: : : :

AD 1999 nr 26

Sammanfattning :

En forskare har sagts upp från sin anställning med hänvisning till att hans arbetsförmåga varit varaktigt nedsatt på grund av sjukdom. Forskaren, som led av psykisk sjukdom, hade då under en följd av år varit sjukskriven och sedermera även uppburit sjukbidrag. Arbetstagarsidan har gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad därför att arbetsförmågan inte är nedsatt på det sätt som fordras för rätt till uppsägning på denna grund och därför att arbetsgivaren inte har fullgjort sina skyldigheter vad gäller omplacering, rehabilitering och arbetsanpassning.

Arbetsdomstolen finner att uppsägningen var sakligt grundad.

» Gå direkt till hela domen

Sammanfattning :

En forskare har sagts upp från sin anställning med hänvisning till att hans arbetsförmåga varit varaktigt nedsatt på grund av sjukdom. Forskaren, som led av psykisk sjukdom, hade då under en följd av år varit sjukskriven och sedermera även uppburit sjukbidrag. Arbetstagarsidan har gjort gällande att uppsägningen inte är sakligt grundad därför att arbetsförmågan inte är nedsatt på det sätt som fordras för rätt till uppsägning på denna grund och därför att arbetsgivaren inte har fullgjort sina skyldigheter vad gäller omplacering, rehabilitering och arbetsanpassning.

Arbetsdomstolen finner att uppsägningen var sakligt grundad.

Dela :

Parter ( Privata sektorn ) :  [] &  [] &  []

Direktstämt mål [ mål nr A 264/97 ]

Dom meddelad :

Ledamöter i Arbetsdomstolen ( 7 st. ♀ 2 ♂ 5allmän sammansättning ):

Ordförande :

 [] #

Vice ordförande :

 [] *

”Tredje man” :

 [] *

Arbetsgivarledamöter :

 [] *

SAF

 [] #

Kommunförbundet

Arbetstagarledamöter :

 [] **

 

 [] *

TCO

[ Enhälligt ]

# Ordinarie ledamot* Förordnad ersättare** Tillfällig ersättare

Andel tillfälliga ersättare : 14,3% ( 1 st. )
Andel ordinarie ledamöter : 28,6% ( 2 st. )
Andel kvinnliga ledamöter : 28,6% ( 2 st. )

Sekreterare :  []

Lagrum : 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd

Anförda rättsfall ( 5 st. ) : AD 1993 nr 42 | AD 1993 nr 96 | AD 1997 nr 39 | AD 1997 nr 115 | AD 1999 nr 10

Anförda förarbeten ( 3 st. ) :

Rättsfall som hänvisar till AD 1999 nr 26 ( 1 st. ): AD 2002 nr 32

Klicka på länkarna till lag­stift­ning, rätts­fall och för­arbeten i doms­referatet nedan för att se doku­mentet (öppnas i nytt fönster).

Innehållsförteckning ( AD 1999 nr 26 ) :

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Arbetsgivarparterna

Domskäl

Allmänt om tvisten

Utredningen

Vissa utgångspunkter för bedömningen

L.S:s sjukdom och vidtagna åtgärder, m.m.

Har bolaget fullgjort sina skyldigheter i rehabiliteringshänseende?

Har bolaget fullgjort sin skyldighet i fråga om omplacering av L.S.?

Sammanfattning och rättegångskostnader

Domslut

Klicka på rubriken för att komma dit. Är avsnittet med utveckling av parternas talan dolt, kan du dock inte komma till rubrikerna där.
Rubrikerna har identifierats automatiskt, så det kan förekomma fel och ofullständigheter.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Sveriges Civilingenjörsförbunds talan.

2. Sveriges Civilingenjörsförbund skall ersätta Alliansen och Aktiebolaget IOF, Institutet för optisk forskning för rättegångskostnader med sjuttiotusenfyrahundra (70 400) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Referat ( AD 1999 nr 26 ) :

AD 1999 nr 26

Parter ( Privata sektorn ): Sveriges Civilingenjörsförbund mot Alliansen och Aktiebolaget IOF, Institutet för optisk forskning i Stockholm

Ledamöter i Arbetsdomstolen : Carina Gunnarsson, Hans Blyme, Britt Angleryd, Leif Haglund, Ola Bengtson, Thore Ziethén (f.d. ombudsmannen i Svenska Byggnadsarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Bo Almgren. Enhälligt.

