: : : :

AD 2002 nr 49

Sammanfattning :

En arbetstagare sade år 1998 upp sig från sin anställning sedan överenskommelse om avgångsvederlag träffats med arbetsgivaren. Han yrkade därefter ersättning för under anställningen inte uttagen kompensationsledighet som han enligt ett särskilt avtal tillerkänts år 1979. Fråga om preskription av kravet på ersättning. Även fråga om ersättningen fick anses inkluderad i avgångsvederlaget.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En arbetstagare sade år 1998 upp sig från sin anställning sedan överenskommelse om avgångsvederlag träffats med arbetsgivaren. Han yrkade därefter ersättning för under anställningen inte uttagen kompensationsledighet som han enligt ett särskilt avtal tillerkänts år 1979. Fråga om preskription av kravet på ersättning. Även fråga om ersättningen fick anses inkluderad i avgångsvederlaget.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Ombud ( ♀ 0 ♂ 2 ) [ Bara män ] :  []  []

Direktstämt mål [ mål nr A 72/01 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 3 ♂ 4allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SN

 [] #

Landstingsförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] #

LO

 [] *

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 42,9% ( 3 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 1 § och 5 § preskriptionslagen (1981:130)

Anförda rättsfall ( 4 st. ) : AD 1987 nr 53 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1988 nr 66 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1991 nr 90 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1998 nr 93

Anförda förarbeten ( 2 st. ) :

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 2002 nr 49 ) :

Yrkanden m.m.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Arbetsgivarparterna

Domskäl

Tvisten

Utredningen i målet

Preskription?

Har T.B:s fordran reglerats i och med avgångsvederlaget?

Rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Journalistförbundets talan.

2. Svenska Journalistförbundet skall utge ersättning för AB Kvällstidningen Expressens rättegångskostnader med sjuttioentusenfemhundra (71 500) kr, varav 64 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Referat ( AD 2002 nr 49 ) :

AD 2002 nr 49

Parter ( Privata sektorn ): Svenska Journalistförbundet mot Tidningsutgivarna och Aktiebolaget Kvällstidningen Expressen i Stockholm

Ombud : Henric Ask och Roine Johansson

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Inga Åkerlund, Per Virdesten, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren, Anders Hagman, Birgitta Kihlberg och Leif Åkerblom. Enhälligt.

Sekreterare : Katarina Mannerbrink

AD 2002 nr 49    Dom den 17 april 2002 – Direktstämt mål

Sökord : Avgångsvederlag | Kompensationsledighet | Preskription

Lagrum : Preskriptionslagen (1981:130)

Rättsfall : AD 1987 nr 53 | AD 1988 nr 66 | AD 1991 nr 90 | AD 1998 nr 93

Förarbeten : Prop. 1976/77:5 med förslag till preskriptionslag, m.m. | Prop. 1979/80:119 om preskriptionslag, m.m.

Parter:

Svenska Journalistförbundet

mot

Tidningsutgivarna och Aktiebolaget Kvällstidningen Expressen i Stockholm

Mellan Svenska Journalistförbundet (förbundet) och Tidningsutgivarna gäller kollektivavtal. Genom sitt medlemskap i Tidningsutgivarna är AB Kvällstidningen Expressen (Expressen) bundet av kollektivavtalet.

Förbundets medlem T.B. anställdes vid Expressen år 1968. Under åren 1968 – 1988 arbetade han vid Expressens s.k. rådbyrå. Den 18 januari 1979 träffades en överenskommelse med följande innehåll mellan Expressen och journalistklubben på tidningen.

FÖRHANDLINGSPROTOKOLL

Efter förhandlingar mellan Expressens tidningsledning och Journalistklubbens ordförande B.L. har följande fastställts:

§1. T.B. flyttar den 2.4 1979 från rådbyrån till allmänt reportage. Hans arbetsuppgifter blir att medverka i Geting-Gängets verksamhet.

§2. Under juni, juli, augusti, september är T.B. kompledig. Återstående 56 kompdagar tas ut under 1980.

§3. 1979 års semester tar T.B. ut under hösten 1979.

Överenskommelsen undertecknades av B.L. och L.W., som företrädde Expressen.

Enligt förbundet tog T.B. på grund av sjukdom inte ut kompensationsledighet i enlighet med överenskommelsen, och han har inte heller därefter, trots begäran därom, fått ut den kompensationsledighet som han enligt överenskommelsen var berättigad till. Den 30 juni 1998 lämnade T.B. sin anställning hos Expressen. I samband med anställningens upphörande erhöll han ett avgångsvederlag. Enligt förbundet har T.B., i och med att anställningen har upphört och han inte längre kan ta ut kompensationsledighet, i stället rätt till ekonomisk ersättning. Arbetsgivarparterna har bestritt att Expressen är skyldig att utge ersättning med motiveringen att kravet är preskriberat. Om Arbetsdomstolen skulle finna att så inte är fallet har de bestritt yrkandet om ersättning på den grunden att det av T.B. erhållna avgångsvederlaget innebar en slutreglering av hans anställning. Alternativt har de för detta fall bestritt kravet på den grunden att det inte finns något som visar att den fordran som dokumenterats i 1979 års överenskommelse inte är reglerad.

