: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 2003 nr 20

| | | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord: | |  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Sammanfattning:

En arbetstagare har fått vikariat hos en kommun som skolbusschaufför. Fråga huruvida omplacering av arbetstagaren till arbete som skolvaktmästare rättsligt sett har inneburit att arbetstagaren blivit skild från anställning som skolbusschaufför. Sedan denna fråga besvarats nekande uppkommer fråga bl.a. om hur länge vikariatet skulle pågå enligt anställningsavtalet. Arbetsgivaren har ansetts ha bevisbördan för sin uppfattning om visstidsanställningens utsträckning i tiden.

Dom meddelad: Onsdagen den 26 februari 2003

Dela :

» Gå direkt till domskälen

Parter:

M.J. i Skurup

mot

Trelleborgs kommun

Överklagad dom : Trelleborgs tingsrätts dom den 12 februari 2002 i mål nr T 1037‑01

[ Ledamot : Margareta Linde-Malmberg ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

M.J. har yrkat i första hand att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall bifalla hennes vid tingsrätten förda talan samt befria henne från skyldigheten att ersätta Trelleborgs kommuns rättegångskostnader vid tingsrätten och förplikta kommunen att ersätta hennes egna rättegångskostnader där. I andra hand har M.J. yrkat att Arbetsdomstolen oavsett målets utgång i huvudsaken skall befria henne från skyldigheten att ersätta kommunens rättegångskostnader vid tingsrätten.

Kommunen har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Vid huvudförhandlingen i Arbetsdomstolen har förnyat förhör under sanningsförsäkran hållits med M.J. och förnyade vittnesförhör hållits med S.N., H.L. och L.P.T. Vidare har vittnesförhöret vid tingsrätten med S.C. förebringats genom banduppspelning. Kommunen har vidare åberopat viss skriftlig bevisning.

Parterna har till utveckling av sin talan i allt väsentligt anfört detsamma som framgår av tingsrättens dom.

Domskäl

M.J. påbörjade den 12 januari 2001 ett vikariat som skolbusschaufför hos kommunen. Parterna är oense om vikariatets längd. M.J. menar att det skulle pågå t.o.m. den 27 februari 2001, medan kommunen anser att anställningen enligt avtalet skulle löpa ut den 16 februari 2001. Med verkan fr.o.m. den 1 februari 2001 beordrades M.J. att arbeta som skolvaktmästare. Hon kom att tjänstgöra i denna syssla t.o.m. den 21 februari 2001, då hon fick besked från kommunen om att anställningen genast skulle upphöra.

Domstolen har i målet att pröva huruvida M.J. genom åläggandet att utföra vaktmästararbete blev skild från en visstidsanställning som skolbusschaufför utan att det förelåg saklig grund för detta. Vidare har domstolen att pröva huruvida M.J. i samband därmed erhöll en tillsvidareanställning, från vilken hon senare blev skild utan saklig grund. För den händelse M.J. skulle anses ha blivit omplacerad inom ramen för en visstidsanställning uppkommer frågan om denna avbröts i förtid av kommunen genom dess besked den 21 februari 2001.

Innebar beordrandet att arbeta som skolvaktmästare att M.J. skildes från en anställning som busschaufför?

Det avgörande för om M.J. har skilts från anställningen som busschaufför är huruvida de nya arbetsuppgifterna som vaktmästare har omfattats av hennes arbetsskyldighet eller inte. Bedömningen av denna fråga får göras på grundval i första hand av vad som gällde enligt hennes enskilda anställningsavtal.

I målet är upplyst att kommunen under den i målet aktuella tiden har varit bunden av kollektivavtalet AB 98 och att de i målet aktuella arbetsuppgifterna har fallit under bestämmelserna i detta avtal. M.J. var visserligen inte medlem i någon arbetstagarorganisation och var därför inte bunden av kollektivavtalet, men det har i samband med anställningen av henne inte förekommit något som motiverar att man i detta fall skulle frångå principen att anställningsavtalet hämtar sitt innehåll från kollektivavtalet på arbetsplatsen (se bl.a. NJA 1948 s. 1 [ Zeteo ] [ Karnov ] och NJA 1967 s. 513 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Frågan om M.J:s arbetsskyldighet bör alltså bedömas på samma sätt som om hon hade varit medlem i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, i detta fall Svenska Kommunalarbetareförbundet.