Sekreterare : Jan Lindblad

AD 1999 nr 26    Dom den 3 mars 1999 – Direktstämt mål

Sökord : Omplaceringsskyldighet | Psykisk sjukdom | Rehabilitering | Sjukdom | Sjukskrivning | Stöd- och anpassningsåtgärder | Uppsägning från arbetsgivarens sida

Lagrum : 7 § anställningsskyddslagen

Rättsfall : AD 1993 nr 42 | AD 1993 nr 96 | AD 1997 nr 115 | AD 1997 nr 39 | AD 1999 nr 10

Förarbeten : Prop. 1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m. | Prop. 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering | Prop. 1990/91:141 om rehabilitering och rehabiliteringsersättning m.m.

Parter:

Sveriges Civilingenjörsförbund

mot

Alliansen och Aktiebolaget IOF, Institutet för optisk forskning i Stockholm

Mellan Sveriges Civilingenjörsförbund (CF) och Alliansen gäller kollektivavtal. Aktiebolaget IOF, Institutet för optisk forskning (bolaget) är medlem i Alliansen.

Bolaget bedriver optisk forskning och har omkring 30 anställda, varav flertalet arbetar som forskare, forskarassistenter och tekniker. Av dessa anställda har tio doktorsgrad. Tre anställda arbetar med administration.

L.S., som är medlem i CF, anställdes hos bolaget i mars 1981 som forskare. Efter en tids anställning kom han att periodvis vara sjukskriven. Från år 1991 har han varit sjukskriven eller uppburit sjukbidrag på heltid. L.S. lider av psykisk sjukdom.

Den 26 juni 1997 sades L.S. upp från sin anställning på grund av personliga förhållanden.

Tvist har uppkommit om uppsägningen. Tvisten har inte kunnat lösas vid förhandlingar mellan parterna.

Under åberopande av att uppsägningen skett utan att saklig grund förelegat har CF yrkat att Arbetsdomstolen

1. ogiltigförklarar uppsägningen av L.S.,

2. förpliktar bolaget att till L.S. utge 60 000 kr i allmänt skadestånd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 24 mars 1998 tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. Ränteyrkandet har dock vitsordats i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

[Parternas utveckling av talan kan ha uteslutits här]

Förbundet

L.S., som är civilingenjör, anställdes hos bolaget i mars 1981. Han har på grund av sjukdom varit frånvarande från arbetet i olika omgångar under 1980-talet och på heltid alltsedan år 1991. I april 1997 framförde han till bolaget önskemål om rehabilitering genom bolagets försorg. På bolagets förslag träffade han företagsläkaren Leif Keisu. L.S. och bolaget var överens om ett möte tillsammans med företagsläkaren och en representant för försäkringskassan. När mötet ägde rum, den 11 juni 1997, kunde L.S. av ekonomiska skäl inte komma till mötet. Hans avsikt hade emellertid varit att delta vid mötet.

Mötet mellan företagsläkaren och L.S. samt mötet den 11 juni 1997 var de enda insatser avseende rehabiliterings- eller omplaceringsförsök som bolaget gjorde under det året. Han tillfrågades aldrig om han kunde tänka sig att i stället för forskning ägna sig åt t.ex. administrativa arbetsuppgifter. En dag senare, den 12 juni 1997, underrättades han om att bolaget avsåg att säga upp honom på grund av personliga förhållanden. Uppsägningen verkställdes den 26 juni 1997 och motiverades med att bolaget ansåg det uppenbart att L.S. på grund av sin mentala status inte var i stånd att utföra något nyttigt arbete inom bolagets verksamhet.

Vid uppsägningstillfället förelåg varken någon omplaceringsutredning eller någon rehabiliteringsutredning. Således hade försäkringskassan inte heller tillställts någon rehabiliteringsutredning i enlighet med 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring.

