AD 2010 nr 73

Tvisten

I juni 2007 kom bolaget och de båda klubbarna överens om att gemensamt ta fram en ny lönemodell som skulle omfatta bolagets driftsenheter i Göteborg och Lysekil. Enligt överenskommelsen skulle bolaget avsätta 2,5 procent i ”garanti för förändringar i samband med samordning av lönemodell”. Lönemodellen skulle vara klar den 1 februari 2008, men arbetet försenades. Bolaget betalade i juni och november 2008 ut engångsbelopp till de arbetstagare som är förtecknade i domsbilagan, med däri angivna belopp.

Den huvudsakliga tvistefrågan gäller om de utbetalade engångsbeloppen är semesterlönegrundande. Förbundet har gjort gällande att beloppen utgjort lön alternativt ekonomiskt skadestånd och att bolaget därför varit skyldigt att ta med dem vid beräkningen av den kollektivavtalsenliga semesterlönen. Arbetsgivarparterna har invänt att de belopp som betalats ut ska ses som förseningsavgifter, allmänna skadestånd eller gratifikationer och att de därför inte varit semesterlönegrundande.

Utredningen

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på förbundets begäran hållits vittnesförhör med klubbordförandena C.M. och E.S. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med raffinaderichefen P.O., personaldirektören M.S., förhandlingschefen E.J., HR-partnern M.T. och HR-chefen G.A. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Närmare om parternas ståndpunkter i tvisten

Förbundet har till stöd för sin talan anfört sammanfattningsvis följande. När klubbarna och bolaget kom överens om att arbeta fram en gemensam lönemodell var de eniga om att ingen arbetstagare skulle få sänkt lön. För att möjliggöra genomförandet av den nya lönemodellen kom avtalsparterna därför samtidigt överens om att bolaget skulle avsätta 2,5 procent till ökade lönekostnader. Eftersom arbetet med lönemodellen blev försenat har klubbarna – såvitt omfattas av denna tvist – vid två tillfällen begärt att retroaktivt få ut den garanterade löneökningen om 2,5 procent. Bolaget har betalat ut lön i enlighet med klubbarnas begäran. De utbetalade engångsbeloppen är alltså lön och enligt gällande kollektivavtal semesterlönegrundande. Beloppen är semesterlönegrundande även om de betraktas som ekonomiskt skadestånd. Bolaget är således skyldigt att betala den yrkade semesterlönen. Genom att inte betala semesterlön har bolaget dessutom brutit mot kollektivavtalet och ska därför betala allmänt skadestånd till förbundet och arbetstagarna.

Till stöd för sitt bestridande har arbetsgivarparterna anfört huvudsakligen följande. De utbetalade beloppen ska ses som förseningsavgifter, allmänna skadestånd eller gratifikationer. Ersättningar av sådant slag är inte semesterlönegrundande. Det är i och för sig riktigt att avtalsparterna kom överens om att bolaget skulle avsätta en viss summa för arbetet med den nya lönemodellen. Överenskommelsen innebar dock inte att arbetstagarna garanterades en löneökning om 2,5 procent utan avsättningen var tänkt att täcka andra kostnader för genomförandet av lönemodellen. Det är vidare riktigt att bolaget vid två tillfällen har betalat ut engångsbelopp till förbundets medlemmar. Detta har gjorts frivilligt av bolaget till följd av att arbetet med lönemodellen blev försenat. Bolaget är alltså inte skyldigt att betala semesterlön till arbetstagarna och har följaktligen inte heller brutit mot kollektivavtalet.

Vad kom parterna överens om vid förhandlingen i juni 2007?

Med utgångspunkt i den talan som parterna har fört är det av intresse att ta reda på vad de lokala parternas överenskommelse i juni 2007 om att avsätta 2,5 procent i ”garanti för förändringar i samband med samordning av lönemodell” tog sikte på. Vid de lokala förhandlingarna var bl.a. C.M., E.S., P.O., M.T. och G.A. närvarande.

Genom förhören med C.M. och E.S. har framkommit huvudsakligen följande. Bolaget var införstått med att det skulle kosta pengar att införa en ny lönemodell. Det hade tidigare gjorts ett försök att skapa en ny lönemodell men detta hade misslyckats eftersom bolaget inte hade haft råd att tillskjuta de medel som krävdes. För att undvika att samma situation uppstod på nytt kom de lokala avtalsparterna överens om att bolaget skulle avsätta 2,5 procent för att täcka de ökade lönekostnader som det nya lönesystemet skulle medföra. Tanken var inte att varje arbetstagare skulle få ett generellt lönepåslag om 2,5 procent utan beloppet skulle fördelas mellan arbetstagarna för att utjämna de löneskillnader som rådde mellan driftsenheterna. Det var dock inte tal om att avsättningen skulle avse några andra kostnader än lön.