Parterna har fört tvisteförhandlingar utan att kunna enas.

Yrkanden m.m.

Förbundet har väckt talan i Arbetsdomstolen och yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta Expressen att till T.B. utge 138 247 kr, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 juli 1998 tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet i dess helhet. För det fall domstolen skulle bifalla käromålet har arbetsgivarparterna vitsordat storleken på det yrkade beloppet och det sätt på vilket räntan har beräknats.

Förbundet och Expressen har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Förbundet

T.B. anställdes som journalist på Expressen den 1 april 1968. Han arbetade inledningsvis på tidningens s.k. rådbyrå, vars uppgift var att ge allmänheten råd i juridiska frågor. T.B. var mycket omtyckt av sina kollegor och utförde ett bra arbete. Fram till och med år 1979 arbetade T.B. i stor utsträckning övertid, som han inte kompenserades för. Med anledning härav träffade den dåvarande klubbordföranden B.L. och den dåvarande administrative chefen L.W. den 18 januari 1979 en överenskommelse om hur kompensationsledigheten för denna övertid skulle tas ut. T.B. insjuknade dock vid denna tid och tillbringade större delen av år 1979 på sjukhus. Han fick således inte tillfälle att ta ut kompensationsledigheten i enlighet med avtalet. Efter det att T.B. återkom till arbetet år 1980 tog han upp frågan om uttag av kompensationsledigheten med den dåvarande chefredaktören B.S., med dåvarande redaktionschefen S.T. samt med L.W. Även B.L. diskuterade T.B:s rätt till kompensationsledighet med dessa personer och alla var överens om att T.B:s kompensationsledighet skulle läggas ut vid ett senare tillfälle och vid en tidpunkt som verksamheten på tidningen tillät. Förfallodagen för T.B:s rätt till kompensationsledighet flyttades således framåt i tiden. Härefter har både T.B. och företrädare för förbundet under hela T.B:s anställningstid hos Expressen haft kontinuerliga kontakter med redaktionsledningen i frågan. Vid de tillfällen som T.B. själv tog upp frågan med ledningen fick han alltid svaret att det nog skulle ordna sig med hans kompensationsledighet och att han fick se framtiden an. Det visade sig emellertid allteftersom tiden gick att arbetssituationen på Expressen var sådan att det inte gick att lägga ut någon kompensationsledighet för T.B. År 1988 lades rådbyråns verksamhet ner och T.B. blev i stället s.k. tävlingsredaktör. Till saken hör att både denna arbetsuppgift och det tidigare arbetet på rådbyrån var enmansarbeten, vilket försvårade möjligheten för T.B. att ta ut ledigheten.

Den 1 februari 1988 skrev T.B. ett brev till B.S. med bl.a. följande innehåll.

I anslutning till förmiddagens brev vill jag bara påminna Dig om att mitt stora kompberg, enligt förhandlingsprotokollet av den 18.1. 1979 ännu inte reglerats som komptid, pga sjukdom/79. Vid vårt möte i slutet av augusti förra året lovade Du tillse, via F., att jag skulle beredas möjlighet att äntligen få ut min komptid, ca 6 månader.

T.B. lämnade brevet i B.S:s hand. B.S. svarade även denna gång T.B. att denne skulle få ut sin kompensationsledighet. Ingenting skedde dock i frågan.

År 1994 lämnade B.L. sitt uppdrag som klubbordförande och tillträdde befattningen som personalredaktör. T.B. kontaktade henne i denna hennes nya egenskap, varvid hon medgav att han fortfarande hade kvar sin rätt till kompensationsledighet och att Expressen därmed stod i skuld till honom. B.L. erkände således T.B:s fordran, bestående i rätt till kompensationsledighet eller ersättning för utebliven sådan, mot Expressen. B.L. talade med L.F. om saken. Även L.F. sade att det skulle ordna sig med T.B:s kompensationsledighet men inte heller denna gång skedde något.

T.B:s fordran har således vid olika tillfällen erkänts av företrädare för Expressen. Förbundet påstår emellertid inte att det hos Expressen funnits anteckningar på lönebesked eller skriftlig dokumentation i annan form som utvisar att T.B:s efter år 1979 haft kvar rätt till 141 dagars kompensationsledighet.

I slutet av år 1997 eller början av år 1998 tog den nye klubbordföranden F.N. upp frågan om T.B:s kompensationsledighet med Expressen. I januari eller februari 1998 påkallade F.N. även förhandling med Expressen angående T.B:s krav.