L.S. uppbar vid uppsägningstillfället sjukbidrag. Försäkringskassan beslutade att inte bevilja honom förtidspension därför att hans arbetsförmåga enligt försäkringskassans bedömning inte var varaktigt nedsatt. L.S. är arbetsför. Han mår i dag bra tack vare medicinering. Hans nuvarande förhållanden skall beaktas vid prövningen av om det förelåg saklig grund för uppsägningen.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande att saklig grund för uppsägning inte förelegat. L.S. har sagts upp av skäl som hänför sig till hans sjukdom. Hans arbetsförmåga är inte nedsatt på det sätt som fordras för att uppsägning på denna grund skall kunna ske. Bolaget har inte vidtagit de åtgärder som krävts för att bereda L.S. annat arbete hos bolaget. Bolaget har inte företagit någon omplaceringsutredning och heller inte uppfyllt de krav som ställs på en arbetsgivare vad gäller arbetsanpassning och rehabilitering. Vidare har bolaget åsidosatt sin skyldighet enligt 22 kap. 3 § lagen om allmän försäkring. Mot bakgrund av det anförda har det inte förelegat saklig grund för att säga upp L.S.

Arbetsgivarparterna

L.S. anställdes år 1981. Redan kort tid därefter och under resten av 1980-talet var han frånvarande på grund av sjukdom under vissa längre perioder. Under år 1990 förvärrades hans sjukdomstillstånd vilket medförde att han var frånvarande från arbetet under ungefär hälften av arbetstiden. När han vistades på arbetsplatsen utförde han inget arbete av någon betydelse för bolaget. Bolagets företrädare förstod att hans svårigheter att sköta arbetet berodde på hans sjukdom. Det var emellertid oklart vad de kunde göra för att hjälpa honom.

Bolagets administrative chef B.G. försökte på olika sätt att ta reda på vad som kunde göras för att hjälpa L.S. Han tog kontakt med bl.a. L.S:s dåvarande läkare B.M. vid Farsta psykiatriska klinik. På B.G:s initiativ hölls ett möte i mars 1991 vid Farstakliniken med bl.a. B.G., L.S. och B.M. närvarande. Syftet med mötet var att utreda vad bolaget kunde göra för L.S. Vid mötet konstaterades att L.S. då inte var arbetsför. B.M. informerade om möjligheten till rehabilitering i form av arbetsträning i landstingets regi. Meningen var att få L.S. att fungera i en arbetssituation. B.G. och L.S. gjorde ett besök hos landstinget i Farsta. L.S. vägrade dock slutligen att delta i någon arbetsträning.

Från augusti 1991 till mars 1993 var L.S. helt sjukskriven. Under perioden mars 1993–april 1995 uppbar han helt sjukbidrag. När den sjukbidragsperioden hade löpt ut besökte han bolaget för att börja arbeta igen. Efter en kortare tid insjuknade L.S. på arbetet och fördes akut till sjukhus där han lades in.

L.S. uppbar även fortsättningsvis helt sjukbidrag under perioden april 1995–april 1997. Han har även för tiden därefter beviljats helt sjukbidrag t.o.m. maj 1999.

I augusti 1995 hölls på L.S:s initiativ ett möte hos försäkringskassan. Närvarande var förutom L.S. och B.G. en företrädare för försäkringskassan, en lokal representant för CF och L.S:s läkare B.M. Frågan om lämplig terapi för L.S. skulle diskuteras. Förutsättningarna för mötet försvårades av att L.S. inte tillät läkaren att redogöra för innehållet i det medicinska utlåtande om L.S. som läkaren hade med sig till mötet. Det fanns därför inte mycket att diskutera. Vid mötet uppgavs dock att L.S. deltog i rehabilitering hos organisationen Fountain House, där man försöker träna personer med problem att fungera i arbetssituationer. Deltagarna får därvid arbeta bl.a. med administrativa uppgifter. Några förslag på andra lämpliga rehabiliteringsåtgärder framfördes inte vid mötet. De närvarande fann med hänsyn härtill att det var lämpligt att L.S. fortsatte med rehabiliteringen hos Fountain House.

