AD 2002 nr 43

Tvisten

N-E.H. avslutade på egen begäran sin anställning som överstyrman vid bolaget när han tjänstgjorde ombord på ett av bolagets fartyg. Fartyget befann sig i Västindien när anställningen upphörde. Kostnaden för N-E.H:s hemresa uppgick till 7 666 kr. N-E.H. och SFBF krävde att bolaget skulle stå för denna kostnad.

Tvisten i målet gäller om N-E.H. enligt § 9 i det mellan bolaget och SFBF gällande internationaliseringsavtalet har rätt till fri hemresa.

SARF har hävdat att N-E.H. inte har rätt att få hemresan betald av arbetsgivaren eftersom den anställde enligt kollektivavtalet inte äger rätt till fri hemresa när han eller hon själv väljer att avsluta sin anställning under pågående tjänstgöringsperiod ombord på ett fartyg. Enligt SARF omfattade N-E.H:s planerade tjänstgöringsperiod ombord på fartyget fyra månader och han hade endast arbetat ombord i 72 dagar när han avslutade sin anställning.

SFBF:s inställning är att N-E.H. har rätt att få hemresan betald eftersom det av internationaliseringsavtalet följer att den anställde har rätt till fri hemresa ”efter avslutad tjänstgöring”. N-E.H. har enligt SFBF avslutat sin tjänstgöring eftersom han har lämnat anställningen och i enlighet med reglerna i anställningsavtalet iakttagit den för honom gällande uppsägningstiden.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på SARF:s begäran vittnesförhör hållits med P.P. som tidigare var förhandlingschef på Sveriges Redareförening, nuvarande SARF. På SFBF:s begäran har hållits förhör upplysningsvis med N-E.H. samt med C.L., verkställande direktör i SFBF. Därutöver har skriftlig bevisning åberopats av båda parter.

Arbetsdomstolens bedömning

I det mellan bolaget och SFBF gällande internationaliseringsavtalet föreskrivs i § 9, som har rubriken Resor, att den anställde i samband med avlösning och efter avslutad tjänstgöring äger rätt till fri hemresa samt ersättning för havda kostnader.

Till stöd för sin ståndpunkt i tvisten har SARF anfört att internationaliseringsavtalet bygger på storsjöavtalet och att det av § 10, mom. 2:5, i storsjöavtalet följer att rätt till fri hemresa föreligger då den anställde har fullgjort planerad tjänstgöringsperiod ombord. Enligt SARF har det inte från parternas sida funnits någon avsikt att i internationaliseringsavtalet reglera frågan på annat sätt utan den nu gällande texten i § 9 i internationaliseringsavtalet är endast en förkortning av hela § 10 i storsjöavtalet.

SFBF har invänt att § 9 i internationaliseringsavtalet avsiktligt utformats på ett annat sätt än motsvarande bestämmelse i storsjöavtalet eftersom syftet var att den anställde, med stöd av bestämmelsen, skulle ha rätt till fri hemresa om han eller hon slutade sin anställning efter att ha iakttagit avtalad uppsägningstid.

Av utredningen i målet framgår till en början följande. Bakgrunden till internationaliseringsavtalet är ett mer övergripande avtal från år 1983 mellan redareföreningen och bl.a. SFBF som tillkom för att göra det möjligt för svensk personal att tjänstgöra ombord på fartyg med utländsk flagg. Med utgångspunkt i detta avtal har sedermera utarbetats avtal som kommit att fungera som mallar för de avtal om tjänstgöring i utlandsregistrerade fartyg som tecknas mellan varje berört rederi och SFBF. Det internationaliseringsavtal som numera används som sådan mall slöts år 1994. Det i målet direkt berörda avtalet ingicks dock mellan bolaget och SFBF redan år 1992. Parterna är emellertid ense om att innehållet i detta avtal i omtvistat hänseende helt motsvarar innehållet i 1994 års avtal. Vidare framgår att såväl 1994 års avtal som det direkt omtvistade avtalet utformats med tidigare skrivna avtalstexter som förlagor.

P.P. och C.L. har hörts i målet om förhandlingarna kring internationaliseringsavtalets tillkomst och om innebörden av rätten till fri hemresa enligt detta avtal. P.P. har därvid berättat att han var med vid förhandlingarna inför 1994 års avtal, att det troligen var han som formulerade § 9 och att syftet var att på ett enkelt och summariskt sätt ange vad den anställde behövde veta. Enligt P.P. fanns inte något syfte att utvidga rätten till fri hemresa i förhållande till storsjöavtalets regler. Han har vidare berättat att frågan om de anställdas rätt till fria hemresor berördes men att det skedde utifrån perspektivet skattefrihet.

