AD 2011 nr 88

Bakgrund

Under år 2008 hade SAS stora finansiella problem och ansåg sig därför behöva göra omfattande kostnadsbesparingar. Ett led i besparingsåtgärderna var de förändringar i piloternas kollektivavtalsreglerade tjänstgöringsvillkor som SAS och pilotföreningarna efter förhandlingar hade kommit överens om att genomföra. Dessa förändringar och övriga besparingsåtgärder ledde till övertalighet bland piloterna.

Den 18 december 2008 träffade SAS och pilotföreningarna en överenskommelse (även kallad bilaga 3) som syftade till att skapa en modell för hur övertaligheten bland piloterna skulle hanteras under perioden den 1 januari 2009–31 december 2012. Målet var att övertaligheten i så stor utsträckning som möjligt skulle hanteras genom olika frivilliga lösningar, som t.ex. uttag av tjänstledighet eller förtidspension.

Under våren 2009 fördes förhandlingar mellan parterna om hantering av övertaligheten samt därmed sammanhängande arbetsbrist för piloterna inom SAS. En del av den övertalighet som förelåg under våren 2009 togs om hand genom beviljande av tjänstledighet, frivilliga uppsägningar och förtidspensioneringar. Parterna kunde emellertid inte enas i alla frågor och förhandlingarna avslutades i oenighet i juni 2009.

Efter sommaren påkallade SAS nya förhandlingar med pilotföreningarna om övertalighet på grund av arbetsbrist. Förhandlingarna påbörjades den 8 september 2009 och avslutades den 3 december 2009. Efter att förhandlingarna hade avslutats sades 79 piloter upp.

Tvisten

Tvisten gäller frågan om SAS, i samband med och inför uppsägningarna av piloter under hösten 2009, har följt den överenskommelse som parterna träffade den 18 december 2008.

Pilotföreningarna har gjort gällande att SAS i flera olika avseenden har brutit mot överenskommelsen och anfört sammanfattningsvis följande. Överenskommelsen innehåller dels procedurregler, dels materiella regler som parterna har förbundit sig att följa. Av procedurreglerna följer att SAS, innan förhandlingar om övertalighet påkallas, ska göra en s.k. ansökningsrunda för att bereda piloterna möjlighet att ansöka om t.ex. tjänstledighet. Detta har inte gjorts. Avtalet innehåller vidare en materiell skyldighet för SAS att så långt det över huvud taget är möjligt lösa övertaligheten genom de frivilliga och ofrivilliga lösningar som avtalet anvisar. Det har varit möjligt att bevilja fler piloter tjänstledigt och SAS har därmed, genom att säga upp piloter i stället för att erbjuda tjänstledighet, brutit mot avtalet. SAS har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott även genom att inte redovisa skälen till att inte fler ansökningar om tjänstledighet kunnat beviljas och inte heller försöka att uppnå enighet i frågan om hur övertaligheten skulle hanteras.

Arbetsgivarparterna har bestritt att SAS i något avseende brutit mot överenskommelsen och har till stöd för sin ståndpunkt anfört följande. Hanteringen av övertaligheten var en pågående process som började under våren 2009 och fortsatte efter sommaren. SAS var därför inte skyldigt att genomföra en ny ansökningsrunda. Eftersom pilotföreningarna framställde önskemål om att en ansökningsrunda skulle göras genomfördes dock ytterligare en sådan under hösten 2009. Det är SAS som bedömer hur många piloter som är övertaliga och det är också SAS som fastställer tillgängligt tjänstledighetsutrymme, dvs. hur många som – utifrån behov per bas och tjänstgöringsgrupp – kan beviljas tjänstledighet. Med beaktande av dessa omständigheter har SAS beviljat tjänstledighet i så stor utsträckning som möjligt. Det finns inte någon skyldighet enligt överenskommelsen att närmare redovisa hur SAS har kommit fram till tillgängligt tjänstledighetsutrymme. Enligt avtalet är avsikten med förhandlingarna att parterna ska försöka uppnå enighet i frågan om hur övertaligheten ska hanteras. Om detta inte är möjligt är dock SAS oförhindrat att säga upp de piloter som är övertaliga.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av pilotföreningarna hållits vittnesförhör med M.H., Dansk Pilotforening, J.L., Norske SAS-Flygeres Forening, och S.S., Svensk Pilotförening. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med H.F.E., SAS, E.B-L., ansvarig för resursstyrgruppen inom SAS, J.H., planeringschef hos SAS, L-L.T., tidigare anställd hos SAS och T.M., förhandlingschef hos SAS. Parterna har också åberopat skriftlig bevisning.

