: : : :

AD 2001 nr 91

Sammanfattning :

Fråga om giltighet av konkurrensklausul i anställningsavtal.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga om giltighet av konkurrensklausul i anställningsavtal.

Dela :

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ) : &  []

Ombud i Arbetsdomstolen ( ♀ 1 ♂ 1 ) :  []  []

Överklagat mål [ mål nr B 135/00 ]

Underinstans : Hemsida Tisdagen den 10 oktober 2000

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 2 ♂ 1 ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[1 år 1 månad 4 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 1 ♂ 6allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SN

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] **

 

 [] #

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 14,3% ( 1 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 38 § avtalslagen (1915:218)

Anförda rättsfall ( 6 st. ) : AD 1977 nr 167 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1991 nr 38 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1992 nr 9 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1992 nr 99 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1994 nr 65 | AD 1999 nr 71 (ej ref.) [ Karnov ]

Anförda förarbeten ( 2 st. ) :

Rättsfall som hänvisar till AD 2001 nr 91 ( 2 st. ): AD 2013 nr 24 | AD 2015 nr 8

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 2001 nr 91 ) :

Bolaget

O.W:s brott mot konkurrensklausulen

Frågan om konkurrensklausulens giltighet

O.W.

Brott mot konkurrensklausulen?

Frågan om konkurrensklausulens giltighet

Domskäl

Rättegångskostnader

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

BAKGRUND

YRKANDEN

GRUNDER OCH SAKOMSTÄNDIGHETER

DOMSKÄL

DOMSLUT

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. SAVSVERIGE Trading Aktiebolag skall utge ersättning för O.W:s rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med åttioåttatusentrettiosex (88 036) kr, varav 87 500 kr för ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag tills full betalning sker.

Referat ( AD 2001 nr 91 ) :

AD 2001 nr 91

Parter i Arbetsdomstolen ( Privata sektorn ): SAVSVERIGE Trading Aktiebolag i Lund mot O.W. i Bjärred

Ombud i Arbetsdomstolen : Ingela Malmborg och Peter Wåhlin

Ledamöter i Malmö tingsrätt : Gunilla Berglund, Bodil Ryde och Björn Serrander

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Inga Åkerlund, Dag Ekman, Ingemar Källberg, Carl Magnus Pontén, Ola Bengtson, Nils Lang (f.d. avtalsombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Henry Sjöström. Enhälligt.

Sekreterare : Katarina Mannerbrink

AD 2001 nr 91    Dom den 14 november 2001 – Överklagat mål ( fastställt )

Sökord : Företagshemligheter | Jämkning av avtal | Konkurrensklausul

Lagrum : 38 § avtalslagen

Rättsfall : AD 1977 nr 167 | AD 1991 nr 38 | AD 1992 nr 9 | AD 1992 nr 99 | AD 1994 nr 65 | AD 1999 nr 71

Förarbeten : Prop. 1975/76:81 med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m.m. | Prop. 1987/88:155 om skydd för företagshemligheter

Parter:

SAVSVERIGE Trading Aktiebolag i Lund

mot

O.W. i Bjärred

Överklagad dom : Malmö tingsrätts dom den 10 oktober 2000 i mål nr T 8701‑99

[ Ledamöter : Bodil Ryde, Björn Serrander och Gunilla Berglund ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

SAVSVERIGE Trading Aktiebolag (bolaget) har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall förplikta O.W. att till bolaget utge 200 000 DKK jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills full betalning sker. Vidare har bolaget yrkat ersättning för rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att tingsrättens dom i sak skall stå kvar yrkar bolaget att ersättningen för O.W:s rättegångskostnader vid tingsrätten skall jämkas såvitt avser ombudsarvode.

O.W. har bestritt ändring.

Arbetsdomstolen har, med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, företagit målet till avgörande utan huvudförhandling. Parterna har åberopat samma bevisning som vid tingsrätten.

Parterna har till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen anfört vad som finns antecknat i tingsrättens dom, samt därutöver gjort gällande sammanfattningsvis följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Bolaget

O.W:s brott mot konkurrensklausulen

I likhet med tingsrätten anser bolaget att O.W. brutit mot konkurrensklausulen efter anställningens upphörande genom att via Kungälvs VA-Teknik AB (Kvatab) bedriva arbete för Raufoss Technology A/S (Raufoss) räkning samt genom att kontakta en av bolagets största kunder, Onninen AB, med erbjudande om varor. Tingsrätten har däremot gjort en felaktig bedömning i fråga om O.W:s brott mot konkurrensklausulen redan under pågående anställning. O.W. vitsordade i tingsrättsförhöret att han och tre anställda på Raufoss hade diskuterat hans möjligheter att förvärva bolaget. Det var därför givetvis av största vikt för O.W. att försäkra sig om att samarbetet mellan bolaget och Raufoss skulle fortsätta. Vidare vitsordade O.W. att han fortlöpande under sin anställningstid hos bolaget hade samtal med ledande befattningshavare för Raufoss, bl.a. avseende ett framtida samarbete. De ledande befattningshavarna var en ekonomichef och en marknadschef. O.W. förde dessa samtal trots att H.K. uttryckligen uppmanat honom att upphöra med sina kontakter med Raufoss samt upplyst honom om att ett sådant samarbete enligt bolagets mening skulle utgöra ett brott mot konkurrensklausulen. Mot denna bakgrund är det således utrett att O.W. har haft ingående kontakter med Raufoss under sin anställningstid hos bolaget och att avsikten var att parterna skulle ingå någon form av samarbete. Frågan huruvida sådana kontakter utgör otillåten konkurrens skall enligt Arbetsdomstolens praxis bedömas utifrån bl.a. följande fyra faktorer. För det första tas hänsyn till den aktuella verksamhetens beskaffenhet. I målet kan konstateras att det finns många konkurrenter i den bransch som bolaget verkar i och att marginalerna är små, vilket medför en utsatt konkurrenssituation. För det andra tas hänsyn till den anställdes ställning i företaget. I det aktuella fallet var O.W:s ställning närmast att betrakta som en verkställande direktörs, vilket medför att O.W. hade full insyn i bolagets verksamhet. I detta sammanhang skall även läggas O.W. till last att han, trots att han var fullt medveten om bolagets inställning till hans eventuella engagemang i Raufoss, ändå fortsatte att planera ett övertagande av Raufoss försäljningsverksamhet i Sverige. För det tredje läggs vikt vid arbetstagarens möjligheter att i konkurrensen utnyttja företagshemligheter och annat internt material hos arbetsgivaren. O.W:s ställning gav honom möjligheter att få all slags information om bolaget, bl.a. om förekommande kunder och rabatter. Den enda information som bolaget regelmässigt delgav Raufoss var uppgifter rörande marknadsföringsaktiviteter och totalt beräknad försäljning. För det fjärde tas hänsyn till risken i övrigt för skada i något avseende för arbetsgivaren. Bolaget riskerade att skadas på så sätt att hela dess existens hotades om bolaget tappade försäljningsrätten till Raufossprodukterna som ju stod för ca 50 procent av bolagets totala omsättning. Mot denna bakgrund är det klarlagt att O.W:s handlande utgör otillåten konkurrens. Dessutom kunde varken O.W. eller någon annan under den aktuella tidsperioden dra slutsatsen att samarbetet mellan bolaget och Raufoss skulle upphöra för gott eftersom det försiggick förhandlingar mellan bolaget och Raufoss om eventuella nya samarbetsformer. – Bolaget fick inte en fullständig bild av O.W:s agerande under anställningstiden förrän efter det att O.W. hade lämnat anställningen. Bolaget krävde då att O.W. skulle utge vite samt inledde ett skiljeförfarande mot Raufoss i Norge. Skiljenämnden konstaterade att det var O.W. som var den aktive i kontakterna mellan honom och Raufoss. – Det finns ingen anledning att skilja på frågan om O.W. genom sitt handlande gjort sig skyldig till brott mot den allmänna lojalitetsplikt som följer av anställningsavtalet eller om han brutit mot konkurrensklausulen.