I tvister angående arbetsskyldighet har Arbetsdomstolen vid åtskilliga tillfällen uttalat att det som en allmän princip gäller att en av kollektivavtal bunden arbetstagare är skyldig att på avtalets villkor utföra allt sådant arbete för arbetsgivarens räkning, som efter ett praktiskt bedömande står i naturligt samband med den centrala verksamhet, på vilket avtalet först och främst syftar, allt dock under förutsättning att arbetet faller inom vederbörande arbetstagares yrkeskvalifikationer (den s.k. 29/29-principen, så benämnd efter domstolens dom 1929 nr 29 [ Zeteo ] ). Denna princip anses vara giltig på hela arbetsmarknaden även om den kan få olika verkningar på skilda typer av anställningar (jfr domen 1980 nr 51 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

Den i detta fall aktuella kollektivavtalsbestämmelsen i AB 98 innebär enligt sin lydelse att arbetstagaren har att utföra de arbetsuppgifter som framgår av det för arbetstagaren gällande anställningsavtalet och de åligganden i övrigt som är förenade med anställningen. Arbetsdomstolen har i flera tidigare fall konstaterat att denna bestämmelse är så allmänt hållen att den inte i sig ger någon ledning för prövningen av arbetsskyldighetens omfattning i ett enskilt fall. Bestämmelsen kan dock uppfattas så att den stryker under betydelsen av det enskilda anställningsavtalet i arbetsskyldighetsfrågor (jfr domarna 1980 nr 51 [ Zeteo ] [ Karnov ], 1983 nr 174 [ Zeteo ] [ Karnov ], 1995 nr 101 och 1999 nr 48).

Av särskilt intresse för den i målet aktuella frågan är en av kommunen åberopad bilaga till ett protokoll från en förhandling den 10 november 2000 mellan kommunen och lokala företrädare för Svenska Kommunalarbetareförbundet. Förhandlingen gällde fastställande av arbetstider för skolbusschaufförer. I protokollsbilagan anges bl.a. följande.

1. Undervisningsfria dagar, då busstransporter ej är aktuella, utföres arbete enligt bussförmans anvisningar. Tidvis kan skolvaktmästararbete anvisas.

Genom vittnesförhör med skolbusschaufförerna H.L. och L.P.T. har bekräftats att busschaufförerna i Trelleborgs kommun i viss utsträckning tjänstgör som skolvaktmästare, exempelvis i samband med skollov och snöoväder. Det har också framkommit att busschaufförerna och skolvaktmästarna tillhör samma löneklass och att M.J. som skolvaktmästare erhöll samma lön som hon hade under tjänstgöringen som busschaufför.

Det har i målet inte framkommit annat än att arbetet som skolvaktmästare föll inom M.J:s yrkeskvalifikationer. Mot bakgrund av det anförda finner Arbetsdomstolen att det får anses ha ålegat henne att inom ramen för anställningen hos kommunen utföra arbete som skolvaktmästare, i varje fall kortvarigt på det sätt som kommunens företrädare avsåg. Detta betyder att M.J. inte kan anses ha blivit skild från visstidsanställningen genom att hon beordrades att arbeta som skolvaktmästare.

Har M.J. fått en tillsvidareanställning som skolvaktmästare?

Arbetsdomstolens ställningstagande i det föregående innebär att M.J. omplacerades inom ramen för sin vikariatsanställning och att hon alltså inte fick någon ny anställning genom att hon beordrades att arbeta som skolvaktmästare. Det ligger redan i detta att hennes anställning inte ändrades till att gälla tills vidare. Det kan tilläggas att det i målet inte har framkommit eller ens påståtts att kommunen i samband med omplaceringen skulle ha låtit M.J. förstå att anställningen därefter skulle gälla tills vidare. Arbetsdomstolen kan på grund av det anförda inte godta M.J:s påståenden i denna del.

Blev M.J. skild från visstidsanställningen i förtid?