I februari 1998 träffade T.B. – på egen hand, dvs. utan medverkan av förbundet – en överenskommelse med Expressen. Överenskommelsen innebar att hans anställning skulle upphöra den 30 juni 1998 och att han skulle tillerkännas ett avgångsvederlag. Överenskommelsen innebar emellertid inte någon slutreglering av T.B:s och Expressens mellanhavanden, vilket bl.a. styrks av det faktum att det saknas en punkt med sådant innehåll i den skriftliga dokumentationen av överenskommelsen. T.B. ansåg nämligen att frågor om semesterersättning och kompensationsledighet skulle lösas i separata avtal vid sidan av överenskommelsen. Vad gäller semesterersättningen träffades också en sådan överenskommelse. Vid förhandlingarna om avgångsvederlaget hänvisades T.B. i fråga om semesterersättning till Ingegerd Werner och vad gällde ersättning för kompensationsledigheten till S.T., dåvarande chefredaktör. När T.B:s anställning upphörde den 30 juni 1998 hade hans rätt till kompensationsledighet fortfarande inte reglerats och han kunde inte längre ta ut ledigheten i tid. Rätten till ledighet förvandlades således vid denna tidpunkt till en penningfordran.

En rätt till kompensationsledighet kan inte vara föremål för preskription. T.B. har haft rätt till kompensationsledighet under hela sin anställning och har kunnat ta ut ledigheten under hela denna tid. Förutsättningen har dock varit att det skett med hänsyn till arbetets behöriga gång. Expressen har heller inte kunnat lägga ut någon kompensationsledighet utan T.B:s godkännande. Båda parter måste således vara överens i frågan. T.B:s fordran var villkorad av att han inte tog ut kompensationsledigheten.

Om Arbetsdomstolen ändå skulle anse att ett krav på kompensationsledighet kan preskriberas gör förbundet gällande att preskriptionslagen inte skall tillämpas utan i stället den förhandlingsordning som gäller mellan parterna. I förhandlingsordningens § 18 finns bl.a. följande bestämmelse.

TVISTEFRÅGORS LÖSNING

- - - - –

MOM 3 Preskription.

Tvist på grund av verkliga eller förmenta felaktigheter mot detta eller annat i anslutning härtill träffat avtal kan icke bli föremål för prövning eller behandling:

1. om felaktigheten icke skriftligen påtalas hos företaget eller motpartens organisation inom fyra månader från den dag felaktigheten blivit känd för den som har att påtala förhållandet; samt

2. oberoende av sådan kännedom, om felaktigheten ligger mer än två år tillbaka i tiden.

En sådan tvist som avses i förhandlingsordningen uppstod när T.B:s fordran förföll till betalning den 30 juni 1998. T.B:s lokala fackliga företrädare påkallade emellertid redan i början av år 1998, någon gång före den 20 februari, förhandling med Expressen i anledning av T.B:s krav. Förhandlingar angående kravet pågick således när T.B. avslutade sin anställning och fortsatte även därefter. Sammanträden hölls i november 1998. Förbundet har således påkallat förhandling i tid. Arbetsgivarsidan har inte heller gjort gällande något annat.

Om förhandlingsordningen inte är tillämplig i målet utan det i stället är preskriptionslagen som skall tillämpas har T.B. och hans fackliga företrädare vidtagit åtgärder som inneburit att giltiga preskriptionsavbrott ägt rum. Det har skett på olika sätt: genom att T.B. har framställt krav till Expressens ledning vid ett flertal tillfällen, genom T.B:s brev till B.S. den 1 februari 1988 och genom att B.L. 1994 eller 1995 har erkänt skulden.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande.

T.B. tillerkändes år 1979, efter förhandlingar mellan förbundet och Expressen, rätt till 141 dagars kompensationsledighet som han emellertid inte fick tillfälle att ta ut under sin anställningstid. När T.B. slutade sin anställning hos Expressen omvandlades hans rätt till kompensationsledighet till en penningfordran som inte heller har betalts. Fordran har inte preskriberats. Det avgångsvederlag som T.B. erhöll genom överenskommelsen den 20 februari 1998 innebar inte någon slutreglering av T.B:s samtliga fordringar på Expressen. Den nu aktuella fordran låg utanför den överenskommelsen.

Arbetsgivarparterna

Många av de omständigheter som förbundet har redogjort för kan vitsordas. T.B. lämnade rådbyrån år 1979 och övergick till det s.k. Geting-Gängets verksamhet. Under den senare delen av sin anställning hos Expressen skötte T.B. Expressens kontakter med olika korsordskonstruktörer. T.B:s uppgifter fyllde dock inte ut en heltidstjänst, vilket föranledde Expressen att ta upp diskussioner med honom om en avveckling av hans anställning. Det förelåg således en arbetsbristsituation på Expressen, vilket visade sig i att Expressen inte återbesatte T.B:s tjänst efter det att han hade avslutat anställningen. Diskussionerna mellan T.B. och Expressen om en avveckling av anställningen ledde så småningom fram till överenskommelsen om avgångsvederlag den 20 februari 1998.