Frågan om konkurrensklausulens giltighet

Tingsrätten har uppenbarligen missuppfattat vilken typ av information som bolaget lämnade till Raufoss. Som nyss nämnts inskränkte sig den informationen till den uppskattade totala försäljningen av Raufoss produkter samt vissa marknadsföringsaktiviteter. Tingsrätten konstaterade att O.W. hade ingående kunskaper om bolagets kunder, prissättning samt rådande försäljnings- och marknadsföringsstrategier. Den information om bolagets verksamhet som O.W. hade tillgång till utgjorde företagshemligheter, eftersom det var fråga om uppgifter av det slag som anges i förarbetena till lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter (prop. 1987/88:155 [ pdf ] s. 34 [  ] f.), nämligen uppgifter om enskilda affärshändelser samt information om marknadsundersökningar, marknadsplanering, prissättningsklausuler och planer rörande reklamkampanjer. Informationen var hemlig och redovisades inte för Raufoss. – Det finns enligt Arbetsdomstolens praxis skyddsvärda intressen även hos rena försäljningsbolag. Bolaget, vars hela verksamhet är beroende av kund- och leverantörskontakter, har ett sådant skyddsvärt intresse. Detta intresse är särskilt betydande i förhållande till bolagets huvudkonkurrent. – Tingsrätten synes ha bortsett från att bolaget sålde och alltjämt säljer produkter ur Raufoss sortiment. Efter det att återförsäljaravtalet mellan bolaget och Raufoss hade upphört har samma produkter köpts från en annan leverantör. Raufoss blev således, under O.W:s medverkan, en av bolagets huvudkonkurrenter. Bolaget har vidare, den 23 juni 1999, träffat avtal med en annan leverantör som konkurrerar med Raufoss produkter, den italienska tillverkaren av kopplingar Caleffi SpA. Bolaget hade aldrig för avsikt att lämna den aktuella produktmarknaden och saluför således i konkurrens med bl.a. Raufoss även Caleffis kopplingar. – Tingsrätten har gjort en felaktig bedömning av O.W:s försörjningsmöjligheter genom att bortse från de arton bolag som O.W. varit oförhindrad att ta anställning hos. Ytterligare företag utöver de i tingsrättens dom omnämnda som O.W. skulle kunna ta anställning hos är WEMA AB, Limhamn, Lagersted & Krantz AB, Malmö, GPA Plast AB, Hjärnarp, EBT Energiteknik AB, Lomma, VATEK AB, Göteborg och Hilti AB, Arlöv. Dessa företag har inte varit kunder till bolaget. Det finns flera sådana företag. O.W. har således definitivt inte ålagts något yrkesförbud genom konkurrensklausulen. Det är möjligt att det bland de arton bolagen har funnits några som har varit kunder till bolaget under de två sista åren av O.W:s anställning. Det är dock osannolikt att O.W. skulle ha känt sig förhindrad att acceptera anställning hos en tidigare kund med tanke på att han, på sätt tingsrätten funnit, känt sig oförhindrad att acceptera anställning hos Raufoss och efter anställningens slut faktiskt arbetat för Raufoss.

O.W.

Brott mot konkurrensklausulen?

O.W. har inte i hemlighet planlagt ett övertagande av Raufossagenturen. Tvärtom har han under hela anställningstiden spelat med öppna kort. Som exempel härpå kan nämnas att han omedelbart berättade för H.K. om Raufoss erbjudande om anställning samt att han vid två tillfällen framförde önskemål om att förvärva bolaget. O.W. talade med L.Ö. och J.M. vid Raufoss om huruvida det var möjligt att Raufoss skulle återta sin uppsägning av återförsäljaravtalet för den händelse O.W. fick förvärva bolaget. Något klart besked i frågan fick han dock inte. Att återförsäljaravtalet skulle bestå var en förutsättning för hans förvärv, och detta måste ha stått klart för H.K. Bolaget kan uppenbarligen inte ha betraktat O.W:s agerande som illojalt, eftersom det erbjöd honom befordran till verkställande direktör omedelbart före uppsägningen av honom. Vid det första erbjudandet om köp av bolaget hade Raufoss dessutom redan varslat om uppsägning av återförsäljaravtalet och vid det andra tillfället återstod endast en till två månader innan avtalet skulle upphöra. Vid tidpunkten då O.W. började föra samtal med befattningshavare hos Raufoss, som inte hade något inflytande över frågor om anställning av personal i ledande befattningar, var bolaget inte ens återförsäljare för Raufoss. O.W:s agerande är därför vare sig illojalt eller konkurrerande. – Det faktum att H.K. inte godtog O.W:s uppsägning och att O.W. i anledning därav tog tillbaka densamma indikerar att saken redan är utredd mellan parterna. Bolagets passivitet tyder således på att bolaget avstått från att göra några påföljder gällande med anledning av O.W:s agerande. – Raufoss erbjöd bolaget att bli återförsäljare för Raufossprodukterna på samma villkor som andra grossister i Sverige men bolaget avböjde erbjudandet. Härefter hade Raufoss inga önskemål om att fortsätta samarbetet med bolaget. – Vad gäller skiljeförfarandet mellan bolaget och Raufoss i Norge vann Raufoss på alla punkter och tillerkändes ojämkade rättegångskostnader.

O.W. har efter det att anställningen upphört startat en egen konsultverksamhet. Inom ramen för denna verksamhet har han dels arbetat med import av brandskyddsutrustning, dels arbetat som konsult åt Kvatab. Kvatab i sin tur har haft ett nära samarbete med Raufoss dotterbolag Raufoss VA AB. Genom sitt arbete för Kvatab har O.W. indirekt arbetat för Raufoss VA AB. Vid något enstaka tillfälle har han också sålt isiflokopplingar för Raufoss VA AB:s räkning. O.W. vidhåller att arbetet för detta bolags räkning inte innebär brott mot konkurrensklausulen eftersom SAVSVERIGE aldrig haft affärsförbindelser med det bolaget.

Frågan om konkurrensklausulens giltighet

För det fall domstolen skulle finna att O.W. skulle ha gjort sig skyldig till brott mot konkurrensklausulen bör, vid bedömningen av hans bundenhet av densamma, särskilt beaktas att när han slutade sin anställning hos bolaget hade återförsäljaravtalet mellan bolaget och Raufoss upphört att gälla sedan ett halvår tillbaka. Bolaget hade inte längre några produkter i sitt program som konkurrerade med Raufoss produkter. – O.W. har inte vidarebefordrat någon hemlig information till Raufoss. Raufoss har oberoende av O.W. haft tillgång till sådan information dels genom sina kontakter med SAV Danmark, dels genom fortlöpande kontakter med gemensamma kunder som B.D. och dels genom de personer som tidigare varit anställda hos bolaget och som tagit anställning hos Raufoss VA AB. Raufoss har dock inte varit intresserat av sådan information eftersom det ju visade sig att bolagets strategier för marknadsföring i Sverige var otillräckliga. – H.K. förnekade i förhöret med honom vid tingsrätten att bolaget hade tecknat avtal med någon annan leverantör om leverans av produkter för att ersätta bortfallet av Raufossprodukterna. Det var först i september 2000 som Raufoss noterade att Caleffis produkter marknadsfördes i Sverige. Fram till dess hade bolaget således ingen produkt på marknaden som konkurrerade med Raufoss produkter. – Beträffande O.W:s försörjningsmöjligheter förhåller det sig så att samtliga de arton bolag som bolaget har redovisat som tänkbara arbetsgivare har varit kunder hos bolaget och därmed, vid en bokstavstolkning av konkurrensklausulen i anställningsavtalet, diskvalificerade som arbetsgivare för O.W.

Domskäl

Tvisten i målet rör huruvida O.W. brutit mot en i hans anställningsavtal med bolaget intagen konkurrensklausul. Bolaget har påstått att O.W. brutit mot klausulen dels under pågående anställning, dels inom ett år efter anställningens upphörande. O.W. har i första hand förnekat att han gjort sig skyldig till brott mot konkurrensklausulen, och i andra hand gjort gällande att han med tillämpning av 38 § avtalslagen inte är bunden av konkurrensklausulen.

Arbetsdomstolen prövar först frågan om konkurrensklausulen varit bindande för O.W.

O.W. synes vid tingsrätten ha gjort gällande att SAV varit bundet av 1969 års överenskommelse angående begränsning av användningsområdet för och innehållet i konkurrensklausuler i anställningsavtal mellan å ena sidan SAF och å andra sidan SIF, SALF och CF. Arbetsdomstolen kan dock inte finna utrett att denna överenskommelse är direkt bindande för bolaget. Som tingsrätten konstaterat har överenskommelsen emellertid betydelse vid bedömningen av om O.W. skall anses bunden av konkurrensklausulen i sitt anställningsavtal, eftersom en sådan klausul enligt 38 § avtalslagen är bindande endast i den utsträckning den kan betraktas som skälig. I förarbetena till den ändring av bestämmelsen som skedde år 1976 angavs att ett av syftena med ändringen var att ge en mer vidsträckt tillämplighet åt de principer som kommit till uttryck i överenskommelser som har träffats i kollektivavtal. Det torde då närmast ha varit ovan nämnda överenskommelse som åsyftades (se prop. 1975/76:81 [ pdf ] s. 149 [  ]). Överenskommelsen anses spegla ett på arbetsmarknaden allmänt rådande synsätt, vilket också har kommit till uttryck i Arbetsdomstolens praxis.

