AD 2000 nr 26

A.A. hade år 1998 en säsonganställning som kyrkogårdsarbetare hos församlingen. Anställningen upphörde den 30 november. Han sökte därefter en ledig befattning som kyrkogårdsarbetare hos församlingen med anställningsformen tills vidare. Denna befattning tillsattes dock i början av år 1999 med en annan sökande.

Arbetsdomstolen har i detta mål att ta ställning till huruvida församlingen i sammanhanget brutit mot bestämmelserna om företrädesrätt till ny anställning i 25 § lagen om anställningsskydd och om förhandlingsskyldighet i 32 § samma lag.

I målet är även tvistigt mellan parterna huruvida A.A:s anställning under säsongen 1998 upphört till följd av arbetsbrist. Arbetsdomstolen går först in på den frågan.

Arbetsbristfrågan

Förbundet har påstått att A.A:s anställning för 1998 års säsong upphört på grund av arbetsbrist och därvid pekat på att det ligger i säsonganställningens natur att arbetsbrist varit orsaken till att anställningen tidsbegränsats. Detta påstående har församlingen bestritt utan närmare angivande av skäl.

Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden (senast i AD 2000 nr 18) uttalat att med begreppet arbetsbrist avses vid tillämpning av anställningsskyddslagen inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Dessa uttalanden har gjorts vid prövningen av om saklig grund förelegat för uppsägning. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det inte anledning att i nu förevarande sammanhang tillämpa ett annat synsätt på innebörden av begreppet arbetsbrist. Det kan konstateras att det i målet över huvud taget inte ens har påståtts att A.A:s säsonganställning 1998 skulle ha upphört av skäl hänförliga till honom personligen. Vid detta förhållande finner Arbetsdomstolen att prövningen i detta mål skall ske med utgångspunkt från att A.A:s säsonganställning hos församlingen år 1998 upphörde på grund av arbetsbrist.

Arbetsdomstolen övergår nu till att pröva frågan om A.A. har haft företrädesrätt till ny anställning hos församlingen.

Företrädesrättsfrågan

Mellan parterna är inte tvistigt att A.A. har haft företrädesrätt till ny säsonganställning hos församlingen. Det parterna är oense om är huruvida han även har haft företrädesrätt till den anställning som kyrkogårdsarbetare med anställningsformen tills vidare som församlingen tillsatte med en annan sökande i början av år 1999.

Förbundet har gjort gällande att A.A. uppfyller de krav som måste vara uppfyllda för att företrädesrätt till återanställning enligt 25 § lagen om anställningsskydd skall föreligga. Därvid har förbundet anfört att församlingen den 30 oktober 1998 eller i vart fall senast den 30 november samma år enligt 15 § första stycket samma lag skulle ha lämnat besked till honom att han inte skulle få fortsatt anställning när säsonganställningen upphörde och att han haft företrädesrätt till ny anställning från den tiden i vart fall till dess han fått ny säsonganställning den 22 mars 1999.

Församlingen har å sin sida gjort gällande att en säsonganställd arbetstagare endast omfattas av den särskilda bestämmelsen i 15 § andra stycket lagen om anställningsskydd om besked för det fall arbetstagaren inte kommer att få fortsatt säsonganställning vid den nya säsongens början. Församlingen har dock framhållit att besked enligt den bestämmelsen inte skulle ha lämnats till A.A. i förevarande fall, eftersom denne faktiskt skulle få fortsatt säsonganställning vid 1999 års säsongs början, och har med hänsyn härtill gjort gällande att denne inte hade någon företrädesrätt till återanställning. För den händelse Arbetsdomstolen skulle finna att A.A. hade företrädesrätt till återanställning har församlingen invänt att han i vart fall enbart skulle ha haft företrädesrätt till ny säsonganställning.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det har i målet inte gjorts gällande att det mellan parterna skulle föreligga något kollektivavtal med bestämmelser om företrädesrätt till återanställning. Frågan om A.A:s företrädesrätt till återanställning skall därför prövas enligt bestämmelserna i lagen om anställningsskydd. Det är främst bestämmelserna i 15 och 25 §§ som därvid är av intresse. I 25 § föreskrivs bl.a. följande. Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt 5 §, dvs. bl.a. säsongarbetare, och som på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning för företrädesrätt är att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren. Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägningen skedde eller besked om att tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § första stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den dag då anställningen upphörde. Av 15 § första stycket framgår att en förutsättning för rätt till sådant besked är att arbetstagaren, när anställningen upphör, har varit anställd hos arbetsgivaren mer än tolv månader under de senaste tre åren. Av 25 § framgår vidare att det, när det gäller företrädesrätt till ny säsonganställning för en tidigare säsonganställd arbetstagare, förutsätts att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sex månader under de senaste två åren. Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då besked om att arbetstagaren inte kommer att få fortsatt säsonganställning vid den nya säsongens början lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § andra stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den nya säsongens början. Av 15 § andra stycket framgår att sådant besked skall lämnas minst en månad innan den nya säsongen börjar.

