde göra så även i de flesta andra verksamheter. Dessutom kan frågan ställas när ett företags normaltillstånd upphör och hur länge en viss arbetstidsförläggning ska ha gällt för att den ska anses vara normal. Lagstiftarens avsikt med bestämmelsen var att skydda arbetstagaren i sådana situationer där en arbetsgivare omplacerar en uppsagd arbetstagare i syfte att sänka hans eller hennes lön, eller genomför en förändring av verksamheten som omfattar enbart uppsagda arbetstagare. Sådana förändringar av verksamheten är inte att anse som ”normala” eftersom de bara skulle påverka de uppsagda arbetstagarna. Så är emellertid inte situationen i detta fall, eftersom förändringen har påverkat samtliga arbetstagare och inte bara de uppsagda. När bolaget i april 2013 övergick från tvåskift till dagproduktion var detta föranlett av den vikande efterfrågan, inte av den tre månader tidigare gjorda driftsinskränkningen. Inkomstsänkningen var alltså normal i den mening som avses här.

Grunderna för bestridandet

De uppsagda arbetstagarna har under den del av uppsägningstiden som tvisten avser inte arbetat under tid som grundar rätt till sådan ersättning. Det föreligger inte heller enligt 12 § anställningsskyddslagen någon rätt till ob-ersättning. Den övergång från tvåskift till dagarbete som föranledde att ob-tiden upphörde omfattade nämligen alla arbetstagare och alltså även de som inte hade sagts upp. Arbetstidsförändringen har grundats på en lokal överenskommelse med den fackliga organisationen. Det har varit fråga om en normal inkomstsänkning som de uppsagda arbetstagarna får tåla lika väl som övriga arbetstagare.

Om bolaget anses ha brutit mot 12 § anställningsskyddslagen ska det allmänna skadeståndet jämkas, i första hand till noll. Bolaget har handlat i enlighet med det lokala kollektivavtalet om arbetstidsförläggning och i enlighet med Teknikarbetsgivarnas uppfattning om lagregelns innebörd. Till detta kommer att den ekonomiska skada som, för det fall bolaget handlat fel, har drabbat de berörda arbetstagarna får anses som ringa.