AD 2005 nr 50

Tvisten

Bolaget lånade hösten 2002 in arbetstagarna D.J. och M.I. från företaget Wäst Bygg. Under tiden den 8–24 oktober 2002 arbetade de åt bolaget i sammanlagt sju respektive sex dagar.

I det mellan parterna gällande kollektivavtalet finns en bestämmelse som säger att utlåning och inlåning av arbetstagare skall föregås av förhandling med arbetstagarorganisationen. Detta gäller dock inte för in- och utlåning under högst fem arbetsdagar.

Tvisten i målet gäller om D.J. och M.I. varit inlånade på ett sådant sätt att förhandlingsskyldighet har inträtt och om bolaget därmed, eftersom förhandling inte har skett, har ådragit sig skadeståndsskyldighet för kollektivavtalsbrott.

Förbundet har gjort gällande att den tid under vilken D.J. och M.I. varit inlånade skall betraktas som en och samma period. Förhandlingsskyldighet har därför inträtt eftersom inlåningen har pågått i mer än fem dagar.

Arbetsgivarparterna har gjort gällande i huvudsak följande. Den sammanlagda inlåningen skall delas in i tre eller i vart fall två olika perioder. Ingen av perioderna har överstigit fem arbetsdagar. Förhandlingsskyldighet har därmed inte inträtt. Inlåningen har avbrutits av arbetstagarnas sjukdom och semester. Vidare skall den del av den omtvistade inlåningen som började den 21 oktober 2002 ses som en ny inlåning till följd av att ett nytt avtal om inlåning då hade ingåtts mellan bolaget och Wäst Bygg.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran vittnesförhör hållits med D.J., M.I. och ombudsmannen K.E. samt förhör upplysningsvis med ombudsmannen R.L. och tidigare ordföranden i förbundet O.B. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med bolagets ställföreträdare U-G.A., vittnesförhör med L.J., platschef hos bolaget, H.A., personalansvarig hos Wäst Bygg, arbetsrättschefen i Sveriges Byggindustrier G.H. och ombudsmannen R.H. samt förhör upplysningsvis med förbundsjuristen hos Sveriges Byggindustrier T.W. Parterna har åberopat skriftlig bevisning.

Kollektivavtalsbestämmelsernas innebörd

Förbundet har alltså gjort gällande att den aktuella inlåningen skall betraktas som om den har ägt rum under en och samma period. Enligt förbundet skall bestämmelsen om att förhandlingsskyldighet inträder vid inlåning mer än fem arbetsdagar inte tolkas på det sättet att de fem dagarna behöver vara sammanhängande. Vidare har regeln enligt förbundet inte den innebörden att den omständigheten att en inlånad arbetstagare är frånvarande på grund av sjukdom eller semester medför att det blir fråga om en ny period när arbetstagaren sedan återgår i arbete hos inlånaren. Arbetsgivarparterna har på sin sida inte gjort gällande att de fem dagarna alltid behöver vara sammanhängande. De har dock anfört att arbetstagarnas frånvaro på grund av sjukdom och semester i detta fall gör att det blir fråga om flera inlåningsperioder. Parterna har således olika uppfattningar om hur kriteriet om fem arbetsdagar i kollektivavtalet skall tolkas. De är dock eniga om att det är det faktiska antalet arbetade dagar som är avgörande för om gränsen fem arbetsdagar uppnås eller inte.

I första hand är det vad avtalsparterna gemensamt har åsyftat vid kollektivavtalets tillkomst som bestämmer avtalets innehåll. Det är därför av intresse vad som förekom i samband med att den tvistiga bestämmelsen kom till.

Av utredningen framgår bl.a. följande. Bestämmelserna om in- och utlåning tillkom år 1988 i samband med andra förändringar av avtalet. Den stora förändringen som då genomfördes var att objektsanställningen ersattes av tillsvidareanställningen som huvudanställningsform. Som en följd härav föreslog arbetsgivarparten i avtalsförhandlingarna regler om in- och utlåning av arbetstagare för att på så sätt skapa en möjlighet till utjämning av sysselsättningen mellan olika företag. Arbetstagarparten kunde acceptera detta under vissa förutsättningar, bl.a. att förbundet gavs lämpliga möjligheter att kunna kontrollera dessa in- och utlåningar.

