: : : :

Prejudikat från Arbetsdomstolen:

AD 2000 nr 32 – Prejudikat med Sören Öman

| | | | |  ]

Arbetsdomstolens egna sökord:  ]

Arbetsdomstolen leder rätts­ut­veck­lingen inom arbets­rätten genom sina prejudikat

Sammanfattning:

Enligt verkstadsavtalet är en arbetare, när arbetsgivaren erbjudit arbetaren ackord men enighet om ackordspriset inte nåtts, berättigad till den för arbetstagaren gällande timlönen. Med gällande timlön avses en individuellt bestämd lön baserad på lägsta timlön enligt avtalet med tillägg av eventuellt s.k. flit- och skicklighetstillägg. Fråga om hur denna timlön bestämts i vissa fall.

Dom meddelad: Onsdagen den 29 mars 2000

Dela :

» Gå direkt till domskälen

Parter:

Svenska Metallindustriarbetareförbundet

mot

Sveriges Verkstadsförening och NIBE Aktiebolag i Markaryd

BAKGRUND

Mellan Sveriges Verkstadsförening (VF) och Svenska Metallindustriarbetareförbundet (förbundet) har alltsedan år 1905 gällt varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal för verkstadsindustrin (verkstadsavtalet). Under den tid som är aktuell i målet gällde 1998/1999 (2000) års verkstadsavtal, innehållande bland annat följande bestämmelser.

§ 4. Timlöner

Mom 1. Lägsta timlöner

Vid verkstäder anslutna till Sveriges Verkstadsförening skall varje arbetare erhålla en timlön som lägst skall uppgå till följande örestal.

För arbetare som uppnått 18 års ålder och hänförs till

1998‑03‑011999‑11‑01
lönegrupp 163216504
lönegrupp 267116906
lönegrupp 371247331
lönegrupp 475617780

- - - - –

Allt efter flit, skicklighet och arbetets svårighetsgrad erhåller arbetaren högre lön, och skall dugliga arbetare, som arbetat ett flertal år inom metallindustrin, åtnjuta högre lön än lägsta timlön. Arbetare med minst två respektive fyra års sammanhängande anställning vid verkstaden skall ha en timlön som överstiger lägsta timlön i den grupp arbetaren tillhör med minst 130 respektive 250 öre fr.o.m. 1998‑03‑01 och med minst 140 respektive 270 öre fr.o.m. 1999‑11‑01.

- - - - –

§ 5. Ackordsarbete

Mom 1. Löneform

Den löneform bör tillämpas som – med hänsyn till arbetets art och arbetsorganisation – bäst beaktar kraven på produktivitet, arbetstillfredsställelse och lönetrygghet.

Vid verkstäder med verkstadsklubb eller motsvarande bör lokal överenskommelse träffas om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas.

Kan enighet ej nås, tillämpas rent ackord där detta är möjligt. I övriga fall tillämpas timlön.

- - - - –

Mom 2. Ackordsprislista

Vid verkstad, där fabriksmässig tillverkning äger rum, bör fastställas ackordsprislistor, vilka skall gälla under en viss tid, i regel ett år, och med minst en månads uppsägningstid;

- - - - –

Mom 3. Ackord, fri förhandling

Rörande allt ackordsarbete, som icke på sätt ovan sägs blivit bestämt genom fasta ackordsprislistor, träffas överenskommelse genom fri förhandling i varje fall mellan arbetsgivaren eller dennes representant och den eller de arbetare, åt vilka ackordsarbete erbjuds, och skall uppgörelse därom ske före arbetets påbörjande. I undantagsfall, då på grund av arbetets beskaffenhet dylik överenskommelse icke kan på förhand träffas, må dock, om båda parterna därom är ense, fastställandet av ackordspriset ske först viss tid efter arbetets påbörjande.

- - - - –

Mom 7. Lönegaranti vid ackord

Vid ackordsarbete skall lägsta timlön i de grupp arbetaren tillhör vara garanterad, såvida inte fast ackordsprislistor föreligger.

- - - - –

Till verkstadsavtalet finns fogade följande

Anteckningar ur förhandlingsprotokollet

- - - - –

6. Termerna lägsta timlön, timlön och tidlön

Innebörden av termerna lägsta timlön, timlön och tidlön.

Lägsta timlön = kollektivt begrepp enligt avtalets § 4 mom 1.

Timlön = individuellt bestämd lön baserad på lägsta timlönen med eventuell ökning enligt § 4 mom 1.

Tidlön = lön per tidsenhet, d.v.s. timlön, veckolön eller månadslön.

- - - - –

NIBE Aktiebolag (bolaget) är medlem i VF och därigenom bundet av verkstadsavtalet i förhållande till förbundet. Bolaget tillverkar bland annat villapannor och sysselsätter sammanlagt cirka 480 anställda. Bolaget har två driftsenheter i Sverige, en i Markaryd och en i Trelleborg. Verksamheten i Trelleborg, som utgörs av en verkstad med cirka 30 arbetare, övergick till bolaget från Aktiebolaget TMV-Pannan (TMV) i november 1996 sedan TMV försatts i konkurs.

Efter att bolaget övertagit verksamheten i Trelleborg, har i vissa fall bolaget erbjudit arbetarna vid verkstaden ackordsarbete utan att överenskommelse nåtts om ackordspriset. Arbetet har då utförts mot timlön. Härefter har uppkommit tvist om betalningen för arbetet, varvid förbundet gjort gällande att arbetarna är berättigade till högre lön än vad bolaget utgett. Målet rör tre av arbetarna, nämligen medlemmarna i förbundet A.J., P.S. och M.M. Tvisten har varit föremål för lokal och central tvisteförhandling utan att enighet kunnat nås.

