AD 1999 nr 93

På morgonen och förmiddagen den 17 november 1995 rådde det extraordinära väderförhållanden i hela västra Sverige. Vägarna var på grund av snöfall i det närmaste oframkomliga. I radio och tv uppmanades folk att stanna i hemmet. Kollektivtrafiken var inställd.

Tvisten mellan parterna i målet gäller frågan om de av bolagets arbetstagare vid arbetsplatserna i området som den dagen inte inställde sig för arbete ändå har rätt till ersättning från bolaget.

Omkring 250 arbetstagare berörs direkt av tvisten i målet. Därtill kommer att motsvarande situation föreligger för ytterligare omkring 500 arbetstagare. I samråd med parterna prövar Arbetsdomstolen genom denna dom endast ersättningsanspråken rörande två av arbetstagarna samt ett av förbundet framställt fastställelseyrkande.

Arbetsdomstolen har företagit målet i denna del till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på begäran av arbetsgivarsidan hållits förhör med förhandlingschefen H.S. direktören B.M. förbundsjuristen Å.J. samt platscheferna R.L. G.B. och P.M. På begäran av förbundet har hållits förhör med förhandlingschefen L-E.F. ombudsmannen S.M. samt lagbasarna G.L. B.L. och T.M.

Arbetsdomstolen går först in på frågan om den i målet yrkade ersättningen är att anse som permitteringslön eller om det är någon annan form av ersättning. Förbundet har utan att närmare rättsligt kvalificera anspråket på ersättning överlämnat den frågan till Arbetsdomstolens bedömning. Som domstolen uppfattat det är arbetsgivarparternas inställning att det endast kan vara fråga om anspråk på permitteringslön.

Tvisten i målet gäller frågan om ersättning till arbetstagare för dag som de inte har inställt sig på arbetsplatsen. I målet har inte framkommit annat än att den normalt förekommande utgångspunkten, att arbetstagaren måste stå till arbetsgivarens förfogande för arbete för att rätt till lön skall föreligga utom när arbetstagaren i det särskilda fallet har befriats från denna skyldighet eller det finns uttryckliga avtalsbestämmelser om att ersättning ändå skall utgå, gäller på de avtalsområden som kan vara aktuella. Av det ingivna byggnadsavtalet, som i dessa avseenden enligt parterna har samma innehåll som övriga berörda kollektivavtal, framgår att arbetstagare kan vara frånvarande från arbetet med bibehållen lön under kort ledighet för vissa här inte aktuella ändamål (permission). Avtalet innehåller också regler om permittering och väntetid. Väntetid föreligger då arbetsgivare inte tillhandahåller arbetstagaren något arbete, men inte befriar denne från hans närvaroskyldighet. Då skall väntetidsersättning utgå. Om arbetsgivaren i en sådan situation, utan att anställningen upphör, befriar arbetstagaren från hans närvaroskyldighet föreligger permittering. Då skall permitteringslön utgå. Mot bakgrund av att berörda arbetstagare inte har infunnit sig på arbetsplatserna medger utredningen i målet enligt Arbetsdomstolens mening inte någon annan slutsats än att det är permitteringslön som kan komma i fråga som ersättning för den aktuella dagen. Domstolens prövning kommer alltså att avse om de berörda arbetstagarna har rätt till permitteringslön för den dagen.

Arbetsdomstolen går nu över till det av förbundet framställda fastställelseyrkandet. Förbundets ståndpunkt i denna del kan beskrivas så att om bolaget den aktuella dagen permitterat någon arbetstagare så skall även övriga arbetstagare på den berörda arbetsplatsen anses ha blivit permitterade. Arbetsgivarparterna har bestritt förbundets talan i denna del och även framhållit att bolaget inte har permitterat någon arbetstagare den aktuella dagen.

Förbundet har som ett exempel på en sådan situation pekat på T.M. som erhållit lön för den dagen utan att ha varit på arbetsplatsen eller eljest utfört arbete för bolagets räkning. Arbetsgivarparterna har gjort gällande att ersättningen till T.M. och sammanlagt ett tiotal arbetstagare har utgetts av bolaget i efterhand som ett försök att komma överens med förbundet i den uppkomna tvisten.

