AD 2001 nr 12

Tvisten

B.L. anställdes som stuveriarbetare hos bolaget 1976. Hans arbetsuppgifter har bestått bl.a. av att lasta och lossa gods ombord på fartyg och att köra gods med s.k. lätt gaffeltruck.

Den 9 februari 2000 sade bolaget upp B.L:s anställning under åberopande av att han vid upprepade tillfällen varit olovligen frånvarande från arbetet, att han inte meddelat arbetsgivaren att hans körkort återkallats samt att han gjort sig skyldig till varusmuggling.

Tvisten i målet gäller frågan om bolaget har haft saklig grund för att säga upp B.L. från anställningen.

Förbundets uppfattning är att det inte föreligger saklig grund för uppsägning. Till stöd för detta har förbundet åberopat i huvudsak följande. Frånvarotillfällena under år 1992 och 1993 ligger för långt tillbaka i tiden för att kunna läggas B.L. till last. De varningar som följde på den olovliga frånvaron är preskriberade enligt § 2 andra stycket i det lokala kollektivavtalet mellan parterna. B.L. har kört lätt gaffeltruck endast en kortare sträcka på allmän väg till eller från arbetsplatsen. Det har därför inte krävts något körkort enligt bestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen. Varusmugglingen utgör inte saklig grund för uppsägning enligt Arbetsdomstolens praxis som den kommit till uttryck i domen 1990 nr 24 [ NJ ] [ Karnov ]. B.L. har inte känt till bolagets policy i smugglingsfrågor.

Arbetsgivarparternas uppfattning är att det föreligger saklig grund för uppsägning. Till stöd för detta har arbetsgivarparterna åberopat i huvudsak följande. B.L. har vid upprepade tillfällen varit olovligen frånvarande från arbetet. Varningarna som utdelades under 1992 respektive 1993 är inte preskriberade enligt det lokala kollektivavtalet. Undantagsbestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen är inte tillämplig på B.L:s körning av lätt gaffeltruck. Det har därför krävts körkort. B.L. har inte meddelat arbetsgivaren att han inte längre hade körkort trots att han borde ha insett att det var av väsentlig betydelse för arbetsgivaren att få reda på detta. Arbetsgivaren måste för att kunna planera sin verksamhet veta vilka arbetstagare som har körkort och därmed rätt att föra vissa arbetsredskap i hamnen. Arbetsgivaren har vidare betagits möjligheten att bedöma om man riskerade att drabbas av ekonomisk skada. B.L. har gjort sig skyldig till smuggling av spritdrycker under arbetstid. Han har utnyttjat sin anställning för att olovligen införa spriten och har på ett allvarligt sätt missbrukat bolagets förtroende för honom. Det kan få omfattande följder för bolaget om de anställda utnyttjar sin anställning till att smuggla. Det skadar bolagets rykte, påverkar samarbetet med tullen, verkar demoraliserande på övriga anställda, påverkar den psykosociala arbetsmiljön samt medför driftsstörningar. Bolaget har gjort vad som skäligen kan krävas för att sprida smugglingspolicyn bland de anställda. Den måste därför anses ha kommit B.L. till del.

Utredningen

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med B.L., vittnesförhör med stuveriarbetarna H.H., H.S. och J-E.S. samt hållits förhör upplysningsvis med förbundsordföranden i Svenska Hamnarbetareförbundet X.X. På arbetsgivarparternas begäran har hållits vittnesförhör med f.d. personalchefen i bolaget M.F. och operativa chefen i bolaget B.A. Förbundet har åberopat skriftlig bevisning.

Arbetsdomstolen anger först de sakomständigheter som är ostridiga mellan parterna. Därefter tar domstolen i skilda avsnitt ställning till omständigheterna kring den olovliga frånvaron, körkortsinnehavet respektive smugglingsbrottet. Slutligen görs en samlad bedömning av om bolaget haft saklig grund för uppsägningen.

Parterna är till en början ense om följande sakförhållanden.