Förbundets ståndpunkt i tvisten kan sammanfattningsvis anges på följande sätt. Enligt verkstadsavtalet gäller, om inte överenskommelse träffats om annan löneform, att för arbete tillämpas antingen ackord eller tidlön. Sådana fasta ackordsprislistor som avses i § 5 mom 2 används praktiskt taget inte längre, utan alla ackord är så kallade fria eller tillfälliga ackord enligt § 5 mom 3. En förutsättning för att ackord skall kunna tillämpas för ett arbete är att arbetsgivaren och arbetaren enligt § 5 mom 3 träffar överenskommelse om ackordspriset. Kan en sådan överenskommelse inte träffas skall arbetet betalas med timlön. Denna utgörs enligt § 4 mom 1 av avtalets lägsta timlön i den lönegrupp som arbetaren tillhör plus hans så kallade flit- och skicklighetstillägg. – Vid TMV utfördes fram till början av 1990-talet arbetena i huvudsak på rakt ackord. I samband med driftsinskränkningar och omorganisationer vid TMV upphörde mer eller mindre tillämpningen av ackord. Arbetsgivaren och klubben var då överens om hur lönerna skulle fastställas. Arbetarnas genomsnittsförtjänster per timme på ackord under närmast föregående kvartal frystes till att bli deras individuella timlöner. Denna frysning av lönerna är tillräcklig för att det skall uppkomma en bundenhet för arbetsgivaren att tillämpa dessa löner. Dessa individuella timlöner tillämpades därefter under en följd av år och höjdes i samband med de årliga lönerevisionerna. I vart fall har detta arbetsgivarens handlingssätt under ett antal år medfört en bundenhet för arbetsgivaren att som individuella timlöner utge de frysta timlönerna. Eftersom de omtvistade arbetena har utförts utan att överenskommelse om ackordspriset nåtts, har därför envar av de tre aktuella arbetarna rätt till de på detta sätt bestämda individuella timlönerna. Den betalning som bolaget utgett understiger vad de sålunda är berättigade till. Bolaget är därför skyldigt att kompensera arbetarna för löneförlusten och utge skadestånd till förbundet för brott mot verkstadsavtalet.

Arbetsgivarparternas ståndpunkt kan sammanfattningsvis anges på följande sätt. Det är riktigt som förbundet påstår att en arbetare enligt verkstadsavtalet är berättigad till sin individuella timlön i fall då han inte accepterat ett av bolaget erbjudet ackord. Tvistefrågan är vilka individuella timlöner som de aktuella arbetarna haft. – Sedan år 1979 har vid verkstaden i Trelleborg tillämpats en betalningsregel som innebär att arbetarnas genomsnittliga timförtjänst på ackorden enligt senast tillgängliga kvartalsstatistik betalades när arbetsgivaren inte kunnat erbjuda ackord. Efter driftsinskränkningarna och omorganisationerna vid TMV i början av 1990-talet hade TMV endast i liten utsträckning möjlighet att erbjuda ackord. Arbetarna kom då i enlighet med betalningsregeln att avlönas med genomsnittsförtjänsten på ackorden. Detta var bara en fortsatt tillämpning av betalningsregeln och innebar inte att genomsnittsförtjänsterna frystes till att bli arbetarnas individuella timlöner att tillämpas när arbetarna avböjer erbjudet ackord. Någon överenskommelse med sådan innebörd har aldrig kommit till stånd. Arbetarnas individuella timlöner har i vart fall sedan år 1981 bestämts årligen vid förhandlingar mellan arbetsgivaren och verkstadsklubben. De tre aktuella arbetarna har erhållit lön i enlighet med sina sålunda fastställda timlöner. Arbetarna är därför inte berättigade till någon ytterligare ersättning och bolaget har inte brutit mot verkstadsavtalet.

YRKANDEN

Mot bakgrund av den angivna tvisten har förbundet väckt talan och yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta bolaget att utge 100 000 kr i allmänt skadestånd till förbundet samt 2 369 kr till A.J., 621 kr till P.S. och 1 537 kr till M.M. avseende löneförlust. På samtliga belopp har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 12 juli 1999, tills full betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets yrkanden. Inget belopp avseende allmänt skadestånd har vitsordats som skäligt i och för sig. För det fall bolaget skulle anses ha brutit mot verkstadsavtalet har arbetsgivarparterna gjort gällande att allmänt skadestånd inte skall utgå eller i vart fall jämkas till 0 kr, eftersom bolaget haft fog för sin uppfattning om avtalets innebörd. De yrkade beloppen avseende löneförlust har vitsordats som skäliga i och för sig för det fall Arbetsdomstolen skulle finna att de individuella timlönerna är de som förbundet påstår. Den yrkade räntan har vitsordats som skälig i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Förbundet

Bolaget ingår i en koncern och är ett helägt dotterbolag till NIBE Industri AB. Koncernen har sin verksamhet uppdelad på tre affärsområden: NIBE Element, NIBE Villavärme och NIBE Brasvärme. Bolaget tillhör affärsområdet NIBE Villavärme. Produktionen är inriktad på tillverkning av varmvattenberedare, värmepumpar och villapannor. Bolaget förvärvade anläggningen i Trelleborg i november 1996 sedan TMV försatts i konkurs. Personalen gick över till bolaget den 11 november 1996. Genom förvärvet blev bolaget marknadsledande på villapannor i Sverige. Bolaget har behållit varumärket, och verkstaden i Trelleborg kallas fortfarande TMV-Pannan. Bolagets affärsidé är att en hög produktivitet skall åstadkommas genom rationell produktionsutveckling. En del i detta är att personalen skall motiveras genom rörliga lönesystem. Av bolagets årsredovisning för år 1998 framgår att bolaget hade för avsikt att inrikta sig mer på prestationsbaserad lön vid bland annat verkstaden i Trelleborg.

