AD 1999 nr 66

Förbundet

J.L. R.Å. och T.D. har arbetat i fyra, nio respektive femton år som slaktare vid Skaneks anläggning i Kristianstad. De har arbetat med svinslakt, dvs. med den grova uppdelning av svinen som görs efter det att dessa har avlivats. De tre har tillsammans med en annan arbetstagare, Å.F. samt representanter för arbetsgivaren ingått i en s.k. ackordskommitté. Arbetstagarrepresentanterna utses av de totalt ca 120 anställda som arbetar med svinslakten. Kommitténs uppgift är att sköta vissa frågor mellan arbetstagarna och arbetsgivaren som kan gälla planering av slakten, övertid, ackord m.m. De fyra arbetstagarrepresentanterna i kommittén hade även fackliga uppdrag. Å.F. var skyddsombud och T.D. kontaktombud. J.L. och R.Å. ingick i fackklubbens styrelse. Fackklubben anmäler hos arbetsgivaren regelmässigt dem som utses till representanter i ackordskommittén som fackliga förtroendemän.

Under sommaren 1997 inträffade en olyckshändelse då en arbetstagare slant med kniven som träffade honom i ett knä. Händelsen föranledde ett besök från Yrkesinspektionen, som vid besöket konstaterade att användandet av skyddsutrustning vid slaktlinjerna var generellt otillfredsställande. Inspektionen förelade därför företaget att se till att arbetstagarna bar skyddsutrustning i form av brynjeförkläde, stålhandskar och armskydd.

Företaget vidtog därefter åtgärder för att efterkomma föreläggandet. Arbetstagarna informerades om kraven att bära skyddsutrustning och ytterligare skyddsutrustning inskaffades. Huvudskyddsombudet medverkade vid planeringen av åtgärderna. Åtgärderna trädde i kraft stegvis under hösten 1997, när den efterfrågade skyddsutrustningen erhölls. Arbetstagarna framförde via ackordskommittén till arbetsledningen viss kritik mot förklädet. Kritiken innebar att arbetstagarna ofta fick problem med rygg och axlar när de hade förklädet på sig. Vid ett möte med ackordskommitténs ledamöter i februari 1998 fick arbetstagarna klart besked om att skyddsutrustningen skulle bäras. Frågan togs dock upp om det inte fanns andra sorters förkläden som kunde användas. I det sammanhanget diskuterades möjligheten att använda ett tygförkläde som emellertid förutsatte att en speciell sorts tandad slaktkniv användes.

Företaget har i varierande utsträckning påtalat underlåtenhet att använda skyddsutrustningen. Det föreföll som om arbetsledningen var mera benägen att ingripa när tillgången på arbetskraft var god. När ett ingripande skedde mot en arbetstagare som inte bar föreskriven utrustning kunde det medföra att denne togs från produktionen vid linjen och sattes på s.k. väntetid vilket i sin tur ledde till en väsentlig sänkning av lönen. Det vållade därför missnöje bland arbetstagarna att företaget inte handlade konsekvent i fråga om skyddsutrustningen utan snarare agerade slumpmässigt.

Denna, som arbetstagarna uppfattade det, orättvisa behandling tillsammans med företagets bristande vilja att möta problemen kring användningen av brynjeförklädena var orsakerna till den protestaktion som ägde rum bland arbetstagarna den 29 april 1998.

