AD 2004 nr 76

Arbetsgivarparterna

Tågia bildades i september år 2000. Avsikten var att Tågia skulle överta underhållsarbetet på SL:s tunnelbanevagnar. Bolaget har cirka 500 anställda. En stor del av personalen har oregelbundna arbetstider. De arbetar i genomsnitt färre än fem dagar per helgfri vecka. Dessa arbetstagare har alltid fått sin semesterledighet omräknad enligt den s.k. nettometoden.

För den övertagna verksamheten gällde tidigare kollektivavtalet AB(A) – SL. Av § 19 punkten 9 i det avtalet framgår att semestern för alla anställda som inte är heltidsanställda med ordinarie arbetstid enbart måndag – fredag skall beräknas enligt en särskild formel. Specialregeln omfattar således alla anställda med oregelbundna arbetstider och personer som arbetar deltid. Denna nettometod infördes i avtalet i början av 1960-talet och har alltså tillämpats i den aktuella verksamheten under mycket lång tid.

Tågia sökte inträde i Almega från den 1 november 2000. Inom Almega fanns redan ett centralt kollektivavtal som reglerade arbetsförhållandena för arbetstagare inom spårtrafik. Bolaget genomförde sedan inrangeringsförhandlingar med SEKO, SKTF och CF. Detta var en lång process som pågick under perioden den 14 februari – 18 juni 2001. Parterna träffade därvid lokala kollektivavtal med vissa avvikelser från det centrala branschavtalet för spårtrafik, varav ett var det i målet aktuella avtalet mellan Tågia och SEKO. Det lokala avtalet utformades som en sammanslagning med det centrala branschavtalet med de avvikande lokala reglerna markerade i fetstil. Ett resultat av inrangeringsförhandlingarna var att ett stort antal olika lönetillägg avlöstes. Som en kompensation för detta höjdes grundlönen för SEKO:s medlemmar i sådan mån att de borttagna tilläggen ersattes med viss marginal till förmån för arbetstagarna.

Av det lokala avtalets § 11 mom. 1 framgår att semesterlagen gäller som utfyllnad vid sidan av avtalet. I § 11 mom. 2 regleras antalet semesterdagar. Den bestämmelsen innehåller den huvudsakliga eftergift som bolaget gjorde vid träffandet av avtalet vid sidan av lönehöjningarna på grund av de borttagna tilläggen. Bestämmelsen om semesterns längd innebar att de anställda fick behålla det antal semesterdagar som gällt enligt AB(A) – SL, dvs. fler dagar än som annars hade gällt enligt spårtrafikavtalet.

I § 11 mom. 3 anges i första stycket att semesterlön och övriga tillägg och avdrag avseende semester under tiden 1 april – 31 december 2001 beräknas enligt AB(A) – SL. SL hade tillämpat ett lönesystem, det s.k. PIL-systemet. Avsikten var att Tågia skulle fortsätta att använda SL:s lönesystem till och med den 31 december 2001. Därefter skulle bolaget byta lönesystem. Med formuleringen i § 11 mom. 3 första stycket avsåg Tågia just att uttrycka att bolaget inte skulle få använda sig av SL:s lönesystem för att beräkna semesterlönen längre än till årsskiftet 2001/2002. Samma formulering återfinns i det lokala avtalet i § 5 första stycket angående löneberäkning, i § 12 mom. 4 angående sjuklönens storlek och i § 14 mom. 3 angående avdragsberäkning vid ledighet utan lön. Avsikten har genomgående varit densamma, dvs. att ange att ett nytt lönesystem skall börja tillämpas från och med den 1 januari 2002. Avsikten med den aktuella formuleringen i § 11 har aldrig varit att arbetstagarna skulle få tre till nio extra semesterdagar per år.

Den 1 januari 2002 övergick Tågia som planerat till ett nytt lönesystem, Hogia. Övergången innebar att beräkningen av lön, sjuklön och semesterlön ändrades något. Det nya lönesystemet ledde exempelvis till att de anställda i Tågia fick marginellt högre semestertillägg efter årsskiftet. Någon förändring av beräkningen av antalet semesterdagar skedde däremot inte.