Verkstadsavtalet är ett minimilöneavtal, vilket framgår av § 4 mom 1. Där finns en tabell som anger vilka lägsta timlöner som gäller för fyra olika lönegrupper. Av § 5 mom 5 a framgår hur ingrupperingen skall ske. Denna så kallade fyrgruppering infördes i oktober 1983 och ersatte de gamla yrkesarbetaregrupperna A, B och C. Principen är att varje arbetare skall tillhöra någon av lönegrupperna. I § 5 mom 7 anges att lägsta timlön skall vara garanterad vid ackordsarbete såvida inte fasta ackordsprislistor föreligger. Inplaceringen i lönegrupp är i och för sig inte avgörande för hur stor den utgående lönen skall vara. Det är fullt möjligt att en arbetare som är placerad i lönegrupp 2 har en högre timlön än en arbetare i grupp 3 med anledning av att förstnämnda arbetare har ett högre flit- och skicklighetstillägg enligt § 4 mom 1 sista stycket. Ingen enskild arbetare kan emellertid med hänvisning till bestämmelsen om flit- och skicklighetstillägg kräva att just han skall ha ett sådant tillägg av en viss storlek. Bestämmelsen gäller nämligen endast på det kollektiva planet. Om en arbetsgivare inte betalar högre lön till en arbetare än lägsta timlön, kan det innebära ett brott mot regeln om flit- och skicklighetstillägg som berättigar förbundet till skadestånd för kollektivavtalsbrott. Den del av lönen som utgår utöver lägsta timlön utgör per definition flit- och skicklighetstillägg. Regeln om anställningstidstillägg i § 4 mom 1 infördes i slutet av 1980-talet. Att en arbetare får ett sådant tillägg innebär inte någon förändring av hans lägsta timlön. Bestämmelsen är enbart en reglering av flit- och skicklighetstilläggets storlek. Ackordsarbete regleras i § 5. I § 5 mom 1 tredje stycket finns en stupstocksregel för det fall de lokala parterna inte överenskommit om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse år 1984. Rent ackord innebär att förtjänsten står i direkt proportion till arbetsinsatsen. Det kan jämföras med blandat ackord, som består av en fast och en rörlig del. Ackordsprislistor förekommer knappast alls och bestämmelsen om sådana i mom 2 har ingen betydelse i detta mål. De ackord som finns beskrivna i mom 3, tillfälliga ackord, är däremot vanligt förekommande. Överenskommelse om ackordet skall träffas genom fri förhandling mellan arbetsgivaren och arbetaren eller representanter för dessa. Om en arbetare erbjuds ackordsarbete och överenskommelse inte träffas om ackordspriset är arbetet inget ackordsarbete utan ett tidlönearbete. Då skall arbetaren betalas i enlighet med sin individuella timlön. Detta följer av AD 1988 nr 69 [ Zeteo ] [ Karnov ]. Det är därför angeläget att det finns en individuell timlön fastställd. Det förekommer på verkstäder där ackordsarbete tillämpas att det inte har bestämts några individuella timlöner för arbetarna. I sådana fall blir den individuella timlönen lika med den lägsta timlönen med tillägg för anställningstid. Vidare förekommer det vid företag där ackordsarbete utförs särskilda betalningsregler för de situationer då arbetsuppgifter dyker upp som inte är ackordssatta eller då det inte är meningsfullt att erbjuda ackordsarbete. Reglerna brukar ofta vara lokalt fastställda. En vanlig regel innebär att om arbetsgivaren inte erbjuder ackordsarbete får arbetaren utföra arbetet mot sin genomsnittliga förtjänst på ackorden enligt senast kända kvartalsstatistik. Sådana betalningsregler strider inte mot verkstadsavtalet, men betalningen får naturligtvis inte vara lägre än de löner som föreskrivs i avtalet eller som följer av lokala överenskommelser. I verkstadsavtalet finns vidare övergångsbestämmelser angående löneökningarna. Dessa bestämmelser tillämpas sedan i lokala revisionsförhandlingar, vid vilka de lokala parterna skall träffa överenskommelser om hur det centrala avtalets bestämmelser skall omsättas.

När TMV drev verksamheten i Trelleborg var företaget bundet av verkstadsavtalet, och arbetena utfördes fram till början av 1990-talet i huvudsak på rakt ackord. Vid företaget hade det införts mellangrupper i fyrgrupperingen så att det fanns sju lönegrupper. Förmodligen kom detta till på ett fackligt initiativ med anledning av att verkstadsklubben ansåg att det var alltför stor spännvidd mellan lönegrupperna. Sjugrupperingen hade emellertid i stort sett praktisk betydelse bara då det nyanställdes arbetare. Under början av 1990-talet eller kanske något tidigare upphörde företaget mer eller mindre med tillämpningen av ackord. Det fanns en gemensam avsikt vid företaget att övergå från ackord till fasta löner. Övergången skedde dock inte över en natt. Ackordsarbetena fasades ut efter hand på olika produktionsavsnitt. Det huvudsakliga skälet till övergången var att verksamheten krympte. Panntillverkningen minskade, och framför allt tillverkade företaget mycket kortare serier än tidigare. Produktionen blev alltmer kundorderstyrd. Arbetarna erhöll också mer varierade arbetsuppgifter. Arbetsledarnas uppgifter lades ut på produktionspersonalen genom inrättande av självstyrande grupper. De lokala parterna var överens om hur arbetarna skulle kompenseras med anledning av att arbetsledaruppgifterna överfördes. Vidare infördes det flextid och arbetsrotation. Dessa förändringar framgår av ett protokoll från en lokal förhandling om 1991 års löner. Den förändrade organisationen gjorde det besvärligt för företaget att tillämpa ackordssystemet som löneform. Eftersom ackordsarbetena skulle upphöra var det nödvändigt att bestämma arbetarnas löner på ett annat sätt. Enligt verkstadsavtalet är det inte tillåtet för en arbetsgivare att ensidigt genomföra åtgärder som sänker den kollektiva lönenivån. Det blev därför angeläget för parterna att hitta en lösning som tillgodosåg arbetarnas krav på att få behålla sina förtjänstnivåer. Den lösning som valdes vid övergången var den vanliga, nämligen den att genomsnittsförtjänsten per timme på ackorden räknades ut för var och en av arbetarna och frystes till varje arbetares timlön. Det finns inget förhandlingsprotokoll som beskriver detta men det var så det gick till. Initiativet till frysningen kom från företaget. Det var aldrig tal om att det skulle vara en tillfällig lösning och att en återgång snart skulle ske till ackord igen. Så småningom upphörde tillämpningen av ackord helt, och arbetarna kom de följande åren att avlönas med de timlöner som grundades på de frysta ackordsförtjänsterna. Dessa timlöner höjdes sedan vid de årliga revisionsförhandlingarna i enlighet med verkstadsavtalets övergångsbestämmelser. Det var inte fråga om en fortsatt tillämpning av betalningsregeln. Förbundet gör inte gällande att de lokala parterna avtalat om ett nytt lönesystem med fasta tidlöner, utan det som påstås är att de lokala parterna på det beskrivna sättet fastställt arbetarnas individuella timlöner att tillämpas när överenskommelse om ackord inte kan nås.

