: : : :

AD 1999 nr 64

Sammanfattning :

Laga skäl för avskedande av en arbetstagare som genom lagakraftvunnen dom befunnits skyldig till försök till våldtäkt på en arbetskamrat har befunnits föreligga. Arbetsdomstolen har i likhet med tingsrätten inte funnit anledning att i sammanhanget gå närmare in på fråga om omplacering av arbetstagaren.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Laga skäl för avskedande av en arbetstagare som genom lagakraftvunnen dom befunnits skyldig till försök till våldtäkt på en arbetskamrat har befunnits föreligga. Arbetsdomstolen har i likhet med tingsrätten inte funnit anledning att i sammanhanget gå närmare in på fråga om omplacering av arbetstagaren.

Dela :

Parter i Arbetsdomstolen ( Statliga sektorn ) : &  []

Överklagat mål [ mål nr B 158/98 ]

Underinstans : Hemsida Torsdagen den 26 november 1998

Ledamöter i tingsrätten ( ♀ 1 ♂ 2 ) :  []  []  []

Dom meddelad :
[5 månader 16 dagar efter tingsrättens avgörande ]

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 0 ♂ 7 [ Enkönad manlig sammansättning ]allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] #

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] #

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare

Andel ordinarie ledamöter : 57,1% ( 4 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 0% ( 0 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 18 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 6 st. ) : NJA 1968 s. 471 [ Zeteo ] [ Karnov ] | NJA 1969 s. 401 [ Zeteo ] [ Karnov ] | NJA 1976 s. 183 [ Zeteo ] [ Karnov ] | RH 1981:176 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1992 nr 86 [ Zeteo ] [ Karnov ] | RH 1994:78

Anförda förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. [ pdf ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1999 nr 64 ( 1 st. ): AD 2000 nr 28

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1999 nr 64 ) :

Domskäl

Den brottsliga gärningen

Laga skäl för avskedande

Rättegångskostnader

Domslut

BILAGA

Tingsrättens dom

BAKGRUND

YRKANDEN

UTVECKLANDE AV TALAN

DOMSKÄL

DOMSLUT

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom.

2. J.R. skall utge ersättning för statens rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med nittontusensexhundrafyrtiofem (19 645) kr, varav 17 000 kr avser ombudsarvode och 2 645 kr utlägg.

3. K.A. tillerkänns ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde han i Arbetsdomstolen lämnat J.R. med tjugoentusenniohundrasextiofem (21 965) kr, varav 8 950 kr för ombudsarvode, 5 227 kr för tidsspillan och 7 788 kr för utlägg.

Referat ( AD 1999 nr 64 ) :

AD 1999 nr 64

Parter i Arbetsdomstolen ( Statliga sektorn ): J.R. i Landskrona mot Staten genom Domstolsverket

Ledamöter i Jönköpings tingsrätt : Kjell Björklund, Agneta Danielsson och Anders Nordström

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Lars Johan Eklund, Dag Ekman, Christer Måhl, Sverker Rudeberg, Ola Bengtson, Jörgen Andersson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare : Susanne Forssman

AD 1999 nr 64    Dom den 12 maj 1999 – Överklagat mål ( fastställt )

Sökord : Avskedande | Brottslig gärning | Diabetes | Offentlig anställning | Omplaceringsskyldighet | Statliga sektorn | Våldtäkt

Lagrum : 18 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1992 nr 86 | NJA 1968 s. 471 | NJA 1969 s. 401 | NJA 1976 s. 183 | RH 1981:176 | RH 1994:78

Förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m.

Parter:

J.R. i Landskrona

mot

Staten genom Domstolsverket

Överklagad dom : meddelad av Jönköpings tingsrätt den 26 november 1998 i mål T 1742/97

[ Ledamöter : Anders Nordström, Kjell Björklund och Agneta Danielsson ]

Tingsrättens dom, se bilaga.

J.R. har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom ogiltigförklarar Domstolsverkets personalansvarsnämnds beslut om avskedande av honom.

Staten har bestritt ändring och yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

J.R. har, för den händelse hans talan skulle komma att lämnas utan bifall, hemställt att Arbetsdomstolen förordnar att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

Arbetsdomstolen har företagit målet till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på J.R:s begäran denne åter hörts under sanningsförsäkran och förhöret i tingsrätten med docenten C-D.A. förebringats genom banduppspelning. På begäran av staten har förhören i tingsrätten med I.S. B.L. och M.E. förebringats genom banduppspelning. Parterna har därutöver åberopat viss skriftlig bevisning.

Till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen har parterna anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

Domskäl

Den brottsliga gärningen

J.R. är genom lagakraftvunnen dom dömd för försök till våldtäkt.

J.R. har invänt att han vid gärningstillfället befunnit sig i ett hypoglykemiskt tillstånd och därför saknat uppsåt till den aktuella gärningen. J.R. har således även i Arbetsdomstolen i första hand gjort gällande att han inte gjort sig skyldig till brott. Enligt fast praxis har brottmålsdom i Arbetsdomstolen tillmätts en betydande bevisverkan. Med hänsyn härtill och på de skäl som tingsrätten angivit finner Arbetsdomstolen att till grund för bedömningen av avskedandet skall läggas att J.R. gjort sig skyldig till försök till våldtäkt.

Laga skäl för avskedande

Avskedande får tillgripas om arbetstagaren grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Brott begångna utom tjänsten kan i fall där brottet är ägnat att allvarligt skada förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren föranleda avskedande. Som tingsrätten funnit är brottet i detta fall i sig av sådan art att laga skäl för avskedande förelegat. I likhet med tingsrätten finner Arbetsdomstolen att de uppgifter om J.R:s personliga förhållanden som lämnats i målet inte föranleder någon annan bedömning. Också i frågan om omplacering ansluter sig Arbetsdomstolen till tingsrättens bedömning.

Arbetsdomstolen finner att laga skäl förelegat för att skilja J.R. från hans anställning genom avskedande. Tingsrättens dom skall därför fastställas.