Var det fråga om ”ny” övertalighet efter sommaren år 2009 som skulle hanteras i enlighet med bilaga 3?

Arbetsgivarparterna har gjort gällande att hanteringen av övertaligheten var en pågående process som inleddes under våren 2009 och som sedan fortsatte efter sommaren. Enligt arbetsgivarparterna framhöll också SAS, vid förhandlingarna före sommaren, att övertaligheten var större än den som då ”togs ut”. Pilotföreningarna har å sin sida gjort gällande att förhandlingarna, som avsåg hanteringen av övertalighet under våren 2009, avslutades i juni 2009 och att det efter sommaren var fråga om en ny övertalighet som skulle hanteras i enlighet med parternas överenskommelse.

Den omtvistade överenskommelsen, bilaga 3, beskriver en modell för hantering av övertalighet som gäller för perioden den 1 januari 2009–31 december 2012. Enligt Arbetsdomstolens mening ligger det i sakens natur att modellen kan komma att användas flera gånger under den fyraårsperiod som avtalet tar sikte på.

Av ärendemeningen i förhandlingsprotokollet från den centrala förhandlingen den 4 och 8 juni 2009 framgår att förhandlingen hölls ”inför beslut om hantering av övertalighet samt därmed sammanhängande arbetsbrist avseende piloter i SAS”. Vidare framgår av protokollet att SAS avsåg att säga upp 73 piloter samt att förhandlingen avslutades i oenighet. Till protokollet finns bifogat turordningsöverenskommelser och ett avtal om återanställning.

De förhandlingar om övertalighet och arbetsbrist som hölls under våren 2009 förklarades alltså avslutade i och med förhandlingstillfället den 8 juni 2009. Det har också framkommit att förhandlingarna följdes av att ett antal piloter sades upp. Mot den här bakgrunden är det enligt Arbetsdomstolens mening naturligt att se vårens hantering av övertaliga piloter som avslutad och att det, när SAS under hösten 2009 igen påkallade förhandlingar om övertalighet på grund av arbetsbrist, förelåg en sådan situation som medförde att den överenskomna modellen i bilaga 3 skulle följas. En annan sak är att vissa åtgärder då var överspelade eftersom de bara gällde till en viss tidpunkt (punkterna 3 och 4 i överenskommelsen) och att pilotföreningarna inte har påtalat några brister hos SAS hantering med avseende på punkterna 5 och 6. SAS har alltså varit skyldigt att i samband med hanteringen av övertaligheten bland piloter under hösten 2009 följa den omtvistade överenskommelsen även om inte hela hanteringsmodellen i den då var aktuell.

Arbetsdomstolen övergår nu till att pröva om SAS i sin hantering brutit mot överenskommelsen i de avseenden som pilotföreningarna gjort gällande.

Har SAS gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte göra en s.k. ansökningsrunda i rätt tid?

I punkten 1 tredje stycket i överenskommelsen föreskrivs att SAS, om SAS efter genomförd ansökningsrunda bedömer att övertaligheten inte enbart kan hanteras genom frivilliga lösningar, ska kalla till nya förhandlingar. Bestämmelsen får anses medföra en skyldighet för SAS att genomföra en ansökningsrunda för att undersöka intresset hos piloterna att ansöka om t.ex. tjänstledighet.