Ungefär hälften av den nuvarande arbetsstyrkan vid verkstaden i Trelleborg har anställts efter det att ackordsförtjänsterna frystes. Dessa arbetare har träffat överenskommelser med företaget om sina respektive timlöner i samband med att de anställdes. Detta gäller dock inte de i denna tvist aktuella arbetarna.

Under åren 1991–1998 förekom det knappast ackordsarbete alls vid verkstaden i Trelleborg. Detta framgår av två förhandlingsprotokoll från den 15 januari 1998 respektive den 4 februari 1998. I förstnämnda protokoll finns bland annat antecknat: ”För att underlätta planering och produktionsstyrning har företaget påbörjat ett arbete som består att uppdatera tidigare tidsunderlag i produktionen. Till hjälp har företaget anlitat Produktionkonsult Väst AB. Företaget har för avsikt att ackord skall genomföras 980126. Företaget har idag självstyrande grupper, som har gjort att tidigare ackordsystem i praktiken har försvunnit och fasta snittlöner tillämpas.” I det senare protokollet finns bland annat antecknat: ”Företaget har för avsikt att införa rak ackord omgående, efter produktionskonsult Väst AB tidstudieunderlag.” Anteckningarna visar att ackord hade fallit ur bruk. Med ”fasta snittlöner” avses de frysta ackordsförtjänsterna med avtalsenliga höjningar, som utgjorde de individuella timlönerna. Det sägs ingenstans i protokollen att det skulle ha varit fråga om tillämpning av en betalningsregel från år 1979.

Bolaget förvärvade alltså verksamheten i Trelleborg från TMV i november 1996, varvid all personal övertogs. Anställningsbevisen skrevs under den 11 november. I dessa anges att begynnelselönen är lika med ”nuvarande lön”. På anställningsbevisen finns rutor för angivande av ackordslön respektive timlön men rutorna har inte i något fall ikryssats. Det som i anställningsbevisen betecknas som ”nuvarande lön” var den efter avtalsenliga höjningar gällande timlön som fastställdes vid TMV när ackordsarbetena upphörde och genomsnittsförtjänsterna på ackorden frystes. I en sammanställning som gjorts av klubbordföranden G-Å.N. anges timlönerna som gällde vid övergången till bolaget och hur dessa löner har höjts vid lokala löneförhandlingar åren 1997 och 1998. A.J:s timlön år 1999 var 104 kr 57 öre, M.M:s 97 kr 63 öre och P.S:s 91 kr 59 öre. De yrkade beloppen avseende löneförlust för dessa tre arbetare utgör skillnaderna mellan de löner de med tillämpning av dessa timlöner borde ha erhållit och de löner de faktiskt erhållit.

Sammanfattningsvis rör tvisten vad som är de tre arbetarnas individuella timlöner. Förbundet har aldrig ifrågasatt bolagets rätt att återinföra ackord. Det finns ingen lokal överenskommelse om lönesystem som hindrar bolaget från detta, utan stupstocksregeln i verkstadsavtalet § 5 mom 1 gäller hos bolaget. Vad förbundet hävdar är att arbetarnas individuella timlöner fastställdes när ackordsarbetena fasades ut vid TMV och de genomsnittliga ackordsförtjänsterna frystes. Dessa timlöner betalades under en lång följd av år och höjdes med tillämpning av verkstadsavtalets övergångsbestämmelser. Det finns inga regler i verkstadsavtalet som säger att timlönerna måste fastställas på något visst sätt. Att bestämma timlönerna genom att frysa de genomsnittliga ackordsförtjänsterna är fullt tillräckligt för att det skall uppkomma en bundenhet för arbetsgivaren. För de arbetare som anställts av TMV efter att ackordsarbetena upphörde eller som anställts efter att bolaget tog över verksamheten finns det en direkt avtalad timlön, som även den har justerats vid de lokala lönerevisionerna utifrån verkstadsavtalets övergångsbestämmelser. Genom arbetsgivarens handlingssätt har verkstadsklubben i vart fall haft fog för sin uppfattning om timlönernas storlek. Arbetsgivarens handlingsätt under ett antal år har medfört en bundenhet för arbetsgivaren att tillämpa de individuella timlöner som förbundet hävdar. Dessa timlöner har arbetarna varit berättigade till då de tackat nej till ackordserbjudanden.

Arbetsgivarparterna

Parterna är ense om att verkstadsavtalet innebär att en arbetare skall betalas enligt sin individuella timlön när ackordsarbete erbjudits men överenskommelse inte träffats om ackordspriset. Tvistefrågan i målet är vilka individuella timlöner som gällde för de tre aktuella arbetarna under början av år 1999.

Sedan år 1979 har vid verkstaden i Trelleborg en betalningsregel tillämpats när ackord inte kunnat erbjudas. Regeln innebär att en arbetares genomsnittliga timförtjänst på ackorden enligt senast tillgängliga kvartalsstatistik betalas i sådant fall. Det är ostridigt att det har förekommit en sådan betalningsregel och att den haft den innebörd som arbetsgivarparterna påstår. Arbetsgivarparterna hävdar att regeln aldrig har upphört att gälla och att någon överenskommelse om frysning av ackordsförtjänsterna till arbetarnas individuella timlöner aldrig kommit till stånd.