Av överenskommelsen från år 1979 mellan förbundet, företrätt av dåvarande klubbordföranden B.L., och Expressens L.W. – som vid tillfället var personalredaktör och inte administrativ chef, som förbundet påstått – framgår klart och tydligt under vilka tidsperioder som T.B. skulle ta ut sin kompensationsledighet. Hur och när T.B:s övertid har uppkommit är i sammanhanget ointressant. Parterna träffade alltså en överenskommelse om när T.B:s fordran, i form av kompensationsledighet, på Expressen förföll. I en sådan situation som den föreliggande, nämligen när Expressen inte har uppfyllt sin förpliktelse i enlighet med avtalets klara ordalydelse, skall preskriptionslagen tillämpas. Detta gäller oavsett vilka skäl som fanns för att förpliktelsen inte uppfylldes.

Om Expressen vid något tillfälle efter år 1979 hade erkänt sin skuld till T.B. hade situationen varit annorlunda. Förbundet har emellertid vitsordat att det inte finns någon fordran registrerad i Expressens lönesystem och att någon fordran avseende kompensationsledighet aldrig har angetts i T.B:s lönespecifikationer.

Preskriptionslagen känner inte till den typ av preskriptionsavbrott som förbundet hävdar har skett genom att T.B. har framställt ideliga krav till Expressens ledning. Det enda som arbetsgivarparterna kan acceptera som ett preskriptionsavbrott är det brev av den 1 februari 1988 som T.B. lämnade över till B.S. Innebörden härav är att en ny preskriptionstid om tio år började löpa. Även den nya preskriptionstiden har emellertid gått ut, eftersom T.B. inte vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd före den 1 februari 1998.

När T.B:s anställning hos Expressen upphörde skedde en slutlig reglering av hans mellanhavanden med Expressen i och med överenskommelsen från den 20 februari 1998. I detta sammanhang är det nödvändigt att gå tillbaka i tiden och kommentera två särskilda omständigheter av betydelse för målet. Den första är det förhållandet att Expressen har varit ett mycket lönsamt företag under många års tid, varför det inte har förekommit några uppsägningar av medarbetare på grund av arbetsbrist. Expressen har löst situationer då det har varit nödvändigt att anställda lämnat anställningen genom att använda individuella avtal, s.k. sociala paket med frivilligheten som grund. Systemet har fungerat på det viset att arbetstagaren har sagt upp sig själv efter det att en särskild överenskommelse med Expressen har träffats. För det andra råder en ordning som är speciell för tidningsbranschen, nämligen det tvådelade ledarskapet. Expressen har således både en chefredaktör och en verkställande direktör. Samma uppdelning finns beträffande personalfrågor. Den innebär i stora drag att personal- och förhandlingsfrågor för journalisterna sköts av en s.k. personalredaktör, medan personalchefen eller personaldirektören hanterar frågor angående övriga anställda, främst från kollektivavtalsområdena HTF och Grafikerna, samt vissa företagsövergripande personalfrågor och särskilt svåra ärenden. Den dagliga personalledningen och förhandlingsfrågorna när det gäller journalisterna sköts således av personalredaktören på redaktionen och denne har normalt inte särskilt mycket kontakt med personaldirektören.

Överenskommelsen av den 20 februari 1998 innebar en slutreglering av parternas mellanhavanden, vilket bl.a. styrks av det faktum att det är ett ansenligt belopp som T.B. har erhållit, mer än fyra och en halv årslöner. Det var personaldirektören B.LO. som skötte dessa förhandlingar för Expressens räkning. Från hennes synpunkt var det uteslutet att det skulle kunna finnas några ytterligare olösta frågor kvar mellan Expressen och T.B. som inte kunde anses reglerade genom överenskommelsen. Expressen har visserligen betalat semesterersättning till T.B. utöver den summa som anges i överenskommelsen, men den var intjänad under anställningen fram till den 30 juni 1998. Parternas avsikt var att denna intjänade rättighet skulle utbetalas i samband med slutlönen. Det är en helt annan sak med okända krav som inte har erkänts av Expressen.

T.B. sjukanmälde sig samma dag som överenskommelsen skrevs under och sjukskrevs av läkare från den 26 februari till i vart fall den 31 augusti 1998. T.B. har därefter erhållit förtidspension från och med den 14 mars 1998. Utbetalningarna från Expressen och försäkringskassan avseende pensionen är inte samordnade.

Det finns ingenting som säger att avtalet från år 1979 faktiskt inte har reglerats mellan Expressen och T.B. Expressen bokför nämligen månatligen vad Expressen anser vara dess skuld till de anställda i form av semestrar och kompensationsledighet. Dessa skulder redovisas även i de anställdas lönespecifikationer. Med hänsyn till den långa tid som har förflutit sedan år 1979 kan Expressen inte vitsorda att T.B. var sjukskriven det året eller inte redan har erhållit avtalad kompensation. Ett uttag av sådan ledighet skulle inte synas på T.B:s lönespecifikationer. Han kan således ha varit ledig och erhållit sin vanliga lön ograverad.