Frågan är då om den i målet aktuella konkurrensklausulen kan sägas falla inom tillämpningsområdet för 1969 års överenskommelse. En första förutsättning för användningen av konkurrensklausuler enligt denna överenskommelse är att arbetsgivaren bedriver en verksamhet som är beroende av en självständig produkt- eller metodutveckling av något slag. Därutöver krävs att arbetsgivaren genom utvecklingsarbete avseende produkt- eller metodutvecklingen har skaffat sig tillverkningshemligheter eller annat företagsspecifikt kunnande. Slutligen måste ett yppande av sådana uppgifter medföra ett påtagligt men för arbetsgivaren. Vidare får klausulerna bara komma i fråga för arbetstagare som under anställningen fått kännedom om tillverkningshemligheter eller därmed jämförbart kunnande och som genom utbildning eller erfarenhet har möjlighet att göra bruk av denna kännedom. Enligt överenskommelsen bör, vid avgörande av huruvida en konkurrensklausul skall tas in i ett anställningsavtal och vid fastställande av dess innehåll, hänsyn tas till å ena sidan vikten av det intresse som arbetsgivaren önskar skydda och å andra sidan arbetstagarens intresse av att fritt kunna utnyttja sin arbetskraft.

Av utredningen i målet har framkommit att bolaget är ett rent försäljningsbolag och att verksamheten består i försäljning av kopplingar och ventiler i metall. Ingenting har framkommit som ger anledning till antagande att bolaget på något sätt har bearbetat de produkter som säljs vidare till bolagets kunder. Bolaget kan således inte sägas vara beroende av någon självständig produkt- eller metodutveckling. Enligt Arbetsdomstolens mening kan det inte anses visat att de av bolaget angivna företagshemligheterna innefattar företagsspecifikt kunnande av det slag som anges i 1969 års överenskommelse. Arbetsdomstolen finner därför att den i målet föreliggande utredningen inte ger stöd för antagandet att bolaget är att hänföra till den kategori arbetsgivare hos vilka, enligt 1969 års överenskommelse, konkurrensklausuler bör kunna komma i fråga.

Enligt praxis kan det inte utan vidare antas att sådana konkurrensklausuler i anställningsavtal som ligger utanför överenskommelsens tillämpningsområde helt skulle sakna giltighet. En starkt restriktiv syn på sådana konkurrensklausuler är dock befogad (AD 1991 nr 38 [ Zeteo ] [ Karnov ], se även t.ex. AD 1994 nr 65 och AD 1999 nr 71 [ Karnov ]). Normalt godtas således inte som giltigt skäl för införande av en konkurrensklausul i ett anställningsavtal att den skall hindra en nyckelmedarbetare att lämna anställningsförhållandet.

Som Arbetsdomstolen konstaterade i rättsfallet 1992 nr 99 [ Zeteo ] [ Karnov ] uppvisar dock rättspraxis fall där konkurrensklausuler i anställningsförhållanden som legat vid sidan av användningsområdet enligt 1969 års överenskommelse för sådana klausuler har, med hänsyn till särskilda omständigheter, betraktats som bindande (se AD 1977 nr 167 [ Zeteo ] [ Karnov ] och AD 1992 nr 9 [ Zeteo ] [ Karnov ]). Vid bedömningen av om omständigheterna i förevarande fall är sådana att konkurrensklausulen skall anses som bindande för O.W. konstaterar Arbetsdomstolen till att börja med, i likhet med tingsrätten, att bolagets huvudsakliga syfte med införandet av konkurrensklausulen i O.W:s anställningsavtal synes ha varit att skydda bolagets exklusiva återförsäljaravtal, och inte i första hand att hindra att företagsspecifikt kunnande kom till konkurrenters kännedom. Det är vidare av vikt att bolagets exklusiva återförsäljaravtal med Raufoss var uppsagt till upphörande i december 1998. Det hade alltså upphört att gälla redan under O.W:s uppsägningstid. Arbetsdomstolen kan inte finna utrett att det var det faktum att O.W. hade kontakter med Raufoss under anställningstiden som föranledde Raufoss att säga upp det exklusiva återförsäljaravtalet med bolaget. Bolaget har uppgett att det skäl som Raufoss angav för att säga upp detta avtal var att Raufoss inte var nöjt med bolagets försäljningsresultat. Bolagets intresse av att upprätthålla konkurrensklausulen måste under nu nämnda förhållanden anses vara begränsat. Av betydelse för bedömningen av konkurrensklausulens skälighet är också huruvida den, på sätt som O.W. påstått, inneburit förbud för honom att verka inom sin bransch. Vad parterna anfört i den delen i Arbetsdomstolen ger inte underlag för att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten gjort, nämligen att en tillämpning av klausulen efter dess bokstav synes ge vid handen att O.W. i det närmaste varit helt förhindrad att under en tid av ett år arbeta inom den bransch han i så gott som hela sitt yrkesverksamma liv arbetat i. Slutligen kan tilläggas, att O.W. inte kan anses ha haft en sådan lön eller sådana villkor i övrigt som varit bestämda med utgångspunkt från de restriktioner som konkurrensklausulen ålagt honom.

Av det ovan anförda följer att Arbetsdomstolen i likhet med tingsrätten finner att den i målet aktuella konkurrensklausulen, med hänsyn till den restriktivitet som bör prägla synen på konkurrensklausuler i anställningsförhållanden som ligger vid sidan av 1969 års överenskommelse, inte kan anses bindande för O.W.

Med denna bedömning saknar Arbetsdomstolen anledning att pröva huruvida O.W. brutit mot konkurrensklausulen.

Bolagets talan skall således avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall bolaget som tappande part ersätta O.W. för hans rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen finner inte anledning att bedöma rättegångskostnaderna vid tingsrätten på annat sätt än vad tingsrätten gjort. Det i Arbetsdomstolen yrkade beloppet får anses vara skäligt.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut.

2. SAVSVERIGE Trading Aktiebolag skall utge ersättning för O.W:s rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med åttioåttatusentrettiosex (88 036) kr, varav 87 500 kr för ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från denna dag tills full betalning sker.

Dom 2001‑11‑14, målnummer B‑135‑2000

Ledamöter: Inga Åkerlund, Dag Ekman, Ingemar Källberg, Carl Magnus Pontén, Ola Bengtson, Nils Lang (f.d. avtalsombudsmannen i Svenska Kommunalarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Henry Sjöström. Enhälligt.

Sekreterare: Katarina Mannerbrink

BILAGA

Tingsrättens dom tisdagen den 10 oktober 2000

[ Ledamöter : Bodil Ryde, Björn Serrander och Gunilla Berglund ]

BAKGRUND

SAV:SVERIGE Trading Aktiebolag (SAV) bedriver sedan 1987 verksamhet i form av handel med kopplingar och ventiler av metall. Bolaget är ett helägt dotterbolag till H.H.K. Holding A/S. Under åren 1987 t.o.m. 1998 var SAV exklusiv återförsäljare för bolaget Raufoss Technology A/S:s (Raufoss) produkter, vari bl.a. innefattas s.k. isiflo-kopplingar. Av SAV:s totala försäljning år 1998 utgjorde 53 procent försäljning av Raufoss produkter. Återförsäljaravtalet sades upp av Raufoss till upphörande per den 21 december 1998. Den 1 februari 1999 lät Raufoss registrera firman Raufoss VA AB för försäljning av bl.a. isiflo-kopplingar på den svenska marknaden.

O.W. var under tiden den 1 januari 1990 t.o.m. den 31 maj 1999 anställd av SAV. Han befordrades i januari 1992 till avdelningschef för SAV:s svenska verksamhet. För denna tjänst upprättades den 2 december 1994 ett anställningsavtal innehållande en vitessanktionerad konkurrensklausul, se domsbilaga 1 (uteslutes här). Den 21 november 1998 sade O.W. upp sin anställning hos SAV, vilken efter uppsägningstid upphörde per den 31 maj 1999. Efter att ha lämnat sin anställning startade han under firmanamnet O.W. ett eget konsultföretag.

YRKANDEN

SAV har yrkat att tingsrätten skall förplikta O.W. att till SAV betala 200 000 DKK jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess full betalning sker.