C.L. har berättat att han visserligen inte deltog i förhandlingarna inför 1994 års avtal men att han blev informerad kontinuerligt om förhandlingarna och om de formuleringar som diskuterades. Han har vidare framhållit att utgångspunkten för en särskild reglering av det slag som det är fråga om här är att inrikta regleringen på sådant som utgör avvikelser från vad som annars gäller. I linje härmed har han uppgett att formuleringen ”avslutad tjänstgöring” var avsiktligt vald för att markera en skillnad mot kravet på fullgjord planerad tjänstgöringsperiod. Han har vidare uppgett att de anställda på dessa utlandsregistrerade fartyg kunde ha planerade tjänstgöringsperioder ombord som uppgick till sex månader, att det med anledning av dessa långa tjänstgöringsperioder ansågs nödvändigt med en regel som gjorde det möjligt för arbetstagaren att med iakttagande av en månads uppsägningstid avsluta sin anställning, om han eller hon av olika skäl inte ville vara kvar på fartyget. Därför är det enligt C.L. en annan skrivning om fria hemresor i internationaliseringsavtalet än i storsjöavtalet. Enligt C.L. innebär således § 9 i internationaliseringsavtalet en utvidgning av rätten till fri hemresa. Det följer enligt hans uppfattning redan av texten att arbetstagaren äger rätt till fri hemresa när han eller hon väljer att med iakttagande av uppsägningstid lämna sin anställning under pågående planerad tjänstgöringsperiod.

Av de uppgifter som lämnats av P.P. och C.L. har inte framkommit att det under förhandlingar kring villkoren för tjänstgöring ombord på fartyg med utländsk flagg har förts några diskussioner mellan parterna som mera direkt tagit sikte på rätten till fri hemresa i den i målet aktuella situationen. Av deras uppgifter att döma synes partssidorna i stället – utan att de insett detta – ha haft olika uppfattningar om vad som skulle gälla i frågan om rätten till fri hemresa i en sådan situation samt följaktligen även om det direkta skälet till att bestämmelsen om hemresa i internationationaliseringsavtalet kommit att få en annan lydelse än motsvarande bestämmelse i storsjöavtalet. Någon gemensam partsavsikt som kan bilda grund för ett ställningstagande i tolkningsfrågan går alltså inte att fastställa.

Mot den angivna bakgrunden får bestämmelsens ordalydelse särskild vikt vid tolkningen av avtalet.

Arbetsdomstolen kan därvid konstatera att det av ordalydelsen i § 9 beträffande resor inte framgår annat än att den anställde äger rätt till fri hemresa ”efter avslutad tjänstgöring”. Det följer således inte av texten att det är den planerade tjänstgöringsperioden ombord som skall vara avslutad för att rätt till fri hemresa skall föreligga. SARF:s ståndpunkt har följaktligen inte stöd i avfattningen av § 9. I stället talar ordalydelsen för SFBF:s uppfattning.

Frågan är då om det finns någon praxis på området som kan tillmätas någon självständig betydelse vid tolkningen av den ifrågavarande bestämmelsen.

SARF har åberopat att det inom branschen finns en gammal sedvänja att den som själv väljer att avsluta sin anställning under pågående tjänstgöringsperiod måste resa hem på egen bekostnad. I sammanhanget har SARF även hänvisat till att inte ens den s.k. välfärdsparagrafen i 8 § sjömanslagen, som ger arbetstagaren rätt att i vissa ömmande fall avsluta ett tjänstgöringsåtagande i förtid, medför att arbetstagaren har rätt att få hemresan betald av arbetsgivaren. SFBF har bestritt att det finns någon praxis som skulle ge stöd åt SARF:s uppfattning om innebörden av den omtvistade bestämmelsen. Utredningen ger enligt Arbetsdomstolens mening inte stöd för att det i fråga om arbetstagarens rätt till fria hemresor skulle föreligga någon sådan praxis som med återverkan på den omtvistade bestämmelsen skulle innebära att denna ges en annan innebörd än den som avtalstexten uttrycker.

Frågan är då slutligen om det finns skäl att vid tolkningen av den ifrågavarande bestämmelsen ta hänsyn till någon annan omständighet. SARF har härvid gjort gällande att en tolkning av § 9 i internationaliseringsavtalet i enlighet med SFBF:s uppfattning skulle leda till ett oskäligt resultat och därför inte ter sig rimlig. Till stöd för detta resonemang har SARF anfört dels att kostnaden för den anställdes hemresa regelmässigt blir hög eftersom fartygen ofta befinner sig långt från Sverige, dels att arbetsgivaren också tvingas stå för ersättarens resekostnader till fartyget. SFBF har i sin tur invänt att SARF:s ståndpunkt får orimliga konsekvenser för arbetstagarna. Dessa skulle nämligen enligt SFBF, om de måste betala den många gånger kostsamma hemresan själva, i praktiken inte kunna utnyttja sin rätt att säga upp sig under en pågående resa utan tvingas arbeta kvar i en anställning som de vill lämna. Det nu anförda kan enligt Arbetsdomstolens mening inte föranleda att bestämmelsen i § 9 i internationaliseringsavtalet skall ges någon annan innebörd än vad som framgår av ordalydelsen.

Sammanfattningsvis kommer Arbetsdomstolen till slutsatsen att den omtvistade bestämmelsen inte kan ges den innebörd som SARF har velat tillägga den utan att den skall tillämpas i enlighet med SFBF:s uppfattning. Eftersom N-E.H. ostridigt har sagt upp sig och, efter iakttagande av den för honom gällande uppsägningstiden, avslutat sin tjänstgöring kan därmed SARF:s talan inte bifallas utan skall avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall SARF förpliktas att utge ersättning för SFBF:s rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.