Beträffande vad som vidare förekom vid avtalsförhandlingarna har förhör hållits med O.B. och G.H. som båda var med i den arbetsgrupp som hanterade förhandlingarna. Av deras uppgifter framgår bl.a. följande. Parterna enades efter diskussioner om en gräns om fem dagars in- och utlåning innan förhandlingsskyldighet för såväl det utlånande som det inlånande företaget skulle inträda. Därvid gjordes en avvägning mellan förbundets intresse av att ha kontroll över var och under vilka förhållanden dess medlemmar arbetade och arbetsgivarens intresse av en enkel och formlös hantering av kortare in- och utlåningar. Hur de fem dagarna skulle beräknas diskuterades inte. Över huvud taget avhandlades inte några detaljer kring utformningen och konsekvenserna av reglerna om in- och utlåning. Arbetsgruppens arbete kretsade i huvudsak kring de andra och större förändringarna av avtalet.

Vad som sålunda framkommit ger enligt Arbetsdomstolens mening inte något stöd för att fastställa någon gemensam partsavsikt vid tillkomsten av femdagarsregeln av omedelbar betydelse för tvisten. Frågan är då om någon ledning kan hämtas i bestämmelsens ordalydelse.

I bestämmelsen anges kortfattat att in- och utlåning under högst fem arbetsdagar får ske utan att reglerna om förhandling behöver iakttas. Det finns i avtalstexten inte några anvisningar om hur de fem arbetsdagarna skall beräknas. Bestämmelsens ordalydelse i sig ger alltså ingen direkt vägledning för hur avtalet skall tolkas. Arbetsdomstolen noterar dock att bestämmelsen inte föreskriver fem ”sammanhängande” arbetsdagar som arbetsgivarparten hävdar är regelns innebörd i vissa fall.

I målet har båda partssidorna presenterat olika exempel på en tillämpning av reglerna som enligt deras uppfattning visar på de orimliga konsekvenser som skulle bli följden av en tillämpning i enlighet med motpartens tolkning. Förbundet har framhållit att om arbetsgivarparternas uppfattning är riktig skulle en arbetstagare kunna vara utlånad till ett företag under en lång tid – utan att förhandlingsskyldighet enligt reglerna om in- och utlåning över huvud taget inträder – om varje dag av frånvaro skulle innebära att en ny femdagarsperiod påbörjades. Arbetsgivarparterna har på sin sida framhållit att det är orimligt att lägga samman dagar som ligger långt ifrån varandra i tiden till en och samma femdagarsperiod.

Det hittills sagda leder enligt Arbetsdomstolens mening till att frågan om hur den omtvistade bestämmelsen skall tolkas och tillämpas måste ske med utgångspunkt i omständigheterna i det särskilda fallet och utifrån mer allmänna rimlighetskriterier. Vid en sådan bedömning bör givetvis beaktas att, som framkommit om bakgrunden till bestämmelsen, syftet med att över huvud taget begränsa de situationer när förhandlingsskyldighet skulle föreligga var att på så sätt åstadkomma en avvägning mellan parternas motstående intressen. Förbundet behövde inget inflytande över kortare in- och utlåningar och arbetsgivaren belastades inte med en gentemot förbundet formell hantering av sådana ärenden.

Betydelsen av arbetstagarnas frånvaro på grund av sjukdom och semester

Förbundets ståndpunkt är, som framgått, att inlåningen i detta fall skall ses som en enda inlåning som då följaktligen överskridit fem arbetsdagar. Arbetsgivarparterna har, som Arbetsdomstolen uppfattat deras inställning, i första hand gjort gällande att arbetstagarnas sjukfrånvaro och semester inneburit att den innevarande inlåningsperioden avbrutits och en ny inlåningsperiod börjat när arbetstagaren återgått i arbete. De har dock framhållit att det inte alltid behöver vara på det sättet. De har inte närmare redogjort för varför det enligt deras uppfattning skall vara så i detta fall men inte i andra fall. Förbundet har bestritt att den omtvistade kollektivavtalsbestämmelsen har den innebörd som arbetsgivarparterna har hävdat.