I denna del har hållits förhör med Å.J. S.M. P.M. och T.M. Genom förhören med T.M. och P.M. har framkommit att T.M. på morgonen ovädersdagen kontaktade P.M. och då fick beskedet att avvakta och se. Å.J. har förklarat att arbetsgivarsidan, efter förhandlingar med förbundet, i ett försök att nå en lösning på hela frågan utbetalade ersättning till ett tiotal arbetstagare vilka förbundet betecknade som klara fall. S.M. å andra sidan har berättat att förbundet ansåg att de personer som erhöll ersättning alla var permitterade samt att det aldrig var tal om att lösa tvisten genom denna betalning.

T.M:s fall har åberopats som ett exempel på att bolaget har utgett permitteringslön för den aktuella dagen. Utredningen har visat att parterna har olika uppfattning i frågan om denne då var permitterad och anledningen till att han erhållit ersättning för den aktuella dagen. Enligt Arbetsdomstolens mening finns det vid prövningen av förbundets fastställelseyrkande inte anledning att gå närmare in på den frågan. Det framstår nämligen enligt domstolens mening som helt klart att det, när det ifrågasätts huruvida en arbetstagare har blivit permitterad eller inte, måste göras en individuell prövning av omständigheterna i varje enskilt fall. Det får då visserligen förutsättas att lika fall behandlas lika. Detta är dock något annat än att generellt slå fast att alla arbetstagare på en arbetsplats skall anses permitterade en viss dag redan av den anledningen att någon av dem har blivit det. Redan av det skälet kan enligt Arbetsdomstolens mening förbundets yrkande i denna del inte bifallas.

Arbetsdomstolen övergår nu till frågan om ersättning till G.L. och B.L.

Förbundet har gjort gällande att G.L. har rätt till ersättning för den 17 november 1995 trots att denne inte inställde sig på arbetsplatsen. Enligt förbundet har G.L. erhållit ett oklart besked om huruvida han hade att inställa sig på arbetsplatsen eller inte. Förbundet har anfört att den i vissa arbetsrättsliga sammanhang tillämpade principen om att oklarheter går ut över arbetsgivaren är tillämplig i detta speciella fall och att det medför att ersättning skall utgå till G.L.

Av utredningen i målet har framkommit att det på den aktuella arbetsplatsen fanns en arbetsplatsbeskrivning med bl.a. telefonnummer till personer som arbetstagarna skulle kontakta i händelse av sjukdom. Någon instruktion om vart arbetstagarna skulle vända sig i händelse av otjänligt väder fanns däremot inte.

Det förbundet åberopat i sammanhanget är i huvudsak vad som skall ha förekommit mellan G.L. och R.L. på kvällen den 16 november, dvs. dagen före den dag för vilken ersättning begärs. Utredningen i denna del består huvudsakligen av uppgifter som de har lämnat vid förhören inför Arbetsdomstolen. G.L. har berättat att han och R.L. på kvällen den 16 november deltog i ett arbetschefsmöte, att de på parkeringsplatsen efter mötet diskuterade det pågående snöovädret och att R.L. då på förfrågan om hur de skulle förfara om ovädret fortsatte svarade ”då får vi väl slå igen” eller något liknande. G.L. har också berättat att han morgonen därpå ringde till arbetsplatsen utan att få något svar, samt att han då utan framgång sökte R.L. i dennes hem. R.L. har för sin del berättat att han inte kunnat erinra sig om G.L. deltog i det aktuella mötet, men att detta i och för sig är fullt möjligt. Han har vidare berättat att han inte har något minne av att ha diskuterat väderfrågan med G.L. att han själv på grund av snöovädret inte kunde ta sig hem utan övernattade på annat håll och därför inte fanns i bostaden på morgonen den 17 november, samt att hans hustru sagt att ingen sökt honom i hemmet.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Det finns inte någon anledning att ifrågasätta de uppgifter som G.L. och R.L. har lämnat. Mot bakgrund av R.L:s svaga minnesbild av kvällen den 16 november utgår Arbetsdomstolen vid bedömningen från att G.L. deltog i det aktuella mötet och att ett samtal med det innehåll han uppgivit därvid förekom mellan honom och R.L.