Enligt pilotföreningarna ska den process som beskrivs i överenskommelsen förstås på så sätt att SAS, först efter genomförd ansökningsrunda, ska kalla pilotföreningarna till förhandling. Tanken med denna ordning är, enligt pilotföreningarna, att arbetsgivaren själv i första hand ska försöka lösa övertaligheten genom de olika frivilliga åtgärder som anvisas i överenskommelsen och att pilotföreningarna ska involveras i processen först om detta inte lyckas.

Det är ostridigt att SAS inte genomförde någon ansökningsrunda innan SAS kallade pilotföreningarna till nya övertalighetsförhandlingar efter sommaren. Efter att primärförhandlingen hade inletts den 8 september 2009 och pilotföreningarna påtalat att en ansökningsrunda enligt deras mening skulle göras, anordnande emellertid SAS en ansökningsrunda. Resultatet redovisades vid nästa förhandlingstillfälle den 26 november 2009. Frågan är alltså om SAS, genom att inte genomföra ansökningsrundan innan förhandlingar påkallades, har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott.

Enligt T.M., förhandlingschef i SAS, genomförde inte SAS någon ny ansökningsrunda efter sommaren eftersom möjligheterna till frivilliga lösningar hade uttömts före sommaren. SAS ansåg det inte heller oförenligt med avtalet att kalla pilotföreningarna till en förhandling med stöd av 11 § medbestämmandelagen.

Det saknas närmare regler i bilaga 3 om när och hur en ansökningsrunda ska genomföras. Det huvudsakliga syftet med en sådan ansökningsrunda får förmodas vara att undersöka intresset hos piloterna för bl.a. tjänstledighet, och att på den vägen få fram möjliga sätt att minska övertaligheten. Som redan har framgått genomförde SAS även under hösten 2009 en ansökningsrunda innan SAS gick vidare i hanteringen av övertalighetssituationen. Det har framkommit att denna ansökningsrunda i sin tur ledde till att tjänstledighetsansökningar motsvarande 27,2 heltidstjänster beviljades. Överenskommelsens syfte med att en ansökningsrunda ska genomföras får därmed anses vara tillgodosett. Det ter sig inte rimligt att tolka överenskommelsen på det sättet att den skulle hindra en part från att i ett visst skede påkalla förhandling för att diskutera en övertalighetssituation. Av ett flertal bestämmelser i överenskommelsen framgår också att SAS i olika lägen ska påkalla förhandling med pilotföreningarna. Det får därvid förutsättas att förhandlingarna ska kunna mynna ut t.ex. i att tidigare undersökta åtgärder att på frivillig väg minska övertaligheten prövas på nytt.

Sammanfattningsvis kan Arbetsdomstolen inte finna att SAS har handlat i strid med den omtvistade överenskommelsen genom att under hösten 2009 kalla till förhandlingar med pilotföreningarna, trots att en ansökningsrunda dessförinnan inte hade genomförts.

Har SAS varit skyldigt att bevilja fler piloter tjänstledigt?

Av punkten 1 andra stycket i bilaga 3 framgår att övertaligheten i största möjliga utsträckning ska hanteras genom frivilliga lösningar, som t.ex. tjänstledighet och deltidsarbete. I punkten 7 fjärde stycket föreskrivs vidare att parterna är eniga om att punkterna 1–6 i avtalet (som reglerar frivilliga och ofrivilliga lösningar) så långt det över huvud taget är möjligt ska användas till att hantera den samlade övertaligheten av piloter. Dessa bestämmelser medför, enligt pilotföreningarna, en skyldighet för SAS att bevilja piloter sökt tjänstledighet, så snart det är möjligt, för att undvika uppsägningar.