Protestaktionen den 29 april 1998

På morgonen den 29 april 1998 diskuterades i slaktarnas omklädningsrum brynjeförklädena och företagets sätt att agera vad gällde användningen av dessa. Arbetstagarna beslöt gemensamt att man skulle gå ut till slaktlinjen för att arbeta utan att ta på sig brynjeförklädena. Sedan arbetsledningen hade upptäckt att flertalet arbetstagare inte hade brynjeförkläden avbröts produktionen. Arbetstagarna gick då in i omklädningsrummet igen. Ackordskommittén, dvs. J.L. R.Å. T.D. och Å.F. samt klubbordföranden L-B.N. kallades in till arbetsledningen av slaktchefen T.H. Denne undrade vad som pågick och ville få ett slut på aktionen. De fem uppmanades att be sina arbetskamrater att ta på sig skyddsutrustningen så att arbetet genast kunde återupptas. I gengäld skulle företaget vara mer aktivt i arbetet för att komma till rätta med problemen med användningen av skyddsutrustningen. Bland annat skulle en arbetsgrupp tillsättas samt en sjukgymnast anlitas för att utprova förkläden. Ackordskommittén återvände till sina arbetskamrater och redovisade vad som hade sagts. Arbetskamraterna ville dock inte återuppta arbetet eftersom de inte var nöjda med arbetsgivarens erbjudande. Ackordskommittén meddelade detta till T.H. som kontaktade företagsledningen. – När produktionen stoppades hade ett antal svin redan hunnit avlivas. För att inte dessa skulle förfaras återupptogs arbetet tillfälligt så att grisarna skulle kunna slaktas. Arbetstagarna bar då skyddsutrustning. När det arbetet efter cirka 30 minuter var klart upphörde arbetet igen. Därefter, vid 8-tiden, höll företagets verkställande direktör ett möte med bl.a. ackordskommittén. Efter mötet gick kommittén ut till arbetslaget som förmåddes att börja arbeta igen vid 8.20-tiden, sedan kommittén upprepade gånger hade uppmanat arbetstagarna att de skulle sätta igång att arbeta igen och förordat att man skulle gå förhandlingsvägen för att lösa frågorna kring skyddsutrustningen. Resten av arbetsdagen löpte på ett normalt sätt. Den tid som hade förlorats genom aktionen arbetades in på kvällen. Företaget har inte drabbats av några större kostnader till följd av aktionen.

Avskedandena

Ackordskommittén blev åter kallad till slaktchefen efter det att aktionen hade avbrutits. Medlemmarna i ackordskommittén fick då beskedet att de skulle varslas om avsked. Å.F. hade i egenskap av skyddsombud känt tveksamhet till aktionen och hade därför avsagt sig sina fackliga uppdrag. Han drabbades inte av något avskedande. Sedvanliga tvisteförhandlingar hölls beträffande de tre övriga medlemmarna i kommittén, J.L. R.Å. och T.D.

Arbetsgivarens grund för avskedandena av de tre arbetstagarna tillbakavisas. De har inte uppviglat sina arbetskamrater till att vidta aktionen och har inte heller fört någon kampanj om att vägra använda skyddskläder.

De tre avskedade har i fråga om den fackliga verksamhet som de bedrev inte efterträtts av några andra personer. Det finns nämligen ingen som vill eller törs åta sig dessa uppdrag efter det att arbetstagarna har sett vad som kan hända dem som bedriver facklig verksamhet. Detta har varit till men för den fackliga verksamheten. Fackklubbsordföranden L-B.N. har tvingats ta sig an de aktuella uppgifterna. Han har emellertid inte den insyn som krävs eller tillräcklig tid till förfogande för att kunna utföra uppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Från arbetsgivarens sida har framhållits att det finns fungerande arbetslagsgrupper i vilka det ingår representanter för de anställda. Dessa har emellertid utsetts av arbetsgivaren och är inte fackligt förtroendevalda. Grupperna styrs av arbetsgivaren och agerar på dennes villkor.

Skanek har, utan att det förelegat grund för vare sig avskedande eller uppsägning, avskedat J.L. R.Å. och T.D. i strid med 18 § anställningsskyddslagen. Genom avskedandet av just dessa fackligt förtroendevalda har företaget också gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning enligt 8 § medbestämmandelagen och har enligt 3 § förtroendemannalagen hindrat fackligt arbete på ett sätt som varit till men för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen.

Arbetsgivarparterna

Skanek har totalt ca 165 anställda vid anläggningen i Kristianstad. Vid anläggningen bedrivs svinslakt. Det är en verksamhet som är förknippad med en hög risk för olyckor. Det krävs därför särskilda krav vad gäller skyddsåtgärder. Under en lång tid har företaget försökt att öka användningen av skyddsutrustning. Ansträngningarna har dock mötts av motstånd från vissa anställda eftersom utrustningen har upplevts som obekväm i olika avseenden. Tillsägelser och varningar har varit vanligt förekommande. J.L. fick i augusti 1995 en skriftlig varning för att inte ha använt skyddsvante, vilket var obligatoriskt. Också T.D. har tilldelats en skriftlig varning, i november 1996, av samma skäl. Företagets krav på användning av skyddsutrustning var således inte något nytt, men det var svårt att få de anställda att acceptera detta krav.

De tre avskedade, J.L. R.Å. och T.D. ingick i ackordskommittén. Denna hade en mycket stark ställning och var representerad i beslut i alla viktiga frågor som gällde arbetsplatsen. Kommittén kunde ibland göra upp direkt med företagsledningen. I andra fall deltog kommittén tillsammans med fackklubbsordföranden i förhandlingar gentemot arbetsgivaren.