G.L. har själv berättat att han vid samtalet med R.L. för sin del trodde att verksamhet skulle kunna bedrivas dagen därpå. Han synes alltså inte då ha uppfattat sig som permitterad. Fråga uppkommer då om G.L. mot bakgrund av R.L:s uttalande, det fortsatta snöovädret samt det misslyckade försöket att få kontakt med R.L. på morgonen den 17 november, kan anses ha blivit permitterad.

Några lagregler rörande permitteringsrätten som sådan finns inte. På de avtalsområden där permitteringsrätt föreligger anses den rättsliga grunden härför ligga i det enskilda anställningsavtalet och i kollektivavtalet. På de i målet berörda avtalsområdena avses med permittering situationen då arbetsgivaren, utan att anställningen upphör, på grund av arbetsbrist, driftsstörning eller annan sådan omständighet inte tillhandahåller arbetstagaren något arbete samt befriar denne från skyldigheten att närvara på arbetsplatsen. I sammanhanget bör framhållas att en arbetstagare inte är att anse som permitterad under tid då han inte står till arbetsgivarens förfogande (se AD 1976 nr 4 [ NJ ] [ Karnov ]).

Av utredningen har framgått att tillämpningen av reglerna om permittering på de i målet aktuella avtalsområdena tidigare var relativt löslig. Det har emellertid också framgått att avtalsparterna i samband med förändringar av ersättningsreglerna vid permittering i mitten av 1980-talet enades om en skärpning av reglerna. I avtalen betonades därför att permitteringsrätten fortsättningsvis tillföll arbetsgivaren och att det således inte längre var möjligt för arbetstagaren att själv besluta om permittering. Av ett i målet åberopat cirkulär utgivet i december 1985 av dåvarande Byggförbundet framgår att detta då rekommenderade sina medlemsföretag att skapa rutiner för hur ett avbrott på grund av otjänlig väderlek skall hanteras i företaget, samt ansåg det vara lämpligt att arbetsgivaren på förhand klarlägger vilka åtgärder en arbetare skall vidta då det uppstår hinder i arbetet av nämnda skäl och att det t.ex. borde meddelas vilka arbetsledare som skall kontaktas i frågan.

Arbetsgivarparterna har för sin del gjort gällande att arbetstagaren har att inställa sig på arbetsplatsen för att en permittering över huvud taget skall bli aktuell. Att det skulle vara ett oeftergivligt krav att arbetstagaren inställer sig på arbetsplatsen för att där bli permitterad kan dock inte utläsas av byggnadsavtalets ordalydelse. Genom de av L-E.F.lämnade uppgifterna har framgått att det på vissa arbetsplatser i byggbranschen i förekommande fall tillämpas en rutin med telefonkedja, varvid någon eller några personer ringer arbetsledningen och får besked om huruvida arbetstagarna är permitterade eller inte. Detta besked vidarebefordras sedan till övriga arbetstagare genom en telefonkedja. När den rutinen tillämpas kan således en arbetstagare få besked om att han är permitterad när han befinner sig i hemmet.

Enligt Arbetsdomstolens mening är det utrett att permittering i vissa fall kan ske utan att arbetstagaren personligen inställer sig på arbetsplatsen och att det är arbetsgivaren som har att besluta om permittering.

Det är i och för sig riktigt att Arbetsdomstolen tidigare uttalat att det i praxis har ansetts att en arbetsgivare har ett särskilt ansvar för att oklarheter som kan uppstå blir undanröjda och att detta synsätt i särskilda fall kan få betydelse även i en permitteringssituation, se AD 1985 nr 9 [ NJ ] [ Karnov ]. Enligt domstolens mening kan det i nu förevarande fall dock inte anses föreligga någon sådan oklarhet som arbetsgivaren haft särskilt ansvar för att undanröja. Det bör enligt domstolens mening också framhållas att det inte synes vara vad som förekom mellan honom och R.L. som fick G.L. att utebli från arbetet. Såvitt framkommit berodde detta i stället på att det inte var praktiskt möjligt för honom att ta sig till arbetsplatsen. Detta är något helt annat än att arbetsgivaren av någon anledning inte kan tillhandahålla arbete åt arbetstagaren. Arbetsgivarparterna har också gjort gällande att förhållandena på arbetsplatserna har varierat och att arbete i och för sig hade kunnat utföras om arbetstagarna kommit till arbetsplatsen, i vart fall i form av snöskottning, vilket var den syssla som blev aktuell när arbetet återupptogs måndagen därpå. Utredningen i målet ger enligt Arbetsdomstolens mening inte underlag för slutsatsen att arbete över huvud taget inte hade kunnat utföras om arbetstagarna hade kommit till arbetsplatsen. Tilläggas kan att Arbetsdomstolen tidigare har haft att bedöma vad som skall gälla när arbetstagare på tjänstemannaområdet på grund av naturhinder varit förhindrade att inställa sig på arbetsplatsen, se AD 1977 nr 202 [ NJ ] [ Karnov ]. Av det rättsfallet framgår att arbetstagare på det avtalsområdet själv står risken för att han på grund av t.ex. snöhinder inte kan inställa sig på arbetet.