Den 11, 28 och 29 september 1992, den 27 april 1993, den 30 oktober 1998 och den 24 september 1999 var B.L. olovligen frånvarande från arbetet. Frånvaron avsåg delar av dagar. För frånvarotillfällena under 1992 utdelades en skriftlig varning den 9 oktober 1992 och för frånvarotillfället under 1993 utdelades en skriftlig varning den 5 maj 1993. För frånvaron den 30 oktober 1998 tilldelades B.L. en muntlig varning samt fick löneavdrag. För frånvaron den 24 september 1999 tilldelades han en skriftlig varning.

I § 2 andra stycket i ett lokalt kollektivavtal mellan parterna, som har återgetts inledningsvis i denna dom, anges bl.a. att varning preskriberas efter 18 månader.

Den 27 september 1999 inträffade en olycka i samband med att B.L. körde lätt gaffeltruck i arbetet. I samband därmed uppdagades att hans körkort varit återkallat sedan den 23 december 1996. Bolaget tilldelade den 17 november 1999 B.L. en skriftlig varning för att han inte meddelat arbetsgivaren att han saknade körkort.

Lätt gaffeltruck är klassat som s.k. motorredskap klass II. Sådant fordon får enligt 2 kap. 2 § körkortslagen köras på väg endast av den som har, såvitt nu är av intresse, ett gällande körkort. Undantag härifrån får dock göras om körningen på väg avser en kortare sträcka för färd till eller från en arbetsplats.

Den 4 januari 2000 meddelades B.L. ett strafföreläggande av Tullmyndigheten i Stockholm för varusmuggling, ringa brott, för vilket han förelades 900 kr i penningböter. Brottet bestod av att han den 9 september 1999 i Stockholm, utan att ge det tillkänna hos tullmyndigheten, uppsåtligen till riket infört fyra liter spritdrycker för vilket tull eller annan avgift skulle ha erlagts. B.L. begick brottet under arbetstid i samband med en rast.

Bolaget antog den 11 juni 1998 en policy angående stöld- och smugglingsfrågor. Policyn har återgetts inledningsvis i denna dom.

Den olovliga frånvaron

Det är klarlagt att B.L. under åren 1992–1999 fått varningar på grund av olovlig frånvaro vid sex olika tillfällen.

Förbundet har gjort gällande att den olovliga frånvaron under 1992 och 1993 inte längre kan läggas B.L. till last. Enligt förbundet är de varningar som följde på frånvaron preskriberade enligt § 2 andra stycket i det lokala kollektivavtalet. Kollektivavtalets innebörd i denna del är enligt förbundet att det anger en tidsmässig gräns för vilka händelser som får läggas till grund för disciplinära åtgärder.

Arbetsgivarparterna har bestritt att varningarna är preskriberade. De har hänvisat till att 7 § anställningsskyddslagen inte kan avtalas bort vilket följer av 2 § anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande överväganden.

En första fråga är vad som menas med att en varning anses preskriberad. Den omstridda avtalsklausulen anger följande. ”Efter en tredjegångsförseelse skall en andra skriftlig varning utdelas oavsett förseelsens art. Varning preskriberas efter 18 månader. Vid grövre brott mot anställningsavtalet kan andra åtgärder komma att behöva vidtagas.”

Det framgår inte av utredningen i målet att det funnits en gemensam partsavsikt rörande den omtvistade avtalsbestämmelsens innebörd. Det har inte heller framkommit att det skulle föreligga någon vedertagen praxis angående tillämpningen av bestämmelsen. Under sådana förhållanden blir avtalsbestämmelsens ordalydelse och vad som framstår som en naturlig och rimlig avtalstolkning av särskild betydelse.

Även om innebörden av att en varning preskriberas enligt Arbetsdomstolens mening inte är helt klar framgår det emellertid uttryckligen av avtalsbestämmelsens fortsatta lydelse att bestämmelsen inte fråntar arbetsgivaren möjligheten att vid ”grövre brott” mot anställningsavtalet vidta andra åtgärder. I vad mån en viss händelse i ett senare skede kan läggas arbetstagaren till last som t.ex. skäl för uppsägning av anställningen behandlas över huvud taget inte i avtalet. Det finns därmed på grund av avtalet inget hinder mot att även frånvaron under 1992 och 1993 tas med i prövningen av hur allvarligt man bör se på B.L:s frånvaro. En annan sak är att denna frånvaro ligger så långt tillbaka i tiden att den får anses ha en mycket begränsad betydelse vid bedömningen av den misskötsamhet som läggs B.L. till last.