Rättegångskostnader

Arbetsdomstolen finner inte anledning att förordna om kvittning av rättegångskostnaderna. J.R. skall därför förpliktas att utge ersättning för statens rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom.

2. J.R. skall utge ersättning för statens rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med nittontusensexhundrafyrtiofem (19 645) kr, varav 17 000 kr avser ombudsarvode och 2 645 kr utlägg.

3. K.A. tillerkänns ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde han i Arbetsdomstolen lämnat J.R. med tjugoentusenniohundrasextiofem (21 965) kr, varav 8 950 kr för ombudsarvode, 5 227 kr för tidsspillan och 7 788 kr för utlägg.

Dom 1999‑05‑12, målnummer B‑158‑1998

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Dag Ekman, Christer Måhl, Sverker Rudeberg, Ola Bengtson, Jörgen Andersson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Forssman

BILAGA

Tingsrättens dom torsdagen den 26 november 1998

[ Ledamöter : Anders Nordström, Kjell Björklund och Agneta Danielsson ]

BAKGRUND

J.R. har arbetat i 30 år på Helsingborgs tingsrätt och under de senaste 15 åren som förste vaktmästare. Vid samma tingsrätt har I.S. tjänstgjort sedan 1987. Under de senaste åren har hon arbetat på bouppteckningsavdelningen. J.R. och I.S. är således gamla arbetskamrater. Den 5 september 1996 firade ett femtontal anställda en arbetskamrat, A.A. som nyss hade fyllt 50 år. Förutom I.S. och J.R. fanns i sällskapet bl.a. B.L. och M.E. Firandet började vid 16.00-tiden i tingsrättens lokaler, där deltagarna drack ett glas mousserande vin. Sällskapet fortsatte därefter till Danmarksfärjan med vilken de turade två gånger till Helsingör. Därefter begav sig flertalet till Grands bakficka. I.S. B.L. och M.E. bröt upp relativt tidigt. De gick till fots tillbaka till tingsrätten, där I.S. skulle byta om för att sedan ta sin bil hem. På väg till tingsrätten fick de sällskap av J.R. som emellertid hastigt gick före dem strax innan de anlände till tingsrätten. I.S. gick upp till sitt arbetsrum på 4:e våningen. Hon klädde av sig så att hon hade på sig endast behå, trosor och strumpbyxor. J.R. rusade då in i hennes rum och höll ett rep mellan händerna som han hade framför sig i ansiktshöjd. I ena handen höll han en s.k. mattkniv med knivbladet utdraget cirka en och en halv centimeter. Han sade till I.S. att hon skulle få se. Därefter gick han snett bakom henne och la bakifrån med båda händerna repet om hennes hals. Han höll kvar repet med en hand och höll med den andra handen kniven under hennes haka utan att kniven rörde vid henne. Efter en kort stund släppte J.R. repet, tog ett tag i hennes axel och sa till henne att följa med honom. De gick cirka 12 meter genom den släckta korridoren till det rum där bokbinderiet finns. När hon förts in i rummet, stod J.R. i dörröppningen med kniven i handen. Han befallde henne att klä av sig. Hon svarade nej och han upprepade befallningen. Han gick fram till henne och drog ner hennes ena behåband. I.S. drog upp bandet igen. Hon sa då till J.R. att han skulle tänka på vad han gjorde och att han fördärvade hela sitt liv. Hon sa också att töserna väntade på bottenvåningen. J.R. frågade vem dessa var. När hon nämnt att hon med töserna menade B.L. och M.E. så satte sig J.R. ner och gav liksom upp. Han sade att det inträffade skulle stanna dem emellan. Vidare sa han att han hade ett sådant helvete att han behövde någon att prata med. Han bad henne sedan att ge sig därifrån. Åklagaren åtalade J.R. för försök till grov våldtäkt med följande gärningspåstående: ”J.R. har den 5 september 1996 i Helsingborgs tingsrätts lokaler på Gasverksgatan i Helsingborg medelst våld och hot försökt tvinga en kvinnlig arbetskamrat till samlag. Brottet har inte fullbordats, då kvinnan lyckats övertala J.R. att avbryta handlingen. Fara för brottets fullbordan har förelegat. – Våldet har bestått i att J.R. lagt en snara om kvinnans hals och dragit åt så att smärta och blåmärken uppkommit. – Hotet, som varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos kvinnan, har bestått i att J.R. riktat en kniv mot hennes hals och under knivhot tvingat henne att förflytta sig från ett rum till ett annat. J.R. har visat särskild hänsynslöshet med hänsyn till att han använt snara och kniv. Brottet skall därför anses som grovt.”

Vid tingsrätts- och hovrättsförhandlingarna har I.S. berättat i huvudsak i enlighet med vad som ovan relaterats. J.R., som är diabetiker, har uppgett att han på grund av minnesförlust varken kunnat erkänna eller förneka vad åklagaren lagt honom till last men att han inte betvivlat de uppgifter om själva händelseförloppet som I.S lämnat. Han har dock bestritt ansvar under påstående att han befunnit sig i ett icke självförvållat psykiskt sinnestillstånd på grund av sänkt blodsockerhalt, som inneburit att han saknade uppsåt att begå den aktuella brottsligheten.