I december 1996 anordnades på L.S:s begäran ett nytt möte hos försäkringskassan. Närvarande var B.G., en representant för försäkringskassan samt en företrädare för Fountain House. L.S. själv uteblev dock från mötet utan att lämna någon förklaring. Representanten från Fountain House uppgav att L.S. hade slutat att besöka Fountain House. Några åtgärder vidtogs inte med anledning av detta möte.

I april 1997 kontaktade L.S. åter bolaget och bad om att få rehabilitering genom att arbeta hos bolaget. Han uppgav dock att han inte kunde börja arbeta förrän en rättslig process, som han var inblandad i, hade avslutats. Från bolagets sida tvivlade man emellertid på att L.S. hade tillfrisknat. Såvitt kunde bedömas hade ingen större förändring skett. Åtgärder för rehabilitering av L.S. började vidtas. Avsikten var bl.a. att utreda om han skulle kunna klara av att arbeta som forskare. På förslag från B.G. skulle L.S. besöka företagsläkaren Leif Keisu för utredning av L.S:s hälsostatus. Därefter skulle ett nytt rehabiliteringsmöte hållas hos försäkringskassan. L.S. besökte läkaren men förbjöd denne att för bolaget uttala sig om honom. Vid rehabiliteringsmötet, som ägde rum den 11 juni 1997 i bolagets lokaler, var B.G., Leif Keisu och representanter för försäkringskassan respektive CF närvarande. L.S. uteblev dock utan giltigt skäl och Leif Keisu kunde till följd av L.S:s inställning inte säga något om L.S:s hälsa.

Enligt bolagets uppfattning kunde ingen förbättring av L.S:s hälsotillstånd förmärkas. Vidare fortsatte han att hemlighålla vad läkare hade kommit fram till och deltog inte fullt ut i de rehabiliteringsåtgärder som vidtogs. Beteendet uppfattades som uttryck för hans sjukdom. Efter allt som hade förevarit gjordes från bolagets sida den bedömningen att inget mer kunde göras för att rehabilitera L.S. Han bedömdes därför ha varaktigt nedsatt arbetsförmåga och inte kunna utföra arbete av någon betydelse för bolaget.

Bolaget har vid ett flertal tillfällen försökt ta reda på närmare vilken medicinsk status L.S. har. Han har emellertid inte medverkat till att ge bolaget den informationen. Bolaget har vidtagit ett flertal rehabiliteringsåtgärder som försvårats av att L.S. ofta inte velat medverka.

De tankar som L.S. har gett uttryck för angående rehabilitering har varit diffusa eller svåra att förverkliga. Han har talat om att komma tillbaka till arbetat för att forska. Sannolikt har han då avsett fri forskning. Inom bolaget bedrivs emellertid numera endast forskning i projektform, som ofta är mycket hårt styrd. Bolaget har vidare inte funnit det lämpligt att låta L.S. delta i något projekt eftersom det måste finnas rimliga möjligheter att fullfölja gjorda åtaganden. Med tanke på tidigare erfarenheter och att L.S. hade varit borta från arbetet i stort sett i sju år ansågs inte denna förutsättning vara uppfylld.

Det kunde vidare konstateras, trots att det inte förelåg någon skriftlig omplaceringsutredning, att det inte heller fanns någon möjlighet att omplacera L.S. Företaget är litet och det fanns vid sidan av forskartjänsterna endast tre tjänster som omfattade administrativa göromål, vilket L.S. inte var intresserad av, samt tjänster som tekniker, vilka L.S. inte var utbildad för. Det fanns inte heller några vakanta tjänster.

L.S. underrättades den 12 juni 1997, dagen efter rehabiliteringsmötet, om att bolaget avsåg att säga upp honom på grund av personliga skäl. Förbundet varslades samma dag. Varselöverläggning hölls den 17 juni 1997. Den 26 juni 1997 sade bolaget upp L.S. på angivna skäl.

Sammanfattningsvis gör arbetsgivarparterna gällande följande. L.S:s arbetsförmåga är varaktigt nedsatt på grund av sjukdom. Han har inte kunnat utföra något arbete av betydelse för bolaget. Detta har uppfyllt sitt rehabiliteringsansvar. Det har inte heller funnits någon möjlighet att omplacera honom. Mot bakgrund av det anförda har bolaget haft saklig grund för att säga upp honom från hans anställning.