Arbetsdomstolen konstaterar att de samstämmiga uppgifter som C.M. och E.S. lämnat har bekräftats av P.O. som uppgett att det avsatta beloppet skulle gå till lönekostnader. P.O. har förklarat avsättningen för ökade lönekostnader med att införandet av en ny lönemodell oftast medför att vissa arbetstagare kommer att ha för låg lön enligt de nya kriterierna, och därför måste få en löneökning, samtidigt som lönen inte kan sänkas för dem som har en högre lön än de skulle ha enligt den nya modellen.

G.A. och M.T. har uppgivit att bolaget skulle avsätta pengar för de kostnader som var förenade med själva framtagandet av en gemensam lönemodell, men de har inte närmare preciserat vilka kostnader som avsågs. E.J., som inte var anställd i bolaget när förhandlingarna hölls, har uppgett att hon fått uppfattningen att de avsatta pengarna skulle täcka sådant som konferens- och utbildningskostnader.

Arbetsdomstolen kommer mot bakgrund av den utredning som sålunda förebringats till slutsatsen att den överenskomna avsättningen inte kan ha tagit sikte på annat än att skapa en garanti för de ökade lönekostnader som parterna bedömde att en ny lönemodell skulle komma att medföra. Den slutsatsen stöds också av att något annat inte har framkommit än att de 2,5 procenten skulle beräknas med utgångspunkt i lönesumman.

Vilken karaktär har de utbetalade engångsbeloppen haft?

Frågan är då hur de engångsbelopp som bolaget vid två tillfällen ostridigt har betalat ut till förbundets medlemmar ska karaktäriseras.

Beträffande den första utbetalningen som bolaget gjorde i juni 2008 har genom förhören med C.M. och E.S. framkommit följande. I samband med lönerevisionen under våren 2008 gjorde de en framställning till bolaget om att medlemmarna, med anledning av att ikraftträdandet av lönemodellen hade blivit försenat, önskade ta del av den uteblivna löneökningen. De räknade fram ett engångsbelopp baserat på de bägge driftsenheternas genomsnittliga månadslön multiplicerat med den uteblivna löneökningen om 2,5 procent samt med beaktande av vissa rörliga tillägg och det antal månader som löneökningen enligt den nya tilltänkta modellen hade uteblivit. Eftersom de inte visste hur löneökningen skulle ha fördelat sig medlemmarna emellan krävde de ett generellt påslag till varje medlem. Uträkningen presenterades vid den lönerevisionsförhandling som hölls den 25 april 2008 och bolaget hade inte någon invändning mot deras begäran utan parterna kom överens om att beloppen skulle betalas ut. Vid förhandlingen räknade de även fram en ny medellön där den överenskomna löneökningen om 2,5 procent inkluderades.

De uppgifter som C.M. och E.S. sålunda har lämnat om vad som tilldrog sig vid förhandlingen är väl förenliga med uppgifterna i protokollet från förhandlingen. Av dem som från bolagets sida deltog i förhandlingen den 25 april 2008 är det bara M.T. som har hörts i målet. Hon har uppgett att hon inte minns förhandlingen. Arbetsdomstolen kan mot den här bakgrunden konstatera att C.M:s och E.S:s uppgifter inte har motbevisats. Vad de har uppgett om beräkningen av en ny medellön stöds dessutom direkt av den anteckning om medellönen som gjorts i protokollet.

När det gäller den andra utbetalningen, som bolaget gjorde i november 2008, har C.M. och E.S. uppgett sammanfattningsvis följande. Under hösten 2008 konstaterade de att arbetet med lönemodellen drog ut ytterligare på tiden. De gjorde därför på nytt en framställning till bolaget om att medlemmarna skulle få ta del av den löneökning som hade överenskommits men alltjämt uteblivit. De räknade, på samma sätt som i april 2008, fram ett nytt engångsbelopp som de presenterade för bolaget och som bolaget accepterade att betala.

M.T. och E.J. deltog i förhandlingen för bolagets räkning. M.T. har uppgett att det inte fördes någon diskussion om hur beloppet hade räknats fram, men hon har bekräftat att det utkrävda beloppet motsvarade 2,5 procent av lönesumman. E.J. har uppgett att hon inte minns hur beloppet räknades fram.

Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inte anledning att ifrågasätta de uppgifter som C.M. och E.S. har lämnat om klubbarnas krav och beräkningen av kravet som gjordes under hösten 2008. Deras uppgifter är inte heller i den här delen vederlagda av någon utredning som har lagts fram. Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen att det genom den framlagda bevisningen är visat att klubbarna vid de två aktuella tillfällena har framfört krav till bolaget om uteblivna löneökningar.