Den gemensamma partsavsikten hos SEKO och Tågia i samband med att det lokala kollektivavtalet träffades var uppenbarligen att nettometoden skulle fortsätta att gälla även efter den 31 december 2001, även om detta inte kom till direkt uttryck i avtalstexten. Denna partsavsikt bekräftas också av den skriftliga dokumentationen i målet, bl.a. det informationsblad som SEKO gav till sina medlemmar när det lokala kollektivavtalet hade träffats. I informationsbladet anges bl.a. i en punkt om semesterns längd: ”Samma bestämmelser som hittills. Alltså ingen förändring.” Detta visar att avsikten var att de tidigare bestämmelserna avseende semesterns längd skulle bibehållas oförändrade.

Tågia hade redan gjort en stor eftergift genom att gå med på att de anställda fick behålla det antal semesterdagar som gällde enligt AB(A) – SL. För det fall SEKO:s avsikt med det nya avtalet var att arbetstagarna därutöver skulle få mellan tre och nio ytterligare semesterdagar bör SEKO anses ha haft en skyldighet att klargöra detta för motparten vid avtalets ingående, vilket inte har skett.

I det lokala kollektivavtalet § 11 mom. 9 finns en nettoregel för beräkning av semester för anställda med intermittent deltidsarbete. Bestämmelsen är direkt hämtad ur spårtrafikavtalet. Den personalgrupp som talan gäller arbetar visserligen intermittent, dvs. oregelbundet, men inte deltid. De omfattas därför inte av den bestämmelsen. Om SEKO:s uppfattning vore korrekt skulle parterna ha skapat en reglering som direkt diskriminerar deltidsanställda i förhållande till heltidsanställda. Detta har aldrig varit parternas avsikt.

Det lokala kollektivavtalet undertecknades den 18 juni 2001. Tågia använde sig av det gamla PIL-systemet året ut. Under år 2002 fortsatte bolaget att tillämpa samma nettometod i det nya lönesystemet utan att någon reagerade mot detta. Först i slutet av maj 2003 kom en formell framställan från SEKO om förhandling rörande semesterberäkningen. Den faktiska tillämpningen av avtalet för tiden efter den 31 december 2001 visar att partsavsikten var den som arbetsgivarparterna hävdar.

Tågia träffade lokala kollektivavtal även med SKTF och CF med samma formulering som i avtalet med SEKO. Inget av dessa förbund har påstått att deras avtal har den innebörd som SEKO gör gällande i målet.

Det är riktigt att S.I. den 23 oktober 2001 skickade ett e-postmeddelande till S.Ö. inför ett möte den 24 oktober. Det som förbundet ville diskutera vid mötet beträffande kollektivavtalets § 11 mom. 2 och 3 var dock inte semesterperiodens längd utan beräkningen av semestertilläggets storlek. Semestertillägget skulle med det nya lönesystemet bli en aning högre än som tidigare gällt och SEKO var intresserat av att veta när detta skulle börja tillämpas i praktiken. Ingen av SEKO:s representanter har vid något tillfälle framfört att kollektivavtalet enligt dem skulle innebära en förändrad semesterlängd från och med den 1 januari 2002.

Grunderna

Parternas avsikt med formuleringen i det lokala kollektivavtalet av den 18 juni 2001 var att lönesystemet och inte grunderna för själva semesterberäkningen skulle ändras från och med årsskiftet 2001/2002. Eftersom ingen ändring i sak varit avsedd är semesterreglerna i AB(A) – SL § 19 punkten 9 fortfarande gällande. Grunden för det i första hand framställda yrkandet är således att den gemensamma partsavsikten var att nettometoden enligt AB(A) – SL skulle fortsätta att gälla.

Av det lokala avtalets ordalydelse framgår varken att nettometoden skall fortsätta att gälla eller att den skall upphöra. Även vid en samlad tolkning av avtalet, med beaktande av de kringomständigheter som har anförts beträffande avtalets historik, hur avtalet har tillämpats i praktiken och tidsutdräkten innan det påstådda felet påtalades, kan tolkningen inte bli annan än att parternas avsikt var den som arbetsgivarsidan gör gällande.

Om Arbetsdomstolen ändå skulle finna att nettometoden enligt AB(A) – SL har upphört att gälla från årsskiftet 2001/2002 är i stället semesterlagen tillämplig. Av semesterlagen 9 § framgår att semesterdagar läggs ut kalendariskt under andra veckodagar än lördagar, söndagar, helgdagar och ett antal uppräknade helgdagsaftnar. Arbetstidens förläggning eller infallande ledighetsdagar skall inte påverka semestertidens längd. Om Tågias anställda med oregelbundna arbetstider bara behövde ta ut semester för ordinarie arbetsdagar skulle de få en orimligt lång semester i förhållande till övriga arbetstagare.