Parterna är överens om att D.J. arbetade under två dagar, var sjuk de två nästkommande, arbetade första arbetsdagen därefter, var sjuk de resterande fyra arbetsdagarna den veckan och sedan avslutningsvis arbetade måndag–torsdag i veckan därefter. Ostridigt är också att M.I. arbetade två dagar, hade semester i två dagar, arbetade första arbetsdagen därefter, var sjuk de resterande arbetsdagarna den veckan, arbetade måndagen i veckan därefter, hade tjänstledigt nästkommande dag och sedan avslutningsvis arbetade onsdag och torsdag i samma vecka.

Med tillämpning av arbetsgivarparternas ståndpunkt har de berörda arbetstagarna varit inlånade i tre skilda omgångar som var och en understigit fem dagar.

Av utredningen framgår att D.J. och M.I. anlitades för att uppföra ett tak på ett mindre hyreshus. Vidare har framkommit att det brådskade med arbetet eftersom vädret var dåligt och huset behövde takläggas så att skador kunde förhindras. U-G.A. och L.J. har berättat att de diskuterade att det för detta arbete skulle behövas en extra arbetsstyrka om två personer under en arbetsvecka. Enligt vad U-G.A. och H.A. uppgett var det också den inlåningstid som i ett första skede avtalades dem emellan. Den faktiska arbetstiden för D.J. och M.I. blev, som tidigare angetts, sammanlagt sju respektive sex dagar, dvs. inte så långt ifrån den från början av bolaget uppskattade tidsåtgången.

Arbetsdomstolen finner av det anförda utrett att inlåningen avsåg ett förhållandevis litet arbete som omfattade byggnation av en bestämd del av en viss byggnad. Inlåningen sträckte sig totalt sett också över en begränsad tidsperiod om två och en halv vecka och arbetstagarnas frånvaro under den tiden på grund av sjukdom eller semester omfattade korta perioder om två och fyra dagar. Det ter sig mot denna bakgrund, och med beaktande av att arbetstagarna under hela den omtvistade perioden återvände till samma arbete, som främmande att enbart med hänsyn till sjukfrånvaron eller semestern se det som att de påbörjade en ny inlåningsperiod varje gång de efter avbrotten återkom till arbetet. Enligt Arbetsdomstolens mening kan ett sådant synsätt knappast anses vara en rimlig tolkning av reglerna eller förenligt med syftet med den i kollektivavtalet angivna femdagarsgränsen.

Arbetsdomstolens slutsats av det anförda blir att enbart de avbrott på grund av sjukdom och semester som i detta fall förevarit inte kan anses medföra att den innevarande inlåningen avbrutits och en ny inlåning påbörjats då arbetstagarna efter frånvaron återgått i arbete. Det innebär att arbetsgivarparternas ståndpunkt att det av detta skäl skulle föreligga tre inlåningsperioder som var och en varit kortare än fem dagar, och därför inte medfört skyldighet att förhandla, inte kan godtas.

Är det fråga om två fristående inlåningar?

Arbetsgivarparterna har i andra hand gjort gällande att det i vart fall har varit fråga om två fristående inlåningsperioder, nämligen dels tiden den 8–14 oktober, dels tiden från och med den 21 oktober 2002. Ingen av dessa inlåningsperioder har omfattat mer än fem arbetsdagar och därför föreligger enligt arbetsgivarparterna inte någon förhandlingsskyldighet. De har gjort gällande att U-G.A. gjorde en ny förfrågan om inlåning av arbetskraft den 18 oktober. Anledningen till denna nya beställning var enligt arbetsgivarparterna att det till följd av ett kraftigt snöoväder denna dag återigen uppstod ett starkt behov av ytterligare arbetskraft.