Förbundet gör gällande att genomsnittsförtjänsterna på ackorden har höjts i samband med de årliga lönerevisionerna, men det är ostridigt att så skedde även under tiden före den påstådda frysningen av genomsnittsförtjänsterna skulle ha skett. Ett skäl till detta var att betalningsregeln grundades på genomsnittsförtjänsten under närmast föregående kvartal, och för att inte få eftersläpning genomfördes vissa höjningar. Det förhållandet att genomsnittsförtjänsterna på ackorden har höjts i samband med de årliga lönerevisionerna utgör därför ingen indikation på att betalningsregeln ändrade karaktär på något sätt efter den tidpunkt då förbundet påstår att en frysning av ackordsförtjänsterna skedde.

Det är klart att den överenskommelse som enligt förbundet har träffats skulle ha varit en kollektiv överenskommelse, dvs. ett lokalt kollektivavtal, eftersom den skulle ha gällt samtliga arbetare. Detta innebär att den i så fall torde ha träffats vid en förhandling. Något protokoll eller annan handling som visar detta har inte förbundet företett.

Det finns en rad omständigheter som talar emot förbundets uppfattning. I protokollet över den lokala tvisteförhandlingen den 23 februari 1999 redovisas verkstadsklubbens inställning på följande sätt: ”Verkstadsklubben hade kallat till förhandling ang löneutbetalningen för va:5 och 6. Då de anser att lönen är felaktigt utbetald. Lägsta timlön enl avtal istället för genomsnittslön. (medeltimförtjänst) enligt föregående kvartal, då det ej finns överenskommelser om ackordspriser. Detta lönesystem har tillämpats sedan 1979 vid företaget.” Vid denna förhandling hävdade klubben alltså inte att det hade träffats någon sådan överenskommelse som förbundet påstår. Klubben syftade i det citerade avsnittet uppenbarligen på den betalningsregel som hade gällt sedan år 1979.

Varken bolaget eller TMV har någon gång haft för avsikt att upphöra med tillämpningen av raka ackord. Det har varit en gemensam uppfattning mellan arbetsgivaren och de anställda att raka ackord är den lämpligaste löneformen för produktionen. På grund av de förändrade förhållanden som uppstod vid TMV i samband med de ekonomiska svårigheter som förelåg år 1991, då man fick göra en neddragning av antalet arbetare från 37 till 11 i produktionen och från 10 tjänstemän till 3, hade företaget emellertid i mycket liten utsträckning möjlighet att erbjuda ackordsarbete. Då rådde enighet om att företaget skulle betala lön enligt betalningsregeln. Det utfördes dock även under de följande åren ackordsarbete i viss utsträckning vid exempelvis företagets svetsbana. Betalningsregeln tillämpades för att undvika krav från arbetarna på ackordsarbete trots att det inte fanns underlag för sådant arbete.

Betalningsregeln har hela tiden grundat sig på föregående kvartals genomsnittsförtjänst på ackorden. Den ackordstillämpning som skedde på företaget under 1990-talet slog igenom vid tillämpningen av betalningsregeln. Ackordsarbetena gav således utfall som låg såväl under som över genomsnittsförtjänsterna för föregående kvartal. Det förhållandet att förtjänsterna enligt betalningsregeln varierade reagerade varken verkstadsklubben eller arbetarna på. I de fall då genomsnittet sänktes tog arbetarna kontakt med lönekontoret för att få en redovisning av grunden för detta. När redovisningen lämnades accepterades sänkningen. Det förhållandet att företaget lät sådana förändringar få effekt på tillämpningen av betalningsregeln innebär att förbundets påstående om en frysning av ackordsförtjänsterna måste vara felaktigt.

En fortsatt tillämpning av raka ackord skulle leda till absurda effekter om det hade skett en frysning av genomsnittsförtjänsterna på ackorden på det sätt som förbundet påstår. Om en arbetares genomsnittsförtjänst på ackorden skulle utbetalas i den situationen att arbetaren tackat nej till ett ackordserbjudande, skulle det omöjliggöra en tillämpning av ackord. Arbetaren skulle inte tacka ja till ett ackordserbjudande om det fanns minsta risk för att förtjänsten skulle hamna under genomsnittet. Arbetaren skulle nämligen inte bara riskera att förtjänsten på ackordet skulle vara lägre än hans timlön, utan han skulle även riskera att han för framtiden skulle få en lägre timlön. Arbetaren skulle därför bara tacka ja till ett erbjudande som säkert skulle leda till en högre förtjänst än genomsnittet. Detta skulle leda till att förtjänstnivåerna på ackorden drevs upp successivt.

Ackordssystemet bygger på att det finns en spännvidd mellan timlönerna och ackordsförtjänsterna. Den spännvidden utgör själva incitamentet för ackordssystemet, det incitament som gör att arbetsgivaren får en ökad produktivitet och som gör att arbetaren genom en högre arbetstakt kan få en högre förtjänst. Om timlönerna läggs på samma nivå som ackordsförtjänsterna försvinner detta incitament. Det är därför en orimlighet att ett bolag som avser att fortsätta med tillämpningen av ackord genom en kollektiv överenskommelse skulle frysa ackordsförtjänsterna på det sätt som förbundet påstår.

Det är riktigt som förbundet påstår att regeln i verkstadsavtalet om flit- och skicklighetstillägg bara gäller på organisationsplanet. Storleken på de individuella flit- och skicklighetstilläggen fastställs genom särskilda överenskommelser.