Frågan är i stället i första hand om den frånvaro som B.L. gjort sig skyldig till under 1998 och 1999 är av så allvarlig art att den bör påverka anställningens bestånd. Enligt Arbetsdomstolens mening kan B.L. inte undgå kritik på denna punkt. Arbetsgivaren har genom skriftliga och muntliga varningar och beslutet om löneavdrag tydligt markerat att man sett allvarligt på saken. B.L. har därför haft anledning att särskilt vinnlägga sig om att inte utan giltigt skäl utebli från arbetet och därmed åsidosätta sin arbetsskyldighet.

Samtidigt kan konstateras att det inte är fråga om någon omfattande frånvaro. B.L. har vidare inte i och för sig haft en särskilt ansvarsfull ställning på arbetsplatsen som medfört att hans frånvaro orsakat särskilda störningar eller mer påtaglig skada för bolaget. Den olovliga utevaron kan därför inte betecknas som upprepad misskötsamhet av så allvarlig art att den i sig bör få allvarliga konsekvenser för anställningens bestånd. Den kan däremot jämte vad som i övrigt lagts B.L. till last ha betydelse vid en helhetsbedömning av om bolaget haft fog för uppsägningen. Arbetsdomstolen återkommer till denna sak i det avslutande sammanfattande avsnittet i denna dom.

Körkortsfrågan

Arbetsgivarparterna har vidare lagt B.L. till last att han under perioden december 1996–september 1999 kört lätt gaffeltruck i arbetet trots att hans körkort varit indraget och att han inte meddelat arbetsgivaren att han förlorat körkortet. Enligt arbetsgivarparterna innebär bestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen att körkort krävs för att köra truck på det sätt som B.L. gjort.

Förbundet har vitsordat att B.L. inte meddelat arbetsgivaren att körkortet dragits in. Enligt förbundet var detta inte nödvändigt eftersom det inte krävts körkort för att köra lätt gaffeltruck i den ringa utsträckning B.L. gjort. B.L. har kört truck endast en kortare sträcka på allmän väg till eller från arbetsplatsen. Enligt förbundet är därför B.L:s körning förenlig med bestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen.

Av utredningen i målet framgår i denna del inledningsvis följande.

B.L. hade inte något körkort när han anställdes år 1976. Han tog körkort år 1987, men det återkallades den 23 december 1996 på grund av att han hade kört bil alkoholpåverkad. Efter denna tidpunkt har han kört lätt gaffeltruck någon eller några gånger per vecka i arbetet. Rutinerna vid arbetsstället är sådana att på morgonen hämtas trucken vid en s.k. truckpool. Den körs därefter till själva arbetsplatsen. Denna sträcka är mellan 600 och 700 meter, varav cirka 275 meter är allmän väg. På kvällen körs trucken tillbaka samma väg. Det är således fråga om att köra cirka 500 meter på allmän väg vid varje tillfälle. Inom området förekommer busstrafik. Det förekommer även lastbilstrafik i samband med lastning och lossning av färjor. Trafiken kan i bland vara mycket intensiv. Genom förhören med X.X. och B.L. är klarlagt att man inte korsar några järnvägsspår vid körningen.