För det fall att Arbetsdomstolen skulle finna att saklig grund för att säga upp L.S. inte förelegat gör arbetsgivarparterna gällande att skadeståndsbeloppet skall jämkas då L.S. medverkat till den uppkomna situationen genom att hindra bolaget från att ta del av relevanta medicinska utlåtanden om honom och genom att inte medverka till bolagets rehabiliteringsförsök.

Domskäl

Allmänt om tvisten

Tvisten i målet gäller om bolaget haft saklig grund för att säga upp L.S. från hans anställning. Arbetsgivarparternas inställning är att uppsägningen är sakligt grundad då L.S. på grund av sjukdom har varaktigt nedsatt arbetsförmåga och inte kan utföra arbete av någon betydelse för arbetsgivaren. Förbundet, som har bestritt att L.S:s arbetsförmåga är varaktigt nedsatt, har hävdat att bolaget inte fullgjort sina skyldigheter vad gäller rehabilitering, arbetsanpassning och omplacering. Detta har arbetsgivarparterna bestritt.

Utredningen

På förbundets begäran har L.S. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med B.E., överläkare vid Söderled-Farsta psykiatriska mottagning.

På arbetsgivarparternas begäran har vittnesförhör hållits med bolagets personalansvarige, administrative chefen B.G.

Förbundet har som skriftligt bevis åberopat ett beslut av försäkringskassan den 21 oktober 1997 avseende sjukbidrag för L.S. för tiden fr.o.m. maj 1997 t.o.m. maj 1999. Av beslutet framgår att L.S. beviljades sjukbidrag men inte förtidspension därför att hans arbetsförmåga enligt försäkringskassans bedömning inte var varaktigt nedsatt.

Vissa utgångspunkter för bedömningen

Enligt förarbetena till anställningsskyddslagen och domstolens praxis utgör sjukdom och därav följande nedsatt prestationsförmåga inte i och för sig saklig grund för uppsägning. En av sjukdom betingad nedsättning av arbetsförmågan kan dock få åberopas som saklig grund för uppsägning om nedsättningen kan bedömas som stadigvarande och dessutom så väsentlig att arbetstagaren inte längre kan utföra något arbete av betydelse. Av motivuttalanden till anställningsskyddslagen (prop. 1973:129 [ pdf ] s. 126 [  ]) framgår att en anställning normalt sett inte kan bringas att upphöra förrän arbetstagaren har fått rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring och i varje fall inte så länge arbetstagaren uppbär sjukpenning från försäkringskassan. Av Arbetsdomstolens praxis framgår, i enlighet med det anförda, att det endast är i undantagsfall som en arbetsgivare har saklig grund för uppsägning med hänvisning till arbetstagarens sjukdom. Ett sådant undantag föreligger om arbetstagaren inte kan utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren.

Frågan om uppsägning på grund av sjukdom har ett samband med frågan om arbetsgivarens skyldighet att medverka till arbetsanpassning och rehabilitering. Som nämns i t.ex. Arbetsdomstolens dom 1993 nr 42 har arbetsgivaren, enligt arbetsmiljölagen och 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring, en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbetsgivaren under i lagarna närmare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsutredning och denna utredning skall genomföras i samråd med arbetstagarens fackliga organisation, om arbetstagaren begär det. Det är emellertid inte bara arbetsgivarens ansvar för rehabilitering som har betydelse för bedömningen av om en uppsägning är sakligt grundad. Även arbetstagarens eget beteende, särskilt dennes medverkan i de rehabiliteringsinsatser som arbetsgivaren tillhandahåller, är av betydelse för bedömningen. Om en arbetstagare utan giltigt skäl vägrar att delta i en rehabilitering, kan dennes vägran få till följd att arbetsgivaren anses ha fullgjort sitt rehabiliteringsansvar och därmed också att arbetstagaren inte längre kan göra anspråk på att få behålla sin anställning hos arbetsgivaren (se bl.a. AD 1993 nr 96 och 1997 nr 39).