Av bestämmelserna framgår avtalets avsikt och vad parterna ska sträva efter. Bestämmelserna ger dock ingen ledning i frågan om vem som fastställer tillgängligt tjänstledighetsutrymme, hur prövningen ska gå till eller vilka eventuella begränsningar som kan finnas för vad som är möjligt. Parterna är dock ense om den begränsningen att tjänstledighet inte behöver beviljas i de fall det skulle leda till att piloter måste omskolas på flygplanstyp.

Parterna är också ense om att det är SAS som avgör hur stor övertaligheten bland piloterna är, sedd till bas och flygplanstyp. Frågan är emellertid hur bedömningen av tjänstledighetsutrymmet ska göras och hur långt gående skyldighet SAS har att bevilja tjänstledighet.

I målet har presenterats en sammanställning från den 23 november 2009 över den s.k. flight crew-balansen som för varje flygplanstyp och bas redovisar övertaligheten bland kaptener respektive styrmän, inkomna ansökningar om tjänstledighet och beviljad tjänstledighet. Vid den första anblicken på sammanställningen kan det synas som om det funnits utrymme för att fler tjänstledighetsansökningar hade kunnat beviljas. Vid prövningen måste dock beaktas betydelsen av bestämmelsen i punkten 2 i bilaga 3 och även vad som framkommit om SAS bedömning i frågan.

I punkten 2 i bilaga 3 anges att bestämmelserna i det s.k. resursloaavtalet ska tillämpas på all ny LOA (tjänstledighet) som beviljas fram till den 31 december 2012. Därefter anges att LOA beviljas av respektive ”selskab” efter behov, per bas och per tjänstgöringsgrupp.

I resursloaavtalet, som den omtvistade överenskommelsen alltså hänvisar till, föreskrivs följande i punkten 1 i bilaga 1.

I punkten 2 i bilaga 1 i resursloaavtalet föreskrivs följande.

Av dessa bestämmelser i resursloaavtalet framgår tydligt att det är SAS som såväl fastställer tillgängligt tjänstledighetsutrymme som i varje enskilt fall bedömer om tjänstledighet kan beviljas. Enligt pilotföreningarna har emellertid parterna genom bestämmelserna i punkten 2 i bilaga 3 gjort avsteg från denna ordning genom att ange att tjänstledighet beviljas av respektive ”selskab” efter behov, per bas och per tjänstgöringsgrupp. Det behov som avses i bestämmelsen är, enligt pilotföreningarna, behovet av tjänstledighet för att undvika uppsägningar. Enligt pilotföreningarna ligger i detta också en skyldighet för SAS att bevilja tjänstledighet för att undvika uppsägningar. Arbetsgivarparterna har invänt att det behov som nämns i bestämmelsen avser det behov SAS har av piloter utbildade för en viss flygplanstyp m.m. Behovet har enligt arbetsgivarparterna också att göra med hur verksamheten kan hantera en tjänstledighet. Behovskriteriet kan enligt arbetsgivarparterna t.ex. många gånger inte uppfyllas när piloter önskar tjänstledighet enstaka dagar per månad.

Av vad som framkommit av utredningen i målet synes parterna inte närmare ha diskuterat innebörden av bestämmelsen i samband med att avtalet skrevs. H.F.E., som var en av dem som undertecknade bilaga 3 för SAS räkning, har uppgett att bestämmelsen i punkten 2 i bilaga 3, som hon uppfattat det, har samma innebörd som bestämmelserna i resursloaavtalet om att SAS fastställer tillgängligt tjänstledighetsutrymme. Hon betonade också att SAS vid förhandlingarna noga påpekade att det inte fick vara fråga om några begränsningar i SAS arbetsledningsrätt och att överenskommelsen inte fick kosta mer än om piloterna hade sagts upp.