Efter olyckan sommaren 1997, som för den drabbade arbetstagaren medförde en ganska allvarlig knäskada, besökte Yrkesinspektionen arbetsplatsen. Yrkesinspektionen konstaterade att endast ett fåtal slaktare använde skyddshandskar och armledsskydd samt att ingen använde skyddsförkläde. Bristerna bedömdes som allvarliga varför Yrkesinspektionen utfärdade ett inspektionsmeddelande som kom att i hög grad ligga till grund för företagets agerande i frågorna. Inspektionen hade funnit att det var nödvändigt med kraftfulla åtgärder från arbetsledningens sida för att ”stärka upp” användandet av personlig skyddsutrustning vid användning av kniv vid slaktlinjerna. I inspektionsmeddelandet erinrades om att underlåtenhet att rätta sig efter skyddsföreskrifterna ytterst kunde innebära, enligt arbetsmiljölagen, att arbetstagaren skildes från sin anställning. Inspektionsmeddelandet utmynnade i ett krav som formulerades: ”Ni skall se till att arbetstagare vid användandet av kniv vid köttbearbetning ovillkorligen använder personlig skyddsutrustning i form av brynjeförkläde, stålhandskar och armskydd. Om det finns någon station där det föreligger svårigheter att använda denna utrustning skall detta motiveras till Yrkesinspektionen. Ovannämnda gäller även för besiktningspersonalen.” Företaget fick tid till den 15 september 1997 att redovisa hur kraven hade uppfyllts eller hur företaget hade planerat att uppfylla kraven.

Information om innebörden av meddelandet från Yrkesinspektionen anslogs på företagets anslagstavlor. Alla anställda har fått del av informationen. Företaget genomförde under sommaren 1997 i samarbete med huvudskyddsombudet en inventering för att avgöra vilka arbetspositioner som var berörda av kravet på personlig skyddsutrustning. En sammanställning av resultatet av inventeringen ingavs till Yrkesinspektionen. Senare, den 10 september 1997, genomfördes en arbetsplatsträff. Vid denna informerade företaget om Yrkesinspektionens krav på användandet av skyddsutrustning och om resultatet av den inventering som hade gjorts. I företagets internkontrollpärm sattes in en lista över arbetspositioner där skyddsutrustning skulle användas. En handlingsplan upprättades i mitten av september 1997 av företaget i samarbete med huvudskyddsombudet. Planen beskrev genomförandet av kravet på skyddshandskar, armledsskydd och brynjeförkläde. Några olika typer av förkläden granskades av skyddsombudet och testades därefter i produktionen. Arbetslaget fick sedan välja förkläde och valde då det stålförkläde som senare skulle komma att användas.

De anställda fick bekräfta skriftligen att de hade fått del av företagets information om kravet på att använda skyddsutrustning. Av den kraftiga markering som detta innebar framgår att den bristfälliga användningen av skyddsutrustning utgjorde ett problem.

Stålförklädena lades den 19 oktober 1997 ut i vars och ens klädskåp. Alla hade därför tillgång till full skyddsutrustning inför den kommande arbetsdagen.

Under den efterföljande vintern 1997–1998 framfördes till företaget klagomål över förklädet. Företaget var villigt att medverka till att finna alternativ utrustning ifall de anställda inte ansåg att den utrustning de hade var bra. Arbetet med att hitta alternativ pågick fortlöpande och skedde i samverkan med skyddsombud och sjukgymnast. Urvalet av förkläden som uppfyller såväl gällande föreskrifter som de anställdas önskemål vad gäller bekvämlighet, temperatur m.m. är emellertid begränsat.

Under vintern bjöd ackordskommittén in Yrkesinspektionen till ett möte som syftade till att få myndigheten att avskaffa tvånget att bära skyddsförkläde. Inspektionen stod dock fast vid sitt tidigare ställningstagande. Som en följd av det möte som hölls togs emellertid ett antal tygförkläden hem för användning på prov. Dessa är visserligen lätta, men tjocka och varma. De får användas endast vid arbete med en viss sorts tandad kniv. Tester och försök skedde kontinuerligt, och det var inte så att företaget satte stopp för ytterligare utprovningar.