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Som domstolen uttalat i t.ex. AD 1997 nr 115 och 1999 nr 10 åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering. Om det är oklart huruvida en omplacering kunnat ske måste slutsatsen ofta bli att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord.

I motiven till 1991 års ändringar i lagen om allmän försäkring (prop. 1990/91:141 [ pdf ] s. 43 [  ]) och arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140 [ pdf ] s. 51 [  ] f.) har markerats vikten av att arbetsgivaren gör allt som är möjligt för att anställningen skall bestå och överväger alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget, dvs. att omplacera arbetstagaren. I detta ligger bl.a. att arbetsgivaren måste överväga om det är möjligt att genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar. Vidden av arbetsgivarens skyldigheter måste enligt motiven avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar vägs in. Som också uttalats i motiven kommer det att i en del fall inte vara möjligt att finna lösningar som gör det möjligt att anställningen består. Det blir då en uppgift för samhället att medverka till att den enskilde kan finna ett annat och lämpligare arbete (prop. 1990/91:141 [ pdf ] s. 43 [  ]).

L.S:s sjukdom och vidtagna åtgärder, m.m.

Av de i allt väsentligt samstämmiga uppgifter som lämnats i målet och utredningen i övrigt har framkommit i huvudsak följande vad gäller L.S:s sjukdom, de kontakter som förevarit mellan honom och bolaget samt de åtgärder som vidtagits i rehabiliteringshänseende.

L.S. anställdes hos bolaget i mars 1981 som forskare. Efter en kortare tids anställning kom han på grund av psykisk sjukdom att vara sjukfrånvarande från arbetet under vissa perioder. Under år 1990 var han frånvarande till ungefär hälften. Alltsedan juli 1991 har han varit helt frånvarande från arbetet. Han var sjukskriven till mars 1993 och har därefter uppburit sjukbidrag.

År 1991 kontaktade B.G. L.S:s läkare och tog initiativ till ett möte angående rehabilitering av L.S. Detta ägde rum i mars samma år. Vid mötet kom man fram till att L.S. inte var arbetsför. Ytterligare kontakt mellan B.G. och L.S:s läkare ledde till att B.G. och L.S. kort därefter besökte en inrättning där det i landstingets regi bedrevs arbetsträning. L.S. ville emellertid inte delta i någon arbetsträning där.

I april 1995, i samband med att en sjukbidragsperiod skulle löpa ut, kontaktade L.S. bolaget i avsikt att börja arbeta. Han blev dock akut sjuk när han vistades på arbetsplatsen och blev förd till sjukhus där han blev inlagd. I augusti samma år hölls på L.S:s initiativ ett möte hos försäkringskassan. Vid mötet, där förutom L.S. bl.a. B.G. och L.S:s läkare deltog, diskuterades arbetsträning. Vid mötet framkom att L.S. deltog i ett program för rehabilitering hos organisationen Fountain House som bygger på tanken att arbetsträning skall ges genom att man utför arbetsuppgifter i organisationen. L.S. ville vid mötet inte att de övriga deltagarna skulle få del av läkarens utlåtande om honom. De närvarande kom dock fram till att den pågående verksamheten inom Fountain House var lämplig för L.S.

I december 1996 hölls på L.S:s begäran ett nytt möte hos försäkringskassan. Vid det mötet deltog bl.a. en representant för Fountain House som uppgav att L.S. inte längre deltog i verksamheten där. L.S. själv uteblev från detta möte, som inte ledde till några åtgärder i rehabiliteringshänseende.

I april 1997, då ännu en sjukbidragsperiod gick mot sitt slut, kontaktade L.S. bolaget och bad att få påbörja rehabilitering genom arbete hos bolaget. Dock uppgav han att han först skulle slutföra en pågående rättsprocess. L.S. samtyckte till att besöka företagsläkaren för utredning av sin hälsostatus och till att därefter medverka vid ett rehabiliteringsmöte. L.S. besökte läkaren men ville inte ge sitt samtycke till att denne uttalade sig om honom. Mötet ägde sedan rum den 11 juni 1997. Vid mötet deltog bl.a. företagsläkaren, B.G. och en representant från försäkringskassan. L.S. uteblev dock. Dagen därpå underrättades L.S. om uppsägning på grund av personliga förhållanden. Uppsägningen skedde sedan den 26 juni 1997.