Det kan för övrigt konstateras att det föreligger två ”parallella spår” i målet. Det första spåret inleddes med att B.LO. i slutet av år 1997 tog de första kontakterna med T.B. personligen i anledning av avvecklingen av hans anställning. Kontakterna ledde sedermera fram till den nyss nämnda överenskommelsen den 20 februari 1998. Det andra spåret utgörs av kontakterna mellan förbundet och Expressen. Förbundet begärde förhandling med Expressen någon gång i mitten av februari 1998 angående T.B:s krav på ersättning enligt överenskommelsen från år 1979. Expressen hävdade vid dessa kontakter att T.B:s krav var preskriberat enligt preskriptionslagen, eftersom rätten till kompensationsledighet förfallit redan år 1980 när T.B. inte tog ut kompensationsledigheten under de tider som angavs i överenskommelsen.

Vad gäller § 18 i förhandlingsordningen förelåg vid den tidpunkt som förhandlingarna begärdes av förbundet inte någon närmare kännedom om när förbundet hade fått del av T.B:s krav eller vilken felaktighet det var som var avgörande för frågan om preskription. Expressen valde därför att enbart hävda tioårig preskription. Expressen saknar kännedom om när tvisten – i förhandlingsordningens mening – skulle ha uppstått. Den lokala förhandlingen följdes av en central förhandling mellan Expressen och förbundet som inte avslutades förrän den 1 februari 2001.

Arbetsgivarparterna gör sammanfattningsvis gällande följande.

T.B:s krav på kompensationsledighet är baserat på en överenskommelse från år 1979 som anger vid vilken tidpunkt som ledigheten skulle tas ut. När ledigheten inte togs ut omvandlades den till en fordran som förföll till betalning mer än tio år tillbaka i tiden. Om Arbetsdomstolen skulle finna att kravet inte är preskriberat innebar dock överenskommelsen av den 20 februari 1998 en slutreglering av T.B:s anställning. I vart fall finns det ingenting som visar att överenskommelsen från år 1979 inte är reglerad. Det finns inget hinder för arbetsgivarparterna att åberopa preskription enligt preskriptionslagen i stället för enligt förhandlingsordningen.

Domskäl

Tvisten

T.B. anställdes av Expressen år 1968. Han träffade den 18 januari 1979 en överenskommelse med Expressen i vilken angavs under vilka tidsperioder som han skulle ta ut kompensationsledighet som han hade tjänat in. Den 30 juni 1998 upphörde T.B:s anställning vid Expressen och han erhöll i samband därmed ett avgångsvederlag.

Tvisten i målet gäller huruvida T.B. nu har rätt till ersättning i form av lön för den kompensationsledighet som anges i 1979 års överenskommelse.

Förbundet har hävdat följande. T.B. kunde inte ta ut sin ledighet enligt överenskommelsen under år 1979 på grund av sjukdom. Han har inte heller under följande år trots begäran därom fått tillfälle att ta ut denna ledighet och han har inte heller ersatts för den på annat sätt. När anställningen upphörde övergick därför hans fordran på ledighet till en fordran på lön. Hans krav har inte preskriberats, vare sig enligt preskriptionslagen eller den mellan parterna gällande förhandlingsordningen. Om preskriptionslagen skulle anses vara tillämplig har preskriptionsavbrott skett. Den överenskommelse om avgångsvederlag som han ingick i samband med att han lämnade sin anställning omfattade inte det nu omtvistade kravet på ersättning.

Arbetsgivarparternas inställning är i korthet följande. För T.B:s fordran gäller tioårig preskription enligt preskriptionslagens bestämmelser. Den förhandlingsordning som gäller mellan parterna hindrar inte att det krav som tvisten gäller kan bestridas med stöd av preskriptionslagens regler. Fordran är preskriberad eftersom preskriptionsavbrott inte skett före den 1 februari 1998. För det fall Arbetsdomstolen inte skulle finna att kravet är preskriberat görs gällande i första hand att det avgångsvederlag som T.B. erhållit innebar en slutreglering av parternas mellanhavanden, och i andra hand att det inte är visat att fordran enligt 1979 års överenskommelse inte är reglerad.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med T.B. samt vittnesförhör med f.d. klubbordföranden och tidigare personalredaktören B.L., f.d. klubbordföranden F.N. och juristen B.R. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med personaldirektören B.LO., f.d. personalredaktörerna K-G.K., A.B., A.A. och S.H., redaktionschefen L.J., f.d. administrative redaktören L.F. och f.d. chefredaktören S.T. Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning.

Preskription?

Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets yrkande i första hand på den grunden att kravet är preskriberat enligt preskriptionslagens bestämmelser. Enligt arbetsgivarparterna hindrar inte förhandlingsordningens regler att de åberopar preskription enligt preskriptionslagen. De har vidare hävdat att något preskriptionsavbrott inte har skett efter det att T.B. överlämnade ett brev med krav på att få ut kompensationsledighet till B.S. den 1 februari 1988.