O.W. har bestritt käromålet, men vitsordat ränteyrkandet såsom skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

GRUNDER OCH SAKOMSTÄNDIGHETER

SAV har till grund för käromålet anfört följande. O.W. har i anställningsavtal med SAV förbundit sig att – under anställningstiden och upp till ett år efter anställningsförhållandets upphörande – inte ingå avtal om anställning hos något bolag som SAV ingått exklusivt återförsäljaravtal med eller som har varit kund till bolaget inom de senaste två åren av anställningsperioden, samt inte heller – direkt eller indirekt, personligen eller genom bolag – med avsikt att ingå avtal eller handel vända sig till något företag som SAV ingått exklusivt återförsäljaravtal med eller som varit kund hos SAV inom de senaste två åren av anställningsförhållandet. O.W. har vidare i anställningsavtalet förbundit sig att för det fall han överträder nämnda konkurrensklausul till SAV betala ett vite om 100 000 DKK för varje enskild överträdelse. SAV gör gällande att O.W. brutit mot konkurrensklausulen enligt följande. A. O.W. har under pågående anställning hos SAV ingått avtal om anställning eller annat samarbete med Raufoss alternativt med Raufoss VA AB. B. O.W. har efter det att han på egen begäran slutat sin anställning hos SAV dels löpande fr.o.m. sommaren 1999 via Kungälvs VA Teknik AB (Kvatab) samt såsom anställd i Raufoss VA AB tillhandahållit sistnämnda bolag sina tjänster bl.a. i form av kunskap och information om hur Raufoss produkter säljs i Sverige, dels kontaktat SAV:s tredje största kund, Onninen AB, med erbjudande om försäljning av varor. Enligt SAV:s förmenande omfattar konkurrensklausulen såväl Raufoss som Raufoss VA AB i dess egenskap av nyskapat helägt dotterbolag till Raufoss, med ändamål att särskilt bedriva försäljning av sådana produkter som SAV tidigare hade exklusiv behörighet att sälja.

O.W.har som grund för bestridandet anfört följande. Han gör i första hand gällande att han inte har brutit mot konkurrensklausulen. Han har vare sig under pågående anställning hos SAV eller sedan den anställningen upphörde tagit anställning hos Raufoss eller Raufoss VA AB. Inte heller har han i syfte att ingå anställning tagit kontakt med eller ingått anställning hos någon som varit generalagent för eller kund till SAV eller hos någon som SAV varit generalagent för. Han har i stället – efter det att han lämnade sin anställning hos SAV – drivit ett konsultföretag under firmanamnet O.W. Inom ramen för detta företag har han i första hand arbetat som konsult för Kvatab. Han har också genom sitt arbete för Kvatab arbetat för Raufoss VA AB. Raufoss VA AB är ett nystartat företag som inte varit kund till SAV. Det förhållandet att han indirekt via Kvatab också arbetat för Raufoss VA AB utgör därför inte något brott mot konkurrensklausulen. Han har vidare i sin egenskap av konsult för Kvatab även besökt Onninen AB, SAV:s tredje största kund, för att sälja VA-armatur, en produkt som SAV dock inte säljer. Han har inte tillhandahållit Raufoss eller Raufoss VA AB kunskap eller information om SAV:s kunder, marknadsstrategier eller priser och även om så hade varit fallet skulle det i sig inte utgöra brott mot konkurrensklausulen utan snarare mot anställningsavtalets bestämmelse om tystnadsplikt. – Han gör i andra hand gällande att han med tillämpning av 38 § avtalslagen inte är bunden av konkurrensklausulen, eftersom den sträcker sig längre än vad som kan anses skäligt. Vid bedömningen av skäligheten av konkurrensklausulen bör särskilt beaktas att då han slutade sin anställning var det ensamrättsförsäljaravtal som SAV hade med Raufoss uppsagt och hade upphört att gälla. Vidare har SAV i dag inte några produkter i sitt program som konkurrerar med Raufoss produkter. En tillämpning av konkurrensklausulen efter dess bokstav skulle dessutom innebära att han i stort sett blev berövad att arbeta inom den bransch som han arbetat i under så gott som hela sitt yrkesverksamma liv, eftersom 90 procent av grossisterna inom branschen varit eller är kunder hos SAV. Det föreligger inte något skyddsvärt intresse hos SAV som berättigar ett upprätthållande av konkurrensklausulen. Särskilt inte med hänsyn till att de intressen som SAV velat skydda ändå varit tillgängliga för Raufoss. Han har inte heller erbjudits någon kompensation för iakttagandet av konkurrensklausulen. – Han har slutligen gjort gällande att det yrkade vitesbeloppet i sig är oskäligt och skall jämkas, eftersom beloppet inte står i rimlig proportion till den skada som SAV kan ha lidit på grund av hans åtgärder.

SAV har genmält: Vid tidpunkten då O.W. sade upp sin anställning hos SAV hade bolaget ensamrättsförsäljaravtal med förutom Raufoss ytterligare tre bolag. Oaktat att det inte direkt framgår av konkurrensklausulen, var begränsningen för O.W. att ta anställning hos någon kund i praktiken begränsad till sådana kunder som var väsentliga för SAV. Vilka kunder som var väsentliga för SAV besatt O.W. full kunskap om. Enligt SAV har O.W. på intet sätt varit beskuren möjligheten att ta anställning inom sitt verksamhetsområde. Utöver de fyra bolag som SAV agerade återförsäljare för fanns det åtminstone 18 bolag som levererade liknande produkter. O.W. skulle utan hinder av konkurrensklausulen kunnat ta anställning i något av dessa bolag, t.ex. Ezze AB, Kvatab, Euronord AB och Industri Belos AB. Därutöver fanns ett antal bolag med anknytning till VVS-branschen som producerar och marknadsför produkter som bl.a. keramiska och rostfria vaskar och sanitetsarmaturer. Även i sådana bolag skulle skulle O.W. med sin bakgrund ha kunnat ta anställning och då utan att det skedde i strid mot konkurrensklausulen i anställningsavtalet. – Även i rena försäljningsbolag kan det finnas skyddsvärda intressen. SAV gör i förevarande fall gällande att de upparbetade kontakter som SAV haft med sina kunder, kunskapen om respektive kund samt SAV:s försäljnings- och marknadsföringsstrategier för den svenska marknaden varit sådana uppgifter som faller under ”företagsspecifikt kunnande”. – SAV vitsordar att O.W. – utöver sin lön – inte erbjudits någon direkt kompensation för iakttagandet av konkurrensklausulen. O.W. lön om 30 000 kr per månad får dock anses innefatta kompensation för olägenheten av konkurrensklausulen. Att kompensation utgår är dock inte något krav för att en konkurrensklausul skall anses skälig. – SAV bestrider att vitet om 100 000 DDK per brott mot konkurrensklausulen kan anses oskäligt. Angivet vite överstiger inte ens tre månadslöner för O.W. SAV gör gällande att bolagets skada överstiger 200 000 DDK.