Varje år sedan 1981 har arbetsgivaren och verkstadsklubben förhandlat och fastställt ”lägsta timlöner” för arbetarna. Det som lokalt benämnts ”lägsta timlöner” är arbetarnas timlöner i verkstadsavtalets mening. Det förhållandet att individuella timlöner fastställts år efter år på detta sätt går inte att förena med att en frysning av genomsnittsförtjänsterna på ackorden skulle ha skett. Efter den påstådda kollektiva frysningen hade det inte funnits någon anledning att fastställa individuella timlöner på detta sätt.

De individuella timlönerna för A.J., M.M. och P.S. har fastställts genom den sjugruppering som använts vid bolaget. A.J. och M.M. är efter förhandlingar med verkstadsklubben placerade i lönegrupp 3,5 och P.S. i grupp 3. Översatt till den gruppering som anges i verkstadsavtalet kan sägas att samtliga är placerade i grupp 3. Om dessa arbetares individuella timlöner jämförs med verkstadsavtalets lägsta timlöner föreligger en skillnad på 4 kr 68 öre för A.J. respektive M.M. och 1 kr 30 öre för P.S.

DOMSKÄL

Vid huvudförhandlingen i målet har på förbundets begäran hållits vittnesförhör med verkstadsklubbens ordförande G-Å.N. och klubbens kassör B.J. samt förhör upplysningsvis med förre avtalssekreteraren G.L. På arbetsgivarparternas begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med bolagets verkställande direktör X.X., vittnesförhör med platschefen G.E., förmannen G-Å.I. och företagskonsulten L-G.J. samt förhör upplysningsvis med A.S. Förbundet har åberopat viss skriftlig bevisning.

Följande är ostridigt mellan parterna. Enligt § 5 mom 1 andra stycket verkstadsavtalet bör lokal överenskommelse träffas om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas. Kan enighet inte nås, tillämpas enligt en stupstocksregel i tredje stycket rent ackord där detta är möjligt; i övriga fall tillämpas tidlön. Någon lokal överenskommelse om vilket eller vilka lönesystem som skall tillämpas föreligger inte i detta fall. Stupstocksregeln i § 5 mom 1 tredje stycket har därför varit tillämplig. Om arbetsgivaren erbjudit arbetaren ackord men enighet om ackordspriset inte nåtts är arbetaren berättigad till betalning med den för arbetaren gällande timlönen enligt vad Arbetsdomstolen slagit fast i domen AD 1988 nr 69 [ Zeteo ] [ Karnov ]. Med gällande timlön (fortsättningsvis även kallad individuell timlön) avses enligt verkstadsavtalet en individuellt bestämd lön baserad på lägsta timlön enligt avtalet med tillägg av eventuellt s.k. flit- och skicklighetstillägg.

Bolaget har i förevarande fall erbjudit A.J., M.M. och P.S. ackord men enighet har inte nåtts om ackordspriset. De har därför utfört arbetena mot tidlön och varit berättigade till betalning med sina respektive individuella timlöner. Parterna tvistar om vilka individuella timlöner som gällt för dessa tre.

Förbundet har anfört i huvudsak följande. Arbetsgivaren, tidigare TMV vars verksamhet år 1996 övertogs av bolaget, upphörde i början av 1990-talet med tillämpningen av ackord och övergick till att betala ut fasta tidlöner. Detta var man lokalt överens om. Arbetarnas genomsnittsförtjänster per timme på ackorden under närmast föregående kvartal frystes till att bli deras individuella timlöner. Redan därigenom blev arbetsgivaren bunden av att tillämpa dessa individuella timlöner. Dessa timlöner tillämpades sedan under en följd av år och de höjdes i samband med årliga lönerevisioner enligt verkstadsavtalets övergångsbestämmelser och detta har gett verkstadsklubben fog för uppfattningen att de individuella timlönerna varit de som förbundet gör gällande. I vart fall därigenom har det uppkommit en bundenhet för arbetsgivaren att tillämpa de individuella timlöner som förbundet gör gällande. Dessa uppgår till högre belopp än de timlöner som arbetsgivaren utbetalat.

Arbetsgivarsidans inställning är i huvudsak följande. Arbetsgivaren har sedan 1979 tillämpat en betalningsregel som innebär att, när ackord inte kunnat erbjudas, har arbetaren fått en lön som svarar mot arbetarens timförtjänst på ackord enligt senast tillgängliga kvartalsstatistik (fortsättningsvis även kallad snittlön). Arbetsgivaren har inte haft någon avsikt att upphöra med raka ackord. Någon överenskommelse har inte träffats om att snittlönerna skall utgöra individuella timlöner och det har inte skett någon frysning av dessa på det sätt som förbundet påstått. Vad som förevarit under de aktuella åren visar inte heller att betalningsregeln ändrat karaktär så att de löner som utgått enligt denna kommit att utgöra de individuella timlönerna.

Arbetsdomstolen går först in på förbundets påstående att arbetsgivaren i början av 1990-talet upphörde med ackordsarbete och övergick till att betala ut fasta tidlöner, vilket arbetsgivarsidan bestritt.

Parterna är ense om att TMV i vart fall från år 1979 och fram till början av 1990-talet tillämpade den betalningsregel som arbetsgivarparterna åberopat när ackord inte kunnat erbjudas. Enligt uppgift utfördes i början av 1990-talet cirka 50 procent av arbetena på ackord innan det skedde driftsinskränkningar och omorganisationer av produktionen som ledde till att företaget inte kunde erbjuda ackord i samma omfattning.

De förändringar vid TMV som skedde i början av 1990-talet finns sammanfattade i ett förhandlingsprotokoll angående 1991 års löner under rubriken ”TMV-Pannan i förändring”. Det kan konstateras att det i detta protokoll inte framskymtar någon avsikt hos TMV att stadigvarande övergå från tillämpningen av ackord till fasta löner. Vidare kan det noteras att det i protokollet bland annat finns antecknat att en ackordberäkningsfaktor skulle höjas med en viss procentsats. G-Å.N., som var närvarande vid förhandlingen, har uppgett att höjningen skedde för det fall företaget framöver skulle börja tillämpa ackord igen.