Ordalydelsen av 25 § lagen om anställningsskydd ger inte någon antydan om att rätten till återanställning skulle vara beroende av vilken form för anställningen en arbetstagare har haft. Några uttalanden som direkt tar sikte på den i målet aktuella frågeställningen, dvs. en säsongarbetares företrädesrätt till andra anställningar än fortsatt säsonganställning, finns varken i förarbetena till 1974 eller 1982 års lag om anställningsskydd. I förarbetena till 1974 års lag, vilka är vägledande även för den nu gällande lagen om anställningsskydd, anges när det gäller beräkningen av tolvmånaderstiden i 25 § att det är utan betydelse vad för slags arbete som anställningen har bestått i (prop. 1973:129 [ pdf ||  ] s. 266 [  ]). Ett uttalande i samband med vissa ändringar i 1982 års lag kan också anses vara av visst intresse i sammanhanget (prop. 1996/97:16 [ pdf ||  ] s. 50 [  ]). Ändringarna innebar bl.a. att regler infördes om att arbetstagare som uppnått de maximalt tillåtna tidsgränserna i 5 och 5 a §§ avseende arbetstoppanställning (sex månader inom två år) och överenskommen visstidsanställning (tolv respektive 18 månader inom tre år) inte kan göra gällande sin företrädesrätt till återanställning inom referensperioden när arbetsgivaren på nytt avser att använda motsvarande anställningsform. Då uttalades att företrädesrätt till återanställning däremot självklart föreligger när det gäller någon annan anställningsform.

Mot bakgrund av ordalydelsen av 25 § lagen om anställningsskydd och vad som anförts ovan finner Arbetsdomstolen att återanställningsrätten för samtliga arbetstagare som uppfyller kravet på tolv månaders anställning inte är begränsad till den anställningsform som de senast hade utan avser alla former av anställningar, dvs. både tillsvidare- och visstidsanställningar. Den företrädesrätt som uppkommer enligt sexmånadersregeln avser däremot enbart en tidigare säsonganställd arbetstagares företrädesrätt till ny säsonganställning. Den regeln utesluter inte arbetstagaren från möjligheten att kvalificera sig för företräde enligt tolvmånadersregeln. Arbetsdomstolen delar alltså förbundets ståndpunkt att en säsonganställd arbetstagare, under förutsättning att denne uppfyller kravet på tolv månaders anställning under de senaste tre åren, har företrädesrätt till återanställning även avseende en ledig tillsvidareanställning. Det innebär också att en säsonganställd arbetstagare som uppfyller kravet på tolv månaders anställning under de senaste tre åren har rätt till besked enligt 15 § första stycket.

Slutsats rörande frågan om församlingen brutit mot 25 och 32 §§ lagen om anställningsskydd m.m.

Parterna är ense om att A.A:s anställning för 1998 års säsong upphörde den 30 november och att han fram till dess varit anställd hos församlingen sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren. Det är vidare ostridigt att A.A. sökte en därefter ledigförklarad tillsvidareanställning som kyrkogårdsarbetare samt att församlingen på den befattningen anställde en annan arbetstagare som inte hade företrädesrätt till återanställning. Någon tvist om A.A:s kvalifikationer för anställningen har inte förelegat.

Den bedömning Arbetsdomstolen gjort om innebörden av 25 § lagen om anställningsskydd innebär att A.A. har haft företrädesrätt till den aktuella tillsvidareanställningen. Genom att tillsätta befattningen med en person som inte varit företrädesrättsberättigad har församlingen brutit mot bestämmelserna i 25 § lagen om anställningsskydd. Eftersom A.A. hade företrädesrätt till återanställning skulle församlingen i enlighet med bestämmelserna i 32 § ha förhandlat med förbundet innan den aktuella befattningen tillsattes med en annan person. Mellan parterna är ostridigt att någon sådan förhandling inte ägt rum.

Vid den bedömning Arbetsdomstolen gjort har församlingen att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till A.A. samt allmänt skadestånd till förbundet. Arbetsdomstolen bestämmer det allmänna skadeståndet till A.A. till 40 000 kr och till förbundet till 20 000 kr. Om det yrkade ekonomiska skadeståndet råder i denna situation inte tvist.

Rättegångskostnader

Med den angivna utgången i målet skall församlingen förpliktas utge ersättning för förbundets rättegångskostnader. Förbundet har yrkat ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt 69 569 kr 65 öre, varav 64 056 kr avser ombudsarvode, 4 353 kr tidsspillan och 1 160 kr 65 öre utlägg. Församlingen har överlämnat till Arbetsdomstolen att bedöma skäligheten av den yrkade ersättningen. Arbetsdomstolen finner att förbundet, med hänsyn till målets omfattning, inte bör tillerkännas ersättning för ombudsarvode med mer än 40 000 kr, men att förbundets ersättningsanspråk i övrigt framstår som skäligt.