SAV har till utveckling av sin talan anfört bl.a. följande. O.W. innehade ursprungligen en anställning hos SAV som försäljare. H.K. såg i O.W. en potentiell efterträdare till sig själv och var därför beredd att satsa på denne. O.W. genomgick under åren som anställd i SAV bl.a. vad SAV benämner ”SAV-skolan” innefattande utbildning i praktisk sälj- och marknadsföring särskilt aktuell för SAV och dess produkter. Den 1 januari 1992 tillträdde O.W. en befattning som chef för bolagets svenska verksamhet. I O.W. uppgifter ingick att ansvara för SAV:s dagliga verksamhet, att samarbeta med kunder och leverantörer samt att sammanställa SAV:s konkurrens- och marknadsförhållanden. Vidare ansvarade han för SAV:s marknadsföring i Sverige samt gjorde investeringar upp till 100 000 kr. Det var också O.W. som tecknade kontrakt med SAV:s leverantörer och kunder. O.W. tjänst motsvarade således i huvudsak det arbete som en verkställande direktör normalt har, vilket även märks genom att han hade skyldighet endast att följa instruktioner från bolaget styrelse. O.W. hade däremot inte någon rätt att teckna bolagets firma. – O.W. hade under sin anställning hos SAV nära kontakter särskilt med Raufoss och var såsom chef för SAV:s verksamhet den som hade det övergripande ansvaret och kunskapen om Raufoss produkter. Han hade således kännedom om samtliga marknadsförings- och försäljningsstrategier SAV hade avseende Raufoss produkter samt tillgång till SAV:s totala kundregister innehållande bl.a. uppgifter om budget för varje kund. Uppgifterna var sådana som SAV höll hemliga och inte utelämnade, varken till Raufoss eller till någon annan. Det kan dock vitsordas att SAV lämnade viss årlig information till Raufoss som t.ex. sedvanliga årliga prognoser och försäljningsplaner. Någon full öppenhet gentemot Raufoss förelåg emellertid inte. – I november 1997 lät Raufoss meddela att man önskade säga upp ensamrättsförsäljaravtalet med SAV för att i stället framöver använda sig av en annan återförsäljare. Efter diskussioner mellan parterna sade Raufoss slutligen upp ensamrättsförsäljaravtalet med SAV till upphörande per den 21 december 1998. – I maj 1998 framställde O.W. önskemål om att förvärva SAV. SAV:s ägare, H.K. accepterade inte förslaget, varpå O.W. i september 1998 lät meddela att han hade antagit ett erbjudande om anställning hos Raufoss. SAV förstod i det skedet att Raufoss inte hade för avsikt att använda sig av någon annan återförsäljare utan i stället avsåg att starta upp egen verksamhet i Sverige. Sedan H.K. påtalat för O.W. att han till följd av den konkurrensklausul som fanns i anställningsavtalet var förhindrad att ta anställning hos Raufoss, återtog O.W. sin uppsägning och meddelade Raufoss att han inte kunde påbörja en anställning hos dem. I slutet av oktober 1998 framställde O.W. på nytt en önskan att förvärva SAV. Även denna förfrågan avslogs. O.W. sade därefter den 21 november 1998 upp sin anställning hos SAV. Anledningen var att han skulle starta en egen konsultverksamhet. – Efter det att O.W. anställning hade upphört kom till SAV:s kännedom omständigheter som indikerade att O.W. hade en anknytning till Raufoss. Dagen efter det att O.W. anställning hos SAV hade upphört påträffades denne av personal från SAV i Raufoss VA AB:s lokaler i Lund. Vidare visade utdrag över telefonsamtal ringda från den på SAV registrerade mobiltelefonen som O.W. nyttjade att denne under uppsägningstiden ringt ett flertal samtal till Raufoss. Detta trots att H.K upplyst O.W. om att han under uppsägningstiden inte fick ha någon kontakt med Raufoss. Bland annat framgick att O.W. hade ringt två samtal till L.Ö. på Raufoss kontor i Norge, 30 samtal till dennes mobiltelefon, 36 samtal till J.M (anställd vid Raufoss) mobiltelefon, två samtal till V.B. på Raufoss samt från den 24 februari 1999 29 samtal till en på Raufoss VA AB registrerad mobiltelefon med användare C.L. (tidigare anställd av SAV). Vidare kom det till SAV:s kännedom att Onninen AB fått veta att O.W., trots att han uppgav sig arbeta för Kvatab egentligen arbetade för Raufoss. Slutligen har SAV genom anlitande av en konsult fastställt att O.W. var inne i SAV:s kundregister den 29–30 maj 1999, dvs helgen innan hans anställning upphörde. Han var dessutom samma helg ett flertal gånger inne i filer där SAV lagrade statistik för bolaget samt kopierade SAV:s budget för 1999. Någon anledning för O.W. att göra sådana åtgärder dagen innan hans anställning skulle upphöra fanns inte. Mot bakgrund av de anknytningspunkter som SAV fann mellan O.W. och Raufoss skrev SAV den 6 september 1999 till Raufoss och bad om deras synpunkter på det inträffade. I brev av den 17 september 1999 från Raufoss advokat vitsordade Raufoss att O.W. arbetade för Raufoss VA AB i sin ställning hos Kvatab. – Under åren SAV agerade som exklusiv återförsäljare för Raufoss byggde SAV upp en väl fungerande organisation med O.W. i spetsen för den svenska verksamheten. SAV:s ägare satsade omfattande resurser i SAV under åren 1987 och framåt. Enligt prognoser upprättade av O.W. skulle SAV:s resultat för 1999 ha uppgått till 179 000 kr, medan det faktiska resultatet i stället blev en förlust på 1 437 931 kr. – SAV försäljer nu dels en del av Raufoss produkter, dels motsvarande produkter tillhandahållna av andra producenter. Det är SAV:s uppfattning att det förhållandet att O.W. – med den kunskap han hade om SAV:s försäljningsstrategier och kunder – övergick att arbeta för Raufoss bidrog till att Raufoss kunde etablera en verksamhet i Sverige mycket fortare än vad som annars skulle ha kunnat ske.

O.W. har till utveckling av sin talan anfört bl.a. följande. I december 1969 träffade å ena sidan Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, och å andra sidan Svenska Industritjänstemannaförbundet, SIF, Sveriges Civilingenjörsförbund, CF, och Sveriges Arbetsledarförbund, SALF, ett avtal om konkurrensklausuler i anställningsavtal, se domsbilaga 2 (uteslutes här). Parterna har godkänt överenskommelsen som kollektivavtal. SAV tecknade i juli 1992 ett s.k. hängavtal med Handelstjänstemannaförbundet, HTF, enligt vilket SAV förbundit sig att beträffande företagets tjänstemän tillämpa vid varje tidpunkt gällande kollektivavtal mellan HAO och HTF. Handelstjänstemannaförbundet har inte undertecknat 1969 års överenskommelse, men den tillämpas dock inom HTF:s avtalsområde. Av 1969 års överenskommelse framgår bl.a. att konkurrensklausuler endast bör ifrågakomma beträffande sådana arbetsgivare som är beroende av en självständig produkt- eller metodutveckling och som genom utvecklingsarbete av angivet slag skaffar sig tillverkningshemligheter eller därmed jämförbart företagsspecifikt kunnande. Vidare skall en avvägning göras mellan arbetsgivarens intresse av att skydda sådana företagshemligheter och arbetsgivarens intresse av att fritt kunna utnyttja sin arbetskraft. Arbetsgivaren skall också förbinda sig att – under den tid som arbetsgivaren vill hävda konkurrensklausulen – till den anställde utge ersättning med mellanskillnaden mellan senast utgående lön och den lön han kan få i en ny anställning, dock högst med 60 procent av senast utgående lön. – SAV var ensam återförsäljare för Raufoss s.k. isiflo-koppling. SAV:s arbete bestod i rent försäljningsarbete. SAV deltog således inte i Raufoss produkt- och metodutveckling avseende isiflo-kopplingen och hade heller inte någon inverkan på produktens utformning eller tekniska prestanda. Ensamrättsavtalet löpte med en uppsägningstid om sex månader. Redan i december 1997 varskodde Raufoss SAV om en eventuell uppsägning, eftersom Raufoss inte var nöjd med det arbete som SAV utförde. Den formella uppsägningen kom först i juni 1998 då avtalet sades upp till upphörande i december 1998. SAV har inte därefter träffat återförsäljaravtal med annan leverantör som konkurrerar med Raufoss isiflo-kopplingar. – O.W. var endast 19 år när han anställdes hos SAV. Han hade genomgått treårigt ekonomiskt gymnasium och hade innan han tillträdde sin anställning hos SAV endast kortvariga anställningar bl.a. i en lokal ICA-butik bakom sig. Fram till januari 1992 arbetade O.W. som försäljare hos SAV. Därefter blev han befordrad och utsågs till avdelningschef för SAV Sverige. Han var inte verkställande direktör och hade inte rätt att teckna bolagets firma. O.W. var inte heller ledamot av bolagets styrelse. Även om O.W. såsom avdelningschef för den svenska verksamheten skötte kontakten med leverantörer och kunder, var det moderbolagets VD och SAV:s ägare, H.K., som utövade den faktiskta dagliga ledningen av SAV. O.W. hade så gott som daglig kontakt med H.K. och fattade inga beslut av betydenhet utan att först ha kontaktat denne. Det var vidare H.K. och inte O.W. som tecknade avtal med kunder och leverantörer. – När O.W. i september 1998 sade upp sig från sin anställning hos SAV för att i stället ta anställning hos Raufoss hade han inte en tanke på den konkurrensklausul som fanns i anställningsavtalet med SAV. Vetskap om nämnda klausul fick O.W. av H.K. under former som O.W. uppfattade som anmärkningsvärda. Det brev som O.W. skrev till Raufoss den 29 september 1998 för att meddela att han inte kunde påbörja en anställning hos Raufoss, skrevs efter diktamen av H.K. O.W. tilläts inte lämna moderbolagets kontor förrän han hade undertecknat brevet. O.W som tog illa vid sig av H.K. uppträdande bestämde sig vid detta tillfälle för att vid första bästa tillfälle sluta sin anställning. – O.W. har inte i något hänseende under uppsägningstiden uppträtt illojalt mot SAV. Den telefonkontakt som O.W hade med anställda på Raufoss gällde dels fortlöpande mellanhavanden, dels vänskapliga samtal. Det är riktigt att O.W. var inne i sin dator dagarna innan hans anställning hos SAV upphörde. Anledningen därtill var bl.a. att rensa bort personliga mappar. – Under tiden O.W. arbetade för SAV besökte han vid ett flertal tillfällen svenska kunder tillsammans med Raufoss, vilket bl.a. medförde att Raufoss hade en god bild över den svenska marknaden för isiflo-kopplingen. Vidare inviterades svenska kunder ett par gånger per år till Raufoss för genomgång av bl.a. Raufoss produkter. Vid dessa tillfällen diskuterades även SAV:s priser till kund. – Efter det att O.W. hade lämnat sin anställning hos SAV startade han i juli 1999 ett konsultföretag. Inom ramen för detta företag verkade han i första hand som konsult för Kvatab. Kvatab, som är ett tillverkningsföretag av bl.a. brandposter, är kund hos Raufoss VA AB och köper från nämnda bolag isiflo-kopplingar.