Arbetsdomstolen konstaterar till att börja med att undantagsbestämmelsen i 2 kap. 2 § körkortslagen medger att en person utan körkort framför en lätt gaffeltruck på allmän väg bl.a. om körningen avser en kortare sträcka för färd till eller från en arbetsplats. Det ligger nära till hands att hänföra B.L:s körningar till en sådan situation som avses i denna undantagsbestämmelse. Domstolen har dock inte anledning att gå in på en närmare bedömning av den saken. B.L. borde nämligen, oavsett hur en sådan bedömning skulle utfalla, ha informerat arbetsgivaren om att han förlorat sitt körkort. Det måste ha varit svårt för honom att själv bedöma om körkortsåterkallelsen hade betydelse för hans möjligheter att utföra de arbetsuppgifter arbetsgivaren tilldelat honom. Bolaget ansvarar för att ordning och säkerhet upprätthålls på arbetsstället och med tanke på de arbetsuppgifter som B.L. regelmässigt utförde framstår uppgiften om körkort som en sådan sak som arbetsgivaren typiskt sett hade intresse av att hålla sig informerad om. Saken kunde, som bolaget påpekat, ha betydelse för arbetsgivaren bl.a. i försäkringshänseende. Detta måste B.L. ha insett. Det hade därför kunnat krävas av honom att han hade meddelat det rätta förhållandet till bolagets företrädare.

B.L:s underlåtenhet att meddela arbetsgivaren det rätta förhållandet kan dock inte anses vara av den arten att den sedd för sig gör att bolaget haft tillräckliga skäl för att skilja honom från anställningen. Den bör däremot vägas in i helhetsbedömningen av anställningsförhållandet och i frågan om bolaget vid en samlad bedömning haft saklig grund för uppsägningen. Arbetsdomstolen återkommer till denna sak i det avslutande sammanfattande avsnittet i denna dom.

Varusmugglingen

I denna del har från bolagets sida lagts B.L. till last att han i januari 2000 meddelats och godkänt ett strafföreläggande för varusmuggling, ringa brott. Brottet avsåg insmuggling till Sverige av fyra liter spritdrycker. Påföljden bestämdes till penningböter 900 kr. Brottet begicks under arbetstid i samband med rast. Brottet har enligt bolaget varit ett allvarligt brott även mot bolagets skriftliga policy mot smuggling m.m. I policyn anger bolaget sin stränga syn på smugglingsbrott. Där anges också att sådana gärningar kan leda till avskedande eller uppsägning. Arbetsgivarparterna har hävdat att man gjort vad som skäligen kan krävas för att sprida policyn bland de anställda och att B.L. måste ha känt till arbetsgivarens inställning i dessa frågor.

Enligt förbundet har B.L. inte känt till bolagets policy i smugglingsfrågor. Åtskilliga andra hamnarbetare har enligt förbundet inte heller känt till policyn.

Av utredningen i målet framgår till att börja med att bolaget i juni 1998 antog smugglingspolicyn med anledning av att en extraanställd arbetstagare gjort sig skyldig till varusmuggling under arbetstid.

Genom förhöret med f.d. personalchefen M.F. har vidare följande framkommit. Våren 1998 fick hon ett anonymt telefonsamtal om att en anställd i bolaget hade gjort sig skyldig till smuggling. Hon kontrollerade detta med tullen och fick reda på att personen i fråga dömts för varusmuggling. Verkställande direktören blev mycket bekymrad. Händelsen ledde till att smugglingspolicyn utformades. I juni 1998 kallades alla chefer i bolaget till ett möte. De fick stränga order om att vidarebefordra policyn till de anställda. I september 1998 hölls ett liknande möte med arbetsledare och enhetschefer. Under hösten 1998 besökte hon själv tillsammans med B.A. samtliga arbetsplatser och informerade arbetstagarna om policyn. Hon besökte i detta syfte Nya Borgen två eller tre gånger. Informationsmötena var välbesökta. Samtliga arbetstagare var skriftligen kallade till mötena. Det var väl känt bland arbetstagarna att det fanns en smugglingspolicy.

Genom förhöret med operativa chefen B.A. har följande framkommit. Den 10 juni 1998 hölls ett möte med facket där bolaget talade om att policyn var på gång. I juni 1998 hölls ett möte med chefer på olika nivåer och i september 1998 hölls ett möte med arbetsledare och enhetschefer. Smugglingspolicyn sattes upp på anslagstavlor. Han och M.F. höll arbetsplatsmöten och informerade om policyn bl.a. vid två tillfällen i Nya Borgen, den 28 oktober 1998 och den 4 november 1998. B.L. var i tjänst vid dessa tillfällen. Arbetsplatsmötena var mycket välbesökta.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

B.L:s smugglingsbrott avsåg en ganska liten mängd sprit och gärningen har också bedömts som ringa brott. Brottet riktade sig inte mot bolaget på så sätt att bolaget t.ex. vållats ekonomisk skada. Det var såvitt framkommit första gången B.L. gjort sig skyldig till en liknande förseelse.