Tvisten i denna del gäller enbart hur lång anställningstid som ursprungligen avtalades för det vikariat som M.J. skulle ha hos kommunen. M.J. har gjort gällande att anställningen skulle pågå t.o.m. den 27 februari 2001 och att kommunens besked den 21 februari alltså innebar att hon i förtid skildes från anställningen. Kommunen har på sin sida gjort gällande att vikariatet skulle pågå endast t.o.m. den 16 februari 2001.

I en tvist av det föreliggande slaget bör enligt Arbetsdomstolens mening en eventuell oklarhet i utredningen som regel gå ut över arbetsgivaren. Arbetsdomstolen gör alltså i fråga om bevisbördans placering samma bedömning som tingsrätten. Det betyder att det i detta fall åligger kommunen att visa att vikariatet endast gällde t.o.m. den 16 februari 2001.

Det är ostridigt att det inte upprättades något skriftligt anställningsavtal mellan kommunen och M.J. Det kan i det sammanhanget inskjutas att vikariatet ostridigt inte var kortare än en månad, varför det enligt 6 a § anställningsskyddslagen har ålegat kommunen att senast en månad efter det att M.J. började arbeta skriftligen informera henne om de villkor som gällde för anställningen. Denna information skulle ha gällt bl.a. anställningens slutdag. Någon sådan information synes inte ha lämnats till M.J. Detta förhållande saknar dock betydelse för bedömningen i den föreliggande tvisten.

För bedömningen av frågan om vikariatets längd är det av avgörande betydelse vad som förekom i samband med att M.J. anställdes hos kommunen. Av utredningen framgår att anställningstiden diskuterades vid ett möte den 10 januari 2001 då M.J., kommunens biträdande förvaltningschef S.N. samt busschaufförerna L.P.T. och H.L. deltog. De har samtliga hörts i målet. Genom förhören har framkommit att det var S.N. som gentemot M.J. förde kommunens talan samt att det under mötet fördes en diskussion mellan S.N. och de båda chaufförerna om behovet av vikarie under den aktuella tidsperioden. Diskussionen fördes mot bakgrund av att det var oklart exakt när den chaufför för vilken M.J. skulle vikariera kunde återgå i arbete efter sjukledighet. S.N., L.P.T. och H.L. har samtliga berättat inför domstolen att man kom fram till att det var tillräckligt att M.J:s vikariat skulle pågå fram till sportlovet, alltså t.o.m. den 16 februari. M.J. har vidhållit att hon uppfattade saken så att vikariatet skulle gälla till den 27 februari.

Enligt domstolens mening finns det inte anledning att ifrågasätta uppgifterna från S.N. och de båda busschaufförerna om att vikariatet enligt vad de kom fram till skulle gälla endast t.o.m. den 16 februari. Domstolen saknar emellertid även anledning att ifrågasätta M.J:s uppgift om att hon på sida uppfattade det så att vikariatet skulle gälla t.o.m. den 27 februari. Mycket talar enligt domstolens mening för att det efter diskussionen vid sammanträdet inte blev ordentligt klargjort för M.J. att vikariatet skulle gälla endast till den 16 februari. Slutsatsen av detta blir att kommunen inte har styrkt sitt påstående om anställningens slutdatum.

Arbetsdomstolen finner på grund av det anförda att M.J:s vikariat enligt anställningsavtalet skulle gälla t.o.m. den 27 februari. Det är med denna utgångspunkt ostridigt att kommunen genom sitt besked den 21 februari 2001 skilde henne från anställningen några dagar i förtid. Det har inte gjorts gällande att det har förelegat laga skäl för detta. Kommunen kan därför inte undgå att utge allmänt skadestånd till M.J. Arbetsdomstolen finner att skadeståndet skall bestämmas till 10 000 kr.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolen anser inte att omständigheterna varit sådana att M.J. har haft skälig anledning att få sin sak prövad och att vardera parten på denna grund skall stå för sina rättegångskostnader. Med hänsyn till utgången bör M.J. emellertid förpliktas att ersätta endast två tredjedelar av kommunens rättegångskostnader vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen. Det belopp som har yrkats av kommunen får anses skäligt.