DOMSKÄL

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning. SAV har som muntlig bevisning åberopat förhör under sanningsförsäkran med H.K. samt vittnesförhör med F.C., C.P., P.L. och H.A. O.W. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran samt därutöver åberopat vittnesförhör med L.Ö. och S.N. Vid förhören har följande framkommit.

H.K.: År 1967 etablerades produktionen av isiflo-kopplingar på den skandinaviska marknaden. Etableringen blev framgångsrik och kopplingen erhöll i Sverige en marknadsandel om 80 procent och i Danmark en marknadsandel om 75 procent. Raufoss började producera isiflo-kopplingar 1980. Mellan 1967 och 1987 föll isiflo-kopplingens andel på den svenska marknaden från 80 till 20 procent. År 1987 tecknade SAV ett exklusivt återförsäljaravtal med Raufoss avseende försäljning av isiflo-kopplingar i Sverige. Man var i SAV medvetna om att försäljningsresultatet inledningsvis skulle bli negativt. Mellan 1987 och 1997 utvecklades emellertid försäljningen av isiflo-kopplingar i positiv riktning. SAV hade 1998 exklusiva återförsäljaravtal med fem olika internationella producenter. Idag har SAV exklusivt återförsäljaravtal med en italiensk producent. Dahl, Ahlsell och Onninen AB utgör SAV:s största kunder. SAV anställde O.W. som försäljningsassistent 1990. År 1992 erbjöds han en tjänst som ansvarig för SAV:s dagliga verksamhet i Sverige. Hans arbetsuppgifter i denna tjänst var att ansvara för bolagets utveckling, utarbeta en årlig driftsbudget, handha den praktiska marknadsföringen, ansvara för kundkontakter, ingå samarbetsavtal med SAV:s leverantörer samt delta i planeringen för framtida verksamhet. På grund av bolagets storlek och O.W. mycket unga ålder utsågs han inte formellt sett till verkställande direktör. Han var emellertid firmatecknare för bolagets löpande åtgärder. Enligt registreringsbevis från PRV tecknas firman av styrelsen, som består av J.Ö. och H.K. eller av H.K. ensam. O.W. hade i sin tjänst som ansvarig för SAV:s dagliga verksamhet information om företagshemligheter, prissättning, kund- och leverantörsavtal och strategier för kommande år. Den information som SAV lämnade till Raufoss avsåg förväntningar inför kommande år, marknadsplaner och marknadsbudget. Information om hur SAV sålde Raufoss produkter i Sverige lämnades däremot inte ut till Raufoss. Det huvudsakliga syftet med den konkurrensklausul som skrevs in i O.W. anställningsavtal var att skydda SAV:s exklusiva ensamrättsförsäljaravtal. Raufoss uppsägning av SAV:s exklusiva ensamrättsförsäljaravtal kom som en överraskning för SAV. Som skäl för uppsägningen uppgav Raufoss att de inte var nöjda med SAV:s försäljningsresultat. De hade istället för avsikt att fortsätta försäljningen av isiflo-kopplingar i egen regi eller genom något annat etablerat svenskt bolag. I maj 1998 framförde O.W. att han ville köpa SAV. SAV svarade då att de inte avsåg att sälja bolaget. I september 1998 meddelade O.W. att han hade anställts som verkställande direktör för Raufoss VA AB. När H.K. påpekade att detta inte var möjligt på grund av konkurrensklausulen i anställningsavtalet, sa O.W. att han helst ville fortsätta arbeta för SAV. I oktober 1998 framställde O.W. på nytt en önskan om att få köpa SAV och lade ett bud på 750 000 kr. Han fick åter beskedet att SAV inte var intresserade av att sälja bolaget. I november 1998 sade O.W. upp sig och uppgav i detta sammanhang att han ville starta en egen verksamhet och att han hade möjlighet att få ensamrätt att sälja amerikanska brandsläckare. Efter sex månaders uppsägningstid slutade han sin anställning den 31 maj 1999. Det fanns ingen anledning för O.W. att ha kontakt med Raufoss under uppsägningstiden. O.W. uppgav på förfrågan från SAV att han inte hade någon kontakt med Raufoss. Detta bekräftades han vid avvecklingsmötet den 31 maj 1999. Dagen därpå påträffades O.W. och två personer som tidigare varit anställda hos SAV, C.L. och M.R., hos Raufoss VA AB. Den kund O.W. har vänt sig till och tecknat avtal med efter sin anställning hos SAV är Onninen AB. Onninen AB är en stor skandinavisk grossist som är SAV:s tredje största kund. O.W. hade kunnat ta anställning hos bolag som säljer alternativa kopplingssystem. O.W. har på grund av sitt agerande orsakat SAV skada. SAV hade för år 1998 förväntat sig en vinst på 1 miljon kronor och för år 1999 en på 1,5 miljoner kronor. Resultatet blev istället ett underskott på 1,5 miljoner kronor för 1998 och 1,4 miljoner kronor för 1999. SAV säljer än idag isiflo-kopplingar.

O.W.: År 1990 anställdes han av SAV som försäljare. Såsom anställd i SAV genomgick han den s.k. ”SAV-skolan”, en utbildning i allmän marknadsföring. Han deltog även i utbildning ”ute på fältet” och fick på det sättet kunskap om de produkter som SAV sålde. Under år 1992 tillträdde han tjänsten som avdelningschef för den svenska verksamheten, vilket innebar att han gjordes ansvarig för den löpande verksamheten i bolaget. Han fattade inga beslut av avgörande betydelse utan att först ha förankrat dem hos H.K. O.W. hade inte heller någon frihet att på egen hand träffa avtal med leverantörer. Däremot ägde han rätt att för SAV:s räkning teckna avtal med små och mellanstora kunder. Lönen uppgick till 30 000 kr per månad. – På våren och hösten 1998 framställde han till H.K. önskemål om att förvärva SAV. Önskemålet framfördes i tron att få behålla den portfölj av leverantörer och kunder som då fanns i bolaget, d.v.s. även Raufoss. Han lade på hösten ett konkret bud om 750 000 kr för verksamheten. Innan dess hade han diskuterat priset med dels dåvarande SAV:s ekonomidirektör E.S., dels med vännerna L.Ö. och J.M. Tanken var att O.W. skulle finansiera köpet genom upptagande av ett banklån. H.K. accepterade inte O.W. förslag. – I slutet av september 1998 besökte han H.K. i Danmark för att berätta att han antagit ett erbjudande om anställning hos Raufoss. H.K som uppträdde mycket märkligt skällde i princip ut O.W. samt upplyste om konkurrensklausulen i anställningsavtalet. O.W. upplevde situationen som mycket obehaglig och bestämde sig i det skedet för att lämna bolaget så snart som möjligt. I november 1998 sade han därför upp sig från sin anställning hos SAV. Även C.L. och M.R. sade upp sig från sina anställningar hos SAV; C.L. ungefär samtidigt med O.W. och M.R. under våren 1999. Någon gång under våren 1999 fick O.W. vetskap om att C.L. och M.R. tagit anställning hos Raufoss VA AB. Det är riktigt att O.W. dagen efter det att han hade slutat sin anställning hos SAV besökte Raufoss VA AB:s lokaler i Lund. Anledningen därtill var att han ville hälsa på sina f.d. arbetskamrater. – Den 30 maj 1999 var han inne på kontoret för att bl.a. städa och ta hand om privata ägodelar. Detta kände H.K. till. O.W. var vid tillfället även inne i datorn och lade bl.a. över filer på servern. Han tog inte med sig något material som hade med SAV och dess verksamhet att göra. Inte heller raderade han något i datorn som var av värde. – Det är riktigt att han ringt de telefonsamtal som finns upptagna i det av käranden åberopade utdraget över ringda samtal från hans mobiltelefon. Samtalen har gällt dels fortlöpande mellanhavanden, dels diskussioner om ett eventuellt framtida samarbete med Raufoss efter anställningstidens slut. Något avtal om sådant samarbete träffades dock aldrig. Det är riktigt att han den 31 maj 1999 på fråga från H.K. nekade till att han under uppsägningstiden hade haft några kontakter med Raufoss. Anledningen därtill var att O.W. ville undvika en konfrontation med H.K. – Efter det att han hade slutat sin anställning hos SAV startade han ett konsultföretag. I detta verkade han bl.a. som konsult för Kvatab. Han har inte arbetat direkt som konsult för Raufoss VA AB. Däremot har han arbetat för nämnda bolag indirekt via Kvatab. – Han besökte tillsammans med representant för Raufoss VA AB, J.M., Onninen AB vid två tillfällen för att försöka sälja in Kvatabs produkter. Han sålde även såsom representant för Kvatab isiflokopplingar till Tjörns kommun. Om så skedde även till Onninen AB minns han inte. Han besökte även Orust kommun och presenterade isiflo-kopplingar. Kommunen gjorde en beställning, vilken han vidarebefordrade till Raufoss VA AB. I samband därmed överlämnade han ett visitkort till representanten för Orust kommun. Vad beträffar detta ansvarade J.M. som svarade för tryckningen av det. Meningen var att O.W. fr.o.m. den 1 juni 2000 skulle tillträda tjänsten som verkställande direktör hos Raufoss VA AB, vilket förklarar visitkortets existens. Så blev dock inte fallet. – Han har inte lämnat Raufoss eller Raufoss VA AB information om hur Raufoss produkter säljs i Sverige. Information om priser fick Raufoss bl.a. via grossisterna Ahlsells och Dahls bolag i Norge.