Slutsatsen av det anförda blir enligt Arbetsdomstolens mening att G.L. inte kan anses ha varit permitterad den 17 november. Yrkandet om permitteringslön till honom skall därför inte bifallas.

Det bör enligt Arbetsdomstolens mening tilläggas att det inte är uteslutet att det kan finnas situationer där ett oklart besked från arbetsgivaren får till följd att en arbetstagare som uteblir från arbetsplatsen får anses ha blivit permitterad. Om någon sådan situation är det som framgått emellertid inte fråga i detta fall.

B.L. skulle ovädersdagen den 17 november ha arbetat på en arbetsplats som då saknade arbetsledning. Enligt förbundets mening är han därför berättigad till ersättning trots att han inte inställde sig på arbetsplatsen.

Genom förhöret med B.L. har framkommit att han på morgonen den 17 november konstaterade att det inte var möjligt att köra till arbetsplatsen. Han gjorde då utan framgång fem – sex försök att per telefon få kontakt med platschefen eller arbetsledaren och ringde därefter en arbetskamrat som konstaterade att det inte var någon idé att försöka ta sig till arbetsplatsen.

Såvitt framkommit i målet har B.L:s beslut att utebli från arbetsplatsen den aktuella dagen berott på att han till följd av snöovädret saknade möjlighet att ta sig dit. Huruvida det fanns arbetsledning på arbetsplatsen eller om han saknade nycklar dit synes inte ha haft någon betydelse för hans beslut att stanna i hemmet. Förbundets ståndpunkt i denna del av målet synes närmast kunna beskrivas så att B.L. bör vara berättigad till ersättning för den aktuella dagen eftersom han ändå inte skulle ha kunnat utföra något arbete utan arbetsledning om han hade tagit sig till arbetsplatsen. Arbetsgivarparterna har emellertid gjort gällande att det fanns arbetsuppgifter vilka kunde utföras även utan att arbetsledning fanns på plats. B.L. själv har uppgivit att det kanske hade kunnat finnas utrymme för två eller tre arbetstagare att arbeta inomhus och med städning, samt att snöskottning blev en uppgift när arbetet återupptogs måndagen därpå. Arbetsdomstolens slutsats av vad som framkommit blir att B.L. inte kan anses ha varit permitterad den 17 november. Yrkandet om permitteringslön till honom skall därför inte bifallas.

Enligt Arbetsdomstolens mening bör tilläggas att det inte kan uteslutas att bedömningen kan bli en annan om en arbetstagare inställer sig på en arbetsplats och konstaterar att arbete inte kan utföras eftersom arbetsplatsen är låst eller för att arbetsledning saknas och därför lämnar arbetsplatsen.

Rättegångskostnader

Med den bedömning Arbetsdomstolen gjort är förbundet förlorande part och skall i enlighet med huvudregeln ersätta arbetsgivarparternas rättegångskostnader. Arbetsdomstolen har uppfattat arbetsgivarparterna så att det är enbart Byggentreprenörerna som framställer yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Förbundet har överlämnat till Arbetsdomstolen att bedöma den allmänna skäligheten av den yrkade ersättningen och har därvid anmärkt att yrkandet avseende ersättning för resor möjligen kan ifrågasättas. Arbetsdomstolen finner att den yrkade ersättningen får anses skälig.