M.J. har yrkat ersättning av allmänna medel för sin inställelse i Arbetsdomstolen med 2 240 kr, avseende resekostnader. Arbetsdomstolen finner att det med hänsyn till vad som upplysts om M.J:s ekonomiska förhållanden är skäligt att hon med stöd av 11 kap. 6 § rättegångsbalken tillerkänns ersättning för dessa kostnader av allmänna medel.

Domslut

1. Med ändring av punkten 1 i tingsrättens domslut förpliktar Arbetsdomstolen Trelleborgs kommun att betala allmänt skadestånd till M.J. med tiotusen (10 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 27 augusti 2001 till dess betalning sker.

2. Med ändring av punkten 3 i tingsrättens domslut förordnar Arbetsdomstolen att M.J. skall ersätta Trelleborgs kommuns rättegångskostnader vid tingsrätten med tjugotretusentrehundratrettiotre (23 333) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för tingsrättens dom till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen förpliktar M.J. att ersätta Trelleborgs kommun för dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med tjugofemtusenniohundrasjuttiotvå (25 972) kr jämte ränta från dagen för denna dom till dess betalning sker.

4. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Michael Tuveson till fyrtiotusentrehundratjugofem (40 325) kr 50 öre, varav 26 532 kr för arbete, 8 880 kr för tidspillan, 187 kr 50 öre för traktamente och 4 726 kr för utlägg.

5. Arbetsdomstolen tillerkänner M.J. ersättning av allmänna medel med tvåtusentvåhundrafyrtio (2 240) kr, avseende resekostnader.

Dom 2003‑02‑26, målnummer B‑33‑2002

Ledamöter: Michaël Koch, Karin Renman, Siv Kimbré, Mats Holmgren, Göran Gräslund, Anders Tiderman och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Ulrika Kvarnsjö

BILAGA

Tingsrättens dom tisdagen den 12 februari 2002

[ Ledamot : Margareta Linde-Malmberg ]

BAKGRUND

M.J. var anställd som busschaufför hos Malmö Lokaltrafik och Linjebuss under åren 1986 – 1995. Under denna tid födde hon fyra barn. Hon anställdes av Trelleborgs kommun som skolbusschaufför som vikarie från den 12 januari 2001. Enligt henne skulle vikariatsanställningen vara till och med den 27 februari 2001 och enligt kommunen till och med den 16 samma månad. De första dagarna körde hon buss tillsammans med en annan chaufför för att den 18 eller 19 januari köra ensam. Den 19 januari tvingades hon väja för en mötande lastbil som kommit över på hennes sida av vägen. När hon väjde undan kom bussens rutor på höger sida att slås sönder när bussen stötte mot ett träd. En pojke träffades av glassplitter men i övrigt skadades inte någon. Den 31 januari meddelades hon att hon från och med den 1 februari skulle tjänstgöra som vaktmästare i stället för att köra skolbuss. Från och med den 22 februari arbetade hon inte längre för Trelleborgs kommun.

YRKANDEN M M

M.J. har yrkat att Trelleborgs kommun förpliktas att till henne betala 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökningen (den 27 augusti 2001) tills betalning sker.

Kommunen har bestritt käromålet samt förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp men väl ränteberäkningen.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS TALAN