Enligt J.L. och S.S., som undertecknade överenskommelsen för den norska respektive den svenska pilotföreningen, ska emellertid bestämmelsen i punkten 2 läsas på så sätt att tjänstledighet ska beviljas om det vid övertalighet av piloter på en viss bas och flygplanstyp finns piloter på samma bas och flygplanstyp som vill vara tjänstlediga. Av förhören med E.B-L. och J.H. har emellertid framgått att en sådan tillämpning inte är möjlig. E.B-L. har bl.a. uppgett att SAS inte har kunnat bevilja alla ansökningar om tjänstledighet på deltid eftersom pilotresurserna då inte kan utnyttjas på ett effektivt sätt. J.H. har dessutom beskrivit hur genomgången av tjänstledighetsansökningarna har gått till. Enligt vad han har uppgett har de som sökt tjänstledigt för en längre period prioriterats, men även ansökningar om tjänstledighet på deltid har beviljats i den mån det var möjligt. Utöver det förhållandet att ansökningarna skulle stämma överens med det utrymme som fanns på respektive bas och flygplanstyp har SAS också, enligt J.H., varit skyldigt att beakta den s.k. senioritetslistan.

Av utredningen har således framkommit att många olika faktorer påverkar bedömningen av vilka piloter som kan beviljas tjänstledighet. Den hänvisning som finns till resursloaavtalet tyder också enligt Arbetsdomstolens mening på att det ”behov” som åsyftas i punkten 2 i överenskommelsen syftar till de begränsningar som SAS kan behöva göra vid bedömningen av tjänstledighetsutrymmet och av vilka ansökningar som kan beviljas. Om pilotföreningarna hade ansett att innehållet i punkten 2 innebar ett avsteg från resursloaavtalets bestämmelser om SAS rätt att bedöma tjänstledighetsutrymmet borde detta dessutom ha klargjorts för SAS vid avtalsförhandlingarna.

Enligt Arbetsdomstolens mening bör alltså den nu behandlade delen av punkten 2 läsas enbart som ett förtydligande till resursloaavtalets bestämmelser som klargör bl.a. att bedömningen sker basvis och att respektive ”selskab” beviljar tjänstledigheten. För att bestämmelserna inte ska ses som att de i något hänseende ersätter den bestämmanderätt som arbetsgivaren har enligt resursloaavtalet talar också rubriken till punkten 2 i överenskommelsen. Den anger nämligen bara att resursloaavtalet förlängs. Ordet behov i bestämmelsen måste således ta sikte på det behov SAS har av en viss typ av piloter. Arbetsdomstolen kommer följaktligen till slutsatsen att bestämmelsen i punkten 2 i bilaga 3 inte kan tolkas på det sätt som pilotföreningarna har gjort gällande.

Av den utredning som förebringats om hur ansökningarna om tjänstledighet bedömdes har, enligt Arbetsdomstolens mening, inte framkommit annat än att SAS beviljat tjänstledighet i den utsträckning som var möjlig. Slutsatsen blir alltså att SAS inte kan anses ha varit skyldigt enligt bilaga 3 att bevilja fler piloter tjänstledighet och att SAS således inte heller i detta hänseende har brutit mot överenskommelsen.

Har SAS gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott genom att inte fullgöra sina skyldigheter vid förhandlingarna med pilotföreningarna?

Pilotföreningarna har gjort gällande att bilaga 3 medför vissa skyldigheter som ska iakttas under förhandlingarna och hävdat att SAS brutit mot dessa skyldigheter i två avseenden. Enligt pilotföreningarna har SAS handlat i strid med överenskommelsen dels genom att inte redovisa skälen till att inte fler tjänstledighetsansökningar kunnat beviljas, dels genom att inte arbeta mot lösningar som tillfredsställer bägge parters intressen (se punkten 7 tredje stycket i bilaga 3). När det gäller frågan om skyldigheten att redovisa skälen till att inte fler piloter kunnat beviljas tjänstledigt har pilotföreningarna dragit paralleller med bestämmelsen i 15 § medbestämmandelagen om att part som är skyldig att förhandla vid behov ska lägga fram ett motiverat förslag till lösning.