SEKO

SL:s styrelse fattade år 1999 beslut om att bilda ett bolag för vagnunderhållet. Inför bildandet av detta nya bolag lade SEKO hösten 1999 fram ett antal krav. Det var tre krav som var avgörande för SEKO; tryggare arbetstillfällen, ett trygghetspaket för eventuell arbetsbrist samt – viktigast – att värdet av det befintliga kollektivavtalet bevarades.

Efter långa diskussioner hade SL i maj 2000 tillmötesgått SEKO beträffande kraven på tryggare arbetstillfällen och trygghetspaketet, men det var fortfarande osäkert om kollektivavtalets värde kunde bevaras. SEKO rekommenderade då sina medlemmar att inte gå över till det blivande underhållsbolaget. Bakgrunden till detta var att tidigare inrangeringsförhandlingar vid övergång från offentlig till privat arbetsgivare präglats av att de offentliga avtalen haft mer förmånliga regler än de privata avtalen beträffande arbetstid, semester och övertid. SEKO ville därför till en början ha en garanti för befintliga avtalsbestämmelser om semester och övertid till år 2009. Detta avvisades av arbetsgivaren som dock utfäste, till en början muntligen, att avsikten inte var att försämra anställningsvillkoren för personal som skulle arbeta i det nya bolaget. Den utfästelsen fästes sedermera på pränt genom en avsiktsförklaring den 1 september 2000. Avsiktsförklaringen är, som framgår av texten, ingen juridiskt bindande handling utan ett klargörande av parternas ståndpunkter. I den anges bl.a. att parterna kommer att verka för att hitta en lösning gällande semesterbestämmelser och övertidsersättning som är kostnadsneutral jämfört med nuvarande nivå. Detta är ett uttryck för SEKO:s strävan att bibehålla kollektivavtalets värde.

Tågia började sin verksamhet den 1 oktober 2000. För verksamheten finns ett centralt kollektivavtal, branschavtalet för spårtrafik, mellan Almega å ena sidan och SEKO, ST och CF å andra sidan. Inrangeringsförhandlingar mellan Tågia och SEKO påbörjades i februari 2001. De ledde så småningom fram till att parterna träffade ett lokalt kollektivavtal den 18 juni 2001. Det lokala kollektivavtalet innebär avvikelser från det centrala branschavtalet för spårtrafik i de fetstilta delarna men överensstämmer i övrigt med detta.

Beträffande det lokala kollektivavtalet skall framhållas att avsteg från bestämmelserna i § 11 om semester får överenskommas bl.a. i fråga om beräkning av semester vid oregelbunden och/eller koncentrerad arbetstidsförläggning (hel- eller deltid) samt om beräkning av semesterlön och semesterersättning.

AB(A) – SL upphörde att gälla som kollektivavtal den 1 april 2001.

I det lokala avtalet § 11 mom. 3 första stycket finns en hänvisning till AB(A) – SL. I AB(A) – SL § 19 regleras semester. Bestämmelsen i § 19 punkten 9 berör arbetstagare som arbetar tvåskift, treskift och natt. Omräkning av semesterdagarna sker enligt den så kallade nettometoden. Det är en metod för att räkna fram hur många semesterdagar som går åt för att vara ledig under en viss angiven tidsperiod. Med nettodagar avses de ordinarie arbetsdagarna under semesterperioden och med bruttodagar det antal semesterdagar som förbrukas. Detta är vad hänvisningen till AB(A) – SL i det lokala avtalets § 11 mom. 3 första stycket syftar på.

Vid inrangeringsförhandlingarna mellan SEKO och Tågia fördes diskussioner om förändringar i fråga om vissa tillägg, övertid och semester. Det var viktigt för SEKO att bibehålla kollektivavtalets värde genom att försämringar i vissa delar skulle kompenseras med förbättringar i andra delar. Den tidsbegränsade hänvisningen till AB(A) – SL i det lokala kollektivavtalets § 11 mom. 3 innebar under den period som hänvisningen gällde att man inte riktigt uppnådde den målsättningen. De skäl som anfördes av Tågia för att ha med hänvisningen till AB(A) – SL var att bolaget behövde tid för att bygga upp ett eget lönesystem. Med beaktande av vad som skulle komma att gälla efter den 31 december 2001 ansåg SEKO ändå att helheten på sikt blev bra och accepterade då att de gamla semesterreglerna fick tillämpas under en övergångsperiod.