Arbetsdomstolen kan mot bakgrund av vad som sålunda framkommit inte finna något stöd för att arbetsgivaren i början av 1990-talet skulle ha haft för avsikt att stadigvarande upphöra med tillämpning av ackord. Den utredning som lagts fram talar snarare i motsatt riktning.

Oavsett detta är parterna emellertid överens om att det rent faktiskt i början av 1990-talet skedde en avsevärd minskning av tillämpningen av ackord. Förbundet har anfört att ackordsarbetena fasades ut efter hand på olika produktionsavsnitt för att småningom upphöra helt. Det var enligt förbundet i samband därmed som arbetarnas individuella timlöner bestämdes på så sätt att snittlönen räknades ut för var och en av arbetarna och frystes.

Det har framkommit att det under denna tid fördes diskussioner mellan arbetsgivaren och verkstadsklubben om övergång till månadslön eller någon annan fast lön men någon överenskommelse om nytt lönesystem kom aldrig till stånd. G-Å.N. har uppgett att man efter dessa diskussioner fick ett muntligt löfte om att arbetarna skulle fortsätta att arbeta med snittlönerna som fasta timlöner. B.J. har lämnat liknande uppgifter, men han har också uttryckt det som så att man, när man inte kunde enas i diskussionen om månadslön, fortsatte som förut med de löner man hade. G.E., som vid denna tid företrädde arbetsgivaren vid förhandlingar med verkstadsklubben, har förnekat att det skulle ha träffats någon överenskommelse om att snittlönerna skulle utgöra arbetarnas individuella timlöner. Enligt G.E. har arbetarna aldrig haft några andra individuella timlöner än de som följer av verkstadsavtalet men som lokalt oegentligt kallats lägsta timlöner.

Arbetsdomstolen kan med hänsyn till vad som sålunda framkommit inte finna att utredningen ger något påtagligt stöd för förbundets påstående att snittlönerna kom att utgöra individuella timlöner. Av utredningen kan inte anses framgå mer än att vad de lokala parterna diskuterat och varit eniga om var att snittlön skulle utgå när ackord inte kunde erbjudas. Utredningen ger inget stöd för att arbetsgivaren haft för avsikt att snittlönerna skulle utgå även om ackordserbjudande lämnades och avböjdes.

Frågan är då om arbetsgivaren, som förbundet påstått, genom sitt handlingssätt i början av 1990-talet och de följande åren gett verkstadsklubben fog för uppfattningen att snittlönerna utgjort arbetarnas individuella timlöner.

Arbetsdomstolen finner här anledning att till en början ta upp frågan om i vilken omfattning ackordsarbete förekom vid TMV under åren 1991–1996.

G-Å.N. har uppgett att det praktiskt taget inte förekom någon tillämpning av ackord under 1990-talet. Han har dock uppgett att det förekom att nyanställda, som fått en relativt låg ingångslön, under en kortare tid arbetade på ackord för att på så sätt, som han uttryckt det, höja sin snittlön. G-Å.N:s uppgifter har bekräftats av B.J. G-Å.N:s och B.J:s uppgifter vinner visst stöd av formuleringarna i de av förbundet åberopade förhandlingsprotokollen från januari respektive februari 1998. G.E. har å andra sidan uppgett att han efter kontroll av vissa löneuträkningar kunnat konstatera att det åtminstone förekom ett hundratal ackordsarbeten under den aktuella tidsperioden. Ackordsarbetena utfördes enligt G.E. framför allt vid verkstadens svetsbana.

Arbetsdomstolen finner med hänsyn härtill utrett att ackordsarbete under åren 1991–1996 förekom endast undantagsvis. Det tycks ha förekommit i någon omfattning vid svetsbanan och då nyanställda blev erbjudna att arbeta på ackord för att, så som det uttryckts, höja sina snittlöner.

G.E. har på fråga om vilken lön som under åren 1991–1996 betalades i de fall då en arbetare erbjöds ett ackord som säkert var riktigt uträknat och arbetaren avböjde erbjudandet uppgett följande. Om arbetaren i den situationen utfört arbetet och hans lägsta timlön t.ex. var 75 kr och snittlönen 85 kr samt arbetet, om det hade utförts på ackord enligt det erbjudna ackordspriset, skulle ha gett 80 kr, betalades arbetaren med 80 kr per timme. Han vet att detta inte är i överensstämmelse med verkstadsavtalet men denna frivilliga överbetalning skedde för att ”hålla produktionen i gång”. Det var också endast i sällsynta fall som man betalade på detta sätt.

Av utredningen framgår således att snittlönen har utbetalats då ackord inte kunnat erbjudas, vilket varit det vanliga. Däremot ger utredningen inte belägg för att snittlönen utbetalats när ackord erbjudits men överenskommelse inte nåtts om ackordspriset.

Parterna är överens om att snittlönerna reviderades årligen vid förhandlingar mellan de lokala parterna under åren 1991–1996. Enligt G.E. lades de löneförhöjningar som skedde mot bakgrund av verkstadsavtalets övergångsbestämmelser på snittlönerna.

Arbetsdomstolen kan med hänsyn till vad som sålunda framkommit konstatera att utredningen inte ger stöd för att snittlönerna under åren 1991–1996 i praktiken kommit att fungera som arbetarnas individuella timlöner.

Arbetsgivarparternas påstående att det årligen, i vart fall sedan år 1981, har fastställts individuella timlöner för arbetarna, lokalt betecknade ”lägsta timlöner”, har lämnats oemotsagt av förbundet. Detta årligen återkommande förfarande måste för verkstadsklubben ha framstått som obefogat om klubben hade uppfattningen att de individuella timlönerna var desamma som snittlönerna. Det gav i vart fall verkstadsklubben anledning anta att arbetsgivaren inte betraktade de individuella timlönerna som överensstämmande med snittlönerna.