Av utredningen har framkommit att parterna inte har diskuterat tjänstledighetsansökningarna på individnivå. M.H., J.L. och S.S. har vidare uppgett att pilotföreningarna inte fått någon förklaring till varför fler tjänstledighetsansökningar inte kunnat beviljas. Det har dock framkommit att den tidigare nämnda flight crew-sammanställningen redovisades vid förhandlingarna och att en viss diskussion fördes kring tjänsteledighetsfrågorna. Av M.H:s uppgifter framgår också att i vart fall han kände till att det fanns piloter som hade ansökt om tjänstledighet på deltid. Överenskommelsen innehåller i sig inte någon uttrycklig reglering om i vilken utsträckning SAS är skyldigt att mer eller mindre detaljerat redovisa skälen för sina bedömningar. Vidare framgår av föregående avsnitt att Arbetsdomstolen har kommit till slutsatsen att överenskommelsen inte ändrat det förhållandet att det är SAS som ytterst avgör utrymmet för att bevilja tjänstledighet enligt resursloaavtalet. Mot denna bakgrund gör Arbetsdomstolen den samlade bedömningen att det inte är visat att SAS brutit mot avtalet genom att inte utförligare redovisa skälen för sitt beslut att inte bevilja fler piloter tjänstledigt.

Vad sedan gäller frågan om att SAS brutit mot överenskommelsen genom att inte ha försökt uppnå enighet vid förhandlingarna har pilotföreningarna särskilt pekat på protokollet från förhandlingen den 8 september 2009. Av protokollet framgår att SAS då uttryckte att SAS avsåg att hantera övertaligheten genom uppsägningar och inte hade för avsikt att erbjuda några ersättningar utöver vad som följde av lag eller avtal vid uppsägningar. Arbetsgivarparterna har mot pilotföreningarnas inställning i den här delen invänt följande. Parterna är enligt avtalet visserligen i och för sig skyldiga att försöka uppnå enighet. Om detta emellertid inte är möjligt får övertaligheten hanteras i enlighet med lag och avtal, dvs. genom vidtagande av sedvanliga uppsägningar.

Även om SAS således redan när förhandlingarna inleddes den 8 september 2009, uttryckte sin avsikt att hantera övertaligheten genom uppsägningar fortsatte dock förhandlingarna därefter. En ansökningsrunda genomfördes i september 2009 och förhandlingarna avslutades först den 3 december 2009. Någon skyldighet för parterna att uppnå enighet kan inte utläsas av avtalet. Liksom många andra bestämmelser i avtalet kan punkten 7 tredje stycket enligt sin ordalydelse anses ge uttryck endast för parternas allmänna inställning att verka för en enighet kring övertalighetsfrågorna med siktet inställt på att hålla nere behovet av uppsägningar.

Mot bakgrund av de förhandlingar som förevarit är inte annat visat än att SAS försökt att uppnå enighet vid hanteringen av övertaligheten. Arbetsdomstolens slutsats blir därför att SAS inte heller i denna del har gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott.

Sammanfattande slutsatser

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att SAS inte har brutit mot de procedurregler som föreskrivs i den omtvistade överenskommelsen. Vidare har Arbetsdomstolen kommit fram till att pilotföreningarna inte visat att SAS brutit mot överenskommelsen genom att inte bevilja fler piloter tjänstledighet. Sammanfattningsvis har pilotföreningarna alltså inte visat att SAS i något avseende gjort sig skyldigt till kollektivavtalsbrott. Pilotföreningarnas talan ska därför avslås.

Rättegångskostnader

Vid den nu angivna utgången har pilotföreningarna förlorat och ska därför förpliktas att ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 270 000 kr, allt avseende ombudsarvode. Pilotföreningarna har överlåtit till domstolen att avgöra skäligheten av det yrkade beloppet. Arbetsdomstolen finner att det yrkade beloppet är skäligt och finner skäligt att pilotföreningarna ska ersätta kostnaden med en tredjedel vardera.