Docenten C-D.A. har hörts i såväl tingsrätten som hovrätten. Av vad som framgår av tingsrättens dom har han uppgett följande: ”Han är specialist i internmedicin och endokrinologi. Diabetesvården hör till denna specialitet. Han är ställföreträdande chefsläkare vid Universitetssjukhuset i Lund. – En diabetiker som kombinerar alkohol och insulin löper risken att få för lågt blodsocker (hypoglykemi). Risken härför blir ännu större om han intar alkohol utan att samtidigt äta. Även fysiska aktiviteter, som t.ex. dans, i förening med alkoholintag förstärker risken. När blodsockret sjunker påverkas hjärnans funktioner. Det är de högre hjärnfunktionerna som först påverkas. För en utomstående kan symptomen vara subtila och svåra att upptäcka. Men det låga blodsockret tar sig även sådana uttryck som att man tänker och reagerar långsammare och får svårare att fatta beslut. Andra tecken är envishet och aggressivitet. I takt med att blodsockret sjunker påverkas också medvetandet och eventuellt kan minnesluckor uppstå. I värsta fall inträder medvetslöshet. Vid lågt blodsocker kan också omdömet påverkas. Detta sammanhänger just med att hjärnfunktionen är störd. Den som befinner sig i ett tillstånd av hypoglykemi talar långsammare än normalt, något som utomstående kan märka. Eftersom hjärnfunktionen är påverkad, kan en sådan person inte genomföra handlingar som kräver avsevärd planering. Motoriskt kan han emellertid fungera väl. Att blodsockret kan sjunka till för låga nivåer för en diabetiker vid alkoholintag hänger samman med att det blodsocker som normalt finns i kroppen bildas i levern. När en diabetiker har alkohol i blodet ägnar sig levern, förenklat uttryckt, i första hand åt att förbränna alkoholen. Om blodsockret är på väg ner på grund av insulinet, kan levern inte kompensera med någon sockerbildning. – En manlig diabetiker kan drabbas av potensproblem. – C-D.A. kan inte uttala sig om huruvida J.R. på kvällen den 5 september hade lågt blodsocker (hypoglykemi). Några slutsatser härom kan inte dras av den omständigheten att J.R. sov länge dagen efter den aktuella händelsen. En medvetandepåverkan på grund av lågt blodsocker kan vara under relativt lång tid. Hur lång tid beror på hur länge insulinet är verksamt. Tillståndet består under den tid som insulinet verkar.”

I hovrättens dom har redovisats att C-D.A. uttalat sig i allt väsentligt i enlighet med vad som framgår ovan. Han har dock tillagt bl.a. att låg blodsockerhalt hos diabetiker normalt sett uppkommer först 10 – 14 timmar efter alkoholintaget, d.v.s. när det inte längre finns någon alkohol kvar i blodet.

I dom den 18 december 1996 fann Landskrona tingsrätt att vad åklagaren faktiskt lagt J.R. till last var styrkt och dömde honom för försök till våldtäkt till fängelse åtta månader. Därmed fann tingsrätten visat att J.R. varit i så hög grad medveten om sitt handlande att uppsåt i brottsbalkens mening hade förelegat. Genom att använda snara och kniv ansåg tingsrätten att J.R. visat en betydande hänsynslöshet. Med hänsyn till bl.a. att övergreppet skett under endast en kort stund, ansåg emellertid tingsrätten att J.R:s tillvägagångssätt inte var så hänsynslöst som lagen förutsätter för att grovt brott skall föreligga. Tingsrätten fann att brottet hade ett straffvärde som inte obetydligt översteg ett år. Med hänsyn till det men som ett avskedande skulle innebära sattes straffet till åtta månader.

Vad gäller uppsåtsfrågan har tingsrätten i de egentliga domskälen anfört följande: ”Någon medicinsk utredning som ger stöd åt J.R:s invändning finns inte i målet. C-D.A.har endast allmänt uttalat sig om vilka effekter alkoholkonsumtion kan få för en diabetiker som tar insulin. Han har inte kunnat säga något om i vilket sinnestillstånd som J.R. befann sig den aktuella kvällen. Det enda stöd som egentligen finns för J.R:s invändning är därför hans egen uppgift om att han har en fullständig minneslucka från det att han gick ut ur sitt rum på tingsrätten på kvällen den 5 september i princip fram till dess att han vaknade nästa dags kväll. – I de fall som finns i praxis rörande ansvar vid höggradiga, tillfälliga omtöckningstillstånd har prövningen gällt huruvida gärningen har begåtts med uppsåt i straffrättslig mening. Resonemangen tycks bygga på en tillämpning av det i uppsåtsrekvisitet ingående kravet på medvetenhet, d.v.s. att gärningsmannen inte får vara alltför omtöcknad för att kunna anses ha uppsåt (se t.ex. NJA 1968 sid. 471 [ Zeteo ] [ Karnov ], NJA 1969 sid. 401 [ Zeteo ] [ Karnov ], NJA 1976 sid. 183 [ Zeteo ] [ Karnov ], RH 176:81 samt RH 1994:78 [  ]). – Flera av de hörda i målet har uttalat sig om J.R:s tillstånd den aktuella kvällen. Inte någon har uppfattat honom som berusad eller på annat sätt förvirrad. Han har inte heller själv känt sig berusad. Inga speciella iakttagelser har gjorts beträffande hans tal eller hans fattningsförmåga. J.R. har emellertid enligt egen uppgift fått en konstig känsla först på vägen från Grands bakficka till tingsrätten. Av särskilt intresse för bedömningen av hans medvetandegrad vid själva övergreppet är vad I.S. har konstaterat om hans beteende. Inga av hennes iakttagelser tyder på att J.R. skulle ha befunnit sig i ett omtöckningstillstånd under själva övergreppet. Tvärtom förefaller han ha varit på det klara med sina förehavanden. Exempelvis insåg han att han inte kunde fortsätta försöket, då I.S. upplyste om de två arbetskamraterna som väntade på henne. Han bad henne då också om att det inträffade skulle stanna mellan dem. Den omständigheten att övergreppet måste ha föregåtts av åtminstone någon planering – J.R. har hämtat rep och kniv och släckt i korridoren – tyder också på att han var medveten om sitt handlande. – Även om J.R:s uppfattnings- och omdömesförmåga skulle ha varit något nedsatt vid det aktuella tillfället, är det tingsrättens uppfattning att detta tillstånd är självförvållat. J.R. har nämligen varit oaktsam i förhållande till tillståndets uppkomst genom att förtära en inte obetydlig mängd alkohol, trots att läkaren har anmodat honom att vara försiktig med alkohol.”

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i dom den 15 maj 1997 fastställt tingsrättens dom.

Domstolsverkets personalansvarsnämnd beslutade den 19 oktober 1997 att avskeda J.R.