Det har också framkommit att den begränsade tillämpning av ackord som förekom under åren 1991–1996 påverkade snittlönerna genom att snittlönerna beräknades med hänsyn till det ackordsarbete som förekom, låt vara att denna påverkan måste ha varit marginell, eftersom ackordsarbete förekom endast undantagsvis. Även detta förhållande gav emellertid verkstadsklubben anledning att utgå från att arbetsgivaren ansåg att snittlönerna och de individuella timlönerna var två skilda saker.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i denna del kommer Arbetsdomstolen till den slutsatsen att det som förevarit under åren 1991–1996 inte gett arbetstagarsidan fog för uppfattningen att de individuella timlönerna skulle vara desamma som snittlönerna.

Sammanfattningsvis finner Arbetsdomstolen det inte visat att det skett en frysning av arbetarnas snittlöner så att dessa kommit att utgöra arbetarnas individuella timlöner och inte heller att arbetsgivaren under åren agerat på ett sådant sätt att arbetstagarsidan haft fog för uppfattningen att de individuella timlönerna var desamma som snittlönerna. Av detta följer att förbundets talan skall avslås. Därmed har Arbetsdomstolen inte anledning att gå in på frågan om individuella timlöner över huvud taget kan fastställas på det sätt som förbundet gjort gällande i detta mål.

Vid denna utgång skall förbundet förpliktas ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. Arbetsgivarparterna har yrkat ersättning för bland annat ombudsarvode med 87 000 kr jämte mervärdesskatt, 20 000 kr.

Förbundet har överlämnat frågan om arbetsgivarparterna skall ersättas för mervärdesskatt på ombudsarvodet till Arbetsdomstolens bedömning men i övrigt vitsordat yrkat belopp som skäligt i och för sig.

I målet är upplyst att VF inte är registrerat för mervärdesskatt och att VF ensam står för ombudsarvodet som en medlemsförmån för bolaget. Den av ombudet debiterade ersättningen för mervärdesskatt utgör därför i sin helhet en slutlig kostnad för VF. Förbundet skall därför förpliktas ersätta arbetsgivarparterna för rättegångskostnader med yrkat belopp.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avslår Svenska Metallindustriarbetareförbundets talan.

2. Svenska Metallindustriarbetareförbundet skall ersätta Sveriges Verkstadsförening och NIBE Aktiebolag för deras rättegångskostnader med etthundratrettiofemtusenfyrahundra (135 400) kr, varav 107 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.

Dom 2000‑03‑29, målnummer A‑92‑1999

Ledamöter: Hans Tocklin, Sören Öman, Karin Isacsson, Mats Holmgren, Bengt Huldt, Hans Wahlström (skiljaktig) och Valter Carlsson (f.d. förbundsordföranden i Grafiska Fackförbundet; tillfällig ersättare; skiljaktig).

Sekreterare: Håkan Lundquist

Ledamöterna Hans Wahlströms och Valter Carlssons skiljaktiga mening

Av utredningen framgår att driftsinskränkningarna och omorganisationerna vid TMV i början av 1990-talet ledde till att tillämpningen av ackord praktiskt taget kom att upphöra och att arbetarna vid verkstaden konsekvent kom att betalas med sina snittlöner. Det har inte framkommit några omständigheter som tyder på att arbetsgivaren betraktade detta som en tillfällig lösning. Särskilt med hänsyn till att initiativet till övergången till fasta löner kom från arbetsgivaren, hade verkstadsklubben fog för sin uppfattning att arbetsgivaren hade för avsikt att stadigvarande överge ackordssystemet som löneform för att i stället betala arbetarna med deras timlöner. Med hänsyn till att snittlönerna rent faktiskt kom att fungera som arbetarnas timlöner hade verkstadsklubben även fog för uppfattningen att snittlönerna hade frysts till att bli timlöner på det sätt förbundet påstått.

Det framgår av utredningen att TMV under de följande åren fortsatte att hantera snittlönerna som om de vore timlöner. De höjdes årligen vid revisionsförhandlingarna mot bakgrund av verkstadsavtalets övergångsbestämmelser. De betalades till arbetarna även i de fall ackordsarbete undantagsvis erbjudits men överenskommelse om ackordspriset inte nåtts. Denna under ett flertal år fortsatta tillämpning av snittlönerna som om de vore timlöner befäste uppenbarligen verkstadsklubben i uppfattningen att snittlönerna utgjorde arbetarnas timlöner.

Ansvaret för att verkstadsklubben bibringades uppfattningen att snittlönerna utgjorde arbetarnas timlöner åvilade utan tvekan TMV. Särskilt med hänsyn till att TMV tog det ursprungliga initiativet till den faktiska frysningen av snittlönerna måste det anses ha ålegat arbetsgivaren att tydligt klargöra för verkstadsklubben att företaget endast fortsatte tillämpa den åberopade betalningsregeln om så var fallet. Det har inte framkommit något som tyder på att TMV vidtagit någon åtgärd i det avseendet. Under sådant förhållande får arbetsgivaren anses ha blivit bunden vid att tillämpa de individuella timlöner som förbundet gör gällande.

Genom att inte betala de tre aktuella arbetarna deras rätta timlöner, när de erbjudits ackord men överenskommelse inte träffats om ackordspriset, har bolaget gjort sig skyldigt till brott mot verkstadsavtalet. De tre arbetarna är också berättigade till kompensation för den löneförlust de åsamkats med yrkade belopp.

Överröstade i sakfrågan är vi ense med majoriteten i fråga om rättegångskostnaderna.

Detta är inte officiella texter. Den officiella versionen av Arbetsdomstolens avgöranden finns hos Arbetsdomstolen, , tfn 08‑617 66 00, fax 08‑617 66 15, Stora Nygatan 2 A–B, Box 2018, 103 11 Stockholm.

» Se och sök bland alla Arbetsdomstolens domar (sedan 1993)

» Se alla prejudikat med Sören Öman

Sören Öman
» CV
» Föredrag
» Skrifter