F.C.: Han är driftsansvarig för renhållningsarbetet i Orust kommun och har fullt inköpsansvar. Kommunen har en gång per år ett personalmöte vid vilket man diskuterar nya idéer och bjuder in representanter från olika företag. Inför personalmötet år 2000 kontaktades F.C. av O.W. som ville presentera isiflo-kopplingen. F.C. hänvisade O.W. till A.B. som är ansvarig för inbjudningar till de årliga personalmötena. A.B. gav O.W. klartecken att delta den 16 mars 2000. Vid mötet delade O.W. ut en katalog avseende isiflo-kopplingar samt överlämnade ett visitkort till F.C. O.W. kommenterade inte visitkortet. F.C. och O.W. diskuterade även en resa till Raufoss i Norge. F.C. följde emellertid aldrig med på denna resa. SAV och Raufoss var okända företag för F.C. före år 2000. Däremot kände han till Kvatab. O.W. uppgav inte att han i sin kontakt med Orust kommun representerade sistnämnda företag.

C.P.: Han är anställd som hamnchef med upphandlingsfunktion i Tjörns kommun. Kommunen använder till övervägande del isiflo-kopplingar. Han känner därför till såväl Raufoss som SAV. C.P. träffade O.W. på ett personalmöte i Orust kommun den 16 mars 2000, varvid C.P. erhöll material beträffande isiflo-kopplingen samt ett visitkort. Enligt visitkortet arbetade O.W. för Raufoss, varför C.P. förmodar att O.W. vid mötet representerade detta företag. C.P. känner till Kvatab. O.W. uppgav inte att han arbetade för detta företag vid mötet. C.P. har även haft kontakt med O.W. angående en resa till Raufoss i Norge. Resan utgick på grund av strejk i Norge.

P.L.: P.L. arbetar som inköpare på Onninen AB. Han känner till såväl SAV som Raufoss. Han träffade O.W. första gången under våren 1990, varvid O.W. presenterade SAV:s produkter. – Den 6 juli 2000 träffades P.L., O.W. och J.M. på Onninen AB i Örebro. J.M. företrädde Raufoss. Det rörde sig om en gemensam aktivitet mellan Onninen AB, Raufoss och Kvatab. Den 13 juli i år slöts ett avtal mellan Raufoss VA AB och Onninen AB. Avtalsförslaget kom från J.M., men O.W. var med och deltog i diskussionen. Samarbete drivs mellan Kvatab och Raufoss.

H.A.: Han är affärsenhets- och produktchef på Onninen AB. SAV har tidigare levererat isiflo-kopplingar till Onninen AB men leveranserna har sedermera övertagits av Raufoss. H.A. fick kontakt med O.W. 1996 eller 1997. I början av 1999 omtalade C.L. att O.W. slutat sin anställning hos SAV och att han skulle börja arbeta för Raufoss. O.W. sålde kopplingar för Raufoss räkning i början av år 2000. Raufoss hade då sagt upp det exklusiva ensamförsäljaravtalet med SAV. Vid detta tillfälle fördes en diskussion om att O.W. inte fick arbeta för Raufoss på grund av hans anställningsavtal med SAV. Onninen AB slöt ett avtal med Raufoss i maj 2000. H.A. känner till Kvatab. Onninen AB har ett separat avtal med detta bolag. Det har sagts att O.W. arbetar för Kvatab, men han företrädde inte detta bolag i sin relation till Onninen AB.

S.N.: Han är koncerndirektör i Raufoss i Norge och har sedan den 1 januari 1997 ansvar för isiflo-kopplingen. Kopplingen säljs till 25 länder i Europa. Försäljningsutvecklingen har varit mindre framgångsrik i Sverige än i andra europeiska länder. På grund därav övervägde Raufoss att köpa ett bolag alternativt starta ett nytt bolag som skulle överta försäljningen av isiflo-kopplingen från SAV. Beslutsprocessen pågick från slutet av 1997 till första halvåret under 1998, då det beslutades att Raufoss skulle starta ett eget bolag. O.W. hade god kännedom om produkten och var motiverad att arbeta med den, varför Raufoss ansåg att det var bra om han engagerades i det nya bolaget. Han har uppfattat att det är tre personer som har lämnat sin anställning hos SAV och istället börjat arbeta för Raufoss. Han förstod att det skulle uppstå problem när O.W. framlade önskemål om att få köpa SAV.

L.Ö.: Han är marknadschef för VA-produkter inom Raufoss koncernen samt sedan den 1 februari 1999 verkställande direktör för Raufoss VA AB. – Den 24 november 1997 varskodde Raufoss SAV om att bolaget hade för avsikt att säga upp ensamrättsavtalet med SAV. Anledningen därtill var bl.a. den negativa försäljningsutvecklingen av isiflo-kopplingen på den svenska marknaden. I stället övervägde Raufoss att köpa ett bolag alternativt starta ett nytt bolag i Sverige som skulle överta försäljningen av isiflo-kopplingen från SAV. Förhandlingar om ett eventuellt samarbete inleddes först med ett annat bolag. Sedan förhandlingarna med detta bolag hade strandat bestämde sig Raufoss under våren 1998 för att i stället etablera ett eget bolag på den svenska marknaden. Det formella beslutet härom togs dock först i september–oktober 1998. – Någon gång under sommaren 1998 erbjöd Raufoss O.W. anställning i bolaget. O.W. som inledningsvis accepterade erbjudandet, tvingades dock efter att ha diskuterat saken med H.K. att tacka nej till detta. – O.W. har aldrig varit anställd hos Raufoss eller Raufoss VA AB och några diskussioner om ett eventuellt samarbete har aldrig förts under tiden O.W. var anställd hos SAV. Däremot har diskussioner under våren 2000 förts om att eventuellt anställa O.W. som verkställande direktör i Raufoss VA AB, vilket också förklarar existensen av det visitkort som presenterats i målet. O.W. driver idag ett eget konsultföretag och har genom detta bl.a. arbetat för Raufoss bolag i Frankrike och England. O.W. har också genom sitt arbete för Kvatab samarbetat med Raufoss på den svenska marknaden. Bland annat har O.W. såsom representant för Kvatab och J.M. såsom representant för Raufoss företagit gemensamma kundbesök i Sverige. – Raufoss VA AB har inte mottagit någon information från O.W. angående vare sig SAV:s interna förhållanden eller SAV:s kunder och pris- och rabattsystem. Inte heller har det från RaufossVA AB:s sida funnits något intresse av att erhålla sådan information; inte minst mot bakgrund av att flertalet av dessa uppgifter sedan tidigare var kända för Raufoss. – Under 1998 fick L.Ö. av O.W. veta att denne hade lagt ett bud på SAV. Några diskussioner med anledning härav fördes dock inte mellan Raufoss och O.W. Raufoss beslut om att starta ett eget företag i Sverige togs innan L.Ö. hade fått kännedom om att H.K. hade avslagit O.W. förslag att köpa SAV.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Tingsrätten tar inledningsvis upp frågan om O.W. brutit mot konkurrensklausulen.