YRKANDEN

J.R. har yrkat att tingsrätten måtte ogiltigförklara Domstolsverkets personalansvarsnämnds beslut om avskedande av honom.

Staten genom Domstolsverket (Staten) har bestritt käromålet samt yrkat ersättning för rättegångskostnader.

UTVECKLANDE AV TALAN

Till utveckling av talan har parterna anfört följande.

J.R. De uppgifter som I.S. lämnat i brottmålsrättegången om hur övergreppet faktiskt gick till kan han vitsorda. Han finner inte heller någon anledning att ifrågasätta I.S:s uppgifter om hur hon upplevt övergreppet och vilka problem detta därefter har medfört för henne. I brottmålsrättegången anförde han att hans handlande kan ha påverkats av ett psykiskt abnormt tillstånd till följd av en av insulinkänning betingad låg medvetandegrad; en effekt som han inte kunnat förutse. Brottmålsdomen är vid sådant förhållande felaktig och han har således inte gjort sig skyldig till brott. Han har efter domen vid tre tillfällen drabbats av minnesförlust på grund av hypoglykemi (abnormt ringa blodsockerhalt). Det första tillfället var den 13 eller 14 december 1997 på Kristianstadsanstalten. Den 9 januari 1998 drabbades han av liknande symptom då han var på permission från anstalten till hemmet i Landskrona. Detsamma hände slutligen den 15 januari 1998 i matsalen på anstalten i Kristianstad. Personer som var i hans närhet vid dessa tillfällen har uppgett att han betedde sig normalt men var något svår att få kontakt med. Han injicerade vid dessa tillfällen en lika hög dos insulin som vid tiden för brottet. Dosen har numera sänkts eftersom hans diabetesläkare ansåg att den var för hög. En för hög insulindos kan göra en diabetiker känsligare för hypoglykemi. – Även om tingsrätten skulle finna att brottmålsdomen är riktig såtillvida att han handlat med uppsåt, görs det gällande att vad som läggs honom till last inte är av sådan beskaffenhet att det förelegat grund för avskedande. Omständigheterna är inte sådana att han kan sägas ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Den gärning som han begått har visserligen ägt rum på arbetsplatsen men gärningen i sig har inte något samband med tjänsteutövningen som expeditionsvakt på tingsrätten. Händelseförloppet har varit mycket kortvarigt. Han har avbrutit det påbörjade handlandet på uppmaning av målsäganden. Under alla år har han skött sitt arbete klanderfritt och har varit mycket omtyckt av både överordnande och arbetskamrater. En tid före händelsen nominerades han av sina arbetskamrater till det s.k. Radiolapriset, en tävling med Radio Malmöhus som arrangör. Som framgår av nomineringsskriften har arbetskamraterna på tingsrätten av många olika skäl ansett honom vara ”länets bäste vaktmästare”. Omedelbart efter händelsen har han tagit kontakt med psykiatriska mottagningen på sjukhuset i Landskrona. Han har underkastat sig behandling i form av samtalsterapi. Tester visar att han har en begåvning över genomsnittlig nivå men att han har svårigheter att hantera aggressiva känslor, vilket kan komma i dagen under rus. Han har underkastat sig långtgående rehabiliteringsåtgärder för att komma tillrätta med dessa underliggande problem. Arbetsgivaren har att beakta hans problem och ansträngningar att komma tillrätta med dessa. Vidare kan det – även om gärningen får anses ha utförts med uppsåt – inte uteslutas att hans handlande på ett avgörande sätt kan ha påverkats av att han fått insulinkänning och därmed sänkt blodsockerhalt. Även om det i 18 § lagen om anställningsskydd (LAS) som reglerar avskedande saknas motsvarighet till regeln i 7 § 2 st LAS om omplacering vid uppsägning tas i praxis hänsyn till arbetsgivarens möjligheter att omplacera den anställde (AD 1992:86 [ Zeteo ] [ Karnov ]). I själva bedömningen av om det föreligger giltig grund för avsked ingår således frågan om möjlighet till omplacering. Arbetsgivaren har inte övervägt denna möjlighet. Han är medveten om att han inte kan återvända till Helsingborgs tingsrätt. Inom Domstolsverkets ansvarsområde finns emellertid goda möjligheter att bereda honom ett arbete på en arbetsplats, där målsäganden och han inte riskerar att mötas. I andra hand borde tjänst inom annat statligt verksamhetsområde ha erbjudits honom. Ytterligare en omständighet värd att beakta är att han dömts för brottet och avtjänat sitt straff. Att därefter avskedas utgör ytterligare ett straff, som inte är rimligt. – Grunderna för yrkandet kan sammanfattas på följande sätt. I första hand görs det gällande att han saknat uppsåt att begå den aktuella gärningen, att han därmed inte har begått något brott och att grund för avskedande inte föreligger. Bedöms brottmålsdomen riktig, innebär ovan beskrivna omständigheter att tillräcklig grund för avsked inte föreligger. Vad som läggs honom till last är under alla förhållanden inte av sådan beskaffenhet att han därigenom kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. I vart fall innebär omständigheterna i detta fall att tillräcklig grund för avsked inte föreligger.

Staten: Som hovrätten funnit i brottmålsdomen har J.R. varit i sådan grad medveten om sitt handlande att uppsåt i brottsbalkens mening förelegat. Av domen framgår att hovrätten fäst särskilt avseende vid docenten C-D.A:s uppgift att låg blodsockerhalt normalt uppkommer först 10 – 14 timmar efter alkoholintag och att J.R. inte avvikit från givna instruktioner för insulinintag. J.R. har således gjort sig skyldig till försök till våldtäkt. Brottet har varit förenat med hot och visst våld och måste anses som ett allvarligt och grovt kränkande brott. En försvårande omständighet är att brottet begåtts på arbetsplatsen. Av förarbetena till bestämmelserna om avsked i 18 § LAS framgår att även brott som har begåtts utom arbetet bör i vissa fall kunna föranleda avskedande om brottet är ägnat att allvarligt skada förhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren samt att våld och hot om våld inte hör hemma i arbetslivet. Vid avskedandesituationer föreligger inte någon skyldighet för arbetsgivaren att pröva frågan om omplacering. Denna skyldighet gäller endast vid uppsägning. Personalansvarsnämndens beslut att avskeda J.R. har därmed varit välgrundat.