Förbundets inställning i denna fråga är att T.B:s fordran på kompensationsledighet inte kan vara föremål för preskription. Om så ändå skulle vara fallet hävdar förbundet att förekomsten av preskriptionsbestämmelser i den mellan parterna gällande förhandlingsordningen utesluter tillämpning av preskriptionslagen. Om, slutligen, preskriptionslagen är tillämplig påstår förbundet att preskriptionsavbrott inte endast skett genom brevet den 1 februari 1988 till B.S. utan också genom att T.B. framställt krav till Expressens ledning vid olika tillfällen och genom att Expressen genom sin dåvarande personalredaktör B.L. erkänt kravet under år 1994 eller 1995.

I 1 § preskriptionslagen (1981:130) stadgas att lagen gäller i fråga om preskription av fordringar, i den mån inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Huvudregeln är således att vanlig tioårspreskription gäller för lönekrav om det inte finns särskilda bestämmelser med avvikande regler (se t.ex. AD 1987 nr 53 [ Zeteo ] [ Karnov ]). På arbetsrättens område finns sådana särskilda bestämmelser i t.ex. medbestämmandelagen (64 §), anställningsskyddslagen (40 §) och semesterlagen (33 §). Kollektivavtalens förhandlingsordningar har i många fall regler om frister som har trätt i stället för medbestämmandelagens regler. Så är även fallet med den i detta mål aktuella förhandlingsordningen.

Om en viss kortare preskriptionsfrist finns föreskriven på ett visst område torde i princip inte den tioåriga preskriptionstiden enligt preskriptionslagen vara tillämplig samtidigt. I sådana fall då en specialförfattning inte är uttömmande utan bara reglerar vissa frågor om preskription, bör emellertid de allmänna preskriptionsbestämmelserna som regel kunna tillämpas i övriga frågor (prop. 1979/80:119 [ pdf ] s. 83 [  ] f.). Olika preskriptionsregler kan således, beroende på omständigheterna, vara tillämpliga parallellt (se Stefan Lindskog, Preskription, 1990, s. 187 f. och 525 f.).

Beträffande preskriptionsregeln i den i målet aktuella förhandlingsordningen kan konstateras att den – liksom motsvarande regel i medbestämmandelagen – är tillämplig endast om det föreligger en tvist. Enligt förhandlingsordningens § 18 moment 3 omfattas tvister på grund av ”verkliga eller förmenta felaktigheter mot detta eller annat i anslutning härtill träffat avtal”. Den avgränsning som här görs innebär bl.a. att tvister som har annan bakgrund än som anges i kollektivavtalet och i anslutning till kollektivavtalet träffat avtal faller utanför förhandlingsordningens bestämmelser. För krav i sådana tvister gäller således preskriptionslagens bestämmelser. Vidare förutsätter en tillämpning av förhandlingsordningens preskriptionsregel att ”tvist” skall föreligga. Det innebär att ostridiga krav måste anses ligga utanför ramen för förhandlingsordningens tvistebegrepp (jfr prop. 1976/77:5 [ pdf ] s. 140 [  ] f., se även Reinhold Fahlbeck, Om arbetsprocessrätt, 1974, s. 234 f.).

Enligt förbundet uppstod en tvist i förhandlingsordningens mening när T.B:s fordran på lön förföll till betalning den 30 juni 1998. Arbetsgivarparterna har uppgett att de när förhandlingar begärdes inte hade någon bestämd uppfattning om när en tvist i förhandlingsordningens mening uppstod. Enligt Arbetsdomstolens mening har det av utredningen i målet inte framkommit någonting som visar att en tvist i förhandlingsordningens mening uppstått förrän förbundet mot slutet av T.B:s anställning begärde förhandlingar om reglering av hans rätt till kompensationsledighet och Expressen i en skrift daterad den 15 februari 1998 motsatte sig sådana med hänvisning till att kravet var preskriberat. Fram till denna tidpunkt måste således T.B:s fordran ha varit att betrakta som ostridig. Den föll därmed utanför förhandlingsordningens bestämmelser om preskription. Under sådana omständigheter kan förhandlingsordningens regler inte hindra att preskriptionslagens bestämmelser tillämpas på fordringen.

Preskriptionslagen omfattar alla typer av fordringar, alltså inte enbart betalning av pengar utan även andra prestationer, således även en fordran på kompensationsledighet. Enligt preskriptionslagen är huvudregeln att preskriptionstiden börjar löpa i och med fordringens tillkomst. Den tidpunkt vid vilken fordringen förfaller till betalning saknar alltså betydelse här. Preskriptionstiden löper från fordringens tillkomst utan hinder av att eventuella villkor inte har uppfyllts. Att den penningfordran som nu görs gällande kan ses som villkorad av att kompensationsledighet inte togs ut hindrar således inte att det är fordringens tillkomst som är utgångspunkt för beräkningen av preskriptionstid. Mot bakgrund av det anförda får T.B:s fordran anses ha tillkommit i och med överenskommelsen om kompensationsledighet år 1979. Den har därmed preskriberats enligt preskriptionslagens regel om tioårig preskription om det inte kan visas att preskriptionsavbrott har skett.