Arbetsledningen har aldrig vare sig accepterat eller sett mellan fingrarna på att vissa anställda inte bar förkläde. Brister har påtalats så snart de upptäckts. I den mån besiktningspersonal underlåtit att bära skyddskläder är det inget som företaget skall lastas för eftersom besiktningspersonalen är anställd av Livsmedelsverket. Företaget har dock tagit upp saken med verket för att få en ändring till stånd.

Fram till den 29 april 1998, då den aktion som föranledde avskedandena ägde rum, skedde kontinuerliga försök med olika typer av utrustning. Den 23 april, dvs. en mycket kort tid före aktionen, hölls ett möte där skyddsfrågor diskuterades mellan företaget och de fackliga representanterna. Parterna var överens om att låta en sjukgymnast delta i utprovandet av skyddsutrustning och vid översynen av arbetsplatsen samt vid utarbetandet av förslag till eventuella förändringar. Det bestämdes att ett nytt möte skulle hållas den 26 maj 1998.

Den 28 april 1998 inträffade en incident med J.L. Han blev tillsagd av arbetsledningen att ta på skyddsutrustningen men vägrade att göra detta med motiveringen att förklädet gav honom problem med axlarna. Han fick därför inte arbeta. Samma dag kunde en person i arbetsledningen höra J.L. samtala med R.Å. varvid denne kommenterade J.L:s uppgifter om sin vägran att bära förkläde med att ”det borde vi ha gjort allihop”.

Den 29 april 1998 startade ”sticken”, dvs. dödandet av grisarna, kl. 05.50. Därefter startade slakten, dvs. den grova styckningen av svinen. Slaktarna inställde sig för att arbeta utan skyddsförkläden. När detta observerades av arbetsledningen gavs order om att slakten skulle stoppas om inte slaktarna tog på sig skyddskläderna. Den ansvarige arbetsledaren stängde slakten och uppmanade slaktarna att ta på skyddskläderna.

Slakten stod stilla från kl. 06.30. Ackordskommittén, bestående av R.Å. T.D. J.L. och Å.F. samt fackklubbsordföranden L-B.N. kallades in till slaktchefen T.H. Att Å.F. hade avsagt sig de fackliga uppdragen kände T.H. ännu inte till. T.H. förklarade vid mötet vilka regler som gällde och läste upp Yrkesinspektionens meddelande. Vidare erbjöd han att man från företagets sida skulle vidta omedelbara insatser från företagshälsovård och sjukgymnast för att skynda på genomförandet av de åtgärder som man hade enats om vid mötet den 23 april. Förutsättningen var dock att arbetet genast kom igång igen och att slaktarna använde den föreskrivna skyddsutrustningen. T.H. lovade också, under samma förutsättning, att ”dra ett streck” över händelsen. Efter cirka tio minuters betänketid återkom ackordskommittén med beskedet från de anställda att erbjudandet avböjdes, men att de redan avlivade grisarna skulle slaktas färdigt. Så skedde också, vilket tog ca 30 minuter. Därefter stannade åter produktionen.

Ackordskommitténs motförslag var att användandet av skyddskläder skulle vara frivilligt. Förslaget var naturligtvis oacceptabelt för företaget, vilket ackordskommittén måste ha insett. Ett accepterande av förslaget skulle ju innebära brott mot gällande arbetsmiljöregler och innebära att de anställda utsattes för allvarliga risker.

Såvitt företaget kände till gjorde medlemmarna i ackordskommittén i detta skede inget för att förmå de andra slaktarna att återuppta arbetet iförda skyddsutrustning.

Efter ett ytterligare kort möte, då även företagets verkställande direktör deltog, beordrade produktionschefen att slakten skulle komma igång omedelbart. VD:n underströk det allvarliga i aktionen. Vid detta tillfälle var det inte längre möjligt att dra ett streck över vad som hade hänt. Möjligheten till detta hade försuttits genom att omedelbar återgång till arbetet hade avböjts redan vid det föregående mötet. Slakten kom emellertid igång vid ca 08.15.

Vid 08.45-tiden hölls ett nytt möte med ackordskommittén. Kommittén framförde synpunkter i fråga om skyddsutrustning och ventilation. Produktionschefen förklarade att synpunkterna skulle beaktas men att det viktigaste var att få igång produktionen igen på ett stabilt sätt.