M.J. har anfört: Före vikariatsanställningen hade hon vid många tillfällen vikarierat som lärare inom kommunen. Biträdande förvaltningschefen S.N. frågade den 8 januari 2001 M.J. om hon var intresserad av att arbeta som skolbussförare, i första hand till den 27 februari 2001. Sedan M.J. förklarat sig intresserad sammanträffade hon den 10 januari med biträdande förvaltningschefen på skolkontoret, S.N., samt bussförmännen L.P.T. och H.L. Vid sammanträffande företedde hon tjänstgöringsintyg från Malmö Lokaltrafik och Linjebuss. Hon accepterade det erbjudande hon erhöll, nämligen att vikariera som timanställd skolbusschaufför från och med den 12 januari till i första hand den 27 februari 2001 med en lön om 84 kr 85 öre per timme och tjänstgöring 46 timmar i veckan. Det var också klart att hon inte skulle arbeta under undervisningsfria perioder. Någon skriftlig handling rörande anställningen upprättades inte. Trots att det för såväl M.J. och skolledningen var klart att hon inte vållat olyckan den 19 januari var föräldrar kritiska till att hon fortsatte att köra buss efter olyckan. S.N. kontaktade den 31 januari M.J. per telefon och uppgav att hon var orolig för föräldrarnas reaktion och för att de skulle kontakta pressen. Hon uppgav vidare att en annan chaufför skulle ta hand om skolbussen för att skona M.J. och att M.J. i stället skulle arbeta som vaktmästare på Anderslövs skola. S.N. efterlyste vid samtalet dessutom fler referenser. M.J. hade ingen utbildning för eller visste vad hon hade att göra som vaktmästare. Hon fick veta att hon skulle hämta en elev på morgonen, hämta post samt låsa på kvällen. M.J. kände sig tvungen att lyda S.N. och inställde sig påföljande dag på skolan. Hon uträttade de sysslor hon anvisats men blev sittande sysslolös mellan posthämtning och låsning. Hon kände sig kränkt över tvångskommenderingen och skrev samma dag ett protestbrev, i vilket hon klargjorde att hon inte accepterade tillvägagångssättet och begärde att återfå bussförartjänsten. Dagen därpå kontaktade hon S.N. och begärde att få träffa henne. De sammanträffade den 2 februari på S.N:s kontor. M.J. gjorde på nytt klart att hon inte accepterade att tjänstgöra som vaktmästare i stället för busschaufför. S.N. svarade med att på nytt begära fler referenser samt krävde att M.J. skulle bevisa inför instruktör på Yrkestrafikskolan i Malmö att hon kunde köra buss. Hon sade att om M.J. godkändes vid uppkörningen skulle hon få köra buss efter februarilovet, d v s efter den 25 februari. M.J. vidhöll sin inställning och förklarade att hon skulle ta reda på om kommunen fick göra på det sättet. Hon fortsatte arbetet på vaktmästeriet men det förekom inte någon diskussion om lön eller närmare uppgifter om vad hon skulle göra. Ingen sade till henne att hon inte skulle arbeta under undervisningsfri tid. Den 21 februari, d v s mitt i sportlovsveckan, ringde S.N. till henne och uttryckte sin förvåning över att M.J. fortfarande var kvar som vaktmästare. Eftersom M.J. inte hade fått besked om vilken tid hon skulle arbeta som vaktmästare hade hon uppfattat att anställningen gällde tills vidare. S.N. uppgav att hon ansåg att M.J. inte längre var anställd och att hon skulle lämna arbetsplatsen och nycklarna dit samma dag. M.J. påpekade att hon anställts som busschaufför till den 27 februari och krävde skriftlig uppsägning eftersom arbetet som vaktmästare var en ny tjänst. Påföljande dag erhöll hon en handling vari angavs att hon skulle sluta sin anställning som timanställd vikarierande busschaufför under tiden den 12 januari – den 16 februari 2001. För perioden den 1 – 16 februari angavs i handlingen att anställningen ändrats till att avse timanställd vaktmästare och att anställningen skulle avslutas den 21 februari. M.J. är inte fackligt ansluten och anser sig därför inte omfattas av det avtal SKAF träffat med kommunen om att bussförarna undervisningsfria dagar kan åläggas att tjänstgöra som vaktmästare. Hon har inte erhållit någon information om vilka överenskommelser som träffats mellan kommunen och fackliga organisationer.

M.J. har sammanfattningsvis anfört: Hon hade en anställning i kommunen som bussförare från den 12 januari 2001 till i första hand den 27 februari samma år. Den 31 januari 2001 skildes hon från tjänsten utan saklig grund genom att hon ålades att tjänstgöra som vaktmästare. För den kränkning som lagbrottet innebär begär hon enligt 38 § jämförd med 7 § och 8 § anställningsskyddslagen ersättning med 30 000 kr. Den 21 februari 2001 sade kommunen utan saklig grund upp henne från tillsvidareanställningen som vaktmästare. För den kränkning som uppsägningen inneburit begär hon enligt 38 § jämförd med 7 § anställningsskyddslagen ersättning med 20 000 kr. Om anställningen som vaktmästare inte anses ha varit en tillsvidareanställning, gör hon i andra hand gällande att hon utan saklig grund skilts från vikariatsanställningen den 21 februari.