Enligt förbundet har preskriptionsavbrott skett dels genom att T.B. har framställt krav till Expressens ledning vid ett flertal tillfällen, dels genom T.B:s brev till B.S. den 1 februari 1988 och dels genom att B.L. år 1994 eller 1995 har erkänt skulden.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att de krav som T.B. påstår sig ha framfört till Expressens ledning inte utgör preskriptionsavbrott i preskriptionslagens mening och att det enda som de kan acceptera som ett preskriptionsavbrott är det brev av den 1 februari 1988 som T.B. lämnade över till B.S. Innebörden härav är enligt arbetsgivarparterna att en ny preskriptionstid om tio år visserligen började löpa, men även den fristen har gått ut eftersom T.B. inte vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd före den 1 februari 1998.

Enligt preskriptionslagens 5 § punkt 2 kan preskriptionsavbrott ske genom att ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen framställs till borgenären. Arbetsgivarparterna har vitsordat att så skett genom brevet till B.S. den 1 februari 1988. Att något ytterligare skriftligt krav framställts före den 1 februari 1998 har inte visats i målet. Fordran är därmed preskriberad om inte förbundet kan visa att preskriptionsavbrott skett härefter genom att Expressen har erkänt fordringen på det sätt som krävs enligt preskriptionslagens 5 § punkt 1. Ett sådant erkännande kan ske muntligen, skriftligen eller genom konkludent handlande.

Förbundet har påstått att Expressen erkänt fordringen genom muntliga uttalanden från B.L. under hennes tid som personalredaktör. T.B. har berättat att han i mars 1994 kontaktade B.L., som då tillträtt som personalredaktör, om kompensationsledigheten från år 1979 som han inte hade fått ut, varvid hon medgav att han skulle få ut ledigheten och lovade ta upp saken med ledningen. Dessa uppgifter har bekräftats av B.L. under förhöret med henne. Hon har vidare berättat att T.B. ”höll henne informerad om kompensationsledigheten” och att hon till administrative redaktören L.F. sagt att ”nu måste frågan ordnas”, vilket denne inte opponerade sig mot.

Enligt Arbetsdomstolens mening får B.L:s uttalanden, särskilt med hänsyn till att hon undertecknat 1979 års överenskommelse, anses innebära ett tillräckligt tydligt bekräftande av fordringens existens. I sin ställning som personalredaktör måste hon således anses ha på ett för Expressen bindande sätt erkänt T.B:s fordran på kompensationsledighet.

Slutsatsen av det sagda blir att preskriptionsavbrott får anses ha ägt rum år 1994 beträffande T.B:s fordran på kompensationsledighet. Arbetsgivarparternas invändning om att fordran preskriberats enligt preskriptionslagens regler kan därmed inte godtas.

Har T.B:s fordran reglerats i och med avgångsvederlaget?

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att T.B:s krav inte är preskriberat har arbetsgivarparterna bestritt talan på den grunden att överenskommelsen mellan T.B. och Expressen den 20 februari 1998 om avgångsvederlag innebär en slutreglering av parternas mellanhavanden. Förbundet har bestritt att så är fallet.

Av utredningen framgår följande. T.B. sade upp sin anställning vid Expressen den 20 februari 1998 genom en skriftlig uppsägningshandling, i vilken anges att uppsägningen skett ”sedan särskild överenskommelse träffats med arbetsgivaren”. Samma dag undertecknades en överenskommelse om avgångsvederlag mellan honom och Expressen, företrädd av B.LO., enligt vilken han erhöll en summa motsvarande fyra och en halv årslöner, att utbetalas med ett visst belopp varje månad fram till och med juni 2004. Den skriftliga överenskommelsen innehåller inte någon särskild punkt som anger att parterna i och med överenskommelsen inte längre har några anspråk mot varandra eller att samtliga deras mellanhavanden är reglerade eller dylikt. I en handling daterad den 25 februari 1998 anges att Expressen enligt önskemål från T.B. skall betala ut innestående semesterersättning uppdelad på månadsvisa belopp under en 18-månadersperiod.

Enligt förbundet framgår det av de nu nämnda handlingarna att avgångsvederlaget inte omfattade ersättningen för kompensationsledighet. Förbundet hävdar vidare att de berörda parternas avsikt var att denna fråga skulle lösas genom en särskild överenskommelse, vilket emellertid inte kom att ske.