Genom den omtvistade konkurrensklausulen har O.W. förbundit sig ”att – under anställningstiden och upp till ett år efter anställningsförhållandets upphörande – inte ingå avtal om anställning hos något bolag som SAV har ingått exklusivt återförsäljaravtal med eller som varit kund till bolaget inom de senaste två åren av anställningsperioden, samt inte heller direkt eller indirekt, personligen eller genom bolag med avsikt att ingå avtal eller handel vända sig till något bolag som SAV har ingått exklusivt återförsäljaravtal med eller som varit kund hos SAV inom de senaste två åren av anställningsförhållandet”. Mellan parterna är till en början tvistigt huruvida konkurrensklausulen även omfattar kontakter med Raufoss VA AB.

I målet är ostridigt att SAV aldrig haft något exklusivt återförsäljaravtal med Raufoss VA AB samt att Raufoss VA AB aldrig varit kund till SAV, förhållanden som i sig talar för att kontakter av nu angivet slag inte omfattas av konkurrensbegränsningen. Följande speciella förhållanden bör emellertid beaktas. Raufoss VA AB är ett helägt dotterbolag till Raufoss, vilket bolag SAV tidigare hade exklusivt ensamrättsförsäljaravtal med och som således omfattas av konkurrensklausulen. Det förhållandet samt att Raufoss skapade Raufoss VA AB med ändamål att särskilt bedriva försäljning av sådana produkter som SAV tidigare hade ombesörjt enligt då gällande avtal med Raufoss, gör att konkurrensklausulen enligt tingsrättens mening även får anses omfatta kontakter med det Raufoss närstående bolaget, Raufoss VA AB.

SAV har gjort gällande att O.W. på olika sätt brutit mot konkurrensklausulen såväl under pågående anställning som efter det att anställningen upphörde. Utredningen i målet och då inte minst O.W. egna uppgifter ger i och för sig vid handen att denne redan under anställningen hos SAV haft ingående kontakter med Raufoss delvis med avsikt att erhålla anställning hos eller uppnå annat samarbete med nämnda bolag. SAV har emellertid i nu angivet hänseende enligt tingsrättens mening inte med tillräcklig grad av styrka visat fog för sitt påstående att O.W. redan under pågående anställning skulle ha brutit mot konkurrensklausulen. Däremot finner tingsrätten genom de av käranden åberopade vittnena, vars uppgifter till viss del även vinner stöd av vad O.W. själv uppgett, utrett att denne i vart fall efter det att han slutat sin anställning hos SAV brutit mot konkurrensklausulen dels genom att via Kvatab på olika sätt bedriva arbete för Raufoss VA AB:s räkning, dels genom att ta kontakt med Onninen AB, SAV:s tredje största kund, med erbjudande om försäljning av varor.

Tingsrätten går härefter över till frågan om den i målet aktuella konkurrensklausulen är bindande för O.W.

Enligt 38 § avtalslagen är en konkurrensklausul bindande för den som gjort utfästelsen endast i den utsträckning utfästelsen kan anses skälig. Vid bedömningen av sådana utfästelsers skälighet har i praxis jämförelser gjorts med innehållet i den överenskommelse angående begränsning m m av s k konkurrensklausuler som i december 1969 träffades mellan å ena sidan SAF och andra sidan SIF, SALF, och CF. Enligt denna överenskommelse, som numera anses återspegla ett på arbetsmarknaden allmänt rådande synsätt, skall kokurrensklausuler få förekomma bara hos sådana arbetsgivare som är beroende av självständig produkt- eller metodutveckling och som genom utvecklingsarbete av det slaget skaffar sig tillverkningshemligheter eller därmed jämförbart företagsspecifikt kunnande, vars yppande för konkurrenter skulle kunna medföra påtagligt men. Vidare anges i överenskommelsen att konkurrensklausuler bör komma ifråga bara för arbetstagare, som under anställningen får kännedom om tillverkningshemligheter eller därmed jämförbart kunnande och som genom utbildning eller erfarenhet har möjlighet att göra bruk av denna kännedom. Beträffande konkurrensklausuler i anställningsförhållanden som ligger vid sidan av användningsområdet för 1969 års överenskommelse har uttalats att sådana visserligen inte utan vidare kan antas sakna giltighet, men att det torde vara befogat med en starkt restriktiv syn på sådana klausuler (se AD 99/1992).

Tingsrätten har härvid först att ta ställning till om den i målet aktuella konkurrensklausulen faller inom användningsområdet för 1969 års överenskommelse. SAV har i målet hävdat att fråga är om s.k. ”företagsspecifikt kunnande”. Som framgår av texten i 1969 års överenskommelse skall sådant kunnande vara jämförbart med en tillverkningshemlighet. I detta torde till en början ligga att det måste vara fråga om en kunskap som arbetsgivaren vill hålla hemlig. I målet är klarlagt att O.W. i sin egenskap av avdelningschef haft ingående kunskaper om bl.a. SAV:s kunder, prissättning samt rådande försäljnings- och marknadsföringsstrategier. Ingenting i utredningen ger emellertid stöd för att dessa uppgifter utgjort sådan särskild kunskap som är att likställa med en företagshemlighet. Inte minst det förhållandet att SAV årligen försåg Raufoss med detaljerad information om bl.a. marknadsplaner och budget avseende Raufoss produkter på den svenska marknaden bekräftar detta. Tingsrätten kommer således till den slutsatsen att konkurrensklausulen ligger vid sidan av tillämpningsområdet för 1969 års överenskommelse.

Fråga är då om det trots vad som ovan anförts föreligger sådana särskilda omständigheter som gör att konkurrensklausulen ändå bör anses vara bindande för O.W. Härvid beaktar tingsrätten följande. Vid tidpunkten för O.W. åsidosättande av konkurrensklausulen hade SAV:s exklusiva återförsäljaravtal med Raufoss upphört att gälla sedan mer än ett år tillbaka. SAV synes inte heller därefter ha träffat återförsäljaravtal med annan leverantör som konkurrerar med Raufoss produkter. Att under nu angivna förhållanden trots allt upprätthålla den i målet aktuella konkurrensklausulen förefaller enligt tingsrättens mening inte vara rimligt. Särskilt inte med hänsyn till att SAV:s huvudsakliga syfte med konkurrensklausulen synes ha varit just att skydda bolagets exklusiva ensamrättsförsäljaravtal. Därtill kommer även det förhållande att en tillämpning av konkurrensklausulen efter dess bokstav synes ge vid handen att O.W. i det närmaste varit helt förhindrad att under en tid av ett år arbeta inom den bransch han i så gott som hela sitt yrkesverksamma liv arbetat i. Med hänsyn till vad som sålunda anförts samt till vad som ovan sagt om den restriktivitet som bör prägla synen på konkurrensklausuler i anställningsförhållanden som ligger vid sidan av 1969 års överenskommelse, kan den i målet aktuella konkurrensklausulen enligt 38 § avtalslagen inte anses som bindande för O.W. SAV:s talan skall därmed lämnas utan bifall.

Vid denna utgång i målet skall SAV ersätta O.W. för hans rättegångskostnader. O.W. har yrkat ersättning med 210 370 kr, varav 187 500 kr avser arvode och 22 870 kr utlägg. SAV har ifrågasatt skäligheten av yrkandet för ombudsarvode samt anmärkt att det förhållandet att ett ombud från Göteborg anlitats inte bör belasta SAV.

Tingsrätten finner att O.W. yrkade ersättning för rättegångskostnad får anses skälig.

DOMSLUT

1. Tingsrätten lämnar käromålet utan bifall.

2. SAV:SVERIGE Trading Aktiebolag skall utge ersättning till O.W. för hans rättegångskostnader med tvåhundratiotusentrehundrasjuttio (210 370) kr, varav 187 500 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från denna dag tills betalning sker.