Motparterna har påstått att SEKO och Tågia skulle ha haft en gemensam partsavsikt att semesterberäkningsreglerna i AB(A) – SL skulle gälla även efter den 31 december 2001. Någon sådan gemensam partsavsikt har inte funnits. I det informationsblad som SEKO skickade ut till sina medlemmar när det lokala kollektivavtalet ingåtts angavs att semesterns längd var oförändrad, vilket är korrekt eftersom antalet semesterdagar enligt avtalets § 11 mom. 2 var oförändrat. Informationsbladet innehöll däremot inte någon information om hur semesterberäkningen skulle ske, dvs. huruvida nettometoden skulle användas vid beräkningen av semesterdagar.

För tiden efter den 31 december 2001 har det enligt det lokala avtalets § 11 mom. 1 funnits möjlighet att träffa ett avtal om särregler för beräkningen av semester för arbetstagaren med oregelbundna arbetstider. Detta har inte skett. SEKO har under hösten 2001 påtalat för bolaget att den tidsbegränsade hänvisningen till AB(A) – SL:s bestämmelser var på väg att löpa ut. Vid ett möte den 24 oktober 2001 deltog S.I. och C.O. för SEKO samt S.Ö. och A.R. för Tågia. SEKO:s representanter ställde frågan om bolaget visste vad som gällde beträffande beräkningen av semester efter den 31 december 2001. På denna fråga fick de ett jakande svar. S.I. frågade då om arbetsgivaren var medveten om att det lokala avtalet innebar förändrad semester från och med den 1 januari 2002. A.R. svarade att de begrep vad de hade skrivit under.

Tågia tog således inte något initiativ till förhandling om ett nytt avtal avseende semesterberäkning för arbetstagare med oregelbundna arbetstider. Därmed finns det från och med den 1 januari 2002 inga särregler för arbetstagare med oregelbundna arbetstider. Samma bestämmelser skall då gälla beträffande beräkningen av semesterlön och semestertillägg samt beräkning av semesterdagar för såväl arbetstagare med regelbunden arbetstid som arbetstagare med oregelbunden arbetstid. Tågia fortsatte dock att tillämpa nettometoden i AB(A) – SL även efter den 31 december 2001. Det innebär att de berörda arbetstagarna inte har fått den semesterledighet som de har rätt till. Det rör sig om mellan tre och nio semesterdagar per år som dessa personer har arbetat i stället för att ha semester.

Det har framförts från motparterna att SEKO tog lång tid på sig att reagera på den felaktiga tillämpningen av avtalet. Det var emellertid först i maj 2003 som det stod klart för de lokala fackliga företrädarna att bolaget tillämpade avtalsbestämmelserna felaktigt. SEKO reagerade då direkt på detta och tog kontakt med bolaget i frågan.

Beträffande de andra tidsbegränsade hänvisningar till AB(A) – SL som finns i det lokala avtalet bör framhållas att det i dessa fall finns uttryckliga bestämmelser i avtalet om vad som skall gälla efter den 31 december 2001. Eftersom § 11 mom. 3 första stycket saknar motsvarande reglering kan det inte dras några paralleller till dessa fall.

I fråga om vad som anförts om diskriminering av deltidsanställda kan noteras att det inte finns några deltidsanställda i verksamheten. För det fall SEKO:s avtalstolkning innebär att deltidsanställda diskrimineras skulle det få följden att den regel som tar sikte på de deltidsanställda kan anses ogiltig enligt lagen om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning.

Grunden för SEKO:s bestridande av Almegas talan

Efter den 31 december 2001 gäller inga särregler, vare sig i det lokala kollektivavtalet eller i semesterlagen, för arbetstagare med oregelbunden arbetstid såvitt avser beräkningen av antalet semesterdagar.

Grunderna för SEKO:s yrkanden mot Almega och Tågia

Tågia har brutit mot det mellan parterna gällande lokala kollektivavtalet genom att för tid efter den 31 december 2001 tillämpa en nettometod vid beräkningen av antalet semesterdagar för arbetstagare med oregelbunden arbetstid. Genom detta förfarande har arbetstagarna gått miste om semesterdagar. Tågia har därigenom ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till SEKO och berörda arbetstagare.