T.B. har berättat att enligt hans uppfattning var han och B.LO. överens om att frågan om kompensationsledighet skulle regleras särskilt och han hänvisades till S.T. i den frågan, utan att det ledde till något resultat. Han har vidare uppgett att han inte skulle ha skrivit på överenskommelsen om avgångsvederlag om den hade innehållit en punkt om att alla mellanhavanden i och med överenskommelsen var slutreglerade.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att överenskommelsen av den 20 februari 1998 innebar en slutreglering av parternas mellanhavanden, vilket enligt dem styrks av bl.a. det faktum att det är ett ansenligt belopp som T.B. har erhållit, mer än fyra och en halv årslöner. Att Expressen har betalat semesterersättning till T.B. utöver den summa som anges i överenskommelsen ändrar enligt deras mening inte detta förhållande eftersom semesterersättningen var en intjänad förmån som alltid betalas ut i sin helhet i samband med slutlönen.

B.LO., som skötte dessa förhandlingar för Expressens räkning, har berättat att T.B. under samtalen med henne om avgångsvederlaget inte nämnde något om sitt krav på kompensationsledighet, och hon hade vid den tidpunkten över huvud taget inte hört talas om att det existerade. Hon har vidare uppgett att hon inte skulle ha någon anledning att, som T.B. påstått, hänvisa honom i den frågan till S.T. eftersom hon hade mandat att träffa en slutlig överenskommelse med T.B. Slutligen har hon berättat att det från hennes synpunkt var uteslutet att det skulle kunna finnas några ytterligare olösta frågor kvar mellan Expressen och T.B. som inte kunde anses reglerade genom överenskommelsen och att det var andemeningen med överenskommelsen, även om det inte fanns en särskild punkt med detta innehåll.

S.T. har berättat att han hade kontakt med B.LO. i samband med uppgörelsen om avgångsvederlag och att han fick intrycket att ”allt var klart” i och med uppgörelsen. Han har uppgett att han inte kan minnas att T.B. skulle ha hänvisats till honom av B.LO. beträffande ersättning för kompensationsledigheten.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Parterna har oförenliga uppfattningar om innebörden av T.B:s uppgörelse med Expressen den 20 februari 1998. Innehållet i de berörda handlingarna kan inte heller anses ge någon direkt vägledning. Ordalydelsen av överenskommelsen om avgångsvederlag utesluter inte att detta avtal innebär en slutreglering, men är lika väl förenlig med den motsatta tolkningen. Avgångsvederlagets storlek talar möjligen för att det var fråga om en slutreglering av parternas mellanhavanden med anledning av anställningen, särskilt som anställningen inte upphörde förrän efter uppsägningstid. Det normala i en situation som denna måste emellertid anses vara att samtliga mellanhavanden mellan parterna är reglerade i och med överenskommelsen om avgångsvederlag, även om detta inte uttryckligen anges i den skriftliga dokumentationen av denna. I princip bör det därför ankomma på den part som hävdar motsatsen – dvs. att det återstår oreglerade krav med anledning av anställningen trots överenskommelsen om avgångsvederlag – att visa detta.

Det måste tilläggas att beträffande sådana rättigheter som en arbetstagare är tillförsäkrad enligt tvingande lag gäller däremot att det klarläggs att arbetstagaren verkligen avsett att avstå från sin rätt eller att omständigheterna är sådana att arbetsgivaren har haft fog för att anta att arbetstagaren hade en sådan avsikt (se AD 1988 nr 66 [ Zeteo ] [ Karnov ], 1991 nr 90 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1998 nr 93). En sådan situation är det dock inte fråga om i detta mål. Det är ostridigt att T.B:s rätt till semesterersättning, som utgår enligt tvingande bestämmelser i semesterlagen, inte skulle inkluderas i avgångsvederlaget. Enligt Arbetsdomstolens mening visar därför inte förekomsten av en separat handling beträffande utbetalning av semesterersättning att T.B., trots avgångsvederlaget, också skulle kunna ha andra oreglerade krav på ersättning med anledning av anställningen.

Arbetsdomstolen har, som framgått av det ovan anförda, inte kunnat finna att den skriftliga bevisningen talar för att frågan om ersättning för T.B:s kompensationsledighet skulle lämnas utanför uppgörelsen om avgångsvederlag. Förbundet kan inte heller genom den muntliga bevisningen anses ha styrkt att överenskommelsen hade den innebörden.

Arbetsdomstolens slutsats av det anförda blir att T.B:s fordran på ersättning för under anställningstiden inte uttagen kompensationsledighet får anses reglerad i och med överenskommelsen om avgångsvederlag. Förbundets talan skall därför avslås.

Rättegångskostnader

Förbundet skall med hänsyn till utgången i målet utge ersättning för Expressens rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Journalistförbundets talan.

2. Svenska Journalistförbundet skall utge ersättning för AB Kvällstidningen Expressens rättegångskostnader med sjuttioentusenfemhundra (71 500) kr, varav 64 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 2002‑04‑17, målnummer A‑72‑2001

Ledamöter: Inga Åkerlund, Per Virdesten, Inga Britt Lagerlöf, Mats Holmgren, Anders Hagman, Birgitta Kihlberg och Leif Åkerblom. Enhälligt.

Sekreterare: Katarina Mannerbrink