Nästa möte inleddes vid 09.30-tiden då förhandling hölls. Varsel om avsked gavs då beträffande R.Å. T.D. och J.L. Skälet var att företaget uppfattade dessa tre som ledare på ett eller annat sätt för aktionen och inte som endast budbärare för arbetskamraternas önskemål. Enligt protokollet från förhandlingen betraktade de tre sig som talesmän för de anställda vid slaktlinjen, men enligt företagets uppfattning hade de ett större inflytande.

Varselöverläggningar hölls den 4 maj 1998 varefter besked om avskedande lämnades till de tre arbetstagarna. Skälet var att de på ett mycket allvarligt sätt hade åsidosatt sina skyldigheter enligt anställningsavtal och kollektivavtal. De har inte bara själva vägrat att använda skyddsutrustning vid tillfället utan även påverkat sina kamrater att göra likadant.

Vad gäller Åke Fröjd fick företaget beskedet att han hade avsagt sig sina fackliga uppdrag och detta tolkades som att han inte stödde aktionen helt och fullt. Han hade också förhållit sig passiv vid mötena på morgonen. I sin dåvarande egenskap av skyddsombud uttryckte han stor tveksamhet till aktionen. Detta är förklaringen till att Å.F. inte avskedades.

Företagets kostnader till följd av aktionen har uppskattats till cirka 100 000 kr på grund av försämrad kvalitet på köttet från de grisar som slaktades med viss fördröjning efter det att de hade avlivats. Mycket talar för att de tre avskedade arbetstagarna spelat en betydligt mer aktiv roll bakom aktionen än vad som hävdats av förbundet. De har dessutom uppträtt som talesmän utan att på något sätt ta avstånd från aktionen eller visa att de inte delade de övriga anställdas uppfattning om vägran att använda skyddsutrustning. Det har hela tiden framstått som att ackordskommittén stött åtgärderna. De tre bar inte heller själva skyddsförkläde den aktuella morgonen, vilket hade varit naturligt för det fall att de, som förbundet påstått, försökte få de andra att bära skyddsförkläde. Att så många av de anställda, kanske ett hundratal, underlät att bära skyddsförkläde kan inte komma sig av annat än att aktionen hade vissa initiativtagare.

Agerandet var särskilt anmärkningsvärt eftersom det var riktat mot de krav som följer av arbetsmiljölagstiftningen för verksamhet som är särskilt riskfylld, och ett åsidosättande av dessa krav kan leda till att arbetstagare drabbas av allvarliga skador. Som arbetsgivare har företaget haft ansvar för att genomdriva användandet av skyddsutrustningen och att tillse att respekten för skyddsföreskrifterna upprätthålls.

J.L R.Å. och T.D. har innehaft fackliga uppdrag som medfört ett särskilt ansvar att agera omdömesgillt i frågor av aktuellt slag. Denna bakgrund innebär en försvårande omständighet vid bedömningen av deras agerande. Alla tre var väl informerade om vilka krav som gällde. Två av dem, T.D. och J.L. har tidigare varnats skriftligen för liknande underlåtenhet.

Skulle det inte anses ha förelegat tillräckliga skäl för avskedande har det i vart fall funnits saklig grund för uppsägning beträffande alla tre.

Föreningsrättskränkning

Arbetsgivarparterna bestrider att någon föreningsrättskränkning ägt rum. Företaget har inte haft någon avsikt att försvåra den fackliga verksamheten vid företaget och det har inte heller kunnat uppfattas på det sättet. Åtgärderna mot J.L. R.Å. och T.D. har vidtagits därför att arbetsgivaren har ansett att de på ett mycket allvarligt sätt har brutit mot såväl anställningsavtal som kollektivavtal. Åtgärderna har vidtagits efter ett extremt och avgränsat handlande från deras sida. Ett avskedande till följd av ett sådant händelseförlopp som det varit fråga om i detta fall kan inte vara ägnat att påverka den fackliga verksamheten. Det finns inget annat samband mellan Å.F:s avsägelse av sina fackliga uppdrag och det faktum att han inte avskedades, än att arbetsgivaren uppfattade hans handlande som att han inte helt och fullt stödde aktionen. Det har således inte funnits något föreningsrättskränkande syfte med att han behandlats på ett annat sätt än de övriga tre. Inte heller fackklubbens ordförande L-B.N. har blivit föremål för åtgärder eftersom han, till skillnad från de avskedade, har tagit avstånd från aktionen.

De yrkade beloppen avseende allmänna skadestånd är helt orealistiska och kan inte till någon del vitsordas som skäliga i och för sig.