Förhör under sanningsförsäkran har hållits med J.R. Han har därvid bekräftat de uppgifter som anförts sakframställningsvis samt tillagt: Han fick diabetes 1985–86, som en följd av dåliga kostvanor och övervikt. Det har inträffat att hans värden i samband med infektioner har blivit så låga att han måste läggas in på sjukhus några dagar. Han har god kontakt med sin sköterska som ändrar insulindoserna vid behov. Doseringen har nyligen ändrats. – Han trivdes mycket bra på tingsrätten och han kallade ofta arbetsplatsen sitt ”andra hem”. Han utförde sitt arbete väl och arbetsgivaren hade ett stort förtroende för honom. – Den 5 september 1996 hände följande. Han åkte hemifrån strax efter kl 06.00 och kom till arbetsplatsen ungefär kl 06.45. Eftersom de skulle fira av arbetskamraten A.A. omkring kl 16.00, så hade han lite press på sig att hinna med allt under dagen. I övrigt var det en normal arbetsdag och han hade ätit normalt. Han bad sin arbetskamrat P. att köpa fyra 33 centiliters burkar starköl åt honom. Han hade inte druckit någon alkohol tidigare under dagen eller dagen dessförinnan. Mellan kl 15.30 och 16.00 duschade han och klädde om. Under denna halvtimme drack han också de fyra starkölen. Vid 16.00-tiden samlades alla festdeltagarna och de blev bjudna på vad han tror var mousserande vin. Därefter fortsatte festen med att de ”turade” mellan Helsingborg och Helsingör två gånger. De var borta omkring två och en halv timme. Under färden åt de middag bestående av förrätt och huvudrätt. Han drack också fem eller sex flaskor starköl. Sedan de turat, gick sällskapet till Grand Hotells bakficka. På vägen dit samtalade han med B.L. Han minns inte mycket av samtalet men tydligen hade de pratat om sex. Han gick in på Grand men minns inte om eller hur mycket han drack där. På vägen från Grand kände han att han började må illa. Därefter minns han inget. Han tror att han åkte buss hem till Landskrona omkring kl 24.00. Dagen efter sov han – med avbrott för att ta sina sprutor – till kl 17.00. Detta är mycket konstigt eftersom han normalt sover omkring tre timmar per natt, även vid tillfällen då han har varit berusad. Han blev medveten om misstankarna mot honom först när polisen kom hem till honom den dagen och berättade vad som hade inträffat. Han skämdes inför fru och dotter och ville sjunka genom golvet. – Han hade den 5 september tagit sin spruta på morgonen och lunchen. Hans dos vid den tiden var 18 (morgon) – 16 (lunch) – 14 (middag) – 24 (kväll) enheter. Normalt tar han sprutan en halvtimme före maten. Den aktuella dagen tog han sin middagsspruta omkring kl 16.00, d.v.s. innan han gick till samlingen. Mat åt de dock inte förrän efter kl 17.00 då de hade gått ombord på båten. Han kände inte av något onormalt under kvällen. – Hans insulindos idag är 20 – 18 – 20 – 20. Under tiden han avtjänade sitt fängelsestraff, den 9 november 1997 – 13 april 1998, råkade han ut för tre insulinkänningar. Den 13 – 14 december 1997 inträffade den första. Han vaknade till på natten naken och med sängkläderna på golvet och kunde inte lokalisera sig. Han förstod att han hade fått en insulinkänning och ringde på larmet. En kvinnlig vakt kom in till honom och sa att han var vit som ett spöke och att han skakade. Han bad henne att få gå till köket och bre sig några smörgåsar. I samband med att han fick sin permission den 9 januari 1998 inträffade den andra insulinkänningen. Han var då uppspelt över att få komma hem. Han tog tåget från Kristianstad och bytte i Hässleholm. Det är det sista han minns. Han gick rakt in i ett mörker och återfick medvetandet först omkring två timmar senare. Han irrade då runt på motorvägen utanför Helsingborg och han var omtöcknad. Han gick till en bensinstation och personalen där uppfattade honom till en början som berusad eftersom han raglade och hade svårt att uttrycka sig. Efter en stund lyckades han dock göra sig förstådd och han fick lite choklad. Han ville ringa till sin hustru men hade svårigheter med telefonnumret. Den tredje insulinkänningen inträffade i fängelsets matsal. Ena sekunden var han helt klar och andra sekunden var han inte kontaktbar. Efter en liten stund märkte han att det var någon som pratade om socker, men han uppfattade det som om det gällde någon annan än honom själv. – I.S. och han har varit arbetskamrater och hon har inte någon anledning att ljuga ihop en sådan berättelse. Varken hon eller någon annan har upplevt honom som våldsam eller aggressiv. Möjligtvis kan han när han är alkoholpåverkad upplevas som verbalt aggressiv eftersom han kan bli högljudd vid diskussioner. – Han uppbär A-kassa men familjen har det svagt ekonomiskt. De lever under stor press. Han bär på skamkänslor och besöker en psykolog en gång var tredje vecka. – Han har numera inga alkoholproblem.

På J.R:s begäran har vittnesförhör ägt rum med docenten C-D.A. Denne har utöver de uppgifter han lämnat i tingsrätten och hovrätten under brottmålsprocessen bl.a. berättat: Symptom som kan uppträda och som kan uppfattas av utomstående betraktare vid hypoglykemi är långsammare tanke- och reaktionsförmåga, aggressivitet, envishet och beslutssvårighet. Vid en djup hypoglykemi förekommer minnesförlust och i värsta fall inträder medvetslöshet. En person som har hypoglykemi kan drabbas av symptom som gör att han för en utomstående uppfattas som berusad. Han känner dock till ett fall där en person drabbats av hypoglykemi men ändå kunnat köra bil en lång sträcka. – Hos en ungdomsdiabetiker – typ I – finns ingen insulinproduktion alls. En typ I-diabetiker är därför helt beroende av insulintillförsel utifrån. Hos en åldersdiabetiker – typ II – har insulinproduktionen minskat men den fungerar fortfarande till viss del. Typ II-diabetikern har också en viss insulintolerans medan typ I-diabetikern är betydligt mer insulinkänslig. Därmed drabbas typiskt sett en typ I-diabetiker lättare av hypoglykemi. – En sänkning av blodsockernivån från en hög nivå till en normal nivå kan för den drabbade upplevas som en insulinkänning. Medvetandet påverkas dock inte så länge blodsockernivån är normal. Svårighetsgraden av hypoglykemi orsakas i högre utsträckning av blodsockernivån i sig än hastigheten av ett blodsockerfall. – Vid låg blodsockerhalt aktiveras ett hormon som får levern att bilda blodsocker. Under alkoholpåverkan minskar eller avstannar dock sockerbildningen eftersom levern ägnar sig åt att bryta ned alkoholen. Alkohol i och för sig ökar därmed risken för låg sockerhalt i blodet. I samband med insulinintag ökar risken ytterligare eftersom levern inte kan kompensera blodsockerfallet.

Hypoglykemi inträffar normalt inte direkt vid alkoholkonsumtion utan med en viss fördröjning. Hur lång tid det tar beror på en rad faktorer såsom vilken typ av insulin som används – snabbverkande, medelverkande eller långtidsverkande –, tidpunkten för alkoholintag i förhållande till insulinintag, typ av och tid för måltid, fysiska aktiviteter, individuella aspekter såsom vilken typ av diabetes som vederbörande har m.m. Det är således svårt att i ett enskilt fall ange hur lång tid det tar innan hypoglykemi kan inträffa. Generellt sett inträffar hypoglykemi efter 10 – 14 timmar efter alkoholkonsumtion, men det kan inte uteslutas att tillståndet skulle kunna inträda efter sex timmar. – Han har träffat J.R. endast i samband med sitt förhör i hovrätten och kan därför inte bedöma hans tillstånd den aktuella kvällen. Vissa delar av J.R:s förehavanden under eftermiddagen och kvällen – såsom att det gick närmare två timmar från insulinintaget till middagen – är sådana att de ökar risken dels för hypoglykemi, dels för att en hypoglykemisk reaktion inträder tidigare än normalt. Det kan inte uteslutas att J.R. kan ha drabbats av hypoglykemi tidigt under kvällen.

På statens begäran har vittnesförhör hållits med I.S. B.L. och M.E.

I.S. Hon hade en daglig kontakt med och en normal arbetsrelation till J.R. Den aktuella kvällen drack hon ingen alkohol eftersom hon skulle köra bil hem. På färjan satt hon inte vid samma bord som J.R. På väg till Grand hade J.R. sällskap med B.L. och hon hörde hur J.R. till henne sa att han inte hade haft sex med sin fru på fyra år. Eftersom hon ansåg att detta samtal inte var för hennes öron gick hon vidare. På Grand såg hon J.R. dricka två öl. Han var ”snackesam” men betedde sig inte konstigt på något sätt. Hon lämnade Grand kl 21.10 tillsammans med B.L. och M.E. Då de gått ungefär halvvägs till tingsrätten kom J.R. ifatt dem. Han gick sedan snett framför dem och var fortfarande som vanligt. Då de hade cirka fem minuters gångväg kvar till tingsrätten sa hon till de andra att hon skulle byta om till jeans och tröja innan hon åkte hem. J.R. skyndade då i förväg utan att säga adjö. I tingsrätten var trapphuset tänt men hon var tvungen att tända i korridoren för att ta sig till sitt rum på 4:e våningen. När J.R. kom in i hennes rum var han aggressiv och mycket bestämd i sitt uppträdande. Hon fick ett rep om halsen men kunde få in några fingrar mellan så att hon fick luft. Kniven höll han precis under hennes haka. Han släckte lampan, tog ett bra tag i hennes axel och förde henne ut i den då släckta korridoren till ett annat rum cirka 12 meter längre bort. Där knuffades hon in och blev ombedd att ta av sig kläderna. Situationen var sådan att hon trodde att hon skulle dö. Hon uppgav emellertid för J.R. bl.a. att de andra arbetskamraterna väntade på henne där nere. J.R. nämnde då att han hade ett sådant helvete och att han måste få prata med någon. Hon har erfarenhet av diabetes eftersom hennes far var diabetiker. J.R. uppträdde inte på ett sätt som skulle tyda på att han vid tillfället hade en låg blodsockerhalt. Det var inte fråga om något osammanhängande eller sluddrande tal. Han var mycket bestämd i sitt agerande. Efter händelsen har hon på grund av ångestattacker varit sjukskriven i omgångar och hon går var 14:e dag hos psykolog.

B.L. Hon har arbetat på inskrivningsmyndigheten på tingsrätten sedan 1980 och har haft en normal kontakt med J.R. Han är pratglad och på färjan sjöng han för jubilaren. Hon uppfattade inte honom som påverkad. Utanför Grand lämnades hon ensam med J.R. som under 5 – 10 minuter pratade om sina sexuella problem. Han sa att han tittade på porrfilm och att han var rädd att misslyckas i det sexuella. Eftersom han vanligtvis var mycket frispråkig tyckte hon inte att samtalsämnet var konstigt. Han talade hela tiden normalt utan att sluddra och hon reagerade inte över hans gång.

M.E. Hon har arbetat på inskrivningsmyndigheten sedan 1971. När de åt på färjan satt hon och J.R. vid samma bord. Han sjöng och var käck och trevlig. Ett par månader tidigare hade han talat om att han hade problem med sexuallivet. På väg till Grand tog han upp detta ämne och sa bl.a. att han såg på porrfilm. När B.L. kom förbi utanför Grand lämnade hon henne tillsammans med J.R. Under kvällen talade J.R. klart och tydligt. På Grand blev han lite mer pratsam.

DOMSKÄL

Enligt 18 § LAS får ett avskedande ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivare. Enligt förarbetena till denna bestämmelse krävs för att avsked skall komma ifråga att arbetstagaren har gjort sig skyldig till sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. I första hand avses sådant förfarande som har direkt samband med anställning. I förarbetena anmärks emellertid att även brott som har begåtts utom arbetet i vissa fall bör kunna föranleda avskedande om brottet är ägnat att allvarligt skada förhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivare (prop. 1973:129 [ pdf ] sid. 245 [  ] f.).

Tingsrätten har att ta ställning till om saklig grund för avskedande av J.R. förelegat eller inte. Staten har som enda grund för avskedande åberopat brottmålsdomen enligt vilken J.R. dömdes för försök till våldtäkt. J.R. har som grund för en ogiltighetsförklaring av beslutet om avskedande i första hand hävdat att han inte uppsåtligen har begått gärningen. Frågan blir då vilken bevisverkan som kan tilläggas brottmålsdomen i jämförelse med J.R:s invändning om att han i sitt handlande mot I.S. saknat uppsåt och den bevisning som åberopats i denna fråga. Motsvarande fråga när arbetsgivaren tagit en brottmålsdom till utgångspunkt för ett avskedande och sedan i en arbetstvist åberopat domen som stöd för åtgärden har prövats vid ett flertal tillfällen. I arbetstvisten skall naturligtvis påståendet om brott prövas och domen i brottmålet skall då anses ha en betydande bevisverkan. De invändningar om avsaknad av uppsåt som J.R. riktat mot hovrättens dom skall således först prövas. Denna prövning bör i arbetstvisten ske med beaktande av de bevisbörderegler som gäller för brottmålsprocessen.

J.R. har i tingsrätten på nytt åberopat vittnesförhör med docenten C-D.A. Denne har lämnat uppgifter som i huvudsak överensstämmer med dem han tidigare lämnat i brottmålsprocessen. C-D.A. har inte för medicinsk undersökning träffat J.R. och har därför inte kunnat göra några uttalanden i detta enskilda fall. Han har dock uttalat att det inte kan uteslutas att J.R. på sätt denne påstått kan ha kommit i ett hypoglykemiskt tillstånd. C-D.A.har inte kunnat uttala sig om det sannolika i J.R:s påstående och nyssnämnda uttalande får mera ses som att ingenting egentligen kan uteslutas från vetenskapliga utgångspunkter. J.R. har i detta mål lämnat något modifierade uppgifter om tidpunkten för injicering av middagsdosen – drygt 1,5 timmar före måltiden på båten – samt om ytterligare ölförtäring och om hur snabbt han konsumerat innehållet i fyra ölburkar före festens början. Dessa omständigheter är enligt C-D.A. normalt sådana som ökar risken för att komma i ett tillstånd med en alltför låg blodsockerhalt. Han har dock poängterat att flera olika hänsyn måste tas och hävdat att ett eventuellt hypoglykemiskt tillstånd troligtvis bör ha inträffat långt senare under natten.

J.R. har berättat att han efter aktuell händelse vid tre tillfällen drabbats av för låg blodsockerhalt. Vid dessa tillfällen har hans omgivning klart uppfattat att han varit omtöcknad eller att han i vart fall betett sig på ett sätt som avviker från ett normalt beteende. Han har enligt tingsrättens mening i vissa fall uppvisat de symptom som C-D.A. beskrivit som typiska för diabetiker med alltför låg blodsockerhalt.

Varken I.S. B.L. eller M.E. som alla känner J.R. väl sedan många år, har kunnat förmärka att han i något avseende avvikit från hans normala beteende den aktuella kvällen. De typiska symptomen på sänkt blodsockerhalt som såväl C-D.A. som J.R. beskrivit har de således inte kunnat iaktta. Därtill kommer att J.R. har uppgett att han under den aktuella dagen inte hade slarvat med sitt insulinintag. Vid sådant förhållande måste han – innan han gick till sängs – också ha injicerat nattdosen med långtidsverkande insulin. Han har även berättat att han troligtvis tog bussen hem till Landskrona omkring kl 24.00. Inte heller dessa uppgifter stöder J.R:s påstående om att han varit i ett omtöcknat tillstånd tidigare under kvällen.

J.R. har vad gäller uppsåtsfrågan åberopat rättsfallet i NJA 1969 sid. 401 [ Zeteo ] [ Karnov ], vilket även berörts i tingsrättens brottmålsdom. I detta rättsfall fann HD inte visat att en diabetiker varit i sådan grad medveten i sitt handlande att uppsåt i brottsbalkens mening skulle anses föreligga. C-D.A. har uppgett att kunskapen i dag att reglera diabetes är betydligt större än vid slutet av 1960-talet. Det gäller bl.a. antalet injiceringar och storleken på doserna. Numera finns enligt C-D.A. även nya typer av insulin. Omständigheterna i det refererade målet skiljer sig även från detta, bl.a. i det att gärningsmannen i det åberopade rättsfallet kort efter gärningen togs in på sjukhus i medvetslöst tillstånd. Även annan utredning förelåg i målet som starkt talade för att gärningsmannen befann sig i ett hypoglykemiskt tillstånd vid tillfället. Några slutsatser med utgångspunkt från detta rättsfall kan därför inte dras vid prövningen av förevarande mål.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att några nya uppgifter som stöder J.R:s påstående att han handlat utan uppsåt inte tillkommit i detta mål. Snarare finner tingsrätten att hans egna uppgifter om hur han uppträdde vid de tre beskrivna tillfällena då han hade låg blodsockerhalt talar mot att han var i ett hypoglykemiskt tillstånd den 5 september.

Vad som ovan anförts föranleder inte tingsrätten att komma till en annan bedömning i uppsåtsfrågan än den hovrätten gjort. J.R. har vitsordat att gärningen gått till på sätt I.S. berättat och att – om ansvar skall utkrävas – gärningen skall rubriceras som försök till våldtäkt. Tingsrätten finner därmed ingen anledning att ifrågasätta brottmålsdomen och dess bevisverkan i detta mål. Vid den fortsatta prövningen utgår tingsrätten från att J.R. – som hovrätten funnit – har gjort sig skyldig till försök till vådtäkt.

För det fall tingsrätten skulle finna att J.R. har gjort sig skyldig till försök till våldtäkt, har han gjort gällande att brottet i sig inte är så allvarligt att han därmed skall anses ha åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren så att saklig grund för avskedande föreligger. Han har därvid bl.a. åberopat att händelseförloppet vid själva gärningen varit mycket kort, att han avbrutit det påbörjade handlandet på uppmaning av målsäganden, att brottet inte riktats mot arbetsgivaren och att det begåtts under fritiden, varför det inte har påverkat hans tjänsteutövning.

Arbetsdomstolen har i rättsfallet 1992 nr 86 [ Zeteo ] [ Karnov ] prövat en arbetstvist som har stora likheter med den förevarande. I detta rättsfall hade arbetstagaren gjort sig skyldig till en fullbordad våldtäkt mot en annan arbetstagare. Arbetsdomstolen fann vid prövning huruvida arbetstagaren genom brottet hade grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren, att arbetsgivare hade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som innefattat en grov kränkning av målsäganden. I domskälen uppgavs vidare: ”En arbetstagare som – vare sig det skett inom eller utom tjänsten – begått ett brott av detta slag mot en annan arbetstagare hos samma arbetsgivare kan enligt arbetsdomstolens mening i allmänhet inte kräva att få kvarstå i sin tjänst hos denne, eftersom detta typiskt sett är ägnat att allvarligt störa förhållandena på arbetsplatsen och kan medföra svårigheter för den som utsätts för brottet att kvarbli i sin anställning hos arbetsgivaren. Saken kan om man så vill också uttryckas så, att till de förpliktelser mot arbetsgivaren som följer av ett anställningsavtal hör även en skyldighet att inte uppträda så hänsynslöst mot andra anställda hos denne att relationerna på arbetsplatsen och andra arbetstagares anspråk på rimligt goda arbetsförhållanden allvarligt skadas eller äventyras”.

J.R. har gjort sig skyldig till ett allvarligt brott. Våldtäktsförsöket har begåtts på arbetsplatsen och utförts med hjälp av snara och kniv. Målsäganden har upplevt att hon befunnit sig i livsfara och hon lider alltjämt av sviterna efter detta övergrepp. Allvaret i denna gärning kan inte bedömas på annat sätt än i det ovan refererade fallet. Tingsrätten finner därför att J.R:s våldtäktsförsök mot I.S. är ägnat att allvarligt skada förhållandet mellan J.R. och arbetsgivaren. Gärningen i sig är således av sådan art att grund för avsked har förelegat.

Slutligen har J.R. hävdat att andra omständigheter bl.a. kring J.R:s person är sådana att saklig grund för uppsägning inte föreligger. Han har därvid åberopat att han under cirka 30 år har skött sitt arbete klanderfritt och att han har varit omtyckt på arbetsplatsen. Arbetsgivaren borde ha tagit hänsyn till hans diabetesproblem och även beaktat de kraftfulla åtgärder han vidtagit för att komma tillrätta med problemen. Vidare har arbetsgivaren vid bedömningen av om giltig grund för avsked förelegat enligt J.R. inte övervägt möjligheten till omplacering.

I ovan refererade förarbeten (prop. 1973:129 [ pdf ] sid. 245 [  ]) sägs även att om arbetstagaren har gjort sig skyldig till ett sådant allvarligt förfarande som är ägnat att allvarligt skada förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare, så bör det normalt sakna betydelse om han är äldre eller yngre, har kortare eller längre arbetstid, är handikappad etc. Med hänsyn till bl.a. dessa uttalanden föranleder de omständigheter som J.R. ovan åberopat inte tingsrätten till att göra en annan bedömning än den personalansvarsnämnden gjort.

Tingsrätten finner dock skäl att närmare beröra frågan om skyldighet för arbetsgivaren att pröva omplaceringsmöjligheten. J.R. har hävdat att det i praxis föreligger en skyldighet för arbetsgivaren att vid prövning om giltig grund för avsked föreligger även ta upp frågan om en omplacering i stället för ett avsked löser problemen. Som grund för detta påstående har han hänvisat till att arbetsdomstolen övervägt omplaceringsmöjligheten i det ovan redovisade rättsfallet AD 1992:86 [ Zeteo ] [ Karnov ].

Som tidigare anmärkts finns i 18 § LAS ingen motsvarighet till de regler om omplacering som återfinns i 7 § 2 st LAS där förutsättningarna för uppsägning ges. I förarbetena till bestämmelsen i 18 § LAS framhålls att ett avskedande skall kunna tillgripas bara i flagranta fall. Det skall vara fråga om ett sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. När det konstaterats att ett sådant förfarande föreligger, menar tingsrätten att arbetstagaren inte har en rätt att bli omplacerad. Våldtäktsbrottet innefattar ett så allvarligt svek av det förtroende som en arbetsgivare visat en anställd att en omplacering inte kan komma ifråga.

I enlighet med det anförda anser tingsrätten att grund för avsked förelegat. J.R:s talan kan inte vinna bifall.

I mål om tillämpning av LAS skall som huvudregel rättegångsbalkens regler om rättegångskostnader tillämpas. Tingsrätten kan emellertid förordna att arbetsgivaren skall bära sin rättegångskostnad, om arbetstagaren förlorar målet men han hade skälig anledning att få tvisten prövad (5 kap 2 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister). I förevarande mål anser tingsrätten med stöd av denna bestämmelse att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1. Käromålet ogillas.

2. Staten skall stå sina egna rättegångskostnader.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt K.A. med sextiotusentvåhundratrettioåtta (60 238) kr, varav 35 394 kr avser arbete. I beloppet ingår mervärdesskatt med 12 048 kr.