Samtidigt kan konstateras att brottet hade en klar anknytning till B.L:s anställning och att det begåtts under en dag då han utfört arbete i hamnen. B.L. har utnyttjat sin tillgång till arbetsplatsen och sin kännedom om förhållandena i hamnen och på arbetsplatsen för att begå brott. Typiskt sett är detta den sortens händelse som gör att bolaget riskerar att få sina relationer till tullmyndigheter och andra utomstående försämrade.

Bolaget har genom policyn mot smuggling m.m. tydligt markerat med vilket allvar man ser på smugglingsbrott. B.L. kan – mot bakgrund av vad som framkommit om bolagets åtgärder för att göra policyn känd bland de anställda – inte ha varit obekant med arbetsgivarens stränga syn på saken. Det har inte framkommit några omständigheter som tyder på att hans handlande skulle vara ursäktligt.

Arbetsdomstolen gjorde i domen AD 1990 nr 24 [ NJ ] [ Karnov ] den bedömningen att brottet ringa varusmuggling och omständigheterna i samband med det inte ensamma utgjorde saklig grund för uppsägning av den i det målet aktuelle arbetstagaren. Arbetsdomstolen beaktade därvid även att det inte, såvitt framkommit, hade funnits någon praxis eller eljest någon uttalad policy som klargjort hur arbetsgivaren såg på smugglingsbrott. Redan på grund härav skiljer sig situationen i det målet på ett avgörande sätt från de förhållanden som föreligger i den tvist som domstolen nu skall avgöra.

B.L:s handlande, som skett i direkt strid med bolagets tydliga inställning, är ägnat att allvarligt skada det förtroende som en arbetsgivare måste kunna hysa för varje anställd, oavsett dennes närmare ställning i företaget. En arbetsgivare som bedriver sådan verksamhet som bolaget måste kunna lita på att de anställda inte utnyttjar sina särskilda möjligheter att uppehålla sig i hamnområdet till att begå brott. Detta gäller särskilt brott med direkt anknytning till arbetsstället och som begås under arbetstid (jfr AD 1989 nr 25 [ NJ ] [ Karnov ]). Arbetsdomstolen ser alltså allvarligt på det inträffade. Det som i denna del läggs B.L. till last har avgörande betydelse för hur domstolen ser på frågan om saklig grund för uppsägning av anställningen.

Har uppsägningen varit sakligt grundad?

B.L. har varit olovligen frånvarande från arbetet och för detta fått varningar. Han har vidare underlåtit att underrätta arbetsgivaren om att hans körkort dragits in och även för detta fått en varning. Slutligen har han dömts för varusmuggling, ringa brott, bestående av att han smugglat fyra liter spritdrycker. Brottet har begåtts en dag då B.L. utfört arbete i hamnen.

Smugglingsbrottet är en händelse av allvarlig art. I förening med frånvarotillfällena och B.L:s underlåtenhet att meddela att han förlorat körkortet visar brottet mot bolagets stränga smugglingspolicy en sådan ovilja från B.L:s sida att rätta sig efter gällande regler som bolaget inte skall behöva acceptera. B.L. har visserligen haft en mycket lång anställningstid hos bolaget, men som varningarna under 1992 och 1993 visar har den, före de nu nämnda förseelserna, inte varit helt utan anmärkning. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna finner Arbetsdomstolen att saklig grund för uppsägning förelegat.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har i det föregående funnit att uppsägningen av B.L. varit sakligt grundad. Vid denna utgång skall förbundet förpliktas utge ersättning för arbetsgivarparternas rättegångskostnad. Om beloppets storlek råder inte tvist.