Kommunen har anfört: I januari 2001 var ett par av skolbusschaufförerna sjukskrivna och ersättare saknades. Vaktmästaren på skolan i Anderslöv, R.P. berättade för skolförvaltningen att M.J. hade busskort och att hon var intresserad av att köra skolbuss. Vid sammanträffandet den 10 januari tillfrågades M.J. om hon kunde vikariera fram till sportlovet, d v s till och med den 16 februari. Diskussion förekom också om kommunens eventuellt framtida behov av vikariat, vilket M.J. förklarade sig intresserad av. M.J. företedde tjänstgöringsbetyg och uppgav att hon gått kurser efter sina anställningar. Det bestämdes att hon skulle börja arbeta den 12 januari. Innan en skolbusschaufför lämnas att ensam köra bussen företas provtur med ordinarie chaufför. M.J. fick dock köra provtur med icke ordinarie chaufför under tiden den 12 – den 15 januari. Den 19 januari körde hon för första gången ensam. Till olyckan som inträffade den dagen hade M.J. ingen skuld. Tvärtom hanterade hon situationen väl och tog hand om barnen. Skolledningen gjorde bedömningen att det inte var lämpligt att M.J. körde ensam och de följande tre dagarna var annan chaufför med i bussen. När hon på nytt lämnades att köra bussen ensam kontaktades S.N. av föräldrar som sade att barnen var oroliga och erbjöd henne uppgifter om M.J. De hotade även med att inte låta barnen åka med M.J. S.N. tog M.J. i försvar men hyste farhågor för att M.J. skulle kunna utsättas för anklagelser och aggressivitet från föräldrar. När S.N. hade kontaktat M.J:s tidigare arbetsgivare kunde hon inte få några besked på grund av omorganisationer. S.N. kontaktade den 31 januari M.J. och underrättade henne om föräldrarnas inställning samt förklarade att kommunen bedömde att det inte var lämpligt att M.J. körde buss. Hon förklarade vidare att kommunen ville utreda M.J:s erfarenhet och att M.J. under utredningstiden kunde arbeta som vaktmästare. Tanken var att M.J. efter några dagar skulle kunna köra buss igen. Vid sammanträffandet den 2 februari upprepade S.N. att kommunen ville behålla M.J. men att barnens oro och föräldrarnas kritik måste beaktas samt att kommunen ville kunna bemöta kritiken med sakliga argument. S.N. bad därför M.J. ta fram uppgifter på vilka tider hon arbetat eller telefonnummer till referenter. Hon bad också om namn på arbetsgivare efter 1995 men det ville M.J. inte uppge. M.J. var inte heller villig att göra en uppkörning, något som kommunen ville att hon skulle göra för att hennes erfarenhetsnivå skulle kunna fastställas. M.J. ville fundera på de förändrade arbetsuppgifterna, för vilka hon enligt S.N:s uppfattning var kompetent. På eftermiddagen den 2 februari meddelade M.J. att hon accepterade att arbeta som vaktmästare men att hon ville ha ytterligare betänketid i fråga om referenser och uppkörning. Kommunen erhöll den 5 februari M.J:s brev, vilket lämnades utan avseende eftersom S.N. uppfattat att M.J. den 2 februari godkänt förändringarna. Något besked om referenser och uppkörning lämnades aldrig av M.J. Den 21 februari fick S.N. veta att M.J. fortsatt att komma till skolan efter den 16 februari, då hennes vikariatsanställning upphört. S.N. kontaktade henne och M.J. uppgav att hon var anställd till den 27 februari.

Kommunen gör sammanfattningsvis gällande följande. Kommunen och M.J. träffade avtal om vikariatsanställning under tiden den 12 januari – den 16 februari 2001. Kommunen vidtog inom ramen för avtalet förändringar, till vilka M.J. samtyckte. De förändrade arbetsuppgifterna faller inom kollektivavtalet, som alla anställda omfattas av. En vikariatsanställning upphör automatiskt vid anställningstidens slut. Kommunen bestrider att tjänstgöringen som vaktmästare var en tillsvidareanställning. Även om det skulle ha varit en stadigvarande förflyttning från chaufförsarbete till vaktmästararbete hade kommunen vägande skäl för denna förflyttning, eftersom kommunen har att sätta barnens säkerhet i första rummet och det konstaterats att det möjligen fanns ”hål” i M.J:s erfarenhet som bussförare.