U-G.A. har berättat att han, då varken D.J. eller M.I. inställde sig den 15 oktober 2002, ringde till H.A. och uppgav att ”nu lägger vi ner det här projektet. Vi kan inte ha folk som kommer varannan dag. Det är inget dagis det här”. Han och H.A. kom då överens om att inlåningen var avslutad. H.A. har bekräftat att detta samtal ägde rum, men har inga klara minnesbilder om detaljerna i samtalet. Han har dock uppgett att U-G.A. var i desperat behov av hjälp och frågade om det fanns andra arbetstagare att låna in. Arbetsdomstolen finner inte skäl att tvivla på riktigheten av U-G.A:s uppgifter om detta samtal.

U-G.A. har vidare berättat att bolaget efter detta samtal beslöt att försöka få upp taket så fort som möjligt med användande av den egna arbetsstyrkan. I målet är ostridigt att ett snöoväder inföll den 18 oktober. U-G.A. har uppgett att han då på nytt ringde till H.A. och sade att han hade ett stort behov av hjälp. Vidare har U-G.A. berättat att han då gjorde en ny beställning som han inte skulle ha gjort om inte snöovädret hade inträffat. Enligt L.J. skulle U-G.A. på grund av snöfallet ”försöka få tag på två man igen”. H.A. har uppgett att han uppfattade U-G.A:s telefonsamtal som en ny beställning som inte skulle ha skett om det inte varit för väderförhållandena samt att han betraktade det tidigare åtagandet om en arbetsvecka som avslutat. Arbetsdomstolen finner ingen anledning att ifrågasätta U-G.A:s och H.A:s uppgifter om detta samtal.

Den påstådda nya beställningen avsåg som framgår av det anförda samma arbete som den ursprungliga överenskommelsen mellan bolaget och Wäst Bygg om inlåning. Som framgått kom också arbetet att utföras av samma personer som från början inlånades från Wäst Bygg. Det finns inte heller anledning att betvivla D.J:s och M.I:s uppgifter om att de inte uppfattade det som att de var inlånade i skilda omgångar. Mot bakgrund av dessa förhållanden ligger det visserligen nära till hands att utifrån den omtvistade kollektivavtalsregeln uppfatta situationen som att det varit fråga om en och samma inlåning. Som framgått av utredningen inträffade emellertid under de båda arbetstagarnas frånvaro från bolaget ett snöoväder som aktualiserade ett behov av ytterligare arbetskraft. Bolaget kunde till följd av snöovädret inte, enligt U-G.A., längre räkna med att snarast slutföra takarbetet med enbart den egna arbetskraften. Av U-G.A:s uppgifter framgår vidare att han, i samband med att de inlånade arbetstagarna inte infunnit sig den 15 oktober, hade avslutat den inlåning som pågått sedan den 8 oktober och att han därefter, med anledning av snöovädret, gjorde en ny förfrågan om inlåning av arbetskraft den 18 oktober. Hans uppgifter stöds av vad H.A. och L.J. har uppgett. Det är alltså utrett att såväl företrädaren för det inlånande bolaget som den som i detta sammanhang representerade det utlånande företaget är ense om att det varit fråga om två separata inlåningar. Vidare har utredningen visat att det funnits särskilda omständigheter, nämligen arbetstagarnas frånvaro och det senare inträffade snöovädret, som medfört att inlåningen kommit att gestalta sig på detta sätt. Vid en samlad bedömning av det anförda kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att man måste se det som att det varit fråga om en ny inlåning från och med den 21 oktober. Då varken denna eller den närmast föregående har överstigit fem arbetsdagar har inte någon förhandlingsskyldighet enligt bestämmelserna om inlåning inträtt för bolaget.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Den gjorda bedömningen innebär att förbundets yrkande om skadestånd på grund av kollektivavtalsbrott skall avslås.

Förbundet har därmed förlorat målet i dess helhet. Förbundet har beträffande fördelningen av rättegångskostnaderna anfört att det finns skäl att tillämpa 5 kap. 2 § arbetstvistlagen och förordna att vardera parten skall stå sina rättegångskostnader i målet. Med hänsyn till omständigheterna och med särskilt beaktande av att tvisten från början företrädesvis avsåg parternas olika syn på frågan om sjukdom bryter en innevarande femdagarsperiod, en fråga som Arbetsdomstolen i detta fall bedömt till förbundets fördel, finner domstolen att vardera parten skall stå sina kostnader.