Har bolaget fullgjort sina skyldigheter i rehabiliteringshänseende?

Den övergripande bilden av de rehabiliteringsinsatser som har gjorts för L.S. är att påtagligt få åtgärder har vidtagits sedan år 1991 då L.S:s oavbrutna sjukfrånvaro började. Frågan om huruvida bolaget uppfyllt sina skyldigheter måste emellertid bedömas efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl L.S:s som bolagets förhållanden och förutsättningar måste vägas in.

I detta fall måste särskilt beaktas att utredningen i målet visar att bolaget i stort sett helt saknat information om L.S:s hälsostatus. Som en följd av att L.S. vid de kontakter som förevarit inte velat medverka till att bolaget fått ta del av läkarutlåtanden om honom har bolaget således inte haft tillgång vare sig till information om närmare vilken sjukdom som L.S. lidit av, vilken medicinsk rehabilitering som pågått och hur prognosen för framtiden sett ut. Förutsättningarna för bolaget att kunna klarlägga och göra en bedömning av vilka rehabiliteringsinsatser som behövts för att L.S. skulle kunna återgå i arbete hos bolaget måste därigenom anses ha väsentligen försvårats. Även om L.S:s ovilja att låta arbetsgivaren ta del av relevant information i sig skulle vara sjukdomsrelaterad, som arbetstagarparten har hävdat i målet, måste bedömningen av de insatser som bolaget gjort beträffande L.S. ändå göras mot bakgrund av att bolaget rent faktiskt saknat denna information.

Prövningen av bolagets åtgärder måste också göras i belysning av att L.S. på grund av sjukdom inte utfört något arbete för bolaget alltsedan år 1991. Sålunda var han helt sjukskriven till våren 1993 och har därefter beviljats helt sjukbidrag för, såvitt framkommit, två år i taget. Således har alltsedan år 1993 den bedömningen återkommande gjorts att L.S:s arbetsförmåga varit helt nedsatt på ett sådant sätt som har antagits bli bestående under avsevärd tid (jfr 7 kap. 1 § lagen om allmän försäkring).

Frågan är då hur de åtgärder som faktiskt har vidtagits skall bedömas utifrån de nyss anförda förutsättningarna. Den första åtgärden från bolagets sida var att år 1991 ta initiativ till ett rehabiliteringsmöte med bl.a. L.S:s läkare. Detta möte ledde i sin tur till ett erbjudande om arbetsträning som dock L.S. avböjde. Därefter förekom inte några åtgärder under flera års tid. Enligt Arbetsdomstolens mening bör dock detta förhållande inte tillmätas alltför stor självständig betydelse. Som framgått ovan fick L.S. föras akut till sjukhus när han i april 1995 kommit till arbetsplatsen i avsikt att åter börja arbeta. Det som ligger inom arbetsgivarens ansvar är att vidta arbetslivsinriktade rehabliteringsåtgärder. Det anförda visar enligt Arbetsdomstolens mening att L.S. ännu vid denna tid alltjämt närmast var i behov av medicinska insatser. Den sjukbidragsperiod som löpte ut i anslutning till denna händelse kom också att följas av ytterligare en tvåårsperiod med sjukbidrag. Under denna period skedde dock, visserligen på L.S:s eget initiativ, två möten där representanter för såväl arbetsgivaren som försäkringskassan deltog. Vid det första av dessa möten framkom att L.S. deltog i viss rehabilitering som av de närvarande bedömdes som lämplig. Det kan enligt domstolens mening inte anses att arbetsgivaren mot den bakgrunden och med hänsyn till att L.S. inte ville lämna ut någon information borde ha vidtagit någon ytterligare åtgärd vid den här tiden. Vid det andra mötet uteblev L.S. Visserligen finns det en del som talar för att hans utevaro ytterst haft sin grund i hans sjukdom. Hans utevaro måste ändå, liksom ifråga om hans ovilja att lämna ut relevant information om sin hälsa, beaktas vid bedömningen av vilka möjligheter som arbetsgivaren haft att bistå med adekvata åtgärder. Av utredningen framgår att L.S. också vid de insatser som närmast föregick uppsägningen underlåtit att medverka på ett sådant sätt att det i praktiken inte varit möjligt för arbetsgivaren att vidta några rehabiliterande åtgärder.