M.J. har bestritt att ändringen från chaufför till vaktmästare skett inom ramen för hennes anställning eller att hon samtyckt till förändringen.

DOMSKÄL

M.J. har åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med S.C. Kommunen har åberopat vittnesförhör med S.N., L.P.T. och H.L.

Parterna är ense om att M.J. den 10 januari 2001 anställdes som vikarierande busschaufför från den 12 samma månad. De är oense om hur lång anställningstid som avtalades. M.J. har hävdat att avtal träffades om att anställningen skulle pågå till och med den 27 februari 2001 medan kommunen gör gällande att den skulle pågå till och med den 16 samma månad.

Arbetsdomstolen har i dom AD 143/1988 uttalat att man i princip bör kräva att arbetsgivaren vid ingåendet av ett avtal om tidsbegränsad anställning klargör hur begränsningen skall göras samt att vid tvist det bör ankomma på arbetsgivaren att styrka sitt påstående i detta avseende åtminstone när detta jämfört med arbetstagarens ståndpunkt innebär en mer påtaglig begränsning av anställningsskyddet och en avvikelse från vad som kan anses normalt i den aktuella situationen. Även om ingen av dessa förutsättningar föreligger i detta mål bör det enligt tingsrättens mening ankomma på kommunen att visa att avtalet gällde endast till och med den 16 februari 2001.

M.J. har uppgett att hon skulle ersätta en busschaufför som var sjukskriven till den 1 mars 2001 och att vikariatsanställningen skulle pågå i första hand till den 27 februari eftersom man inte visste om chauffören skulle komma tillbaka. Någon förklaring till att hon inte skulle vikariera ända fram till den 1 mars 2001 har hon inte lämnat.

S.N., L.P.T. och H.L. har uppgett att parterna avtalat att vikariatet skulle pågå till och med den 16 februari 2001, eftersom något behov av chaufför inte förelåg under sportlovsveckan, som började den 19 februari, samt att den sjukledige chauffören hade uppgett att han hoppades komma tillbaka till arbetet tidigare än den 1 mars.

S.C., som är ledamot av skolnämnden, har uppgett att han kontaktades av M.J. eller något ombud för henne i anledning av att hon var missnöjd med omplaceringen, att han kontaktade S.N. som uppgav att M.J. vikarierade för en busschaufför, som var sjukskriven till den 1 mars och att vikariatet varade så länge sjukskrivningen pågick.

Kommunens förklaring till vikariatets slutdag framstår som rimlig. M.J:s uppgift att sjukvikariatet skulle pågå till och med den 27 februari 2001 framstår som märklig när hon samtidigt uppger att chauffören var sjukskriven till den 1 mars. Tingsrätten finner mot bakgrund av nämnda omständigheter att kommunen styrkt att avtal träffats för tiden till och med den 16 februari 2001.

Det saknas anledning att ifrågasätta kommunens uppgift att omplaceringen till vaktmästare var avsedd att vara mer än några dagar och att den syftade till att lugna ned situationen. Den kan därför – oavsett om M.J. samtyckt till åtgärden eller inte – anses som ett skiljande från bussförartjänsten. Inte heller har åtgärden inneburit att någon tillsvidareanställning som vaktmästare uppkommit.

Tingsrätten anser inte att omständigheterna varit sådana att vardera parten bör stå för sina rättegångskostnader. M.J. skall således ersätta kommunen för dess rättegångskostnader.

Kommunen har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 46 000 kr exklusive mervärdesskatt, utgörande ombudsarvode. Tingsrätten anser skälig ersättning utgöra 35 000 kr.

DOMSLUT

1. Käromålet lämnas utan bifall.

2. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Michael Tuveson till tjugoniotusenfemtio (29 050) kr för arbete. Mervärdesskatt ingår med 5 810 kr.

3. M.J. skall ersätta Trelleborgs kommun för rättegångskostnader med trettiofemtusen (35 000) kr, utgörande ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från 2002‑02‑12 tills betalning sker.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens domar (sedan 1993)

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter