: : : :

AD 1999 nr 5

Sammanfattning :

Fråga om en person blivit anställd i första hand genom uttryckligt avtal och i andra hand genom s.k. konkludent handlande från arbetsgivarens sida. Arbetsdomstolen finner inte att ett anställningsförhållande har uppkommit.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

Fråga om en person blivit anställd i första hand genom uttryckligt avtal och i andra hand genom s.k. konkludent handlande från arbetsgivarens sida. Arbetsdomstolen finner inte att ett anställningsförhållande har uppkommit.

Dela :

Parter ( Statliga sektorn ) :  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 66/98 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] **

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] #

SAF

 [] *

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] *

LO

 [] *

Saco

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 4 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 2 st. ) : AD 1986 nr 24 [ Zeteo ] [ Karnov ] | AD 1988 nr 56 [ Zeteo ] [ Karnov ]

Rättsfall som hänvisar till AD 1999 nr 5 ( 1 st. ): AD 2016 nr 74

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1999 nr 5 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SEKO

Grunderna för SEKO:s talan

Staten

Grunderna för svaromålet

Domskäl

Allmänt om tvisten

Utredningen i målet

Har anställningsavtal ingåtts den 3 oktober 1997?

Har G.M. uppträtt på ett sådant sätt att G.P. med fog fått uppfattningen att hon har blivit anställd?

Sammanfattning och rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår SEKO – Facket för Service och Kommunikations talan.

2. SEKO – Facket för Service och Kommunikation skall ersätta staten för rättegångskostnader med femtontusen (15 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1999 nr 5 ) :

AD 1999 nr 5

Parter ( Statliga sektorn ): SEKO-Facket för Service och Kommunikation mot Staten genom Riksskatteverket

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Carina Gunnarsson, Karin Renman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Christer Måhl, Peter Ander, Göran Söderlöf, Staffan Holmertz och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare : Jan Lindblad

AD 1999 nr 5    Dom den 27 januari 1999 – Direktstämt mål

Sökord : Anställningsavtal | Konkludent handlande | Offentlig anställning | Statliga sektorn

Lagrum : 4 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1986 nr 24 | AD 1988 nr 56

Parter:

SEKO-Facket för Service och Kommunikation

mot

Staten genom Riksskatteverket

Mellan Riksskatteverket och SEKO – Facket för service och kommunikation (SEKO) gäller kollektivavtal.

G.P. är medlem i SEKO. Hon har varit halvtidsanställd vid polismyndigheten i Lycksele som lokalvårdare sedan februari 1987.

På grund av avtal mellan polismyndigheten och skattemyndigheten i Västerbottens län har lokalvårdare vid polismyndigheten städat skattemyndighetens lokaler i Lycksele, vilka ligger i samma byggnad som polismyndighetens lokaler. Avtalet skulle upphöra den 1 juli 1997 men kom att gälla året ut. Fyra av lokalvårdarna, däribland G.P., underrättades under sommaren samma år om uppsägning på grund av arbetsbrist.

Mellan parterna har uppkommit tvist om G.P. blivit anställd av skattemyndigheten genom vad som förekommit vid möten under hösten 1997 mellan henne och skattemyndighetens chef i Lycksele, G.M.

SEKO har yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta staten att till G.P. utge

allmänt skadestånd med 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning i målet, den 19 mars 1998, tills betalning sker,

lön med 1 500 kr per månad under tiden januari–juni 1998, med 919 kr för tiden den 1–19 juli 1998, med 3 484 kr för tiden den 20–31 juli 1998, med 9 000 kr för augusti 1998 samt med 3 900 kr för tiden den 1–13 september 1998, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25:e i varje månad varpå lönen belöper tills betalning sker.

Staten har bestritt yrkandena. Vad gäller allmänt skadestånd har inget belopp vitsordats. Av beloppen avseende lön har som skäliga belopp vitsordats 2 325 kr för perioden 20–31 juli 1998, 6 000 kr för augusti 1998 och 2 600 kr för perioden i september 1998. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga. De av käranden angivna tidpunkterna har vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

SEKO

G.P. sades upp av polismyndigheten den 20 november 1997 med en uppsägningstid av sammanlagt åtta månader. Hennes anställning upphörde därmed den 20 juli 1998.

Efter beskedet om att lokalvårdare vid polismyndigheten skulle sägas upp kontaktade G.P., som var kontaktombud för SEKO på arbetsplatsen, och en av hennes arbetskamrater skattemyndighetens chef G.M. för att få information om hur skattemyndigheten skulle göra med städningen efter det att avtalet med polismyndigheten löpt ut. Dessa kontakter ledde till att I.S., som var den av lokalvårdarna som hade utfört städningen hos skattemyndigheten, erbjöds anställning där. Hon tackade emellertid nej. Härefter tog G.M. initiativ till ett möte mellan sig och G.P. Mötet ägde rum den 3 oktober 1997 i G.M:s kontorsrum på skattemyndigheten. Vid mötet erbjöd G.M. G.P. anställning som lokalvårdare hos skattemyndigheten. Anställningen avsåg 60 procent av en heltidstjänst. Hon tackade genast ja till erbjudandet. De diskuterade också hennes lön. G.M. uppgav att hon inte kunde räkna med en högre lön än den hon hade hos polismyndigheten. Vidare diskuterades vilken dag G.P. skulle börja arbeta. De var överens om att hon skulle börja arbetet när avtalet mellan polismyndigheten och skattemyndigheten inte längre var i kraft.

Efter den 3 oktober 1997 hade G.P. kontakt med G.M. vid ytterligare två tillfällen. Vid inget av dessa tillfällen antyddes att hon inte hade blivit anställd. Vid det ena tillfället, den 14 oktober 1997, var den fackliga företrädaren M.B., SEKO, närvarande. Vid det andra diskuterades bl.a. hur tvättningen av trasor skulle gå till framöver. Den 14 november 1997, någon vecka efter det senaste mötet, kallades G.P. upp till G.M. Han meddelade då att han inte längre kunde erbjuda henne anställningen, eftersom städningen skulle lämnas ut på entreprenad.

Grunderna för SEKO:s talan

Skattemyndigheten och G.P. ingick den 3 oktober 1997 ett anställningsavtal som innebar att hon fick anställning hos myndigheten med 60 procent av en heltidsanställning. Lönen skulle motsvara den lön som hon redan hade hos polismyndigheten. Den lönen uppgick till 7 500 kr för en halvtidstjänst, vilket således motsvarar 9 000 kr i månaden för 60 procents tjänstgöring. Anställningen skulle tillträdas när avtalet mellan polismyndigheten och skattemyndigheten löpte ut, vilket skulle ske den 1 januari 1998.

G.P. har i vart fall haft fog för att uppfatta det som att hon hade fått en anställning. Detta borde också skattemyndigheten ha insett.

Genom G.M:s besked till G.P. den 14 november 1998 har skattemyndigheten sagt upp anställningsavtalet. Uppsägningen skedde inte skriftligen med besvärshänvisning, vilket strider mot 8 § anställningsskyddslagen. Skattemyndigheten iakttog inte heller uppsägningstiden i 11 § samma lag. G.P. skulle rätteligen ha haft tolv månaders uppsägningstid. Hon är berättigad till allmänt skadestånd för de sålunda angivna brotten mot anställningsskyddslagen och till uppsägningslön under tolv månader. Det görs inte gällande att det inte förelåg saklig grund för uppsägningen.

För tiden fr.o.m. januari 1998 t.o.m. den 19 juli 1998 uppgår de yrkade lönebeloppen till mellanskillnaden mellan den lön hon skulle ha erhållit från skattemyndigheten och den uppsägningslön som hon har erhållit från polismyndigheten. Yrkandena om lön avser endast tiden fram t.o.m. den 13 september 1998, eftersom G.P. därefter uppbär bidrag för studerande med belopp som överstiger den lön hon skulle ha haft hos skattemyndigheten.

Staten

Skattemyndigheten hyr lokaler i Lycksele av polismyndigheten. Vid skattekontoret arbetar ett trettiotal personer. Myndigheten har inte haft någon egen städpersonal, utan hade avtal med polismyndigheten om städningen. Våren 1997 stod det klart att polismyndigheten inte önskade förlänga avtalet. Avtalstiden skulle därmed löpa ut den 30 juni 1997. Det var därför till en början ont om tid att hitta en annan lösning på hur städningen skulle ordnas. G.M. tog då kontakt med I.S., som hade utfört städningen i skattemyndighetens lokaler, och erbjöd henne anställning. Hon tackade emellertid nej. Därefter kom, enligt en muntlig överenskommelse, avtalet med polismyndigheten att fortsätta gälla tills vidare. I det läget började G.M. undersöka alternativ till att anställa egen städpersonal. Det vanligaste var att städningen av skattemyndigheternas lokaler i länet utfördes på entreprenad. Som ett led i undersökningsarbetet samtalade dock G.M. med G.P. den 3 oktober 1997 för att utröna hennes eventuella intresse av en anställning. Han sade till henne att han skulle återkomma när han hade bestämt vilket alternativ som skulle väljas. Något avtal om anställning ingicks inte vid tillfället och G.M. uppfattade det inte heller som att G.P. trodde detta.

Vid ett tillfälle senare under hösten besöktes G.M. av G.P. i sällskap av M.B. M.B. gratulerade honom till att ha anställt G.P. Han påpekade då mycket bestämt att G.P. inte var anställd. Det var ett mycket kort möte. Vid ett senare tillfälle tog G.P. kontakt med G.M. för att få veta hur det skulle bli. Han lovade då att återkomma med besked. G.M. kom fram till att städtjänsten skulle upphandlas, då detta skulle vara bl.a. ekonomiskt fördelaktigast. G.M. meddelade G.P. sitt beslut. Enligt G.M:s bedömning hade G.P. när de skildes åt inte den uppfattningen att hon hade varit anställd och att samtalet således skulle ha inneburit en uppsägning. Efter detta samtal hörde varken G.P. eller SEKO av sig till G.M.

Grunderna för svaromålet

G.M. har inte gett G.P. något erbjudande om anställning hos skattemyndigheten. Det har således inte ingåtts något anställningsavtal. Vad som förekom vid kontakterna mellan G.M. och G.P. har inte heller gett henne fog för uppfattningen att hon blivit anställd. Det har följaktligen inte heller skett någon felaktig uppsägning. För det fall G.P. skall anses ha blivit uppsagd vitsordas dock att skriftlighetskravet i 8 § anställningsskyddslagen inte har iakttagits, liksom inte heller uppsägningstiderna i 11 § samma lag. Det bestrids att lönen skall beräknas till ett högre belopp än motsvarande normallönen för en lokalvårdare, nämligen 12 000 kr i månaden för en heltidstjänst. Hade avtal ingåtts skulle det i varje fall inte ha omfattat mer än en halvtidstjänst.

Domskäl

Allmänt om tvisten

En avgörande förutsättning för att SEKO:s yrkanden skall kunna bifallas är att G.P. har blivit anställd av skattemyndigheten.

För att ett anställningsavtal skall komma till stånd krävs i princip att parterna avgett samstämmiga viljeförklaringar i frågan. Ett anställningsförhållande kan emellertid uppkomma också genom att arbetsgivaren uppträder på ett sådant sätt att den anställningssökande med fog får uppfattningen att han eller hon har blivit anställd. Den som påstår att ett anställningsförhållande har uppkommit har bevisbördan för att det förhåller sig på detta sätt (se t.ex. AD 1986 nr 24 [ Zeteo ] [ Karnov ] och 1988 nr 56 [ Zeteo ] [ Karnov ]).

I målet har SEKO i första hand påstått att ett muntligt anställningsavtal har ingåtts den 3 oktober 1997 mellan skattemyndigheten, företrädd av G.M., och G.P. SEKO har i andra hand gjort gällande att G.M:s agerande den 3 oktober 1997 och under tiden därefter fram till den 14 november 1997 varit sådant att G.P. haft fog för uppfattningen att hon har blivit anställd av skattemyndigheten. Detta borde enligt SEKO G.M. ha insett men han har ändå underlåtit att reagera.

Staten har bestritt både att ett uttryckligt anställningsavtal har träffats och att G.P. skulle ha fog för uppfattningen att hon har blivit anställd av skattemyndigheten.

Utredningen i målet

Vid huvudförhandling i målet har på SEKO:s begäran G.P. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med M.B., som är ordförande för den SEKO-avdelning i Västerbottens län som G.P. är ansluten till. På arbetsgivarpartens begäran har G.M. hörts under sanningsförsäkran.

Har anställningsavtal ingåtts den 3 oktober 1997?

SEKO har gjort gällande i första hand att G.M. vid ett möte med G.P. den 3 oktober 1997 erbjudit henne en anställning hos skattemyndigheten som hon tackat ja till.

Av utredningen i målet har följande framkommit om de omständigheter som ledde fram till mötet den 3 oktober 1997.

Städningen vid skattemyndigheten sköttes av polismyndigheten enligt avtal för ett år i taget. G.P:s huvudsakliga uppgifter var, enligt den uppdelning av arbetet som hade gjorts mellan lokalvårdarna beträffande städningen i huset, att städa hos polismyndigheten medan en annan av lokalvårdarna, I.S., var den som huvudsakligen städade skattemyndighetens lokaler. Under våren 1997 stod det klart att polisen inte ville förlänga avtalet med skattemyndigheten. Kontraktet skulle löpa ut den 30 juni 1997. Före sommarsemestern år 1997 fick fyra av polismyndighetens lokalvårdare varsel om uppsägning. Polismyndigheten skulle ha kvar endast en lokalvårdare på deltid. Efter semestrarna kontaktade G.P. och en arbetskamrat till henne G.M. för att höra hur skattemyndigheten skulle ordna städningen i fortsättningen. De träffade G.M. vid flera tillfällen i slutet av augusti och i början av september 1997. Förhoppningen var att skattemyndigheten skulle anställa någon av de uppsagda lokalvårdarna. En av städarna, I.S., kom också att faktiskt erbjudas anställning hos skattemyndigheten som hon först tackade ja till, men ändrade sig senare. Hon kom i stället att behålla sin anställning hos polismyndigheten. Under tiden fortsatte polismyndigheten att tills vidare utföra städningen. G.M. tog senare initiativ till ett möte med G.P. Mötet bestämdes till den 3 oktober 1997 och skulle äga rum på hans kontor.

Utredningen om vad som förekommit vid detta möte består i de berättelser som G.P. och G.M. har lämnat under sanningsförsäkran.

G.P. har uppgett i huvudsak följande. När G.P. gick till mötet trodde hon, utan större förväntningar, att G.M. skulle meddela vad han hade kommit fram till när det gällde städningen. Vid deras senaste sammanträffande dessförinnan hade han nämligen enligt vad han då sade ännu inte bestämt sig för hur städningen skulle ordnas. Efter det att I.S. hade tackat nej var det enligt vad han sade mycket troligt att han skulle anställa någon av de övriga fyra lokalvårdarna och att han i så fall skulle kontakta den som han skulle anställa. När G.P. vid mötet den 3 oktober frågade varför G.M. ville träffa henne sade han: ”Jag vill erbjuda dig tjänsten som lokalvårdare”. Hon blev mycket glad och sade att hon naturligtvis tackade ja. Angående arbetstiden uppgav han att det kunde bli anställning med 60 procent av en heltidstjänst. När hon påpekade att lokalvården skulle bli mycket sämre om hon ensam skulle städa myndighetens lokaler svarade han att det kunde bli 70 procent om det skulle behövas. Även mertid kunde komma i fråga i samband med storstädning och fönsterputsning. Han frågade om hennes lön hos polisen, som var 7 500 kronor i månaden, och tyckte att den var hög. Hon fick beskedet att hon inte kunde vänta sig högre lön hos skattemyndigheten, vilket hon uppfattade som att den skulle ligga kvar på samma nivå. Frågor kring lönen kändes emellertid mindre viktiga, eftersom hon var glad över att hon hade fått en anställning. Inget kom heller att bestämmas om lönen. Angående tillträdesdag överenskom de inget bestämt, utan tillträdet skulle ske i samband med att polismyndigheten skulle upphöra med städningen hos skattemyndigheten. Enligt vad hon hade hört skulle avtalet definitivt upphöra vid årsskiftet. När mötet avslutades tog de varandra i hand och hon sade att hon inte varit så glad på länge, vilket han tyckte var ”jättetrevligt” att höra. Hon kan inte ha missuppfattat situationen och felaktigt trott att hon fått ett erbjudande om anställning. G.M. måste ha insett hur hon uppfattade situationen, eftersom hon tackade ja och var glad. Han gjorde inget för att ändra hennes uppfattning. Hon krävde inget ”skriftligt” på att hon fått anställning, eftersom hon uppfattade honom som en person som inte säger saker som han inte menar.

G.M. har uppgett i huvudsak följande. Mötet med G.P. var ett led i de sonderingar han gjorde för att ta ställning till frågan om städningen skulle läggas ut på entreprenad eller om det var bättre att anställa någon och utföra städningen i egen regi. I och med att polismyndigheten fortsatte med städningen tills vidare även efter halvårsskiftet var frågan inte längre lika akut och han hade därför tid att fundera vidare på vilket alternativ som var bäst. Hans avsikt med mötet med G.P. den 3 oktober 1997 var att höra efter om hon över huvud taget var intresserad av en anställning. På frågan om hon var intresserad svarade hon ja. Hon berättade också hur mycket hon hade i lön hos polismyndigheten. Lönen kommenterade han med att det ”lät mycket”, men fann inte anledning att gå in vidare på frågan eftersom han inte såg det som en anställningssituation. Det handlade för hans del mest om att skaffa information. Också frågan vilket arbetstidsmått som kunde bli aktuellt kan ha varit uppe till diskussion. Utgångsläget var i så fall 50 procent av en heltidstjänst. Han kan inte se att det förekom något vid mötet som kan ha gjort att G.P. fått uppfattningen att hon blivit erbjuden anställning. Hon var visserligen glad vid mötet, men det trodde han dock berodde på att hon över huvud taget hade tillfrågats om hon var intresserad. För det fall det hade varit ett erbjudande om anställning skulle han ha talat med facket och med myndighetens personalhandläggare m.m. Vidare skulle det ha fattats ett skriftligt beslut i frågan. Inget av detta skedde, eftersom det inte var hans avsikt att anställa G.P. vid tillfället.

G.P:s och G.M:s uppgifter om vad som förekom vid mötet den 3 oktober 1997 går sålunda i viss mån isär. Enligt båda utsagorna har en anställning av G.P. hos skattemyndigheten diskuterats och frågor om lön och tjänstens omfattning har berörts. De båda är emellertid oense huruvida han erbjudit henne anställning, ett erbjudande som hon uppger sig ha antagit. G.P:s uppgifter motsägs alltså av G.M:s på denna punkt. Det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att sätta större tilltro till den enes uppgifter framför den andres. Med hänsyn härtill och till att det vid samtalet inte slogs fast vare sig tillträdesdag, lön eller andra villkor kan det inte anses visat att parterna vid tillfället avgivit samstämmiga viljeförklaringar om att hon skulle anställas. Det kan således inte mot statens bestridande anses styrkt att något uttryckligt anställningsavtal ingicks vid detta tillfälle.

Frågan är då om ett anställningsförhållande ändå uppkommit till följd av att G.M. i sina kontakter med G.P. uppträtt på ett sådant sätt att hon med fog fått uppfattningen att hon har blivit anställd.

Har G.M. uppträtt på ett sådant sätt att G.P. med fog fått uppfattningen att hon har blivit anställd?

Det finns enligt Arbetsdomstolens mening inte anledning att betvivla att G.P. hyste den uppfattningen att hon fått en anställning hos skattemyndigheten som hon skulle tillträda när avtalet mellan polismyndigheten och skattemyndigheten definitivt upphörde.

Frågan om G.M:s agerande den 3 oktober 1997 och därefter gett G.P. fog för uppfattningen att hon blivit anställd bör bedömas mot bakgrund bl.a. av det förhållandet att han tydligen inte var främmande för att städningen skulle utföras i skattemyndighetens egen regi efter anställning av en lokalvårdare. Det är också ostridigt att en av lokalvårdarna hos polismyndigheten erbjöds anställning i början av hösten 1997, vilket erbjudande hon först antog men sedermera avböjde. Det är därför rimligt att anta att G.M. även någon tid därefter kunde komma att under liknande former erbjuda någon annan person anställningen. Enligt vad G.P. oemotsagd uppgett inför domstolen gav G.M. också uttryck för sådana tankar vid ett sammanträffande i slutet av september 1997.

Redan av det nu sagda kan emellertid inte den slutsatsen dras att G.M. gett G.P. fog för hennes uppfattning. Utredningen om vad som förekom vid mötet den 3 oktober 1997 kan inte heller – mot bakgrund av den tidigare bedömningen av G.P:s och G.M:s utsagor i den delen – anses visa att G.M. då sagt eller gjort något som gett G.P. berättigad anledning att uppfatta sig som anställd. Beaktas måste också att enligt vad såväl G.M. som G.P. uppgett så kom man vid detta tillfälle inte fram till något bestämt om vilka villkor som skulle gälla för en anställning. Således fick vare sig frågorna om sysselsättningsgrad, lön, eller tillträdesdag några konkreta svar. Vid mötet lade G.M. visserligen märke till att G.P. blev glad över det samtal som de hade haft. Enligt Arbetsdomstolens mening är emellertid detta inte i sig tillräckligt för att han borde ha haft anledning att misstänka att hon uppfattade sig som anställd.

När det sedan gäller att bedöma betydelsen av de kontakter som G.P. härefter hade med G.M. bör beaktas att inga kontakter skedde på skattemyndighetens initiativ förrän G.M. den 14 november 1997 meddelade G.P. att hon inte skulle få någon anställning där. Varken G.M. eller någon annan från skattemyndigheten vidtog således några aktiva åtgärder som varit ägnade att befästa G.P. i hennes uppfattning. Den första kontakten efter sammanträffandet den 3 oktober 1997 ägde rum den 14 oktober 1997 då G.P. vid ett mycket kort besök hos G.M. på hans kontor presenterade SEKO:s avdelningsordförande M.B. för honom. Av utredningen framgår att M.B. då gratulerade G.M. till anställningen av G.P. Uppgiften att G.P. hade fått anställning hos skattemyndigheten hade M.B. fått av G.P. själv. G.M. har inför Arbetsdomstolen uppgett att han blev förvånad över besöket och M.B:s uttalande samt att han för att undvika missförstånd betonade vid två tillfällen att G.P. inte var anställd och att de inte hade löneförhandlat. Att han gjorde något sådant uttryckligt tillrättaläggande bekräftas visserligen inte av G.P:s och M.B:s uppgifter om mötet. G.P. har uppgett att G.M., enligt vad hon minns, inte sade något som tydde på att hon inte hade blivit erbjuden anställning. M.B. har emellertid vidgått att hon hörde honom säga att det inte var formellt klart och inte förhandlat. Det får därmed anses utrett att G.M. åtminstone på detta sätt reagerat på och invänt mot M.B:s lyckönskan till att ha anställt G.P. Rimligtvis måste också G.P. ha blivit varse denna invändning. Som framgår av det tidigare anförda har Arbetsdomstolen inte funnit det visat att G.M:s agerande före detta möte varit sådant att det gett G.P. berättigad anledning att anse sig som anställd. Mot bakgrund härav kan det inte anses ha ålegat G.M. att vid detta tillfälle på tydligare sätt än som har skett klargöra sin uppfattning att något anställningsförhållande ännu inte hade kommit till stånd.

Av utredningen framgår att G.P. och G.M. haft ytterligare åtminstone en kontakt någon gång i början av november. De har emellertid olika uppfattning om vad som diskuterades vid denna kontakt. G.P. har inför domstolen lämnat en detaljerad redogörelse för att hon vid detta möte med anledning av den nya situationen tog upp frågor om tvättning av trasor. G.M. har däremot uppgett att G.P. vid den här tidpunkten kontaktade honom för att få besked om hur det skulle bli med anställningen och att det var detta som i sin tur föranledde honom att ta initiativ till mötet den 14 november 1997 då han meddelade sitt beslut att städningen skulle utföras på entreprenad. Han har också uppgett att frågan om tvättning av trasor förts på tal ett antal gånger utan att han fäst någon speciell uppmärksamhet vid detta. Tvättfrågor har enligt G.M. diskuterats också tidigare och han har inget minne av vad som sades om tvätt vid detta tillfälle. G.P. har å sin sida förnekat G.M:s påstående att hon efterlyste ett besked om hur det skulle bli med anställningen. Ord står således mot ord om vad som närmare avhandlades vid mötet. Utredningen ger därför inte heller belägg för att G.M:s agerande i detta skede har varit sådant att G.P. haft anledning att hysa uppfattningen att hon blivit anställd.

Sammanfattningsvis leder det anförda till slutsatsen att utredningen inte kan anses visa att G.P. har haft fog för att uppfatta sig som anställd.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Det anförda leder till att SEKO:s talan skall avslås. Vid denna utgång skall SEKO förpliktas att ersätta staten för dess rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår SEKO – Facket för Service och Kommunikations talan.

2. SEKO – Facket för Service och Kommunikation skall ersätta staten för rättegångskostnader med femtontusen (15 000) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1999‑01‑27, målnummer A‑66‑1998

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Karin Renman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Christer Måhl, Peter Ander, Göran Söderlöf, Staffan Holmertz och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Jan Lindblad