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det anförda att några krav på ytterligare rehabiliteringsinsatser inte har kunnat ställas på bolaget vid den tidpunkt då L.S. varslades om uppsägning. Med hänsyn till omständigheterna i detta fall, inte minst svårigheten för bolaget att få del av relevant information om L.S:s hälsa, kan inte det förhållandet att bolaget inte tillställt försäkringskassan någon skriftlig rehabiliteringsutredning ändra den bedömningen. Här måste också beaktas att bestämmelserna om en sådan utredning tillkommit först sedan frågan om rehabilitering av L.S. redan aktualiserats.

Frågan är då om det har kunnat krävas av bolaget att söka omplacera honom eller anpassa hans arbetsuppgifter.

Har bolaget fullgjort sin skyldighet i fråga om omplacering av L.S.?

Vad gäller möjligheterna till omplacering av L.S. och till anpassning av hans arbetsuppgifter har bolaget bestritt att några sådana möjligheter har förelegat.

Som tidigare nämnts har bolaget ett trettiotal anställda, varav det stora flertalet är forskare. Därutöver finns ett fåtal tjänster som tekniker eller administratörer. B.G. har uppgett att det vid tidpunkten för uppsägningen över huvud taget inte fanns någon vakant tjänst som tekniker eller administratör vid bolaget. Förbundet har inte heller för sin del kunnat peka på att någon sådan ledig tjänst funnits att tillgå. Det får därmed anses utrett att L.S. i varje fall inte har kunnat placeras om till några andra arbetsuppgifter hos bolaget.

Frågan är då om bolaget har kunnat, som förbundet synes mena, anpassa forskaruppgifterna på sådant sätt att L.S. kunnat återgå i tjänst som forskare. Av de uppgifter om forskararbetet som B.G. utan egentlig gensaga lämnat i målet framgår följande. Den forskning som bedrivs finansieras genom anslag från statsmakterna eller med medel från uppdragsgivare. Forskningen sker i projektform och är numera hårt styrd vad avser bl.a. mål, medel och tidsplanering. Någon fri forskning förekommer inte. Man arbetar i huvudsak i grupp.

Av vad som framkommit om L.S:s hälsotillstånd vid tiden för uppsägningen kan inte någon annan slutsats dras än att han då inte kunde fullgöra något arbete av betydelse såvitt avsåg de arbetsuppgifter som sålunda låg i hans anställning. De uppgifter som i målet har lämnats av B.E. och som väsentligen tagit sikte på senare förhållanden är inte ägnade att ändra den bedömningen. Den beskrivning av forskararbetet som har lämnats ger enligt Arbetsdomstolens mening inte heller utrymme för att bolaget inom ramen för sin verksamhet skulle ha kunnat anpassa arbetsuppgifterna till L.S:s förutsättningar.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Mot bakgrund av det anförda kommer Arbetsdomstolen sammanfattningsvis till den slutsatsen att bolagets uppsägning av L.S. var sakligt grundad. Förbundets talan skall därför avslås. Vid denna utgång skall förbundet förpliktas att ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen avslår Sveriges Civilingenjörsförbunds talan.

2. Sveriges Civilingenjörsförbund skall ersätta Alliansen och Aktiebolaget IOF, Institutet för optisk forskning för rättegångskostnader med sjuttiotusenfyrahundra (70 400) kr avseende ombudsarvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1999‑03‑03, målnummer A‑264‑1997

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Hans Blyme, Britt Angleryd, Leif Haglund, Ola Bengtson, Thore Ziethén (f.d. ombudsmannen i Svenska Byggnadsarbetareförbundet; tillfällig ersättare) och Bo Almgren. Enhälligt.

Sekreterare: Jan Lindblad