Frågan är då om det finns skäl att, som bolaget har gjort gällande, ändå se de utbetalade engångsbeloppen som något annat än lön.

Vad som har redovisats ovan om de omständigheter som framkommit om arbetet med den nya lönemodellen, avsättningen av de 2,5 procenten och utbetalningen av engångsbeloppen talar enligt Arbetsdomstolens mening avgjort för att de utbetalade beloppen också utgjort lön.

Som anförts ovan har M.T., som alltså är den enda av bolagets åberopade förhörspersoner som var närvarande vid förhandlingen i april 2008, uppgett att hon inte minns tillfället. I protokollet från förhandlingen finns ingen anteckning som tyder på att man från bolagets sida betraktade det engångsbelopp som parterna kom överens om som något annat än en löneutbetalning. Här kan tilläggas att det av protokollet framgår att förhandlingen gällde lönerevision 2008 och att punkten om engångsbeloppet tagits in under rubriken ”Avtal för 2008” som också upptog bl.a. en punkt om den generella löneökningen det året. Beträffande nästföljande utbetalning har M.T. uppgett att hon och E.J. internt hade en diskussion om klubbarnas yrkande samt att de då slog fast att de ville vara tydliga med att de ansåg att en utbetalning av yrkade belopp skulle betraktas som erläggande av ett skadestånd. Det kan dock konstateras att varken M.T. eller E.J. har påstått att de framförde detta till klubbarnas företrädare. E.J. och M.T. har dock i förhören hänvisat till protokollet från förhandlingen i november 2008, då den andra utbetalningen bestämdes, och menat att det av innehållet framgår att det rörde sig om skadestånd. De har pekat på att det i protokollet talas om ”engångsbelopp” och att det har markerats att garantin på 2,5 procent inte var ”en garanti för lönerevisionsutfall 2007”. Det förhållandet att betalningarna har skett som engångsbelopp och att detta uttryck har använts vid förhandlingarna leder enligt Arbetsdomstolens mening inte till slutsatsen att det skulle röra sig om någon form av skadestånd i stället för lön. Det som i övrigt antecknats i novemberprotokollet om bolagets inställning – eller reflektioner som det står i protokollet – till utbetalningen för inte heller tankarna till att bolaget skulle se betalningen som ett skadestånd. Än mindre kan dessa anteckningar ge stöd åt att en sådan inställning skulle ha klargjorts för klubbarna. De åberopade anteckningarna ger snarare intrycket att vad bolaget ville klargöra var att bolaget, trots utbetalningen, inte ansåg sig vara avtalsmässigt skyldigt att betala de begärda beloppen. Detta förhållande i sig är dock enligt Arbetsdomstolens mening inte ägnat att frånta beloppen karaktären av lön.

Mot bakgrund av det anförda kommer Arbetsdomstolen sammanfattningsvis till slutsatsen att de belopp som bolaget betalat till förbundets medlemmar måste betraktas som lön. Med den bedömningen är det ostridigt att beloppen är semesterlönegrundande. Bolaget ska därför åläggas att betala semesterlön till de berörda arbetstagarna. Storleken på de yrkade semesterlönebeloppen är inte ifrågasatta. Det kan tilläggas att Arbetsdomstolen med den gjorda bedömningen inte finner anledning att ta ställning till om de utbetalade engångsbeloppen varit semesterlönegrundande om de i stället skulle ha ansetts som skadestånd.

Allmänt skadestånd

Med den bedömning som Arbetsdomstolen har gjort i det föregående är det ostridigt att bolaget brutit mot kollektivavtalet genom att inte betala semesterlön. Vid detta förhållande har bolaget ådragit sig skyldighet att betala allmänt skadestånd till förbundet och de berörda arbetstagarna för kollektivavtalsbrott.

Arbetsgivarparterna har yrkat att skadestånden till såväl förbundet som arbetstagarna ska jämkas till noll med hänsyn till att de yrkade skadestånden är höga i förhållande till kapitalbeloppen. Enligt Arbetsdomstolens mening utgör vad arbetsgivarparterna har anfört inte skäl till jämkning av de allmänna skadestånden. Arbetsdomstolen finner att det är skäligt att bestämma de allmänna skadestånden till var och en av arbetstagarna till de yrkade beloppen. När det gäller det allmänna skadeståndet till förbundet finner Arbetsdomstolen att detta ska bestämmas till 50 000 kr.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden innebär att förbundet i allt väsentligt fått framgång med sin talan. Arbetsgivarparterna ska därför som förlorande parter förpliktas att ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Det yrkade beloppet är inte tvistigt.